Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten
Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten
marknadsprogram, en klumpsumma som förblir densamma fram till 2002; — inte får ge en person bidrag i mer än fem år under dennes livstid; de kan sätta en snävare tidsgräns eller en generösare om de betalar bidragen med egna (icke-federala) pengar och de har rätt att undanta en femtedel av bidragstagarna från femårsgränsen; — inte får ge bidrag till ogifta tonårsmödrar under 18 år för såvitt de inte går i skolan, bor hos sina föräldrar eller står under någon form av vuxenkontroll; — skall se till att bidragstagarna utför något slags arbete senast två år efter att de har börjat lyfta bidrag och vidare uppfylla vissa kvoter för hur stor del av bidragsfamiljerna som skall delta i arbete allteftersom tiden går: 25 procent skall arbeta minst 20 timmar i veckan 1997 och därefter skall andelen öka med 5 procent om året tills dess 50 procent arbetar minst 30 timmar i veckan år 2002; — kan förse arbetande föräldrar med barnomsorg och skall förse dem med Medicaid; — skall göra upp planer för att minska antalet utomäktenskapliga födslar, särskilt tonårshavandeskap; — kan vägra ytterligare bidrag till familjer som skaffar fler barn under tiden de går på bidrag. Om delstaterna inte uppfyller villkoren blir de bestraffade. Om de inte får tillräckligt många bidragstagare i arbetsaktiviteter förlorar de 5 procent av det federala anslaget det första året, 7 procent det andra, 9 procent det tredje o s v. Dessa bestraffningar får emellertid inte gå ut över bidragstagarna utan innebär att delstaterna tvingas gräva djupare i sina egna fickor. Samtidigt finns någon miljard i belöning att hämta för delstater som lyckas öka sysselsättning och arbetsinkomster och minska tonårshavandeskapen. Definitionen av arbetsaktiviteter är ganska vid. Det kan handla om reguljär sysselsättning, subventionerad sysselsättning, ”on-the-job-training”, jobbsökande, samhällstjänst, yrkesutbildning m m. Det finns särskilda regler ämnade att förhindra att subventionerade arbetare/bidragstagare tränger ut ordinarie arbetare. För USA:s invandrare har villkoren skärpts på ett kännbart sätt. Legala invandrare, med undantag för flyktingar och asylsökande, har skurits av från 142
ehovsprövade och federalt finansierade understödsprogram – TANF, matkuponger, SSI, Medicaid – under sina fem första år i landet. För att bli berättigade till bidragsförmåner måste de ha blivit amerikanska medborgare eller arbetat i USA och betalt socialförsäkringsavgifter i tio år. När Clinton skrev under PRWORA förklarade han att han tänkte omintetgöra många av de restriktioner som riktade sig mot invandrare. Därefter har presidenten och kongressen också modifierat lagstiftningen så att barn, gamla och arbetsoförmögna som hade invandrat innan lagen trädde i kraft har fått rätt till SSI och matkuponger. I huvudsak är det ändå delstaterna som bestämmer vilka förmåner de vill ge invandrarna. När det gäller illegala invandrare ger PRWORA delstaterna mindre frihet. Lagen kräver att sådana invandrare skall stängas av från federala, delstatliga och lokala förmåner. Om delstaterna ändå vill bevilja understöd måste de anta en lag om detta. Övergången från AFDC till TANF ägde rum under 1996 och 1997. Delstaterna uppmanades att genomföra övergången den 1 juli 1997, men bara ett dussin delstater väntade så länge. Reaktionen i början: indignation Reformen utlöste till en början en våg av indignation från vänstern som målade upp en framtid av hemlösa på gatorna, köer vid soppköken eller rent av ett ”Calcutta vid Hudsonfloden”. Flyttningen av ansvaret från Washington till delstaterna väckte såväl farhågor som förhoppningar. Farhågorna kretsade kring en ”kapplöpning mot botten” som handlar om risken för att varje delstat skall försämra sina understödsprogram för att spara pengar, hålla skatter nere och bidragstagare borta. Förhoppningarna handlade om att delstaternas myndigheter arbetar närmare den lokala verkligheten och att en mångfald experiment kan visa vilka vägar som är mer eller mindre framkomliga. Hur reagerade våra akademiska auktoriteter till att börja med? Katz pendlade i In the shadow of the poorhouse mellan ironi och dysterhet. ”För dem som trodde på marknadens omvandlande energi, delstatsregeringarnas innovativa förmåga och möjligheten att åstadkomma mer med mindre pengar förebådade mitten på 1990-talet verkligen en skön och hoppfull ny era. För dem som trodde annorlunda förebådade den katastrof.” Enligt Katz förenade reformlagen tre inslag i senare tiders utveckling – ”attacken på beroendet, decentraliseringen av ansvar till delstaterna och för- 143
- Page 91 and 92: Om man bara intresserar sig för de
- Page 93 and 94: Vad som omedelbart faller i ögonen
- Page 95 and 96: arnadödligheten bland hispanics ä
- Page 97 and 98: största andelen tonårshavandeskap
- Page 99 and 100: Låt oss avsluta denna fattigdomsö
- Page 101 and 102: nen inte längre kände sig förpli
- Page 103 and 104: sen de senaste årtiondena har vari
- Page 105 and 106: eglerna för det spel som handlar o
- Page 107 and 108: William Kelso vill fånga fattigdom
- Page 109 and 110: logi om underklassdebatten, i vilke
- Page 111 and 112: underklass frambesvor en mystisk vi
- Page 113 and 114: talet öppnade utvägar för de bä
- Page 115 and 116: grund av bristande utbildning är o
- Page 117 and 118: var att USA som vanligt hade ”nå
- Page 119 and 120: Bidragsrullorna har blivit kortare,
- Page 121 and 122: lever är, tror jag, likadant som d
- Page 123 and 124: 5. Den socialpolitiska arsenalen De
- Page 125 and 126: procent i länder som Tyskland, Fra
- Page 127 and 128: Understödsprogrammen Det är allts
- Page 129 and 130: Bidraget har varierat kraftigt mell
- Page 131 and 132: eroende.” Som bevis anför han at
- Page 133 and 134: Den andra strategin, försöken att
- Page 135 and 136: Karger och Stoesz gör en genomgån
- Page 137 and 138: ansvar. På traditionellt vänsterh
- Page 139 and 140: 6. Den stora ”välfärdsreformen
- Page 141: egleringar. Ge oss pengar, säger d
- Page 145 and 146: Reformens resultat Vad vet man då
- Page 147 and 148: av ”analfabeter, missbrukare och
- Page 149 and 150: även om de har låglönejobb. I en
- Page 151 and 152: varandra om att minska förmånerna
- Page 153 and 154: alpolitiska debatten har skiftat fo
- Page 155 and 156: använda dessa pengar på ett progr
- Page 157: flesta som slutat gå på bidrag ha
- Page 160 and 161: förmåner, ökat deltagande i plan
- Page 162 and 163: te att löna sig, kombinerad med fe
- Page 164 and 165: en motsvarande belöning av staten,
- Page 166 and 167: den.” (I sitt tankeexperiment åt
- Page 168 and 169: skulle verkligen välgörenhetens r
- Page 170 and 171: etag producerar sociala tjänster m
- Page 173 and 174: Litteratur Aaron, Henry (1997), ”
- Page 175 and 176: The Economist, diverse nummer 1995-
- Page 177 and 178: Murray and the underclass. Loprest,
- Page 179 and 180: Ryscavage, Paul (1999), Income ineq
- Page 181 and 182: The 1998 Green book overview of ent
- Page 183 and 184: Förkortningar i texten med tillkom
- Page 185 and 186: Tabellförteckning Tabell 1: BNP-ti
- Page 187 and 188: Diagramförteckning Diagram 1: Real
marknadsprogram, en klumpsumma som <strong>för</strong>blir densamma fram till 2002;<br />
— inte får ge en person bidrag i mer än fem år under dennes livstid; de kan<br />
sätta en snävare tidsgräns eller en generösare om de betalar bidragen med<br />
egna (icke-federala) pengar och de har rätt att undanta en femtedel av<br />
bidragstagarna från femårsgränsen;<br />
— inte får ge bidrag till ogifta tonårsmödrar under 18 år <strong>för</strong> såvitt de inte går<br />
i skolan, bor hos sina <strong>för</strong>äldrar eller står under någon form av vuxenkontroll;<br />
— skall se till att bidragstagarna ut<strong>för</strong> något slags arbete senast två år <strong>efter</strong><br />
att de har börjat lyfta bidrag och vidare uppfylla vissa kvoter <strong>för</strong> hur stor<br />
del av bidragsfamiljerna som skall delta i arbete allt<strong>efter</strong>som tiden går: 25<br />
procent skall arbeta minst 20 timmar i veckan 1997 och där<strong>efter</strong> skall<br />
andelen öka med 5 procent om året tills dess 50 procent arbetar minst 30<br />
timmar i veckan år 2002;<br />
— kan <strong>för</strong>se arbetande <strong>för</strong>äldrar med barnomsorg och skall <strong>för</strong>se dem med<br />
Medicaid;<br />
— skall göra upp planer <strong>för</strong> att minska antalet utomäktenskapliga födslar,<br />
särskilt tonårshavandeskap;<br />
— kan vägra ytterligare bidrag till familjer som skaffar fler barn under tiden<br />
de går på bidrag.<br />
Om delstaterna inte uppfyller villkoren blir de bestraffade. Om de inte får tillräckligt<br />
många bidragstagare i arbetsaktiviteter <strong>för</strong>lorar de 5 procent av det<br />
federala anslaget det <strong>för</strong>sta året, 7 procent det andra, 9 procent det tredje<br />
o s v. Dessa bestraffningar får emellertid inte gå ut över bidragstagarna utan<br />
innebär att delstaterna tvingas gräva djupare i sina egna fickor. Samtidigt<br />
finns någon miljard i belöning att hämta <strong>för</strong> delstater som lyckas öka sysselsättning<br />
och arbetsinkomster och minska tonårshavandeskapen.<br />
Definitionen av arbetsaktiviteter är ganska vid. Det kan handla om reguljär<br />
sysselsättning, subventionerad sysselsättning, ”on-the-job-training”,<br />
jobbsökande, samhällstjänst, yrkesutbildning m m. Det finns särskilda regler<br />
ämnade att <strong>för</strong>hindra att subventionerade arbetare/bidragstagare tränger ut<br />
ordinarie arbetare.<br />
För USA:s invandrare har villkoren skärpts på ett kännbart sätt. Legala<br />
invandrare, med undantag <strong>för</strong> flyktingar och asylsökande, har skurits av från<br />
142