Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

06.09.2013 Views

kittsville men inte i New York. Ingen vet egentligen hur många som är fattiga i det här landet.” (Burkittsville är den lilla by norr om Washington där Murray lever som ”en fri människa”.) Andelen under fattigdomslinjen har inte förändrats särskilt mycket över tiden och mycket annat är enligt Murray inte att vänta eftersom problemet i huvudsak handlar om människor som inte arbetar och inte är gifta. Trots den stabila trenden är fattigdomsfrågan inte på tapeten 1999 så som den var när Murray skrev Losing ground 1984. ”En del av förklaringen ligger i att den ’onde’ Reagan var president då och den ’gode’ Clinton är president nu och enligt vänstern är det förstås inte hans fel att fattigdomen håller i sig.” Underklassen – ett fall för sig? Fenomenet underklass har i snart två årtionden kastat en skugga (förvisso bleknande under glansen från 1990-talets högkonjunktur) över den amerikanska scenen. Så var det inte tidigare. Fenomenet är visserligen inte nytt – det kan sägas ha sina rötter i 1800-talets diskussioner om fattigdom och, inte minst, i Marx tal om trasproletariatet. Underklassens uppdykande på scenen förbereddes på 1960-talet av antropologen Oscar Lewis lansering av begreppet ”fattigdomskultur” och av D P Moynihans varning i The negro family (1965) för den svarta familjens sammanbrott och framväxten av en svart underklass. Dessa varnande röster drabbades emellertid av forskarsamhällets bannstråle till den grad att begreppen och frågorna försvann från dagordningen för lång tid. 175 1977 ägnade tidskriften Time ett nummer åt den framväxande underklassen, och med journalisten Ken Aulettas bok The underclass (1982) kom begreppet verkligen på tapeten. Tunga sociologer som William Julius Wilson i The truly disadvantaged (1987) och Elijah Anderson i Streetwise (1990) tog upp den kastade handsken. Enligt Wilson kom de konservativa att dominera debatten på 1980-talet just därför att de erkände problemen i städernas getton medan vänsterliberalerna försökte låtsas som om de inte existerande. 176 Att även vänstern med tiden tvingats acceptera begreppet underklass framgår av exempelvis Michael Katz anto- 175 ”Raseriet över Moynihans rapport drev i själva verket bort de svarta familjerna från samhällsvetenskapens dagordning i nära två årtionden. Liknande attacker diskrediterade fattigdomskulturen” (Katz 1993, sid 13). 176 Se t ex Jackson (1993) sid 405; Katz (1993) sid 4–7, 12, 16–17; Kelso (1994) sid 22–25; Lister (1996) sid 2; Model (1993) sid 188; Trotter (1993) sid 56. 108

logi om underklassdebatten, i vilken emellertid det otrevliga ordet är satt inom citattecken och betecknas som ”en metafor för social omvandling”. 177 En avgörande fråga är om ”underklassen” är en ny samlingsbeteckning på en rad gamla problem – låg utbildning, arbetslöshet, socialbidragsberoende, kriminalitet – eller om den betecknar ett nytt fenomen som innebär att en viss grupp människor har kommit att förkroppsliga hela raden av problematiska tillstånd. Thomas Sugrue ställde i början av 1990-talet frågan så här: ”Är de olycksbådande rapporterna om en ny ’urban underklass’ intrasslad i en ’väv av patologi’, tecken på en kris av exempellöst djup och magnitud? Eller har amerikanerna helt enkelt återupptäckt (så som de tycks göra med några årtiondens mellanrum) ett ihållande problem som periodvis döljs av ekonomisk tillväxt, av avsiktlig okunnighet eller av politisk likgiltighet?” 178 Vissa debattörer antyder att begreppet underklass närmast handlar om att ge ny och spännande form åt ett gammalt och trist innehåll: ”Förvisso kommer varje rapport som ger sig ut för att handla om en ’underklass’ snarare än om tråkig, gammaldags fattigdom sannolikt att få större uppmärksamhet i medierna och därmed kan man hävda att användningen av begreppet ... är berättigad som ett sätt att få in fattigdomen i rubrikerna.” 179 Andra debattörer ser underklassen som en relativt ny, klar och påtaglig fara, jämförbar med aids. Charles Murray är en ledande debattör av den skolan. I Losing ground (1984) använde han begreppet underklass mer i förbigående. I nyutgåvan av boken (1994) förklarade han att det utomäktenskapliga barnafödandet inte är ett problem bland andra, utan ”måste stå i centrum för alla kalkyler över hur underklassen kommer att utvecklas”. Och tillfogade att när detta barnafödande når samma nivåer bland vita som bland svarta ”fruktar jag att de problem som vi nu förknippar med den svarta innerstaden kommer att sprida sig som metastaser i den mycket större vita befolkningen med katastrofala konsekvenser för det amerikanska samhället”. 180 Murrays rubrik på den mardrömmen heter ”The coming white under- class”. 181 177 Katz (1993) sid 440. 178 Sugrue (1993) sid 85. 179 Lister (1996) sid 9–10. 180 Murray (1994a) sid xx. 181 Murray (1993). 109

logi om underklassdebatten, i vilken emellertid det otrevliga ordet är satt<br />

inom citattecken och betecknas som ”en metafor <strong>för</strong> social omvandling”. 177<br />

En avgörande fråga är om ”underklassen” är en ny samlingsbeteckning på<br />

en rad gamla problem – låg utbildning, arbetslöshet, socialbidragsberoende,<br />

kriminalitet – eller om den betecknar ett nytt fenomen som innebär att en<br />

viss grupp människor har kommit att <strong>för</strong>kroppsliga hela raden av problematiska<br />

tillstånd. Thomas Sugrue ställde i början av 1990-talet frågan så här:<br />

”Är de olycksbådande rapporterna om en ny ’urban underklass’ intrasslad i<br />

en ’väv av patologi’, tecken på en kris av exempellöst djup och magnitud?<br />

Eller har amerikanerna helt enkelt återupptäckt (så som de tycks göra med<br />

några årtiondens mellanrum) ett ihållande problem som periodvis döljs av<br />

ekonomisk tillväxt, av avsiktlig okunnighet eller av politisk likgiltighet?” 178<br />

Vissa debattörer antyder att begreppet underklass närmast handlar om att<br />

ge ny och spännande form åt ett gammalt och trist innehåll: ”Förvisso kommer<br />

varje rapport som ger sig ut <strong>för</strong> att handla om en ’underklass’ snarare<br />

än om tråkig, gammaldags fattigdom sannolikt att få större uppmärksamhet<br />

i medierna och därmed kan man hävda att användningen av begreppet ... är<br />

berättigad som ett sätt att få in fattigdomen i rubrikerna.” 179<br />

Andra debattörer ser underklassen som en relativt ny, klar och påtaglig<br />

fara, jäm<strong>för</strong>bar med aids. Charles Murray är en ledande debattör av den<br />

skolan. I Losing ground (1984) använde han begreppet underklass mer i <strong>för</strong>bigående.<br />

I nyutgåvan av <strong>boken</strong> (1994) <strong>för</strong>klarade han att det utomäktenskapliga<br />

barnafödandet inte är ett problem bland andra, utan ”måste stå i<br />

centrum <strong>för</strong> alla kalkyler över hur underklassen kommer att utvecklas”. Och<br />

tillfogade att när detta barnafödande når samma nivåer bland vita som bland<br />

svarta ”fruktar jag att de problem som vi nu <strong>för</strong>knippar med den svarta<br />

innerstaden kommer att sprida sig som metastaser i den mycket större vita<br />

befolkningen med katastrofala konsekvenser <strong>för</strong> det amerikanska samhället”.<br />

180 Murrays rubrik på den mardrömmen heter ”The coming white under-<br />

class”. 181<br />

177 Katz (1993) sid 440.<br />

178 Sugrue (1993) sid 85.<br />

179 Lister (1996) sid 9–10.<br />

180 Murray (1994a) sid xx.<br />

181 Murray (1993).<br />

109

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!