Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

sedan länge velat ”städa upp” genom att centralisera ansvaret till den federala
staten och importera europeiska helhetslösningar, eller åtminstone
pumpa in mer pengar i systemet. Men utvecklingen har inte gått vänsterns
väg. Det folkliga missnöjet med framför allt bidragssystemen har snarare
utgjort resonansbotten för socialkonservativa och marknadsliberala krav på
upprensning genom att decentralisera ansvaret till delstater och lokalsamhällen,
i ökad utsträckning utnyttja ideella organisationer och privata företag
och öka kraven på bidragstagarna i syfte att få dem i arbete. Det avgörande
steget på den vägen togs med den välfärds- eller bidragsreform (”welfare
reform”) som genomfördes 1996 och som enligt många bedömare innebär
den största socialpolitiska kursändringen sedan Roosevelts New Deal på
1930-talet. Reformen utlöste till en början ett ramaskri och skräckvisioner av
hemlösa och hungrande människomassor målades upp. I stället tog utvecklingen
en vändning som inte ens reformens livligaste anhängare hade vågat
tro på. Massorna gick utan större knot från bidrag till arbete och den socialpolitiska
debatten ändrade inriktning: en destruktiv debatt om arbetsskygga
bidragstagare förvandlades till en konstruktiv debatt om hur man med privata
och offentliga insatser kan stödja de fattiga som kämpar för att försörja
sig. En konjunkturnedgång kan naturligtvis sätta käppar i reformhjulet,
men de framsteg som har gjorts under högkonjunkturen blir knappast
meningslösa för den sakens skull.
Att den amerikanska välfärdsstaten länge har brottats med problem innebär
inte att man kan påstå att den historiskt sett befunnit sig på fel väg eller
att den kan räknas bort från diskussionerna om framtidens vägval. För det
första har den präglats av den miljö i vilken den vuxit fram: en befolkning
invandrad från världens alla hörn (”the melting pot”), ett politiskt system
präglat av ”balances and checks” och ett ekonomiskt system behärskat av
marknadskrafter har knappast varit lämplig grogrund för sociala enhetslösningar.
För det andra befinner sig de flesta välfärdsstater i kris eller omvandling.
Det spekuleras rent av i att globaliseringen och framväxten av det postindustriella
samhället innebär början till slutet för centraliserade nationella
socialpolitiska lösningar av europeisk typ, och att framtiden i sitt sköte bär
mer av amerikanska lösningar, d v s decentraliserade blandningar av offentliga
och privata initiativ. 8 Även om så inte skulle bli fallet verkar det som om
USA i minst lika hög grad som hittills kommer att gå sin egen väg. Ame-
11