Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

Om man får tro denna kalkyl berodde minskningen av andelen fattiga
1949–1969 till allra största delen på den ekonomiska tillväxten och till en
mindre del på en jämnare inkomstfördelning. Åren 1973–1991 ökade andelen
fattiga ett par procentenheter. Bakom den ökningen fanns motstridiga
tendenser: inkomstökningen minskade andelen fattiga med ett par procentenheter
men effekten togs ut av den skevare inkomstfördelningen. De demografiska
faktorerna ökade andelen fattiga med ett par procentenheter.
Pessimism eller optimism?
Hur skall man tolka fattigdomsbilden på tröskeln till 2000-talet? Finns det
skäl för långtgående pessimism eller optimism? Så här tycker våra intervjupersoner:
Michael Katz finner att fattigdomstalen är otroligt höga för ett så välmående
land som USA. ”Fattigdomstalen för svarta barn i innerstäderna är förfärliga.
Det är uppmuntrande att talen har gått ner men ändå är fattigdomen
oacceptabel och onödig. Vi lever när allt kommer omkring i en era av överflöd
och inte knapphet.”
Theda Skocpol anser att även om det dröjde innan den ekonomiska
expansionen ökade lönerna så har familjerna fått det bättre genom att de lättare
kan finna jobb. Även för arbetare i ekonomins nedre tredjedel har tillvaron
börjat förbättras. ”Om marknaderna fortsätter att vara ’tajta’ kommer vi
att se lite mer, men inte nog för att lyfta människor ur fattigdom. Även fortsättningsvis
kommer en tredjedel av befolkningen att vara fattig och kämpande.”
Peter Gottschalk konstaterar lakoniskt att fattigdomsläget är mycket bättre
än man kunde förutse för tre fyra år sedan och mycket värre än man kunde
förutse för 25 år sedan. ”Det är en stor besvikelse på lång sikt men uppmuntrande
på kort sikt.”
David Stoesz retar sig på att vänsterliberalerna är i färd med att konstruera
nya fattigdomsmått i syfte att ”inflatera” fattigdomen. ”De har inte förstått
att de fattiga är mycket mer dynamiska och resursrika än man tidigare
har trott. Den (vänster)liberala forskningslitteraturen utgår från att de fattiga
har för många problem för att kunna få sysselsättning. De konservativa har
haft större förståelse för att människor, när de väl fått fäste på arbetsmarknaden,
rör sig uppåt i lönegraderna.”
106