Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

när de säger att förmåner utan villkor ger näring åt underklassen. (Vänster)liberalerna
kan nog handskas med underklassen på ett mer medkännande
sätt men är fullständigt naiva i sin syn på den. Det ligger en ironi i att de
som skulle kunna formulera ett sympatiskt program för underklassen vidhåller
att den inte existerar. De konservativa å andra sidan har applicerat sin
agenda på alla låginkomsttagare. Paternalism behövs kanske för underklassen,
men inte för de arbetande fattiga, som bara behöver hjälp för att få sin
ekonomi att gå ihop. Jag antar att de konservativa slutligen kommer att få
betala ett pris för det misstaget.” Stoesz ser också en ironi i att den paternalistiska
reaktionen kräver en utvidgning av den offentliga byråkratin –
socialarbetare som övervakar, utvärderar och beslutar. ”En god libertarian
skulle betrakta detta med fasa.”
William Kelso är av irländskt ursprung och uppehåller sig gärna vid den
första amerikanska underklassen, irländarna i mitten på 1800-talet. Enligt
Kelso fungerade den katolska kyrkan på den tiden som ett slags välfärdsstat
som lyckades inympa respekt för lag och ordning bland irländarna. Inom
loppet av ett par årtionden försvann den irländska underklassen – fyllbultarna
blev poliser – för att med tiden transformeras till medelklass. Kelso ser
paralleller mellan 1800-talets irländska underklass och dagens till stor del
svarta underklass. Han finner förtröstan i att kyrkan är den viktigaste institutionen
för de svarta och i att den katolska kyrkan (i konkurrensen om servicecheckarna)
visar intresse för att utbilda svarta ungdomar. Och han ser en
tillnyktring i hela samhällsklimatet. Efter vänsterns och marknadsliberalismens
låt-gå-epoker har initiativet glidit över till de socialkonservativa: ”På
90-talet har vi blivit tuffare mot folk som inte sköter sig. Det har skett en förskjutning
i värderingarna. Fler fattiga arbetar och det utomäktenskapliga
barnafödandet minskar. Presidentens och samhällets förändrade attityd
sipprar ner i underklassen.”
Charles Murray konstaterar att hans senaste underklassrapport har fått
svag respons. ”Alla talar om minskande brottslighet som om vi hade färre
brottslingar. Vi har lika många brottslingar som förut, skillnaden är att de sitter
i fängelse. Jag är glad att vi har dem inlåsta. Men det betyder inte att de
har blivit bättre människor, bara att de försvunnit från gatan. Så länge
bidragsrullorna och brottsligheten minskar är alla nöjda. Men det betyder
inte att underklassen har försvunnit. Livet i de samhällen där underklassen
120