Johanna Hellsten - WLH

mycket orytmiska element och färger, kan det nog verka som en grund för ohälsa. Jag kan också
tänka mig att massiva, onyanserade färger kan inverka på ett stressande sätt på människan.
Det är viktigt att få in en andning i färgen, att få den nyanserad. Regnbågen innehåller
exempelvis inga starka konturer, den består inte av en kompakt färgmassa, utan upplevs på ett
mer fluktuerande sätt som skulle kunna jämställas med en hälsosam färgandning, där människan
kan leva sig in i, och med, färgerna. Jag tror inte heller det är bra med alla dessa grälla färger
tillsammans med barn, säger Leander Engström. Jag tänker på dessa starkt neongula västar som
många förskolebarn tvingas ta på sig på utflykten, och som de inte kan värja sig mot. Det är som
hög musik, som man kanske inte står ut att lyssna på, såvida det inte är något man tycker om,
något självvalt.
Johanna: Jag funderar kring regnbågens färger och hur vi uppfattar dem… Kan du säga något
om de olika färgerna och dess betydelse, kanske om indigofärgen? Vad tror du om åsikten jag
tidigare hört dig nämna, att människor av idag har svårt att i regnbågen upptäcka det
indigofärgade?
Leander Engström: Det var den spanska konstnären El Greco som i slutet av 1500-, och i början
på 1600-talet började använda den indigoblå färgen i sina målningar. Det indigoblå står för
medvetenhetssjälens tidsålder, och börjar enligt Steiner kring år 1400. Kulören kan upplevas
som litet komplicerad och kan symbolisera ensamhet och isolering, att varje människa står på
sin egen grund. Samtidigt som det är en omhöljande och något varm färg. Färgterapeuten
Liliane Collot d´Herbois beskriver indigofärgen som intensivt förbunden med vår tids problem,
varur det största är isolering. Detta är ett symptom som är typiskt för medvetenhetssjälens tid,
framhåller hon, och fortsätter: Det finns en fara att hjärtat sluter sig. Om detta händer förlorar
man förbindelsen med den yttre världen, man utelämnas åt en inre värld av frusen antipati och
rädsla. Men när människan kommit tillräckligt långt in i indigovärlden, ljusnar det igen. Och
även om man upplever hopplösheten innan man kan se ljuset, kommer människan att komma
närmre den violetta färgen, när hon genomgått indigos sfär. Vi har som mänsklighet inte riktigt
hunnit dit ännu, vi kan inte riktigt genomtränga det lila ännu, menar Collot d´Herbois. Idag talar
man ju även om s k indigobarn, säger Leander Engström. Dessa bär på mycket ljus och klokhet
inom sig, men har ändå ofta svårigheter av olika slag.
Färgerna har genom tiderna vuxit fram genom människors uppfattning och medvetande. Också
konsten avspeglar var mänskligheten står, i den kollektiva utvecklingen. Kanske är människors
uppfattning av det indigoblå idag vag, eftersom vi fortfarande med våra sinnen försöker att
genomgripa den.
Jag frågar vidare om Leander Engströms tankar kring den ofta förekommande rosa färgen i
samband med barn, och inom waldorfförskolan?
Leander Engström: Inom antroposofin anser man att rosa passar ihop med det helt lilla barnet.
Det är en färg som står nära det andliga. Vid människans gryende medvetenhet under den
urindiska epoken, alltså den första kulturperioden, var magenta, en sorts blåröd färg, den första
kulören människorna kunde se. Magenta är mycket nära sammanbunden med den eteriska
världen. Och Steiner menar att om man spänner upp ett rosa och ett blått tyg som sänghimmel
över spädbarnet, och på så sätt framkallar denna magentafärg, upplever barnet en tillhörighet
med den ursprungliga känslan för det eteriska. Det blir en harmonisk färgmiljö och barnet får
chans att uppleva sig som ett med hela universum. Det blir ju då heller inte en fråga om något
genusmässigt tydligt, att man har valt rosa eller blått, utifrån barnets kön.
70