Johanna Hellsten - WLH

och ombonat. Idén är att barnen skall kunna orientera sig efter färgsättning. De skall veta var
deras eget ”hem” är, för att känna sig trygga. I takt med att barnen växer och byter
klassrumstillhörighet, växer arkitekturen, på så sätt att det blir högre i tak, och färgerna
förändras. I de lägre klasserna är ju rummen något mindre, och anpassade efter små människor.
Men det är heller inte bra när arkitektur och färg ter sig likt en grottatmosfär. Det är
förskräckligt! Det måste finnas luft och tak att växa i!
Jag menar att arkitektur och färg hänger intimt samman, säger Fuchs. Och liksom Goethe talar
om metamorfos, har vi här försökt att bygga på ett sådant sätt att det ger barnet utrymme att
utvecklas. Arkitekter av idag är väldigt fokuserade på att tänka i ett additivt system där man
radar upp byggnader efter varandra. Men jag går helst emot systemen och vill inte utveckla fasta
principer. Jag menar att en metamorfosprincip handlar om någonting annat, och det stora och
det lilla har med varandra att göra. Det handlar om upplevelsen av proportioner. Därför vore det
otänkbart att klassrummen såg likadana ut från klass ett till tolv. Barnet kräver olika
miljöimpulser att utvecklas ur, i olika åldrar.
Att alla klassrum i många skolor ser likadana ut, med bara ett par nummer eller namn som
skiljer dem åt, är slöseri med mänsklig energi, eftersom man då, för varje ny lektion, måste
bygga upp en atmosfär kring den aktivitet som där skall pågå. Från början var allting här målat i
”Stockholmsvitt”, och min ansats har varit att försöka motarbeta 60-talets uttryck.
Fönsterkarmarna och elementen hade sin bestämda vita färg och ingenting var särskilt anpassat
till en utveckling ur barnens, och ett mänskligt perspektiv.
Det är också viktigt att använda riktiga material som puts, trä och betong. Men ofta förknippas
det som är ”waldorf” med något ”naturligt”, hemsnickrat och ytor täljda med kniv, men så är
inte fallet, menar Fuchs. Det handlar lika mycket om experimentella byggen i stål och betong.
Hyvlade brädor i trä är ju också denaturaliserade, det är ju inte så man ser dem i skogen! Genom
att bestryka materialet med färg levandegör man det igen.
Jag försöker i min färgsättning se till rummets funktion. Men med funktion menar jag mer de
emotionella förhållandena mellan rum och människa:
Det finns två aspekter i det där med materialet. Det ena är en slags biologisk effekt, alltså
emotioner i materialet, och det andra är färgen, det emotionella eller det ockulta eller vad vi
skall säga, och som är på ett annat sätt i klass tolv, än när man börjar i skolan
(Fuchs, 2009-09-10).
Vi går vidare igenom klassrumsbyggnaderna, och in i aulan. Någon spelar på pianot. Andra
kommer fram för att samtala och hälsa på Fuchs.
Fuchs: Du ser de här blå bänkarna… Vi skickade efter specialblandad färg ända ifrån Åland!
Men det är vackert, fast de idag blivit mycket slitna. Ljuset faller också väldigt vackert här på
det blå och röda, ser du. Rummet skall som här, vara en social utvecklingsplats…
Johanna: Vad är tanken bakom den här laseringstekniken av väggarna?
Fuchs: Dels att skavankerna inte upplevs som så tydliga, som när något är heltäckande målat, då
det också är mycket mera känsligt som material. Men jag menar också att vårt öga inte är skapat
för att se en heltäckande färg. Det är inget som man kan finna i naturen:
I naturen är det alltid polycromt, eller så är det /…/ olika strukturer som ger en sammansatt
bild. Det är aldrig det där hundraprocentigt monocroma, och det är egentligen en hård
påfrestning för ögat. Och det kan inte bilda komplementärfärgen och därför känner man…
63