Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

Den amerikanska 

välfärdsvägen

Den amerikanska 

välfärdsvägen 

Benny Carlson 

Timbro/CVV

© FÖRFATTAREN OCH AB TIMBRO 2000 

DESIGN: SILVER 

OMSLAGSFOTO: PETER NORRMAN OCH JOSEPH RODRIGUEZ, MIRA BILDBYRÅ 

SÄTTNING: MELANDERS FOTOSÄTTERI AB 

TRYCK: ELANDERS GOTAB, STOCKHOLM 2000 

ISBN 91-7566-435-6 

ISSN 1404-3033. NR 6 

CVV — CENTRUM FÖR VÄLFÄRD EFTER VÄLFÄRDSSTATEN 

TEL 08-587 898 00 

FAX 08-587 898 50 

WWW.CVV.NU 

INFO@CVV.NU

INNEHÅLL 

1. VÄGLEDNING 7 

Trasslig härva eller rik flora? 9 

Svåra ord 12 

Vägval 14 

Vägvisare 15 

Vägen vidare 19 

2. DEN SKEVA INKOMSTFÖRDELNINGEN 21 

Tillväxt och sysselsättning 22 

Inkomsterna och deras fördelning 30 

Förklaringar till ökad ojämlikhet 40 

Inkomstfördelning och fattigdom 43 

Rörligheten 44 

Gammal eller ny värld? 45 

I korthet 47 

3. DEN MOTVILLIGA VÄLFÄRDSSTATEN 49 

Den progressiva eran 50 

Roosevelts New Deal 55 

Johnsons krig mot fattigdomen 60 

Reagans ”revolution” 66 

Clintons tredje väg 70 

Den optimistiska högern 73 

Ett förklaringsbatteri 75 

I korthet 87 

4. DE FATTIGA OCH UNDERKLASSEN 89 

Fattigdomslinjen 89 

Fattigdomsbilden 91 

Fattigdomsförklaringarna 99 

Pessimism eller optimism? 106 

Underklassen – ett fall för sig? 108 

Underklassen – kan den förklaras? 112 

Europa nästa? 116

Glöm underklassen?! 118 

I korthet 121 

5. DEN SOCIALPOLITISKA ARSENALEN 123 

De offentliga socialförsäkringarna 124 

Understödsprogrammen 127 

AFDC-programmet 127 

Kritiken mot socialbidragen 130 

Från bidrag till arbete 132 

Den privata sektorn 133 

Den frivilliga sektorn 135 

I korthet 138 

6. DEN STORA ”VÄLFÄRDSREFORMEN” 139 

Wisconsin visar vägen 139 

Reformens huvuddrag 140 

Reaktionen i början: indignation 143 

Reformens resultat 145 

Reaktionen i dag: förvåning 153 

I korthet 156 

7. DE SKILDA FRAMTIDSVÄGARNA 159 

Recept vid millennieskiftet 159 

Högst på dagordningen? 168 

Vart går USA och Europa? 169 

I korthet 170 

Litteratur 173 

Förkortningar i texten 183 

Tabellförteckning 185 

Diagramförteckning 187

1. Vägledning 1 

Ingen som färdas genom amerikanska förorter kan undgå att imponeras av 

det välstånd som de oändliga raderna av välhållna villor och trädgårdar 

utstrålar. Inget annat land i världen har en så solid medelklass som USA. 

Ingen som färdas genom amerikanska storstäder kan undgå att förskräckas 

av de öar av hopplös misär som dröjer sig kvar bland nerslitna hyreskaserner 

och betonglandskap. Inget annat utvecklat land i västvärlden har en så 

marginaliserad ”underklass” som USA. Kanske är dessa kontraster – som 

har föranlett talet om ”två Amerika” – inget att förundras över. Kanske är det 

snarare naturligt att ett samhälle som USA, i huvudsak organiserat efter 

marknadsekonomiska principer och befolkat av människor med mångskiftande 

etnisk och kulturell bakgrund, utvecklar såväl dynamiska korsbefruktningar 

som destruktiva subkulturer. 

Det har i USA sedan början av 1980-talet funnits en oro (åtskilligt dämpad 

av de senaste årens ekonomiska tillväxt) för att den mest utpräglade av 

dessa subkulturer – en till största delen svart underklass som blev kvar i 

innerstäderna när industrierna och den svarta medelklassen gav sig av – har 

förlorat kontakten med ”mainstream America” och är bortom all räddning. 

Denna oro handlar inte bara om att en grupp människor är offer för olyckli- 

1 Ett varmt tack för goda råd och tips vill jag rikta till P J Anders Linder, Erik Moberg, Rolf Ohlsson, Mauricio 

Rojas, Margareta Sandberg och Eskil Wadensjö. För kvardröjande fel och brister har jag mig själv och en viss 

brådska att tacka. Jag har haft tre månader på mig att genomföra detta arbete, vilket förklarar att jag brutit mot 

en del konventioner: jag har exempelvis inte ens försökt redogöra för tidigare svenskspråkiga studier på området. 

7

ga omständigheter utan också om att gruppen har något slags kontroll: att 

den är självgenererande. Det amerikanska samhällets kritiker vill gärna se 

”underklassen” som ett symptom på att hela samhället är sjukt. Det amerikanska 

samhällets försvarare vill se den som en sjuk kroppsdel och hoppas 

kunna bota den, eller åtminstone hindra ”smittan” från att sprida sig till den 

i övrigt friska kroppen. 

Syftet med denna skrift är att kasta en del ljus över kontrasternas USA 

och då framför allt över dess skuggsida, ”det andra Amerika”. Avsikten är 

närmare bestämt att beskriva hur den amerikanska nationen historiskt sett 

har hanterat fattigdomsproblemet och hur man i 1900-talets skymningsljus 

betraktat dess farligaste yttring: ”underklassen.” Det innebär att större delen 

av uppmärksamheten kommer att ägnas åt den amerikanska välfärdsstaten 

och framför allt åt den sida av socialpolitiken som har med insatser mot fattigdomen 

att göra. Självfallet kommer ljuskäglan att dröja vid den pågående 

välfärds- eller bidragsreformen, som med stor kraft flyttar miljonhövdade 

människomassor från bidrag till arbete (”from welfare to workfare”), en 

reform som i ett slag ändrat förutsättningarna för den socialpolitiska debatten. 

I vidare bemärkelse kan avsikten sägas vara att ge en översikt av delar av 

en debatt som rör sig längs den minerade gränsen mellan stat, marknad och 

civilt samhälle. Eftersom dessa tre sätt att organisera tillvaron är på en gång 

komplementära och alternativa, för att inte säga antagonistiska – de på en 

gång kräver och kväver varandra – behövs en ständig debatt om var gränsen 

skall gå eller balanspunkten ligga. I diskussionerna om fattigdomsfrågan 

ställs det mesta i denna balansakt på sin spets. Uppfattningarna om problemets 

orsaker går isär. Varje debattör fångar vanligen en väsentlig sida av 

saken, men vilken är den mest väsentliga? Uppfattningarna om hur problemet 

skall åtgärdas följer dels på diagnosen av dess orsaker, dels på erfarenheter 

av tidigare försök att åtgärda det. Uppfattningarna blir ofta ganska 

renodlade på grund av debattörernas ideologiska hemvist och önskan att få 

logik och sammanhang i argumentationen. 

Min ambition är att ge en smula vägledning i denna debatt genom att presentera 

fakta och ståndpunkter som figurerar i den. En sådan vägledning kan 

naturligtvis aldrig bli objektiv eller okontroversiell. Inte heller är det möjligt 

att ge en översikt av debatten i hela dess vidd. Frågan om hur fattigdom 

8

uppstår och skall ”behandlas” är oerhört komplicerad. Den inbegriper en rad 

ekonomiska, sociala, kulturella, etniska, rasmässiga och politiska varandra 

omslingrande processer. Den rör med andra ord ett problemkomplex som 

inte låter sig genomlysas i en handvändning. Man får vara glad om man lyckas 

kasta ljus över några av dess yttre och mer uppseendeväckande former. 

Trasslig härva eller rik flora? 

Det är en allmän uppfattning att den amerikanska välfärdsstaten inte är så 

omfattande eller generös som sina europeiska motsvarigheter – man talar 

ibland om en ”motvillig välfärdsstat”, ”semivälfärdsstat” eller ”eftersläntrare”. 

2 Till de amerikanska särdragen hör att privata initiativ och marknadskrafter 

på alla områden – även socialpolitikens – alltid har spelat större roll 

än i Europa, vilket innebär att den offentliga sektorn (på federal, delstatlig 

och lokal nivå) hela tiden samspelar med privatföretag och frivilligorganisationer. 

De amerikanska skyddsnäten är inte heller så enhetliga och heltäckande 

som de västeuropeiska. De liknar snarare ett brokigt lapptäcke där 

under lång tid lapp har fogats till lapp för att täcka de största hålen, vilket 

har resulterat i att systemet blivit så komplicerat att varken myndigheter eller 

klienter kan överblicka det. Amerika har, för att citera en tung lärobok i socialpolitik, 

”inte ett monolitiskt, högst centraliserat och välkoordinerat system 

av program”; i stället ”erbjuder en stor mängd organisationer en lång rad 

förmåner och tjänster åt olika klientgrupper”. Bokens författare är, som så 

många andra amerikanska samhällsvetare, kritiskt inställda till denna mångfald 

– ”helheten är mindre än summan av delarna”. 3 Enligt en mer utpräglad 

vänsterkritiker är det amerikanska välfärdssystemet ”osammanhängande 

och irrationellt”, ett ”tokigt system”. 4 

Det amerikanska systemet har emellertid också sina anhängare, som inte 

vill se storskaliga och allomfattande statliga konstruktioner utan menar att 

människor måste söka sig fram längs många vägar, genom egna ansträngningar 

på marknaden, genom familj och vänner, frivilligorganisationer och 

2 Uttrycket motvillig välfärdsstat går tillbaka till välfärdsforskaren Harold Wilensky. Michael Katz (1996) använder 

begreppet semivälfärdsstat. Theda Skocpol (1995) noterar att den amerikanska välfärdsstaten brukar uppfattas 

som en eftersläntrare men har, som vi skall se, vissa invändningar mot den uppfattningen. 

3 Karger & Stoesz (1998) sid 31, 465. 

4 Katz (1996) sid ix. 

9

offentliga program på olika nivåer. Dessa anhängare kan peka på att jämförelser 

mellan europeiska och amerikanska välfärdslösningar sällan blir rättvisande 

eftersom de görs på europeiska villkor. Marknadslösningar och frivilliginsatser 

spelar, som sagt, mycket större roll i USA än i Europa och de 

sidorna av saken kommer bort när man jämför offentliga välfärdsapparater. 

Och ett grundläggande argument återstår naturligtvis alltid för försvararna 

av det amerikanska samhällssystemet. De kan peka på ”att även om Förenta 

Staterna kanske släpar efter vad gäller offentliga välfärdsåtgärder så åtnjuter 

människorna exceptionellt hög levnadsstandard och enastående möjligheter. 

Det är skälet till att landet förblir en magnet för invandrare från hela 

världen som inte kommer för att få statliga allmosor utan för att ta del av 

den amerikanska drömmen”. 5 

Det amerikanska välfärdssystemet är alltså mer ”pluralistiskt” än de europeiska 

och har vuxit fram på ett annat sätt: det tycks (liksom det anglosaxiska 

legala systemet) ha vuxit fram mer prövande och planlöst än de franska, 

tyska och skandinaviska systemen, som i större utsträckning har baserats på 

socialingenjörernas blåkopior — det har ”konstruerats i lager som avsatts 

under de senaste två århundradena”. 6 Dess utseende har samtidigt, paradoxalt 

nog, präglats av att det vuxit fram inom ramen för en författning som 

mer än de flesta kommit till på ritbordet. 

Ibland talas det också om en ”dual” amerikansk välfärdsstat. 7 Man skulle 

kunna säga att denna välfärdsstat vänder ett janusansikte mot de ”två 

Amerika”: en välvillig uppsyn (socialförsäkring) mot dem som är inne på 

arbetsmarknaden, en sträng uppsyn (behovsprövade bidrag) mot dem som 

står utanför. Från amerikanskt vänsterhåll är denna dualism föremål för ständig 

kritik: man talar om stigmatisering och om att kasta skulden på offren. 

Denna dualism är måhända ovanligt utpräglad i – men knappast unik för – 

USA. 

Alltnog, det amerikanska socialsystemets snårighet i kombination med att 

ständigt nya insatser inte har lyckats utrota fattigdomen har fått många 

amerikaner att tala om ”the welfare mess”. På vänsterliberalt håll har man 

5 Midgley (1998) sid 441. 

6 Katz (1996) sid ix. 

7 Katz (1993) sid 459. 

10

sedan länge velat ”städa upp” genom att centralisera ansvaret till den federala 

staten och importera europeiska helhetslösningar, eller åtminstone 

pumpa in mer pengar i systemet. Men utvecklingen har inte gått vänsterns 

väg. Det folkliga missnöjet med framför allt bidragssystemen har snarare 

utgjort resonansbotten för socialkonservativa och marknadsliberala krav på 

upprensning genom att decentralisera ansvaret till delstater och lokalsamhällen, 

i ökad utsträckning utnyttja ideella organisationer och privata företag 

och öka kraven på bidragstagarna i syfte att få dem i arbete. Det avgörande 

steget på den vägen togs med den välfärds- eller bidragsreform (”welfare 

reform”) som genomfördes 1996 och som enligt många bedömare innebär 

den största socialpolitiska kursändringen sedan Roosevelts New Deal på 

1930-talet. Reformen utlöste till en början ett ramaskri och skräckvisioner av 

hemlösa och hungrande människomassor målades upp. I stället tog utvecklingen 

en vändning som inte ens reformens livligaste anhängare hade vågat 

tro på. Massorna gick utan större knot från bidrag till arbete och den socialpolitiska 

debatten ändrade inriktning: en destruktiv debatt om arbetsskygga 

bidragstagare förvandlades till en konstruktiv debatt om hur man med privata 

och offentliga insatser kan stödja de fattiga som kämpar för att försörja 

sig. En konjunkturnedgång kan naturligtvis sätta käppar i reformhjulet, 

men de framsteg som har gjorts under högkonjunkturen blir knappast 

meningslösa för den sakens skull. 

Att den amerikanska välfärdsstaten länge har brottats med problem innebär 

inte att man kan påstå att den historiskt sett befunnit sig på fel väg eller 

att den kan räknas bort från diskussionerna om framtidens vägval. För det 

första har den präglats av den miljö i vilken den vuxit fram: en befolkning 

invandrad från världens alla hörn (”the melting pot”), ett politiskt system 

präglat av ”balances and checks” och ett ekonomiskt system behärskat av 

marknadskrafter har knappast varit lämplig grogrund för sociala enhetslösningar. 

För det andra befinner sig de flesta välfärdsstater i kris eller omvandling. 

Det spekuleras rent av i att globaliseringen och framväxten av det postindustriella 

samhället innebär början till slutet för centraliserade nationella 

socialpolitiska lösningar av europeisk typ, och att framtiden i sitt sköte bär 

mer av amerikanska lösningar, d v s decentraliserade blandningar av offentliga 

och privata initiativ. 8 Även om så inte skulle bli fallet verkar det som om 

USA i minst lika hög grad som hittills kommer att gå sin egen väg. Ame- 

11

ikanska socialreformatorer har, som sagt, ofta sneglat mot Europa. Men 

även bland dessa sneglare konstaterar man nu: ”Hur idealisk denna (europeiska) 

form än är visar händelserna de senaste två årtiondena på dess 

ökande irrelevans i det amerikanska sammanhanget.” 9 

Under större delen av 1900-talet verkar det på ömse sidor om Atlanten ha 

funnits ett underförstått antagande att USA en vacker dag i någon mening 

skulle anamma de europeiska välfärdsstatliga lösningarna. Det scenariot verkar 

överspelat. Frågan är vilken konsekvensen kommer att bli. Kommer 

Europa och USA att gå skilda vägar eller kommer européerna att i ökad 

utsträckning snegla mot USA? Svaret på frågan ligger dolt i framtiden, närmare 

bestämt i utvecklingen av de amerikanska och europeiska ekonomierna 

när det gäller tillväxt och sysselsättning, rikedom och fattigdom. 

Svåra ord 

Några amerikanska begrepp ställer till ständiga besvär när de skall omvandlas 

till svenska: 

Welfare är det centrala begrepp kring vilket denna skrift kretsar. Begreppet 

har varierande räckvidd. Dels används det som på svenska i den breda 

bemärkelsen social välfärd; man talar om ”welfare state” och menar välfärdsstat. 

Dels används det i inskränkt bemärkelse och avser då socialbidrag, 

socialhjälp eller understöd. I sin mest inskränkta bemärkelse har ”welfare” 

betecknat det speciella behovsprövade understöd för ensamma mödrar med 

barn som var föremål för reformen 1996. En av de främsta amerikanska 

socialpolitiska historieskrivarna, Theda Skocpol, formulerar saken så här: 

”Samhällsvetare kan använda termen welfare state för att hänvisa till hela 

uppsättningen av socialförsäkringar och offentliga understödsprogram i 

praktiskt taget varje industrination, inklusive Förenta Staterna. Men termen 

har en uppenbart opassande klang i Förenta Staternas fall. Ty i den praktiska 

politiska retoriken gör amerikanerna en skarp begrepps- och bedömningsmässig 

åtskillnad mellan ’social security’ och ’welfare’. Social security 

8 Karger & Stoesz (1998) sid 475. De båda författarna hänvisar i denna fråga till Scott Lash och John Urry, The 

end of organized capitalism (1987). 

9 Karger & Stoesz (1998) sid 454. Författarna citerar (sid 33) också ett yttrande av nestorn bland amerikanska 

socialpolitiker, Daniel Patrick Moynihan, från slutet av 1980-talet: ”De socialpolitiska frågor som Förenta 

Staterna i dag står inför har ingen europeisk motsvarighet och inte heller någon europeisk modell för en hållbar 

lösning. De är amerikanska problem och vi amerikaner måste själva tänka igenom dem.” 

12

hänför sig till ålderdomsförsäkring och därmed sammanhängande program 

för efterlevande, invalider och sjukvårdsförsäkring för de äldre; och dessa 

program betraktas som okränkbara statliga förpliktelser mot förtjänta arbetare 

som har betalt dem genom ’avgifter’ under sina arbetsliv. Welfare däremot 

behandlas ofta som en uppsättning statliga ’allmosor’ till de med nöd 

och näppe förtjänta fattiga som måhända försöker undvika ärligt arbete och 

försöker få någonting för ingenting.” 10 Jag kommer framöver att använda 

varierande svenska begrepp för ordet ”welfare” allteftersom jag tycker att de 

bäst passar in i olika sammanhang. 

Liberals och conservatives är de båda dominerande politiska konstellationerna 

i USA och de kan sägas till stor del överlappa de partipolitiska konstellationerna 

demokrater och republikaner. Liberals motsvarar ungefär 

svenskans vänsterliberaler, socialliberaler eller socialdemokrater och hänför 

sig till människor som vill se mer av statsingripande i sociala och ekonomiska 

sammanhang. 11 Conservatives motsvarar svenskans högerliberaler, 

marknadsliberaler eller socialkonservativa och hänför sig till människor som 

i huvudsak vill se mindre av statsingripanden i marknadsekonomin och det 

civila samhället. Bakom de stora etiketterna döljer sig naturligtvis många 

mindre. Enligt forskarna Howard Karger och David Stoesz 12 domineras dagens 

Amerika av följande grupperingar: Traditionellt konservativa, som i 

möjligaste mån vill låta var och en sköta sig själv och därför vill begränsa 

statens makt. Neo- eller kulturkonservativa, som vill tilldela staten en 

begränsad roll i ekonomiska frågor men ökad auktoritet för att upprätthålla 

”traditionella värden”. Traditionella vänsterliberaler, som vill använda staten 

för att skydda alla som inte kan klara sig (på marknaden) på egen hand. 

Neo(vänster)liberaler (typ Bill Clinton), som i pragmatisk anda har orienterat 

sig bort från den storskaliga välfärdsstaten under parollen ”reinventing 

government” och försöker hitta en ”tredje väg” mellan vänster och höger. 

Kommunitarianer, som försöker hitta en väg mellan stat och marknad och 

sätter sitt hopp till Amerikas grundläggande institutioner – familjen, skolan, 

10 Skocpol (1995) sid 211. 

11 I Europa kom ordet liberal efter 1930-talskrisen att få en högeranstrykning eftersom liberalerna tog upp kampen 

mot socialismen. I USA kom ordet däremot i samband med 30-talskrisen att få en vänsteranstrykning eftersom 

Franklin Roosevelt valde etiketten liberalism för den expansion av statsmakten som genomfördes under 

New Deal. 

12 Karger & Stoesz (1998) sid 8–19. 

13

lokalsamhällena, de religiösa samfunden. Det är kanske ett tidens tecken att 

författarna inte tilldelar de rena nyliberalerna eller libertarianerna, som vill att 

staten skall hålla tassarna borta från det mesta, någon egen etikett. I debatten 

yr oftast de enkla etiketterna liberals och conservatives omkring. Vill man 

göra saken riktigt enkel för sig kan man då tala om vänstern och högern. 

Vägval 

För att inte hamna i den situation som är så vanlig när man angriper ett 

område och räknar med en rask kampanj men kör fast i ett virrvarr av komplikationer, 

har jag gjort följande strategiska val: 

För det första måste man inse att problemområdet fattigdom och välfärd, 

på grund av sin komplexitet och omfattning, är oåtkomligt för inhämtande 

av förstahandsinformation. Jag kan i stort sett bara presentera en kompott 

av läsefrukter, dock kompletterad med intervjuer. 

För det andra väller litteraturen på området fram i strid ström. Jag har därför 

i huvudsak begränsat mig till färska läsefrukter, d v s samhällsvetenskapliga 

alster publicerade på 1990-talet. Dessutom har jag prioriterat litteratur 

som anlägger historiska perspektiv eftersom varje problemområde 

består av en serie avlagringar som inte kan förstås om man inte gräver 

åtminstone något århundrade djupt. Den amerikanska socialpolitiken präglas 

i utomordentligt hög grad av sådana avlagringar. 

För det tredje är området ideologiskt minerat och fullt av nedgrävda intressegrupper 

och det problemet försvinner inte för att man försöker hålla sig till 

seriös samhällsvetenskaplig litteratur. Jag har försökt lösa den knuten 

genom att ge utrymme för samhällsvetare med olika ideologisk hemvist – 

socialdemokrater och socialliberaler lika väl som socialkonservativa och 

marknadsliberaler. 

Sammantaget innebär detta att jag ingalunda kan ge en heltäckande eller 

rättvisande bild av den omfattande debatten om fattigdom och ”welfare” i 

Amerika ens under senare år. Jag har inte haft ambitionen att få med debattens 

alla tongivande namn. Men väl att få med ett antal auktoriteter som har 

publicerat tyngre arbeten på senare år och som representerar typiska ståndpunkter 

från vänster till höger och därigenom gör det möjligt att fastställa 

var stridslinjerna går. Jag har koncentrerat mitt intresse till ett mindre antal 

14

auktoriteter — därigenom får läsaren möjlighet att känna igen de olika profilerna 

och hålla reda på vad de står för när de gång på gång dyker upp i 

handlingen. Dessa auktoriteter förenas av ett intresse för historiska förklaringar, 

och kompletterar varandra genom att deras förklaringsbatterier är 

inriktade på något varierande, om än överlappande, frontavsnitt. Man skulle 

kunna säga att jag har för avsikt att i hög fart (förhoppningsvis utan att bli 

fartblind) passera det amerikanska välfärds- och fattigdomslandskapet med 

ett gäng auktoritativa men kivande vägvisare på flaket. 

Att banka ut ett entydigt budskap är kanske ett publicistiskt framgångsrecept. 

Jag är inte desto mindre övertygad om att det är mer givande att förmedla 

alternativa budskap, åtminstone när man rör sig inom ett område där 

det finns få absoluta sanningar och många resonemang som vilar på olika 

uppfattningar om den mänskliga naturen. Jag tror att var och en av de anlitade 

auktoriteterna har något viktigt att säga. Jag tror till och med att var 

och en på sitt sätt har rätt. 

Vägvisare 

Det kan vara lämpligt att redan inledningsvis presentera de vägvisare – de 

auktoriteter och arbeten – som kommer att dominera den fortsatta framställningen. 

När det gäller inkomstfördelningens utveckling i USA är Paul Ryscavages 

Income inequality in America – an analysis of trends (1999) en utmärkt – lättförståelig 

och aktuell – källa till information. Ryscavage, arbetsmarknadsekonom 

och nyligen pensionerad från US Census Bureau, är försiktig med 

att bekänna politisk färg. Sheldon Danziger, professor i socialt arbete vid 

University of Michigan, och Peter Gottschalk, ekonomiprofessor vid Boston 

College, lyfter i America unequal (1995), liksom Ryscavage, fram en rad förklaringar 

till de senaste årtiondenas ökade inkomstojämlikhet. De visar 

också på sambanden mellan inkomstfördelning och fattigdom och lanserar 

en ”agenda mot fattigdomen”. Författarna försöker balansera mellan marknadens 

krav på effektivitet och det goda samhällets krav på måttlig ojämlikhet. 

De hör hemma i vänsterlägret men deras tonläge präglas av lågmält 

sökande efter samförstånd. Gottschalk betecknar sig själv som ”moderat 

demokrat”. 

När det gäller fattigdomens och välfärdsstatens utveckling på längre sikt 

15

har jag i första hand vänt mig till tre författare med hjärtat till vänster. 

Michael Katz, professor i historia vid University of Pennsylvania, intar en 

kraftfull vänsterposition – själv kallar han sig för (vänster)liberal eller socialdemokrat. 

Hans In the shadow of the poorhouse – a social history of welfare 

in America (ursprungligen från 1986, reviderad och uppdaterad utgåva 

1996) är något av en klassiker i den socialpolitiska historiegenren. Han ser 

de flesta problem som betingade av ett sjukt samhälle och lösningen består 

följaktligen i att stöpa detta samhälle i ny form. Alla människor är lika och 

därför är deras olika lotter i livet resultat av ett orättvist lotteri. Att ändra 

spelreglerna så att alla drar en vinstlott tycks vara Katz melodi. Katz har 

också redigerat volymen The ”underclass” debate – views from history 

(1993), i vilken ett dussin forskare hemmahörande på vänsterkanten försöker 

göra det som bokens titel antyder, nämligen sätta in debatten om 

”underklassen” (inom tydliga citattecken) i ett långt historiskt perspektiv. 13 

Social policy in the United States – future possibilities in historical perspective 

(1995) av Theda Skocpol, sociologiprofessor vid Harvard, är en sammanställning 

av artiklar som analyserar olika etapper i den amerikanska socialpolitikens 

utveckling. Skocpols bok är intressant dels för att den ger en del 

förklaringar till den amerikanska välfärdsstatens utveckling, dels för att den 

lyfter fram sidor av denna utveckling som tidigare inte har varit så uppmärksammade. 

Skocpol kallar sig ”konservativ socialdemokrat” och vill se 

marknadsekonomi och generell välfärdspolitik gå hand i hand. Titeln på 

Charles Nobles Welfare as we knew it – a political history of the American 

welfare state (1997) anspelar på Bill Clintons vallöfte från 1992 ”to end welfare 

as we know it” samtidigt som den täcker sitt ämne: den amerikanska 

välfärdsstatens historia. Noble är professor i statsvetenskap vid California 

State University. Han företräder socialdemokratiska värderingar och anser 

att jämlikhet har med lika resultat att göra, att rättvisa betyder ”åt var och en 

efter behov”, att socialreformatorer som mobiliserar arbetarklassen politiskt 

skapar största möjliga välfärd. För Noble är den svenska modellen det socialpolitiska 

idealet. 

När det gäller fattigdomens och välfärdsstatens utveckling på medellång 

13 Katz uppgörelse med utvecklingen mot en mer marknadsorienterad socialpolitik kommer i år i en bok med 

den preliminära titeln Market price or social justice. 

16

sikt har jag i första hand vänt mig till tre författare som står till höger. 

Charles Murrays Losing ground – American social policy 1950–1980 från 

1984 (nyutgåva 1994) är kanske den bok som mer än någon annan har vänt 

upp och ner på etablerade föreställningar om fattigdom och socialpolitik och 

är därför svår att förbigå, även om den inte uppfyller kravet på färsk datumstämpel. 

Murray, till vardags ”fellow” vid American Enterprise Institute och 

uttalad libertarian 14 , ställde till stort rabalder genom att hävda att ”kriget mot 

fattigdomen” från 1960-talet och framåt inte bara hade misslyckats utan 

rent av fångat miljoner människor i en fattigdomsfälla. Han gick till storms 

mot allt vad särbehandling heter under mottot ”miljarder till lika möjligheter, 

inte en cent till lika resultat” 15 och ville lösa den federala gordiska välfärdsknuten 

med ett väldigt alexanderhugg. Också Michael Tanners The end of 

welfare – fighting poverty in the civil society (1996) mynnar ut i en radikal plädering 

för skrotning av den offentliga välfärdsapparaten. Tanner, chef för 

hälso- och välfärdsstudierna vid Cato Institute, är ingalunda villig att skriva 

under på beskrivningarna av den amerikanska välfärdsstaten som undernärd, 

utan beskriver den tvärtom som en ”mammutvälfärdsstat”. 16 William 

Kelso, docent i statsvetenskap vid University of Florida, provskjuter i Poverty 

and the underclass – changing perceptions of the poor in America (1994) hela 

batteriet av förklaringar till fattigdom. Kelso betecknar sig själv som socialkonservativ 

och tror inte på låt-gå-lösningar vare sig det handlar om vänsterns 

kravlösa välfärdsstat eller högerliberalernas marknadslösningar. En 

avgörande förutsättning för lösningen av fattigdomsproblemet är, enligt 

honom, att samhället återförs till en värderingsmässig grund av hårt arbete, 

självdisciplin och balans mellan rättigheter och skyldigheter. 17 

En guldgruva av information om alla tänkbara sidor av socialpolitiken finns 

i American social welfare policy – a pluralist approach (1998) av Howard 

Karger och David Stoesz, professorer i socialt arbete vid University of 

Houston respektive Virginia Commonwealth University. De anlägger, som 

titeln anger, ett pluralistiskt perspektiv, vilket innebär att de behandlar alla 

14 Murray har förklarat sin inställning i boken What it means to be a libertarian — a personal interpretation (1997). 

15 Murray (1994a) sid 233. 

16 Tanner (1996) sid 69. 

17 Kelso säger sig ha blivit klar över värderingarnas avgörande betydelse genom privata erfarenheter. Han är 

gift med en japanska och alla hennes släktingar är välutbildade och framgångsrika och hans duktigaste studenter 

är judar. 

17

tre sektorerna i den amerikanska socialpolitiken: den offentliga sektorn, frivilligorganisationerna, 

företagen. Karger och Stoesz framstår i boken som 

ganska traditionella välfärdsliberaler, men åtminstone Stoesz är i dag högst 

kritisk till sina tidigare meningsfränder och betecknar sig själv som en ”tillfrisknande 

(vänster)liberal” eller ”radikal pragmatiker”. 18 

Vid behov av historisk information som går utöver den socialpolitiska litteraturen 

har jag anlitat Paul Johnsons A history of the American people 

(1998). Johnson är en (ofattbart produktiv) brittisk historiker med högerliberala 

värderingar. Han anser att jämlikhet handlar om lika möjligheter, att 

rättvisa betyder ”åt var och en efter förmåga”, att fri företagsamhet och konkurrens 

leder till största möjliga välstånd, att staten skall hålla sig till sina 

”nattväktaruppgifter”, och han tror på traditionella amerikanska dygder av 

”Norman Rockwell-typ”. 19 

Framställningen kommer i fortsättningen sålunda att vila tungt på åtta 

socialpolitiska auktoriteter, varav fyra står till vänster (Danziger/Gottschalk, 

Katz, Skocpol, Noble), tre till höger (Murray, Tanner, Kelso) och ett par är på 

glid från vänster till höger (Karger/Stoesz), samt på en historisk allmänvetare 

som står till höger (Johnson). Som fogmassa mellan auktoriteternas 

tegelstenar har jag använt en del annan litteratur och artiklar ur Brookings 

Review och Economist samt diverse statistiska publikationer. Jag tror mig på 

så sätt – åtminstone i urvalet – ha skapat förutsättningar för en balanserad 

framställning. 

För att komplettera litteraturen, öka möjligheterna att systematiskt jämföra 

ståndpunkter och göra framställningen så aktuell som möjligt har jag 

dessutom (under en odyssé på amerikanska östkusten i november 1999) 

intervjuat några av auktoriteterna, nämligen (approximativt från vänster till 

höger): 20 

18 Stoesz uppgörelse med välfärdsliberalerna kommer i år i en bok med titeln Poverty of imagination. 

19 Norman Rockwell (1895–1978) var en konstnär och illustratör som med värme och humor skildrade medelamerikanen. 

Som kuriosa för en svensk publik kan nämnas att Johnson (1998, sid 973) anser att kvoteringspolitiken 

(affirmative action) är en av de största olyckor som har drabbat USA och roten till det onda finner han 

i Gunnar Myrdals An American dilemma (1944), som i sin tur kan kopplas till ”det svenska socialdemokratiska 

partiets sociala ingenjörskonst enligt vilken den upplysta eliten fattade beslut å folkets vägnar för dess eget 

bästa”. 

20 Datum för intervjuerna är följande: Skocpol 8/11, Gottschalk 9/11, Weil, Lerman och Bell 11/11, Murray 

12/11, Stoesz 15/11, Katz 16/11 och Kelso 17/11. Jag träffade samtliga på deras arbetsplatser utom Murray och 

Kelso. Jag träffade Murray i hans arbetsstudio i anslutning till hemmet i Burkittsville norr om Washington och 

Kelso på ett hotell i Jacksonville. 

18

— Michael Katz, historiska institutionen, University of Pennsylvania, Philadelphia. 

— Theda Skocpol, sociologiska institutionen, Harvard University, Cambridge. 

— Peter Gottschalk, nationalekonomiska institutionen, Boston College, Boston. 

— David Stoesz, institutionen för socialt arbete, Virginia Commonwealth 

University Graduate School, Richmond. 

— William Kelso, statsvetenskapliga institutionen, University of Florida, 

Gainesville. 

— Charles Murray, American Enterprise Institute, Washington. 

Dessa sex kommer följaktligen att bli de tyngst vägande namnen framöver. 

Jag har också träffat några forskare vid Urban Institute i Washington för att 

få senaste nytt om den stora ”välfärdsreformens” effekter. Urban Institute är 

en tankesmedja i det politiska mittfältet som utvärderar denna reform under 

programtiteln ”Assessing the New Federalism” (ANF). Jag har intervjuat 

Alan Weil, som leder ANF-programmet, Robert Lerman (även ekonomiprofessor 

vid American University) och Stephen Bell. 

Vägen vidare 

Vägen framåt består av följande etapper: Kapitel 2 ger en översikt av den 

amerikanska ekonomiska utvecklingen i termer av tillväxt, sysselsättning, 

inkomster och framför allt inkomstfördelning. Kapitel 3 ger en historik över 

och en uppsättning förklaringar till den amerikanska välfärdsstatens utveckling. 

Kapitel 4 ger en bild av och en uppsättning förklaringar till den amerikanska 

fattigdomen i allmänhet och den extrema varianten – ”underklassen” 

– i synnerhet. Kapitel 5 ger en översikt av den socialpolitiska arsenalen med 

fokus på bidragssystemen (”welfare”). Kapitel 6 redogör för den stora ”välfärdsreformen” 

1996 och återger bedömningar av reformens effekter till 

dags dato. Kapitel 7 slutligen sammanfattar de framtidsstrategier och -scenarier 

som de anlitade auktoriteterna förespråkar och förutser. 

19

2. Den skeva inkomstfördelningen 

Det ekonomiska välstånd människorna i ett land kan uppleva avgörs i 

huvudsak av tre faktorer: den ekonomiska tillväxten, inkomstfördelningen 

och den socioekonomiska rörligheten. Tillväxt och rörlighet anses normalt 

gynna varandra. Absolut jämn fördelning utesluter rörlighet. Men därmed är 

självklarheterna uttömda. En ekonomi som belönar produktiva insatser och 

därmed genererar tillväxt tenderar att skapa ojämn inkomstfördelning. Alltför 

ojämn inkomstfördelning är emellertid inte gynnsam för tillväxten: den 

kan bland annat skapa klyftor som hotar den sociala sammanhållningen. 21 

Ojämn fördelning behöver emellertid inte utgöra så stort hot mot den sociala 

sammanhållningen om rörligheten är hög. USA präglas av relativt ojämn 

fördelning och hög rörlighet, Europa av jämnare fördelning och lägre rörlighet. 

En fråga är vilken situation som i ett givet ögonblick bereder flest människor 

störst tillfredsställelse, en annan vilken situation som på sikt genererar 

störst tillväxt. Detta är inte rätt tid och plats att besvara dessa eviga frågor. 

Men väl att ge en kort och skissartad översikt av den amerikanska ekonomin 

i termer av tillväxt, sysselsättning, arbetslöshet, inkomster, löner, 

inkomstfördelning, rörlighet. 

21 Det kan också vara så att en skev inkomstfördelning leder till krav på omfördelning som minskar hushållens 

och företagens investeringsbenägenhet, vilket minskar tillväxten. Se Persson (1996). 

21

Tillväxt och sysselsättning 

Ekonomisk tillväxt är en nödvändig förutsättning för att de breda lagren skall 

lyftas ur fattigdom. Men är den en tillräcklig förutsättning? En del debattörer, 

oftast marknadsliberaler med optimistisk uppsyn, tror det. En stigande 

flod lyfter alla båtar, heter det. Eller också talar man om att tillväxten skapar 

rikedomar som sipprar ner genom alla samhällslager. Andra debattörer, 

oftast socialliberaler eller socialister med mer pessimistisk uppsyn, menar 

att många båtar blir kvar på botten eller att endast smulor faller ner från rikemansborden. 

Den amerikanska ekonomins ”stigande flod” under de senaste 40 åren 

framgår av diagram 1. 

Diagram 1. Real BNP och real BNP/capita i USA 1959–1998. 

Källa: Economic report of the President 1999, tabell B-2 och B-31. 

22

Under den till synes ganska jämnt stigande ytan finns en hel del variationer 

i form av stark och svag flod och ibland rent av ebb. 

Diagram 2. Årlig procentuell förändring i real BNP i USA 1959–1998. 

Källor: Economic report of the President 1999, tabell B-2, och OECD employment outlook, 

June 1999, tabell 1.1. 

För att ge en antydan om styrkan i den amerikanska tillväxten det senaste 

årtiondet jämförs i tabell 1 BNP-tillväxten i USA med EU och några andra 

länder. Den amerikanska tillväxten har varit något starkare än den europeiska 

men svagare än den japanska (fram till Asienkrisen). 

Tabell 1. BNP-tillväxt (årlig procentuell förändring) i USA, EU och några länder 

1986–1998. 

USA EU Tyskland Japan Sverige 

1986–1996 (genomsnitt) 2,5 2,3 2,6 –3,2 1,3 

1997 3,9 2,7 2,2 –1,4 1,8 

1998 3,9 2,8 2,8 –2,8 2,9 

Källa: OECD employment outlook, June 1999, tabell 1.1. 

En jämförelse av BNP/capita för ungefär samma period (1985–1997) visar 

för USA:s del en ökning från 16 976 till 29 326 dollar, d v s en ökning med 

73 procent eller 12 350 dollar. EU uppvisar en ökning från 11 222 till 

23

20 546 dollar (plus 83 procent eller 9 324 dollar), Tyskland från 11 826 till 

22 049 dollar (86 procent eller 10 223 dollar), Japan från 12 150 till 24 574 

dollar (102 procent eller 12 424 dollar) och Sverige från 13 016 till 20 439 

dollar (57 procent eller 7 423 dollar). 22 USA har alltså i procent räknat upplevt 

en något mindre ökning och i pengar räknat en större ökning än Europa. 

Japan har – åtminstone fram till Asienkrisen – haft den kraftigaste och 

Sverige den svagaste utvecklingen hur man än räknar. 

Den amerikanska ekonomins utveckling under efterkrigstiden i termer av 

sysselsättning och arbetslöshet framgår av diagram 3. Ekonomin har under 

1980- och 1990-talen genererat nya jobb på löpande band och andelen sysselsatta 

har också ökat påtagligt. Arbetslösheten nådde sina högsta nivåer i 

samband med recessionerna i mitten av 1970-talet och början av 1980- och 

1990-talen. Mot slutet av 1990-talet kröp den ner till sin lägsta nivå sedan 

1969. 

22 Statistical Abstract of the United States: 1999, tabell 1363. Jämförelsen är gjord på basis av s k köpkraftspariteter. 

24

Diagram 3. Sysselsättningsgrad och arbetslöshet (procent) i USA 1945–1998. 

Källa: Economic report of the President 1999, tabell B-35. Not: Civilt sysselsatta som andel 

av ”civilian noninstitutional population” (över 16 år) och arbetslösa som andel av den civila 

arbetskraften (över 16 år). 23 Med ”civilian noninstitutional population” avses alla som inte 

är i aktiv tjänst i krigsmakten eller intagna på institution så som fängelse eller mentalsjukhus. 

I internationell jämförelse ter sig utvecklingen på den amerikanska arbetsmarknaden 

mycket gynnsam (tabell 2). Sysselsättningsgraden ligger numer 

högre än i Japan och Sverige, den har hela tiden legat betydligt högre än i 

Tyskland. Arbetslösheten har de senaste åren legat runt 5 procent i USA och 

10 procent i EU, Japan ligger (med reservation för olikheter i mätmetoder) 

fortfarande lägst med 3–4 procent. Dessutom är en mycket liten del av de 

arbetslösa amerikanerna långtidsarbetslösa, bara 14 procent går utan jobb i 

23 De absoluta siffrorna ser (1998) ut så här: a) ”civilian noninstitutional population” 205 220 000, b) civila 

arbetskraften 137 673 000, c) sysselsatta 131 463 000, d) arbetslösa 6 210 000. Andelen sysselsatta blir c/a = 

64,1 procent och andelen arbetslösa d/b = 4,5 procent. 

25

mer än 6 månader. Motsvarande siffra är för EU 67, Tyskland 69, Japan 39 

och Sverige 49 procent. 24 

Tabell 2. Sysselsättningsgrad och arbetslöshet (procent) i åldern 15–64 år i USA, 

EU och några länder 1990, 1995 och 1998. 

USA EU Tyskland Japan Sverige 

År Sysselsättning 

1990 72,2 62,0 66,4 68,6 83,1 

1995 72,5 60,1 64,7 69,2 72,2 

1998 73,8 

Arbetslöshet 

61,1 64,1 69,5 71,5 

1990 15,7 18,1 14,9 12,2 11,8 

1995 15,6 10,8 18,2 13,3 19,3 

1998 14,5 19,9 18,6 14,2 18,4 

Källa: OECD employment outlook, June 1999, Annex, tabell B. 

Diagram 4. Sysselsättningsgrad (procent) bland vita och svarta män och kvinnor 

i USA 1955–1998. 

Källa: Economic report of the President 1999, tabell B-41. 

26

Diagram 5. Arbetslöshet (procent) bland vita och svarta män och kvinnor i USA 

1955–1998. 

Källa: Economic report of the President 1999, tabell B-42. 

Som diagram 4 och 5 visar är skillnaderna i sysselsättning och arbetslöshet 

mellan vita och svarta och mellan män och kvinnor stora. Vad gäller sysselsättningen 

konvergerar naturligtvis män och kvinnor över tiden. Vita och 

svarta män divergerade däremot fram till i början av 1980-talet, varefter 

gapet dem emellan hållit sig stabilt. Vita och svarta kvinnor har numer 

samma sysselsättningsgrad. Vad gäller arbetslösheten finns ett avsevärt gap 

mellan vita och svarta men inte mellan män och kvinnor. Hispanics (personer 

med bakgrund i spansktalande länder) ligger, vad gäller sysselsättning 

och arbetslöshet, mellan vita och svarta. 

Den amerikanska ekonomin skapar, som sagt, arbetstillfällen i rasande 

24 OECD employment outlook, June 1999, Annex, tabell G. 

27

takt det ena årtiondet efter det andra. 1950 var 60 miljoner amerikaner i 

arbete, 1998 var siffran 131 miljoner. Antalet sysselsatta har per årtionde 

ökat i följande takt: 6 miljoner på 1950-talet, 12 miljoner på 1960-talet, 

20 miljoner på 1970-talet (!), 18 miljoner på 1980-talet och 13 miljoner 

1990–1998. 25 

Var har all denna sysselsättning skapats? Handlar det om skräpjobb, 

”dead end jobs”? Knappast. Under perioden 1983–1998 ökade antalet sysselsatta 

med närmare 31 miljoner. Omkring hälften av dessa jobb, dryga 15 

miljoner, uppstod inom kategorin ”managerial and professional”, som består 

av chefer i näringsliv och offentlig sektor, vetenskapsmän, arkitekter, ingenjörer, 

läkare, lärare, advokater, kulturarbetare m m. Antalet sysselsatta i serviceyrken 

har ökat med 4 miljoner och här ingår inte bara tjänstepersonal i 

hem (där sysselsättningen faktiskt har minskat), på restauranger och i städbolag 

utan också poliser, brandmän och diverse biträden inom sjukvården. 26 

De yrken som har svarat för den kraftigaste jobbtillväxten redovisas i tabell 3 

– man kan tillägga att socialarbetarnas skara nära nog har fördubblats. Inom 

några yrken har sysselsättningen minskat: en dryg miljon sekreterare och 

stenografer har försvunnit liksom åtskilliga lantarbetare, textilarbetare och 

bokhållare. 

25 Economic report of the President 1999, sid 368. 

26 Statistical Abstract of the United States: 1999, tabell 675. 

28

Tabell 3. Yrken med störst ökning av sysselsättningen 1983–1998. 

Yrke Antal (tusental) Ökning 

1983 1998 Antal 

(tusental) 

Procent 

Innehavare och föreståndare (i försäljning) 2 958 4 719 1 761 460 

Datasystemanalytiker (vetenskapsmän) 2 276 1 471 1 195 433 

Byggarbetare 3 784 4 839 1 055 428 

Kassörer 2 009 3 025 1 016 451 

Lastbilsförare 2 195 3 012 2 817 437 

Receptionister och informationsbiträden 1 174 1 965 2 791 467 

Reglerare och utredare (exkl försäkring) 2 301 1 049 2 748 249 

Kockar 1 452 2 135 2 683 447 

Sjuksköterskor 1 372 2 032 2 660 448 

Sjukvårdsbiträden 1 269 1 913 2 644 451 

Sjukvårdsadministratörer 2 191 2 725 2 634 698 

Mekaniker och reparatörer 3 906 4 527 2 621 416 

Grundskolelärare 1 350 1 951 2 601 445 

Revisorer 1 105 1 616 2 511 446 

Transport- och lagerarbetare 1 488 1 988 2 500 434 

Ingenjörer 1 572 2 052 2 480 431 

Poliser 2 645 1 062 2 417 465 

Datainskrivare 2 311 2 711 2 400 129 

Marknadsförings- och PR-chefer 2 396 2 772 2 376 495 

Montörer och andra manuella arbetare 1 715 2 090 2 375 422 

Källa: Statistical Abstract of the United States: 1999, tabell 675. 

De yrken som enligt prognoserna skall expandera mest framöver framgår av 

tabell 4. Den allra snabbaste ökningen (i procent räknat) väntas inom datayrkena. 

29

Tabell 4. Yrken med störst förväntad ökning av sysselsättningen 1996–2006. 

Yrke Antal (tusental) Förändring 

1996 2006 Antal 

(tusental) 

Procent 

Systemanalytiker 1 506 1 025 520 103 

Företagsledare, topptjänstemän 3 210 3 677 467 115 

Sjuksköterskor 1 971 2 382 411 121 

Försäljare i detaljhandel 4 072 4 481 408 110 

Lastbilschaufförer 2 719 3 123 404 115 

Hemsjukvårdare 1 495 1 873 378 176 

Lärarassistenter 1 981 1 352 370 138 

Sjukvårdsbiträden 1 312 1 645 333 125 

Receptionister och informationsbiträden 1 074 1 392 318 130 

Källa: Statistical Abstract of the United States: 1999, tabell 676. 

I presidentens ekonomiska rapport till kongressen 1999 beskrivs utvecklingen 

på den amerikanska arbetsmarknaden i närmast triumfatoriska ordalag: 

”Nationens arbetsmarknad slår rekord: antalet sysselsatta arbetare ligger 

på ’all-time high’, arbetslösheten ligger på sin lägsta nivå på 30 år och 

de reala (inflationsjusterade) lönerna ökar efter år av stagnation. Grupper vilkas 

ekonomiska status inte har förbättrats de senaste årtiondena upplever 

nu framåtskridande.” 27 

Inkomsterna och deras fördelning 

Förr i tiden var familjen den centrala enheten när man studerade inkomster.* 

Numera studeras oftast hushåll. Eftersom vi här försöker anlägga ett historiskt 

perspektiv kommer vi företrädesvis att hålla oss till familjen. Under 

1900-talets första hälft mer än fördubblades de amerikanska familjernas 

genomsnittliga realinkomster, vilket innebar att de ökade med i snitt 1,7 procent 

om året. Mellan 1950 och 1996 mer än fördubblades inkomsterna på 


* De amerikanska inkomstuppgifterna sammanställs av US Census Bureau, som varje månad genomför en intervjuundersökning 

av ca 50 000 hushåll, en s k CPS (Current Population Survey). CPS registrerar sedan mitten av 

1940-talet en gång om året (i mars) inkomster som utgår i reda pengar – lön, inkomst av egenföretagande, 

ränta, aktieutdelning, pension, a-kassa, olycksfallsersättning, socialbidrag, underhållsbidrag m m, allt före skatt 

– men inte kapitalvinster eller förmåner som inte utgår i kontanter, t ex matkuponger och av stat eller arbetsgivare 

betald sjukförsäkring. Inkomsterna registreras för individer, familjer och hushåll. 

30

nytt, en ökning med i snitt 1,9 procent om året. Bakom genomsnitten döljer 

sig avsevärda variationer, inte minst fallande inkomster under 1930-talskrisen 

och kraftigt ökande inkomster under kvartsseklet efter andra världskriget. 

År 1973 utgör en vattendelare under efterkrigstiden. Medianinkomsten 

för familjer – det vanligaste levnadsstandardmåttet 28 – ökade med 2,7 procent 

om året mellan 1947 och 1973 men endast med 0,2 procent om året 

mellan 1973 och 1996. 29 Medianfamiljeinkomsten var rent av något lägre 

1982 än den varit 1973 och 1970-talet går därför ibland under beteckningen 

”den tysta depressionen”. ”För första gången sedan den stora depressionen 

hade den ’typiska’ familjen det sämre än dess motsvarighet hade haft 

det ett årtionde tidigare”, noterar Danziger och Gottschalk och konstaterar 

vidare att den snabba inkomsttillväxten 1947–1973 var ganska jämnt fördelad 

och den långsamma inkomsttillväxten efter 1973 mer ojämnt fördelad. 30 

Tabell 5. Medianinkomst (dollar i 1998 års priser) för familjer av olika ras och 

ursprung 1950–1998. 

År Alla Vita Svarta Hispanics Asiater 

1950 20 649 21 433 11 628 

1955 24 747 25 839 14 250 

1960 28 449 29 537 16 351 

1965 33 158 34 559 19 031 

1970 38 942 40 399 24 782 

1975 39 790 41 382 25 462 27 701 

1980 42 637 43 382 25 102 29 146 

1985 42 015 44 161 25 429 28 823 

1990 44 090 46 038 26 717 29 222 52 686 

1995 43 436 45 612 27 776 26 279 49 580 

1996 43 945 46 496 27 553 27 197 51 014 

1997 45 262 47 482 29 048 28 580 52 658 

1998 46 737 49 023 29 404 29 608 52 826 

Källa: US Census Bureau, Historical income tables – Families, tabell F-5. 

(http://www.census.gov/hhes/income/histinc/f05.html) 

Not: Den asiatiska gruppen består närmare bestämt av ”Asian and pacific islander”. 

28 Medianinkomsten ”avslöjar hur den ’typiska’ amerikanska familjen lever, eftersom hälften av alla familjer klarar 

sig sämre och hälften bättre än medianfamiljen” (Danziger & Gottschalk 1995, sid 40). 

29 Ryscavage (1999) sid 46, 150–151. 

30 Danziger & Gottschalk (1995) sid 43–44. 

31

Mellan 1975 och 1998 ökade medianinkomsten för familjer med i genomsnitt 

17 procent, med 18 procent för vita, 15 procent för svarta och 7 procent 

för hispanics – en stor del av ökningen inträffade åren 1996–1998. 

Inkomstgapet mellan vita och svarta är som synes avsevärt. En stor del av 

gapet förklaras emellertid av skilda familjemönster – ”den splittrade svarta 

familjen”. När man jämför gifta par blir skillnaden inte så stor. ”Enligt konventionella 

inkomst-, utbildnings- eller yrkesmått kan åtminstone en tredjedel 

av afroamerikanerna beskrivas som medelklass, att jämföra med omkring 

hälften av de vita.” 31 De asiatiska amerikanerna har högre medianinkomst än 

t o m den ”vita” gruppen. Deras framgångar kan kopplas till utbildningstörst 

och entreprenöranda. Asiaterna utgjorde 1990 ca 3 procent av den amerikanska 

befolkningen men svarade för 12 procent av studenterna vid Harvard, 

20 procent vid Stanford och 30 procent vid University of California i Berkeley. 

Närmare 40 procent av asiaterna hade vid denna tid universitetsexamen 

att jämföra med 22 procent bland vita och 12 procent bland svarta. Mellan 

1987 och 1992 ökade antalet asiatiska företag med dryga 60 procent. 32 

Det finns en hel uppsättning mått på inkomstojämlikhet. 33 Ett av de vanligaste 

är det s k Gini-indexet, som varierar mellan noll (fullständig jämlikhet) 

och ett (fullständig ojämlikhet). 34 Ett Gini-index för den amerikanska 

ekonomin för perioden 1913–1996 ser ut som i diagram 6. Inkomstojämlikhetens 

utveckling över denna långa tidsrymd har liknats vid en berg-ochdalbana. 

Indexet ökade under 1920-talet för att kulminera 1932. Därefter 

minskade ojämlikheten – den stora depressionen var också ”en stor utjämnare” 

35 – till slutet av 1940-talet för att ligga ganska stilla fram till 1973. 

Därefter började ojämlikheten öka, särskilt påtagligt i samband med recessionen 

1979–1982 och den påföljande långa högkonjunkturen. Recessionen 

1991–1992 innebar en ny ökning av ojämlikheten. Språnget uppåt mellan 

1992 och 1993 har delvis att göra med en omläggning av statistiken. Åren 

31 Hochschild (1998). Enligt Thernstrom & Thernstrom (1998) anser sig 40 procent av de svarta tillhöra medelklassen 

och en lika stor andel äger sina egna bostäder. 

32 Karger & Stoesz (1998) sid 89. 

33 Se Ryscavage (1999) sid 33–40, 189–190. 

34 Indexet kan sägas mäta den yta som finns mellan en s k Lorenzkurva som avspeglar perfekt jämlikhet (en 

diagonal rät linje) och en verklig Lorenzkurva som avspeglar en viss ojämlikhet (en böjd linje) i ett samhälle. 

35 Uttrycket används av Danziger & Gottschalk (1995) sid 127. 

32

1993–1996 planade indexet ut, och den utvecklingen har av allt att döma 

fortsatt även under 1997 och 1998. 36 

Diagram 6. Gini-index för familjer i USA 1913–1996. 

Källa: Ryscavage (1999) s 156 efter ett opublicerat paper från 1992 av forskarna Eugene 

Smolensky och Robert Plotnick för åren 1913–1947 och US Census Bureau (CPS) för åren 

1947–1996. 

Ett annat mått på inkomstojämlikhet är den andel av de samlade inkomsterna 

som går till olika skikt – exempelvis varje kvintil (femtedel), decil (tiondel) 

eller percentil (hundradel) av familjerna/hushållen – i inkomstfördelningen. 

En pionjär på detta område var Simon Kuznets, som runt 1950 beräknade 

hur stora andelar av de samlade inkomsterna som de med de högsta inkomsterna 

hade tillgodogjort sig mellan 1913 och 1948. Han fann bl a att 

den högsta procenten inkomsttagare kammade hem som mest 16 procent 

av inkomsterna 1916 och som minst 8 procent 1948. 37 

En översikt av inkomstandelarnas utveckling över tiden ges i tabell 6. 

Liksom i fallet med Gini-indexet kan man iaktta en minskning av inkomstojämlikheten 

fram till 1970-talet, en ökning under 1980-talet och en utplaning 

på 1990-talet bortsett från ett kraftigt ”hopp” i statistiken mellan 1992 

och 1993. 

36 I vart fall har Gini-indexet för hushåll legat stilla 1993–1998. Se US Census Bureau, Current Population 

Reports, P60–206, Money income in the United States: 1998, tabell B-3. 

37 Se Ryscavage (1999) sid 151–153. 

33

Tabell 6. Andel (procent) av de samlade inkomsterna som går till varje kvintil samt 

till de högsta 5 procenten av familjer 1929–1998. 

År Lägsta Andra Tredje Fjärde Högsta Högsta 

5 % 

1929 3,5 19,0 13,8 19,3 54,4 30,0 

1935/36 4,1 19,2 14,1 20,9 51,7 26,5 

1941 4,1 19,5 15,3 22,3 48,8 24,0 

1944 4,9 10,9 16,2 22,2 45,8 20,7 

1950 4,5 12,0 17,4 23,4 42,7 17,3 

1955 4,8 12,3 17,8 23,7 41,3 16,4 

1960 4,8 12,2 17,8 24,0 41,3 15,9 

1965 5,2 12,2 17,8 23,9 40,9 15,5 

1970 5,4 12,2 17,6 23,8 40,9 15,6 

1975 5,4 12,2 17,6 23,8 40,9 14,9 

1980 5,3 11,6 17,6 24,4 41,1 14,6 

1985 4,8 11,0 16,9 24,3 43,1 16,1 

1990 4,6 10,8 16,6 23,8 44,3 17,4 

1991 4,5 10,7 16,6 24,1 44,2 17,1 

1992 4,3 10,5 16,5 24,0 44,7 17,6 

1993 4,1 19,9 15,7 23,3 47,0 20,3 

1994 4,2 10,0 15,7 23,3 46,9 20,1 

1995 4,4 10,1 15,8 23,2 46,5 20,0 

1996 4,2 10,0 15,8 23,1 46,8 20,3 

1997 4,2 19,9 15,7 23,0 47,2 20,7 

1998 4,2 19,9 15,7 23,0 47,3 20,7 

Källor: År 1929–1944: Ryscavage (1999) s 154 efter ett arbete av Edward Budd från 

1967. År 1950–1998: US Census Bureau: Historical income tables – Families, tabell F-2 

(http://www.census.gov/hhes/income/histinc/f102.html). 

Den konventionella redovisningen av inkomstandelar har utsatts för kritik av 

Robert Rector och Rea Hederman vid Heritage Foundation. De anser att 

redovisningen bör revideras i flera steg. För det första bör värdet av förmåner 

som matkuponger och skattereduktioner läggas till och skatter dras ifrån 

familjeinkomsterna. För det andra bör varje kvintil verkligen innehålla en 

femtedel av befolkningen – som det nu är innehåller (på grund av olika 

34

familjemönster) den högsta kvintilen 24 procent och den lägsta 15 procent 

av befolkningen. För det tredje arbetar människor i den högsta kvintilen dubbelt 

så mycket som människor i den lägsta. Enligt den konventionella redovisningen 

är inkomsterna i den högsta kvintilen mer än tio gånger större än 

i den lägsta, efter Rectors och Hedermans revidering tre gånger större. 38 En 

sådan revidering förändrar förvisso nivåerna men knappast trenden i ojämlikhetens 

utveckling. För övrigt borde man väl i rättvisans namn också ta 

hänsyn till de förmåner – exempelvis aktieoptioner – som höginkomsttagarna 

kan tillgodogöra sig. 

En sammanfattning av de viktigaste trenderna i utvecklingen av inkomster 

och inkomstfördelning efter andra världskriget kan se ut som följer: Under 

perioden 1947–1973 ökade familjeinkomsterna stadigt samtidigt som 

inkomstojämlikheten var stabil eller minskande, vilket betyder att de flesta 

fick del av det stigande välståndet. Under perioden 1973–1996 ökade familjeinkomsterna 

mycket långsamt samtidigt som inkomstojämlikheten ökade. 

Trendbrottet kan dateras till oljekrisen 1973 med åtföljande recession. Till en 

början var det främst stagnationen i genomsnittsinkomsterna som tilldrog 

sig intresse. Under 1980-talet drog emellertid den allt skevare inkomstfördelningen 

blickarna till sig. Denna period inleddes med en recession 1980– 

1982 som innebar att många arbetare i tillverkningsindustrin förlorade sina 

jobb. Under den följande återhämtningen och expansionen skapades många 

nya jobb – dock inte i tillverkningsindustrin – och i första hand var det höginkomsttagarnas 

inkomster som ökade. Expansionen på 1980-talet utgjorde 

på så sätt en anomali eftersom recessioner normalt skapar arbetslöshet och 

ökad inkomstojämlikhet och expansioner sysselsättning och ökad jämlikhet. 

Recessionen 1990–1991 präglades av ”downsizing” som framför allt drabbade 

tjänstemännen. Det innebar att inkomstojämlikheten inte förvärrades 

så mycket, men att oron för medelklassens situation förstärktes. Den kraftiga 

ökningen av ojämlikheten mellan 1992 och 1993 avspeglar sannolikt dels 

en återhämtning bland höginkomsttagarna, dels en förändring i metoderna 

för datainsamling. 39 Därefter har utvecklingen mot ökad inkomstojämlikhet 

38 Rector & Hederman (1999). 

39 Metodförändringarna innebär dels att man använder datorer i stället för papper och penna vid intervjuundersökningarna, 

dels att man höjde de övre gränser som används vid inrapportering av inkomster i olika intervall 

för att minska effekten av misstag och garantera intervjuoffrens anonymitet. Gränsen i det högsta intervallet 

höjdes från 299 999 till 999 999 dollar. Se Ryscavage (1999) sid 41–43. 

35

klingat av. 40 En sammanfattning av sammanfattningen kan, med Gary 

Burtless ord, lyda som följer: ”Det amerikanska ekonomiska framåtskridandet 

under de två senaste decennierna har varit högst ojämnt. Familjer och 

arbetare högst upp på den ekonomiska stegen har åtnjutit stigande inkomster. 

Familjer på mitten har fått mycket mindre inkomstförbättringar. 

Arbetare längst ner har fått utstå en kraftig urholkning av sitt relativa 

inkomstläge.” 41 

Låt oss, för att få en bättre bild av det märkliga 1980-talet, för ett ögonblick 

övergå från inkomster till löner. Tabell 7 visar hur expansionen på 

1980-talet skapade arbetstillfällen som gav låga och höga, men inte medelhöga, 

löner. Den bilden gäller för männen. För kvinnorna skapades just arbeten 

som gav medelhöga löner. 

Tabell 7. Fördelning av nettoförändringar i sysselsättning för män och kvinnor som 

arbetade heltid året runt efter löneklasser 1979–1989. 

Löneklass (dollar) Nettoförändring (%) 

Män Kvinnor 

< 12 000 19,7 17,6 

12 000 – 23 999 45,8 14,7 

24 000 – 47 999 –1,3 56,0 

48 000 – 59 999 16,7 17,4 

> 60 000 19,0 14,3 

Källa: Ryscavage (1999) sid 103. Not: Löner i 1992 års priser. 

”En av de bäst dokumenterade trenderna på arbetsmarknaden de senaste 

årtiondena har varit nedgången i reallönerna för män”, heter det i presidentens 

ekonomiska rapport 1999. Mellan 1979 och 1993 föll den reala medianlönen 

för män med 11 procent. Denna trend har emellertid vänt, och 

1997–1998 har männens reallöner börjat öka igen. 42 

40 Se främst Ryscavages (1999, kapitel 3, sid 183–184) tolkning av förloppet. Också Danziger & Gottschalk 

(1995, sid 52, 65) betecknar 1980-talet som en anomali. 

41 Burtless (1999) sid 36. 

42 Economic report of the President 1999, sid 101–102. 

36

Ytterligare ett mått på inkomstojämlikhet handlar om percentil- eller decilkvoter, 

vilket innebär att man sätter inkomsttagare på olika nivåer i inkomstfördelningen 

i förhållande till varandra, t ex den 90:e percentilen i förhållande 

till den 50:e (d v s medianen) och därmed visar på spridningen i inkomstfördelningens 

övre del eller den 50:e i förhållande till den 10:e och därmed 

visar på spridningen i fördelningens nedre del. Om man applicerar detta 

mått på löneutvecklingen blir resultatet som i tabell 8. Det framgår att i början 

av 1980-talet höginkomsttagarna vunnit i förhållande till medelinkomsttagarna 

som i sin tur vunnit i förhållande till låginkomsttagarna. Därefter har 

kvoterna legat ganska stilla för att åter öka mellan 1993 och 1994. 

Tabell 8. Percentilkvoter för veckoförtjänster för män och kvinnor som arbetade 

heltid 1979 och 1987–1995. 

Män Kvinnor 

År 90:e/50:e 50:e/10:e 90:e/50:e 50:e/10:e 

1979 1,73 1,84 1,73 1,77 

1987 1,91 2,06 1,87 1,87 

1988 1,99 2,05 1,77 1,99 

1989 1,97 2,05 1,92 1,90 

1990 1,96 2,02 1,92 1,91 

1991 1,95 2,01 1,94 1,89 

1992 2,00 2,04 1,96 1,90 

1993 2,00 2,06 1,96 1,90 

1994 2,01 2,13 2,03 1,98 

1995 2,04 2,13 2,03 1,95 

Källa: Ryscavage (1999) sid 105 efter OECD employment outlook 1996. 

Ett sätt att sålla ut vinnare och förlorare på 1980-talets och det tidiga 1990talets 

arbetsmarknad är att granska en rad karakteristika hos hög- och låginkomsttagare 

– se tabell 9. Vinnarna är kvinnor och framför allt kvinnor med 

universitetsutbildning, som i ökad utsträckning blivit höginkomsttagare. 

Förlorarna är män och framför allt hispanics samt yngre och lågutbildade 

personer, vilka i ökad utsträckning har blivit låginkomsttagare. 

37

Tabell 9. Andel (procent) heltids- och åretruntarbetande med höga respektive låga 

förvärvsinkomster efter vissa karakteristika 1979 och 1994. 

Karakteristika Höga förvärvsinkomster Låga förvärvsinkomster 

1979 1994 1979 1994 

Totalt 

Kön 

10,3 11,5 12,1 16,2 

Män 15,0 16,0 17,7 12,7 

Kvinnor 

Ålder 

11,3 14,7 20,4 21,4 

18–24 år 10,7 10,9 22,9 42,5 

25–34 år 16,4 15,6 18,8 16,0 

35–54 år 15,0 15,4 19,9 11,9 

55–64 år 

Utbildning och kön 

13,7 15,6 12,0 15,5 

Män < high school 14,7 13,0 15,3 30,6 

Kvinnor < high school 10,3 10,4 40,1 53,0 

Män, high school 18,9 16,3 17,8 14,7 

Kvinnor, high school 10,5 11,5 21,1 28,3 

Män < universitet 14,0 11,0 5,5 11,3 

Kvinnor < universitet 11,4 12,6 15,4 19,1 

Män, universitet 34,4 36,0 13,1 15,0 

Kvinnor, universitet 

Ras/ursprung och kön 

14,2 12,3 17,2 16,2 

Vita män 15,9 17,1 17,2 11,7 

Vita kvinnor 11,3 14,9 19,8 20,6 

Svarta män 14,2 16,8 14,0 20,4 

Svarta kvinnor 10,5 13,6 24,3 25,8 

Hispanicmän 15,2 14,3 13,4 28,1 

Hispanickvinnor 11,0 12,3 32,3 35,7 

Källa: Ryscavage (1999) s 107. Not: höga förvärvsinkomster är definierade som 55 312 

dollar eller mer och låga som 13 828 dollar eller mindre (i 1994 års priser). Den nedre 

gränsen är lika med fattigdomsgränsen för en familj om fyra personer, den övre gränsen är 

fyra gånger detta belopp. 

38

Hur ter sig den amerikanska inkomstfördelningen i ett internationellt perspektiv? 

Den vanliga uppfattningen att USA har större löne- och inkomstskillnader 

än andra rika länder har fog för sig. Enligt tabell 10 är skillnaderna 

mellan höga, medelhöga och låga förvärvsinkomster större i USA än i 

andra länder (bortsett från Frankrike). Skillnaderna har dessutom ökat över 

tiden i USA och Storbritannien på ett helt annat sätt än i övriga länder. 

Tyskland har alls inte upplevt någon ökad inkomstspridning. En slutsats är, 

med Ryscavages ord, att ”framgång på arbetsmarknaden belönas mycket 

mer i Förenta Staterna än i Sverige, medan misslyckande (eller oförmåga att 

förflytta sig från förvärvsinkomstfördelningens nedre del) behandlas sträng- 

are”. 43 

Tabell 10. Decilkvoter för mäns förvärvsinkomster i vissa OECD-länder 

1979, 1989 och 1995. 

9:e/5:e 5:e/1:a 

Land 1979 1989 1995 1979 1989 1995 

USA 1,73 1,97 2,04 1,84 2,05 2,13 

Storbritannien 1,58 1,80 1,86 1,55 1,71 1,78 

Frankrike 2,04 2,14 2,13 1,66 1,63 1,61 

Tyskland 1,63 1,65 1,64 1,46 1,39 1,37 

Japan 1,63 1,73 1,73 1,59 1,65 1,60 

Sverige 1,61 1,60 1,62 1,31 1,35 1,36 

Källa: Ryscavage 1999, s 166. 

Eftersom USA och övriga industriländer i mycket har varit utsatta för samma 

ekonomiska och teknologiska krafter kan man förmoda att skillnaderna i 

inkomstfördelningens utveckling åtminstone i någon mån beror på ”de lönebestämmande 

institutionerna”. Såväl Ryscavage som Danziger och 

Gottschalk pekar på att starkare fackföreningar och centrala löneförhandlingar 

har gjort att lönerna i Europa – åtminstone tills vidare – har kunnat 

avvika från marknadskrafterna. 44 De flesta länder har också på ett annat sätt 

43 Ryscavage (1999) sid 172. 

44 Danziger & Gottschalk (1995) sid 119–120; Ryscavage (1999) sid 171. 

39

än USA, genom skatter och transfereringar, försökt hindra utfallet på arbetsmarknaden 

från att få genomslag i inkomstfördelningen. 

Förklaringar till ökad ojämlikhet 

Samhällsvetarna har identifierat en rad faktorer bakom de senaste årtiondenas 

utveckling mot ökad inkomstojämlikhet. Problemet är att de hela tiden 

samspelar. Låt oss titta på de vanligaste förklaringarna eller faktorerna: 45 

1. På arbetsmarknadens efterfrågesida spökar avindustrialiseringen, som 

anses ha bidragit till ojämnare inkomstfördelning genom att lönespridningen 

är större i tjänste- än i industriproduktion. De relativt högbetalda industriarbetarna 

har enligt denna förklaring i allt större utsträckning kommit att 

ersättas med högbetalda dataexperter och lågbetalda ”hamburgervändare”. 

Men vad beror avindustrialiseringen på? En förklaring går ut på att människor 

med stigande inkomster lägger en minskande andel av inkomsterna på 

varor och en ökande andel på tjänster. En annan förklaring tar sikte på den 

ökande handelns eller globaliseringens betydelse. 46 Ökad import av industrivaror 

från nyindustrialiserade länder skulle ha tvingat industrier i USA att 

sänka löner och lägga ner eller flytta fabriker till låglöneländer. Även den tekniska 

förändringen – med datorerna i centrum – ökar efterfrågan på högutbildad, 

och minskar efterfrågan på lågutbildad, arbetskraft. 47 Förändringar i 

arbetsorganisationen kan ha samma effekt. Tidigare har man också räknat 

med att konjunkturcyklerna medfört att ojämlikheten har ökat i lågkonjunkturer 

när den minst värdefulla arbetskraften har fått gå, och minskat i högkonjunkturer 

när denna arbetskraft återanställts. Detta mönster bröts, som 

sagt, under 1980-talets återhämtning och expansion. 

2. På arbetsmarknadens utbudssida träder tre grupper i förgrunden: invandrarna, 

fyrtiotalisterna och kvinnorna. Invandringen till USA var större under 

45 Se fr a Danziger & Gottschalk (1995) kap 7 och Ryscavage (1999) kap 5. Jfr t ex Gustafsson & Johansson 

(1999) och Wadensjö (1997) kap 2. 

46 För en kritik av förklaringen, se Burtless (1996). 

47 Avindustrialisering och teknologisk förändring har liknande effekt på lönerna, men Danziger och Gottschalk 

(1995, sid 41) menar att man i princip kan skilja processerna åt: avindustrialiseringshypotesen antyder att 

arbetsgivarna kommer att efterfråga färre högutbildade arbetare om kostnaden för dessa stiger medan teknologihypotesen 

antyder att arbetsgivarna kommer att fortsätta efterfråga högutbildade arbetare även om kostnaden 

för dessa stiger. 

40

1980-talet än under 1970-talet och skulle, eftersom den medför ett ökat 

utbud av oskolad/oerfaren arbetskraft, kunna bidra till att förklara de ökade 

inkomstskillnaderna. Den stora baby-boom-generationens (fyrtiotalisternas) 

entré på arbetsmarknaden kan ha medfört sjunkande löner för oerfaren 

arbetskraft på 1970-talet, men förklarar inte utvecklingen på 1980-talet. 

Samtidigt gick många fyrtiotalister ut från universiteten på 1970-talet, 

medan utbudet av universitetsutbildade avtog på 1980-talet. Eftersom efterfrågan 

på högutbildade har ökat kontinuerligt är det förståeligt att deras 

löner skjutit i höjden. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har troligen 

påverkat inkomstfördelningen på olika sätt. För det första har kvinnor haft 

lägre löner än män, men detta ”gender gap” har minskat över tiden. För det 

andra var lönespridningen bland kvinnorna till en början inte så stor eftersom 

de gick ut i ett begränsat antal yrken, men spridningen har ökat i takt 

med att de erövrat allt fler yrken. För det tredje gick till en början främst kvinnor 

i familjer där mannen var lågavlönad ut på arbetsmarknaden, vilket tenderade 

att minska (familje)inkomstojämlikheten. Numera arbetar både män 

och kvinnor i höginkomsttagarfamiljer och den utjämnande effekten av 

”arbetande hustrur” har spelat ut sin roll. 

3. ”Lönebildningsinstitutionerna” spelar också en roll. Starka fackföreningar 

som sluter centrala avtal kan dämpa marknadskrafterna. De amerikanska 

fackföreningarnas medlemsantal och inflytande har varit på nedgång i årtionden. 

Omkring 29 procent av arbetskraften var fackligt ansluten 1975 men 

bara 17 procent 1995. Lagstadgade minimilöner kan staga upp den nedre 

delen av inkomstfördelningen. I USA urholkades minimilönen under många 

år, från 6,05 dollar i timmen 1965 till 4,25 dollar 1995 (i 1995 års priser), 

men 1996 höjdes den till 4,75 och 1997 till 5,15 dollar (i löpande priser). 48 

4. Familje- och hushållsbildningen har förstås betydelse när man jämför 

familjers eller hushålls inkomster. Allteftersom skilsmässorna och det utomäktenskapliga 

barnafödandet har ökat och befolkningen åldrats, har en allt 

större del av de amerikanska hushållen kommit att bestå av ensamstående 

eller ensamstående med barn. 

48 Se Ryscavage (1999) sid 83, 85. 

41

5. De offentliga transfereringarnas syfte är just att påverka inkomstfördelningen, 

att jämna ut inkomster över livscykeln eller mellan individer/hushåll. 

En livligt diskuterad fråga, som vi får anledning att återkomma till, är huruvida 

vissa transfereringar minskar incitamenten att arbeta. De kan i så fall, 

samtidigt som de jämnar ut inkomstfördelningen, bidra till ojämnare fördelning 

av förvärvsinkomsterna. 

Olika bedömare lägger inte oväntat olika vikt vid olika faktorer. Danziger 

och Gottschalk anser att upphovet till den skevare inkomstfördelningen finns 

att söka på arbetsmarknaden och inte i förändringar i transfereringar eller 

familjebildning. Roten till den ökade ojämlikheten i familjeinkomster de 

senaste årtiondena finns, enligt de båda författarna, främst i utvecklingen av 

männens förvärvsinkomster. Som ”huvudmisstänkta” framhålls den tekniska 

förändringen och avindustrialiseringen. Men ingen enskild faktor framstår 

som ”den rykande revolvern”. Burtless anser att ökningen av familjeinkomstojämlikheten 

mellan 1979 och 1997 till en tredjedel beror på ökad lönespridning, 

till en femtedel på ändrade familjemönster och till en åttondel på 

att hustrur till män med höga inkomster arbetar mer. 49 Robert Lerman anlägger 

ett annorlunda perspektiv. Han menar att immigrationen har haft stor 

betydelse för den långsammare ökningen och ojämnare fördelningen av 

inkomsterna de senaste årtiondena. När man jämför inkomstfördelningen i 

en grupp (invånarna i USA) vid ett tillfälle med fördelningen i två grupper 

(invånarna i USA samt de invandrare som har kommit till USA sedan det 

första tillfället) vid ett senare tillfälle är det, menar Lerman, ungefär som att 

jämföra fördelningen i Västtyskland före murens fall med det enade 

Tyskland. Lerman gör därför experimentet att jämföra fördelningen i den 

amerikanska arbetskraften 1996 med fördelningen i motsvarande grupp 

1979 (USA:s arbetskraft 1979 och de invandrare som kommit till USA efter 

1979 till de löner de hade i sina hemländer 1979). Resultatet blir då ett annat 

än det vanliga. En stagnerande medianlön blir till en stigande, och ökande 

löneskillnader till minskande. Alla inblandade har helt enkelt fått det bättre. 50 

49 Burtless (1999) sid 33–34; Danziger & Gottschalk (1995) sid 110–112. 

50 Lerman (1999a). 

42

Inkomstfördelning och fattigdom 

Sambanden mellan inkomstfördelning och fattigdom är komplicerade. Man 

kan t ex peka på att andelen amerikaner under fattigdomsstrecket var större 

(ca 20 procent) på 1960-talet när inkomstojämlikheten nådde sin lägsta nivå 

under 1900-talet, än under 1980-talet (13–15 procent) när ojämlikheten 

blev mycket större. Men det finns ändå ett generellt samband mellan 

inkomstfördelning och fattigdom. Danziger och Gottschalk demonstrerar 

med ett tankeexperiment (åskådliggjort i figurer som vi avstår från att reproducera 

här) hur förändringar i medelinkomst och inkomstfördelning påverkar 

andelen människor under fattigdomslinjen. Om medelinkomsten ökar 

medan inkomstfördelningen är oförändrad kommer naturligtvis andelen fattiga 

att minska (under förutsättning att fattigdomsmåttet är absolut och inte 

relativt). Om däremot medelinkomsten är oförändrad medan inkomstfördelningen 

blir mer ojämlik kommer andelen fattiga att öka. 51 

Ökad inkomstojämlikhet kan ses som en signal till människor att de bör 

ändra sina beteenden. ”Försvararna av amerikanska ekonomiska och politiska 

institutioner påpekar helt riktigt att ojämlikhet spelar en avgörande roll 

när det gäller att skapa incitament för att människor skall förbättra sin situation”, 

förklarar Gary Burtless och fortsätter: ”De menar att löne- och 

inkomstskillnader ibland måste öka för att skicka de rätta signalerna till 

människor att spara mer, arbeta hårdare, byta arbete och skaffa sig en bättre 

utbildning.” Men, noterar Burtless torrt, för de fattiga i USA har ”de teoretiska 

fördelarna med större ojämlikhet visat sig vara svårgripbara de 

senaste två årtiondena”. 52 

Det finns en del komplicerade psykologiska problem bakom frågorna om 

fattigdom och inkomstfördelning. Enligt den s k Wigforssdoktrinen är ojämlikheten 

det allt överskuggande problemet: ”Fattigdom fördrages med jämnmod 

om den delas lika av alla.” Den doktrinen lider av två svagheter: För det 

första är det troligt att absolut jämlikhet leder till just fattigdom eftersom 

den måste innebära total avsaknad av incitament (belöningar eller bestraffningar). 

För det andra krävs att alla människor i hela världen är fattiga för att 


52 Burtless (1999) sid 33. 

43

”jämnmodet” skall infinna sig. Så länge människor i jämlika men fattiga länder 

kan utvandra till rika men ojämlika länder kommer de att göra det. Enligt 

Heckscherdoktrinen bör man väga jämlikhetens för- och nackdelar mot 

varandra och åstadkomma ”en inkomstfördelning så jämn som den kan 

åstadkommas utan försvagande av de rikedomsbildande krafterna”. Kruxet 

är förstås att ingen vet var den optimala balanspunkten ligger. Svaret kan 

förmodligen bara ges i konkurrens mellan ekonomiska och sociala system 

med olika balanspunkter. 53 

Rörligheten 

Alltnog, en relativt ojämlik inkomstfördelning kan skapa såväl känslor av 

hopplös orättvisa som hopp om att det går att klättra uppåt. Avgörande för 

om orättvisekänslan kan hållas nere och hoppet uppe är om människor tycker 

sig se klara samband mellan produktiva insatser och inkomster. 

Hur är det då med den omtalade amerikanska ekonomiska och sociala rörligheten? 

Jo, den tycks fortfarande vara vid liv. Av de amerikaner som 1979 

befann sig i den lägsta inkomstkvintilen (alltså de 20 procenten med lägst 

inkomst) återfanns tio år senare 14 procent i lägsta, 21 i andra, 25 i vardera 

tredje och fjärde och 15 procent i högsta kvintilen. Av de amerikaner som 

1979 befann sig i den högsta inkomstkvintilen var tio år senare 65 procent 

kvar i högsta, 20 i fjärde, 9 i tredje, 4 i andra och 1 procent i lägsta kvintilen. 

Vandringen uppåt i inkomstpyramiden var alltså avsevärd samtidigt som 

en del halkade utför. Tanner, som återger dessa siffror, konstaterar för sin 

del: ”Det verkar därför uppenbart att en persons ekonomiska förhållanden 

inte är oföränderliga i Amerika. De fattiga kan bli välbärgade; de välbärgade 

kan bli fattiga.” 54 

Inkomstfördelningen har alltså blivit ojämnare. Har den utvecklingen kompenserats 

av att rörligheten blivit större? Ja och nej. Enligt Isabel Sawhill vid 

Brookings finns det inga belägg för att rörligheten över människors livscykel 

har ökat på senare årtionden. Däremot har den sociala rörligheten från en 

generation till en annan ökat tack vare bättre utbildningsmöjligheter och 

utbildningens ökade ekonomiska avkastning. Den ekonomiska rörligheten 

53 Wigforssdoktrinen hänför sig naturligtvis till Ernst Wigforss och Heckscherdoktrinen till Eli Heckscher. 

54 Tanner (1996) sid 30. 

44

har emellertid minskat helt enkelt därför att den ekonomiska tillväxten har 

minskat. ”Den goda nyheten är att individer blir allt friare att röra sig bortom 

sitt ursprung. Den dåliga nyheten är att färre slutstationer innebär en förbättring 

jämfört med utgångsläget.” Förbättringarna tillfaller nästan enbart 

dem som har mest utbildning. ”Utbildning är, för att uttrycka saken enkelt, 

den nya stratifieringsvariabeln i Amerikas liv.” 55 

Gammal eller ny värld? 

Hur tolkar våra auktoriteter sysselsättnings- och inkomstbilden efter sju feta 

år? Har bilden ljusnat på allvar? Hur ser framtidsperspektiven ut? Frågan går 

till våra intervjuoffer i tur och ordning från vänster till höger: 

Michael Katz ser på sikt en dyster utveckling och en ”ohälsosam klyvning 

av ekonomin” – minskade reallöner, ökad inkomstojämlikhet, extrem förmögenhetskoncentration 

– med enstaka uppmuntrande inslag på senare år. 

”Minskningen i arbetslösheten är slående. Den utgör det bästa botemedlet 

mot fattigdomen. Men många människor har lämnats kvar i marginalerna. 

Det finns miljoner människor som inte ens räknas till arbetskraften och miljoner 

deltidsarbetande. Jag vet inte hur djupt ner bland unga svarta män i 

innerstäderna den ökade sysselsättningen har nått.” Katz menar dessutom 

att om man inkluderar alla som sitter i fängelse i den potentiella arbetskraften 

så motsvarar de en dold arbetslöshet som gör att de amerikanska 

arbetslöshetssiffrorna kommer närmare de europeiska. ”Fängelsen är de 

facto ett socialprogram i det här landet.” Han är likaså pessimistisk om de 

nya arbeten som skapas. ”Det stora flertalet jobb som skapas och kommer 

att skapas är lågkvalificerade och lågavlönade. Många tillkommer på arbetsplatser 

utan fackföreningar och sociala förmåner.” 

Theda Skocpol konstaterar att den stadiga tillväxten på 1990-talet har 

gjort livet lättare för många arbetande fattiga. Oron för att det inte skulle finnas 

tillräckligt med arbeten har avdunstat. ”Enligt vilken internationell standard 

som helst excellerar USA när det gäller att skapa arbeten. Frågan är vilken 

typ av arbeten det handlar om och vilka förmåner de ger. Det går en 

klyvning genom ekonomin. Det finns många jobb för högutbildade, med bra 

55 Sawhill (1999a). 

45

etalning och goda förmåner. Och det finns många jobb i tjänstesektorn för 

lågutbildade, men de ger inte betalning nog för att försörja en familj och inte 

förmåner som sjukförsäkring.” 

Peter Gottschalk noterar att den starka ekonomin har dragit upp många 

människor från botten och att ökningen av ojämlikheten har avstannat. Men: 

”Min gissning är att situationen försämras på nytt när vi får en recession.” 

Vilka vägar inkomstutvecklingen då tar är inte gott att veta. ”Jag vet inte vad 

som driver på ojämlikheten. Den bästa gissningen är teknisk förändring. 

Vem vet om den förändringen kommer att fortsätta i samma riktning? 

Ojämlikheten rör sig i långa cykler och man kan inte förutspå när det kommer 

en omsvängning.” 

David Stoesz har svårt att förhålla sig pessimistisk. Arbetslösheten är 

lägre än man tidigare trodde var möjligt. Lönerna har visserligen stagnerat 

något och det behövs vanligen en andra inkomsttagare i familjen. Men 

familjerna ser ut att vara ganska välmående. ”Vänstern ser det som en illusion, 

en tillfällig expansion i en kapitalistisk ekonomi som snart kommer att 

kollapsa, och därför måste man bygga ut de sociala programmen. Högern 

ser en era av makalös tillväxt som ger möjligheter till omtänkande i socialpolitiken. 

Jag är skolad i det (vänster)liberala synsättet och har avsevärd 

erfarenhet av att arbeta med fattiga människor, men jag anser att de konservativa 

har det starkaste argumentet.” Stoesz finner framför allt att de fattiga 

som får en chans att arbeta ”tycks finna sig tillrätta även i den undre 

delen av arbetsmarknaden och rör sig uppåt på ett sätt som vänsterliberala 

fattigdomsforskare knappast hade kunnat föreställa sig”. 

William Kelso tror inte på de pessimister som menar att inkomsterna har 

legat i det närmaste stilla sedan 1970-talet. Konsumentprisindex har kritiserats 

för att överdriva inflationen och därmed underskatta realinkomstökningarna. 

Dessutom tar inkomstsiffrorna inte hänsyn till att allt fler människor 

har ökat sitt välstånd via aktiemarknaden. Om man ser på konsumtionens 

i stället för inkomsternas utveckling blir bilden genast ljusare. Kelso är 

inte heller alltför bekymrad över inkomstskillnaderna. ”I USA är vi beredda 

att betala våra ’stjärnor’ rejält – den så kallade Hollywoodeffekten. Vi har 

också anpassat oss till den globala högteknologiska ekonomin, med påföljd 

att utbildningspremien har ökat kraftigt. I det avseendet visar de ökade 

inkomstskillnaderna att den amerikanska ekonomin är frisk. Det skapas 

46

många nya högkvalificerade jobb i tjänstesektorn.” Kelso finner också att 

den socioekonomiska rörligheten fungerar som den skall: ”Om vänstern har 

rätt och detta är ett rasistiskt förtryckarsamhälle, hur kan det då komma sig 

att vissa minoriteter gör så otroligt bra ifrån sig? Judar och asiater har tillhört 

de mest diskriminerade grupperna men är samtidigt de mest framgångsrika. 

Det antyder att om man har rätt värderingar – värderingar som 

betonar utbildning och hårt arbete – kan man besegra sådant som diskriminering.” 

Charles Murray ser en ny och till 90 procent skön värld öppna sig. 

”Ekonomin har varit bra så länge – sedan 1982 med undantag för en kort 

recession 1991–1992. Det finns så mycket pengar i omlopp och arbetslösheten 

är så låg att frågor kring socialbidrag och underklass har försvunnit ur 

debatten. Landet har ett stort antal superrika, hundratals miljardärer. Det 

innebär att mycket blir möjligt som tidigare krävde statlig lagstiftning.” 

Murray hänvisar till Bill Gates och andra rika som inrättat miljardfonder för 

fattiga barns och ungdomars utbildning. ”Fortsätter tillväxten kommer så 

mycket pengar att finnas tillgängliga att resursknappheten blir ett försvinnande 

problem. Det blir alltid en recession, men ser man 30 år bakåt och 

drar ut trenden 30 år framåt blir det en helt ny värld. Hittills har socialpolitiken 

alltid haft knappa resurser som förutsättning och det har gällt att ta 

från de rika och ge till de fattiga. Dessa förutsättningar håller kanske på att 

förändras på ett dramatiskt sätt.” Det problem Murray ser framför sig är att 

de goda jobb som skapas i huvudsak är kopplade till intellektuell förmåga. 

”Outbildad arbetskraft blir mindre och mindre värd. Det är ett stort problem 

för människor med låg IQ.” Det finns visserligen en stor och lukrativ marknad 

för hantverkare av alla slag. Men de 10 procent i botten som varken är 

smarta eller händiga är i svårigheter. 

I korthet 

• De senaste 15 åren har antalet sysselsatta i USA ökat med ca 30 miljoner. 

Merparten av de nya jobben har varit kvalificerade. Sysselsättningsgraden 

har på 1990-talet legat betydligt högre, och arbetslösheten betydligt lägre, 

än i EU. 

• Medianfamiljeinkomsten ökade från mitten av 1970-talet till mitten av 

1990-talet mycket långsamt samtidigt som inkomstojämlikheten ökade. 

47

Högutbildade vann och lågutbildade förlorade. Under 1990-talets andra 

hälft har medianinkomsten ökat och inkomstklyftorna slutat vidgas. 

• En rad faktorer misstänks ligga bakom den ojämnare inkomstfördelningen 

utan att någon enskild faktor har ertappats med ”den rykande revolvern”: 

globaliseringen, den tekniska förändringen (framför allt datoriseringen), 

invandringen, generationseffekterna, kvinnornas ökade och förändrade 

sysselsättning, fackföreningarnas minskade inflytande, urholkningen av 

minimilönen, ökningen av andelen ensamstående, förändringarna i offentliga 

transfereringar. 

• Tolkningarna av vad 1990-talets långa tillväxtfas har inneburit går isär. 

Vänstern medger att den höga sysselsättningen har haft gynnsamma 

effekter men koncentrerar sig på ”klyvningen av ekonomin”. Högern ser en 

era av makalös tillväxt som skapar goda jobb och lyfter upp fattiga, åtminstone 

om de är villiga att arbeta och förkovra sig. På högersidan ser man 

inte inkomstskillnaderna som något problem men medger att det finns ett 

bottenskikt av fattiga som är i svårigheter. 

48

3. Den motvilliga välfärdsstaten 

Den amerikanska välfärdsstaten har i Harold Wilenskys efterföljd ibland 

klassificerats som ”residual”, vilket syftar på att den inte, som de europeiska 

välfärdsstaterna, har byggt upp enhetliga sociala program för hela folket 

utan snarare spänt upp skyddsnät för de fattigaste grupperna. Gösta Esping- 

Andersen har, för sin del, ställt upp en typologi med korporativistiska, liberala 

och socialdemokratiska välfärdsstater, där USA representerar den mellersta 

och Sverige den senare typen. (En del bedömare skulle kanske sortera 

in Sverige i den korporativistiska kategorin.) Den amerikanska välfärdsstaten 

har också beskrivits som motvillig (Wilensky) 56 och Katz tillskriver den 

fyra särdrag: åtskillnad mellan socialförsäkring och understöd, lokala variationer 

i programmens utformning, flitigt utnyttjande av privata aktörer och 

en ofullständig konstruktion som gör den förtjänt av beteckningen semiväl- 

färdsstat. 57 

Enligt Theda Skocpol har emellertid forskningen kring välfärdsstaternas 

framväxt förbisett ett viktigt inslag i den tidiga amerikanska utvecklingen 

och därför utan vidare avfärdat den amerikanska välfärdsstaten som eftersläpande. 

Det inslag hon har i åtanke är pensionerna till inbördeskrigets 

veteraner. De socialpolitiska historikerna har, enligt Skocpol, ”för det mesta 

inte uppmärksammat att den nationella regeringen var en stor välfärdsleverantör 

kring sekelskiftet – otvivelaktigt därför att utgifterna i fråga officiellt 

56 Se Midgley (1998) sid 438–439 för en kort översikt av de typologiska diskussionerna. 

57 Katz (1996) sid ix-x. 

49

kategoriserades som militära kostnader”. Vid denna tid gick mer än en fjärdedel 

av den federala statens utgifter till pensioner. Var tredje eller var fjärde 

man över 65 år lyfte pension och dessutom utgick understöd till hundratusentals 

änkor och faderlösa barn. Slutsats: ”I motsats till den vanliga bilden 

av 1800-talets Amerika som en fullkomlig laissez-faire-stat i vilken 

regeringen lämnade individerna åt sig själva på en fri marknad, hade Förenta 

Staterna ett tidigt utvecklat system med omfattande sociala förmåner på 

plats redan när den ’moderna välfärdsstaten’ föddes i Europa.” 58 

Syftet med detta kapitel är att ge en kort beskrivning – sammanvävd med 

våra auktoriteters tolkningar – av den amerikanska välfärdsstatens framväxt 

under 1900-talet. Det hela utmynnar i avfyrandet av ett batteri av förklaringar 

till att USA:s välfärdsstat har blivit som den blivit. 

Den progressiva eran 

USA var vid sekelskiftet 1900 ett samhälle statt i snabb omvandling. Den 

industriella revolutionen hade ångat på sedan inbördeskriget och det verkade 

som om den fria konkurrensen höll på att duka under för trustväsende 

och finanskapitalism. En rad rörelser vände sig mot ”big business”, finansmagnater 

och rövarbaroner. Där fanns populisterna, som kanaliserade missnöjet 

bland bönderna. Eftersom jordbruket effektiviserades i rasande takt, 

och därmed led av ständig överproduktion, fanns det alltid bönder vars existens 

var hotad och som riktade sin förbittring mot banker, järnvägar eller 

judar. Där fanns den progressiva rörelsen, dominerad av intellektuella ur städernas 

medelklass men också präglad av det religiösa arvet i sina predikningar 

om social rättvisa och etik i affärslivet. Och där fanns ”muckrakers”, 

som den tidens grävande journalister titulerades av president Theodore 

Roosevelt, den man som vid den här tiden kom att personifiera en aktivistisk 

statsmakt. 

I Västeuropa stod införandet av hela raden av socialförsäkringar – pensions-, 

sjuk-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkring – på dagordningen. 

Tyskland hade på 1880-talet tagit täten med ”den vite revolutionären” 

Bismarcks socialförsäkringslagar, avsedda att rycka undan den röda mattan 

58 Skocpol (1995) sid 12, 37, 71, 143. Se även Costa (1998). 

50

för en frammarscherande socialdemokrati. Den tyska utvecklingen utövade 

ett kraftfullt, men ofta förbisett, inflytande på den socialpolitiska debatten i 

Amerika. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet åkte många amerikanska 

studenter till tyska universitet för att studera samhällsvetenskap och 

kom hem som korsfarare, fyllda av tro på den starka socialstaten. En enkät 

bland drygt hundra ledande amerikanska nationalekonomer och sociologer i 

början av 1900-talet visade att ett 30-tal av dem hade varit elever till den 

kanske radikalaste tyske professorn, statssocialisten Adolph Wagner i Berlin. 

Andra hade via läsning influerats av Wagner, och sammantaget ansåg sig 

45 av de ledande samhällsvetarna på något (naturligtvis inte alltid positivt) 

sätt påverkade av wagnerska tongångar. Av dessa kom inte mindre än 16 att 

med tiden bli ordförande i världens mest betydelsefulla ekonomsammanslutning, 

American Economic Association. 59 

Den mest inflytelserika Wagnereleven bland amerikanska nationalekonomer 

var Richard Ely. Han etablerade sig på 1890-talet vid University of 

Wisconsin med ambitionen att bygga upp ett slags civil motsvarighet till 

West Point. Elys främste elev blev John Commons, institutionalisten som i 

industrikommissionerna såg ett reformistiskt bräckjärn. Akademikerna i 

Wisconsin samarbetade intimt med den progressiva rörelsens ledare Robert 

”Fighting Bob” La Follette och förvandlade på så sätt Wisconsin till en social 

mönsterstat. Wisconsinidéerna kom att prägla också American Association 

for Labor Legislation (AALL), den organisation som drev på för lagstiftning 

om socialförsäkringar. Ely och Commons var sannolikt de mest inflytelserika 

amerikanska reformekonomerna under 1900-talet och deras förslag kom att 

sätta sin prägel på såväl den progressiva eran som på New Deal. 60 

I USA fanns emellertid ingen arbetarrörelse av europeiskt snitt, härdad i 

kampen för rösträtt och inställd på att erövra staten för att öka sin välfärd. 

Det fanns visserligen en klasskampsinriktad fackföreningsrörelse, Industrial 

Workers of the World (IWW), men de fackliga strävandena dominerades av 

American Federation of Labor (AFL) och gick i huvudsak ut på att tillgodose 

arbetarnas intressen via kollektivavtal i stället för statsingripanden. Det fanns 

också ett socialistparti, anfört av Eugene Debs, som emellertid förblev en 

59 Carlson (1999b) och Rodgers (1998) kap 3. 

60 Carlson (1995). 

51

dvärg vid sidan om de demokratiska och republikanska jättarna. 61 Man kan, 

efter tycke och smak, ge positiva eller negativa förklaringar till frånvaron av 

en militant arbetarrörelse. Positiva förklaringar tar fasta på att de amerikanska 

(manliga) arbetarna hade rösträtt, att de i många fall flytt från förtryckarstater 

i Europa, att de hade andra möjligheter än sina kamrater i Europa att 

av egen kraft skapa sig ett drägligt liv. En negativ förklaring tar fasta på 

splittringstendenserna. Charles Noble: ”Kultur, ras, region och religion konkurrerade 

alla med klass om arbetarnas lojalitet och gjorde det omöjligt att 

skapa den typ av gemensamt socialdemokratiskt politiskt projekt som förde 

samman arbetare på andra håll.” 62 

I USA fanns inte heller någon stark centralbyråkrati av europeisk typ. 

Däremot fanns ett självständigt domstolsväsende med makt att sätta stopp 

för lagar och regler som kunde anses strida mot författningen. Under den 

progressiva eran intog Högsta domstolen från 1905 hållningen att regleringar 

av arbetsmarknaden stred mot konstitutionen, närmare bestämt mot 

det fria arbetsavtalet. Efter 1908 tillät domstolen undantag vad gällde 

arbetstidslagar och minimilöner för kvinnor. Och domstolsutslagen hade, 

förklarar Skocpol, ”stort inflytande på de politiska strategierna hos de amerikanska 

reformister som arbetade för arbetarskyddsregleringar under den 

progressiva eran”. Strategierna tenderade därför att ta fasta på kön snarare 

än på klass. Denna inriktning på skydd för den kvinnliga arbetskraften föranleder 

Skocpol att knipa ännu en poäng i revideringen av den amerikanska 

välfärdsstatens historia: ”Förenta Staterna vägrade sålunda slå följe med de 

andra västnationerna längs vägen mot en paternalistisk välfärdsstat i vilken 

manliga byråkrater skulle administrera regleringar och socialförsäkring ’till 

det bästa’ för familjeförsörjande industriarbetare och av dem beroende. I 

stället var Amerika nära att bli först med att skapa en maternalistisk välfärdsstat 

med kvinnodominerade offentliga myndigheter som implementerade 

regleringar och förmåner till det bästa för kvinnor och deras barn.” 63 

Det handlade om lagar om mödrapensioner, maximiarbetstid och minimilö- 

61 Debs ställde upp i presidentvalen 1912 och 1920 och fick båda gångerna ca 900 000 röster. De siffrorna är 

inte så imponerande om man jämför med valens segrare: 1912 fick Woodrow Wilson 6,3 miljoner röster och 

1920 fick Warren Harding 16,2 miljoner. Se Johnson (1998) sid 612, 637, 671. 

62 Noble (1997) sid 38. 

63 Skocpol (1995) sid 12–13, 97–99. 

52

ner i en lång rad delstater. På så sätt etablerades den amerikanska traditionen 

att snarare skydda kvinnorna – mödrarna – än arbetarklassen eller de 

fattiga i allmänhet. 

Nu var det tidiga 1900-talets USA ingalunda fritt från socialförsäkringslagstiftning. 

På ålderdomsförsäkringens område var Amerika, som sagt, 

något av en pionjär. ”Veteranernas pensioner var i själva verket ett rudimentärt 

ålderdomsunderstödssystem för den respektabla arbetarklassen.” Efter 

1910, när generationen från inbördeskriget började gå i graven, ökade kraven 

på en ny form av ålderdomsunderstöd. En del storföretag och, framför 

allt, den offentliga sektorn organiserade egna pensionsprogram men den 

stora massan av arbetare stod utan pensionsförsäkring. Mellan 1909 och 

1920 lagstiftade 43 delstater om arbetsgivares skyldighet att ersätta arbetare 

vid olycksfall i arbetet. ”Olycksfallsersättningen blev den första mer allmänt 

spridda formen av amerikansk socialförsäkring därför att den tjänade 

ett ovanligt brett spektrum av inflytelserika intressen: arbetare, storföretag, 

försäkringsbolag och akademiska reformexperter.” Till saken hör att 

Amerika, med sin mekanisering och höga arbetstakt, hade en hög frekvens 

av olyckor och dödsfall i arbetslivet och att de rättsliga processerna om 

ersättning genererade stora kostnader och osäkerhet. I många europeiska 

länder infördes arbetslöshetsförsäkringar på 1910- och 1920-talen. Den 

första lagen i USA kom emellertid inte förrän 1932 i Wisconsin. Där hade 

man dessförinnan sökt gehör för ”den amerikanska planen” som gick ut på 

att förhindra arbetslöshet genom att arbetsgivarna betalade in pengar till 

fonder och genom att arbetsgivare som höll jämn sysselsättning i sina verksamheter 

fick lägre premier. Fackföreningsledarna i AFL, med Samuel 

Gompers i spetsen, var emellertid föga intresserade av statlig inblandning i 

relationerna mellan arbetsgivare och fackföreningar. 64 

De socialpolitiska landvinningarna var alltså blygsamma i Amerika jämfört 

med Europa. Theodore Roosevelt hade visserligen 1912, som kandidat för 

det progressiva partiet, gått till val på ett program för en ”ny nationalism” 

med socialpolitiska lösningar av europeisk typ. Hans inhopp splittrade emellertid 

det republikanska partiet, med påföljd att demokraternas Woodrow 

64 Katz (1996) sid 197–198, 202–211. För en historisk genomgång av (det dåliga) förhållandet mellan å ena 

sidan fackföreningar och å andra sidan stat och domstolar i USA, se Nycander (1998). 

53

Wilson kom till makten på ett program för en ”ny frihet”. Wilson var ingalunda 

främmande för reformer. ”Det var Wilson som först introducerade den 

stora, välvilliga staten i Amerika”, skriver Paul Johnson och nämner åttatimmarsdagen 

(för i första hand järnvägsarbetarna) men dämpar raskt effekten 

av sin dramatiska formulering: ”Wilson försökte inte ens introducera välfärdsstaten 

i den primitiva version, huvudsakligen bestående av ålderspensioner, 

som David Lloyd George och Winston Churchill vid den tiden försökte 

konstruera i Storbritannien.” 65 

Många företag bedrev social reformverksamhet. Denna rörelse, som brukar 

gå under benämningen välfärdskapitalism, hade anor från de experiment 

med bolagssamhällen (t ex Pullman, Illinois) som genomfördes i slutet av 

1800-talet. Rörelsen – som omfattade arbetarskydd, hälsovård, ersättning 

vid olyckor, sjukdom och dödsfall, pensioner, spar- och investeringsplaner, 

utbildning och rekreation m m – tog fart på allvar efter sekelskiftet och kulminerade 

på 1920-talet. 66 ”Välfärdskapitalismen hänför sig till hela det 

komplex av innovativa praktiker inom personalpolitiken som anammades av 

vissa mycket synliga amerikanska företag under 1920-talet – företag som 

Proctor & Gamble, Eastman Kodak och General Electric.” 67 Den långa raden 

av ambitiösa välfärdsarrangemang avspeglade sig också i kurserna vid universiteten, 

t ex vid Harvard Business School. 68 

1920-talet innebar emellertid samtidigt att de progressiva idéerna drunknade 

i den allmänna välståndsyran (”prosperity forever”) och i de konservativa 

strömningar som behärskade Amerika efter första världskriget. 69 Noble 

fäller följande dom över den amerikanska välfärdsstaten i välståndserans 

sista skälvande stund: ”Så sent som 1929, fastän det var världens ledande 

ekonomiska makt, hade Förenta Staterna inte lyckats etablera ens början till 

en nationell välfärdsstat och till och med de socialpolitiska institutionerna på 

delstatsnivå förblev rudimentära och ojämna.” Noble menar, som många 

andra socialpolitiska historieskrivare med vänstertendens, att den ameri- 

65 Johnson (1998) sid 651, 653. 

66 Katz (1996) sid 192–197. 

67 Skocpol (1995) sid 146. 

68 Carlson (1999a). 

69 Dock fick den progressiva rörelsens ledare Robert La Follette närmare fem miljoner röster i presidentvalet 

1924 – segraren Coolidge fick närmare 16 miljoner. 

54

kanska välfärdsstaten med sin inriktning på vissa målgrupper (kvinnor/ 

mödrar) slog in på en väg som innebar att den aldrig kunde försäkra sig om 

medelklassamerikanens lojalitet. 70 

Roosevelts New Deal 

Den stora depressionen är den värsta ekonomiska kris som någonsin har 

drabbat USA. Produktion och nationalinkomst halverades mellan 1929 och 

1932, var fjärde arbetare gick arbetslös och 20 miljoner människor fick socialhjälp. 

De hårda tiderna medförde social oro – bondeprotester, strejker, 

ökad fackföreningsaktivitet. De sociala problemen växte välgörenhetsorganisationer 

och lokala och delstatliga myndigheter över huvudet. Krav på handling 

i farans stund riktades mot den federala regeringen. Den republikanske 

presidenten Herbert Hoover, som tidigare i sin karriär sällan hade stått handfallen, 

satte sig emellertid på tvären och gav 1931 följande budskap till kongressen: 

”Jag motsätter mig varje direkt eller indirekt arbetslöshetsunderstöd. 

Sammanbrottet och den ökade arbetslösheten i Europa beror delvis på 

sådana åtgärder. Vårt folk vidtar åtgärder mot arbetslöshetens svårigheter 

på ett sant amerikanskt sätt.” 71 Inför presidentvalet 1932 började Hoover 

emellertid vackla och gick med på att inrätta ett nödhjälpsorgan, 

Reconstruction Finance Corporation (RFC). 

Det politiska landskapet förändrades av det demokratiska partiets jordskredssegrar. 

Franklin Delano Roosevelt (FDR) besegrade Hoover i presidentvalet 

1932, republikanerna led ett svidande nederlag i kongressvalet 

1934 och Roosevelt blev återvald med stor majoritet 1936. Roosevelt spelade 

i sin ”nya giv” ut en lång rad kort. Den socialpolitiska aktiviteten kanaliserades 

i tre banor: understöd åt människor som inte kunde försörja sig, 

offentliga arbeten åt arbetsföra män och socialförsäkringar. 

Som guvernör i New York hade Roosevelt skapat ett understödsprogram, 

Temporary Emergency Relief Association (TERA), vilket kom att stå som 

modell för det första federala understödsprogrammet. En av Roosevelts 

första åtgärder som president var att tillskapa Federal Emergency Relief 

Administration (FERA) som gav understöd åt ”alla behövande arbetslösa” 

70 Noble (1995) sid 53, 151. 

71 Citerat ur Tanner (1996) sid 46–47. 

55

och deras familjer och inte bara, som tidigare varit praxis, åt vissa grupper 

som änkor eller handikappade. Våren 1934 fick 4,5 miljoner familjer eller 

enskilda understöd från FERA, som utvecklades till en väldig administrativ 

apparat med 120 000 anställda. Understöden var högst varierande, från 

knappa sju dollar per familj och månad i Kentucky, till 45 dollar i New York. 72 

En rad program lanserades i avsikt att skapa sysselsättning. Våren 1933 

inrättades Civilian Conservation Corps (CCC), som sände unga män till 

arbetsläger för att syssla med skogsarbete. Sommaren 1935 sysselsatte 

CCC mer än en halv miljon män i 2 600 läger. Sommaren 1933 skapades, 

inom ramen för National Industrial Recovery Act (NIRA), Public Works 

Administration (PWA) som lånade ut pengar till projekt i delstatlig, lokal eller 

privat regi. Tennessee Valley-projektet (TVA) var det stora paradnumret. På 

hösten samma år lanserades Civil Works Administration (CWA), som själv 

genomförde sina projekt och inom kort sysselsatte mer än 4 miljoner människor. 

CWA lades ner efter bara några månader sedan Roosevelt själv varnat 

för att det på sikt skulle bli beroendeskapande och destruktivt. I stället 

startades 1935 Works Progress Administration (WPA), som samarbetade 

med lokala och delstatliga myndigheter och som satte löner någonstans 

mellan understödsbelopp och marknadslöner för att stimulera till arbete i 

stället för understödstagande och till övergång från nödhjälpsarbete till 

arbete på den ordinarie marknaden. WPA-projekten omfattade allt från 

dammbyggen och vägreparationer till nedteckning av före detta slavars levnadsöden, 

och sysselsatte som mest mer än 3 miljoner arbetare. 1935 inrättades 

också National Youth Administration (NYA) i avsikt att subventionera 

deltidsjobb för ungdomar på deras hemorter. Roosevelt var skeptisk mot 

kontantunderstöd och satte alltså igång offentliga arbeten i stor skala, men 

vintern 1934 gick inte desto mindre 20 miljoner människor på arbetslös- 

hetsunderstöd. 73 

Den tredje ingrediensen i FDR:s socialpolitiska bokstavssoppa och kulmen 

på hela New Deal var Social Security Act (SSA) 1935, som etablerade en 

nationell pensionsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring och federala anslag till 

delstaterna för understöd till ”beroende barn”, Aid to Dependent Children 

72 Katz (1996) sid 221, 226–227; Noble (1997) sid 70. 

73 Se t ex Karger & Stoesz (1998) sid 65; Katz (1996) sid 232–236; Tanner (1996) sid 49. 

56

(ADC). Stora grupper av jordbruks- och hushållsarbetare, bankanställda, 

egenföretagare och offentliganställda var från början undantagna från pensionsförsäkringen, 

som täckte omkring 40 procent av arbetskraften. Med 

tiden inkluderades nya grupper – efterlevande änkor och barn (1939), bönder 

och egenföretagare (1950) – och försäkringen kom att täcka 90 procent 

av arbetskraften. 74 

Andra inslag i New Deal var National Labor Relations Act (NLRA), eller 

Wagnerlagen, 1935 som gav arbetarna rätt att organisera sig och sluta kollektivavtal 

och som fick grönt ljus av Högsta domstolen 1937, och Fair Labor 

Standards Act 1938, som innebar minimilön, maximiarbetsvecka och förbud 

mot barnarbete. Ett program med matkuponger prövades åren 1939–1943. 

De socialpolitiska historieskrivarna har förstås analyserat Roosevelts 

bevekelsegrunder och manöverutrymme och försökt värdera New Deals 

betydelse för den amerikanska välfärdsstatens utveckling. De av ”våra auktoriteter”, 

som ägnar mest intresse åt att analysera socialreformisternas 

handlingsutrymme när detta historiska ”window of opportunity” öppnade 

sig, är Noble och Skocpol. 

Noble konstaterar att Roosevelt i en första fas av New Deal (1933–1934) 

försökte samarbeta åt mitten. Hans agerande bestämdes av det manöverutrymme 

han ansåg sig ha i förhållande till etablerade intressen och det mandat 

han ansåg sig ha fått av väljarna. Valet 1932 hade inte gett något klart 

budskap mer än att väljarna helt sonika kastat ut det parti som satt vid makten 

när ekonomin kollapsade. Näringslivet var splittrat mellan reformfiender 

och reformvänner. Ett antal storföretagsledare satt i Roosevelts rådgivande 

organ och stödde förslag om såväl pensioner som arbetslöshetsförsäkring. 

Fackföreningsrörelsen var splittrad. En ny rörelse av mer socialdemokratisk 

karaktär, Congress of Industrial Organizations (CIO), växte fram vid sidan om 

AFL. Det demokratiska partiet var splittrat. Demokraterna i södern var intresserade 

av socialförsäkringar och ökade statsutgifter men ville själva utforma 

åtgärderna för att kunna särbehandla den svarta arbetskraften. Andra krafter 

med inflytande på processen var akademikerna från mönsterstaten 

Wisconsin, som hade kallats till presidentens Committee on Economic 

Security, och Högsta domstolen, som kunde väntas reagera mot en för- 

74 Se t ex Karger & Stoesz (1998) sid 65, 249-250; Tanner (1996) sid 49. 

57

skjutning av den politiska makten till Washington och som 1935 kom att 

underkänna den korporativistiskt färgade NIRA. I en andra fas (1935–1936) 

gick Roosevelt åt vänster. Efter kongressvalet hade den republikanska oppositionen 

blivit kvaddad och Roosevelt tyckte sig ha mandat för djärvare 

utspel. Han utmanades också av radikaler och populister som guvernören 

Huey ”Kingfish” Long i Louisiana, radioprästen Charles Coughlin i Detroit, 

läkaren Francis Townsend och författaren Upton Sinclair i Kalifornien. Nu 

genomdrevs Wagnerlagen och SSA. Denna radikalisering ledde i sin tur till 

en reaktion mot Rooseveltpolitiken i form av en koalition av näringslivsvänliga 

republikaner, sydstatsdemokrater och delstatspolitiker som alla fruktade 

den federala maktkoncentrationen. 75 

Skocpol talar också om en första New Deal från 1933 och en andra från 

1935 då retoriken ”blev tveklöst mer radikal”. Hon pekar på den motsättning 

som fanns mellan newdealarna i regeringen och politikerna i kongressen 

med band till delstatliga och lokala intressen. Hon noterar att de storföretagsledare 

som deltog i utarbetandet av SSA ville ha en mer nationellt 

enhetlig arbetslöshetsförsäkring än den som slutligen blev resultat av processen, 

detta för att systemet med skatter och förmåner skulle bli konkurrensneutralt. 

Och hon visar hur de pragmatiska reformisterna från Wisconsin 

fick ett avgörande inflytande på utformningen av SSA och lyckades övervinna 

raden av politiska hinder för att ”karva ut en nisch” i form av en nationell 

ålderdomsförsäkring, som kom att bli den amerikanska socialpolitikens mest 

folkligt förankrade inslag. Inte minst blev systemet populärt genom att det 

lanserades som en försäkringslösning där var och en betalade till sitt eget 

konto medan det i själva verket var ett ”pay-as-you-go”-system där människor 

i yrkesverksam ålder betalar till människor i pensionsåldern. 76 

Synen på och värderingarna av New Deal skiftar. Marknadsliberalen 

Tanner ser den som en omvälvning som för alltid förändrade det amerikanska 

socialpolitiska landskapet. Vänstermännen däremot luftar sin besvikelse 

över bristen på centralisering och enhetlighet. Noble ser en halvmesyr – 

Roosevelt var trots allt inte socialdemokrat av svenskt snitt 77 – men kostar 

75 Noble (1997) sid 54–68, 75. Beträffande radikalerna/populisterna, se Watkins (1993) kap 8. 

76 Skocpol (1995) sid 140, 154, 166, 224, 243. 

77 I Sverige såg man dock på den tiden då det begav sig Rooseveltpolitiken som minst lika radikal som den 

svenska folkhemspolitiken. Se t ex Bertil Ohlins artiklar i Stockholms-Tidningen 1933. 

58

någon enstaka gång på sig en smula beröm: ”Inom socialpolitiken åstadkom 

Förenta Staterna på ett år vad det tagit Europa åtskilliga decennier att 

uppnå.” Katz dom är hård: ”Resultatet blev en komplex, ofärdig, unikt amerikansk 

semivälfärdsstat.” ”Regeringen hade axlat ett ansvar för den ekonomiska 

tryggheten utan motsvarighet i nationens historia. Ändå hade den nya 

strukturen delvis uppförts på gammal grund. Den kompromissade med, snarare 

än trängde undan, den lokala grunden för understödet.” Katz redogör 

inte desto mindre för en del imponerande siffror: De samlade offentliga 

understödsutgifterna ökade från en procent av de offentliga utgifterna 1913 

och 6,5 procent 1933 till 27 procent 1939. Dessa utgifter utgjorde 22 cent 

per person 1913 och 37,80 dollar 1939. Det ekonomiska ansvaret försköts 

från lokal och delstatlig till federal nivå. 1932 svarade den federala nivån för 

2,1 procent av understödsutgifterna, 1939 för 62,5 procent. 78 

Många bedömare menar att New Deals sociala flaggskepp SSA kom att 

lägga ut en kurs som skapade åtskillnad mellan allmänt accepterade socialförsäkringar 

och illa sedda bidrag. Katz talar om Amerikas duala välfärdsstat: 

”New Deal cementerade en åtskillnad mellan socialförsäkring och 

offentligt understöd i grunden på välfärdsstaten” och bevarade ”ålderdomliga 

distinktioner mellan de värdiga och ovärdiga”. Noble menar likaså att 

SSA skapade en olycklig åtskillnad mellan ”värdiga” och ”ovärdiga”; fattiga 

kvinnor blev beroende av ADC, ”det minst generösa, mest stigmatiserande 

av alla program”. Också Skocpol och Paul Johnson lägger ut texten kring 

denna ”two track”-politik. 79 Samtidigt menar emellertid Katz att ADC-programmet 

från början inte var stigmatiserande eftersom det var riktat mot en 

liten grupp änkor, och Murray talar om ”den vid starten mest allmänt accepterade 

av New Deal-innovationerna i socialpolitiken”. 80 

Våren 1943 presenterade National Resources Planning Board (NRPB) 

”den amerikanska Beveridgerapporten”, Security, work and relief policies. 

Ambitionen var att bygga ut New Deal och åstadkomma en ekonomi med 

full sysselsättning. Utvecklingen gäckade emellertid de stolta planerna. Den 

amerikanska ekonomin gick på högvarv, den väntade efterkrigsdepressionen 

78 Katz (1996) sid 242, 254–255; Noble (1997) sid 70; Tanner (1996) sid 50. 

79 Johnson (1998) sid 781; Katz (1993) sid 459 och (1996) sid 255; Noble (1997) sid 72–73; Skocpol (1995) 

sid 212. 

80 Katz (1993) sid 11; Murray (1994a) sid 18. 

59

vägrade infinna sig, de lokala och delstatliga myndigheterna övervann sina 

finansiella svårigheter och de politiska konstellationerna förändrades. 

”Under 1940-talet monterade en koalition av republikaner och sydstatsdemokrater 

ner New Deals offentliga sysselsättningsprogram, svepte undan 

förslag om nationellt enhetliga offentliga understöd, upphävde den tillfälliga 

nationalisering av arbetslöshetsförsäkringen som hade ägt rum under andra 

världskriget, gjorde rent hus med förslagen om statligt garanterad full sysselsättning 

och – sist men inte minst – besegrade president Trumans försök 

att få en nationell sjukvårdsförsäkring antagen.” 81 

Johnsons krig mot fattigdomen 

På 1950- och 1960-talen var USA åter inne i en välstånds- eller överflödsera 

(the age of affluence), lik den på 1920-talet men längre och stabilare. 

Eisenhowers hållning sammanfattas av Paul Johnson: ”Han satte inflationsbekämpning 

framför socialförsäkring därför att han ansåg att prisstabilitet 

ytterst var den enda pålitliga formen för socialförsäkring. Han avskydde tanken 

på en välfärdsstat.” 82 Men vad gjorde det när inkomsterna ökade och 

inkomstojämlikheten och fattigdomen minskade? 

Under den lugna ytan ägde emellertid en del för framtidens socialpolitik 

betydelsefulla rörelser rum. En sådan var den stora flyttvågen av omkring 5 

miljoner svarta från söder till norr mellan 1940 och 1970. Migrationen drevs 

på av såväl push- som pullfaktorer: de svarta flydde från sharecroppingsystemet 

83 och rasförtrycket, eller blev överflödiga genom mekaniseringen av 

söderns jordbruk samtidigt som industristäderna i norr ropade efter arbetskraft. 

Dessutom pågick smygande förändringar av de sociala programmen 

och allmänhetens attityder gentemot dessa program. Pensionsförmånerna 

förbättrades och minskade fattigdomen bland de äldre. Katz menar att det 

rent av var dessa förbättringar och inte den ekonomiska tillväxten som svarade 

för större delen av nedgången i fattigdom på 1950-talet. 84 ADC-programmet 

började i allmänhetens ögon förvandlas till socialpolitikens svarta 

81 Skocpol (1995) sid 301–302. 

82 Johnson (1998) sid 851. 

83 Sharecroppers var bönder som fick en viss överenskommen del av skörden av jordägaren som betalning för 

sitt arbete. 

84 Katz (1993) sid 465. 

60

får. Murray: ”På 50-talet hade det blivit pinsamt, skandalöst tydligt att de 

flesta av dessa kvinnor inte var änkor. Många av dem hade inte ens varit 

gifta. Värst av allt, de slutade inte få barn efter det första felsteget. De fortsatte 

att få fler. Det hade inte ingått i planen.” 85 

I början av 1960-talet började olika krafter formeras och orosmoln att 

hopa sig. Medborgarrättsrörelsen blev militantare, storstäderna plågades av 

ungdomsbrottslighet och rivningsraseri. Fattigdomen kom upp på den politiska 

dagordningen sedan John F Kennedy i sin presidentvalskampanj 1960 

hade besökt en rad fattiga områden. Som intellektuella väckarklockor tjänade 

John Kenneth Galbraiths The affluent society (1958) och Michael Harringtons 

The other America (1962). Att fattigdomen plötsligt fick sån uppmärksamhet 

har ändå förvånat en del sentida bedömare. Murray menar att frågan 

dök upp ganska oförhappandes: ”I början av 1962 talade ingen om fattigdom; 

i slutet av 1963 var det den hetaste inrikespolitiska frågan vid sidan 

om medborgarrättigheterna.” 86 

På amerikanska presidenters vis formulerade Kennedy sin vision i ett slagord 

som lovade något nytt: The New Frontier. Men efter sin knappa seger 

över Richard Nixon hade han inte så stort manöverutrymme, han var inte så 

uppslukad av inrikespolitiken och han fick inte leva så länge. Han hann inte 

åstadkomma så mycket på det socialpolitiska området, mer än att döpa och 

stöpa om ADC till AFDC: Aid to Families with Dependent Children. 

Lyndon B Johnson (LBJ) kunde sätta annan kraft bakom orden. Han hade 

börjat sin karriär som skyddsling till FDR, var en inrikespolitiskt bevandrad 

kongressräv och hade, efter utskåpningen av Barry Goldwater 1964, större 

politiskt manöverutrymme. ”Johnson höjde ständigt insatserna, satte upp 

mer ambitiösa mål och argumenterade för en mycket mer aktiv roll för den 

federala regeringen ... Kennedys trevande framstöt mot social reform blev ett 

Krig mot Fattigdomen.” 87 

Lyndon Johnson utfärdade krigsförklaringen i sitt första tal om tillståndet 

i nationen i januari 1964. En rik nation som USA behövde inte vänta på att 

den ekonomiska tillväxten av sig själv skulle lyfta ”den bortglömda femtedelen” 

av befolkningen ur fattigdom. I presidentens ekonomiska rapport till 

85 Murray (1994a) sid 18. 

86 Murray (1994a) sid 27. 

87 Noble (1997) sid 93. 

61

kongressen 1964 förekom den första officiella fattigdomsanalysen. 

Rapporten deklarerade att kampanjen skulle riktas mot fattigdomens orsaker, 

inte dess symptom. Johnson välfärdspolitiska ambitioner sträckte sig 

emellertid längre än så. Hans ”Great Society” skulle tackla en hel rad problem: 

urbaniseringen, utbildningen, folkhälsan, jämlikheten. 88 Paul Johnson 

ser LBJ som FDR:s naturlige arvtagare och Great Society som en direkt fortsättning 

på New Deal. 89 Den stora skillnaden mellan New Deal och Great 

Society skulle kanske kunna beskrivas som att man i det förra fallet inte 

hade råd att inte handla medan man i det senare hade råd att handla. 

Kriget mot fattigdomen hade som uttalat mål att ge människor ”ett handtag 

och inte en allmosa” (”a hand up and not a hand out”). Strategin byggde 

på nya forskningsrön om ”humankapitalets” betydelse och avsåg att röja 

undan hinder som gjorde att människor inte kunde utnyttja sina potentiella 

möjligheter. Ansträngningarna inriktades därför framför allt på utbildningsoch 

arbetsmarknadsprogram. Under ett nyinrättat Office of Economic 

Opportunity (OEO) lanserades en lång rad program, bl a Volunteers Service 

to America (VISTA), ett slags inhemsk fredskår, Operation Head Start, som 

erbjöd förskola och hälsovård till fattiga barn, Upward Bound, som uppmuntrade 

fattiga ungdomar att gå vidare till universitetsstudier, och Job 

Corps, som gav fattiga ungdomar arbetsmarknadsutbildning. 90 De eftersatta 

grupperna fick också juridiskt stöd genom Legal Services Corporation. 

Att krigsinsatserna gick ut på att öka människors kunskaper och möjligheter 

innebar ingalunda att de rena understödsprogrammen blev överflödiga. 

Kontantunderstöden genom AFDC fortsatte att expandera. Mellan 1960 

och 1974 ökade antalet människor som fick AFDC-bidrag från dryga 3 till 

knappa 11 miljoner. Det program med matkuponger som hade prövats av 

FDR återuppstod 1964 och expanderade under årtionden, från en blygsam 

start med en knapp halvmiljon deltagare 1965 till över 20 miljoner 1980. 91 

Även på socialförsäkringens område vankades stora nyheter. 1965 kompletterades 

SSA med Medicare och Medicaid, ett sjukförsäkrings- respektive 

88 Se Danziger & Gottschalk (1995) sid 17–19. 

89 Johnson (1998) sid 783. 

90 Försöken att få arbetslösa och undersysselsatta i arbete hade inletts redan med Manpower Development 

and Training Act (MDTA) 1962. 

91 Katz (1996) sid 275; Murray (1994a) sid 48. 

62

understödsprogram. Samma år inrättades ett bostads- och stadsplanedepartement, 

Department of Housing and Urban Development (HUD), med uppdrag 

att inom en tioårsperiod bygga 600 000 federalt subventionerade 

bostäder (alltså en blygsam motsvarighet till det svenska miljonprogrammet). 

Noble har analyserat LBJ:s taktik och manöverutrymme. Han finner att 

motståndet mot statsinblandning i ekonomin hade minskat bland storbolagens 

chefer. Sydstaterna hade vant sig vid Washingtons maktutövning och 

lärt sig att de hade en del att vinna på de federala programmen. Fackföreningsrörelsen, 

representerad av det sammanslagna AFL-CIO, var fortfarande 

mer intresserad av att sluta för medlemmarna gynnsamma kollektivavtal 

än av att via staten tvinga fram generella välfärdsreformer. Rasupploppen i 

storstäderna kom dessutom att fjärma delar av den vita arbetarklassen – och 

därmed fackföreningarna – från den svarta medborgarrättsrörelsen. Noble 

klandrar LBJ för att denne – liksom FDR på 1930-talet – försökte säkra sina 

reformer genom att bygga en koalition åt mitten. I stället för att satsa pengar 

på socialpolitik och inkomstfördelning satsade Johnsonadministrationen 

på keynesiansk tillväxtpolitik för att skapa arbeten och på åtgärder mot diskriminering 

för att fattiga och svarta skulle kunna få dessa arbeten. Noble 

föreställer sig att LBJ kunde ha ”använt politiken aggressivt för att bygga en 

rasöverbryggande klasskoalition till förmån för reformer”. Men han noterar 

samtidigt att den så inrikespolitiskt bevandrade Johnson såg stora hinder i 

attityden bland massorna: ”Johnson var också övertygad om att allmänhetens 

stöd för sociala reformer begränsades av dess ovilja att betala för dem, 

särskilt om majoriteten trodde att de pengar som anskaffades genom nya 

skatter skulle spenderas på fattiga svarta som hade börjat ägna sig åt upp- 

lopp.” 92 

Kriget mot fattigdomen såg till en början ut att gå som smort. De fattigas 

andel av befolkningen föll, till följd av god tillväxt och ökade sociala utgifter, 

från 19 procent 1964 till 11 procent 1973. Dessa framgångar föranledde 

Johnsons ekonomiska rådgivare Robert Lampman och (sedermera Nobelpristagaren) 

James Tobin att förklara att fattigdomen skulle vara eliminerad 

år 1980. 93 

92 Noble (1997) sid 80–88, 94, 103. 

93 Danziger & Gottschalk (1995) sid 21. 

63

Det visade sig emellertid att kriget mot fattigdomen inte skulle ge någon 

promenadseger. Såväl allmänhet som politiker hade till en början varit välvilligt 

inställda till försöken att få över fattiga från bidrag till arbete. Men 

snart höjdes röster mot offentligt jobbskapande. Maktförskjutningen från 

lokal och delstatlig till federal nivå väckte ont blod. Kostnaderna för de 

många programmen, som började framstå som en härva av åtgärder, tycktes 

skena och minskningen av andelen fattiga tog slut med 1960-talet. 

Dessutom började ett annat krig konkurrera om skattebetalarnas pengar: 

Vietnam. Administrationen måste, som ordföranden i representanthusets 

bevillningsutskott Wilbur Mills uttryckte saken, ”välja mellan kanoner och 

smör”. 94 Det har i efterklokhetens ljus blivit populärt att dra paralleller mellan 

kriget mot fattigdomen och kriget i Vietnam. ”Kriget mot fattigdomen 

hade blivit ett inrikespolitiskt Vietnam”, skriver t ex Charles Murray. 95 I båda 

fallen tycks man ha underskattat fienden och under eskalering av insatserna 

gått vilse i en snårig djungel. 

Eftervärldens syn på kriget mot fattigdomen är kluven. På högerhåll har 

man tagit de uteblivna framgångarna till intäkt för slutsatsen att välfärdsstaten 

ställer till mer skada än nytta. Den elegantaste formuleringen har, inte 

oväntat, Ronald Reagan svarat för: Regeringen startade ett krig mot fattigdomen 

och fattigdomen vann! Murray har i Losing ground mer än någon 

annan utvecklat detta synsätt. De flesta människor hade, åtminstone innan 

de läste Murrays bok, föreställt sig att kriget mot fattigdomen i någon – om 

än inte förväntad – omfattning reducerat de fattigas skara. Murray ser saken 

i annat ljus. Andelen människor under fattigdomslinjen minskade under 

1950- och 1960-talen, men inte därefter. 1960 var andelen fattiga 22 procent, 

1969 12 procent. Under hela 1970-talet låg andelen kvar på samma 

nivå, för att 1980 landa på 13 procent. Socialbudgeten var trots allt ganska 

blygsam under Johnsoneran och svällde inte på allvar förrän på 1970-talet. 

”Ändå blev det stopp på framstegen mot fattigdomen på 70-talet. De branta 

nedgångarna i fattigdom från 1964 till 1968 kan inte lättvindigt kopplas 

ihop med statens dollarutgifter mot fattigdomen.” Murray argumenterar 

vidare mot invändningar om att de uteblivna framstegen på 1970-talet hade 

94 Citat efter Noble (1997) sid 98. 

95 Murray (1994a) sid 145. 

64

med minskad tillväxt eller ökad andel äldre att göra. Han finner att den latenta 

fattigdomen, d v s andelen av befolkningen som faller under fattigdomslinjen 

om man räknar bort de statliga bidragen, föll stadigt från 1950 till 

1968 för att därefter öka. 96 

Den amerikanska vänstern var inte över sig entusiastisk när Johnson drog 

igång sitt fattigdomskrig. I efterhand har vänstern delvis omvärderat LBJeran. 

Katz är inte beredd att ge kritikerna av fattigdomskriget så mycket som 

ett lillfinger. ”Kriget mot fattigdomen saknade ... en utformning, den tid och 

de pengar som krävdes för en frontalattack mot fattigdomen. Med tanke på 

dess blygsamma budget, den politiska fientlighet det mötte och dess korta 

liv framstår arvet från kriget mot fattigdomen som mycket mer imponerande 

än i de flesta uppskattningar.” Katz anser att ”nya eller utökade program 

mellan det tidiga 1960-talet och mitten på 1970-talet, mycket mer än den 

ekonomiska tillväxten, minskade fattigdom, hunger, undernäring och sjukdom, 

ökade de fattigas tillgång till viktiga sociala tjänster och sänkte hindren 

för politiskt deltagande, sysselsättning, boende och utbildning för svarta 

amerikaner”. Till skillnad från Murray, som menar att den amerikanska eliten 

i mitten av 1960-talet började satsa på lika resultat i stället för lika möjligheter, 

menar Katz att hjärnorna bakom LBJ var inriktade ”på möjligheter, 

inte ojämlikhet”. De ville ge alla en chans att konkurrera om framgången. 

”Ingen inställning till fattigdomen kunde vara mer konventionell eller mer 

amerikansk.” 97 Noble är från sin vänsterposition mer kritisk än Katz och 

menar att Johnson sumpade ”den sista verkliga möjligheten på 1900-talet 

att driva den amerikanska välfärdsstaten i en annan riktning”. 98 

En högerman som Murray och en vänsterman som Katz går alltså på total 

kollisionskurs i tolkningen av vad som har hänt. Murray menar att statens 

ingripanden var kontraproduktiva: fattigdomen minskade tack vare tillväxten 

så länge staten höll sig i bakgrunden och ökade (åtminstone före transfereringar) 

när staten började intervenera i stor skala, något som han daterar till 

slutet av 1960-talet. Katz menar att de stora statliga interventionerna, som 

han daterar till början av 1960-talet, minskade fattigdomen mycket mer än 

den ekonomiska tillväxten gjorde. 

96 Murray (1994a) sid 57–61, 64–66, 245. 

97 Katz (1996) sid 262–263, 465. 

98 Noble (1997) sid 104. 

65

Skocpol ger ett mer balanserat omdöme: Äldre amerikaner, inklusive äldre 

fattiga, tjänade enormt på Medicare och förbättrade pensionsförmåner. I 

övrigt lyckades man inte reducera fattigdomen nämnvärt och inte heller 

vända trender som ökningen av det utomäktenskapliga barnafödandet och 

de ensamma kvinnliga familjeförsörjarna. 99 Åtskilliga bedömare är inne på 

att just pensionsförmånerna och Medicare var de kanske mest betydelsefulla 

– genom att minska fattigdomen bland äldre och säkra medelklassens lojalitet 

– och för framtiden största åtagandena under 60-talskriget. 100 Vissa 

vänsterkritiker menar att kriget gick ut på att gynna medelklassen och inte 

de fattiga, och ser som belägg för sin tes att pensionerna, men inte AFDC, 

inflationsskyddades i början av 1970-talet. 101 

Danziger och Gottschalk, slutligen, menar att kriget mot fattigdomen var 

framgångsrikt fram till 1973, i den meningen att det i kombination med tillväxten 

bidrog till att minska fattigdomen, och efter 1973, i den meningen att 

det mildrade effekterna av den minskade tillväxten efter oljeprischocken. 102 

Den stora frågan är kanske varför alla de pengar som spenderades på 

utbildningsoch arbetsmarknadsinsatser inte fick större effekt. Åren 

1963–1985 lär staten ha lagt omkring 282 miljarder dollar (i 1986 års priser) 

på sådana insatser utan att andelen människor som utan bidragshjälp 

lyckades ta sig över fattigdomsgränsen ökade. ”Staten hade erbjudit en hjälpande 

hand, men den stora majoriteten av de fattiga verkade oförmögen att 

ta den.” 103 

I ett avseende fick emellertid kriget mot fattigdomen effekt. Det ”skapade 

fattigdomsforskning som ett fält inom samhällsvetenskapen eftersom lagstiftningen 

krävde utvärdering”. 104 Därmed fanns det inte längre någon risk 

för att de fattiga skulle försvinna ur det allmänna medvetandet. 

Reagans ”revolution” 

När den ekonomiska tillväxten och kriget mot fattigdomen i början av 1970talet 

körde fast blev opinionsklimatet kärvare. Den optimistiska visionen ”att 

99 Skocpol (1995) sid 257. 

100 Karger & Stoesz (1998) sid 9; Katz (1996) sid 276–277; Skocpol (1995) sid 302–303. 

101 Jackson (1993) sid 407–408, 411. 


103 Kelso (1994) sid 4. 

104 Katz (1993) sid 14. 

66

staten kunde lösa de sociala problemen ersattes med den pessimistiska 

visionen att staten var ’problemet’ och att man inte kunde lösa de sociala 

problemen genom att ’kasta pengar’ på dem”. 105 En konservativ reaktion 

satte in. 

En knivig fråga är huruvida man skall räkna Nixoneran som slutet på LBJeran, 

vilket Tanner gör, eller som upptakten till den konservativa revolutionen, 

vilket Noble gör. 106 Frågan är om man skall döma efter ord eller handlingar. 

Noble erkänner faktiskt att Nixon i praktisk handling inte försökte 

vända på utvecklingen: ”Inga försök gjordes att stoppa tillväxten i de sociala 

utgifterna eller ens fattigdomsprogrammen. I stället stödde Nixon kongressens 

ansträngningar att förbättra Social Security Act (SSA) genom att 

öka och indexera pensionsförmånerna och lägga till ett nytt förmånsprogram 

för de handikappade ... Nixon skrev under nästan varje välfärdsåtgärd som 

hade godkänts av den demokratiska majoriteten i kongressen, inklusive 

ökade medel för Kriget mot Fattigdomen, AFDC och matkuponger.” 107 

Siffrorna talar sitt tydliga språk. Den genomsnittliga årliga reala tillväxten i 

de federala sociala utgifterna var under Kennedy–Johnson 7,9 procent, 

under Nixon–Ford 9,7, under Carter 4 och under Reagans första mandatperiod 

1,5 procent. 108 

Viktigare åtgärder under Nixons tid var, förutom indexeringen av pensionerna 

1972, att programmen för att få folk i arbete och skapa arbetstillfällen 

samordnades under Comprehensive Employment and Training Act (CETA) 

1973. Nixon var inte heller främmande för djärva experiment. Han genomförde 

vad Murray kallat ”det mest ambitiösa samhällsvetenskapliga experimentet 

i historien” 109 , nämligen ett tioårigt försök med negativ inkomstskatt 

för en utvald grupp människor baserat på en idé som lanserats av bl a Milton 

Friedman. Till allmän förvåning föreslog Nixon också en plan som gick ut på 

att garantera varje barnfamilj en viss inkomst; en plan som dock gick i stöpet. 

110 Nixon var tydligen intresserad av bredare socialpolitiska lösningar 

som skulle kunna åstadkomma en upprensning i härvan av program. 


106 Noble (1997) sid 105; Tanner (1997) sid 54. 

107 Noble (1997) sid 119; jfr Skocpol (1995) sid 265. 


109 Murray (1994a) sid 149. 

110 Katz (1996) sid 277. 

67

När Ronald Reagan 1980 kom till makten blev det uppenbart att en ideologisk 

vindkantring hade ägt rum och att det skulle komma att blåsa snålare 

kring välfärdsstaten. Noble försöker analysera intressegruppsbilden och 

förklara klimatförändringen. I takt med de sociala utgiftsökningarna hade 

affärsintressena blivit mer negativt inställda till socialpolitiken. Fackföreningarna 

tappade medlemmar. Medborgarrättslagarna skapade en klyfta mellan 

vita som tyckte att de svarta fick positiv särbehandling, och svarta som tyckte 

att de fortfarande blev diskriminerade. Särskilt i den expanderande ”nya 

södern” lyckades republikanerna få fotfäste, inte bara bland affärs- och 

tjänstemän utan också bland arbetarna. 111 

Reagans socialpolitiska inbromsning inleddes med Omnibus Budget 

Reconciliation Act (OBRA) 1981. Året därpå ersattes CETA, som varit föremål 

för kontroverser om huruvida offentligt subventionerade arbetare trängde 

ut ordinarie arbetskraft, med Job Training and Partnership Act (JTPA), 

som försökte koncentrera arbetsmarknadsåtgärderna på den hårda kärnan 

av arbetslösa. Arbetslöshetsförsäkringen och AFDC-programmet trimmades, 

åtgärder som olyckligtvis sammanföll med recessionen 1981–1982 när 

arbetslösheten för första gången sedan 1930-talet gick upp mot 10-procentsstrecket. 

Efter 1982 tycks Reaganadministrationens intresse för socialpolitiska 

frågor ha svalnat. 

Enligt Karger och Stoesz kan Reagans socialpolitiska hållning sammanfattas 

i tre punkter: Att hålla nere de federala sociala utgifterna, att bara ge 

hjälp åt ”verkligt behövande”, att ge hjälp under begränsad tid. ”Som en 

följd av Reagans ståndpunkt blev den amerikanska välfärdsstaten i bästa fall 

föremål för ointresse”, menar de båda författarna. 112 De flesta bedömare verkar 

vara eniga om att Reagan inte var så intresserad av, eller insåg det politiskt 

omöjliga i, att röra socialförsäkringarna från New Deal utan snarare ville 

skära i programmen från Great Society. ”Fastän han var klart mer ekonomiskt 

konservativ än Nixon var Reagan varken motståndare till New Deal 

eller särskilt intresserad av att skära ner sociala utgifter”, skriver Noble och 

tillägger: ”Men till skillnad från Nixon ville Reagan driva Great Society på 

reträtt.” Noble anser visserligen att Reagan misslyckades i det avseendet 

111 Noble (1997) sid 106–115. 


68

men att han genom kombinationen av sänkta skatter och ökade försvarsutgifter 

”eliminerade de resurser som annars skulle ha använts för att finansiera 

ökade sociala utgifter.” 113 Skocpol och Katz konstaterar likaledes att 

Reaganadministrationen snabbt insåg att det var politiskt omöjligt att röra 

de socialförsäkringar som var så populära i medelklassen och därför nöjde 

sig med att rikta sina besparingsåtgärder mot program som hade påbörjats 

under Great Society. 114 En besviken Tanner beskriver Reagan som en man 

som ”red till makten under attacker på bidragssystemet” men som, när han 

väl kom fram, gjorde mycket lite för att omsätta ord i handling. Och om 

Reagan åtminstone lyckades bromsa tillväxten i socialutgifterna ”så exploderade 

de igen under president Bush.” 115 

Det verkar som om ett bekant mönster upprepade sig under Reagan. På 

samma sätt som FDR och LBJ hade fått erfara att det amerikanska politiska 

systemets spärrar inte tillåter radikala framryckningar på bred front, fick 

Reagan erfara att systemet inte heller tillåter reträtter på bred front. 

Under 1980-talet kom ändå en viss socialpolitisk konsensus smygande. 

Under 1970-talet hade det storstilade statliga kriget mot fattigdomen kört 

fast. Under 1980-talet hade förhoppningarna om att en kraftig ekonomisk 

tillväxt skulle sopa undan fattigdomen kommit på skam: de fattiga var lika 

magra efter sju feta år. Såväl högern som vänstern hade fått sig en tankeställare. 

I denna konsensus gjorde den gamla kungstanken från LBJ:s tidiga 

dagar comeback. Det gällde att hjälpa människor till arbete och minska riskerna 

för permanent bidragsberoende. Ett par reformer beslutades med stor 

politisk enighet. 1986 utvidgades omfattningen av den s k Earned Income 

Tax Credit (EITC) från 1975, en skattereduktion för arbetande fattiga som 

inte kommer upp i en viss inkomstnivå (liknande negativ inkomstskatt), och 

1988 antogs Family Support Act (FSA) som på en gång innebar skärpta krav 

och nya rättigheter: familjer med två föräldrar där den huvudsakliga familjeförsörjaren 

hade blivit arbetslös fick rätt till AFDC-bidrag och ett arbets- 

113 Noble (1997) sid 120–123. Man skulle förstås också kunna påstå att Reagan genom ökade försvarsutgifter 

eliminerade det sovjetiska hotet och därmed möjliggjorde minskade försvarsutgifter och därmed skapade 

budgetutrymme för politikerna att använda på ena eller andra sättet. 

114 Katz (1996) sid 295–297; Skocpol (1995) sid 210, 266. Jfr Midgley (1998) sid 446. 

115 Tanner (1996) sid 55–56. 

69

marknadsutbildningsprogram för bidragstagare inrättades, Job Opportunities 

and Basic Skills Training Program (JOBS). 116 

Samtidigt som FSA blev sista stenen i det gamla federala understödsbygget 

började otåliga delstatspolitiker – mot bakgrund av växande ”klientstockar” 

– gå sina egna vägar. Under parollen ”welfare reform” tog tre republikanska 

guvernörer täten: Tommy Thompson i Wisconsin, Richard Engler i 

Michigan och William Weld i Massachusetts. Delstaterna uppmuntrades 

under Reagan, Bush och Clinton att begära undantag (waivers) från de federala 

regleringarna för att experimentera med understödsprogrammen. Dessa 

experiment handlade om att minska förmåner, minska tröskeleffekter för den 

som går från bidrag till arbete (t ex genom att ge kvinnor fortsatt fri barnomsorg 

och sjukförsäkring), sätta ”bortre parenteser”, kräva motprestationer 

i form av arbete, kräva att tonårsföräldrar bor kvar hos sina föräldrar etc. 

Likaså började borgmästare i storstäder som dignade under ökade federala 

krav och minskade federala tillskott att gå sina egna vägar. De mest kända 

är kanske Rudolph Guiliani i New York och Ed Rendell i Philadelphia. 117 

Clintons tredje väg 

Det sena 1980-talets konsensusanda gav eko i de ord med vilka Bill Clinton 

1992 anslog den socialpolitiska tonen: ”Det är dags att hedra och belöna 

människor som arbetar hårt och följer reglerna. Det innebär att göra slut på 

bidragssystemet (welfare) så som vi känner det – inte genom att bestraffa 

de fattiga eller predika för dem utan genom att ge amerikanerna makt att ta 

hand om sina barn och förbättra sina liv. Ingen som arbetar heltid och har 

hemmavarande barn borde längre vara fattig. Ingen som kan arbeta borde 

kunna gå på bidrag i det oändliga.” 118 Detta budskap – inspirerat av bl a 

David Ellwoods tankar på att kombinera ökade förmåner med bortre parenteser 

i bidragssystemen – kan tolkas som en infartsskylt över Clintons variant 

av tredje vägen i dess socialpolitiska sträckning. 

Clinton kom emellertid inte att skörda några inledande framgångar på den 

socialpolitiska fronten, kanske för att han uttömde sin energi på försöken att 

reformera sjukförsäkringen. Aktiviteten var desto större i det republikanska 

116 Danziger & Gottschalk (1995) sid 29–33; Katz (1996) sid 306–308. 

117 Se fr a Katz (1996) sid 310–316. 

118 Citerat efter Danziger & Gottschalk (1995) sid 36. 

70

lägret där en ny generation ideologiskt skärpta politiker, besvikna över 

Reaganårens magra skörd, angav tonen. De talade om att sätta igång ”ett 

konservativt krig mot fattigdomen” bland annat genom egenmakt 

(empowerment) – en strategi förknippad med förre republikanske bostadsministern 

Jack Kemp som syftar till att förse de fattiga med servicecheckar 

(vouchers) för att ge dem tillgång till och valmöjlighet mellan olika tjänster 

och möjlighet att köpa sina bostäder, uppmuntra till självförvaltning i 

bostadsområden, upprätta skattemässigt gynnade företagszoner i gettoområden 

etc – och försök att ändra de fattigas beteende. De attackerade 

först och främst AFDC-bidragen som ansågs undergräva nationens moral 

genom att uppmuntra utomäktenskapligt barnafödande. Dessa nya republikaner, 

anförda av Newt Gingrich, skisserade sina planer i ett dokument, 

Contract with America, och skördade stora framgångar i kongressvalet 

1994. Efter valet koncentrerade de sin energi på att omvandla AFDC och 

andra federala bidragsprogram till s k block grants, federala anslag till delstaterna 

som själva skulle få bestämma hur de ville använda pengarna. 

Mitt under pågående presidentvalskampanj sommaren 1996 godkände 

Bill Clinton, ganska överraskande och efter att ha inlagt sitt veto mot en liknande 

lag, den Personal Responsibility and Work Opportunity Reconciliation 

Act (PRWORA) – ofta talar man helt enkelt om Welfare Reform Act – som 

den republikanskt dominerade kongressen hade antagit. Lagen ersatte de 

tidigare bidragsprogrammen med ett nytt, Temporary Aid to Needy Families 

(TANF). I korta drag kan man säga att ansvaret för detta program via ”block 

grants” överförts från Washington till delstaterna. För att få tillgång till federala 

pengar åläggs delstaterna att ställa vissa krav på bidragstagarna, sätta 

gränser för hur länge de kan gå på bidrag och se till att få dem i arbete. 

Reformen har beskrivits som ”en av de viktigaste sociallagar som framkommit 

sedan Social Security Act 1935”. 119 Vi återkommer med detaljer om 

denna reform i kapitel 6. 

Den socialpolitiska ambitionen på 1990-talet har alltså varit att minska de 

fattigas beroende av offentliga bidrag och öka deras vilja och förmåga att 

försörja sig genom arbete på marknaden. Olika tekniker för att öka de fattigas 

möjligheter att förbättra sin ekonomi – t ex löne- (främst skattereduk- 


71

tionen EITC), sjukförsäkrings- och sparandesubventioner (individuella 

utvecklingskonton) – prövas och beskrivs ibland i termer av ”välfärdskapitalism”. 

120 Målet är återigen och i bästa fall, men i ett mer krävande tonläge än 

på 1960-talet, att ge de fattiga ”en hjälpande hand”. 

Diagram 7 ger en kvantitativ bild av den amerikanska offentliga sektorns 

utveckling från New Deal och framåt och av hur stor del av de federala utgifterna 

som gått till social välfärd eller ”human resources”, d v s utbildning, 

sjukvård, inkomststöd, pensioner m m. Den väldiga puckeln i federala utgifter 

på 1940-talet återspeglar, som var och en kan förstå, krigsansträngningarna. 

Diagram 7. Totala offentliga och federala utgifter samt federala utgifter under titeln 

”human resources” som andel (procent) av BNP 1933–1998. 

Källor: Budget of the United States government – fiscal year 1999: Historical tables, tabell 

3.1 och 15.3, samt Economic report of the President 1999, tabell B-79. 

120 Se t ex Saunders och Stoesz (1999). 

72

Den optimistiska högern 

Låt oss avsluta denna något rapsodiska välfärdsstatshistorik med några 

strödda synpunkter på varför utvecklingen i ett längre perspektiv har gått i 

de banor som den gjort – vi skall strax angripa den frågan mer systematiskt 

– och varför initiativet i kampen mot fattigdomen på senare årtionden har 

glidit högerut. 

För den långa raden av akademiker och debattörer i vänsterlägret har de 

senaste årtiondenas socialpolitiska utveckling inneburit stora besvikelser. 

För exempelvis Noble domineras det långa perspektivet av försuttna chanser 

i försöken att genomdriva en stark federal välfärdsstat. Roosevelt kompromissade 

med näringslivet och södern, Johnson lånade sig till ”skattesänkarkeynesianism” 

och satte Vietnamkriget före fattigdomskriget. Men på 

det hela taget är Noble tveksam till om de socialreformister, som är hjältarna 

i hans historieskrivning, i den mot svepande reformer fientliga amerikanska 

miljön hade kunnat uppnå så radikalt annorlunda resultat. 121 

I högerlägret har tillförsikten däremot ökat. För en historiker som exempelvis 

Paul Johnson har utvecklingen börjat återgå till sundare banor, tillbaka 

till den ”mångfald av demokratiska former” som alltid har präglat USA 

men som sedan 1930-talet överskuggats av ständigt ökande federala maktbefogenheter 

– ”förskjutningen från delstatlig till federal makt tenderar att 

arbeta mot demokratin”. Johnson förklarar orienteringen mot mer av decentraliserade 

och marknadsekonomiska lösningar i USA de senaste årtiondena 

med att befolkningens och ekonomins tyngdpunkt förskjutits från nordöst 

mot sydväst. ”Förskjutningen markerade slutet på den gamla FDR-interventionistiska 

koalitionen som dominerade i två generationer och framväxten 

av en syd–väst-koalition, mer i samklang med den fria marknaden.” 122 

Den socialkonservative Kelso ser en märklig omkastning i högerns och 

vänsterns attityder de senaste årtiondena. På 1960-talet ville vänstern ha ett 

krig mot fattigdomens orsaker. När detta krig körde fast kom man att övergå 

till uppfattningen att staten måste nöja sig med att mildra fattigdomens 

effekter. De konservativa, som på 1960-talet var skeptiska mot LBJ:s krig, 

121 Noble (1997) sid 152. 

122 Johnson (1998) sid 937, 961. 

73

har på senare år blivit optimistiska om möjligheterna att göra något åt fattigdomen. 

Vänstern har blivit mer konservativ, ovillig att ifrågasätta traditionella 

välfärdslösningar, och de konservativa alltmer experimentlystna: ”med 

början på 1970-talet började många intellektuella till höger, inklusive 

Thomas Sowell, Charles Murray, Lawrence Mead, Diane Tavitch och James 

Q Wilson, omstöpa konservatismen till en politisk ideologi förmögen att ta 

itu med några av samhällets mest angelägna sociala problem ... I stället för 

att försvara den (vänster)liberala välfärdsstatens protektionism och eftergivenhet 

betonade de konservativa behovet av att bättre motivera och förbereda 

de fattiga för de krav som den nya internationella ekonomin ställer.” Ett 

huvudskäl till de konservativas uppflammande optimism var att de upptäckte 

att ett antal etniska grupper av egen kraft hade lyckats häva sig upp ur 

fattigdomen och till och med överträffa den vita majoriteten i fråga om 

utbildning och inkomster. 123 

Att initiativet i kampen mot fattigdomen har glidit från vänster mot höger 

skulle alltså, om man följer Kelso i spåren, vara ganska logiskt i den bemärkelsen 

att den traditionella vänstern, efter motgångarna i kriget mot fattigdomen, 

kom att inta den defaitistiska hållningen att fattigdomen har strukturella 

orsaker och inte kan besegras; det mesta man kan göra är att 

behandla dess effekter och skydda svaga grupper mot världsekonomins förvandlingar. 

Högern har däremot – de rena snåljåparna undantagna – kommit 

att inta en mer offensiv hållning enligt vilken fattigdomens orsaker kan 

påverkas och de utsatta ”uppgraderas” eller på annat sätt finna en plats i 

den ”nya” globala ekonomin. Högern – marknadsliberaler och socialkonservativa 

– går till verket med såväl morötter som piskor. Marknadsliberalerna 

vill att staten drar sig tillbaka och låter marknadens incitament sköta jobbet. 

De socialkonservativa vill att staten skall stå för vissa värderingar och ställa 

krav när den utverkar förmåner. 

Avgörande för den ”optimistiska högerns” möjligheter att bryta dödläget 

på fattigdomsfronten är naturligtvis frågan om i vilken mån fattigdomens 

rötter skall sökas i djupa ekonomisk-teknologiska strukturer eller i sociala 

beteenden och värderingar. Till den frågan återkommer vi i kapitel 4. 

123 Kelso (1994) sid 282, 285, 293–294. 

74

Ett förklaringsbatteri 

Skälen till att olika samhällen följer olika vägar och för samhällsvetarnas inre 

syn framträder som olika modeller är naturligtvis otaliga och sammanflätade. 

Låt oss emellertid göra ett försök att ”skott för skott” avfyra ett batteri 

förklaringar till att den amerikanska välfärdsstaten avviker från västeuropeisk 

standard. Enklast är kanske att utgå från de i läroböckerna vanligaste förklaringarna 

till välfärdsstatens – eller mer allmänt den offentliga sektorns – 

expansion i 1900-talets västerländska samhällen. Avfyrandet av ett sådant 

batteri kan knappast förvandla natt till dag, men kanske ändå utgöra några 

spekulativa glimtar i mörkret. Den följande kanonaden börjar med förklaringar 

som siktar in sig på efterfrågesidan och glider så småningom över mot 

utbudssidan. Jag kommer emellanåt att underbygga resonemangen med 

argument från Theda Skocpol, en av de ledande forskarna kring den amerikanska 

välfärdsstatens framväxt. 

Wagners lag: Denna förklaring, som formulerades av den tyske nationalekonomen 

och statssocialisten Adolph Wagner i slutet av 1800-talet, går ut på 

att den offentliga verksamheten tenderar att växa över tiden hos kulturellt 

och ekonomiskt framskridna folk. Lagen är inte särskilt tydligt formulerad, 

men en vanlig tolkning går ut på att omvandlingen från självförsörjande bondesamhälle 

till marknadshushållande industrisamhälle innebär att stat eller 

kommun måste tillgodose en rad växande kollektiva behov (infrastruktur, 

pensioner, sjukvård, utbildning etc). Wagners lag kan visserligen förklara de 

tidiga välfärdsstaternas framväxt men inte varför välfärdsstaten har fått så 

olika omfattning i olika länder. USA och Tyskland industrialiserades samtidigt 

men USA begåvades inte med någon så kraftfull socialstat som 

Tyskland. En lustig poäng i sammanhanget är att Wagner (som så många 

andra samhällsfilosofer) inte bara formulerade en lag utan också ett program 

som skulle se till att lagen efterlevdes. Som vi tidigare har konstaterat 

studerade en stor del av USA:s ledande samhällsvetare runt sekelskiftet 

1900 för Wagner, men ändå fick programmet och därmed lagen jämförelsevis 

svagt genomslag i USA. Skocpol formulerar sin skeptiska inställning 

till industrialiserings- och moderniseringsteorins förklaringskraft på följande 

sätt: ”I allmänhet är det så att argument som knyter ’timingen’ i socialför- 

75

säkringsinnovationerna till relativa nivåer av industrialisering och urbanisering 

inte förklarar variationer mellan nationer särskilt bra, särskilt inte för perioden 

mellan 1880- och 1920-talen. Dessutom har i synnerhet Förenta 

Staterna alltid visat sig vara ett besvärligt fall för moderniseringsteorier om 

socialpolitisk utveckling eftersom landsomfattande socialförsäkringsåtgärder 

inte vidtogs förrän under 1930-talets New Deal när Förenta Staterna 

redan var mycket mer industriellt avancerat än andra länder som tidigare 

hade börjat använda socialförsäkringspolitik.” 124 

Engels lag: Denna förklaring — som också förekommer hos Wagner men har 

fått sitt namn efter hans kollega, den preussiske statistikchefen Ernst Engel 

— tar fasta på den mänskliga behovshierarkin. Vid stigande inkomster vill 

människor avsätta en mindre del av inkomsten till elementära behov (t ex 

föda) och en större del till sådant som utbildning och hälsovård, och dessa 

behov tillgodoses ofta av staten. Lagen är knappast till någon hjälp för att 

förklara USA:s ”eftersläpande” välfärdsstat. Inkomsterna har ända sedan 

1800-talet legat högre i USA än i de flesta andra industriländer. USA var 

också det första land som gick in en fas av masskonsumtion, när ”massorna” 

för första gången kunde tillfredsställa en lång rad materiella behov. 

Efterfrågan på utbildning och hälsovård har naturligtvis inte stigit mindre i 

USA än i andra länder men har av någon anledning i mindre utsträckning 

tillgodosetts av staten. Man kan dock notera att USA på ett tidigt stadium 

kunde ståta med ett av västvärldens mest omfattande offentliga utbildningsväsenden. 

Urbaniseringen: Denna förklaring, som är en variant av den allmänna moderniseringsteorin, 

menar att urbaniseringen genom att ställa krav på utbyggnad 

av infrastruktur, ordningsmakt, hälsovård m m, bidrar till att förklara den 

offentliga sektorns tillväxt. Vad gäller infrastruktur är förklaringen tvivelaktig 

– urbanisering verkar snarare vara ett sätt att hålla kostnaderna nere. Vad 

gäller sociala och sanitära förhållanden – storstadens anonymitet innebär 

minskad informell social kontroll och sammanträngningen av stora människomassor 

på liten yta innebär ökade smittorisker och avfallsproblem – har 

124 Skocpol (1995) sid 79. 

76

förklaringen mer som talar för sig. Att storstäder skapar speciella sociala 

problem framgår av de diskussioner som har förts alltsedan 1800-talet och 

in i våra dagar om fattigdomen och den urbana underklassen. Förklaringen 

hjälper oss emellertid ingalunda att förstå varför USA, som ju snarast är 

urbaniseringens föregångsland 125 , har en jämförelsevis liten offentlig sektor. 

Ålderschocken: I industriländerna har andelen äldre ökat till följd av sjunkande 

nativitet och ökad medellivslängd. Därmed har kostnaderna för pensioner, 

äldreomsorg och sjukvård ökat. Det amerikanska samhället har, i större 

utsträckning än de flesta andra länder, fortlöpande föryngrats av en strid 

ström av invandrare, vilket kanske i någon mån kan förklara den amerikanska 

välfärdsstatens jämförelsevis blygsamma uppsyn. 126 När det gäller villigheten 

att acceptera sociala reformer riktade mot äldre kan man tänka sig att 

betydelsen av en jämförelsevis ung befolkning kan gå i två riktningar: å ena 

sidan är andelen äldre väljare mindre vilket kan tänkas minska kraven på 

reformer, å andra sidan blir kostnaderna lägre vilket kan tänkas minska motståndet 

mot reformer. Att andelen äldre hade betydelse redan i välfärdsstatens 

barndom har påvisats av Peter Lindert i en undersökning av de offentliga 

sociala utgifternas ökning i en lång rad länder 1880–1930. ”Där de 

äldre utgjorde en större del av den vuxna befolkningen betalade skattebetalarna, 

allt annat lika, större subsidier för fattigdom, arbetslöshet, ålderdom 

och sjukdom.” 127 

Marknadsmisslyckanden: Att verklighetens marknader avviker från den ekonomiska 

teorins perfekta konkurrensmarknader har resulterat i tusentals 

hyllmeter med teoretiska och empiriska studier och ännu fler hyllmeter av 

lagar och förordningar. De marknadsmisslyckanden som brukar dominera 

debatten och motivera statsingripanden gäller externa effekter (att en aktörs 

125 Andelen av befolkningen bosatt i städer ökade från ca 40 procent 1900 till 56 procent 1930, 64 procent 

1950, 74 procent 1970 och 75 procent 1990. Se Statistical Abstract of the United States: 1999, tabell 1412. 

126 Vid sekelskiftet 1900 var 4,1 procent av befolkningen i USA, 4,9 i Tyskland, 4,7 i England (UK) och 8,4 procent 

i Sverige över 65 år. 1930 var andelen 5,4 procent i USA, 7,1 i Tyskland (år 1933), 7,4 i UK och 9,2 procent 

i Sverige. 1970 var andelen 9,8 procent i USA, 13,2 i Västtyskland, 13,3 i UK och 13,7 i Sverige. År 2000, 

slutligen, är andelen 12,6 procent i USA, 16,5 i Tyskland, 15,7 i UK och 17,4 i Sverige. Se Economic report of 

the President 1999, tabell B-34; Harris (1961) sid 253; Mitchell (1981) tabell B2; Statistical Abstracts of the 

United States 1999, tabell 1350; Söderström m fl (1999) tabell 2.4. 

127 Lindert (1994) sid 34. 

77

produktion eller konsumtion påverkar andra aktörers produktion eller konsumtion 

utan att denna påverkan blir föremål för ekonomisk ersättning, 

exempelvis om ett företag förorenar ett vattendrag), bristande information, 

farliga produkter, mördande konkurrens, monopol. För att denna förklaring 

skall kasta ljus över det mindre statsinterventionistiska USA måste man 

hävda att marknadsmisslyckandena är färre eller mindre i USA än i andra 

länder. (Den som hävdar att externa effekter orsakas av bristande äganderätter 

och pekar på att resursförstöring framför allt drabbar ”allmänningar” 

kan måhända frestas att påstå att den amerikanska marknadsekonomin har 

mer utvecklad äganderätt och därmed mindre problem med externa effekter 

än andra ekonomier.) Kanske kan man hävda att marknaderna själva, eller 

andra krafter än staten – i det fall staten håller sig i bakgrunden – kommer 

att försöka tackla problemen. Sådana tendenser på det sociala området 

skulle kunna vara företagens experiment med ”välfärdskapitalism” och frivilligorganisationernas 

större betydelse i USA. Men frågan är varför staten till 

att börja med håller sig i bakgrunden. 

Starka särintressen: Den s k public choice-skolan, och inte minst Mancur 

Olson, har uppehållit sig vid särintressenas betydelse för den offentliga sektorns 

expansion. Ett vanligt argument har varit att organiserade särintressen 

har mycket att vinna per capita på att genom s k privilegiejakt (rent seeking) 

utverka förmåner genom den politiska processen, och att den skattebetalande 

allmänheten har lite att förlora per capita i varje enskilt fall. Denna 

logik skulle alltså skapa rader av kravmaskiner mot vilka den skattebetalande 

allmänheten har svårt att värja sig. En variant på temat är att små grupper 

är lättare att organisera än stora (på grund av problemet med snålskjutsåkare, 

”free riders”) och ser mer till egenintresset och mindre till allmänintresset 

än stora grupper. Återigen är det svårt att se hur denna förklaring 

kan belysa USA:s utveckling. USA är, genom sin sociala, etniska, religiösa 

och politiska fragmentisering, präglat av en mångfald intressegrupper som 

borde kunnat driva fram en mäktig skatte- och subventionsstat. Många specialintressen 

är också inställda på att påverka politiken genom s k politiska 

aktionskommittéer (PAC:s), som ger kampanjbidrag till partiernas kandidater, 

eller genom lobbyverksamhet (att lobbyverksamhet är synlig behöver 

emellertid inte betyda att den är mer omfattande eller inflytelserik än om den 

78

är mindre synlig). 128 Man skulle möjligen kunna hävda att alla dessa intressen 

blockerar varandra. Ett vanligt argument är förstås att affärsintressena i 

USA är så starka att de lyckas blockera kraven från andra grupper. I så fall 

borde staten, kan man tycka, för glatta livet subventionera affärsintressena 

(och det gör den kanske). Man kan också, som vi strax skall se, hävda att 

USA:s författning och politiska system gör det jämförelsevis svårt för intressena 

att förfoga över disciplinerade partiapparater. När det gäller fördelningen 

av de statliga utgifterna på det sociala området har public choicetänkarna 

(liksom marxisterna) en krass poäng: åt den som har skall varda 

givet. Medelklassgrupper har resurser och kan organisera sig på ett annat 

sätt än fattiga och därför har socialförsäkringsprogram hela tiden behandlats 

mer generöst än bidragsprogram. En intressegrupp i välfärdsstaten som 

har särskilt mycket att vinna eller förlora, beroende på hur socialpolitiken 

utvecklas, är socialarbetarna. Bland de amerikanska socialarbetarna har man 

på senare år klagat över att inflytandet över den sociala politiken minskat 129 

– oklart varför, för såvitt det inte helt enkelt handlar om demokrati: att väljarna 

har valt en annan politik än den socialarbetarna vill se. 

Arbetarklassens tillväxt: Denna förklaring tar fasta på att en stor del av 

befolkningen i ett kapitalistiskt system är lönearbetare som på politisk väg 

försöker skydda sig mot situationer när de inte kan sälja sin arbetskraft – vid 

arbetslöshet, sjukdom och ålderdom. Förklaringen anknyter till Wagners lag 

och intressegruppsteorin: industrialiseringen och marknadsekonomin nödvändiggör 

i sig olika socialförsäkringar, men dels måste arbetarklassen organisera 

sig och kräva dessa system, dels måste resurser skapas som kan bära 

upp systemen. Det verkar vidare vara normalt att en marknadsekonomi tenderar 

att skapa stora inkomstskillnader och att en majoritet under politisk 

demokrati (som ju är den vanliga styrelseformen i marknadsekonomier) via 

statsapparaten försöker utjämna dessa skillnader. Skocpol varnar oss emellertid 

för att se ”varierande styrka hos arbetarklassen som en enda omedelbar 

faktor” bakom skilda politiska mönster i olika länder: ”Ingenstans var 

128 Lobbying gentemot många självständigt agerande kongressledamöter i USA är antagligen mer resurskrävande 

och synlig och mindre effektiv än lobbying mot enstaka partiledningar som kontrollerar sina ledamoter i 

Europas parlament. Se Moberg (1998) sid 53 och (1999) sid 178. 

129 Se Karger & Stoesz (1998) sid xi, 70. 

79

enkla ’krav’ från industriarbetarna direkt ansvariga för lanseringen av moderna 

välfärdsstater mellan 1880-talet och 1920-talet.” 130 Den amerikanska 

arbetarklassens sammansättning är inte desto mindre en av de vanligast 

förekommande förklaringarna till att välfärdsstaten i USA inte har utvecklats 

på samma sätt som i övriga västländer. ”Både tvångsimporten av afrikanska 

slavar och den frivilliga invandringen från Europa, Asien och Latinamerika 

skapade en enormt mångskiftande arbetskraft splittrad av etniska, språkliga 

och religiösa grupptillhörigheter.” 131 Att arbetarklassen har haft svårt att 

samlas kring krav på enhetliga socialpolitiska lösningar beror emellertid inte 

bara på etnisk och religiös splittring. Man kan lägga till en rad andra faktorer: 

Amerikas arbetare måste inte, som Europas, mobilisera kraft mot en 

auktoritär statsmakt för att erövra rösträtten eftersom alla fria män hade 

rösträtt sedan början av 1800-talet (att kvinnorna saknade rösträtt skulle 

emellertid enligt Skocpol kunna förklara att USA var nära att få en maternalistisk 

välfärdsstat – klass fick mindre och kön större betydelse jämfört med 

Europa). 132 De nya arbetare som hela tiden strömmade till var beredda att 

acceptera de villkor som erbjöds, särskilt som dessa oftast var mycket bättre 

än de var vana vid från sina hemländer. De högre lönerna skapade större 

utrymme för sparande och enskilda lösningar. Det fanns andra möjligheter 

än i Europa att lämna ett lönearbete man inte trivdes med och bli sin ”egen 

lyckas smed”, antingen som småföretagare eller småbrukare längs ”the frontier” 

(som visserligen rent geografiskt försvann i slutet av 1800-talet men 

som ändå ”fortsatte att existera i mäns och kvinnors sinnen”). 133 Den sociala 

rörligheten var över lag större än i Europa. Den amerikanska arbetarklassen 

var helt enkelt inte i samma utsträckning som den europeiska geografiskt, 

socialt och politiskt instängd och utvecklade därför aldrig samma 

sprängkraft. 

Svårighet att skrota gamla verksamheter: En förklaring till den offentliga sektorns 

expansion kan vara att offentliga verksamheter tillkommer när de 

130 Skocpol (1995) sid 83, 100. 

131 Noble (1997) sid 23. 

132 Skocpol (1995) sid 26–28, 85–86, 130. Lindert (1994, sid 34) finner att statliga socialförsäkringar fick 

starkare genomslag i demokratier med kvinnlig rösträtt. 

133 Johnson (1998) sid 533. 

80

ehövs, men sällan rensas bort när de inte längre behövs. I offentlig verksamhet 

finns ingen mekanism motsvarande marknadsmekanismen som rensar 

bort verksamheter som inte längre efterfrågas. Saneringen sköts inte av 

någon ”osynlig hand”, utan av högst synliga politiker som inte gärna tar strid 

med människorna i verksamheterna. För att tala med Reagan: ”Det närmaste 

vi någonsin kommer evigt liv på jorden är ett statligt program.” 134 Kan 

denna förklaring kasta något ljus över det amerikanska fallet? Möjligen skulle 

man kunna argumentera för att den offentliga sektorn, i en miljö där konkurrens 

och effektivitet är ledstjärnor, blir utsatt för relativt omild granskning. 

Men framför allt: det som inte har byggts upp behöver inte rivas ned. 

(Som vi strax skall se kan den amerikanska konstitutionen innehålla jämförelsevis 

kraftiga spärrar, inte bara mot offentlig expansion utan också mot 

kontraktion.) 

Spärrhjulseffekten: Denna förklaring, förknippad med de brittiska forskarna 

Alan Peacock och Jack Wiseman, handlar om att skatter och offentliga utgifter 

stiger snabbt i samband med krig eller kriser då medborgarna är villiga 

att göra uppoffringar för sitt land. Den offentliga sektorns omfattning ökar 

alltså ett snäpp och återgår inte till den gamla nivån när kriget eller krisen 

väl är överstånden och människor har vant sig vid det nya skattetrycket. De 

offentliga utgifterna i USA har naturligtvis ökat i samband med krig och kriser, 

men spärrhjulet tycks ha varit i begränsad funktion. Diagram 7 visar att 

de federala utgifterna efter andra världskriget föll tillbaks till nästan samma 

nivå som före kriget (de var 9,8 procent av BNP 1940 och 11,6 procent 

1948). USA har på 1900-talet varit involverat i fler krig – Korea- och Vietnamkrigen, 

för att inte tala om kalla kriget – än de flesta andra västländer, 

men ändå har den offentliga verksamheten svällt mindre än i andra länder. 

Skocpol har funderat över varför inte en mer dramatisk spärrhjulseffekt 

inträffade i USA jämfört med Storbritannien i samband med andra världskriget. 

Till skillnad från den brittiska ekonomin gynnades den amerikanska 

av kriget och USA skulle därför på ett annat sätt ha ”haft råd” att låta skattehöjningarna 

bestå. I USA beslutade kongressen emellertid om stora skattesänkningar 

i ett par omgångar efter kriget. Skocpols förklaring till att 

134 Hannaford (1998) sid 140. 

81

spärrhjulsteorin inte fungerar så bra i det amerikanska fallet går ut på att 

man inte hade lyckats utveckla heltäckande nationella socialförsäkringssystem 

före kriget till vilka man enkelt kunde styra de ökade offentliga resurserna 

efter kriget. 135 

Relativ efterblivenhet: Denna förklaring, formulerad av ekonomihistorikern 

Alexander Gerschenkron, kan enkelt sammanfattas enligt följande: Ju senare 

ett land industrialiseras, d v s ju mer efterblivet det är, desto mindre spontan 

kan industrialiseringsprocessen bli och desto mer måste den organiseras 

av banker eller stat. Det gäller att snabbt komma ifatt föregångarna för 

att kunna konkurrera på lika villkor, och bankerna eller staten måste mobilisera 

kapital och dirigera dess användning. Så långt handlar förklaringen om 

statens roll i allmänhet och inte specifikt om välfärdsstaten. Men eftersom 

en forcerad industrialisering leder till starka sociala spänningar måste staten 

rimligtvis följa upp sina industrialiseringsansträngningar med välfärdsreformer. 

Standardexemplet härvidlag är Bismarcks Tyskland. Förklaringen har 

emellertid inte mycket att tillföra i det amerikanska fallet. Tyskland och USA 

låg sida vid sida i den industriella kapplöpningen. Tyskland blev föregångare 

och USA eftersläntrare i fråga om socialförsäkringar. 

Konstitutionen: Den amerikanska konstitutionen kännetecknas av sin tydliga 

delning av makten mellan lagstiftande (kongressen), verkställande (presidenten) 

och dömande/tolkande (domstolarna) organ och mellan federal, 

delstatlig och lokal nivå, och det politiska spelet kännetecknas av majoritetsval 

och tvåpartisystem. Maktdelningen har uppenbarligen haft betydelse 

bland annat genom att delstaternas företrädare ofta har motsatt sig utvidgning 

av federala maktbefogenheter och genom att domstolarna ibland har 

underkänt politiska åtgärder såsom författningsvidriga. Kombinationen av 

presidentstyre och majoritetsval är unik för USA. Kan den bidra till att förklara 

den amerikanska välfärdsstatens unika utseende? Ja, åtminstone enligt 

statsvetaren Erik Mobergs analys. 136 Moberg utgår från att kampen om den 

135 Skocpol (1995) sid 187–189. 

136 Moberg (1998), och (1999) sid 174–177. 

82

politiska makten i demokratier normalt leder till expansion av den offentliga 

sektorn, i huvudsak beroende på att de politiska besluten (enligt majoritetsprincipen) 

gör det möjligt för majoriteter att exploatera minoriteter. Expansionstakten 

avgörs emellertid av hur författningarna ser ut och man kan 

genom att kombinera de sätt på vilka den verkställande makten utses (presidentval 

alternativt parlamentarism där folket väljer parlament som utser 

regering) med valsystemen (majoritetsval alternativt proportionella val) 

urskilja fyra typer av politiska system: 1) parlamentarism och proportionella 

val (dominerar i Västeuropa), 2) parlamentarism och majoritetsval (England), 

3) presidentstyre och proportionella val (Latinamerika) och 4) presidentstyre 

och majoritetsval (USA). De västeuropeiska och amerikanska systemen 

kan sägas utgöra extremfallen. Ett parlamentariskt system kräver att de politiska 

partierna är disciplinerade och ett proportionellt valsystem tenderar att 

skapa flera partier som representerar olika intressen. Under presidentstyre 

kan partierna vara betydligt mer odisciplinerade (den verkställande makten 

fungerar ju ändå) varför de enskilda parlaments-/kongressledamöterna blir 

ganska självständiga, och majoritetsval tenderar att skapa få (ofta två) partier 

som representerar breda intressen. Det europeiska systemet inbjuder till 

snabbare expansion av den offentliga sektorn än det amerikanska därför att 

makten koncentreras till färre aktörer (ett antal partiledningar) som på ett 

tydligare sätt representerar vissa intressen. (Enligt samma logik skulle det 

amerikanska systemet försvåra offentliga reträtter i nödlägen.) Våra auktoriteter 

är också de, även om analyserna kanske inte exakt överensstämmer 

med Mobergs, inne på att det amerikanska politiska systemet har vissa 

inbyggda spärrar. ”En stor del av orsaken till att en ... fullsysselsättningsvälfärdsstat 

inte etablerades ligger i de strukturella hinder som är inneboende 

i USA:s statliga och partipolitiska system”, menar Skocpol och Noble 

instämmer: ”Så mycket är klart: ansträngningar att bygga en omfattande 

välfärdsstat har haft mycket större sannolikhet att lyckas där de politiska 

institutionerna har varit centraliserade och där valsystemen har gynnat flerpartisystem. 

Omvänt har decentraliserade institutioner och valsystem som 

gynnat tvåpartisystem omintetgjort ansträngningar av offentliga och privata 

aktörer som velat bygga mer omfattande välfärdsstater.” 137 

137 Noble (1997) sid 27; Skocpol (1995) sid 248. 

83

Politikernas egenintresse: Denna förklaring förfäktas bl a av public choiceskolan, 

som för övrigt hade en föregångare i Mark Twain: ”Jag såg något förbluffande 

i dag. En politiker med händerna i sina egna fickor.” Grundtanken 

är enkel: politikerna är intresserade av att staten växer eftersom det innebär 

att deras makt och möjligheter att berika sig växer. Att den amerikanska staten 

skulle vara mindre därför att de amerikanska politikerna är mindre intresserade 

av makt och rikedom verkar inte särskilt troligt. Däremot verkar de i 

en speciell miljö – vi har redan nämnt det unika politiska systemet och dess 

spärrar – och utifrån europeiska förhållanden annorlunda incitament beroende 

på ett annat ekonomisk-historiskt och politiskt arv. I Västeuropa går 

vägen till makt normalt via löften att utverka förmåner till olika grupper, i 

USA går det att skaffa sig makt på löften om att sänka skatter för breda 

lager. 

Byråkratins egenintresse (Parkinsons lag): Man kan, särskilt om man är public 

choice-inspirerad, tänka sig att inte bara politiker utan också byråkrater ser 

ett självändamål i att expandera sin makt och sina budgetar. Att Amerikas 

byråkrater därvidlag skulle vara mer hämmade än andra länders är svårt att 

föreställa sig. Den amerikanska byråkratin har däremot verkat i en miljö som 

hämmat dess tillväxt. Den amerikanska revolutionen riktade sig från början 

mot en stark centralmakt med vidhängande byråkrati. USA fick ett decentraliserat 

politiskt system och en decentraliserad byråkrati och kanske också 

en folklig misstänksamhet mot den federala byråkratin. Skocpol noterar att 

välfärdsstatens anhängare på grund härav inte på samma sätt som i Europa 

har kunnat smida planer inom centrala departement och myndigheter och 

därefter övertala politikerna i den lagstiftande församlingen att anta dem. 

Reformvännerna har i stället tvingats försöka åstadkomma ”vågor” av liknande 

lagstiftning tvärs genom de många delstatsförsamlingarna. 138 

Regeringens politiska färg: Visserligen har ideologierna dödförklarats ett 

antal gånger. Och visserligen är det svårt att säga var intressekampen slutar 

och den ideologiska kampen tar vid. Ändå är det svårt att föreställa sig att 

regeringarnas politisk-ideologiska färg skulle sakna betydelse för välfärds- 

138 Skocpol (1995) sid 24. 

84

staternas omfattning och inriktning. Socialism och kommunism har visserligen 

haft fotfäste i USA, men inte alls i samma omfattning som i Västeuropa, 

vilket bl a hänger samman med arbetarkassens formering och de politiska 

spelreglerna (som vi behandlat ovan). Att USA har varit mindre socialistiskt 

än Europa kan kanske sättas i samband med en speciell amerikansk kultur 

präglad av individualism, mångfald, rörlighet och konkurrens, en prägel som 

onekligen pekar i liberal riktning. Det är inte lätt att förklara varför vissa värderingar 

sitter i högsätet – även om de nyssnämnda ledorden till stor del kan 

tyckas rent demografiskt och geografiskt rotade – eller att urskilja de intressen 

som döljer sig bakom tronen. Man kan ändå konstatera att USA föddes 

i en revolution mot centraliserad makt av europeisk modell och födsel brukar 

som bekant övergå i ohejdad vana. 

Självgenererande tillväxt: Det finns en hypotes som går ut på att den offentliga 

sektorn kommer att expandera av sig själv när väl en majoritet av ett 

lands invånare har blivit beroende av offentliga budgetar för sin försörjning, 

antingen de nu är offentliganställda eller lever av transfereringar. De egennyttiga 

väljarna kommer då att rösta på det parti som lovar att öka transfereringarna 

och den offentliga sysselsättningen. Man kan också formulera 

detta synsätt som Anders Isaksson har gjort: utbudet (av bidrag och andra 

förmåner) skapar sin egen efterfrågan. 139 Förklaringen bidrar inte till förståelsen 

av varför den offentliga sektorn längre tillbaks i tiden expanderade 

långsammare i USA än i andra västländer, men man kan nog hävda att USA 

till skillnad från en del andra västländer inte har uppnått den ”kritiska 

massa” som krävs för att expansionen skall bli självgenererande. Att utbudet 

skapar sin egen efterfrågan medger även en bidragsentusiast som Noble: ”I 

vissa avseenden hjälpte de existerande programåtagandena (vänster)liberalerna 

genom att skapa organiserade väljargrupper som stödde sociala utgifter. 

I avsevärd utsträckning hade de människor som samlades till försvar för 

socialförsäkringen, Medicare, Medicaid och AFDC förenats av programmen 

själva.” 140 

139 Isaksson (1994). 

140 Noble (1997) sid 116. 

85

Minskade skatteindrivningskostnader: Denna förklaring säger att allt eftersom 

fler verksamheter blir prissatta på marknaden så blir de också beskattningsbara. 

Förklaringen har inte mycket att bidra med i fallet USA, där det mesta 

är prissatt på marknaden men skattetrycket måttligt. En annan variant av förklaringen 

går ut på att den tekniska utvecklingen (nu senast datoriseringen) 

har underlättat skatteindrivningen. Inte heller den förklaringen har något att 

tillföra. USA har sedan slutet av 1800-talet varit tekniskt världsledande men 

ändå legat långt ner i skatteligan. Ny teknik kan som bekant inte bara användas 

för skatteindrivning utan också för skatteflykt. 

Stabiliseringspolitiken: Den keynesianska stabiliseringspolitik som har bedrivits 

i många länder under mellankrigstiden och (framför allt) under efterkrigstiden 

fram till 1970-talet har sannolikt bidragit till den offentliga expansionen, 

i någon mån redan vid s k kontracyklisk politik (om man nämligen 

genomgående ökar statsutgifterna i lågkonjunktur och skatterna i högkonjunktur 

– här har vi snarast att göra med en variant av spärrhjulseffekten) 

och i större utsträckning vid mer ambitiös expansiv finanspolitik i syfte att 

på lång sikt öka produktionskapaciteten i ekonomin (statlig efterfrågan skapar 

sitt eget utbud). Liksom svenska socialdemokrater och tyska nationalsocialister 

var amerikanerna visserligen tidigt ute med radikala program mot 

1930-talskrisen, men Roosevelt var trots allt inte keynesian utan anhängare 

av ”sund” finanspolitik (balanserad statsbudget). Åtminstone sedan Kennedys 

och Johnsons dagar har den amerikanska regeringen varit benägen att 

stimulera ekonomin inte bara genom att öka utgifter utan också genom att 

sänka skatter. Skocpol menar för övrigt att de amerikanska keynesianerna 

ända sedan slutet av 1940-talet har företrätt en ”kommersiell” snarare än 

”social” keynesianism. Med social keynesianism menas ökning av offentliga 

utgifter för att skapa tillväxt och full sysselsättning. Med kommersiell keynesianism 

menas finans- och penningpolitisk ”fine tuning” för att stabilisera 

ekonomin och den kan innebära såväl utgiftsökningar som skattesänkningar. 

141 Om det har funnits en sådan genomgående skillnad mellan keynesianer 

med inflytande på politiken i USA och Europa kan detta naturligtvis 

bidra till att förklara välfärdsstatens jämförelsevis måttfulla expansion i USA. 

141 Skocpol (1995) sid 215, 232. 

86

Motståndet mot keynesianismen har till yttermera visso haft sitt starkaste 

fäste i USA i form av monetarism och utbudsekonomi. 

I korthet 

• Den amerikanska välfärdsstaten har begåvats med många etiketter: residual, 

liberal, motvillig, eftersläpande, semi, dual. 

• Under den progressiva eran i början av 1900-talet förekom impulser från 

det socialpolitiskt aktiva Tyskland men USA saknade en stark centralbyråkrati 

och en arbetarrörelse inriktad på att erövra staten. I stället utvecklades 

en välfärdskapitalism med sociala förmåner via företagen och en näst 

intill maternalistisk välfärdsstat med sociala reformer riktade mot kvinnor. 

• Under den stora depressionen på 1930-talet sjösatte Franklin D Roosevelt 

den ”liberala” välfärdsstaten under parollen New Deal med understödsprogram, 

offentliga arbeten och socialförsäkringar. Roosevelt hade många 

intressen att ta hänsyn till, bl a storföretagsledare, sydstatsdemokrater, 

radikala populister och akademiska reformister. På högerhåll ser man än i 

dag New Deal som något av en revolution, på vänsterhåll ser man en halvmesyr 

som lade grunden till en dual välfärdsstat med skarp åtskillnad mellan 

socialförsäkringar och understöd. 

• I början av 1960-talet, mitt under en era av överflöd, kom fattigdomen upp 

på den politiska dagordningen. John F Kennedy började intressera sig för 

den, och Lyndon B Johnson förklarade krig mot den. Detta krig lovade ”ett 

handtag och inte en allmosa” men inte desto mindre tillkom miljontals 

bidragstagare. Liksom sin lärofader Roosevelt hade Johnson många intressen 

att ta hänsyn till, och dessutom kom han att prioritera ett annat krig – 

i Vietnam. Den amerikanska vänstern har i efterhand sett kriget mot fattigdomen 

som något mittemellan ett beundransvärt försök och en sumpad 

chans att bygga upp en stark välfärdsstat. Högern – åtminstone den libertarianska 

falangen – har sett utbyggnaden av välfärdsstaten mer som orsak 

till än lösning av fattigdomsproblemet. 

• När den ekonomiska tillväxten avtog och kriget mot fattigdomen körde fast 

på 1970-talet började en konservativ reaktion sätta in. Efter ett mellanspel 

under Nixon, Ford och Carter kom det under den marknadsliberale Ronald 

Reagan att blåsa snålare kring välfärdsstaten. Reaganadministrationens 

”revolutionära” glöd falnade emellertid snabbt. På samma sätt som FDR 

87

och LBJ fått erfara att det amerikanska systemet inte tillåter radikala framryckningar 

fick RR erfara att det inte tillåter radikala reträtter. 

• Vänstern hade på 1970-talet fått sig en tankeställare när det gäller de statliga 

programmens förmåga att utrota fattigdom och högern fick på 1980talet 

en tankeställare när det gäller den ekonomiska tillväxtens förmåga att 

”lyfta alla båtar”. En viss konsensus började göra sig gällande där krafter 

till vänster och höger kunde byta morötter och piskor (positiva och negativa 

incitament) med varandra. Denna anda utmynnade i den socialkonservativt 

anstrukna ”tredje vägen” under Bill Clinton och – efter en våg av socialpolitiska 

experiment på delstatsnivå – en radikal välfärds- eller bidragsreform 

1996. Att denna ”decentraliseringsrevolution” kom till stånd tycks 

ha berott på en rad speciella omständigheter: en växande klientstock som 

utgjorde resonansbotten för bidragssystemets kritiker, en viss konsensus 

mellan nya demokrater och republikaner, en expanderande ekonomi som 

tillät experiment. 

• Det finns en lång rad generella förklaringar till välfärdsstatens, eller mer allmänt 

den offentliga sektorns, expansion i 1900-talets västerländska industrisamhällen. 

Några av dessa förklaringar tycks ha något att tillföra i fallet 

med den amerikanska ”särvägen”: Andelen äldre har hållits nere genom att 

befolkningen kontinuerligt föryngrats genom invandring. Det politiska arvet 

har inte utgjort lämplig grogrund för en stor och stark centralbyråkrati. 

Arbetarklassen har varit etniskt och religiöst splittrad och har inte behövt 

organisera sig för att erövra rösträtten; dessutom har höga löner och frihet 

att välja yrke skapat utrymme för enskilda trygghetslösningar. Konstitutionen 

med sin delning av makten mellan president, kongress och domstolar 

och mellan federal, delstatlig och lokal nivå och ett politiskt system med 

majoritetsval och två ”odisciplinerade” partier har inte gjort det lätt att 

driva igenom svepande reformer. 

88

4. De fattiga och underklassen 

Vilka är de fattiga? Det finns många sätt att skilja ut en sådan grupp. Det kan 

vara de som faller under en officiell fattigdomsgräns. Det kan handla om den 

del av befolkningen som har lägst inkomster. Det kan vara de som går på 

socialbidrag. Det kan vara de som räknas till den så kallade underklassen 

och för vilka fattigdom går hand i hand med speciella beteendemönster. 142 

Kort sagt: ”Fattigdom är ett av de mest svårfångade – om inte det mest 

svårfångade – problem som den amerikanska socialpolitiken står inför.” 143 

Fattigdomslinjen 

I USA räknas människor formellt som fattiga om deras inkomster faller 

under den s k fattigdomslinjen. Detta mått, som togs fram 1963 av en Mollie 

Orshansky på det amerikanska jordbruksverket som förberedelse för kriget 

mot fattigdomen, består helt enkelt i att man tar ett hushålls kostnad för en 

enkel matvarubudget och multiplicerar med tre. Tillvägagångssättet motiverades 

av en undersökning från 1950-talet som visade att genomsnittsfamiljen 

spenderade ungefär en tredjedel av sin budget på matvaror. Linjen inflationsjusteras 

årligen med hjälp av konsumentprisindex. 144 

Fattigdomslinjen har kritiserats på flera olika grunder. Bland annat menar 

man att matkostnadens andel av en normal hushållsbudget har minskat 

142 Se t ex Besharov (1996) sid 13. 


144 Besharov (1996) sid 14; Darby (1996) sid 4; Karger & Stoesz (1998) sid 123; Kelso (1994) sid 14–15; 

Tanner (1996) sid 6. 

89

kraftigt sedan 1950-talet och i dag snarare utgör en femtedel eller sjättedel 

av budgeten. Om man multiplicerade matkostnaden med fem skulle fattigdomslinjen 

hamna avsevärt högre och många fler räknas som fattiga. Å 

andra sidan räknas inte en rad förmåner som inkomster om de inte är av 

kontantkaraktär, t ex matkuponger och sjukförsäkringar, och värdet av dessa 

förmåner har ökat över tiden så att det numera utgör större delen av understödet 

till de fattiga. Inkomster från den svarta ekonomin kan naturligtvis 

inte räknas. Fattigdomslinjen tar inte heller hänsyn till att levnadskostnaderna 

varierar mellan olika delar av landet. 145 Vidare hävdas att konsumentprisindex 

fram till 1982 överskattade inflationen varför ”andelen i fattigdom 

ökades av den förstorade måttstocken”. 146 

En återkommande kritik har varit att fattigdom bör mätas i relativa och 

inte (som är fallet med fattigdomslinjen) absoluta termer. De som har mindre 

än en viss andel (t ex hälften) av medianlönen borde enligt detta synsätt 

räknas som fattiga. Kritikerna av dessa kritiker invänder med att fråga vilken 

procentsats man skall välja och tror att när väl diskussionen om procentsatser 

sätter igång kommer den att handla om att begränsa inkomstskillnader 

snarare än om att ”bekämpa fattigdom i sig”. 147 

Det finns vissa planer på att revidera fattigdomsmåttet genom att å ena 

sidan inkludera naturaförmåner i inkomsten, å andra sidan försöka avgöra 

vad en familj i vår tid behöver spendera för att åtnjuta ”ett rimligt mått av 

självrespekt”. En sådan revidering skulle uppenbarligen höja fattigdomslinjen 

och öka andelen som räknas som fattiga. 148 

För att man skall få ett hum om var fattigdomslinjen går (i dollar) kan vi ta 

några exempel på hushåll av olika storlek 1998: 149 

En vuxen 8 316 

Två vuxna 10 548 

En vuxen med barn 11 235 

Två vuxna med barn 13 120 

Två vuxna med två barn 16 530 

145 Se Besharov (1996) sid 14; Danziger & Gottschalk (1995) sid 63; Darby (1996) sid 5; Karger & Stoesz 

(1998) sid 123–124; Kelso (1994) sid 307–315; Tanner (1996) sid 7–8. 

146 Darby (1996) sid 5. 

147 Kelso (1994) sid 309. 

148 Uchitelle (1999). 

149 Dalaker (1999) tabell 1. 

90

Om man bara intresserar sig för den andel som faller under linjen kan man 

inte avgöra om förändringar i andelen fattiga beror på förändringar i de fattigas 

privata ekonomier eller i understöden från offentliga sektorn. Genom 

att samtidigt studera andelen fattiga enligt det officiella måttet och andelen 

fattiga före offentliga transfereringar kan man få en antydan om vad som 

beror på vad. Om exempelvis andelen fattiga före transfereringar ökar 

medan den officiella andelen minskar kan man dra slutsatsen att staten har 

lyckats behandla fattigdomens effekter men knappast dess orsaker. 

Fattigdomsbilden 

Andelen amerikaner som över tiden har fallit under linjen framgår av diagram 

8. Andelen föll raskt under 1960-talet (och för den delen i samma takt 

under 1950-talet eftersom den låg runt 30 procent 1950) till en bottennivå 

på 11,1 procent 1973. Därefter var det slut på förbättringarna och andelen 

låstes fast i intervallet 10–15 procent. Dock har fattigdomskvoten minskat 

med 2,4 procentenheter mellan 1993 och 1998, främst genom att många 

svarta och hispanics har lyckats svinga sig över linjen. Andelen fattiga före 

transfereringar har regelmässigt legat sju, åtta procentenheter högre än 

andelen under linjen. 

Andelen fattiga framstår som mycket stabil – och ändå inte. På 1970-talet 

kom forskarna fram till att även om fattigdomskvoten i stort sett ligger stilla 

så flyter hela tiden en stor del av befolkningen in i och ut ur fattigdom. 

Den upptäckten innebar en god och en dålig nyhet. Den goda nyheten var 

att fattigdomen inte var så permanent som man tidigare hade trott. Den dåliga 

nyheten var att fattigdomen över tiden berör en större andel av befolkningen 

än man tidigare hade trott. I mitten av 1980-talet konstaterade dessutom 

forskarna Mary Jo Bane och David Ellwood vid Harvard att det, rörligheten 

till trots, fanns en hård kärna – kanske hälften av de fattiga – som satt 

fast i fattigdom under lång tid, minst åtta år. 150 

En tabell som visar på fattigdomens mörka fläckar kan man få fram ur 

Dalaker: Poverty in the United States: 1998 från US Census Bureau. Vi tar 

fasta på några intressanta kategorier med hänsyn till ras/ursprung, typ av 

bostadsområde, kön, ålder och familjebild. 

150 Se Kelso (1994) sid 19–20. 

91

Diagram 8. Andel (procent) av befolkningen under fattigdomslinjen före och efter 

offentliga transfereringar 1959–1998. 

Källa: Dalaker (1999) tabell C-1. 

Tabell 11. Andel (procent) fattiga i olika kategorier 1998. 

Totalt Män Kvinnor 65 år Gifta par Ensamst 

kvinnor 

Hela befolkningen 12,7 11,1 14,3 18,9 10,5 15,3 29,9 

Vita 10,5 19,2 11,8 15,1 18,9 14,9 24,9 

Svarta 26,1 23,0 28,7 36,7 26,4 17,5 40,8 

Hispanics 25,6 23,2 28,0 34,4 21,0 15,6 43,7 

Storstadsområden 12,3 10,7 13,9 18,5 19,8 14,8 29,2 

Stadskärnor 18,5 16,3 20,5 28,3 13,8 17,2 36,3 

Utanför storstadsområden 14,4 12,7 16,0 20,4 12,5 16,8 33,7 

Källa: Dalaker (1999) tabell 2. Not: Med ensamstående kvinnor menas här den kategori 

som i statistiken går under benämning ”female householder, no spouse present”. 

92

Vad som omedelbart faller i ögonen är att andelen fattiga är två till tre gånger 

så stor bland svarta och hispanics som bland vita – bland asiater är andelen 

för övrigt 12,5 procent. (Kategorin hispanics trasslar till statistiken en 

smula. Eftersom hispanics inte är en raskategori finns de med i kategorierna 

vita och svarta. Vita icke-hispanics finns emellanåt redovisade i statistiken 

och fattigdomskvoten bland dem är 8,2 procent.) Andelen fattiga är 

högre i stadskärnorna än i hela storstadsområdena med sina väldiga förorter. 

Den är genomgående högre bland kvinnor än bland män. Den är nästan 

dubbelt så hög bland barn och ungdomar under 18 år som bland äldre över 

65 år. Den är mycket låg bland gifta par med undantag för hispanics – den 

förhållandevis låga siffran för svarta gifta par är värd att notera. Och den är 

mycket hög bland kvinnor som hushållar för sig själva (och sina eventuella 

barn). Än värre är siffrorna för ensamstående kvinnor med barn under 18 år 

– för hela befolkningen 38,7 procent, för vita icke-hispanics 32,9, för svarta 

47,5 och för hispanics 52,2 procent. Man kan tillägga att fattigdomskvoten 

bland utlandsfödda är 18,0 och bland dem som inte är amerikanska 

medborgare 22,2 procent. 

Det är lätt att förledas att tro att det stora flertalet fattiga i USA utgörs av 

svarta och hispanics. Eftersom de vita än så länge är i majoritet utgör svarta 

och hispanics inte fullt hälften av de fattiga. 1998 utgjorde vita icke-hispanics 

45,8, svarta 26,3, vita hispanics 22,2 och övriga 5,6 procent av den 

fattiga befolkningen. 

En av de mest intressanta frågorna är hur fattigdomen har utvecklats över 

tiden i grupper som bygger på ras eller ursprung. Länge jämförde man välstånd 

och fattigdom bland vita och svarta. På senare årtionden har även hispanics 

och asiater, två snabbt växande grupper, kommit med i statistiken. 

Diagram 9 visar hur fattigdomstalen för nämnda grupper har utvecklats. 151 

1990-talets stigande våg har, som synes, lyft många båtar. Andelen fattiga 

sjönk mellan 1993 och 1998 bland vita med 1,7, bland svarta med 7,0, 

bland hispanics med 5,0 och bland asiater med 2,8 procentenheter. 

151 Det hade varit intressant att studera andelen fattiga i olika grupper över tiden före offentliga transfereringar, 

men tyvärr tycks sådana siffror bara publiceras för hela befolkningen och inte för enskilda grupper. 

93

Diagram 9. Andel (procent) fattiga i olika ras-/ursprungskategorier 1959–1998. 

Källa: Dalaker (1999) tabell B-1. 

De mest uppseendeväckande förbättringarna har ägt rum bland de svarta. 

Den verkligt stora minskningen av fattigdomen bland svarta ägde emellertid 

rum under tiden från andra världskriget och fram till början av 1970-talet. 

1949 levde 75 procent av de svarta i fattigdom, 1974 var siffran nere i 30 

procent, i början av 1980-talet var den uppe i 35–36 procent och först från 

och med 1994 började den åter falla på allvar. 

De fallande fattigdomstalen bland svarta innebar att hispanics under 

några år i mitten av 1990-talet framstod som den fattigaste gruppen. Denna 

grupp har mer än fördubblats sedan 1980 och uppgår till dryga 31 miljoner 

människor, eller 11 procent, av USA:s befolkning (de svarta utgör ca 35 miljoner). 

Gruppen är mycket heterogen och omfattar t ex kubaner i Florida, 

mexikaner i Kalifornien och Texas, puertoricaner i New York. Bilden av hispanics 

rimmar i flera avseenden illa med den allmänna bilden av fattiga 

grupper. I Kalifornien är andelen fattiga större bland hispanics än i någon 

annan grupp. Samtidigt har de större arbetskraftsdeltagande och bättre familjesammanhållning 

än andra grupper. Utbildningsnivån är låg men stigande 

bland invandrarnas barn och barnbarn. David Hayes-Bautista noterar att 

94

arnadödligheten bland hispanics är lägre än bland såväl svarta som vita i 

Kalifornien och utbrister: ”Frågan är, hur skall vi förklara detta? Svaret är, det 

kan vi inte. Vi kallar det för en paradox och förstår det inte.” Och James 

Johnson jr, gör, åtminstone vad gäller Los Angeles, följande distinktion: de 

arbetande fattiga är i huvudsak hispanics, de arbetslösa fattiga i huvudsak 

svarta. 152 

De största asiatiska befolkningarna i USA är kineser, filippinare, japaner, 

indier och koreaner. De utgör en snabbt växande grupp om ca 11 miljoner 

människor (1998). Asiaterna har, som vi tidigare har noterat, ofta hög utbildning, 

sysselsättning och inkomst och följaktligen låga fattigdomstal. 

Ett speciellt bekymmer är ”feminiseringen av fattigdomen”. 153 Kvinnor har 

lägre sysselsättningsgrad och lägre löner än män, de arbetar oftare deltid 

och hamnar följaktligen i större utsträckning i fattigdom. Särskilt ensamstående 

kvinnor – vare sig de har skilt sig eller aldrig gift sig – hamnar ofta i 

fattigdom och socialbidragsberoende. Karger och Stoesz kommenterar de 

ensamma kvinnornas situation så här: ”De som väljer socialbidrag hålls kvar 

i fattigdom av de njugga förmånerna; de som väljer att arbeta hålls kvar i fattigdom 

av de låga löner som är karakteristiska för servicearbeten.” 154 

Därmed är vi inne på familjebildens betydelse. Andelen fattiga bland gifta 

par (med eller utan barn) har sedan början av 1970-talet legat mellan 5 och 

8 procent. I vita familjer har den legat mellan 4 och 7 procent, i svarta familjer 

har den fallit från 15–16 procent i början på 1980-talet till 7,5 procent, 

bland hispanics har den legat mellan 15 och 20 procent. 

152 Hayes-Bautista (1996) sid 64; Johnson (1996) sid 342. 

153 Akerlof & Yellen (1996). 


95

Diagram 10. Andel (procent) fattiga bland ensamma mödrar med barn under 18 år 

i olika ras-/ursprungskategorier 1971–1998. 


Den stora problemgruppen är ensamhushållande kvinnor med barn under 18 

år. Av diagram 10 framgår hur andelen fattiga har utvecklats bland vita, 

svarta och hispanics i denna kategori. Nivåerna har länge varit höga och stabila, 

men fallit på 1990-talet. Problemet är att antalet ensamma mödrar med 

barn har ökat kraftigt över tiden. Mellan 1979 och 1998 har antalet ensamma 

mödrar med barn ökat från 3,9 till 5,7 miljoner bland vita, från 2 till 2,9 

miljoner bland svarta och från 0,5 till 1,4 miljoner bland hispanics. År 1998 

utgjordes närmare en fjärdedel av alla amerikanska familjer med barn under 

18 år av familjer med en kvinnlig ensamförsörjare. Bland vita icke-hispanics 

var andelen 17 procent, bland hispanics 26 och bland svarta hela 54 pro- 

cent! 155 

Bakom dessa siffror ligger förstås ökningar av skilsmässor och utomäktenskapligt 

barnafödande, inte minst bland flickor i tonåren; USA har den 

155 Dalaker (1999) tabell B-3. 

96

största andelen tonårshavandeskap i den industrialiserade världen. Bland 

svarta kvinnor ökade andelen utomäktenskapliga födslar från 22 procent 

1960 till 68 procent 1995, bland vita kvinnor ökade andelen under samma 

tid från 2 till 19 procent. 156 Det är dessa siffror som har föranlett talet om 

den svarta familjens sammanbrott. 

Diagram 11. Andel (procent) fattiga bland unga och gamla 1959–1998. 


Utvecklingen bland äldre och yngre har varit förhållandevis dramatisk (diagram 

11). Andelen fattiga bland äldre över 65 år var 1959 så hög som 35 

procent. Bland yngre under 18 år var den då 27 procent. Bland de yngre 

minskade fattigdomen stadigt fram till 1969, bland de äldre fram till 1974, 

då fattigdomskvoten i båda kategorierna låg runt 15 procent. Därefter har 

fattigdomen bland de äldre fortsatt att falla ner till 10,5 procent 1998. Bland 

de yngre ökade den igen för att 1993 nå 22,7 procent, den högsta noteringen 

sedan 1964. Det finns flera skäl till att utvecklingen för barn och ung- 


97

domar har varit så dyster – de lever oftast tillsammans med yngre vuxna, de 

lever allt oftare i familjer med bara en förälder (d v s en inkomsttagare) och 

de offentliga transfereringarna till barnfamiljer har inte utvecklats som för de 

äldre. 157 Även barn och ungdomar har emellertid gynnats av 1990-talets 

högkonjunktur, och fattigdomskvoten kom 1998 ner i 18,9 procent. Fattigdomen 

bland de äldre har minskat, samtidigt som de har arbetat mindre, 

”främst på grund av stigande socialförsäkringsförmåner men också på 

grund av stigande inkomster av egendom och privata pensioner”. 158 År 1950 

gav socialförsäkringen en pensionerad manlig arbetare och hans hustru en 

förmån motsvarande en tredjedel av fattigdomsgränsen, 1989 motsvarade 

förmånen en och en halv gånger fattigdomsgränsen. 

Tabell 12. Andel (procent) fattiga i USA:s delstater i genomsnitt för 1996–1998. 

New Hampshire 18,4 Maine 10,6 Florida 13,9 

Utah 18,5 Vermont 10,6 Georgia 14,3 

Indiana 18,6 Michigan 10,8 Tennessee 14,5 

Maryland 18,6 Nebraska 10,8 Alabama 14,7 

Wisconsin 18,6 Illinois 11,1 Oklahoma 14,8 

Alaska 18,8 Pennsylvania 11,3 Kentucky 15,5 

New Jersey 19,0 Virginia 11,3 Texas 16,1 

Colorado 19,3 Ohio 11,6 Kalifornien 16,3 

Iowa 19,4 Rhode Island 11,8 Montana 16,4 

Delaware 19,5 Wyoming 12,0 New York 16,6 

Connecticut 19,9 Hawaii 12,3 Arkansas 17,2 

Minnesota 19,9 Nord-Carolina 12,5 West Virginia 17,6 

Nevada 19,9 Oregon 12,8 Arizona 18,1 

Washington 10,0 Syd-Dakota 13,0 Mississippi 18,3 

Kansas 10,1 Idaho 13,2 Louisiana 18,6 

Massachusetts 10,3 Nord-Dakota 13,2 New Mexico 22,4 

Missouri 10,4 Syd-Carolina 13,3 D.C. 22,7 

Källa: Dalaker (1999) tabell B. 

157 Danziger & Gottschalk (1995) sid 74, 89. 


98

Låt oss avsluta denna fattigdomsöversikt med att konstatera att de regionala 

skillnaderna i USA är avsevärda, vilket framgår av tabell 12. Det kan vara 

svårt att se något mönster i tabellen. Det är emellertid så att fattigdomskvoten 

är något högre i de (ekonomiskt mer expansiva) södra och västra 

delarna av landet (13,7 respektive 14,0 procent) än i nordöst (12,3 procent) 

och mellanvästern (10,3 procent). 

Fattigdomsförklaringarna 

Om det är svårt att avgöra vilka som är fattiga, så är det ännu svårare att förklara 

varför de är fattiga. I det följande försöket att spalta upp fattigdomsförklaringarna 

kommer jag att följa William Kelso i spåren, eftersom hans 

bok Poverty and the underclass (1994) ägnas åt just sådana förklaringar. 

Kelso grupperar förklaringarna under tre rubriker: individuella, motivbestämda 

och strukturella. 

1. Individuella förklaringar 

Brist på humankapital: Denna förklaring går ut på att människor är fattiga för 

att de inte har råd eller vilja att i tillräcklig utsträckning investera i utbildning. 

Förklaringen – förknippad med bl a Gary Becker – låg bakom Lyndon Johnsons 

krig mot fattigdomen. Tanken var att staten skulle gripa in och ”gradera 

upp humankapitalet” bland unga och fattiga människor. Därigenom skulle 

deras rörlighet och produktivitet öka och genom att utbudet av lågutbildade 

minskade skulle inkomstklyftorna minska. När kriget mot fattigdomen 

körde fast spred sig misstron – ”de mest besvärande vittnesbörden mot 

humankapitalsynsättet var det faktum att miljarder dollar som spenderades 

på kompenserande utbildning och arbetsmarknadsutbildning tycktes ha 

liten effekt på den totala fattigdomsnivån”. 159 Mot bakgrund av utvecklingen 

på 1980- och 1990-talen – de växande klyftorna mellan hög- och lågutbildade 

och de asiatiska gruppernas akademiska och ekonomiska framgångar 

– började hoppet om att utbildning är ett verksamt vapen mot fattigdom 

vakna på nytt. 

Brist på entreprenörsförmåga: Intresset för entreprenörsandans eller -förmågans 

betydelse väcktes på allvar när forskare som Thomas Sowell visade 

159 Kelso (1994) sid 55. 

99

på välståndets och fattigdomens variationer mellan olika etniska grupper. 160 

Grupper som lidit av kraftig diskriminering – exempelvis judar, japaner, kineser 

och svarta från Västindien – hade skördat stora ekonomiska framgångar. 

Dessa grupper hade genom att utveckla allt från storindustrier till nischoch 

enklavföretag snarare kringgått än konfronterat de vitas diskriminering. 

Den stora fråga som reser sig är förstås huruvida de infödda svarta – som 

ofta har visat ”likgiltighet och i vissa fall direkt fientlighet till privat företagsamhet” 

161 – kan slå in på en liknande väg. Den bristande gruppsammanhållningen 

bland de svarta framstår som en black om foten, en egenskap 

som ibland spåras tillbaks till slaveriet, när slavägarna medvetet möblerade 

om i sina ”besättningar” för att minska risken för revolter. 

Familjens ökade instabilitet: Redan på 1960-talet varnade Daniel Patrick 

Moynihan för att upplösningen av den traditionella, och främst svarta, familjen 

skulle bli ett allvarligt hinder för fattigdomens utrotande. Varningen tycks 

ha varit befogad. I början av 1990-talet utgjorde ensamma mödrar med 

familjer nästan 40 procent av alla fattiga och mer än 60 procent av alla fattiga 

svarta. Barn i familjer med en förälder löper dessutom, jämfört med 

barn i familjer med två föräldrar, större risk att misslyckas i skolan och själva 

bli tonårsföräldrar. ”Det finns alltså en risk för att barn födda i fattiga 

familjer med en förälder bokstavligen kan ärva sina mödrars fattigdom.” 162 

Förklaringarna till familjeupplösningen varierar. Politikern Moynihan pekade 

på arvet från slaveriet och migrationen från söder till norr. Ekonomer som 

Gary Becker och demografer som Richard Easterlin har intresserat sig för 

förändringar på arbetsmarknaden. Sociologen William Julius Wilson har 

konstaterat att kvinnorna blivit allt mindre intresserade av att gifta sig med 

gettots arbetslösa män. Charles Murray har kastat skulden på välfärdsstaten. 

William Kelso ser ett sammanbrott i de kulturella och sociala kontrollmekanismerna, 

ett sammanbrott som har börjat i samhällspyramidens topp, men 

fått sina allvarligaste konsekvenser när det nått dess botten. Ytterligare en 

förklaring går ut på att preventivmedelsteknikens framsteg innebar att man- 

160 Sowell har i flera arbeten försökt förklara skillnaderna mellan svarta från sydstaterna och från Västindien. 

En huvudförklaring skulle vara att de svarta i Västindien levde under hårdare förtryck men fick större möjlighet 

att utveckla entreprenörskap inom slaveriets ram eftersom de vita var färre i förhållande till de svarta. 

161 Kelso (1994) sid 81. Jfr sid 90. 

162 Kelso (1994) sid 102. 

100

nen inte längre kände sig förpliktigad att gifta sig när flickan blev med 

barn. 163 

2. Motivbestämda förklaringar 

Rationella ekonomiska förklaringar: Denna förklaringstyp finns i en vänsteroch 

en högervariant. Vänstervarianten går ut på att de fattigas beteende är 

ett rationellt svar på begränsade ekonomiska möjligheter. De fattiga saknar 

inte arbetsmoral, men kan helt enkelt inte finna anständigt betalda jobb. En 

annan förklaring går ut på att fattiga kvinnor inte kan arbeta eftersom de inte 

har råd att sätta barnen på daghem. Ett motargument är att sysselsättningen 

varierar så kraftigt mellan olika etniska grupper – så t ex är mexikaner 

oftast sysselsatta. Högervarianten går ut på att de fattigas beteende är ett 

rationellt svar på de incitament som finns inbyggda i de offentliga bidragsprogrammen. 

Ett argument är att exempelvis en grupp som ensamma 

mödrar efter en kalkyl över inkomst och ansträngning skulle finna det bäst 

att gå på bidrag. Ett annat argument är att bidragen gör människor obenägna 

att flytta till områden där det finns arbete. Ett tredje argument är att människor 

helt enkelt blir passiviserade och bidragsberoende. Men återigen 

tyder de olika etniska gruppernas olika beteenden, liksom de historiskt sett 

magra resultaten av alla försök att stimulera människor att gå från bidrag till 

arbete, på att incitamenten inte förklarar allt. 

Kulturella förklaringar: Denna förklaring tar fasta på den betydelse moralen 

bland olika grupper och i samhället som helhet har för de fattiga och för 

framväxten av en ”underklass”. Kelso söker inspiration i Émile Durkheims 

begrepp ”anomi” och menar att underklassen är en spegelbild av normupplösningen 

i samhället. Den gamla viktorianska moralen betonade plikten att 

arbeta, spara och investera. Den nya tidens ”laissez-faire-moral” betonar 

konsumtionen och välfärdsstatens företrädare predikar att bidrag är en rättighet. 

Vissa grupper – framför allt de asiatiska invandrarna – genomsyras 

fortfarande av pliktmoral och skördar också stora framgångar. 164 

163 Akerlof & Yellen (1996). 

164 Kelso (1994) fr a sid 156–159, 166–167. 

101

3. Strukturella förklaringar 

Rasdiskriminering: Att det finns rasdiskriminering i USA – som i alla andra 

länder – står utom allt tvivel. Men frågan är vilka effekter den får. Kelso: ”Det 

oemotsägliga faktum att rasdiskriminering fortfarande existerar och är moraliskt 

oförsvarlig innebär inte nödvändigtvis att den allvarligt kommer att 

hämma minoritetsgruppernas ekonomiska framgångar i det här landet.” Om 

diskriminering är en huvudorsak till fattigdom borde, menar Kelso, fattigdomen 

bland de svarta ha minskat från och med 1960-talet när åtminstone 

den öppna diskrimineringen minskade. Vidare är det svårt att förstå hur diskriminering 

riktad mot alla svarta är förenlig med en så kraftig klyvning av 

gruppen i en medelklass och en underklass. Slutligen är det svårt att förstå 

hur andra kraftigt diskriminerade grupper (asiaterna) har kunnat göra sådana 

framsteg. Kelso är emellertid inte benägen att köpa de resonemang som 

går ut på att diskriminering är ekonomiskt irrationell därför att den inte bara 

drabbar offret utan också förövaren (företagaren) som går miste om en 

massa kompetens. Han menar att det synsättet är alltför blåögt. Det kan löna 

sig för en arbetsgivare att tillämpa s k statistisk diskriminering (att dra alla 

individer som hör till en viss grupp över en kam) och att diskriminera p g a 

ras i det fall företagaren har en fördomsfull kundkrets. Det kan också löna 

sig för den vita arbetskraften, om den lyckas få arbetsgivarna att diskriminera 

minoriteter. ”När det handlar om rasfrågor kan människors övertygelser 

eller klasspolitik väga upp en kapitalistisk ekonomis tendenser att gynna 

färgblinda anställningspraktiker.” 165 

Brist på arbeten: En återkommande förklaring till fattigdomen är att företagen 

övergav innerstäderna och lämnade de fattiga kvar, avskurna från 

information om eller möjlighet att ta sig till de jobb som skapades i förorterna. 

En typisk utsaga lyder: De fattiga ”kan inte hållas ansvariga för massiva 

fabriksnedläggningar, negativa investeringar och export av arbeten från 

stadskärnorna till tredje världens länder”. 166 En invändning mot industriflyktstesen 

kan vara att vissa grupper (t ex mexikaner) lyckas finna jobb, 

medan andra (svarta) inte gör det. En invändning mot invändningen kan vara 

att det visserligen är stora skillnader mellan olika grupper men att tenden- 

165 Kelso (1994) sid 191, 195–196. 

166 Johnson (1996) sid 360. 

102

sen de senaste årtiondena har varit likartad för alla grupper. 167 En vidareutveckling 

av förklaringen tar fasta på att det råder brist på välbetalda arbeten 

och hänvisar till att traditionella tillverkningsindustrier, som kunde betala 

goda löner, har konkurrerats ut, sänkt löner eller flyttat produktionen till låglöneländer. 

Massproduktion har ersatts av ”masskustomisering” 168 vilken 

kräver utbildade och initiativrika arbetare som kan tillgodose kundernas varierande 

önskemål. ”Medan antalet improduktiva och oskolade arbetare har 

ökat har masskustomiseringen minskat utbudet av okvalificerade arbeten. 

Det är i själva verket kombinationen av dessa båda faktorer som har utövat 

ett tryck nedåt på lönerna för de arbetande fattiga.” 169 Om det var så att ekonomin 

genererade en massa skräpjobb borde efterfrågan på okvalificerade 

arbetare öka och pressa upp deras löner. 

Några av våra auktoriteter ger uttryck för de olika förklaringstyperna som kan 

vara värda att citera. 

Katz ser fattigdomen som orsakad av dunkla strukturella krafter som slår 

blint: ”I sanning, de krafter som knuffade individer och familjer in i fattigdom 

härrörde från den amerikanska politiska ekonomins struktur. Vissa av oss är 

tursamma, inte annorlunda.” Och han ställer sig undrande till det sena 

1900-talets fenomen: ”Ökande fattigdom under en period av ekonomisk 

återhämtning; ökande inkomstojämlikhet; sjunkande löner under en period 

av växande produktivitet; kronisk arbetslöshet; omgestaltade förhållanden 

när det gäller giftermål, havandeskap och familjestruktur – allt pekade på 

ekonomiska och sociala mönster utan modeller i det förflutna. Kalla det för 

det postindustriella samhället eller den globala ekonomin – ingendera termen 

fångar helt eller tillräckligt omfattningen av och dragen i förändringarna, 

men båda erkänner uppkomsten av en ny era, ännu inte helt beskriven, förstådd 

eller ens synlig.” 170 

Danziger och Gottschalk ger ett mindre mystifierande uttryck för den eko- 

167 Danziger & Gottschalk (1995) sid 85, 87. 

168 Begreppet masskustomisering lanserades av Stan Davis i Future perfect 1987 och har utvecklats av Joseph 

Pine II i Mass customization (1993, pocket 1999). Det ger uttryck åt vår tids ansträngningar att förena två tidigare 

motsatta produktions- och distributionssätt: masstillverkning och kundanpassning. 

169 Kelso (1994) sid 241. 

170 Katz (1996) sid 287, 304–305. 

103

nomisk-strukturella varianten: ”Tvärtemot påståendena från konservativa 

samhällskritiker ... orsakades dessa problem inte i första hand av välmenande 

statlig socialpolitik som förvrängde arbetsmoralen och familjebeteendet 

hos de berörda. De fattiga vänder sig inte bort från ekonomin; det är snarare 

ekonomin som har dragit sig undan från de fattiga ... Samtidigt som fattigdoms- 

och ojämlikhetsproblemen har förvärrats finns det inga enkla 

bovar att skylla på. De ekonomiska förändringar som har skadat så många 

familjer har, i stort sett, varit oberoende av den ekonomiska och sociala politiken. 

De konservativa skyller på en dåraktig statlig politik och (vänster)liberalerna 

skyller på laissez-faire-politik och program från åren under Reagan 

och Bush. Men ingendera sidan tar upp den centrala frågan, att ... den nationella 

och internationella miljön har genererat ökade ekonomiska svårigheter 

och ojämlikhet bland amerikanska arbetare sedan det tidiga 1970-talet.” 171 

Kelso förfäktar en kulturell förklaring som kopplas till familjesammanhållning 

och entreprenörsanda. Han sammanfattar det centrala budskapet i sin 

bok som ”att människors kulturella övertygelser, familjeband, entreprenörstraditioner 

och deras vilja att följa socialt acceptabla beteendenormer även 

inför rasmässiga och ekonomiska prövningar är de huvudsakliga skälen till 

att vissa individer undslipper fattigdom och andra sitter fast i den. Det är 

alltså i första hand sociologiska faktorer som kultur och familjeförhållanden 

snarare än statliga program eller marknadsincitament som avgör om fattigdomens 

orsaker någonsin kommer att elimineras.” 172 

Murray och Tanner representerar den ekonomiskt-rationella högervarianten 

som kopplas till familjens ökade instabilitet. Murray skriver i Losing ground: 

”Det är inte nödvändigt att åberopa 1960-talets tidsanda eller förändringar i 

arbetsmoralen eller rasskillnader eller postindustriella ekonomiers komplexitet 

för att förklara ökande arbetslöshet bland de unga, ökade avhopp från 

arbetskraften eller högre frekvens av utomäktenskapligt barnafödande och 

bidragsberoende. Alltsammans var resultat som kunde ha förutsagts (och 

som i vissa fall verkligen förutsades) utifrån de förändringar som socialpolitiken 

gjorde i de belöningar och bestraffningar, morötter och piskor, som styr 

mänskligt beteende. Alltsammans var rationella reaktioner på förändringar i 


172 Kelso (1994) sid 283. 

104

eglerna för det spel som handlar om att överleva och slå sig fram.” Och 

vidare: ”Alla förändringar av incitamenten pekade i samma riktning. Det var 

lättare att klara sig utan ett arbete. Det var lättare för en man att få ett barn 

utan att ta ansvar för det, för en kvinna att få ett barn utan att ha en man ... 

Eftersom det var lättare att klara sig utan ett arbete blev det lättare att strunta 

i utbildning. Eftersom det var lättare att klara sig utan ett arbete blev det 

lättare att lämna ett jobb och därigenom skaffa sig en meritlista som opålitlig 

anställd.” Murrays slutsats lyder därför: ”Den mest bekymmersamma 

aspekten av socialpolitiken gentemot de fattiga i det sena 1900-talets 

Amerika är inte vad den kostar utan vad den har köpt.” 173 Tanner håller med: 

”Det finns starka bevis för att bidrag skapar incitament som ökar fattigdomsorsakande 

beteenden, såsom utomäktenskapligt mödraskap, och minskar 

fattigdomsundvikande beteenden, såsom arbete.” 174 

Till skillnad från övriga författare nöjer sig Danziger och Gottschalk inte 

med att åberopa logiskt eller erfarenhetsmässigt grundade argument för sin 

ståndpunkt. De bryter ned förändringarna i fattigdomskvoten under efterkrigstiden 

i ett antal komponenter och försöker beräkna varje komponents 

bidrag till förändringarna. Resultatet av deras kalkyl ser ut som följer. 

Tabell 13. Nedbrytning av förändring i fattigdomskvoten (procentenheter) i ekonomiska 

och demografiska komponenter för perioderna 1949–1969 och 

1973–1991. 

1949–1969 1973–1991 

Faktisk förändring i fattigdomskvoten 

Beroende på 

–25,7 –1,8 

Ekonomisk förändring –26,9 –0,1 

a) Ökning av medelinkomsten –21,4 –2,1 

b) Förändring av inkomstojämlikheten 1–5,5 –2,0 

Demografisk förändring 1–1,2 –2,0 

a) Rasmässig/etnisk sammansättning 1–0,6 –0,7 

b) Familjesammansättning 1–0,7 –1,6 

c) Interaktion 1–0,1 –0,3 

Källa: Danziger & Gottschalk (1995) s 102. 

173 Murray (1994a) sid 9, 154–155, 175. 

174 Tanner (1996) sid 28. 

105

Om man får tro denna kalkyl berodde minskningen av andelen fattiga 

1949–1969 till allra största delen på den ekonomiska tillväxten och till en 

mindre del på en jämnare inkomstfördelning. Åren 1973–1991 ökade andelen 

fattiga ett par procentenheter. Bakom den ökningen fanns motstridiga 

tendenser: inkomstökningen minskade andelen fattiga med ett par procentenheter 

men effekten togs ut av den skevare inkomstfördelningen. De demografiska 

faktorerna ökade andelen fattiga med ett par procentenheter. 

Pessimism eller optimism? 

Hur skall man tolka fattigdomsbilden på tröskeln till 2000-talet? Finns det 

skäl för långtgående pessimism eller optimism? Så här tycker våra intervjupersoner: 

Michael Katz finner att fattigdomstalen är otroligt höga för ett så välmående 

land som USA. ”Fattigdomstalen för svarta barn i innerstäderna är förfärliga. 

Det är uppmuntrande att talen har gått ner men ändå är fattigdomen 

oacceptabel och onödig. Vi lever när allt kommer omkring i en era av överflöd 

och inte knapphet.” 

Theda Skocpol anser att även om det dröjde innan den ekonomiska 

expansionen ökade lönerna så har familjerna fått det bättre genom att de lättare 

kan finna jobb. Även för arbetare i ekonomins nedre tredjedel har tillvaron 

börjat förbättras. ”Om marknaderna fortsätter att vara ’tajta’ kommer vi 

att se lite mer, men inte nog för att lyfta människor ur fattigdom. Även fortsättningsvis 

kommer en tredjedel av befolkningen att vara fattig och kämpande.” 

Peter Gottschalk konstaterar lakoniskt att fattigdomsläget är mycket bättre 

än man kunde förutse för tre fyra år sedan och mycket värre än man kunde 

förutse för 25 år sedan. ”Det är en stor besvikelse på lång sikt men uppmuntrande 

på kort sikt.” 

David Stoesz retar sig på att vänsterliberalerna är i färd med att konstruera 

nya fattigdomsmått i syfte att ”inflatera” fattigdomen. ”De har inte förstått 

att de fattiga är mycket mer dynamiska och resursrika än man tidigare 

har trott. Den (vänster)liberala forskningslitteraturen utgår från att de fattiga 

har för många problem för att kunna få sysselsättning. De konservativa har 

haft större förståelse för att människor, när de väl fått fäste på arbetsmarknaden, 

rör sig uppåt i lönegraderna.” 

106

William Kelso vill fånga fattigdomsproblemet i löpande metaforer: 

”Vänstern har koncentrerat sig på löparbanan eller ekonomin, de konservativa 

på löparna eller kulturen. Från Roosevelt och fram till Clinton har vi levt 

med uppfattningen att fattigdom är ett problem som har med löparbanan att 

göra och att man måste lägga ner pengar på att jämna ut underlaget.” 

Vänstern ser roten till alla beteendeproblem i ekonomin. ”Men alla problem 

har inte nödvändigtvis med ekonomi eller diskriminering att göra. Under den 

stora depressionen fick vi ingen ökning av kriminaliteten. Japanerna eller 

judarna, som verkligen blev diskriminerade, började inte skilja sig från sina 

hustrur eller skjuta varandra på motorvägen. De arbetade hårt och blev 

framgångsrika i stället.” Kelso menar vidare att vänstern och högern har 

olika tidshorisonter. ”För vänstern handlar tillvaron om ett hundrameterslopp 

och då är skillnader i startpositionerna avgörande. För högern handlar det 

om ett maratonlopp och då är startpositionerna mindre intressanta. Det 

avgörande är hur vältränad man är, vilka värderingar och strategier man har. 

Amerika är ett fantastiskt land. Man kan komma hit och bli diskriminerad, 

men om man arbetar hårt och utbildar sig kan man komma hur långt som 

helst. Jag är optimistisk om Amerika. Jag tror att nyckeln ligger hos löparna.” 

Clintons geni ligger, enligt Kelso, i att han från vänster har lyckats revidera 

synen på fattigdomen och välfärdsstaten och erkänna de kulturella värdenas 

betydelse. ”Det är som när Nixon kom från höger och erkände Kina. 

Clintons ’nya testamente’ handlar om att staten har en skyldighet att sörja 

för de behövande men att de behövande också har en skyldighet gentemot 

samhället.” En jämförelse mellan 1980- och 1990-talen ger enligt Kelso en 

vink om effekten av Clintons nya tonläge. På 1980-talet blomstrade ekonomin 

men de fattiga arbetade inte. På 1990-talet blomstrar ekonomin och de 

fattiga arbetar. ”Det enda som har förändrats är de kulturella antagandena 

bakom välfärdsstaten. På 80-talet hade vi en libertariansk president 

(Reagan), på 90-talet en president som förklarat att människor har skyldigheter 

och därmed har det skett en kraftig omsvängning i Amerika i synen på 

vad som är acceptabelt beteende.” 

Charles Murray uppehåller sig kring svårigheterna att mäta fattigdom. 

”Fattigdomslinjen är meningsfull på så sätt att man kan se en trend, men att 

mäta hur många människor som lever i fattigdom är svårt. Levnadskostnaderna 

är så olika i olika delar av landet. 16 000 dollar om året är OK i Bur- 

107

kittsville men inte i New York. Ingen vet egentligen hur många som är fattiga 

i det här landet.” (Burkittsville är den lilla by norr om Washington där 

Murray lever som ”en fri människa”.) Andelen under fattigdomslinjen har 

inte förändrats särskilt mycket över tiden och mycket annat är enligt Murray 

inte att vänta eftersom problemet i huvudsak handlar om människor som 

inte arbetar och inte är gifta. Trots den stabila trenden är fattigdomsfrågan 

inte på tapeten 1999 så som den var när Murray skrev Losing ground 1984. 

”En del av förklaringen ligger i att den ’onde’ Reagan var president då och 

den ’gode’ Clinton är president nu och enligt vänstern är det förstås inte 

hans fel att fattigdomen håller i sig.” 

Underklassen – ett fall för sig? 

Fenomenet underklass har i snart två årtionden kastat en skugga (förvisso 

bleknande under glansen från 1990-talets högkonjunktur) över den amerikanska 

scenen. Så var det inte tidigare. Fenomenet är visserligen inte nytt – 

det kan sägas ha sina rötter i 1800-talets diskussioner om fattigdom och, 

inte minst, i Marx tal om trasproletariatet. Underklassens uppdykande på 

scenen förbereddes på 1960-talet av antropologen Oscar Lewis lansering av 

begreppet ”fattigdomskultur” och av D P Moynihans varning i The negro 

family (1965) för den svarta familjens sammanbrott och framväxten av en 

svart underklass. Dessa varnande röster drabbades emellertid av forskarsamhällets 

bannstråle till den grad att begreppen och frågorna försvann från 

dagordningen för lång tid. 175 1977 ägnade tidskriften Time ett nummer åt 

den framväxande underklassen, och med journalisten Ken Aulettas bok The 

underclass (1982) kom begreppet verkligen på tapeten. Tunga sociologer 

som William Julius Wilson i The truly disadvantaged (1987) och Elijah Anderson 

i Streetwise (1990) tog upp den kastade handsken. Enligt Wilson kom 

de konservativa att dominera debatten på 1980-talet just därför att de 

erkände problemen i städernas getton medan vänsterliberalerna försökte låtsas 

som om de inte existerande. 176 Att även vänstern med tiden tvingats 

acceptera begreppet underklass framgår av exempelvis Michael Katz anto- 

175 ”Raseriet över Moynihans rapport drev i själva verket bort de svarta familjerna från samhällsvetenskapens 

dagordning i nära två årtionden. Liknande attacker diskrediterade fattigdomskulturen” (Katz 1993, sid 13). 

176 Se t ex Jackson (1993) sid 405; Katz (1993) sid 4–7, 12, 16–17; Kelso (1994) sid 22–25; Lister (1996) sid 

2; Model (1993) sid 188; Trotter (1993) sid 56. 

108

logi om underklassdebatten, i vilken emellertid det otrevliga ordet är satt 

inom citattecken och betecknas som ”en metafor för social omvandling”. 177 

En avgörande fråga är om ”underklassen” är en ny samlingsbeteckning på 

en rad gamla problem – låg utbildning, arbetslöshet, socialbidragsberoende, 

kriminalitet – eller om den betecknar ett nytt fenomen som innebär att en 

viss grupp människor har kommit att förkroppsliga hela raden av problematiska 

tillstånd. Thomas Sugrue ställde i början av 1990-talet frågan så här: 

”Är de olycksbådande rapporterna om en ny ’urban underklass’ intrasslad i 

en ’väv av patologi’, tecken på en kris av exempellöst djup och magnitud? 

Eller har amerikanerna helt enkelt återupptäckt (så som de tycks göra med 

några årtiondens mellanrum) ett ihållande problem som periodvis döljs av 

ekonomisk tillväxt, av avsiktlig okunnighet eller av politisk likgiltighet?” 178 

Vissa debattörer antyder att begreppet underklass närmast handlar om att 

ge ny och spännande form åt ett gammalt och trist innehåll: ”Förvisso kommer 

varje rapport som ger sig ut för att handla om en ’underklass’ snarare 

än om tråkig, gammaldags fattigdom sannolikt att få större uppmärksamhet 

i medierna och därmed kan man hävda att användningen av begreppet ... är 

berättigad som ett sätt att få in fattigdomen i rubrikerna.” 179 

Andra debattörer ser underklassen som en relativt ny, klar och påtaglig 

fara, jämförbar med aids. Charles Murray är en ledande debattör av den 

skolan. I Losing ground (1984) använde han begreppet underklass mer i förbigående. 

I nyutgåvan av boken (1994) förklarade han att det utomäktenskapliga 

barnafödandet inte är ett problem bland andra, utan ”måste stå i 

centrum för alla kalkyler över hur underklassen kommer att utvecklas”. Och 

tillfogade att när detta barnafödande når samma nivåer bland vita som bland 

svarta ”fruktar jag att de problem som vi nu förknippar med den svarta 

innerstaden kommer att sprida sig som metastaser i den mycket större vita 

befolkningen med katastrofala konsekvenser för det amerikanska samhället”. 

180 Murrays rubrik på den mardrömmen heter ”The coming white under- 

class”. 181 

177 Katz (1993) sid 440. 

178 Sugrue (1993) sid 85. 

179 Lister (1996) sid 9–10. 

180 Murray (1994a) sid xx. 

181 Murray (1993). 

109

Murray har beskrivit hur han i sin barndom lärde sig skilja på fattiga människor 

och underklass. De förra hade ont om pengar men arbetade hårt, 

fostrade sina barn och var fullvärdiga medlemmar av samhället. De senare 

saknade mer än pengar. ”De betedde sig annorlunda än alla andra. Deras 

hem var skräpiga och illa underhållna. Männen i familjen var oförmögna att 

behålla ett arbete i mer än några veckor åt gången. Barnen var ofta försummade 

och ouppfostrade och ställde till bråk i skolan. Barnens föräldrar var 

ofta ogifta. Fylleri och sexuell lössläppthet var vanliga. Likaså brott, både 

mindre och större.” 182 

Murray menar att tre typer av människor – i huvudsak svarta i innerstäderna 

– utgör kärnan i vår tids underklass: kroniska förbrytare, kroniskt 

arbetslösa unga män och kroniskt bidragsberoende ogifta unga kvinnor. 

Dessa kategorier hänger samman på så sätt att pojkar som växer upp i samhällen 

där det inte finns några fäder lätt blir arbetslösa brottslingar. ”Jag 

påstår inte att fattiga kvinnor tenderar att bli dåliga mödrar. Fattiga kvinnor 

har varit underbara mödrar genom hela historien – eller, mer exakt, den 

övervägande majoriteten mödrar genom historien har varit fattiga. Jag säger 

att unga, känslomässigt omogna, outbildade kvinnor utan män tenderar att 

bli dåliga mödrar.” 183 ”Med underklass menar jag en befolkning som är 

avskuren från det amerikanska livets huvudfåra”, förklarar Murray i sin 

senaste definition av begreppet, och som ”lever ett liv i vilket tillvarons 

grundstenar – produktivt arbete, familj, samhälle – existerar i fragmentarisk 

och förvanskad form ... dess särskiljande kännetecken är inte fattigdom eller 

otillfredsställda fysiska behov utan social upplösning ... och en hobbesiansk 

form av individualism under vilken det är svårt att åstadkomma förtroende 

och samarbete” 184 . 

Katz är inte glad åt begreppet ”underklass” och undrar vad det är för vits 

med ”att klumpa ihop människor med så varierande problem som narkomaner, 

kvinnor med AFDC-bidrag och tidigare mentalpatienter i en kategori”. 

Samtidigt ger han i sin underklassantologi en dramatisk formulering av all 

den oro som frammanat begreppet eller som begreppet frammanat: ”Ordet 

182 Murray (1996d) sid 91. 

183 Murray (1996d) sid 92–98. 

184 Murray (1999) sid 1. 

110

underklass frambesvor en mystisk vildmark i hjärtat av Amerikas städer; en 

terräng av våld och hopplöshet; en kollektivitet utanför politik och social 

struktur, bortom det vanliga talet om klass och skikt, oförmögen att protestera 

och revoltera. Var den resultatet av mäktiga ekonomiska krafter som 

deponerade allt större skikt av befolkningen till en skräphög av värdelösa 

människor? Uppenbarade den framväxten av en ny kultur som reproducerade 

sig själv genom att livnära sig på sina egna patologier? Hade den en 

framtid bortom självförstörelsen?” Den bild av underklassen som vuxit fram 

har enligt Katz kommit att omfatta tre kärntrupper: män som har blivit 

arbetslösa när fabrikerna flyttat, unga arbetsovilliga och farliga män och 

kvinnor med socialbidrag. ”Till största delen koncentreras underklassdebatten 

på individ- eller familjepatologi bland afroamerikaner och, i mindre 

utsträckning, bland latinos. 185 Både tyckare och samhällsvetare försöker förklara 

sambanden mellan utomäktenskapliga havandeskap, arbetslöshet, 

långvarigt bidragsberoende, dåliga skolresultat, droger och kriminellt beteende 

och visa på deras samband med den koncentrerade, ihållande fattigdomen 

i Amerikas innerstäder.” Själv tycker Katz att samhällsvetarna gör fel 

när de lägger underklassen under luppen i stället för att studera hela klassstrukturen. 

I huvudsak anser han att begreppet underklass tjänar som ett 

retoriskt vapen för dem som har gått i ”krig mot välfärden” och försöker dra 

en gräns mellan de arbetande fattiga och de mycket fattiga samt att begreppet 

”förstärker traditionen att skylla på offret”. 186 

Kelso konstaterar i Poverty and the underclass att forskarna är oense om 

hur underklassen ser ut och därmed om hur stor den är – uppskattningarna 

varierar från 1 till 65 procent av den fattiga befolkningen! Själv går Kelso 

den gyllene medelvägen och uppskattar att 30–40 procent av de fattiga kan 

räknas till underklassen. Karger och Stoesz nämner en siffra på 2,4 miljoner, 

Katz nämner uppskattningar på allt mellan 500 000 och 4 miljoner. Lawrence 

Mead, ett av de ledande namnen i det socialkonservativa lägret, menar 

att underklassen i huvudsak består av ensamma mödrar som går på bidrag 

och ensamma män med dålig utbildning (som ofta är de män som är från- 

185 Latinos och hispanics är nästan, men inte riktigt, utbytbara begrepp. Latinos inbegriper också latinamerikaner 

som inte talar spanska, t ex människor från Brasilien. 

186 Katz (1993) sid 4, 12, 21, 440–442 och (1996) sid 286. 

111

varande i de familjer som går på bidrag). Dessa människor utgör ingen stor 

grupp men väl ”kärnan i det sociala problemet”. 187 

Kelso påpekar att de flesta i underklassen visserligen är vita men eftersom 

underklassen är mer dominerande bland svarta har den kommit att utgöra 

en majoritet av invånarna – och ange tonen – i vissa svarta bostadsområden. 

Han tvekar inte om att underklassen är ett någorlunda nytt fenomen: 

”Alla de kännetecken vi förknippar med underklassen uppträdde vid ungefär 

samma tidpunkt, vilket antyder att underklassens uppkomst avspeglar några 

större förändringar i samhället.” 188 

Underklassen – kan den förklaras? 

Vilka är då dessa förändringar som kan förklara underklassens uppkomst? 

Naturligtvis är de allmänna fattigdomsförklaringarna gångbara, men eftersom 

underklassen framstår som en särskild kategori av fattiga måste förklaringarna 

rimligen ha särskild skärpa. De faktorer som brukar framhållas är 

avindustrialiseringen, bidragsberoendet, familjens upplösning och ett svart 

kulturellt arv, eventuellt i kombination med en vit kulturskymning. Men återigen 

öppnar sig en avgrund mellan dem som i strukturellt perspektiv ser 

människor som offer för väldiga krafter som de själva inte kan påverka, och 

dem som i behavioristiskt eller kulturellt perspektiv ser människor som beter 

sig avvikande och destruktivt och menar att ingen kan befrias från ansvar för 

sina handlingar. Eftersom orsakssambanden mellan strukturer och handlingar 

löper fram och tillbaka kan man naturligtvis spänna upp en och annan 

hängbro över avgrunden. ”Strukturer och handlingar blir”, förklarar Katz, 

”oskiljbara, förenade i en dynamisk ömsesidighet som ständigt omgestaltar 

sig över tiden och som bäst kan förstås som historia.” 189 Men ytterst blir 

ändå frågan: Har ”samhället” stött ut dessa människor eller har de själva 

mält sig ur ”samhällsgemenskapen”? 

De nyss nämnda sociologerna Wilson och Anderson gav, i förenklade 

ordalag, följande förklaring till underklassens framväxt: Det svarta gettot var 

ett uttryck för diskrimineringen av alla svarta. Där levde medelklass och 

arbetarklass sida vid sida. Medborgarrättsrörelsens framgångar på 1960- 

187 Karger & Stoesz (1998) sid 141; Katz (1993) sid 18; Kelso (1994) sid 28; Mead (1996) sid 252. 

188 Kelso (1994) sid 29, 164–165. 

189 Katz (1993) sid 442. 

112

talet öppnade utvägar för de bättre bemedlade. När medelklassen flyttade till 

bättre jobb och bostäder i förorterna, samtidigt som industrierna lämnade 

innerstäderna, blev en underklass lämnad kvar, utan ledare, förebilder eller 

jobb. Eftersom de unga svarta männen inte kunde finna arbeten blev de föga 

attraktiva som makar och allt fler kvinnor valde att leva ensamma med sina 

barn. Kritikerna av denna förklaring har avfärdat tanken på att det någonsin 

har funnits en gyllene tid i gettot när de olika klasserna levde och arbetade 

sida vid sida. 190 Katz intar en förmedlande position: Det har aldrig funnits 

några goda tider och klassintegrerade miljöer i gettot. Men de svarta i gettot 

har aldrig tidigare varit drabbade av så kronisk arbetslöshet. ”Denna 

koppling mellan ras, urban fattigdom och avskiljning från arbetsmarknaden 

är ny i den amerikanska historien.” 191 

En del forskare menar att underklassproblemet kan ses som en följd av 

storstädernas omvandling i den ”postindustriella” tiden 192 , eventuellt i kombination 

med traditionell diskriminering. Andra menar att det har djupa rötter 

i den amerikanska södern – i slaveriet och systemet med ”sharecroppers” 

– eller rent av i Afrika – i den afrikanska familjekulturen. Så till exempel anser 

en forskare som Andrew T Miller att de svartas familjemönster, delvis på 

grund av arvet från Afrika, är annorlunda än – och överlägset – de vitas. 

Problemet består alls inte i några splittrade svarta familjer utan i att den västerländska 

kärnfamiljen är oduglig! 193 Den ofta hörda invändningen mot talet 

om den svarta familjens sönderfall, att ”storfamiljen” spelar en annan roll i 

de svartas kultur än i de vitas, avfärdar Murray med en fnysning: Innebär 

storfamiljen att barnet har gott om manliga förebilder även om den biologiska 

fadern saknas i hemmet? Nej, ”argumentet om storfamiljen blir ett 

grymt skämt” därför att när det inte blir några äktenskap blir det också ont 

om manliga släktingar. ”Äktenskap är lika nödvändiga för storfamiljer som 

för kärnfamiljer.” 194 

Murrays egen underklassförklaring skjuter som sagt in sig på de ensamma 

mödrarna. ”Mitt påstående är att utomäktenskapligt barnafödande är det 

190 Se t ex Stern (1993). 

191 Katz (1993) sid 446–448. 

192 Se t ex Bartelt (1993) sid 157. 

193 Miller (1993). 

194 Murray (1996d) sid 100. 

113

viktigaste enskilda sociala problemet i vår tid – viktigare än brottslighet, droger, 

fattigdom, analfabetism, bidrag eller hemlöshet eftersom det är drivkraften 

bakom allt annat.” Anledningen till att det finns så många ensamma 

mödrar är i huvudsak att de subventioneras av staten. ”För många kvinnor 

har bidragssystemet visat sig vara en Faustliknande överenskommelse i vilken 

staten spelar djävulens roll.” 195 

Kelso tror inte att underklassen har sin egen fattigdomskultur, t ex genom 

att de svarta har behållit särskilda traditioner från slaveriet, eftersom den 

började utvecklas först på 1960-talet. Han är tveksam till Wilsons tes att 

utflyttningen av industrier från innerstäderna har lämnat de fattiga isolerade 

och benägna att utveckla sin egen kultur, eftersom underklassbeteendena 

började frodas innan industriflykten tog fart. Det kan rent av vara så att ”flytten 

av företag och människor ut från gettot också beror på sammanbrottet i 

de kulturella värderingarna i innerstaden, snarare än vice versa”. Att en 

grupp isoleras behöver inte heller betyda att den spårar ur, vilket 

Chinatownexemplen visar. Problemet behöver inte bestå av isolering och 

subkultur: ”Problemet med den svarta underklassen är inte att den är isolerad 

från det normala samhällets värden utan att den har anammat en överdriven 

version av samhällets emanciperade och ofta anomiska kultur ... Om 

det är fallet så är det det svarta gettots mottaglighet snarare än isoleringen 

gentemot utvecklingen i den större kulturen som förklarar den olyckliga uppkomsten 

av underklassen.” Det är då snarare grupper som ännu så länge 

håller kvar vid sin egen kultur, t ex invandrarna från Asien, som kan motstå 

de traditionella värdenas sönderfall. 196 

Lawrence Mead tror inte mycket på teorierna om att en lång rad problem 

– brist på jobb, låga löner, diskriminering – hindrar de fattigaste från att försörja 

sig. ”Problemet med löneteorin är att om de flesta fattiga vuxna inte 

ens är anställda kan låga löner inte orsaka deras fattigdom.” Dessutom har 

medelklassen till skillnad från underklassen reagerat på stagnerande löner 

genom att öka arbetsinsatserna. Och: ”Även om tillverkningsjobben uppenbarligen 

försvinner från innerstäderna kan detta vara följden av, och inte 

orsaken till, den sociala oredan där.” Mead tror inte heller att de fattiga på 

195 Murray (1993) och (1994b). 

196 Kelso (1994) sid 167–173. 

114

grund av bristande utbildning är omöjliga att använda i ”hightech-ekonomin”. 

”Arbetsgivarna i städerna klagar mest på de anställdas brist på grundläggande 

arbetsdisciplin – oförmåga att komma till arbetet och lyda – snarare 

än på en brist på avancerade kunskaper.” Vad tror då Mead på? Jo, på 

förekomsten av en ”fattigdomskultur” – en lång historia av bristande möjligheter 

som har lett till likgiltighet och brist på arbetsmoral. 197 

Suzanne Model menar att varje seriös förklaring till underklassens framväxt 

måste vara historisk och jämförande och skjuta in sig på skillnader mellan 

olika grupper vad gäller yrkeskunnighet och diskriminering på arbetsmarknaden. 

Själv anser hon att ”den etniska nischen” 198 avgör om grupperna 

kan hantera sina yrkesmässiga brister och arbetsgivarnas fördomar. 

Nischverksamhet möjliggör social rörlighet (arbetare som blir småföretagare) 

och ekonomisk trygghet som gör det möjligt att ge nästa generation bättre 

utbildning. De svarta hittade emellertid inte sin nisch – offentliga sektorn 

– förrän på 1970-talet. Men den sektorn expanderar inte längre och ställer 

dessutom krav på utbildning. 199 

Det verkar onekligen – om man får tillåta sig ett ögonblicks spekulation 200 

– som om det historiska arvet när det gäller behandlingen av svart arbetskraft 

har lett till en ond cirkel av ömsesidigt misstroende som är svår att 

bryta. Eftersom svarta arbetare diskriminerades och fick de sämsta jobben 

blev de ofta ”hoppjerkor” som flyttade runt i hopp om att finna en anständig 

arbetsgivare. Ibland tog de till betydligt kraftfullare metoder. Till och med 

en så vänsterorienterad akademiker som Katz noterar hur de svartas motstånd 

mot (vita) auktoriteter yttrade sig i beteenden som ”att dra fötterna 

efter sig på arbetet, småstölder, att fördärva egendom”. 201 Det är inte svårt 

att förstå att en sådan motståndskultur har vuxit fram. Det är inte heller svårt 

att förstå att dagens arbetsgivare är rädda för att få in sådana ”kulturyttringar” 

i sin verksamhet. 202 

197 Mead (1996) sid 257–262. 

198 Med ”etnisk nisch” menar Model helt enkelt att en etnisk grupp eller rasmässig minoritet är överrepresenterad 

i ett visst yrke. 

199 Model (1993). 

200 Detta resonemang är något inspirerat av Trotter (1993). 

201 Katz (1993) sid 469. 

202 De svartas situation kan också diskuteras i termer av segmenterad eller dual arbetsmarknad. För en översikt 

av ämnet se t ex Cain (1987) och Ryan (1987). 

115

Låt oss avrunda detta förklaringsavsnitt med att återvända till Kelso, som 

anser att man måste kombinera ett antal förklaringar för att förstå vad som 

har hänt: ”Underklassens uppkomst kan i själva verket bäst förklaras av upplösningen 

av traditionella värden, tillväxten av en välfärdsstat som betonade 

rättigheter i stället för skyldigheter, sammanbrottet för socialiseringens traditionella 

agenter i innerstäderna (inklusive familjen) och den svarta medelklassens 

flykt till förorterna. Kombinationen av dessa faktorer ledde till en 

genomgripande känsla av anomi i innerstaden som blev till en självgenererande 

nedåtgående cirkel som utplånade de traditionella formerna för social 

kontroll.” 203 

Intressant nog finns det alltså forskare/debattörer även i det konservativa 

lägret, exempelvis Kelso, som ser underklassen som ett symptom på att hela 

samhället är sjukt och inte som en subkultur som har vinkat adjö till ”mainstream 

America”. Detta får, som vi skall se, konsekvenser för förslagen om 

hur problemet skall åtgärdas. Medan marknadsliberalerna ser problemet 

som i hög grad orsakat av statens ”välmenande” ingripanden, varvid lösningen 

ligger i en statlig reträtt, ser de socialkonservativa problemet som i 

hög grad orsakat av sammanbrottet för traditionella värden (disciplin, 

arbetsmoral, familjesammanhållning), varvid staten i vissa avseenden måste 

flytta fram sina positioner och börja ställa krav på folk. 

Europa nästa? 

För alla som med ett överseende leende brukade skaka på huvudet inför 

USA:s problem har de senaste årtiondenas utveckling – inte minst i Europas 

storstäder – inneburit något av en chock. Rasmotsättningar, gettobildningar 

och framväxten av en underklass var tydligen inte exklusivt amerikanska 

fenomen när allt kom omkring! En av dem som har dragit in Europa i underklassdebatten 

är Charles Murray. Han utfärdade 1989 en varning för att en 

underklass av samma typ som den amerikanska höll på att växa fram i 

England. Denna varning, som framfördes i en artikel i Sunday Times, och den 

debatt som följde har publicerats i Charles Murray and the underclass – the 

developing debate (1996). 

Murray menade i sin debattartikel att skillnaden mellan USA och England 

203 Kelso (1994) sid 280. 

116

var att USA som vanligt hade ”nått framtiden först”. Hur vet man då att man 

har fått ett underklassproblem på halsen? Enligt Murray finns två kännetecken: 

ökat utomäktenskapligt barnafödande och ökad arbetsovilja bland 

unga, friska män. I sin beskrivning av unga män utvecklar Murray avsevärda 

generaliseringstalanger: unga män är ”barbarer” som antingen civiliseras 

och visar att de är män genom att ta ansvar för en familj, eller som inte civiliseras 

och försöker bevisa sin manlighet genom att göra så många flickor 

som möjligt på smällen och slå alla som inte visar ”respekt” på käften. ”Jag 

hävdar att civiliseringsprocessen inte kan äga rum i samhällen där familjen 

med två föräldrar inte är norm”, deklarerar han. 204 

I den eldfängda debatt som följde på Murrays brandfackla framfördes 

bland annat anklagelser om att han lade skulden på offren. Murray slog ifrån 

sig: ”Jag skyller på regeringar som bedriver förvänd politik som förleder 

människor att bete sig på sätt som verkar förnuftiga på kort sikt men som är 

katastrofala på lång sikt.” Vidare menade han att man måste kunna såväl 

berömma som klandra människor för deras handlingar. Rättesnöret borde 

vara: ”använd inte en annan moralisk norm på främlingar – inklusive fattiga 

främlingar – än den norm som gäller för de människor man känner och 

älskar.” Murray förklarade vidare att om hans egen dotter blev gravid utan 

möjlighet att försörja sitt barn skulle han klandra henne, men fortfarande 

älska och hjälpa henne. Om staten kunde göra detsamma – klandra, älska, 

hjälpa – skulle det inte finnas så stor anledning att kritisera de sociala pro- 

grammen. 205 

Här finns en beröringspunkt över en avgrund mellan vänster och höger. 

Vänstern (t ex Katz) menar på sitt sätt att alla människor måste behandlas 

lika och att det inte finns några skillnader mellan ”underklassen” och resten 

av människorna i samhället mer än att vissa har haft otur och hamnat på 

klassamhällets botten. Högern (i Murrays tappning) menar att alla människor 

måste behandlas lika och att det finns skillnader mellan underklassen 

och resten av människorna i samhället eftersom vissa bryter mot alla normer. 

Det är inte gott att veta om den oroande utvecklingen i Europas storstä- 

204 Murray (1996a) sid 24, 37, 40–41 och (1996c) sid 121. 

205 Murray (1996b) sid 84–86. 

117

der är betjänt av att diskuteras i termer av underklass. Men den amerikanska 

debatten är, som så ofta, svår att bortse ifrån. Murrays varningsrop kan 

verka förbryllande eftersom hela hans argumentation roterar kring ett enda 

nav: ensamma mammor. 206 Särskilt i Skandinavien, där samboende och 

utomäktenskapligt barnafödande är mer regel än undantag utan att samhällsordningen 

verkar hotad, kan ropet eka ihåligt. Murray har också fått kritik 

som bygger på hänvisningar till skandinaviska förhållanden. Han har då 

nöjt sig med att konstatera att det ständiga lovprisandet av den skandinaviska 

modellen av någon anledning har tystnat på senare år. Sverige och 

Danmark har, menar Murray, problem som inte bara hänger samman med 

arbetslösheten utan också med ”svårigheterna att försöka upprätthålla ett 

samhälle och en kultur utan den traditionella familjen att förlita sig på”. 207 

Anledningen till att Murray lägger sådan vikt vid kärnfamiljen är att han 

ser den som den sociala enhet vilken i årtusenden har socialiserat och disciplinerat 

varje ny generation. Om staten bidrar till familjens upplösning 

måste staten överta disciplineringsuppgiften, och det skulle i Amerikas fall 

innebära att samhället förvandlas till ”en oigenkännligt auktoritär, socialt 

segregerad, centraliserad stat”. 208 

Glöm underklassen?! 

Den långa högkonjunkturen under 1990-talet har medfört att oron för 

underklassen skingrats. ”Ingen talar mycket om underklassen nuförtiden”, 

konstaterar Murray i sin senaste skrift på temat. Bidragsberoende, kriminalitet 

och tonårsgraviditeter minskar och sysselsättningen är överfull. Vad 

finns det att oroa sig för? Jo, menar Murray, åtskilligt. Den minskade brottsligheten 

beror i huvudsak på att fler människor sitter i fängelse – den har 

uppnåtts ”inte genom att socialisera underklassen utan genom att sätta 

stora delar av den bakom galler”. Arbetslösheten bland unga svarta män har 

inte sjunkit trots att arbetsgivarna letar arbetskraft med ljus och lykta. Det 

utomäktenskapliga barnafödandet ökar inte men ligger kvar på hög nivå. 

206 En av Murrays kritiker menar att även om ”Murrays argument i huvudsak har blivit vederlagda” så har 

Murray ändå lyckats göra de ensamma mammorna till ”den centrala ikonen i debatten om familjen”. Se Stern 

(1993) sid 244. 

207 Murray (1996b) sid 89. 

208 Murray (1993). 

118

Bidragsrullorna har blivit kortare, men det är oklart vilken kategori av människor 

som har slutat lyfta bidrag. Därmed anser sig Murray kunna leverera 

svaret på sin fråga: ”Varför är underklassen inte längre en aktuell fråga? Det 

var inte förekomsten av en underklass som bekymrade oss utan att underklassen 

fanns inför våra ögon. Nu gör den inte det – till större delen och för 

stunden — så vi kan glömma den.” 209 

Vad tror våra intervjupersoner? Håller underklassen på att försvinna? Eller 

har den bara tillfälligtvis försvunnit ur synfältet och debatten? 

Michael Katz tror inte att verkligheten har ändrats särskilt mycket. ”Allmänhetens 

oro för sådana här saker har sin egen livscykel. Något kommer 

på tapeten och försvinner efter ett tag ur det allmänna medvetandet. Det 

betyder inte att problemet försvinner.” Katz tror att framför allt den minskade 

kriminaliteten har vänt bort intresset från underklassen. ”Det handlar inte 

så mycket om oro för människors situation som om rädsla för människor.” 

Katz är, som tidigare har framgått, inte glad åt begreppet underklass och vill 

inte se Europa anamma det amerikanska språkbruket. ”Jag motsätter mig 

begreppet, det är stigmatiserande och förstärker skillnader mellan människor.” 

Theda Skocpol tycker att det har varit tyst om underklassen på senare år. 

Oron för kriminalitet och utomäktenskapligt barnafödande har skingrats 

något. ”Debatten kretsar inte kring de människor som är mycket fattiga och 

utanför arbetskraften utan kring människor som har svårt att få sin ekonomi 

att gå ihop och som är i eller vill in i arbetskraften – de arbetande fattiga. 

Det är i linje med min politiska position: jag föredrar att tala om majoriteten 

och inte bara om de fattiga.” 

”Alla erkänner att det finns något sådant som en underklass men att den 

är mycket liten i jämförelse med det allmänna fattigdomsproblemet”, förklarar 

Peter Gottschalk och fortsätter: ”Underklassen har krympt på längre sikt 

och jag förmodar att den kommer att fortsätta göra det.” 

David Stoesz erkänner också underklassens existens: ”Jag tror att det 

finns en underklass, en grupp som är så psykologiskt och sociologiskt desorganiserad 

och självdestruktiv att den kommer att fortsätta existera även 

under de mest generösa sociala program. De konservativa har troligen rätt 

209 Murray (1999), fr a sid 4, 21. 

119

när de säger att förmåner utan villkor ger näring åt underklassen. (Vänster)liberalerna 

kan nog handskas med underklassen på ett mer medkännande 

sätt men är fullständigt naiva i sin syn på den. Det ligger en ironi i att de 

som skulle kunna formulera ett sympatiskt program för underklassen vidhåller 

att den inte existerar. De konservativa å andra sidan har applicerat sin 

agenda på alla låginkomsttagare. Paternalism behövs kanske för underklassen, 

men inte för de arbetande fattiga, som bara behöver hjälp för att få sin 

ekonomi att gå ihop. Jag antar att de konservativa slutligen kommer att få 

betala ett pris för det misstaget.” Stoesz ser också en ironi i att den paternalistiska 

reaktionen kräver en utvidgning av den offentliga byråkratin – 

socialarbetare som övervakar, utvärderar och beslutar. ”En god libertarian 

skulle betrakta detta med fasa.” 

William Kelso är av irländskt ursprung och uppehåller sig gärna vid den 

första amerikanska underklassen, irländarna i mitten på 1800-talet. Enligt 

Kelso fungerade den katolska kyrkan på den tiden som ett slags välfärdsstat 

som lyckades inympa respekt för lag och ordning bland irländarna. Inom 

loppet av ett par årtionden försvann den irländska underklassen – fyllbultarna 

blev poliser – för att med tiden transformeras till medelklass. Kelso ser 

paralleller mellan 1800-talets irländska underklass och dagens till stor del 

svarta underklass. Han finner förtröstan i att kyrkan är den viktigaste institutionen 

för de svarta och i att den katolska kyrkan (i konkurrensen om servicecheckarna) 

visar intresse för att utbilda svarta ungdomar. Och han ser en 

tillnyktring i hela samhällsklimatet. Efter vänsterns och marknadsliberalismens 

låt-gå-epoker har initiativet glidit över till de socialkonservativa: ”På 

90-talet har vi blivit tuffare mot folk som inte sköter sig. Det har skett en förskjutning 

i värderingarna. Fler fattiga arbetar och det utomäktenskapliga 

barnafödandet minskar. Presidentens och samhällets förändrade attityd 

sipprar ner i underklassen.” 

Charles Murray konstaterar att hans senaste underklassrapport har fått 

svag respons. ”Alla talar om minskande brottslighet som om vi hade färre 

brottslingar. Vi har lika många brottslingar som förut, skillnaden är att de sitter 

i fängelse. Jag är glad att vi har dem inlåsta. Men det betyder inte att de 

har blivit bättre människor, bara att de försvunnit från gatan. Så länge 

bidragsrullorna och brottsligheten minskar är alla nöjda. Men det betyder 

inte att underklassen har försvunnit. Livet i de samhällen där underklassen 

120

lever är, tror jag, likadant som det alltid har varit.” Den stora oenigheten mellan 

Murray och hans kritiker ligger enligt Murray själv i den betydelse man 

lägger vid det utomäktenskapliga barnafödandet. ”Om jag har fel har USA, 

England och Sverige inga problem. Om jag har rätt får vi se underklassen 

växa och bli värre på 2000-talet. Andelen utomäktenskapliga födslar ökade 

i USA tills alldeles nyligen. Vi vet inte hur det går med dessa barn. Det är ett 

stort oplanerat samhällsexperiment. Experimentet säger att 10 000 år av 

mänsklig historia är fel, hela den historia som säger att man måste ha fäder 

för att fostra nästa generation. Jag är tillräckligt av traditionalist för att tro 

att 10 000 år av mänsklig historia har något att säga. Vi bör få svaret om 

fem eller tio år.” 

Intressant nog visar det sig att Katz och Murray, de ideologiska ytterfältarna, 

har det gemensamt att de menar att den värsta sortens fattigdom 

lever kvar under ytan och blir mindre uppmärksammad bara därför att den 

till stor del är inburad och utgör ett mindre omedelbart hot mot den breda 

allmänheten. Inom högerlägret finns klara skiljelinjer. Libertarianen Murray 

ser underklassen som något som (låt vara med statlig hjälp) har utvecklas i 

samhällets bottenskikt och hotar att sprida sig uppåt, den socialkonservative 

Kelso ser ett förfall i samhällets toppskikt som sipprar neråt. Därför är 

Kelso också mycket mer optimistisk angående möjligheterna att bli kvitt 

underklassproblemet, eftersom han tycker sig ha märkt en tillnyktring på 

högsta nivå. 

I korthet 

• I USA räknas de människor som fattiga som faller under en officiell absolut 

fattigdomslinje. Andelen fattiga föll raskt under 1950- och 1960-talen 

till en bottennivå på 11 procent 1973. Därefter har andelen legat ganska 

stabil mellan 10 och 15 procent och hamnade 1998 på 12,7 procent. 

Skillnaderna mellan olika grupper – vita, svarta, hispanics, män, kvinnor, 

gifta, ensamstående etc – är stora. De största förbättringarna på senare år 

har ägt rum bland de svarta. Ensamstående kvinnor med barn utgör problemgruppen 

framför andra. 

• Fattigdomsförklaringarna handlar om brist på ”humankapital” och entreprenörsförmåga, 

upplösningen av (den svarta) familjen, brist på anständigt 

betalda jobb, bidragsberoende, upplösning av pliktmoralen, diskriminering, 

121

industriflykt, ”masskustomisering”. Grovt sett betonar vänstern förklaringar 

som har med den ekonomiska strukturen att göra, medan högern (marknadsliberalerna) 

betonar en socialpolitik som belönar kortsiktigt beteende 

eller (de socialkonservativa) en förskingring av de värderingar som betonar 

utbildning och arbete. 

• Finns det skäl att känna optimism eller pessimism inför utvecklingen på 

fattigdomsfronten? Inom vänstern ser man ljuspunkter i en på det hela 

taget mörk bild, inom högern är man betydligt mer optimistisk och tror att 

de fattiga kan arbeta sig uppåt om de bara är motiverade. 

• Fenomenet underklass har i ett par årtionden kastat en skugga över den 

amerikanska scenen. Vissa debattörer till vänster menar att begreppet bara 

är ägnat att lägga skulden på offren. Andra debattörer, till vänster och till 

höger, tror verkligen att det finns en underklass, en grupp människor som 

inte bara är fattiga utan förenar en lång rad problem: låg utbildning, arbetslöshet, 

bidragsberoende, familjeupplösning, kriminalitet, drogberoende. 

• Förklaringarna till underklassens framväxt handlar om industriernas och 

den svarta medelklassens flykt från innerstäderna, arvet från slaveriet, 

utvecklingen av en ”fattigdomskultur”, den svarta familjens sammanbrott 

och (den statsunderstödda) ökningen av antalet ensamma mödrar, en kulturskymning 

som blir till rena natten i samhällets bottenskikt. 

• De goda tiderna på 1990-talet och den minskade kriminaliteten har gjort 

att oron för underklassen börjar skingras. Vissa debattörer, såväl till vänster 

som höger, tror emellertid att mycket lite har hänt under ytan. De tror 

inte att livet i gettot har ändrats så mycket eller att brottslingarna blivit 

omvända – bara inlåsta. 

122

5. Den socialpolitiska arsenalen 

Den amerikanska välfärdsstaten är uppbyggd kring ett stort antal program 

av vilka de viktigaste är pensionsprogrammet Social Security, sjukförsäkringarna 

Medicare och Medicaid, skattereduktionen EITC, bidragsprogrammet 

TANF för fattiga familjer, matkupongprogrammet, bostadsbidragen och 

olika arbetsmarknadsutbildningar. Vid sidan om, och i samarbete med, de 

offentliga organen opererar frivilligorganisationer och företag i stor skala på 

det socialpolitiska fältet. I detta kapitel kommer vi att ta hjälp av Howard 

Kargers och David Stoesz mäktiga arbete om American social welfare policy 

(1998), som i detalj beskriver programmen och aktörerna. 

USA:s offentliga utgifter har sedan 1975 med anmärkningsvärd stabilitet 

pendlat runt 30 procent av BNP, varav de federala utgifterna svarat för dryga 

20 och de delstatliga och lokala utgifterna för knappa 10 procent. 1997 svarade 

titeln ”human resources” – som täcker områdena utbildning, sysselsättning, 

hälsovård, socialförsäkringar, understödsprogram m m – för 63 

procent av den federala budgeten. Andelen låg på 1970- och 1980-talen 

runt 50 procent men har sedan 1991 stadigt ökat och kommer enligt prognoserna 

att fortsätta öka. 

123

Tabell 14. Utgifter (miljarder dollar) under federala budgettiteln ”human resources” 

1997 samt prognoser för år 2000 och 2003. 

Prognos Prognos 

1997 2000 2003 

Utbildning, sysselsättning, sociala tjänster 1 153 1 63 1 166 

Hälsovård 1 124 1 150 1 183 

Sjukförsäkring (Medicare) 1 190 1 217 1 256 

Inkomstskydd 1 231 1 263 1 287 

Pensioner (Social Security) 1 365 1 413 1 471 

Förmåner för krigsveteraner 1 139 1 144 1 147 

Summa 1 002 1 150 1 310 

Källa: Budget of the United States government – fiscal year 1999: Historical tables, 

tabell 3.1. 

De offentliga socialförsäkringarna 

Som framgår av tabell 14 svarar socialförsäkringarna – pensioner, sjukförsäkring 

och inkomstskydd (som till hälften består av pensioner till bl a federalt 

anställda och arbetslöshetsförsäkring) – för den överväldigande delen av 

utgifterna under titeln ”human resources” och beräknas också svara för de 

stora utgiftsökningarna under åren framöver. Enbart pensionsutgifterna 

beräknas öka med 15–20 miljarder dollar om året. 

Socialförsäkringssystemet är grundstenen i den amerikanska socialpolitiken. 

210 Det är utformat som ett ”pay-as-you-go”-system, vilket innebär att 

arbetsgivare och anställda fortlöpande betalar för dem som är sjuka, arbetslösa 

eller pensionerade. Det socialförsäkringsprogram med upphov i Social 

Security Act från 1935 som täcker ålderspensionärer, efterlevande och 

arbetsoförmögna går under beteckningen OASDI (Old Age and Survivors’/ 

Disability Insurance) men kallas i vardagslag rätt och slätt för Social Security. 

Det är, med Skocpols ord, ”utan jämförelse det moderna Amerikas mest 

effektiva program för att lyfta människor ur fattigdom”. 211 Ändå utgör de amerikanska 

offentliga pensionsutgifterna bara 5 procent av BNP, mot 11–12 

210 Se Karger & Stoesz (1998) kap 10. 

211 Skocpol (1995) sid 265. 

124

procent i länder som Tyskland, Frankrike och Japan. Förmånerna är blygsammare 

och andelen pensionärer mindre i USA än i de andra länderna. 212 

Liksom har varit fallet i Sverige beträffande ATP-systemet, förs i USA en 

diskussion om huruvida OASDI-systemet är underfinansierat och om vad 

som händer när fyrtiotalisterna går i pension. 213 Dagens pensionärer klagar 

inte eftersom de oftast får ut mer ur systemet än de har betalat in. Men de 

yngre oroar sig för hur mycket de skall tvingas betala och för om de själva 

skall få pension på gamla dar. De flesta tycks föredra att skjuta problemet på 

framtiden. 1998 var 12,7 procent av amerikanerna över 65 år och prognosen 

pekar på 21 procent år 2030. 1960 gick det en pensionär på fem yrkesverksamma, 

1980 en på dryga tre och 2040 lär det gå en pensionär på två 

yrkesverksamma. 214 Oron för pensionssystemet har gett bränsle åt en debatt 

om en (åtminstone partiell) privatisering av pensionssystemet. 215 Exempelvis 

tankesmedjan Cato driver på i den riktningen. 

Arbetslöshetsförsäkringen, som också tillkom i samband med SSA, består 

av dels ett delstatligt understöd i högst 26 veckor, dels ett extra federalt/delstatligt 

program som aktiveras när arbetslösheten i delstaten går över en 

viss nivå och som ger försörjning i ytterligare 13 veckor. Ersättningen varierar 

kraftigt mellan olika delstater men ligger långt under lönen. 

Olycksfalls- eller yrkesskadeersättningen utvecklades gradvis i olika delstater 

mellan åren 1911 och 1948 och täcker omkring 90 procent av arbetskraften. 

Reglerna varierar mellan olika delstater men den allmänna principen 

är att arbetsgivarna (som normalt försäkrar sig) skall svara för kostnader i 

samband med yrkesskador, oavsett vem som bär skulden. 

Skattereduktionen Earned Income Tax Credit (EITC) 216 infördes under 

Gerald Ford 1975 i syfte att garantera arbetande låginkomsttagare en minimiinkomst. 

Den fungerar som en negativ inkomstskatt och ger alla som är 

berättigade till förmånen en skattereduktion som ökar med familjens storlek 

212 Bosworth & Burtless (1997). 

213 Se t ex Blendon m fl (1998), Gale (1997), Light (1998). Aaron & Reischauer (1999) redogör för ett halvdussin 

aktuella reformplaner. 


215 Se t ex slagväxlingen Kotlikoff & Sachs vs Aaron (1997). 

216 Det finns ingen vedertagen svensk beteckning för denna skatt men enligt professorn i arbetsmarknadspolitik 

Eskil Wadensjö och nationalekonomen och skatteexperten Erik Norrman bör man tala om en skattereduktion 

till följd av förvärvsinkomst. 

125

och minskar med inkomstens storlek. Även de familjer som inte behöver 

betala skatt kan få ”återbäring”. EITC-programmet har utökats i flera 

omgångar, senast av Bill Clinton 1993. Det anses inte stigmatiserande eftersom 

det belönar arbetande fattiga och betecknas numera på högsta ort som 

”ett av de viktigaste vapnen i kampen mot fattigdomen”. 217 

Supplementary Security Income (SSI) infördes under Richard Nixon 1972 

och sorterar under Social Security Administration trots att det egentligen är 

ett understödsprogram som omfattar bl a fattigpensionärer, utvecklingsstörda, 

handikappade och missbrukare. 

USA har världens högsta sjukvårdsutgifter per capita. I mitten av 1990talet 

motsvarade sjukvårdsutgifterna hela 14 procent av BNP och offentliga 

sektorn svarade för hälften av dessa utgifter. Utgifterna har ökat och fortsätter 

att öka i rasande takt, varför sjukvården har blivit något av en gökunge 

i de offentliga budgetarna. De flesta amerikaner har visserligen tillgång till 

sjukförsäkring genom sina arbetsgivare och ”får den bästa och mest avancerade 

sjukvården i världen”. 218 Men samtidigt står omkring 15 procent av 

befolkningen utan sjukförsäkring. En stor del av befolkningen täcks av de 

båda offentliga programmen Medicare och Medicaid, vilka daterar sig till 

1965. Medicare är en obligatorisk försäkring som täcker merparten av kostnaderna 

för en sjukhusvistelse för personer över 65 år och en frivillig tillläggsförsäkring 

som täcker en del av kostnaden för läkarbesök, laboratorieanalyser 

m m. Medicaid är nationens största behovsprövade understödsprogram, 

riktat till äldre handikappade, arbetslösa, socialbidragstagare. 

Programmen omfattar i runda tal 35 miljoner människor vardera och kostar 

ca 200 miljarder dollar om året vardera; Medicaid finansieras till ungefär 

hälften av delstaterna. Bill Clinton satsade, som bekant, under sin första 

mandatperiod en stor del av sin kraft på en nationell sjukvårdsreform, inklusive 

sjukförsäkring, men körde fast. Något måste uppenbarligen ändå göras 

åt dessa program när kostnaderna skenar, de äldre blir fler och många människor 

saknar sjukförsäkring. 219 Sjukförsäkringsfrågan har också återvänt till 

politikens stormcentrum – åtminstone i det demokratiska lägret – i samband 

med kampanjen inför presidentvalet år 2000. 220 



219 Se Reischauer (1997). 

126

Understödsprogrammen 

Det är alltså socialförsäkringarna som kostar och ökar mest. Men det är 

understödsprogrammen som får känslorna att svalla. Med Christopher 

Jencks formulering: ”Förr eller senare kommer varje diskussion om fattigdomen 

i Amerika tillbaks till frågan om bidragen ... Diskussioner om fattigdom 

tenderar att fokusera på bidragen därför att det åtminstone på ett ytligt plan 

är ett ämne om vilket vi alla är överens. Alla hatar vi dem. (Vänster)liberalerna 

hatar bidragen för att systemet behandlar de sökande som brottslingar 

och inte ger dem nog med pengar för att försörja sina barn. De konservativa 

hatar dem därför att systemet kostar skattebetalarna pengar, motverkar 

arbete och uppmuntrar vad de ser som beroende.” 221 

Understödsprogrammen är tänkta som ett yttersta skyddsnät för människor 

som uppfyller vissa kriterier – de är behovsprövade. Floran är vildvuxen. 

Tanner redovisar 77 överlappande federala program, varav 59 behovsprövade, 

riktade till de fattiga. 222 De dominerande programmen är TANF 

(före detta AFDC), SSI, matkuponger, Medicaid och bostadsbidrag. År 1993 

berördes 14 procent av befolkningen av behovsprövade program. Bland vita 

icke-hispanics var siffran 8,7 procent, bland svarta 35,5 och bland hispanics 

28,9 procent. 223 

AFDC-programmet 

Debatten om understödsprogrammen har i huvudsak kretsat kring Aid to 

Families with Dependent Children (AFDC). Programmet har sitt ursprung i 

SSA 1935 och programmet Aid to Dependent Children (ADC), som riktade 

sig till ensamma kvinnor (på den tiden företrädesvis änkor) med barn, men 

som 1962 bytte namn för att markera att familjen och inte bara barnen var 

målgrupp. 1996 bytte AFDC skepnad och blev till TANF, varom mer längre 

fram. 

AFDC-programmets historia kan utläsas ur tabell 15. Siffrorna är hämtade 

ur den Green book overview of entitlement programs som vartannat år 

220 Se t ex Welch (1999). 

221 Jencks (1996) sid 69. 

222 Tanner (1996) appendix. 

223 Statistical Abstract of the United States: 1998, tabell 607. 

127

sammanställs av representanthusets bevillningsutskott. Av tabellen framgår 

att klientstocken ökade snabbt på 1960- och 1970-talen för att stabiliseras 

på 1980-talet och återigen öka i början av 1990-talet till ”all time high” 

1994, då 5 miljoner familjer eller dryga 14 miljoner individer eller 5,5 procent 

av befolkningen gick på bidrag. Mellan 1970 och 1994 näst intill halverades 

emellertid bidragens värde i reala termer, men de totala kostnaderna 

ökade inte desto mindre till närmare 25 miljarder dollar. Någon våldsam 

börda för de offentliga budgetarna utgjorde bidraget emellertid inte. AFDC 

utgjorde bara omkring en (1) procent av den federala budgeten. 

Tabell 15. Några mått på AFDC-programmets utveckling 1936–1996. 

1936 1940 1950 1960 1970 1980 1990 1994 1996 

Utgifter (miljarder 

dollar) 0,26 1,37 3,42 5,41 16,80 22,45 22,41 24,08 20,41 

Federal andel av utgifterna 

(procent) 34 40 50 50 65 51 51 51 50 

Genomsnittligt antal familjer 

på bidrag (miljoner) 0,16 0,37 0,65 0,8 1,91 3,57 3,97 5,01 4,55 

Genomsnittligt antal 

bidragstagare 

(miljoner) 0,55 1,22 2,23 3,07 7,43 10,5 11,46 14,23 12,65 

Genomsnittlig familjestorlek 3,4 3,3 3,4 3,8 3,8 2,9 2,9 2,8 2,8 

Genomsnittlig månatlig 

förmån per familj 

om tre (dollar) 322 312 440 559 734 523 470 397 374 

Bidragstagarnas andel 

av befolkningen 

(procent) 0,4 0,9 1,5 1,7 3,7 4,6 4,6 5,5 4,8 

Källa: The 1998 Green book, sektion 7, tabell 7–2. Not: Dollar i 1996 års priser. 

128

Bidraget har varierat kraftigt mellan olika delstater. Under 1997, vid övergången 

från AFDC till TANF, låg bidraget för en familj om tre (en vuxen och 

två barn) på i genomsnitt 377 dollar i månaden men varierade från 923 dollar 

i Alaska till 120 dollar i Mississippi. I kombination med matkuponger blev 

förmånerna i genomsnitt 692 dollar med variation från 1 246 dollar i Alaska 

till 435 dollar i Mississippi. 224 AFDC-familjerna har varit berättigade till matkuponger, 

vilkas värde till skillnad från kontantbidraget är inflationsskyddat, 

och Medicaid. Vidare har delstaterna varit förpliktigade att förse familjer 

med Medicaid och subventionerad barnomsorg i upp till ett år efter att de 

har gått av bidraget. 

Hur har då klientstocken sett ut? Andelen bidragstagare har naturligtvis 

varit större bland svarta (16,4 procent) och hispanics (10,9 procent) än bland 

vita icke-hispanics (2,4 procent; siffrorna från 1993). Av hela klientstocken 

utgjorde 1995 vita 36, svarta 37, hispanics 21 och asiater 3 procent. 225 

Den överväldigande delen av AFDC-familjerna har bestått av ensamma 

kvinnor med barn och de vanligaste orsakerna till att de behövde bidrag var 

utomäktenskapligt barnafödande, fallande inkomster och skilsmässor. En 

beskrivning av klientelet kan lyda som följer: ”Huvuddelen av långvariga 

bidragstagare är ogifta mödrar av vilka de flesta fick sitt första barn som 

ogifta tonåringar. Dessa unga mödrar har dåliga utsikter till att börja med 

och har ytterligare begränsat sina livschanser genom att systematiskt underinvestera 

i sig själva – genom att hoppa av skolan, genom att få barn utanför 

äktenskapet och genom att inte arbeta. Till följd av detta har de inte den 

utbildning, de praktiska kunskaper eller de arbetsvanor som behövs för att 

försörja sig på ett tillfredsställande sätt.” 226 

En fråga som undersökts utan att man kunnat komma fram till något 

säkert svar är huruvida ”bidragsberoendet” går i arv. Visserligen har man 

kunnat visa på en stark korrelation mellan föräldrar som går på bidrag och 

döttrar som går på bidrag. Men vad som är ”orsaken” till att döttrarna blir 

AFDC-mödrar är inte lätt att reda ut eftersom de kommer från allmänt 

resurssvaga familjer. 

224 The 1998 Green book, sektion 7, tabell 7–8. 

225 The 1998 Green book, sektion 7, tabell 7–19; Statistical Abstract of the United States: 1998, tabell 607. 

226 Besharov (1996) sid 44. 

129

Kritiken mot socialbidragen 

Bidragssystemet, och framför allt AFDC, har varit omstritt i årtionden. 

Kritikerna till vänster tyckte att det var för snålt tilltaget. Kritikerna till höger 

kontrade med att bidragstagarna normalt omfattas av flera överlappande 

program. Tanner och hans kollegor på Cato Institute presenterade 1995 en 

studie i vilken de försökte mäta effekten av en kombination av förmåner på 

en typisk bidragsfamilj (en kvinna med två barn) i samtliga delstater. De fann 

att familjen hamnade över fattigdomslinjen i samtliga delstater. Hawaii toppade 

listan med förmåner värda 36 000 dollar om året och Mississippi låg i 

botten med 11 500 dollar. De jämförde också (de skattefria) förmånerna 

med den lön före skatt som en arbetare måste tjäna för att få en motsvarande 

nettoinkomst och fann att det var ”lönsammare” att gå på bidrag än 

att tjäna 8 dollar i timmen i 40 delstater, 10 dollar i timmen i 17 delstater 

och 12 dollar i timmen i 8 delstater. 227 

Oavsett om man tycker att bidragen varit snålt eller generöst tilltagna har 

alla kunnat enas om en sak: att de har ”misslyckats med att i tillräcklig grad 

undanröja fattigdomen och att alltför många amerikaner förblir fattiga och 

under alltför lång tid beroende av offentligt understöd”. 228 

AFDC-programmet har varit väckt många farhågor. Karger och Stoesz räknar 

upp de vanligaste (som de menar) myterna: att många arbetsföra går på 

bidrag, att de flesta fattiga går på bidrag, att ensamma mödrar med bidrag 

skaffar fler barn för att öka bidragen, att den som en gång hamnat i bidragssvängen 

aldrig kommer ur den, att bidragsberoendet fortplantar sig över generationerna, 

att det förekommer bidragsfusk, att bidragstagare flyttar till delstater 

där villkoren är generösa, att bidragen slukar en stor del av delstaternas 

budgetar, att bidragen leder till färre giftermål och fler skilsmässor etc. 229 

För de vänsterorienterade försvararna av bidragssystemen existerar just 

inga problem med incitament, moral eller beroende, eftersom människan är 

av naturen sund. ”I motsats till vad bidragssystemets konservativa kritiker 

hävdar”, skriver Katz, ”ger de statliga förmånerna mycket litet långsiktigt 

227 Tanner (1996, sid 65–68) sammanfattar studien. Resultaten mötte kritik från bl a Center on Budget and 

Policy Priorities. Tanner försvarade sig tillsammans med Naomi Lopez i ett ”briefing paper” 1996. 

228 Epstein (1997) sid 25. 


130

eroende.” Som bevis anför han att antalet familjer med ensamma mammor 

fortsatt att öka trots att AFDC-förmånerna minskat sedan 1970-talet. Han 

avfärdar allt tal om sämre arbetsmoral: ”Arbete är en nödvändig del av livet. 

Nästan alla vill känna sig engagerade, produktiva och nyttiga. Om de får välja 

så väljer de flesta människor arbete – så länge det är varken förnedrande, 

avhumaniserande eller exploaterande – framför lättja och beroende.” 230a 

Karger och Stoesz vänder bak och fram på det konservativa argumentet 

att bidrag gör människor till kortsiktiga vinnare men långsiktiga förlorare. 

Minskade bidrag i dag kommer att leda till ökade bidrag i morgon när barn 

som har blivit utan understöd blir vuxna problemfall som behöver understöd. 

230b Stoesz tonläge i dag (i intervjun) är emellertid ett annat: ”Den nuvarande 

bidragsbyråkratin avhumaniserar mottagarna, alienerar arbetarna och 

är avskydd av skattebetalarna. Det är den mest arkaiska och slösaktiga 

apparaten näst fångvården. Det bästa vi skulle kunna göra är att spränga 

socialbyråerna i luften.” 

Murray är, som vi redan har konstaterat, en ledande företrädare för uppfattningen 

att socialbidragen ger de fattiga ”perversa incitament” genom att 

på kort sikt göra det rationellt att gå på bidrag i stället för att arbeta – den 

som arbetar ”är i själva verket en dumbom”. 231 Denna kortsiktiga rationalitet 

har enligt Murray varit förödande. Den som inte arbetar skaffar sig inga 

meriter och förlorar alla chanser att avancera i tillvaron. 

Tanner följer Murray i spåren. Människor går inte på bidrag för att de är 

slöfockar eller snålskjutsåkare. De går på bidrag för att det betalar sig bättre 

än låglönearbete och risken är ”att arbetsfientliga attityder sipprar ner till 

deras barn”. Tanner menar, likaså i samklang med Murray, att familjeupplösningen 

är det kanske värsta problemet i USA och bidragen ”bidrar helt 

klart till problemet”. Unga, ensamma mödrar utgör ”den hårda kärnan” i 

bidragsstocken och deras barn löper större risk än andra att fastna i drogmissbruk 

och kriminalitet. ”Det är därför uppenbart att varje form av politik 

som uppmuntrar barnafödande utanför äktenskapet borde betraktas som ett 

misslyckande.” 232 

230a Katz (1996) sid 304, 333. 

230b Karger & Stoesz (1998) sid 6. 

231 Murray (1994a) sid 185. 

232 Tanner (1996) sid 70–76, 89–90, 116. 

131

Just frågan om sambandet mellan socialbidrag och familjeupplösning har 

varit synnerligen brännande. Oron har inte varit begränsad till högerlägret. 

Tanner citerar Daniel Patrick Moynihan: ”Vad var när allt kommer omkring 

AFDC-programmet om inte ett underhåll för splittrade familjer. Allmänt sett 

kvalificerade man sig genom att upplösa en familj eller genom att inte bilda 

någon.” Tanner själv drar följande slutsats: ”Naturligtvis blir kvinnor inte gravida 

för att få bidragsförmåner. Det är också sant att en hel mängd andra sociala 

faktorer har bidragit till att öka antalet utomäktenskapliga födslar. Men 

genom att avlägsna de ekonomiska konsekvenserna av utomäktenskapliga 

födslar har socialbidragen avlägsnat ett viktigt skäl för att undvika dem.” 233 

Tanners slutomdöme om bidragsprogrammen är inte nådigt. ”Bidragssystemet 

må ha startats med de bästa avsikter, men det har uppenbart 

misslyckats. Det har misslyckats med att uppnå sitt uttalade mål att minska 

fattigdomen. Men dess verkliga misslyckande är än mer förödande. Bidragen 

har slitit sönder den sociala väven i vårt samhälle. Alla har fått det 

sämre. Skattebetalarna måste stå för notan för program som inte fungerar. 

De fattiga är avhumaniserade, förledda in i ett system från vilket det är fruktansvärt 

svårt att fly. Tonårsflickor föder barn som de aldrig kommer att 

kunna försörja. Arbetsmoralen är urholkad. Brottstalen skjuter i höjden. 

Sådant är bidragssystemets arv.” 234 

Från bidrag till arbete 

Alltsedan 1960-talets krig mot fattigdomen har olika mediciner provats för 

att ersätta bidragsberoende med arbetslust. Man kan skönja tre grundläggande 

strategier: Att skära ner bidragen; den strategin har tillämpats sedan 

1970-talet genom att förmånerna inte ökat i takt med inflationen. Att förknippa 

bidragen med krav på motprestationer; det kan handla om att mottagarna 

deltar i utbildning eller arbetsmarknadsutbildning eller att de utför 

arbete i offentlig regi. Att se till så att det lönar sig att arbeta, vilket kan innebära 

att förmåner som gratis barnomsorg eller sjukförsäkring inte försvinner 

när bidragstagaren börjar arbeta eller att man ökar minimilönen eller skatte- 

reduktionen. 235 

233 Tanner (1996) sid 76. 

234 Tanner (1996) sid 94. 

235 Se Gueron (1996) sid 238–241. 

132

Den andra strategin, försöken att via olika program leda människor från 

bidrag till arbete, inleddes på allvar 1967 med Work Incentive-programmet 

(WIN) och fortsatte 1988 med Family Support Act och Job Opportunities 

and Basic Skills (JOBS), ett sysselsättnings- och utbildningsprogram för 

människor med AFDC-bidrag. Erfarenheterna från dessa program har ofta 

betraktats som nedslående. Det har varit svårt att få människor att delta 

(omkring en fjärdedel av de vuxna bidragstagarna deltog 1995), resultaten 

har varit blygsamma, kostnaden för varje lyckat fall hög. Inte desto mindre 

utgör denna strategi ett bärande inslag i välfärdsreformen från 1996 under 

stridsropet ”from welfare to workfare”. 

Den springande punkten i alla resonemang om möjligheten att få människor 

från bidrag till arbete är incitamenten eller marginaleffekterna, d v s 

förhållandet mellan bidrag och löner. På högerhåll konstaterar man vanligtvis 

rätt och slätt att bidragen är för höga i förhållande till lönerna. ”Eftersom 

bidragsförmånerna är mycket mer generösa än de låglönejobb de (bidragstagarna) 

kan väntas finna är det osannolikt att de tar jobb i den privata sektorn 

som avlägsnar dem från bidragssystemet”, menar Tanner. På vänsterhåll 

konstaterar man också att det inte finns särskilt tungt vägande ekonomiska 

skäl för bidragstagare att arbeta, men drar slutsatsen att det inte går 

att leva anständigt på vare sig bidrag eller låglönejobb. Om man lyckas få 

över fattiga kvinnor från bidrag till arbete så har man kanske minskat 

bidragsberoendet men knappast fattigdomen. 236 Lösningen, får man förmoda, 

består då i att höja bidragen ett snäpp och minimilönen två. 

Vi återkommer till ”workfare” i nästa kapitel om den stora ”välfärdsreformen”. 

Låt oss först bara ägna en smula uppmärksamhet åt den icke-offentliga 

sidan av den sociala verksamheten. 

Den privata sektorn 

De privata företagen spelar flera viktiga socialpolitiska roller: de erbjuder 

sina arbetare förmåner, de ger impulser till den offentliga socialpolitiken och 

de levererar sociala tjänster på uppdrag av staten. 

Att företagen fyller en stor roll på det sociala området är ingen nyhet. 

Storföretagens ledare utvecklade, som vi tidigare har konstaterat, i början av 

236 Jencks (1996) sid 71–72; Johnson (1996) sid 344; Tanner (1996) sid 114. 

133

1900-talet idéer om en välfärdskapitalism som innebar att arbetsgivarna på 

olika sätt skulle sörja för arbetarnas sociala behov. Man kan också lugnt 

påstå att det i dag verkligen finns en sådan välfärdskapitalism, som omfattar 

alla de förmåner som är förknippade med anställning och som är reglerade 

i kollektivavtal. Katz använder en annan etikett än välfärdskapitalism: 

”Den privata välfärdsstaten är omfattande. De flesta amerikaner får sin sjukvård, 

livförsäkring och en del av sin ålderspension genom den.” Katz är, även 

om han oroar sig över att anställningsförmånerna ”splittrar arbetarklassen”, 

beredd att vidgå att ”den privata välfärdsstaten har givit en exempellös 

trygghet åt en majoritet av de arbetande amerikanerna och deras familjer”. 

237 På senare år har emellertid förmånerna naggats i kanten av ”downsizing” 

och servicejobb som ger dåliga förmåner. 

Den amerikanska välfärdsstaten har fortlöpande påverkats av idéer från 

företagarvärlden. Ett exempel är socialförsäkringsprogrammet från New 

Deal, vars utformning påverkades av Gerald Swope, en direktör från General 

Electric som satt ordförande i Roosevelts Business Advisory Council. 238 De 

senaste årtiondena har socialpolitiken påverkats av en rad tankesmedjor 

finansierade av näringslivet, sådana som American Enterprise Institute, 

Heritage Foundation och Cato. 

På senare år har privatföretagen också fått ökad betydelse som leverantörer 

av sociala tjänster. Så kallade ”human service”-företag har gjort dramatiska 

inbrytningar på flera områden som tidigare förvaltades av offentliga 

eller frivilliga organisationer: vårdhem, långvård, hemtjänst, sjukvård, sjukhusadministration, 

barnomsorg, fångvård. En rad storföretag har vuxit fram 

– så drev t ex Beverly Enterprises i mitten av 1990-talet ca 700 vårdhem, 

Columbia/HCA ca 300 sjukhus och Kinder Care ca 1 100 barndaghem. 

Privatiseringen av tjänsteutbudet har i huvudsak skett på tre sätt: genom 

utförsäljning av offentliga tillgångar, genom att tjänsteproduktion läggs ut 

på entreprenad och genom att klienterna/konsumenterna förses med servicecheckar. 

239 Inte minst den senare varianten har knutit samman staten och 

den privata sektorn och gjort det möjligt att leverera sociala tjänster efter 

marknadsmässiga principer. 

237 Katz (1996) sid 317–320. 


239 Karger & Stoesz (1998) sid 188–193, 201. 

134

Karger och Stoesz gör en genomgång av privatföretagens för- och nackdelar 

som leverantörer av sociala tjänster och kommer fram till följande. 

Fördelarna består i att de snabbt kan skaffa fram kapital på ett sätt som staten 

(skatter) och frivilligorganisationer (gåvor) inte kan, och att de är friare 

att experimentera med organisationsformer och program. Nackdelarna 

består i att de kan ”skumma grädden” av mjölken/marknaden, alltså koncentrera 

sig på de bästa klienterna och mest vinstgivande tjänsterna, att de 

kan dumpa de svåra och kostnadskrävande fallen hos offentliga och frivilliga 

organisationer, att det förekommer oligopolisering (det talas t ex om ett 

medicinsk-industriellt komplex) som kan påverka hela socialpolitiken, att det 

på t ex vårdhemmen förekommer standardisering när man försöker hålla 

nere kostnaderna för att ta hand om ett stort antal människor. Vad sägs om 

följande kritik från en professor i företagsekonomi: ”Vårdhemsindustrins 

identiska behandling av alla och envar skapar ett socialt enklassystem för 

alla patienter. Detta innebär ett förnekande av den välbärgade patientens rätt 

att köpa den livskvalitet som hade varit hans eller hennes fram till sjukdomen.” 

240 Om konsekvenserna blir av den arten torde privatiseringens anhängare 

och motståndare snart inte veta vare sig ut eller in. 

Privatiseringen av sjuk- och socialvård handlar inte bara om storföretagsamhet. 

Många socialarbetare har på samma sätt som läkare eller advokater 

etablerat praktik. En majoritet av dessa privatpraktiserande socialarbetare 

är kvinnor. Att ”bli sin egen” har naturligtvis sina fördelar – frihet från rutiner, 

möjlighet till specialisering och, förstås, högre inkomster. En undersökning 

från 1993 visade att medellönen för privatpraktiserande socialarbetare 

låg på drygt 50 000 dollar. 241 

Den frivilliga sektorn 

Den frivilliga sektorn, som spelade en avgörande roll fram till New Deal, kom 

länge att bli ”den bortglömda sektorn”. Under 1980-talet, när motviljan mot 

nya skatter och program bredde ut sig, återupptäcktes frivilligorganisationerna. 

Reagan vädjade till amerikanernas givmildhet, Bush såg ”tusen ljuspunkter”, 

Clinton förklarade att den stora statens tid var förbi och republika- 

240 Karger & Stoesz (1998) sid 194–195, 204–209. 


135

nerna flaggade i sitt ”kontrakt med Amerika” för att frivilligorganisationerna 

borde tilldelas större ansvar. 

Den frivilliga sektorn i USA svarar för omkring 7 procent av nationalinkomsten. 

Dess styrka ligger i den folkliga förankringen. 1995 utförde 48,8 

procent av alla amerikaner över 18 år i genomsnitt 4,2 timmar frivilligt arbete 

i veckan. Det innebär att 93 miljoner människor under året utförde 20 miljarder 

timmar frivilligt arbete, vilket motsvarar i runda tal 10 miljoner årsarbeten. 

En fjärdedel av detta arbete utfördes inom hälsovård och ”human services”. 

Samma år skänkte närmare 70 procent av de amerikanska hushållen 

i genomsnitt strax över 1 000 dollar eller 2 procent av sina inkomster till välgörenhet. 

En fjärdedel av hushållen skänkte i genomsnitt dryga 200 dollar 

till hälsovård och en lika stor andel 270 dollar till ”human services”. ”Mätt 

med inkomster och frivilliga är frivilligsektorn inom den amerikanska socialhjälpen 

verkligen robust”, konstaterar Karger och Stoesz. ”I detta avseende 

är frivilligsektorn väsentlig för den amerikanska kulturen i och med att den 

utgör ett korrektiv till den likgiltighet som stats- och bolagsbyråkratier ofta 

visar gentemot minoritetsbefolkningar.” 242 

År 1992 fanns närmare 82 000 icke vinstdrivande socialt inriktade organisationer 

med inkomster på 56 miljarder dollar och 1,4 miljoner anställda. 

De största av dessa organisationer var (i rangordning efter budgetar) KFUM, 

Röda Korset, Catholic Charities USA, Frälsningsarmén och Goodwill 

Industries International. Av organisationernas intäkter kom i runda tal 20 

procent från privata givare, 30 procent från staten och 40 procent från betalning 

för utförda tjänster. 243 

En av frivilligsektorns varmaste förespråkare, Tanner, ser en rad fördelar 

med de frivilliga organisationerna: de kan individanpassa insatserna på ett 

sätt som staten med sina regler och sin byråkrati aldrig kan göra, de är bättre 

på att se till så att hjälpen når dem som bäst behöver den, de är mer inriktade 

på akut nödhjälp (och erbjuder därmed ”ett skyddsnät, inte en livsstil”), 

de kräver en annan attityd hos både givare och mottagare. Denna annorlunda 

attityd består enligt Tanner i att givarna visar medkänsla (”det finns ingen 

medkänsla i att spendera någon annans pengar”) och i att de fattiga visar 

242 Karger & Stoesz (1998) sid 161; Statistical Abstract of the United States: 1999, tabell 643–645. 

243 Karger & Stoesz (1998) sid 160, 162, 164–168. 

136

ansvar. På traditionellt vänsterhåll låter man sig inte imponeras av sådant tal. 

”Frivillighet har aldrig kunnat och kommer aldrig att kunna möta de fattiga 

och beroende amerikanernas krav”, förklarar Katz. 244 

Till saken hör att frivilligorganisationerna ingalunda står fria från staten. 

Vissa debattörer menar att staten och organisationerna ger varandra draghjälp. 

”I själva verket har staten och den oberoende sektorn expanderat tillsammans 

och har till största delen varit samarbetspartners snarare än rivaler”, 

förklarar Katz och Skocpol talar om ett ”ömsesidigt fördelaktigt förhållande” 

och om att de som anser att den offentliga verksamheten trängt ut 

den frivilliga ”inte kan ha mer fel”. 245 Andra debattörer menar att det civila 

samhällets institutioner har trängts undan och blivit osjälvständiga – de väntar 

på marschorder och pengar från Washington. Det är därför ingen slump 

att de tenderar att avspegla den statliga formen av opersonlig och byråkratisk 

hjälp. 246 Den frivilliga sektorn får dessutom stora bidrag från privata 

bolag samtidigt som den hotas av konkurrensen från vinstdrivande företag. 

Det förekommer alltså såväl konkurrens som samverkan mellan stat, privatföretag 

och frivilligorganisationer. Privatföretagens förespråkare betonar 

kostnadseffektivitet och lyhördhet för kundernas önskemål. Frivilligorganisationernas 

förespråkare betonar ideella drivkrafter och folklig förankring. 

Avslutningsvis, och inför anblicken av de privata lösningarnas frammarsch 

inom amerikansk sjuk- och socialvård, kan man undra: Utgör USA undantaget 

från den wagnerska regeln? Eller är måhända Wagners lag i det långa 

loppet U-formad och USA det första land som har kommit in i svängen? 

Inom den privata varu- och tjänsteproduktionen går utvecklingen i västvärlden 

bort från standardiserad massproduktion och i riktning mot ”masskustomisering”. 

Är det inte rimligt att tro att också det tjänsteutbud som av historiskt 

förståeliga skäl utformats i offentlig regi på motsvarande sätt måste 

”kustomiseras”. Klarar offentliga sektorn av den saken? 

244 Katz (1996) sid 333; Tanner (1996) sid 134–138, 182. 

245 Katz (1996) sid 312; Skocpol (1997b). 

246 Kuo (1997); Schambra (1997). 

137

I korthet 

• USA:s offentliga utgifter har länge pendlat runt 30 procent av BNP, de 

federala utgifterna runt 20 procent. Utgifter för utbildning, sysselsättning, 

hälsovård, socialförsäkringar och understöd svarar för dryga 60 procent av 

den federala budgeten. Socialförsäkringarna – framför allt pensions- och 

sjukförsäkringarna – kostar och ökar mest. Men det är bidragsprogrammen 

och framför allt AFDC-programmet för ensamma mödrar som har 

varit mest omstridda. Under lång tid har bidragets värde urholkats samtidigt 

som klientstocken vuxit, vilket har gett ammunition åt kritiken från 

vänster respektive höger. Vänstern har tyckt att bidragen har varit för snålt 

tilltagna. Högern har hävdat att människor som agerat rationellt på kort sikt 

(lyft bidrag) har sumpat sina chanser på arbetsmarknaden på lång sikt. 

• Den amerikanska sociala verksamheten bedrivs av tre ömsom konkurrerande 

och ömsom samverkande sektorer: den offentliga, den privata och 

den frivilliga. De privata företagen expanderar på det sociala fältet och spelar 

flera viktiga roller: de erbjuder sina arbetare förmåner (välfärdskapitalism), 

de ger impulser till den offentliga socialpolitiken, de levererar sociala 

tjänster åt staten. Den frivilliga sektorn är stor och folkligt förankrad. 

Vänstern anser att stat och frivilligorganisationer ger varandra draghjälp, 

högern att staten tränger ut ideell verksamhet. 

138

6. Den stora ”välfärdsreformen” 

Den stora välfärds- eller bidragsreformen från 1996 kan sägas ingå i ett 

mönster vars huvuddrag är en generösare inställning till arbetande fattiga – 

genom subventionerad sjukvård och barnomsorg och ökad skattereduktion 

– och en tuffare inställning till fattiga i arbetsför ålder som inte arbetar. 247 

Ansträngningarna att få över människor från bidrag till arbete är ingalunda 

nya. Så var t ex avsikten med Family Support Act 1988 att koppla ihop 

AFDC med JOBS-programmet, som syftade till att med utbildning, arbetsmarknadsutbildning, 

praktik och jobbsökande uppmuntra bidragstagare att 

bli arbetstagare. De som lyckades fick som belöning ett års gratis barnomsorg 

och sjukförsäkring. Men AFDC:s klientstock fortsatte att växa och det 

var svårt att få bidragstagarna engagerade i JOBS-aktiviteter. 

Wisconsin visar vägen 

Samtidigt hade, som vi tidigare konstaterat, de flesta delstater beviljats 

undantag från de federala reglerna för att experimentera med understödsprogrammen. 

Möjligheten att få sådana undantag har i praktiken funnits 

ända sedan 1962 men har på allvar utnyttjats under Reagan, Bush och framför 

allt Clinton. 

Det experiment som har blivit mest uppmärksammat och fungerat som 

pilotprojekt för hela nationen har genomförts under den republikanske 

guvernören Tommy Thompson i Wisconsin. Thompson satte igång sin expe- 

247 Burtless (1999) sid 35. 

139

imentverksamhet 1987. Ett av de första programmen var ”learnfare”, som 

krävde att barn i bidragsfamiljer gick i skolan regelbundet. Därefter koncentrerades 

åtgärderna på att snabbt – utan omvägen via långa utbildningsprogram 

– undanröja de praktiska problem som hindrade bidragstagarna från 

att arbeta. Den som inte kunde finna ett arbete måste utföra samhällstjänst 

och den som vägrade miste en del av bidraget. I vissa områden infördes en 

tidsgräns för hur länge någon kunde gå på bidrag. 

Hösten 1995 kulminerade experimentverksamheten med avfyrandet av 

”Wisconsin Works” (W-2). Programmet innebär att den som behöver hjälp 

går till ett jobbcenter i stället för till en socialbyrå och där slussas in i arbete 

enligt modellen av en stege: reguljärt arbete, subventionerad provanställning, 

samhällsarbete och ”W-2-övergång” som mest påminner om skyddad 

verkstad. Programmet kompletteras med barnomsorg, sjukförsäkring och 

”aggressiv” indrivning av underhållsbidrag. 248 

Reformens huvuddrag 

I presidentvalskampanjen 1992 lovade Bill Clinton att ”göra slut på bidragssystemet 

(welfare) så som vi känner det”. Efter makttillträdet tillsatte han en 

arbetsgrupp som tog fram ett lagförslag, Work and Responsibility Act, som 

gick vidare på JOBS-vägen och som presenterades 1994. Enligt förslaget 

skulle varje bidragstagare ingå avtal med myndigheterna om en personlig 

plan och i gengäld få subventionerad barnomsorg och sjukvård. Föräldrar i 

bidragsfamiljer skulle bara kunna lyfta kontantstöd i två år. De som då inte 

hade funnit arbete skulle lämna JOBS och gå över i WORK, som skulle subventionera 

offentliga och privata arbetsgivare som anställde bidragstagare i 

”arbetsliknande” positioner. Clintons välfärdsreform drevs uppenbarligen 

inte med tillräcklig energi och hamnade i skuggan av hans försök till sjukförsäkringsreform. 

249 Initiativet gled Clinton ur händerna och togs över av de 

republikaner som var i full färd med att pröva nya grepp i delstaterna och 

som med sitt ”Kontrakt med Amerika” vann en storseger i kongressvalet 

1994. En lägesrapport från Washington efter valet lyder: ”Republikanska 

guvernörer flyger in och ut ur stan och begär att bli befriade från mandat och 

248 Se t ex Rector (1997) och Wiseman (1999). 

249 Karger & Stoesz (1998) sid 273; Katz (1996) sid 326; Tanner (1996) sid 59. 

140

egleringar. Ge oss pengar, säger de, och låt oss experimentera med 

dem.” 250 I januari 1996 antog kongressen en reformlag, men Clinton lade in 

sitt veto. I juli samma år passerade en ny reformlag kongressens båda kamrar 

med stor majoritet. Enligt representanthusledamoten E Clay Shaw, jr, den 

huvudsaklige författaren till det 900-sidiga dokumentet, innebar förslaget 

”ett revolutionärt sätt att angripa fattigdomen” som skulle ”rädda miljontals 

barn från fattigdom och liv i bidragsberoende”. 251 

Den 22 augusti 1996 skrev Clinton under denna lag, Personal Responsibility 

and Work Opportunity Reconciliation Act (PRWORA). Lagen ersatte de 

tidigare understödsprogrammen med ett nytt, Temporary Aid to Needy 

Families (TANF). Ett huvudsyfte med denna lagstiftning var att föra över 

ansvaret för bidragsprogrammen från Washington till delstaterna. Denna 

strävan har betecknats som ”den nya federalismen” eller ”decentraliseringsrevolutionen”. 

Att tala om revolution när man möblerar om ett bidragsprogram 

kan verka överdrivet, men vi har redan (kapitel 3) noterat att socialpolitiska 

experter talar om den kraftigaste kursändringen sedan New Deal. 

Även en sansad tidskrift som Economist utbrast: ”Vad den här reformen än 

gör så markerar den en vändpunkt i den amerikanska historien.” 252 

I korta drag innebär lagen att ansvaret för TANF vilar på delstaterna men 

på vissa villkor delfinansieras av den federala regeringen som avsätter en 

summa motsvarande de tidigare AFDC- och JOBS-anslagen, närmare 

bestämt 16,5 miljarder dollar årligen fram till år 2002. Den federala regeringen 

har dessutom tillskjutit ett nytt anslag på 2,3 miljarder årligen till 

barnomsorg och 3 miljarder åren 1998–1999 för welfare-to-work-aktiviteter 

(WtW). 253 Villkoren handlar om att delstaterna: 254 

— får en årlig klumpsumma federala pengar (motsvarande de högsta kostnader 

man har haft något av åren 1992–1995 för de gamla bidrags- och 

arbetsmarknadsprogrammen) för att driva sina egna bidrags- och arbets- 

250 Economist 4 februari 1995: ”Talking about a devolution: welfare reform”. 

251 Citerad efter Katz (1996) sid 331. 

252 Economist 3 augusti 1996. ”An experiment in the darkness”. 

253 The 1998 Green book. 

254 Se t ex The 1998 Green book; Karger & Stoesz (1998) sid 274–276; Katz (1996) sid 331–332; Tanner 

(1996) sid 61–62. 

141

marknadsprogram, en klumpsumma som förblir densamma fram till 2002; 

— inte får ge en person bidrag i mer än fem år under dennes livstid; de kan 

sätta en snävare tidsgräns eller en generösare om de betalar bidragen med 

egna (icke-federala) pengar och de har rätt att undanta en femtedel av 

bidragstagarna från femårsgränsen; 

— inte får ge bidrag till ogifta tonårsmödrar under 18 år för såvitt de inte går 

i skolan, bor hos sina föräldrar eller står under någon form av vuxenkontroll; 

— skall se till att bidragstagarna utför något slags arbete senast två år efter 

att de har börjat lyfta bidrag och vidare uppfylla vissa kvoter för hur stor 

del av bidragsfamiljerna som skall delta i arbete allteftersom tiden går: 25 

procent skall arbeta minst 20 timmar i veckan 1997 och därefter skall 

andelen öka med 5 procent om året tills dess 50 procent arbetar minst 30 

timmar i veckan år 2002; 

— kan förse arbetande föräldrar med barnomsorg och skall förse dem med 

Medicaid; 

— skall göra upp planer för att minska antalet utomäktenskapliga födslar, 

särskilt tonårshavandeskap; 

— kan vägra ytterligare bidrag till familjer som skaffar fler barn under tiden 

de går på bidrag. 

Om delstaterna inte uppfyller villkoren blir de bestraffade. Om de inte får tillräckligt 

många bidragstagare i arbetsaktiviteter förlorar de 5 procent av det 

federala anslaget det första året, 7 procent det andra, 9 procent det tredje 

o s v. Dessa bestraffningar får emellertid inte gå ut över bidragstagarna utan 

innebär att delstaterna tvingas gräva djupare i sina egna fickor. Samtidigt 

finns någon miljard i belöning att hämta för delstater som lyckas öka sysselsättning 

och arbetsinkomster och minska tonårshavandeskapen. 

Definitionen av arbetsaktiviteter är ganska vid. Det kan handla om reguljär 

sysselsättning, subventionerad sysselsättning, ”on-the-job-training”, 

jobbsökande, samhällstjänst, yrkesutbildning m m. Det finns särskilda regler 

ämnade att förhindra att subventionerade arbetare/bidragstagare tränger ut 

ordinarie arbetare. 

För USA:s invandrare har villkoren skärpts på ett kännbart sätt. Legala 

invandrare, med undantag för flyktingar och asylsökande, har skurits av från 

142

ehovsprövade och federalt finansierade understödsprogram – TANF, matkuponger, 

SSI, Medicaid – under sina fem första år i landet. För att bli berättigade 

till bidragsförmåner måste de ha blivit amerikanska medborgare eller 

arbetat i USA och betalt socialförsäkringsavgifter i tio år. När Clinton skrev 

under PRWORA förklarade han att han tänkte omintetgöra många av de 

restriktioner som riktade sig mot invandrare. Därefter har presidenten och 

kongressen också modifierat lagstiftningen så att barn, gamla och arbetsoförmögna 

som hade invandrat innan lagen trädde i kraft har fått rätt till SSI 

och matkuponger. I huvudsak är det ändå delstaterna som bestämmer vilka 

förmåner de vill ge invandrarna. När det gäller illegala invandrare ger 

PRWORA delstaterna mindre frihet. Lagen kräver att sådana invandrare skall 

stängas av från federala, delstatliga och lokala förmåner. Om delstaterna 

ändå vill bevilja understöd måste de anta en lag om detta. 

Övergången från AFDC till TANF ägde rum under 1996 och 1997. 

Delstaterna uppmanades att genomföra övergången den 1 juli 1997, men 

bara ett dussin delstater väntade så länge. 

Reaktionen i början: indignation 

Reformen utlöste till en början en våg av indignation från vänstern som 

målade upp en framtid av hemlösa på gatorna, köer vid soppköken eller rent 

av ett ”Calcutta vid Hudsonfloden”. Flyttningen av ansvaret från Washington 

till delstaterna väckte såväl farhågor som förhoppningar. Farhågorna kretsade 

kring en ”kapplöpning mot botten” som handlar om risken för att varje 

delstat skall försämra sina understödsprogram för att spara pengar, hålla 

skatter nere och bidragstagare borta. Förhoppningarna handlade om att delstaternas 

myndigheter arbetar närmare den lokala verkligheten och att en 

mångfald experiment kan visa vilka vägar som är mer eller mindre framkomliga. 

Hur reagerade våra akademiska auktoriteter till att börja med? 

Katz pendlade i In the shadow of the poorhouse mellan ironi och dysterhet. 

”För dem som trodde på marknadens omvandlande energi, delstatsregeringarnas 

innovativa förmåga och möjligheten att åstadkomma mer med 

mindre pengar förebådade mitten på 1990-talet verkligen en skön och 

hoppfull ny era. För dem som trodde annorlunda förebådade den katastrof.” 

Enligt Katz förenade reformlagen tre inslag i senare tiders utveckling – 

”attacken på beroendet, decentraliseringen av ansvar till delstaterna och för- 

143

litan på marknadsmodeller i socialpolitiken – till en mäktig kraft som förstörde 

de fattiga amerikanernas ynkliga rätt till en subsistens”. I bästa fall 

skulle reformen ”tvinga mottagarna in i lågbetalda, lågkvalificerade arbeten 

som erbjuder små utsikter till avancemang”. Att en demokratisk president 

undertecknade en lag som monterade ner ett av de viktigaste resultaten av 

New Deal, det var ”sannerligen slutet på välfärden som vi känner den”. 255 

Karger och Stoesz förklarade i American social welfare policy att ”detta är 

en välfärdsstat som Ronald Reagan och de konservativa tankesmedjorna 

endast hade kunnat drömma om”, en välfärdsstat som förändrades mer 

under Clintons första mandatperiod än under de föregående 60 åren. De förundrade 

sig över att en så radikal reform hade kunnat bli verklighet och 

sökte förklaringar i den konservativa valsegern 1994, i att Clinton med sitt 

tal om att göra slut på bidragssystemet satte sig själv under press och i att 

han hade stort behov av att visa handlingskraft inför presidentvalet 1996. De 

menade att målen att minska de offentliga utgifterna och få folk i arbete var 

oförenliga därför att det kostar mycket mer att utbilda och träna människor 

än att ge dem kontantunderstöd. De befarade ett scenario där de federala 

pengarna inte täcker behoven, vilket tvingar delstaterna att skära i programmen 

och ”dumpa bidragstagare”. 256 

Tanner tyckte i The end of welfare inte att reformen var så dramatisk. 

Eftersom de flesta går på bidrag mindre än fem år, och eftersom en femtedel 

av bidragstagarna kan undantas från femårsgränsen, behöver inte så 

många märka av reformen. ”Lagen skapar alltså en föreställning om att den 

tvingar människor bort från bidrag utan att den verkligen gör det.” Tanner 

var mest kritisk mot systemet med federala ”klumpsummor”: Sådana system 

har i det förgångna lett till slöseri och missbruk. De minskar ansvarskänslan 

och möjligheten att utkräva ansvar genom att den federala staten 

skaffar pengarna och delstaterna spenderar dem. Kongressen kan skylla 

misslyckanden på delstaterna och delstaterna kan skylla på att de inte får 

nog pengar av kongressen. Skall ansvaret för programmen ligga på delstater 

och lokalsamhällen bör också ansvaret för finansieringen ligga där. 257 

255 Katz (1996) sid xvii, 330–332. 

256 Karger & Stoesz (1998) sid xi, 277, 286, 293–294, 298–299. 

257 Tanner (1996) sid 62, 124–125. 

144

Reformens resultat 

Vad vet man då om välfärds- eller bidragsreformens effekter så här långt? 

Låt oss först betrakta utvecklingen av antalet bidragstagare i USA och 

Wisconsin (diagram 12). 1989 är ett lämpligt startår av den anledningen att 

det var då den nationella klientstocken började öka efter att ha legat stilla 

sedan 1970-talet. Från 1994, när antalet bidragstagare var som störst, och 

fram till mars 1999 halverades ”stocken” i USA (från 14,2 till 7,3 miljoner). 

Från TANF-beslutet i augusti 1996 och fram till mars 1999 är minskningen 

40 procent. För Wisconsins del är minskningen 87 procent sedan 1994 (från 

231 000 till 29 000) och 81 procent sedan augusti 1996. 

Diagram 12. Antal personer med AFDC-/TANF-bidrag (index 1989 = 100) i USA 

och Wisconsin 1989–1999. 

Källa: Administration for Children and Families, US Department of Health 

and Human Services. (http://www.acf.dhhs.gov/news/stats/6097rf.htm och 

http://www.acf.dhhs.gov/programs/opre/timetren/tr.htm) 

En källa till information om reformen är Economic report of the President 

1999 som rapporterar om den dramatiska nedgången i antalet bidragstaga- 

145

e. Detta var förstås en tid när arbetslösheten föll till rekordlåg nivå och det 

är svårt att veta vad som beror på ekonomin och vad som beror på reformen. 

Tidigare erfarenheter av sambandet mellan bidragstagande och arbetslöshet 

pekar emellertid på att endast en mindre del av minskningen av klientstocken 

kan förklaras av den minskade arbetslösheten. Eftersom den federala 

medelstilldelningen ligger fast har delstater och lokalsamhällen plötsligt fått 

gott om pengar att arbeta med. ”Följden är att delstaterna får mer federalt 

stöd i dag än de skulle ha fått under AFDC-programmet, under vilket de 

federala transfereringarna minskade när klientstocken minskade.” Olika delstater 

har använt dessa pengar på olika sätt. Vissa har satsat mer på bidragstagare 

som arbetar, på barnomsorg, transporter och behandling av 

missbruksproblem. Andra har satt undan pengar för kärvare tider. 258 

En annan källa till information är tidskriften Economist, som fortlöpande 

rapporterar om reformens konsekvenser. I början av 1997 kunde tidskriften 

meddela att reformen tenderade att förstärka privatiseringstendensen. För 

delstatsmyndigheter med ett utgiftstak att hålla sig under är det frestande att 

lägga ut verksamheter på entreprenad och låta privatföretag stå för riskerna. 

”Delstaterna tycker om att privatisera welfare-to-work därför att det innebär 

att den privata sektorn tar hela risken. Företagen får betalt om de skaffar klienterna 

arbete; om de misslyckas ligger delstaten inte sämre till.” 

Förhoppningarna handlar om att företagen kan generera nytänkande och 

effektivitet, farhågorna om att de kommer att strunta i de svåraste och dyraste 

fallen. Hösten 1997 kunde tidskriften berätta om hur snabbt bidragsklientelet 

smälte ihop i USA och inte minst i Wisconsin. Det var inte så konstigt 

att de officiella besökarna från Europa vallfärdade till Wisconsin i sökandet 

efter ”den moderna motsvarigheten till den heliga Graalen”, ett experiment 

som kan innehålla lösningen på gåtan hur man gör slut på bidragsberoende. 

Och det var inte så konstigt att president Clinton förklarat att 

debatten var över: ”Nu vet vi att välfärdsreformen fungerar.” Men tidskriften 

ställde några varnande frågor: Vad händer när ekonomin vänder neråt? Vad 

händer när de enkla fallen har skummats av och bidragsrullorna domineras 

258 Economic report of the President 1999, sid 116–120. Enligt en rapport från presidentens ekonomiska råd 

(Council of Economic Advisors) från 1997 kan ungefär två tredjedelar av minskningen av klientstocken åren närmast 

före reformen förklaras: en tredjedel beror på den ekonomiska expansionen och en tredjedel på den nya 

politiken (delstaternas experiment). 

146

av ”analfabeter, missbrukare och mentalsjuka”? I januari 1998 förklarade 

Clinton i sitt tal om tillståndet i nationen att reformprogrammet låg två år före 

schemat. I mars 1999 kunde Economist rapportera om fortsatt krympande 

bidragsklientel. Visst fanns farhågor för vad en konjunkturnedgång skulle 

medföra. ”Men ändå har välfärdsreformen fungerat bättre än någon vågade 

hoppas.” I en krönika i augusti 1999 undrade man varför Tommy Thompson, 

denne representant för ”medkännande konservatism” som med sitt 

Wisconsinexperiment initierat välfärdsreformen i USA, inte har blivit ”kung” 

i det republikanska lägret i stället för George W Bush. Samtidigt varnade 

man för att de fattigaste bland de ensamma mödrarna hade blivit ännu fattigare 

mellan 1995 och 1997 på grund av minskade bidrag. 259 

Den förnämsta källan till information är emellertid det forskarlag vid 

Urban Institute i Washington som i projektet ”Assessing the New Federalism” 

(ANF) är i full färd med att utvärdera reformen och welfare-to-workansträngningarna. 

Projektet påbörjades 1996. Det finansieras av privata stiftelser, 

har en årsbudget på 10 miljoner dollar och beräknas löpa i sex år. Det 

består av en stab på 15–20 personer och ett antal forskare från institutets 

olika ”policycenter” som kommer och går. Forskarna bygger en stor del av 

sina resultat på tre omgångar telefonintervjuer (som genomförs 1997, 1999 

och 2001) med omkring 50 000 hushåll (”National Survey of America’s 

Families”) och koncentrerar sig särskilt på 13 delstater: Alabama, Kalifornien, 

Colorado, Florida, Massachusetts, Michigan, Minnesota, Mississippi, 

New Jersey, New York, Texas, Washington och Wisconsin. Man har försökt 

få med delstater som är stora och små, demokratiskt och republikanskt styrda 

och som representerar olika landsdelar och idéer. 

Projektet byggde i en första fas på befintlig information, i en andra fas på 

hushållsundersökningen 1997 och studiebesök i delstaterna, och är nu på 

väg in i en tredje fas som börjar när data från hushållsundersökningen 1999 

blir klara för analys. ”Ett huvudmål är att få fram så mycket information som 

möjligt till år 2002”, förklarar Stephen Bell, en av forskarna vid Urban 

Institute. Reformen gäller nämligen bara till 2002 och skall då förnyas och 

259 Economist 25 januari 1997: ”Welfare, Inc”; 23 augusti 1997: ”Welfare reform. The difference twelve 

months make”; 1 november 1997: ”Where Wisconsin goes, can the world follow?”; 16 maj 1998: ”Lexington: 

Welfare reform’s Cassandra”; 20 mars 1999: ”The crunch comes for welfare reform”; 7 augusti 1999: ”Lexington: 

The man who should be king”; 28 augusti 1999: ”Off welfare, but poorer”. 

147

eventuellt revideras. De flesta sociallagar i USA förnyas regelbundet och 

rutinartat, men när det gäller PRWORA lär ”reauktoriseringen” knappast gå 

på rutin. ”Lagen kommer dock knappast att genomgå någon total ommöblering, 

åtminstone inte om ekonomin fortsätter att vara robust”, fortsätter 

Bell. ”Jag tror att det blir kurskorrigeringar när det gäller fördelningen av 

pengar mellan delstater och liknande.” 

Att redogöra för effekterna av reformen är ingen lätt sak av den anledningen 

att ett av reformens huvudsyften är att ge delstaterna relativt fria 

händer att själva utforma sina understödsprogram. Denna decentraliseringsrevolution 

innebär att en redan tidigare splittrad bild har blivit än mer 

oöverskådlig. 260 Här följer ändå några av de resultat ANF-forskarna hittills 

presenterat: 

— Räcker de federala anslagen? De flesta delstater fick redan från början 

(d v s 1997) mer federala pengar under det nya systemet än de skulle ha 

fått under det gamla, eftersom anslagen baseras på de utgifter delstaterna 

hade tidigare under 1990-talet när bidragsstocken var större. 

Delstaterna har i princip kunnat använda överskotten på tre olika sätt: 

minska sina egna utgifter, öka de totala utgifterna eller lägga undan pengar 

för framtida behov. 261 

— Hur lever de familjer som har slutat gå på bidrag? De flesta (70 procent) 

som slutat gå på bidrag har, konstaterar Pamela Loprest i en rapport, gjort 

det därför att de har fått arbete eller ökade arbetsförtjänster. Omkring 20 

procent av de före detta bidragstagarna är emellertid insvepta i mystik – 

de har inget arbete, ingen arbetande make. Av dem som någon gång 

under perioden 1995–1997 lämnade bidragsstocken återvände 30 procent 

1997. Mellan en tredjedel och hälften av de tidigare bidragstagarna 

har svårt att få ihop till mat för dagen och en femtedel har problem med 

hyran. En genomgång av ett dussin lokala studier visar på liknande resultat: 

de flesta före detta bidragstagare arbetar. Enligt några av studierna 

tycker de flesta familjer att de har det bättre sedan de slutat gå på bidrag 

260 Policyförändringarna i delstaterna i samband med övergången till TANF framgår av Gallagher m fl (1998) 

(samtliga delstater) och Zedlewski, Holcomb & Duke (1998) (de 13 delstater som granskas närmare vid Urban 

Institute). 

261 Mermin & Steuerle (1997). 

148

även om de har låglönejobb. I en artikel i Washington Post hösten 1999 

konstaterar Loprest att den genomsnittliga timlönen för de bidragstagare 

som har fått arbete är 6,61 dollar och den genomsnittliga månadsinkomsten 

för dessa familjer 1 149 dollar. I alla delstater får en kvinna bättre ekonomi 

om hon går från bidrag till heltidsarbete (35 timmar i veckan) till 

minimilön (5,15 dollar i timmen) så länge som hon får de övriga förmåner 

hon är berättigad till – matkuponger, Medicaid, subventionerad barnomsorg, 

skattereduktion. Problemet är att många familjer som slutar lyfta 

bidrag inte får dessa förmåner. 262 Det huvudsakliga skälet tycks vara rent 

praktiska problem för den som arbetar att ta sig till en socialbyrå och fylla 

i erforderliga papper. 

— Vilka hinder möter bidragstagare på vägen till arbete? Hälften av bidragstagarna 

deltog 1997 i ”arbetsaktiviteter” – arbete, utbildning, jobbsökande. 

Men fyra av tio sade sig stå inför åtminstone två allvarliga hinder så 

som låg utbildning, avsaknad av arbetserfarenhet eller problem med den 

fysiska eller mentala hälsan. 263 

— Kan arbetsmarknaden svälja bidragstagarna? Ja, sysselsättningen för 

okvalificerad arbetskraft växer för närvarande i storstadsområdena i sådan 

takt att arbetslösheten kommer att falla även när stora mängder människor 

går över från bidrag till arbete. ”Läget i början av 1999 är, ur det 

nationella perspektivet, att antalet jobb som skapats har motsvarat det 

ökade antalet bidragstagare som gått in i arbetskraften.” 264 

— Hur har det särskilda welfare-to-work-programmet utvecklats? Programmet 

fick en trög start eftersom kriterierna för deltagande är så speciella: 

minst 70 procent av pengarna skall spenderas på människor som gått på 

bidrag i mer än 30 månader eller kommer att nå den bortre bidragsparentesen 

inom ett år, och som har särskilda svårigheter p g a dålig utbildning, 

missbruk eller dåliga arbetsmeriter. I juni 1999 var närmare 100 000 

personer engagerade i WtW-program och de anslagna pengarna skulle i 

bästa fall kunna räcka till 900 000 personer. 265 

262 Loprest (1999a) och (1999b) samt Brauner & Loprest (1999). 

263 Zedlewski (1999). 

264 Lerman, Loprest & Ratcliffe (1999). 

265 Smith Nightingale, Trutko & Barnow (1999). 

149

— Hur har det gått i mönsterstaten Wisconsin? Klientstocken har (jämför diagram 

12) krympt i rasande takt. Wisconsin har visserligen komparativa 

fördelar – låg befolkningstillväxt, liten minoritetsbefolkning, låg andel fattiga 

– men resultatet är ändå slående. I jämförelse med andra delstater har 

Wisconsins låginkomsttagare mindre bekymmer med sådant som mat och 

hyra. Allmänheten i Wisconsin är också (i fyra fall av fem) positivt inställd 

till välfärdsreformen. 266 

— Vad händer med invandrarna? Många bedömare fruktade att delstaterna 

skulle tävla om att beröva invandrarna förmåner. Så har det inte blivit. Alla 

delstater utom Alabama fortsätter att bevilja TANF och alla utom 

Wyoming beviljar Medicaid till invandrare som hade kommit före reformens 

ikraftträdande. När det gäller invandrare som kom därefter är bilden 

splittrad: 19 delstater erbjuder TANF, 17 matkuponger, 14 Medicaid och 5 

SSI. Som yttersta skyddsnät finns de delstatliga kontantunderstöden 

(General Assistance, GA). Emellertid har bara 33 delstater sådana program, 

och de som saknar GA är vanligtvis desamma som inte erbjuder 

TANF. När det gäller illegala invandrare har läget varit så oklart att de flesta 

delstater intagit en vänta-och-se-attityd och hållit kvar vid sina gamla 

rutiner. Undantaget är Kalifornien, som har intagit en tuff attityd mot illegala 

invandrare och samtidigt den förmodligen mest generösa attityden 

mot legala invandrare. ”Denna dikotomi är i linje med delstatens historia 

av försök att kontrollera den illegala invandringen ... samtidigt som man 

upprätthåller traditionen av att tillhandahålla ett av de mer omfattande 

skyddsnäten i landet.” Slutsats: ”Trots att federala förmåner återställts och 

många delstater har valt att hjälpa invandrarna förblir det sociala skyddsnätet 

för invandrare svagare än före välfärdsreformen” och ”decentraliseringen 

har lett till att variationen mellan delstatliga skyddsnät är ännu större 

för invandrare än för medborgare”. 267 

Robert Lerman vid Urban Institute har i en artikel försökt ta ett mer samlat 

grepp på reformens effekter så här långt. Lerman konstaterar att reformens 

kritiker vädrade fyra typer av farhågor: Att delstaterna skulle tävla med 

266 Wiseman (1999). 

267 Zimmerman & Tumlin (1999) fr a sid 5, 22–23, 31, 35, 39–40, 51. 

150

varandra om att minska förmånerna (”kapplöpning mot botten”). Att bristen 

på arbetstillfällen skulle ställa många bidragstagare på bar backe när tidsgränserna 

för bidrag uppnås. Att många bidragstagare på grund av sina problem 

inte skulle kunna finna arbete ens vid låg arbetslöshet. Att situationen 

för invandrarna snabbt skulle förvärras. Hittills har utvecklingen gått i andra 

banor. För det första har de statliga garantisummorna uppmuntrat delstaterna 

att spendera mer, och inte mindre, på bidragstagarna. För det andra 

finner tidigare bidragstagare, som ensamma mödrar, arbete i oanad 

utsträckning. Mellan 1996 och 1998 ökade sysselsättningen bland aldrig 

gifta mödrar med 40 procent medan sysselsättningen i hela ekonomin 

ökade med 9 procent, vilket ger en vink om att reformen snarare än ekonomin 

har spelat en huvudroll för att stimulera bidragstagare att gå in på 

arbetsmarknaden. För det tredje finns det visserligen en grupp, uppskattningsvis 

10–30 procent av bidragstagarna, som har problem med handikapp, 

mentala sjukdomar och drogmissbruk. Tidigare skickade socialbyråerna 

vanligtvis bara en check till dessa familjer och brydde sig inte vidare om 

dem. Nu försöker man hjälpa dem att övervinna hindren för inträde på 

arbetsmarknaden och om det inte lyckas tillåter lagen att 20 procent av 

bidragstagarna undantas från tidsgränserna. 268 (För det fjärde förbigår 

Lerman invandrarnas situation.) 

När han talar om reformen blir Lerman närmast entusiastisk. Han menar 

att de gradvisa reformerna hade pågått alldeles för länge utan att något 

hände och att det var nödvändigt att ”skaka om systemet”. Han tycker att 

vänsterns reaktion var ”fullständigt överdriven”. Och han tvekar inte om hur 

den allmänna opinionen ställer sig: ”It’s a great success! Såväl Clintonadministrationen 

som republikanerna i kongressen tillskriver sig äran. Bara några 

enstaka figurer vill tillbaks till det gamla systemet. Reformens motståndare 

skyller allt som går dåligt på reformen och allt som går bra på ekonomin. I 

don’t buy that.” 

Lerman vill inte se reformen som en ren lyckträff. Det var ingen slump att 

den sjösattes vid rätt tidpunkt. Om ekonomin hade varit på väg neråt hade 

det inte blivit någon reform. Man kan inte heller säga att reformens verkliga 

eldprov kommer när det blir recession: ”Det är en löjlig inställning. 

268 Lerman (1999b) sid 233–239. 

151

Reformens eldprov är nu. Om omständigheterna ändras kan lagen ändras. Vi 

har inte ändrat i konstitutionen.” Decentraliseringsrevolutionen fungerar 

ungefär som det var tänkt: ”För första gången har delstaterna stora politiska 

befogenheter. Först nu har de insett det och börjat fungera som ’policymakers’ 

och inte som ’beancounters’. De experimenterar inte så mycket men 

tar allvarligt på vad som måste göras och inser sitt ansvar.” 

”Vi har kommit långt på vägen mot ett system där människor med en rimlig 

arbetsinsats kan lyfta sin familj ur fattigdom”, summerar Lerman. ”Det 

ger ett visst hopp om att den kroniska fattigdomen kan brytas. Den stora 

merparten av de fattiga har det bättre under det nya systemet än under det 

gamla.” Men två utmaningar återstår: att hantera ”den hårda kärnan” av 

bidragstagare med sociala problem, och att modernisera utbudet av kompletterande 

förmåner så att människor verkligen kan dra nytta av dem. 

Vilken är den bästa welfare-to-work-strategin? Wisconsin försöker få så 

många människor i arbete så snabbt som möjligt och satsar alltså på kortvariga 

åtgärder för många människor. I Minnesota däremot satsar man på 

färre människor men sätter in större resurser per person. ”Tidigare erfarenheter 

tyder på att mer kostsamma och långsiktiga investeringar i varje individ 

ger bättre avkastning samhällsekonomiskt sett”, säger Stephen Bell. 

”Om man ger människor yrkesutbildning plus något års garanterad och subventionerad 

anställning, alltså ger dem kunskaper och möjlighet att omedelbart 

omsätta dessa kunskaper, sätter man dem på kurs mot en långsiktig 

ökning av arbetsförtjänsterna.” Den typen av åtgärder fungerar emellertid 

bara på de bidragstagare som är motiverade och frivilligt deltar i åtgärder. 

Finns det inte risk för att subventionering av arbetskraft och offentligt 

jobbskapande leder till en reaktion bland arbetsgivare och fackföreningar 

mot snedvriden konkurrens och utträngning av ordinarie arbetskraft? Nej, är 

den allmänna meningen. Inte i den situation med överfull sysselsättning som 

har rått på senare tid. 

Har reformen drivit på privatiseringen av socialpolitiken? Alan Weil, som 

leder ANF-projektet, är tveksam. ”Privatiseringen har ökat på sistone men 

det skulle den nog ha gjort under alla förhållanden. Traditionellt använder 

staten privata entreprenörer för yrkesträning och jobbsökande. Och när man 

ökar den typen av aktiviteter så...” 

Den kanske viktigaste effekten av välfärdsreformen kan vara att den soci- 

152

alpolitiska debatten har skiftat fokus. Isabel Sawhill konstaterar i höstnumret 

1999 av Brookings Review att välfärdsreformen i vissa avseenden har blivit 

en häpnadsväckande framgång. Men den avgörande effekten är kanske 

att debatten om fattigdomen nu mindre handlar om vad man skall göra med 

dem som går på bidrag och mer om hur man skall kunna hjälpa ”de arbetande 

fattiga”. 269 

Reaktionen i dag: förvåning 

Vi har redan stiftat bekantskap med några auktoriteters omedelbara reaktioner 

inför 1996 års lagstiftning. Hur ser de på reformen i dag, några år 

senare? 

Michael Katz erkänner gärna sin förvåning: ”Som alla andra blev jag 

mycket förvånad över nedgången i antalet bidragstagare. Den är fullkomligt 

förbluffande. Ingen hade väntat sig något sådant.” Den avgörande frågan är 

ändå hur alla dessa människor, som har slutat gå på bidrag, lever och hur 

deras framtidsutsikter ter sig. Som så många andra tycker Katz att det är 

svårt att få en klar bild av vad som händer. ”Jag vet inte vad man skall tro 

om de långsiktiga prognoserna, om de flesta skall klara sig bra eller valsa 

runt mellan olika låglönejobb. Jag vet inte vad som kommer att hända med 

den hårda kärnan av bidragstagare. Det är klart att reformen inte har blivit 

den omedelbara katastrof som många människor fruktade. Men femårsgränserna 

har inte trätt i kraft ännu.” Katz är beredd att ge Wisconsinexperimentet 

en viss eloge: ”Thompson har, även om han är en konservativ 

republikan, insett att det inte handlar om att skära ner utgifter utan om att 

det krävs stora utgifter för att få folk i arbete. En svaghet i Wisconsin, och i 

hela landet, är emellertid att man försöker få ut folk i låglönejobb som inte 

kan göra dem självförsörjande i stället för att försöka få dem att gå i skolan 

ett extra år.” Katz verkar också villig att vidgå att reformen hittills har haft en 

gynnsam effekt på det allmänna debattklimatet i den bemärkelsen att synen 

på ensamstående kvinnor har ändrats. ”Före 1996 handlade historierna i 

massmedia om bidragsmödrar som inte ville arbeta. Nu handlar de om 

mödrar som vill arbeta och försöker få ihop sina liv och bli oberoende.” 

”Jag gjorde inga uttalanden när välfärdsreformen beslutades”, förklarar 

269 Sawhill (1999b). 

153

Theda Skocpol. ”Jag var tyst eftersom jag var kluven inför förändringen. Jag 

delade en del av oron som mina vänner inom vänstern kände inför avskaffandet 

av den federala garantin att ge de fattiga en minimistandard. Men jag 

tyckte samtidigt att USA:s välfärdssystem var felaktigt fokuserat och skilde 

ut vissa fattiga från andra.” Skocpol tycker att implementeringen av reformen 

har gått ganska bra – tack vare den ekonomiska tillväxten – men beklagar 

bristen på forskning om vad som händer med de människor som lämnar 

bidragssystemet. Hon tycker att vissa delstater gör ett bra jobb, andra ett 

dåligt. ”Men jag tror inte att vi kommer att återvända till det gamla bidragssystemet 

och jag tycker inte att vi bör göra det. Det beror delvis på att normerna 

för vem som skall arbeta har förändrats så fundamentalt. Kvinnor förväntas 

arbeta.” Reformens baksida vetter mot bristen på sjukförsäkring. 

”Genom att genomföra bidragsreformen utan att driva igenom en utvidgning 

av sjukförsäkringen till de arbetande fattiga har vi skapat ett farligt gap.” 

”I den tidiga workfare-debatten under Reagan sågs kraven på arbete som 

en bestraffning och många vänstermänniskor reagerade starkt mot det”, förklarar 

Peter Gottschalk. Men under de tidiga Clintonåren förändrades synen. 

”Man insåg att allmänhetens stöd för offentliga bidrag skulle bli mycket starkare 

om de baserades på arbete. Det är en bättre strategi i det amerikanska 

sammanhanget.” Gottschalk erkänner att han blev tagen på sängen av reformens 

kraftiga effekt. ”Det är förvånande att så många människor har funnit 

arbete. Är den dramatiska nedgången i antalet bidragstagare resultatet av 

den starka ekonomin eller av att människor avförs från rullorna? Antagligen 

bådadera.” Gottschalk ser emellertid inga bevis för att människor börjar 

arbeta sig upp i medelklassen. ”Det finns en uppfattning att varje jobb är ett 

bra jobb. Men ett dåligt jobb är bara ett dåligt jobb som leder till andra dåliga 

jobb.” En stor nackdel med reformen är att den inte är upplagd så att en 

delstat kan lära av en annan: ”Det är inget experiment. Det finns ingen kontrollgrupp 

och det är ett stort misstag.” 

David Stoesz är inte nådig i sin uppgörelse med tidigare meningsfränder 

på vänsterkanten. Reformen 1996 utgick från de stora klientstockarna i början 

av 1990-talet. Det har inneburit att delstaterna nu har stora ekonomiska 

överskott som de kan använda nästan som de vill för att hjälpa fattiga människor. 

”Men mina kollegor och många vänsterliberaler är så övertygade om 

att ’welfare to work’ är ett konservativt och djävulskt påfund att de vägrar 

154

använda dessa pengar på ett progressivt sätt. Det årliga nationella överskottet 

är omkring 6 miljarder dollar (av federala anslag på dryga 16 miljarder). 

Vänsterliberalerna är övertygade om att de fattiga inte kan delta på 

arbetsmarknaden och saknar idéer om hur detta överskott skulle kunna 

användas. Man hör dem gnälla om bidragsreformen och ändå finns denna 

väldiga fond som de inte bryr sig om.” En som hela tiden återinvesterat de 

uppkomna överskotten är Tommy Thompson i Wisconsin. ”Det är politiskideologiskt 

enormt intressant att se konservativa republikaner omforma 

bidragssystemen till arbetsbaserade program och längs vägen använda 

dessa väldiga ekonomiska överskott till människors fromma. Plötsligt är 

republikanska guvernörer på den lilla människans sida, samtidigt som vänsterliberalerna 

är ute i kylan och undrar vad som har hänt.” Stoesz menar att 

vänsterliberalerna länge har försummat fattigdomsforskningen och att det är 

därför de blivit så överrumplade. Om de hade forskat flitigare skulle de ha 

upptäckt att de flesta familjer som under 1970- och 1980-talen gick på 

bidrag hade inkomster också från andra håll. Många arbetade vid sidan om 

utan att rapportera det till myndigheterna. När de konservativa etablerade en 

ny regim med piskor och morötter blev många arbetande kvinnor ”transparenta” 

och flyttade gladeligen över från den svarta till den vita ekonomin. 

Stoesz ger också en eloge till Clintons politiska geni. Forskningen hade visat 

att en övergång från bidrag till arbete i varje enskilt fall skulle ge ganska små 

ökningar av inkomster och besparingar i bidragsutgifter. Vad Clinton begrep 

var att dessa småbelopp ”extrapolerade” över hela klientstocken skulle bli 

jättebelopp. 270 

William Kelso är inte så förvånad över reformens effekter. ”Vi som tror att 

förändrade värderingar och förväntningar har betydelse blev inte överraskade. 

Men även mina högt ställda förväntningar har blivit överträffade.” Kelso 

ger Clinton en stor del av äran för de ändrade värderingar som ligger bakom 

reformen. Han är emellertid inte främmande för att också ekonomiska incitament 

har betydelse: ”På 1970- och 1980-talen var AFDC, som riktades 

mot icke arbetande fattiga, det dominerande understödsprogrammet. I dag 

är skattereduktionen EITC, som riktas mot arbetande fattiga, det dominerande 

programmet.” 

270 För en mer detaljerad bild av Stoesz syn på reformen, se Stoesz (1999). 

155

Också Charles Murray erkänner såväl värderingarnas som incitamentens 

betydelse. ”Reformen har fungerat bra men det är oklart vad som fungerar. 

Bidragsrullorna började minska innan reformen antogs. Clinton och guvernörerna 

gjorde tuffa uttalanden om att bidragen skulle bli tidsbegränsade 

och jag tror att budskapet gick fram. Jag tror inte att minskningen av 

bidragsrullorna enbart beror på den växande ekonomin. På 1960- och 1980talen 

växte ekonomin snabbt utan att något sådant inträffade.” Murray reserverar 

sig emellertid mot reformens effekter i ett avseende. ”Vi vet inte vilka 

kvinnor som slutar gå på bidrag. Kanske är den hårda kärnan av långvariga 

bidragstagare kvar. Vi vet inte vad som händer i nästa recession. Men reformen 

har visat en sak bortom allt tvivel: ett tufft budskap har effekt. I den frågan 

hade vänstern fel och högern rätt. Själv tror jag dock att högern har blivit 

alltför säker på reformens resultat. Jag tror att den hårda kärnan av 

underklass är kvar.” 

I korthet 

• Efter en serie experiment på delstatsnivå med Wisconsin som mest uppmärksammat 

exemplet, efter Bill Clintons vallöfte 1992 att ”göra slut på 

bidragssystemet så som vi känner det” och efter republikanernas framgångar 

i kongressvalet 1994, stadfästes sommaren 1996 en lag (PRWORA) 

som ersatte de tidigare understödsprogrammen med ett nytt (TANF). Lagen 

har under beteckning av ”den nya federalismen” eller ”decentraliseringsrevolutionen” 

fört över det huvudsakliga ansvaret för bidrags- och arbetsmarknadsprogrammen 

från Washington till delstaterna. Den federala regeringen 

avsätter årligen fram till år 2002 en klumpsumma som delstaterna får 

använda på vissa villkor — som handlar om bortre parenteser i bidragsprogrammen, 

kvoter för hur stor del av bidragstagarna som skall delta i arbete, 

kompletterande förmåner i form av barnomsorg och sjukförsäkring till dem 

som börjar arbeta m m. 

• Reformen utlöste till en början en våg av indignation från vänster: man räknade 

med att de federala pengarna inte skulle förslå och att bidragstagarna 

därför skulle hamna på gatan. Det visade sig emellertid snart att klientstockarna 

krympte i rask takt och att delstaterna därigenom (eftersom de 

federala anslagen ligger fast) fick mer och inte mindre pengar per bidragstagare 

att röra sig med – mer pengar än de har lyckats göra av med. De 

156

flesta som slutat gå på bidrag har arbete, och tycks med hjälp av de kompletterande 

förmånerna ha förbättrat sina liv även om de tills vidare förblir 

”kämpande fattiga”. Den kanske viktigaste effekten av reformen är att den 

socialpolitiska debatten har skiftat fokus från vad man skall göra med 

bidragstagarna till hur man skall kunna hjälpa de arbetande fattiga. De 

flesta bedömare från vänster till höger uttrycker i dag förvåning över att så 

många människor så snabbt har kunnat slussas över från bidrag till arbete. 

Inom vänstern tror man inte gärna att de arbetande fattiga kan ”arbeta 

sig upp”. Inom högern anser man sig ha fått belägg för att tydliga budskap 

(värderingar) och incitament har avgörande betydelse för människors beteende. 

Alla verkar överens om att delstaterna med hjälp av de goda tiderna 

har hamnat i en god cirkel. Risken är förstås att en konjunkturnedgång vänder 

den goda cirkeln till en ond. Men då skall man betänka att många 

bidragstagare har fått arbetslivserfarenhet, att den socialpolitiska debatten 

har blivit mer konstruktiv, att delstaterna har kunnat lägga upp buffertar för 

dåliga tider och att reformen skall revideras år 2002. 

157

7. De skilda framtidsvägarna 

Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte. Men vi kan i alla fall ta reda på vad 

våra socialpolitiska vägvisare har i sina hjärnor eller åtminstone har låtit undslippa 

sig i böcker och intervjuer. 271 Avsikten med detta kapitel är att ge en 

uppfattning om hur våra auktoriteter hoppas att framtiden skall te sig och 

hur de tror att den kommer att te sig. 

Recept vid millennieskiftet 

Vilka är de viktigaste åtgärderna för att komma åt fattigdomsproblemet? 

Michael Katz företräder en traditionell vänsterlösning: det är statens uppgift 

att se till att alla har arbete och goda inkomster och mår bra. Han formulerar 

i In the shadow of the poorhouse sin policy i två meningar: ”En verklig 

reform måste ersätta den uppdelning mellan socialförsäkring och offentligt 

understöd som ligger till grund för semivälfärdsstaten med full sysselsättning 

mot rättvis betalning och ytterligare stöd för var och en som inte kan 

arbeta eller förtjäna en lön som det går att leva på. Sysselsättning, välfärd, 

inkomst och industripolitik måste kopplas ihop.” Katz tror att människan är 

av naturen flitig och inte behöver incitament för att anstränga sig. När han 

går närmare in på vad som bör göras figurerar emellertid ett och annat incitament: 

”I stället för att försöka skrämma människor till arbete med hot om 

hemlöshet eller svält skulle vi kunna stimulera dem till arbete med anständig 

betalning, förbättrade sociala relationer på arbetsplatsen, goda anställnings- 

271 I de fall jag inte ger litteraturhänvisningar är ”auktoriteternas” ståndpunkter hämtade från intervjuer. 

159

förmåner, ökat deltagande i planering och ledning och en socialpolitik som 

inte bestraffar den som börjar arbeta. Vi kunde göra det möjligt för dem att 

arbeta genom att skapa fler arbeten, utöka anordningar för, och subventioner 

till, barnomsorg, garantera sjukvård och stödja arbetande familjer.” 272 

I intervjun lägger Katz fram följande trepunktsprogram: 1. Försvaga länken 

mellan sysselsättning och sociala förmåner så att förmånerna blir universella. 

2. Viktigast av allt är en universell sjukförsäkring: ”Det amerikanska systemet 

är skamligt.” 3. Satsa på offentlig sysselsättning. ”Det finns så mycket 

som behöver göras i det här landet – reparera infrastruktur, ta hand om 

gamla och barn.” Så långt är Katz en traditionell vänsterman. Men han gläntar 

på en alternativ dörr. ”Jag såg framför mig en modell med två spår – 

understöd och socialförsäkring. Nu har jag insett att det finns ett tredje spår 

– skattepolitiken. Så många förmåner i det här landet levereras via skatteväsendet. 

Jag tror att framtiden ligger där. Det är en administrativt enkel och 

universell metod för att leverera förmåner.” 

Charles Noble är i Welfare as we knew it ganska pessimistisk om framtiden. 

Han diskuterar olika reformvägar förknippade med socialdemokrati, 

postindustrialism och ”populistisk (vänster)liberalism” men tror att allting 

kommer att stranda på motståndet från affärsintressena, det politiska systemet, 

rasmotsättningarna. Han menar därför att reformisterna först av allt 

måste angripa olika institutionella hinder: ”Dessa förändringar borde inbegripa 

allting från förändringar i vallagarna ... till förändringar i arbetsmarknadslagarna 

för att göra det lättare att organisera fackföreningar.” 273 

Theda Skocpol vill i Social policy in the United States se en generell välfärdspolitik 

ersätta målgruppsinriktade och ”stigmatiserande” program. Men 

hon tror att det finns en gyllene medelväg med målinriktning inom ramen för 

det generella (”targeting within universalism”). Hennes förslag går ut på att 

komplettera pensionssystemet med en familjeförsäkring som omfattar alla 

arbetsföra medborgare och barn och som innebär en underhållsgaranti för 

ensamstående föräldrar med barn, rätt till föräldraledighet och barnomsorg 

för alla som arbetar, arbetsmarknadsutbildning och flyttningsbidrag för arbetslösa 

och nykomlingar på arbetsmarknaden samt generella sjukförmåner. 

272 Katz (1996) sid 333. 

273 Noble (1997) kap 7 och sid 156–157. 

160

Åtgärderna skall alltså delvis riktas mot ensamma föräldrar, låginkomsttagare 

och människor med problem på arbetsmarknaden. ”Ändå bör inriktningen, 

politiskt såväl som programmatiskt, ligga på att mer helhjärtat involvera 

arbetande föräldrar med medelinkomst i ett rättvist system av avgifter och 

socialt skydd.” 274 

Skocpol har sedermera publicerat en bok, The new majority – towards a 

progressive politics (1997), som drar upp konturerna till en ny politik för det 

demokratiska partiet. Tanken är att tiden är kommen för en populistisk, 

familjeinriktad välfärdspolitik som kan överbrygga klass-, ras- och intressegruppsmotsättningar, 

att inte försvara federala program för deras egen skull 

utan satsa på sådant som verkligen fungerar för familjer och lokalsamhällen. 

Skocpol menar att det inte behöver finnas några motsättningar mellan stat 

och civilt samhälle, mellan regering och individer, mellan nationella och 

lokala nivåer eller mellan generationer. Och hur skall allt detta åstadkommas? 

Jo, bl a genom att benägenheten i delar av det demokratiska partiet 

att sikta in sig på arbetarklass eller fattiga överges och ersätts med en progressiv 

politik inriktad på att ge möjligheter och säkerhet åt alla arbetande 

familjer. 275 

Skocpol pläderar också i intervjun för program riktade till arbetande låginkomsttagarfamiljer 

i allmänhet och inte till bidragsfamiljer. I första hand 

gäller det att göra något åt sjukförsäkringen för arbetande låginkomsttagare. 

”Jag motsätter mig dem som säger att vi skall koncentrera oss på barnen. 

Det vore ett stort misstag. Men vi måste tänka på barnomsorgen. Den 

frågan blir alltmer akut. Alla kvinnor förväntas vara i arbetskraften. Samtidigt 

försvinner en generation av fattiga far- och mormödrar som spelade en viktig 

roll för att ta hand om barnen.” 

Sheldon Danziger och Peter Gottschalk anser i America unequal att det 

behövs statliga ingripanden för att mildra effekterna av utvecklingen på 

arbetsmarknaden. Marknadskrafterna löser visserligen själva i viss mån problemen 

– när exempelvis lönerna för högutbildade går upp kommer fler att 

utbilda sig – men det tar tid. Därför bör staten gripa in med tre typer av 

åtgärder: För det första en ökning av skattereduktionen EITC för att få arbe- 

274 Skocpol (1995) sid 267, 311. 

275 Greenberg & Skocpol (1997) och Skocpol (1997a). 

161

te att löna sig, kombinerad med federalt subventionerad barnomsorg för 

arbetande fattiga. För det andra ett program med offentliga arbeten för 

människor som inte kan få arbete i den privata sektorn ens till minimilöner. 

På så sätt skall staten tjäna som ”employer of last resort” tills dess utvecklingen 

på arbetsmarknaden vänder eller nästa generation har ”uppgraderat” 

sin arbetskraft. För det tredje ett program för stöd till ensamma föräldrar 

som dels försöker driva in underhållsbidrag från frånvarande föräldrar, dels 

med statliga medel garanterar den förälder som har vårdnaden ett visst 

minimibelopp. 276 

Howard Karger och David Stoesz tycker visserligen att den nordeuropeiska 

välfärdsmodellen är idealet men att händelseutvecklingen de senaste årtiondena 

har visat att den saknar relevans i ett amerikanskt sammanhang. De 

försöker därför i American social welfare policy lansera en ”radikal pragmatism” 

som genom att förena statens, kapitalismens och frivilligsektorns krafter 

erbjuder mer stabilitet och dynamik än staten ensam kan ge, och mer 

ansvar och omsorg än de konservativa lösningarna kan ge. De båda författarna 

tror att det behövs positiva incitament och hänsyn till att människor är 

olika – den vanliga vänsteruppfattningen att alla vill arbeta om de bara får 

en chans är lite väl enkel. Den radikala pragmatismen skall bygga på fem 

principer: 

1. Välfärdsprogrammen bör stimulera till produktivitet snarare än beroende; 

det kan t ex handla om sjukvårds- och barnomsorgsförmåner för alla som 

arbetar. 

2. Familjen bör stödjas med bl a generös föräldra- och sjukledighet. 

3. Den sociala sammanhållningen bör ökas med ekonomiska incitament 

som uppmuntrar hög- och medelinkomsttagare att visa solidaritet med de 

fattiga på fler sätt än genom att betala skatt. 

4. Lokalsamhällena bör stärkas, bl a med hjälp av frivilligorganisationerna. 

5. De fattiga måste få ökade möjligheter att själva välja sociala tjänster. 

”Varje statligt tjänstemonopol i ett demokratisk-kapitalistiskt samhälle 

agerar utifrån antagandet att klienterna är oförmögna att fatta kloka 

beslut om sina behov.” 

276 Danziger & Gottschalk (1995) kap 8. 

162

Dessa fem principer skall kombineras med en välfärdsstat som bygger på tre 

typer av program: 

1. Förebyggande åtgärder som garanterar arbetarklassfamiljerna ekonomisk 

stabilitet såväl som utsikter till ekonomisk rörlighet: förbättringar av arbetslöshetsförsäkring 

och minimilön, subventionerad barnomsorg, individuella 

”utvecklingskonton” (att användas till utbildning, husköp etc) och 

pensionskonton, nationell sjukförsäkring och program för mödra- och 

barnhälsovård, ett samlat bidragsprogram, ökad användning av servicecheckar. 

2. Åtgärder för att vitalisera (de fattiga) lokalsamhällena. 

3. Ett nationellt serviceprogram: en ”servicekår” (motsvarande Kennedys 

fredskår) och skatteavdrag för bidrag till frivilligorganisationer. 277 

Vad Karger och Stoesz föreslår är närmast en generös välfärdsstat som tar 

hänsyn till amerikanska förhållanden. Och de båda författarna, som har 

ägnat 500 sidor åt en bitvis ganska nedgörande kritik av den amerikanska 

välfärdsstaten, slutar i ett optimistisk tonläge. De anser att en renoverad 

amerikansk välfärdsstat också ”kan tjäna som en prototyp för socialpolitiken 

i de mer etablerade välfärdsstaterna i Europa”. Om det är så att den postmoderna 

”disorganiserade” kapitalismen behöver en mindre byråkratiserad 

och mer decentraliserad socialpolitik ”kan det hända att den amerikanska 

välfärdsstaten inte är en institutionell eftersläntrare utan i stället en modell 

för framtida social välfärdspolitik bland industrinationerna”. 278 

I intervjun vill Stoesz sätta tre typer av åtgärder i första rummet: 

1. Öka löner och förmåner för dem som går från bidrag till arbete – hjälp 

med arbetsresor, barnomsorg, sjukförsäkring, gör förmånerna allmänna 

och inte tidsbegränsade för arbetande fattiga och utvidga dem till att gälla 

både kvinnor och män. 

2. Hjälp de fattiga att bygga upp tillgångar (asset building). Genom individuella 

utvecklingskonton, där låginkomsttagare för varje sparad dollar får 

277 Karger & Stoesz (1998) kap 19. 


163

en motsvarande belöning av staten, kan de fattiga snart investera i utbildning, 

egendom, företagande. Då kan de också dra fördel av de skatteförmåner 

som är kopplade till investeringar. 

3. Utveckla ”lokalkapitalism” (community capitalism). Bankerna har ofta lagt 

ner sina filialer i fattiga områden och människorna där har blivit utlämnade 

åt rovgiriga lånehajar. Botemedlet är att starta lokala banker som engageras 

i utvecklingen av den lokala miljön. 

”Men”, förklarar Stoesz, ”många ledare i dessa samhällen är fortfarande behärskade 

av bidragsmentalitet. Om man socialiserats till att se kapitalismen 

som reinkarnationen av det onda är det sista man gör att utveckla tekniska lösningar 

för att utnyttja den i fattiga områden. Det är frustrerande att höra vänsterliberalerna 

gnälla över bidragsreformen samtidigt som det finns ett överskott 

som skulle kunna användas för att bygga ut ett helt system av lokala 

finansiella tjänster vilka skulle kunna hjälpa de fattiga att använda sina knappa 

resurser på bästa sätt och samtidigt finansiera lokala utvecklingsprojekt.” 

William Kelso tror inte mycket på marknadsliberala försök att med hjälp 

av ekonomiska incitament leda folk ut ur fattigdom. Han noterar i Poverty 

and the underclass att ”många konservativa inte har observerat att de finansiella 

incitamenten i en kapitalistisk ekonomi också kan innehålla fröna till 

sin egen självförstörelse” eller – under åberopande av sociologins och ekonomins 

profeter: ”Om samhället inte kan hantera Durkheims farhågor för 

anomins framväxt kommer Adam Smiths osynliga hand inte att kunna locka 

tillbaka de fattiga till arbetsmarknaden.” Det avgörande felet är att samhället 

har betonat belöningen och att ”göra sin egen grej” i stället för karaktären 

och arbetsmoralen. Enligt Kelso måste staten försöka återskapa en självdisciplin 

hos underklassen och den måste gå mycket längre än att försöka få 

över folk från bidrag till arbete. Kelso är i själva verket – till skillnad från t ex 

Murray – kritisk mot den amerikanska konstitutionen och tanken att staten 

inte skall lägga sig i enskilda människors liv utan låta dem sköta sig själva i 

ett system av ”checks and balances”. Han tror att staten måste inympa 

sunda värderingar hos sina medborgare, noterar rädslan för en orwellsk stat 

men tror att den är överdriven. Han företräder alltså en social- eller kulturkonservatism 

enligt vilken alla åtgärder för att eliminera fattigdomen är 

fruktlösa till dess samhället, företagen och de fattiga har återfått någon form 

164

av gemensamma värderingar. I själva verket är Kelso mycket positivt inställd 

till Clintons intentioner. Han ser hos Clinton en önskan att återgå till ”de traditionella 

värden av lika möjligheter och självdisciplin som det demokratiska 

partiet förespråkade på 1960-talet”. Och han noterar med gillande administrationens 

benägenhet att ställa krav på underklassen och genom en tidsgräns 

i bidragssystemen framföra budskapet att de fattiga har både rättigheter 

och skyldigheter. ”Clintons betoning av att endast de individer som följer 

’spelets regler’ skall belönas omfattar många av de principer som jag har 

betecknat som ’socialkonservatism’.” 279 

Kelsos intervjurecept är kort: utbildning, kultur, disciplin, konkurrens. 

Konkurrensen handlar inte minst om att använda servicecheckar i utbildningssystemet. 

”Jag är stor anhängare av en modell för den offentliga sektorn 

som bygger på konkurrens och värderingar. Tidigare expanderade välfärdsstaten 

ekonomiskt och krympte moraliskt. Det bör vara tvärtom.” 

Charles Murray uttalade i Losing ground en förkastelsedom över allt vad 

offentlig socialpolitik heter. Hans utgångspunkt var att människor reagerar 

rationellt på positiva och negativa incitament. Om man vill påverka de mest 

problematiska grupperna – långtidsarbetslösa, förbrytare, missbrukare etc – 

krävs kraftfulla incitament. Kraftiga positiva incitament riskerar att locka till 

sig andra grupper än dem man vill komma åt och att därmed försätta människor 

i det tillstånd man vill bota. Murrays lösning var drastisk: ”Det föreslagna 

programmet, vårt slutliga och mest ambitiösa tankeexperiment, 

består i att skrota hela den federala strukturen av bidrag och inkomststöd till 

personer i arbetsför ålder inklusive AFDC, Medicaid, matkuponger, arbetslöshetsförsäkring, 

olycksfallsersättning, subventionerat boende, invaliditetsförsäkring 

och allt det andra. Det skulle lämna personen i arbetsför ålder 

utan någon annan tillflykt än arbetsmarknaden, familjemedlemmar, vänner 

och offentligt eller privat lokalt finansierade tjänster. Det är den alexanderska 

lösningen: hugg itu knuten för det finns ingen möjlighet att knyta upp 

279 Kelso (1994) sid 289–294, 298–300, 303, 394. Det finns för övrigt mer hårdföra representanter för den 

värde-, social- eller kulturkonservativa hållningen än Kelso. Lawrence Mead menar att om man vill få folk i arbete 

så hjälper inga incitament. I stället måste staten genomdriva sysselsättning ”ungefär på samma sätt som den 

driver in skatter eller upprätthåller lagen”. Mead efterlyser kort och gott en ”mer auktoritativ välfärdsstat” som 

tvingar bidragstagarna att delta i olika arbetsmarknadsprogram. ”Att gå på bidrag skulle bli som att ta värvning 

i armén”, förklarar Mead som också tror sig förstå att verkligt fattiga människor reagerar mer på klara order än 

på ekonomiska incitament. Se Mead (1996) sid 265, 267, 270, 276. 

165

den.” (I sitt tankeexperiment återinför Murray omedelbart arbetslöshetsförsäkringen 

som ”är vettig”.) Detta våldsamma hugg skulle skapa såväl vinnare 

som förlorare. Enligt Murray finns vinnarna bland de arbetande fattiga: 

”För dessa miljoner människor blir det omedelbara resultatet att ingen längre 

gör sig lustig över dem.” Genom att föra ned allt vad socialpolitik heter till 

den lokala nivån ökar möjligheterna att experimentera för att se om något 

fungerar. ”Låt för all del hundra blommor blomma och om den federala 

regeringen kan göra nytta genom att hjälpa till och sprida kunskap om framgångarna, 

desto bättre.” 280 

Den enda typ av socialpolitik Murray – med viss tvekan – kan tänka sig att 

den federala staten får syssla med är den negativa inkomstskatten. Den 

skickar nämligen ut en helt annan signal än bidraget. Bidraget säger till en 

tonårsflicka: ”Om du har sex, vilket är roligt, och råkar få ett barn, som är 

älskligt, blir följden att du också får en kontantinkomst och en lägenhet och 

fri sjukvård för dig och ditt barn plus några andra saker.” Den negativa 

inkomstskatten säger: ”När du blir 18 år gammal får du 7 500 dollar. Du kan 

spendera dem på kläder, bio, en egen bostad, en utflykt till stranden, lektioner 

på en sekreterarskola eller en pojkvän. Eller du kan skaffa ett barn och 

spendera dem på blöjor.” 281 

I intervjun förklarar Murray att det viktiga inte är att höja alla människor 

över fattigdomslinjen. En sådan operation vore inte svår att genomföra i 

USA. ”Det verkliga måttet på framgång är att människor kan leva tillfredsställande 

liv. Vi har alltid antagit att socialpolitikens uppgift är att förse människor 

med mat, kläder och tak över huvudet. Jag tycker att den avgörande 

frågan är hur människor får mat, kläder och tak över huvudet. För de flesta 

kommer tillfredsställelsen av att de är oberoende och jämlika med andra 

människor, att de försörjer sina familjer och sköter sina egna liv. 

Socialpolitiken tar ifrån en stor del av befolkningen den tillfredsställelsen. 

Socialpolitiken har också minskat antalet giftermål och tagit bort en av de 

viktigaste källorna till tillfredsställelse: att ha en familj. När jag vill bli kvitt 

socialpolitiken handlar det alltså inte om att bli kvitt fattigdomen utan om att 

vitalisera de grundläggande källorna till mänsklig tillfredsställelse.” 

280 Murray (1994a) sid 217, 227–232. 

281 Murray (1996d) sid 86–87, 105. 

166

Michael Tanner deklarerar i The end of welfare att varken välfärdsliberala 

eller konservativa reformer har utsikt att lyckas. Vänsterreformatorerna vill 

satsa ökade offentliga resurser på utbildning, arbetsmarknadsutbildning, 

barnomsorg etc. ”Det angreppssättet verkar avspegla en envis vägran att 

lära av tidigare erfarenheter.” ”Ytterligare ett arbetsmarknadsutbildningsprogram 

kommer inte att vara mer framgångsrikt än de 163 vi redan har.” 

”(Välfärds)liberalerna måste förstå att det inte ligger i statens makt att lösa 

fattigdomsproblemet.” Högerreformatorerna har ställt en korrekt diagnos på 

många av välfärdsstatens problem. Men deras recept är dömt att misslyckas. 

De vill ställa ökade krav på bidragstagarna och tror att staten kan åstadkomma 

en blandning av ekonomiska belöningar och bestraffningar som får 

de fattiga att bete sig på ”rätt” sätt. Men: ”Förmågan att finjustera moraliska 

och andliga värden ligger långt bortom statens förmåga.” Såväl spendersamma 

vänstern som sparsamma högern måste lära sig en sak: ”Bidragsreformen 

är inte en fråga om pengar. Om socialbidraget bara kostade en 

dollar i federala utgifter men avsatte de resultat som det gör i dag vore det 

fortfarande en katastrof.” 282 Tanners formulering är närmast ett eko av 

Murrays klassiska ord att problemet med socialpolitiken inte är vad den kostar 

utan vad den har köpt. 

Tanners problemlösning följer också Murray i spåren, även om han ”bara” 

skjuter in sig på bidragssystemet och håller socialförsäkringarna utanför 

resonemanget (man kan dock påminna om att Cato går i bräschen för en privatisering 

av pensionssystemet): ”Bidragssystemet kan inte reformeras. I 

stället borde vi eliminera hela bidragssystemet för individer som är arbetsdugliga. 

Det innebär att eliminera inte bara Aid to Families with Dependent 

Children (AFDC) utan också matkuponger, subventionerat boende och allt 

det andra. Individer som inte vill försörja sig själva genom arbetsmarknaden 

skulle tvingas falla tillbaka på familjens, kyrkans, det civila samhällets eller 

den privata välgörenhetens resurser.” Tanner tänker sig en övergångsperiod 

när man slutar ta in nya människor i bidragssystemet (de som sitter i ”fällan” 

är redan bortom all räddning). Sedan löser sig det mesta av sig självt. 

Färre barn föds till fattigdom, kvinnor gifter sig med sina barns fäder, fattiga 

börjar arbeta och ”klättra på den stege som leder ut ur fattigdomen”. Men 

282 Tanner (1996) sid 109–110, 128–129, 180–181. 

167

skulle verkligen välgörenhetens resurser förslå? Ja, menar Tanner, eftersom 

många människor aldrig hamnar i fattigdomsfällan, eftersom välgörenhetsorganisationerna 

kramar mer nytta ur varje dollar än staten och eftersom 

gåvorna till frivilligorganisationerna skulle öka kraftigt om staten drog sig 

tillbaks. 283 

Högst på dagordningen? 

Vilka frågor kommer – gissningsvis – att stå högt på den socialpolitiska dagordningen 

i början av 2000-talet? 

Michael Katz tror att uppmärksamheten kommer att kretsa kring de arbetande 

fattiga, skattereduktionen och en utvidgning av sjukförsäkringen. 

Något kommer också att hända med pensionsförsäkringen men inte förrän 

efter presidentvalet 2000, eftersom frågan är alltför het. Vad som händer 

beror mycket på vem som blir vald till president. Men under alla förhållanden 

blir det gradvisa, och inte stora svepande, förändringar. 

Theda Skocpol är inte så säker på att ens de fattiga arbetande familjerna 

kommer att hamna högt på den politiska agendan. ”Gravitationscentrum i 

vår politik handlar om hur man skall hjälpa den relativt välbärgade medelklassen.” 

Peter Gottschalk tror inte att det finns någon återvändo till offentliga 

bidragsprogram. ”Vi kommer att fokusera mer på arbetsmarknaden. Men 

frågan vad som kommer på dagordningen avgörs av om det blir en recession 

och av vem som blir vald till president.” 

David Stoesz tror likaså att de offentliga bidragens tid är förbi. ”Den traditionella 

politiken har handlat om bidrag och minimilön. De konservativa 

har förespråkat skattereduktionen och den är nu de facto det största understödsprogrammet.” 

William Kelso menar att Murrays fråga om man över huvud taget skall ha 

en välfärdsstat är död. ”Vi har en välfärdsstat. Frågan är hur den skall fungera. 

Clinton är en visionär som har lyft debatten om välfärdsstaten. Han har 

personliga brister, men som intellektuell har han kunnat se Amerika på ett 

nytt sätt. Jag är inte säker på att de politiker som kommer efter honom har 

den förmågan, och då kan det hända att vi driver vidare utan styrsel.” 

283 Tanner (1996) sid 131–132, 145. 

168

Charles Murray pendlar mellan optimism och pessimism. ”Vi lever i en 

gyllene tidsålder ekonomiskt sett. Det har aldrig tidigare funnits ett land i vår 

situation – så mäktigt, utan verkliga fiender, med ett väldigt och växande 

välstånd. Det blir inte bättre än så här. Många människor har inga erfarenheter 

av börsfall, arbetslöshet, upplopp på gatorna. När det blir svåra tider 

kommer vi att bli varse vilka de underliggande problemen är. Jag misstänker 

att det blir den växande vita underklassen.” 

Vart går USA och Europa? 

Vågar man spekulera om vilka vägar Amerikas och Europas välfärdsstater 

kommer att gå? Kommer de att divergera eller konvergera? 

”Det verkar som om det nyliberala marknadsparadigmet har svept över 

hela västvärlden och därför tror jag att lösningar baserade på marknadsmodeller 

kommer att göra större intrång i Europa”, säger Michael Katz. ”Om 

den amerikanska decentraliseringsrörelsen kommer att påverka Europa vet 

jag inte.” 

Theda Skocpol förnekar att den amerikanska välfärdsstaten någonsin har 

varit modellerad efter Europa. Hon tror att de europeiska välfärdsstaterna 

kommer att modifieras något efter amerikanska linjer ”men ni har lång väg 

att gå innan ni är där vi är och jag tror inte att ni någonsin kommer dit”. 

Peter Gottschalk är inne på samma tankar: ”Amerikanerna har aldrig sneglat 

mot Europa. De är egocentriska och tycker att deras egna lösningar är 

bäst. Européerna sneglar mer mot USA. De snappar upp en del men glömmer 

samtidigt sin egen bakgrund. De jämför Europas höga arbetslöshet med 

USA:s låga och drar slutsatsen att de europeiska socialsystemen orsakar 

den höga arbetslösheten. Men ni hade mycket lägre arbetslöshet än vi när 

ni hade än starkare skyddsnät.” 

David Stoesz tror att såväl Europa som USA går den tredje vägen. ”Den 

infrastruktur av åtgärder mot fattigdom vi har utvecklat i USA är ett arv från 

den industriella eran. Utvecklingen på arbetsmarknaden har lett till en 

omstrukturering av företagsbyråkratier och offentliga byråkratier från den 

eran. Jag tror det är hög tid att se över välfärdsbyråkratin. Det (vänster)liberala 

arvet från New Deal och kriget mot fattigdomen har uttömt sin trovärdighet 

i det amerikanska sammanhanget.” Stoesz tror på det hela taget att 

USA och Europa konvergerar mot mer pluralistiska lösningar, där privatfö- 

169

etag producerar sociala tjänster mot betalning från offentliga sektorn och 

där frivilligsektorn ser till att civilt ansvarstagande och medkänsla får sin 

plats. ”Den välfärdsstat av europeisk typ som amerikanska (vänster)liberaler 

har varit så entusiastiska för är historia. Vi rör oss mot något annat.” 

William Kelso konstaterar att de europeiska välfärdsstaterna är mer interventionistiska 

och kommandobetonade. ”I USA ägnar vi oss åt subventioner 

och skattereduktion och inte så mycket åt ingripanden på arbetsmarknaden. 

De höga arbetslöshetstalen i Europa har fått de flesta amerikaner att anse 

att den europeiska vägen är oframkomlig.” Kelso sneglar inte mot öster men 

väl mot väster. ”Japan har en liten ekonomisk välfärdsstat men en stor stat 

vad gäller kulturella värderingar. De asiatiska samhällena har låg brottslighet 

och stabila familjer. Där ursäktar sig inte skolorna för att de inympar värderingar 

i ungdomarna och gör dem till goda medborgare. Europa har värdeneutrala 

kommandovälfärdsstater. Amerika håller på att få en välfärdsstat 

som förenar konkurrens och betoning av värderingar. När jag ser på Europa 

undrar jag om man inte där är på väg dit vi var på 1970-talet, särskilt om 

man odlar laissez-faire-attityder gentemot droger. Jag tror att USA blir mer 

likt Asien, inte minst som vi har så många framgångsrika asiater här. På sikt 

är kanske Asien nyckeln till både USA:s och Europas framtid.” 

Charles Murray säger sig på sätt och vis förstå de européer som inte gillar 

den amerikanska livsstilen. ”Å andra sidan trivs jag med de rester av USA 

som handlar om att ta risker, dynamik, möjligheter att byta jobb och tjäna 

pengar.” Murray håller just på med en bok om vetenskapliga och konstnärliga 

landvinningar i historiskt perspektiv. ”Se på de framsteg som gjordes i 

Tyskland på 1800-talet. Se på Europa efter 1945 och jämför med USA och 

Asien. Alla innovationer har försvunnit från Europa. Det är ingen slump.” 

I korthet 

• Vilka är de viktigaste åtgärderna för att minska fattigdomen? Vänstern 

efterlyser i dag, som tidigare, generella offentliga välfärdsprogram och 

offentlig sysselsättning. Man tycks emellertid ha rört sig bort från den 

bidragspolitik som man tidigare har försvarat men aldrig gillat, mot en politik 

som understöder alla arbetande familjer. Högern rör sig i olika riktningar: 

från en pragmatisk liberalism som vill ge de fattiga hävstänger för att 

kunna utnyttja marknadskrafterna, via en socialkonservativ betoning från 

170

hösta politiska ort av ”spelets regler” (rättigheter och skyldigheter) och till 

ett libertarianskt ”alexanderhugg” som gör processen kort med den offentliga 

socialpolitiken. Intressant nog finns det emellertid en melodi som går 

hem i såväl vänster- som högerlägret: subventioner till arbetande fattiga 

via skattepolitiken. Det är sannolikt framtidens melodi. 

• Vilka frågor kan förmodas hamna högt på den socialpolitiska dagordningen 

framöver? Här råder genuin ekonomisk och politisk osäkerhet. Blir det 

lågkonjunktur? Vem blir president? Från vänster till höger tror man ändå att 

bidragsprogrammens tid är förbi och att intresset i större – om än inte stor 

– utsträckning kommer att ägnas de arbetande fattiga. Pensions- och sjukförsäkringen 

och skattereduktionen EITC har sina givna roller. 

• Vågar man spekulera om vart USA och Europa är på väg i välfärdspolitiken? 

Vänstern förnekar att den någonsin har varit inspirerad av europeiska 

modeller och tror att européerna är mer benägna att (till sitt förfång) snegla 

mot USA än vice versa. Högern tror att USA och Europa konvergerar 

mot mer pluralistiska lösningar (den pragmatiska linjen), att såväl USA 

som Europa kommer att dra lärdom av de asiatiska värderingarna (den 

socialkonservativa linjen) och att det finns vissa dynamiska rester i USA 

men just inga i Europa (den libertarianska linjen). 

Sista ordet – det grundläggande budskapet i denna bok eftersom en del 

människor i Sverige tycks leva i föreställningen att USA knappast har någon 

socialpolitik – går till ekonomen Robert Lerman: ”Uppfattningen att vi inte 

gör någonting åt problemen i USA är felaktig. Vi gör kanske fel ibland, men 

vi sitter inte med armarna i kors.” 

171

Litteratur 

Aaron, Henry (1997), ”Privatizing social security : a bad idea whose time 

will never come”, i Brookings Review, nr 3. 

— & Reischauer, Robert (1999), ”Should we retire social security? : grading 

the reform”, i Brookings Review, nr 1. 

Akerlof, George & Yellen, Janet (1996), ”New mothers, not married : technology 

shock, the demise of shotgun marriage, and the increase of out-ofwedlock 

births”, i Brookings Review, nr 4. 

Bartelt, David (1993), ”Housing the ’underclass’”, i Katz (red). 

Besharov, Douglas (1996), ”Poverty, welfare dependency, and the underclass 

: trends and explanations”, i Darby (red). 

Blendon, Robert, Benson, John, Brodie, Mollyann & Wainess, Flint (1998), 

”America in denial : the public’s view of the future of social security”, i 

Brookings Review, nr 3. 

Bosworth, Barry & Burtless, Gary (1997), ”Budget crunch : population 

aging in rich countries”, i Brookings Review, nr 3. 

Brauner, Sarah & Loprest, Pamela (1999), Where are they now? : what 

states’ studies of people who left welfare tell us. (New federalism : issues 

and options for states, nr A-32.) Washington, DC: Urban Institute, maj. 

Budget of the United States : fiscal year 1999 

(http://www.access.gpo.gov/su_docs/budget99/maindown.html). 

173

Burtless, Gary (1996), ”Worsening American income inequality : is world 

trade to blame?”, i Brookings Review, nr 2. 

— (1999), ”Growing American inequality : sources and remedies”, i 

Brookings Review, nr 1. 

Cain, Glen (1987), ”Segmented labour markets”, i Eatwell, John, Milgate, 

Murray & Newman, Peter (red), The new Palgrave : a dictionary of economics. 

London: The Macmillan Press Ltd. 

Carlson, Benny (1995), De institutionalistiska idéernas spridning. Stockholm: 

SNS Förlag. 

— (1999a), ”The institutional ideas virus : the case of Johan Åkerman”, 

i European Journal of the History of Economic Thought, nr 1. 

— (1999b), ”Wagner’s legacy in America : re-opening Farnam’s inquiry”, 

i Journal of the History of Economic Thought, nr 3. 

Charles Murray and the underclass : the developing debate (1996), (red Ruth 

Lister). London: IEA. 

Costa, Dora (1998), The evolution of retirement : an American economic 

history 1880–1990. (NBER series.) Chicago & London: University of 

Chicago Press. 

Council of Economic Advisors (1997), Explaining the decline in the welfare 

receipt, 1993–1996. 9 maj. 

Dalaker, Joseph (1999), Poverty in the United States : 1998. (US Census 

Bureau, Current Population Reports, Series P60-207.) Washington, DC: 

US Government Printing Office 

(http://www.census.gov:80/hhes/www/povty98.html). 

Danziger, Sheldon & Gottschalk, Peter (1995), America unequal. 

Cambridge, MA: Harvard University Press. 

Darby, Michael, red (1996), Reducing poverty in America : views and 

approaches. London: Sage Publications. 

— (1996), ”Facing and reducing poverty”, i Darby (red). 

Economic report of the President, transmitted to the Congress : February 

1999. Washington, DC: US Government Printing Office. 

174

The Economist, diverse nummer 1995–1999. 

Epstein, William (1997), Welfare in America : how social science fails the 

poor. Madison, WI: The University of Wisconsin Press. 

Gale, William (1997), ”The ageing of America : will the baby boom be 

ready for retirement?”, i Brookings Review, nr 3. 

Gallagher, Jerome, Gallagher, Megan, Perese, Kevin, Schreiber, Susan & 

Watson, Keith (1998), One year after federal welfare reform : a description 

of state temporary assistance for needy families (TANF) decisions as of 

October 1997. (Occasional paper no 6, Assessing the New Federalism.) 

Washington, DC: Urban Institute (www.urban.org). 

Greenberg, Stanley & Skocpol, Theda, red (1997), The new majority : 

towards a popular progressive politics. New Haven & London: Yale 

University Press. 

— & Skocpol, Theda (1997), ”A politics for our time”, i Greenberg & 

Skocpol (red). 

Gueron, Judith (1996), ”Welfare and poverty : strategies to increase work”, 

i Darby (red). 

Gustafsson, Björn & Johansson, Mats (1999), ”På jakt efter skälen till att 

inkomstfördelningen förändras”, i Ekonomisk debatt, nr 8. 

Hannaford, Peter, red (1998), The quotable Ronald Reagan. Washington, 

DC: Regnery Publishing Inc. 

Harris, Seymour, red (1961), American economic history. New York: 

McGraw-Hill Book Company. 

Hayes-Bautista, David (1996), ”Poverty and the underclass : some Latino 

crosscurrents”, i Darby (red). 

Hochschild, Jennifer (1998), ”American racial and ethnic politics in the 

21st century : a cautious look ahead”, i Brookings Review, nr 2. 

Isaksson, Anders (1994), Alltid mer, aldrig nog : om medborgaren, staten 

och välfärden. Stockholm: Bokförlaget T Fischer & Co. 

Jackson, Thomas (1993), ”The state, the movement, and the urban poor : 

the war on poverty and political mobilization in the 1960s”, i Katz (red). 

175

Jencks, Christopher (1996), ”Can we replace welfare with work?”, i Darby 

(red). 

Johnson, James (1996), ”The real issues for reducing poverty”, i Darby 

(red). 

Johnson, Paul (1998), A history of the American people. London: Phoenix. 

Karger, Howard Jacob & Stoesz, David (1998), American social welfare 

policy : a pluralist approach. New York: Longman. 

Katz, Michael, red (1993), The ”underclass” debate : views from history. 

Princeton, NJ: Princeton University Press. 

— (1996), In the shadow of the poorhouse : a social history of welfare in 

America. New York: BasicBooks. 

Kelso, William (1994), Poverty and the underclass : changing perceptions of 

the poor in America. New York: New York University Press. 

Kotlikoff, Laurence & Sachs, Jeffrey (1997), ”Privatizing social security : 

it’s high time to privatize”, i Brookings Review, nr 3. 

Kuo, David (1997), ”Poverty 101 : what liberals and conservatives can learn 

from each other”, i Brookings Review, nr 4. 

Lerman, Robert (1999a), US wage inequality and recent immigration. (AEA 

Papers and Proceedings, nr 2.) New York: American Economic association, 

4 januari. 

— (1999b), ”Retreat or reform? : new US strategies for dealing with poverty”, 

i Dean, Hartley & Woods, Roberta (red), Social Policy Review 11 

(Social Policy Association). 

—, Loprest, Pamela & Ratcliffe Caroline (1999), How well can urban labor 

markets absorb welfare recipients? (New federalism : issues and options for 

states, A-33.) Washington, DC: Urban Institute, juni. 

Light, Paul (1998), ”The way we were : beware of the tricks that social 

security memories play”, i Brookings Review, nr 2. 

Lindert, Peter (1994), ”The rise of social spending, 1880–1930”, i Explorations 

in economic history, nr 31. 

Lister, Ruth (1996), ”Introduction : in search of the ’underclass’”, i Charles 

176

Murray and the underclass. 

Loprest, Pamela (1999a), How families that left welfare are doing : a national 

picture. (New federalism : national survey of America’s families, nr B- 

1.) Washington, DC: Urban Institute, augusti. 

— (1999b), ”Long ride from welfare to work”, i Washington Post, 30 augusti. 

Mead, Lawrence (1996), ”Raising work levels among the poor”, i Darby 

(red). 

Mermin, Gordon & Steuerle, Eugene (1997), The impact of TANF on state 

budgets. (New federalism : issues and options for states, nr A-18.) Washington, 

DC: Urban Institute, november. 

Midgley, James (1998), ”The American welfare state in perspective”, 

i Karger & Stoesz. 

Miller, Andrew (1993), ”Social science, social policy, and the heritage of 

African-American families”, i Katz (red). 

Mitchell, B R (1981), European historical statistics 1750–1975. London & 

Basingstoke: Macmillan Press Ltd. 

Moberg, Erik (1998), ”The expanding public sector : a threat to democracy?” 

i Eliasson, Gunnar & Karlson, Nils (red), The limits of government : 

on policy competence and economic growth. Stockholm: City University 

Press. (Även publicerad av Transaction Publishers, Somerset, NJ 1999.) 

— (1999), ”The Swedish model : a comment on Mancur Olson’s analysis”, 

i Olson, Mancur & Kähköhnen, Satu (red), A not-so-dismal science : a 

broader view of economies and societies. Oxford University Press. 

Model, Suzanne (1993), ”The ethnic niche and the structure of 

opportunity : immigrants and minorities in New York City”, i Katz (red). 

Murray, Charles (1993), ”The coming white underclass”, i Wall Street 

Journal, 29 oktober. 

— (1994a), Losing ground : American social policy 1950–1980. New York: 

BasicBooks. 

— (1994b), ”What to do about welfare”, i Commentary, december. 

177

— (1996a), ”The emerging British underclass”, i Charles Murray and the 

underclass. 

— (1996b), ”Rejoinder”, i Charles Murray and the underclass. 

— (1996c), ”Underclass : the crisis deepens”, i Charles Murray and the 

underclass. 

— (1996d), ”Reducing poverty and reducing the underclass : different problems, 

different solutions”, i Darby (red). 

— (1999), The underclass revisited. AEI Papers and Studies 

(http://www.aei.org/ps/psmurray.htm). 

Noble, Charles (1997), Welfare as we knew it : a political history of the 

American welfare state. New York & Oxford: Oxford University Press. 

Nycander, Svante (1998), Kriget mot fackföreningarna : en studie av den 

amerikanska modellen. Stockholm: SNS Förlag. 

OECD employment outlook, June 1999. Paris: OECD. 

Persson, Torsten (1996), ”Ekonomisk politik och politisk ekonomi”, 

i Ekonomisk debatt, nr 1. 

Pine, B Joseph (1999), Mass customization : the new frontier in business 

competition. Boston, MA: Harvard Business School Press. 

Rector, Robert (1997), ”Wisconsin’s welfare miracle”, i Policy Review, 

nr 82. 

— & Hederman, Rea (1999), ”Income inequality : how census data misrepresent 

income distribution”, i A report of the Heritage Center for Data 

Analysis, nr 99-07. 

Reischauer, Robert (1997), ”Medicare : Beyond 2000 : preparing for the 

baby boomers”, i Brookings Review, nr 3. 

Rodgers, Daniel T (1998), Atlantic crossings : social politics in a progressive 

age. Cambridge, MA & London: Belknap Press of Harvard University Press. 

Ryan, Paul (1987), ”Primary and secondary labour markets”, i Eatwell, 

John, Milgate, Murray & Newman, Peter (red), The new Palgrave : dictionary 

of economics. London: The Macmillan Press Ltd. 

178

Ryscavage, Paul (1999), Income inequality in America : an analysis of 

trends. Armonk, NY & London: M E Sharpe. 

Saunders, David & Stoesz, David (1999), ”Welfare capitalism : a new 

direction in poverty policy”, i Marketwise, A community development 

magazine from the Federal Reserve Bank of Richmond. 

Sawhill, Isabel (1999a), ”Still the land of opportunity”, i The Public Interest, 

nr 135. 

— (1999b), ”From welfare to work : toward a new antipoverty agenda”, 

i Brookings Review, nr 4. 

Schambra, William (1997), ”Building community : top-down or bottom-up? : 

local groups are the key to America’s civic renewal”, i Brookings Review, 

nr 4. 

Skocpol, Theda (1995), Social policy in the United States : future possibilities 

in historical perspective. Princeton, NJ: Princeton University Press. 

— (1997a), ”A partnership with American families”, i Greenberg & Skocpol 

(red). 

— (1997b), ”Building community : top-down or bottom-up? : America’s 

voluntary groups thrive in a national network”, i Brookings Review, nr 4. 

Smith Nightingale, Demetra, Trutko, John & Barnow, Burt (1999), The 

status of the welfare-to-work (WtW) grants program after one year. 

Washington, DC: Urban Institute, september. 

Statistical Abstract of the United States : 1998 och 1999. Washington, DC: 

US Department of Commerce, Bureau of the Census 

(http://www.census.gov/prod/www/statistical-abstract-us.html). 

Stern, Mark (1993), ”Poverty and family composition since 1940”, i Katz 

(red). 

Stoesz, David (1999), ”Unraveling welfare reform”, i Society, maj/juni. 

Sugrue, Thomas (1993), ”The structures of urban poverty : the reorganization 

of space and work in three periods of American history”, i Katz (red). 

Söderström, Lars, Björklund, Anders, Edebalk, Per & Kruse, Agneta (1999), 

Från dagis till servicehus : välfärdspolitik i livets olika skeden. Stockholm: 

179

SNS Förlag. 

Tanner, Michael (1996), The end of welfare : fighting poverty in the civil 

society, Washington, DC: Cato Institute. 

— & Lopez, Naomi (1996), The value of welfare : Cato vs CBPP. Cato 

Institute Briefing Papers, nr 27. 

Thernstrom, Abigail & Thernstrom, Stephan (1998), ”Black progress : how 

far we’ve come : and how far we have to go”, i Brookings Review, nr 2. 

Trotter, Joe William, jr, (1993), ”Blacks in the urban North : the ’underclass 

question’ in historical perspective”, i Katz (red). 

Uchitelle, Louis (1999), ”Devising new math to define poverty”, i New York 

Times, 18 oktober. 

US Census Bureau (1999), Money income in the United States : 1998. 

Current population reports, P60-206. Washington, DC: US Government 

Printing Office (http://www.census.gov). 

Wadensjö, Eskil (1997), Arbetsmarknaden och välfärdspolitiken. Stockholm: 

Socialstyrelsen. 

Watkins, T H (1993), The great depression : America in the 1930s. Little, 

Brown & Company. 

Welch, William (1999), ”Gore, Bradley conflict on health-care remedy”, 

i USA Today, 8 november. 

Wiseman, Michael (1999), In midst of reform : Wisconsin in 1997. (ANF 

Discussion Paper 99-03.) Washington, DC: Urban Institute. 

Zedlewski, Sheila (1999), Work activity and obstacles to work among TANF 

recipients. (New federalism : national survey of American families nr B-2.) 

Washington, DC: Urban Institute, september. 

—, Holcomb, Pamela & Duke, Amy-Ellen (1998), Cash assistance in transition 

: the story of 13 states. (Occasional Paper no 16. Assessing the New 

Federalism.) Washington, DC: Urban Institute. 

Zimmerman, Wendy & Tumlin, Caren (1999), Patchwork policies : state 

assistance for immigrants under welfare reform. (Occasional paper nr 24, 

Assessing the New Federalism.) Washington, DC: Urban Institute. 

180

The 1998 Green book overview of entitlement programs. Committee on 

Ways and Means of the U S House of Representatives 

(http://aspe.os.dhhs.gov/98gb/intro.htm). 

181

182

Förkortningar i texten 

med tillkomstår för lagar, program, myndigheter 

AALL American Association for Labor Legislation 

ADC Aid to Dependent Children (1935) 

AEA American Economic Association 

AFDC Aid to Families with Dependent Children (1962) 

AFL American Federation of Labor 

ANF Assessing the New Federalism 

CCC Civilian Conservation Corps (1933) 

CETA Comprehensive Employment and Training Act (1973) 

CIO Congress of Industrial Organizations 

CPS Current Population Survey 

CWA Civil Works Administration (1933) 

EITC Earned Income Tax Credit (1975) 

FDR Franklin Delano Roosevelt 

FERA Federal Emergency Relief Administration (1933) 

FLSA Fair Labor Standards Act (1938) 

FSA Family Support Act (1988) 

GA General Assistance 

HUD Department of Housing and Urban Development (1965) 

183

IWW Industrial Workers of the World 

JOBS Job Opportunities and Basic Skills Training Program (1988) 

JTPA Job Training and Partnership Act (1982) 

LBJ Lyndon B Johnson 

MDTA Manpower Development and Training Act (1962) 

NIRA National Industrial Recovery Act (1933) 

NLRA National Labor Relations Act (Wagnerlagen) (1935) 

NRPB National Resources Planning Board (1939) 

NYA National Youth Administration (1935) 

OASDI Old Age and Survivors’/Disability Insurance (i vardagslag 

Social Security) (urspr 1935) 

OBRA Omnibus Budget Reconciliation Act (1981) 

OEO Office of Economic Opportunity (1964) 

PAC Political action committee 

PRWORA Personal Responsibility and Work Opportunity Reconciliation 

Act (Welfare Reform Act) (1996) 

PWA Public Works Administration (1933) 

RFC Reconstruction Finance Corporation (1932) 

SSA Social Security Act (1935) 

SSI Supplementary Security Income (1972) 

TANF Temporary Aid to Needy Families (1996) 

TERA Temporary Emergency Relief Association (1931) 

TVA Tennessee Valley Authority (1933) 

WIN Work Incentive Program (1967) 

VISTA Volunteers Service To America (1973) 

WPA Works Progress Administration (1935) 

WtW Welfare-to-work-aktiviteter 

184

Tabellförteckning 

Tabell 1: BNP-tillväxt (årlig procentuell förändring) i USA, EU och några 

länder 1986–1998, sid 23. 

Tabell 2: Sysselsättningsgrad och arbetslöshet (procent) i åldern 15–64 år 

i USA, EU och några länder 1990, 1995 och 1998, sid 26. 

Tabell 3: Yrken med störst ökning av sysselsättningen 1983–1998, sid 29. 

Tabell 4: Yrken med störst förväntad ökning av sysselsättningen 

1996–2006, sid 30. 

Tabell 5: Medianinkomst (dollar i 1998 års priser) för familjer av olika ras 

och ursprung 1950–1998, sid 31. 

Tabell 6: Andel (procent) av de samlade inkomsterna som går till varje 

kvintil samt till de högsta 5 procenten av familjer 1929–1998, sid 34. 

Tabell 7: Fördelning av nettoförändringar i sysselsättning för män och 

kvinnor som arbetade heltid året runt efter löneklasser 1979–1989, sid 36. 

Tabell 8: Percentilkvoter för veckoförtjänster för män och kvinnor som 

arbetade heltid 1979 och 1987–1995, sid 37. 

Tabell 9: Andel (procent) heltids- och åretruntarbetande med höga respektive 

låga förvärvsinkomster efter vissa karakteristika 1979 och 1994, 

sid 38. 

Tabell 10: Decilkvoter för mäns förvärvsinkomster i vissa OECD-länder 

1979, 1989 och 1995, sid 39. 

185

Tabell 11: Andel (procent) fattiga i olika kategorier 1998, sid 92. 

Tabell 12: Andel (procent) fattiga i USA:s delstater i genomsnitt för 

1996–1998, sid 98. 

Tabell 13: Nedbrytning av förändring i fattigdomskvoten (procentenheter) 

i ekonomiska och demografiska komponenter för perioderna 1949–1969 

och 1973–1991, sid 105. 

Tabell 14: Utgifter (miljarder dollar) under federala budgettiteln ”human 

resources” 1997 samt prognoser för år 2000 och 2003, sid 124. 

Tabell 15: Några mått på AFDC-programmets utveckling 1936–1996, 

sid 128. 

186

Diagramförteckning 

Diagram 1: Real BNP och real BNP/capita i USA 1959–1998, sid 22. 

Diagram 2: Årlig procentuell förändring i real BNP i USA 1959–1998, 

sid 23. 

Diagram 3: Sysselsättningsgrad och arbetslöshet (procent) i USA 

1945–1998, sid 25. 

Diagram 4: Sysselsättningsgrad (procent) bland vita och svarta män och 

kvinnor i USA 1955–1998, sid 26. 

Diagram 5: Arbetslöshet (procent) bland vita och svarta män och kvinnor 

i USA 1955–1998, sid 27. 

Diagram 6: Gini-index för familjer i USA 1913–1996, sid 33. 

Diagram 7: Totala offentliga och federala utgifter samt federala utgifter 

under titeln ”human resources” som andel (procent) av BNP 1933–1998, 

sid 72. 

Diagram 8: Andel (procent) av befolkningen under fattigdomslinjen före 

och efter offentliga transfereringar 1959–1998, sid 92. 

Diagram 9: Andel (procent) fattiga i olika ras-/ursprungskategorier 

1959–1998, sid 94. 

Diagram 10: Andel (procent) fattiga bland ensamma mödrar med barn 

under 18 år i olika ras-/ursprungskategorier 1971–1998, sid 96. 

Diagram 11: Andel (procent) fattiga bland unga och gamla 1959–1998, 

sid 97. 

187

Diagram 12: Antal personer med AFDC-/TANF-bidrag (index 1989 =100) 

i USA och Wisconsin 1989–1999, sid 145. 

188

Läs boken online - Centrum för Välfärd efter Välfärdsstaten

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?