Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

litan på marknadsmodeller i socialpolitiken – till en mäktig kraft som förstörde
de fattiga amerikanernas ynkliga rätt till en subsistens”. I bästa fall
skulle reformen ”tvinga mottagarna in i lågbetalda, lågkvalificerade arbeten
som erbjuder små utsikter till avancemang”. Att en demokratisk president
undertecknade en lag som monterade ner ett av de viktigaste resultaten av
New Deal, det var ”sannerligen slutet på välfärden som vi känner den”. 255
Karger och Stoesz förklarade i American social welfare policy att ”detta är
en välfärdsstat som Ronald Reagan och de konservativa tankesmedjorna
endast hade kunnat drömma om”, en välfärdsstat som förändrades mer
under Clintons första mandatperiod än under de föregående 60 åren. De förundrade
sig över att en så radikal reform hade kunnat bli verklighet och
sökte förklaringar i den konservativa valsegern 1994, i att Clinton med sitt
tal om att göra slut på bidragssystemet satte sig själv under press och i att
han hade stort behov av att visa handlingskraft inför presidentvalet 1996. De
menade att målen att minska de offentliga utgifterna och få folk i arbete var
oförenliga därför att det kostar mycket mer att utbilda och träna människor
än att ge dem kontantunderstöd. De befarade ett scenario där de federala
pengarna inte täcker behoven, vilket tvingar delstaterna att skära i programmen
och ”dumpa bidragstagare”. 256
Tanner tyckte i The end of welfare inte att reformen var så dramatisk.
Eftersom de flesta går på bidrag mindre än fem år, och eftersom en femtedel
av bidragstagarna kan undantas från femårsgränsen, behöver inte så
många märka av reformen. ”Lagen skapar alltså en föreställning om att den
tvingar människor bort från bidrag utan att den verkligen gör det.” Tanner
var mest kritisk mot systemet med federala ”klumpsummor”: Sådana system
har i det förgångna lett till slöseri och missbruk. De minskar ansvarskänslan
och möjligheten att utkräva ansvar genom att den federala staten
skaffar pengarna och delstaterna spenderar dem. Kongressen kan skylla
misslyckanden på delstaterna och delstaterna kan skylla på att de inte får
nog pengar av kongressen. Skall ansvaret för programmen ligga på delstater
och lokalsamhällen bör också ansvaret för finansieringen ligga där. 257
255 Katz (1996) sid xvii, 330–332.
256 Karger & Stoesz (1998) sid xi, 277, 286, 293–294, 298–299.
257 Tanner (1996) sid 62, 124–125.
144