Johanna Hellsten - WLH

Jag tror att det rosa och de varma, röda färgerna är bra förskolefärger. Men det rosa kan också
bli för ensidigt för de lite äldre förskolebarnen, som kan vara i behov av en mer kontrastrik
miljö.
Johanna: Hur tänker du ytterligare kring Steiners uttalanden om att komplementärfärgens
verkan upplevs starkast för barnet?
Leander Engström svarar att det inte verkar finnas mycket forskning gjord på detta område,
kanske för att undersökningar av små barn är mera krävande än studier på, och med vuxna.
Collot d´Herbois som fördjupade sig i färgers inverkan på det själsliga, uppger dock att barn
under tre års ålder inte upplever komplementärfärger, emedan dem verkar starkare än den
primära färgen i miljön, för barn över tre. Denna komplementära verkan fortskrider, och har
troligen sin topp i barnets 5-7 årsålder, tror Leander Engström. Den pågår fram till dess barnet
uppnått tolvårsåldern, men har under dess lopp, gradvis tunnats ut, för att helt ha klingat av vid
tolv. Anne Widmark menar också, i uttalanden i den antroposofiska tidsskriften På Väg, när det
gäller målning, att man inte behöver måla med barn under fyra år eftersom de inte ännu blivit
tillräckligt medvetna om hur färger påverkar dem. Men, uttrycker Leander Engström, barn kan
ju ändå må dåligt av fula, starka påträngande färger i miljön. Och om vi igen talar om barnets
spegling av kulturutvecklingen, menar man att det treåriga barnet kommit så långt som till den
grekiska tiden då den gröna färgen uppenbarades för mänskligheten. Då kan man kanske tänka
att pedagogens röda förkläde framkallar det gröna i barnets inre, och på så sätt inverka
välgörande och lugnande.
Jag frågar ytterligare om Leander Engström tror att färgen i miljön kan stödja den pedagogiska
intentionen och verksamheten?
Leander Engström: Ja, det tror jag! Liksom olika färger representerar olika tider i
mänsklighetens utveckling, blir det tydligt hur det lilla barnets stadieutveckling kan jämföras
med kulturutvecklingens epoker. Först kommer de varma rödaktiga färgerna i barndomen, och
arbetar sig framåt till det gröna och det kyligare blå, som kan passa tonåringens intellektuella
utveckling och den vuxne bättre. Steiner har mest uttalat sig om de lite äldre barnen, från
skolåldern och uppåt, och ur ett färgsammanhang nämnt mycket lite om de yngre åldrarna.
Johanna: Hur resonerar du kring ett användande av det svarta och det vita inom förskolemiljön?
Leander Engström: Det svarta är lite dystert. Och både vitt och svart kan ju framkalla en kall
och lite hård stämning. Men hur man väljer färg får aldrig bli dogmatiskt. Handlar det
exempelvis om pedagogens kläder, är det viktigt att se till vad denne trivs i. Det skall inte vara
fanatiskt på något sätt. Men det fordras att pedagogen lever sig in i hur färgerna verkar på
barnet. Den svarta färgen, om det t ex handlar om färgkritor och barn, kan verka på så sätt att
det gör barnet för medvetet om konturer, och det hamnar för starkt i ett avbildande element. När
man talar om de lite äldre barnen kanske man kan hävda att något av dem behöver det svarta för
att uttrycka sig. Men när det gäller små barn tror jag att man kan enas om att det inte är en färg
de behöver.
Idag ser man ju också ofta inom barnlitteraturen skarpa, onyanserade färgbilder, ibland med
mycket svarta konturer. Detta tror jag inte är särskilt bra. Barnlitteraturen är antagligen en faktor
som för in barnet för starkt i en yttre medvetenhet. Idag kan man också uppleva att barn är
mycket mer vaksamma och kritiska mot sin omvärld, än tidigare, uppger Leander Engström.
Det är lätt att de mindre barnen fastnar i det svarta, om de får använda det. Om barnet i sin
omogenhet väcks för tidigt in i ett medvetande om den yttre världens krav, kanske dem, för att
71