Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

Theda Skocpol. ”Jag var tyst eftersom jag var kluven inför förändringen. Jag
delade en del av oron som mina vänner inom vänstern kände inför avskaffandet
av den federala garantin att ge de fattiga en minimistandard. Men jag
tyckte samtidigt att USA:s välfärdssystem var felaktigt fokuserat och skilde
ut vissa fattiga från andra.” Skocpol tycker att implementeringen av reformen
har gått ganska bra – tack vare den ekonomiska tillväxten – men beklagar
bristen på forskning om vad som händer med de människor som lämnar
bidragssystemet. Hon tycker att vissa delstater gör ett bra jobb, andra ett
dåligt. ”Men jag tror inte att vi kommer att återvända till det gamla bidragssystemet
och jag tycker inte att vi bör göra det. Det beror delvis på att normerna
för vem som skall arbeta har förändrats så fundamentalt. Kvinnor förväntas
arbeta.” Reformens baksida vetter mot bristen på sjukförsäkring.
”Genom att genomföra bidragsreformen utan att driva igenom en utvidgning
av sjukförsäkringen till de arbetande fattiga har vi skapat ett farligt gap.”
”I den tidiga workfare-debatten under Reagan sågs kraven på arbete som
en bestraffning och många vänstermänniskor reagerade starkt mot det”, förklarar
Peter Gottschalk. Men under de tidiga Clintonåren förändrades synen.
”Man insåg att allmänhetens stöd för offentliga bidrag skulle bli mycket starkare
om de baserades på arbete. Det är en bättre strategi i det amerikanska
sammanhanget.” Gottschalk erkänner att han blev tagen på sängen av reformens
kraftiga effekt. ”Det är förvånande att så många människor har funnit
arbete. Är den dramatiska nedgången i antalet bidragstagare resultatet av
den starka ekonomin eller av att människor avförs från rullorna? Antagligen
bådadera.” Gottschalk ser emellertid inga bevis för att människor börjar
arbeta sig upp i medelklassen. ”Det finns en uppfattning att varje jobb är ett
bra jobb. Men ett dåligt jobb är bara ett dåligt jobb som leder till andra dåliga
jobb.” En stor nackdel med reformen är att den inte är upplagd så att en
delstat kan lära av en annan: ”Det är inget experiment. Det finns ingen kontrollgrupp
och det är ett stort misstag.”
David Stoesz är inte nådig i sin uppgörelse med tidigare meningsfränder
på vänsterkanten. Reformen 1996 utgick från de stora klientstockarna i början
av 1990-talet. Det har inneburit att delstaterna nu har stora ekonomiska
överskott som de kan använda nästan som de vill för att hjälpa fattiga människor.
”Men mina kollegor och många vänsterliberaler är så övertygade om
att ’welfare to work’ är ett konservativt och djävulskt påfund att de vägrar
154