Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten
Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten
Kritiken mot socialbidragen Bidragssystemet, och framför allt AFDC, har varit omstritt i årtionden. Kritikerna till vänster tyckte att det var för snålt tilltaget. Kritikerna till höger kontrade med att bidragstagarna normalt omfattas av flera överlappande program. Tanner och hans kollegor på Cato Institute presenterade 1995 en studie i vilken de försökte mäta effekten av en kombination av förmåner på en typisk bidragsfamilj (en kvinna med två barn) i samtliga delstater. De fann att familjen hamnade över fattigdomslinjen i samtliga delstater. Hawaii toppade listan med förmåner värda 36 000 dollar om året och Mississippi låg i botten med 11 500 dollar. De jämförde också (de skattefria) förmånerna med den lön före skatt som en arbetare måste tjäna för att få en motsvarande nettoinkomst och fann att det var ”lönsammare” att gå på bidrag än att tjäna 8 dollar i timmen i 40 delstater, 10 dollar i timmen i 17 delstater och 12 dollar i timmen i 8 delstater. 227 Oavsett om man tycker att bidragen varit snålt eller generöst tilltagna har alla kunnat enas om en sak: att de har ”misslyckats med att i tillräcklig grad undanröja fattigdomen och att alltför många amerikaner förblir fattiga och under alltför lång tid beroende av offentligt understöd”. 228 AFDC-programmet har varit väckt många farhågor. Karger och Stoesz räknar upp de vanligaste (som de menar) myterna: att många arbetsföra går på bidrag, att de flesta fattiga går på bidrag, att ensamma mödrar med bidrag skaffar fler barn för att öka bidragen, att den som en gång hamnat i bidragssvängen aldrig kommer ur den, att bidragsberoendet fortplantar sig över generationerna, att det förekommer bidragsfusk, att bidragstagare flyttar till delstater där villkoren är generösa, att bidragen slukar en stor del av delstaternas budgetar, att bidragen leder till färre giftermål och fler skilsmässor etc. 229 För de vänsterorienterade försvararna av bidragssystemen existerar just inga problem med incitament, moral eller beroende, eftersom människan är av naturen sund. ”I motsats till vad bidragssystemets konservativa kritiker hävdar”, skriver Katz, ”ger de statliga förmånerna mycket litet långsiktigt 227 Tanner (1996, sid 65–68) sammanfattar studien. Resultaten mötte kritik från bl a Center on Budget and Policy Priorities. Tanner försvarade sig tillsammans med Naomi Lopez i ett ”briefing paper” 1996. 228 Epstein (1997) sid 25. 229 Karger & Stoesz (1998) sid 266–270. 130
eroende.” Som bevis anför han att antalet familjer med ensamma mammor fortsatt att öka trots att AFDC-förmånerna minskat sedan 1970-talet. Han avfärdar allt tal om sämre arbetsmoral: ”Arbete är en nödvändig del av livet. Nästan alla vill känna sig engagerade, produktiva och nyttiga. Om de får välja så väljer de flesta människor arbete – så länge det är varken förnedrande, avhumaniserande eller exploaterande – framför lättja och beroende.” 230a Karger och Stoesz vänder bak och fram på det konservativa argumentet att bidrag gör människor till kortsiktiga vinnare men långsiktiga förlorare. Minskade bidrag i dag kommer att leda till ökade bidrag i morgon när barn som har blivit utan understöd blir vuxna problemfall som behöver understöd. 230b Stoesz tonläge i dag (i intervjun) är emellertid ett annat: ”Den nuvarande bidragsbyråkratin avhumaniserar mottagarna, alienerar arbetarna och är avskydd av skattebetalarna. Det är den mest arkaiska och slösaktiga apparaten näst fångvården. Det bästa vi skulle kunna göra är att spränga socialbyråerna i luften.” Murray är, som vi redan har konstaterat, en ledande företrädare för uppfattningen att socialbidragen ger de fattiga ”perversa incitament” genom att på kort sikt göra det rationellt att gå på bidrag i stället för att arbeta – den som arbetar ”är i själva verket en dumbom”. 231 Denna kortsiktiga rationalitet har enligt Murray varit förödande. Den som inte arbetar skaffar sig inga meriter och förlorar alla chanser att avancera i tillvaron. Tanner följer Murray i spåren. Människor går inte på bidrag för att de är slöfockar eller snålskjutsåkare. De går på bidrag för att det betalar sig bättre än låglönearbete och risken är ”att arbetsfientliga attityder sipprar ner till deras barn”. Tanner menar, likaså i samklang med Murray, att familjeupplösningen är det kanske värsta problemet i USA och bidragen ”bidrar helt klart till problemet”. Unga, ensamma mödrar utgör ”den hårda kärnan” i bidragsstocken och deras barn löper större risk än andra att fastna i drogmissbruk och kriminalitet. ”Det är därför uppenbart att varje form av politik som uppmuntrar barnafödande utanför äktenskapet borde betraktas som ett misslyckande.” 232 230a Katz (1996) sid 304, 333. 230b Karger & Stoesz (1998) sid 6. 231 Murray (1994a) sid 185. 232 Tanner (1996) sid 70–76, 89–90, 116. 131
- Page 79 and 80: är mindre synlig). 128 Man skulle
- Page 81 and 82: ehövs, men sällan rensas bort nä
- Page 83 and 84: politiska makten i demokratier norm
- Page 85 and 86: staternas omfattning och inriktning
- Page 87 and 88: Motståndet mot keynesianismen har
- Page 89 and 90: 4. De fattiga och underklassen Vilk
- Page 91 and 92: Om man bara intresserar sig för de
- Page 93 and 94: Vad som omedelbart faller i ögonen
- Page 95 and 96: arnadödligheten bland hispanics ä
- Page 97 and 98: största andelen tonårshavandeskap
- Page 99 and 100: Låt oss avsluta denna fattigdomsö
- Page 101 and 102: nen inte längre kände sig förpli
- Page 103 and 104: sen de senaste årtiondena har vari
- Page 105 and 106: eglerna för det spel som handlar o
- Page 107 and 108: William Kelso vill fånga fattigdom
- Page 109 and 110: logi om underklassdebatten, i vilke
- Page 111 and 112: underklass frambesvor en mystisk vi
- Page 113 and 114: talet öppnade utvägar för de bä
- Page 115 and 116: grund av bristande utbildning är o
- Page 117 and 118: var att USA som vanligt hade ”nå
- Page 119 and 120: Bidragsrullorna har blivit kortare,
- Page 121 and 122: lever är, tror jag, likadant som d
- Page 123 and 124: 5. Den socialpolitiska arsenalen De
- Page 125 and 126: procent i länder som Tyskland, Fra
- Page 127 and 128: Understödsprogrammen Det är allts
- Page 129: Bidraget har varierat kraftigt mell
- Page 133 and 134: Den andra strategin, försöken att
- Page 135 and 136: Karger och Stoesz gör en genomgån
- Page 137 and 138: ansvar. På traditionellt vänsterh
- Page 139 and 140: 6. Den stora ”välfärdsreformen
- Page 141 and 142: egleringar. Ge oss pengar, säger d
- Page 143 and 144: ehovsprövade och federalt finansie
- Page 145 and 146: Reformens resultat Vad vet man då
- Page 147 and 148: av ”analfabeter, missbrukare och
- Page 149 and 150: även om de har låglönejobb. I en
- Page 151 and 152: varandra om att minska förmånerna
- Page 153 and 154: alpolitiska debatten har skiftat fo
- Page 155 and 156: använda dessa pengar på ett progr
- Page 157: flesta som slutat gå på bidrag ha
- Page 160 and 161: förmåner, ökat deltagande i plan
- Page 162 and 163: te att löna sig, kombinerad med fe
- Page 164 and 165: en motsvarande belöning av staten,
- Page 166 and 167: den.” (I sitt tankeexperiment åt
- Page 168 and 169: skulle verkligen välgörenhetens r
- Page 170 and 171: etag producerar sociala tjänster m
- Page 173 and 174: Litteratur Aaron, Henry (1997), ”
- Page 175 and 176: The Economist, diverse nummer 1995-
- Page 177 and 178: Murray and the underclass. Loprest,
- Page 179 and 180: Ryscavage, Paul (1999), Income ineq
Kritiken mot socialbidragen<br />
Bidragssystemet, och fram<strong>för</strong> allt AFDC, har varit omstritt i årtionden.<br />
Kritikerna till vänster tyckte att det var <strong>för</strong> snålt tilltaget. Kritikerna till höger<br />
kontrade med att bidragstagarna normalt omfattas av flera överlappande<br />
program. Tanner och hans kollegor på Cato Institute presenterade 1995 en<br />
studie i vilken de <strong>för</strong>sökte mäta effekten av en kombination av <strong>för</strong>måner på<br />
en typisk bidragsfamilj (en kvinna med två barn) i samtliga delstater. De fann<br />
att familjen hamnade över fattigdomslinjen i samtliga delstater. Hawaii toppade<br />
listan med <strong>för</strong>måner värda 36 000 dollar om året och Mississippi låg i<br />
botten med 11 500 dollar. De jäm<strong>för</strong>de också (de skattefria) <strong>för</strong>månerna<br />
med den lön <strong>för</strong>e skatt som en arbetare måste tjäna <strong>för</strong> att få en motsvarande<br />
nettoinkomst och fann att det var ”lönsammare” att gå på bidrag än<br />
att tjäna 8 dollar i timmen i 40 delstater, 10 dollar i timmen i 17 delstater<br />
och 12 dollar i timmen i 8 delstater. 227<br />
Oavsett om man tycker att bidragen varit snålt eller generöst tilltagna har<br />
alla kunnat enas om en sak: att de har ”misslyckats med att i tillräcklig grad<br />
undanröja fattigdomen och att allt<strong>för</strong> många amerikaner <strong>för</strong>blir fattiga och<br />
under allt<strong>för</strong> lång tid beroende av offentligt understöd”. 228<br />
AFDC-programmet har varit väckt många farhågor. Karger och Stoesz räknar<br />
upp de vanligaste (som de menar) myterna: att många arbets<strong>för</strong>a går på<br />
bidrag, att de flesta fattiga går på bidrag, att ensamma mödrar med bidrag<br />
skaffar fler barn <strong>för</strong> att öka bidragen, att den som en gång hamnat i bidragssvängen<br />
aldrig kommer ur den, att bidragsberoendet fortplantar sig över generationerna,<br />
att det <strong>för</strong>ekommer bidragsfusk, att bidragstagare flyttar till delstater<br />
där villkoren är generösa, att bidragen slukar en stor del av delstaternas<br />
budgetar, att bidragen leder till färre giftermål och fler skilsmässor etc. 229<br />
För de vänsterorienterade <strong>för</strong>svararna av bidragssystemen existerar just<br />
inga problem med incitament, moral eller beroende, <strong>efter</strong>som människan är<br />
av naturen sund. ”I motsats till vad bidragssystemets konservativa kritiker<br />
hävdar”, skriver Katz, ”ger de statliga <strong>för</strong>månerna mycket litet långsiktigt<br />
227 Tanner (1996, sid 65–68) sammanfattar studien. Resultaten mötte kritik från bl a Center on Budget and<br />
Policy Priorities. Tanner <strong>för</strong>svarade sig tillsammans med Naomi Lopez i ett ”briefing paper” 1996.<br />
228 Epstein (1997) sid 25.<br />
229 Karger & Stoesz (1998) sid 266–270.<br />
130
Change language