Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

eroende.” Som bevis anför han att antalet familjer med ensamma mammor
fortsatt att öka trots att AFDC-förmånerna minskat sedan 1970-talet. Han
avfärdar allt tal om sämre arbetsmoral: ”Arbete är en nödvändig del av livet.
Nästan alla vill känna sig engagerade, produktiva och nyttiga. Om de får välja
så väljer de flesta människor arbete – så länge det är varken förnedrande,
avhumaniserande eller exploaterande – framför lättja och beroende.” 230a
Karger och Stoesz vänder bak och fram på det konservativa argumentet
att bidrag gör människor till kortsiktiga vinnare men långsiktiga förlorare.
Minskade bidrag i dag kommer att leda till ökade bidrag i morgon när barn
som har blivit utan understöd blir vuxna problemfall som behöver understöd.
230b Stoesz tonläge i dag (i intervjun) är emellertid ett annat: ”Den nuvarande
bidragsbyråkratin avhumaniserar mottagarna, alienerar arbetarna och
är avskydd av skattebetalarna. Det är den mest arkaiska och slösaktiga
apparaten näst fångvården. Det bästa vi skulle kunna göra är att spränga
socialbyråerna i luften.”
Murray är, som vi redan har konstaterat, en ledande företrädare för uppfattningen
att socialbidragen ger de fattiga ”perversa incitament” genom att
på kort sikt göra det rationellt att gå på bidrag i stället för att arbeta – den
som arbetar ”är i själva verket en dumbom”. 231 Denna kortsiktiga rationalitet
har enligt Murray varit förödande. Den som inte arbetar skaffar sig inga
meriter och förlorar alla chanser att avancera i tillvaron.
Tanner följer Murray i spåren. Människor går inte på bidrag för att de är
slöfockar eller snålskjutsåkare. De går på bidrag för att det betalar sig bättre
än låglönearbete och risken är ”att arbetsfientliga attityder sipprar ner till
deras barn”. Tanner menar, likaså i samklang med Murray, att familjeupplösningen
är det kanske värsta problemet i USA och bidragen ”bidrar helt
klart till problemet”. Unga, ensamma mödrar utgör ”den hårda kärnan” i
bidragsstocken och deras barn löper större risk än andra att fastna i drogmissbruk
och kriminalitet. ”Det är därför uppenbart att varje form av politik
som uppmuntrar barnafödande utanför äktenskapet borde betraktas som ett
misslyckande.” 232
230a Katz (1996) sid 304, 333.
230b Karger & Stoesz (1998) sid 6.
231 Murray (1994a) sid 185.
232 Tanner (1996) sid 70–76, 89–90, 116.
131