Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

William Kelso vill fånga fattigdomsproblemet i löpande metaforer:
”Vänstern har koncentrerat sig på löparbanan eller ekonomin, de konservativa
på löparna eller kulturen. Från Roosevelt och fram till Clinton har vi levt
med uppfattningen att fattigdom är ett problem som har med löparbanan att
göra och att man måste lägga ner pengar på att jämna ut underlaget.”
Vänstern ser roten till alla beteendeproblem i ekonomin. ”Men alla problem
har inte nödvändigtvis med ekonomi eller diskriminering att göra. Under den
stora depressionen fick vi ingen ökning av kriminaliteten. Japanerna eller
judarna, som verkligen blev diskriminerade, började inte skilja sig från sina
hustrur eller skjuta varandra på motorvägen. De arbetade hårt och blev
framgångsrika i stället.” Kelso menar vidare att vänstern och högern har
olika tidshorisonter. ”För vänstern handlar tillvaron om ett hundrameterslopp
och då är skillnader i startpositionerna avgörande. För högern handlar det
om ett maratonlopp och då är startpositionerna mindre intressanta. Det
avgörande är hur vältränad man är, vilka värderingar och strategier man har.
Amerika är ett fantastiskt land. Man kan komma hit och bli diskriminerad,
men om man arbetar hårt och utbildar sig kan man komma hur långt som
helst. Jag är optimistisk om Amerika. Jag tror att nyckeln ligger hos löparna.”
Clintons geni ligger, enligt Kelso, i att han från vänster har lyckats revidera
synen på fattigdomen och välfärdsstaten och erkänna de kulturella värdenas
betydelse. ”Det är som när Nixon kom från höger och erkände Kina.
Clintons ’nya testamente’ handlar om att staten har en skyldighet att sörja
för de behövande men att de behövande också har en skyldighet gentemot
samhället.” En jämförelse mellan 1980- och 1990-talen ger enligt Kelso en
vink om effekten av Clintons nya tonläge. På 1980-talet blomstrade ekonomin
men de fattiga arbetade inte. På 1990-talet blomstrar ekonomin och de
fattiga arbetar. ”Det enda som har förändrats är de kulturella antagandena
bakom välfärdsstaten. På 80-talet hade vi en libertariansk president
(Reagan), på 90-talet en president som förklarat att människor har skyldigheter
och därmed har det skett en kraftig omsvängning i Amerika i synen på
vad som är acceptabelt beteende.”
Charles Murray uppehåller sig kring svårigheterna att mäta fattigdom.
”Fattigdomslinjen är meningsfull på så sätt att man kan se en trend, men att
mäta hur många människor som lever i fattigdom är svårt. Levnadskostnaderna
är så olika i olika delar av landet. 16 000 dollar om året är OK i Bur-
107