Johanna Hellsten - WLH

ser på något ofärgat eller vitt, är ett område som väckte Goethes (Sällström, 1996) fascination.
Kanske är det p g a influenser ifrån denna mer filosofiskt, eller livfullt beskrivna färglära, som
Steiner (2004) kort beskriver sin tes om motsatta färgers starkare verkan än de primära, i barnets
inre? Att barn upplevs som känsligare för omgivningens intryck är dock ett påstående som både
respondenter och informanter i denna studie, liksom Ryberg (1999) enas om.
Färgens koppling till inre välbefinnande, det centrala för
pedagogiken
Waldorfpedagogikens utformning och färgsättning uppvisar en tydlig vilja och koppling till
barnets välmående och ett mänskligt växande. Den skönhetsmässiga upplevelsen är viktig och
fungerar som en port in i nästa pedagogiska steg, nästa sjuårsperiod, uppger informanterna.
Detta beskrivs fungera som en grund till att få barnet avslappnat och välmående, att det får en
innerlig värme, så att det i lugn och ro kan utvecklas, skapa och växa.
Tydligt utmärkande tankegångar inom waldorfpedagogiken, är att barnet under uppväxttiden
behöver skyddas och omhändertagas. Det behöver ett omkringliggande ”hölje” (Steiner, 2004),
en skyddande atmosfär och omgivning, varur det kan utvecklas i egen takt (Ritter, Steiner,
2004). Respondenterna beskriver att röriga och plottriga, liksom starka färgkombinationer har
en störande inverkan på barnet. Dess sinnen avtrubbas och det får svårare att leva sig in i
omvärlden, tänker pedagog A (2009-09-10) och B (2009-09-22). Alltför mycket information gör
barnet uppskruvat, menar pedagog C (2009-09-23).
Rädslan för sinnenas avtrubbning verkar spela en betydande roll inom pedagogiken (Ritter
1997). Kanske är detta tecken på att helhetsmedvetenheten inom pedagogiken är viktig, en
pedagogik där hela kroppens välmående tas hänsyn till. Alternativt skvallrar det om ett arv ifrån
pedagogikens skapare, d v s det arv där åsikten om ett alltmer materialistiskt och industrialiserat
samhälle anses torka ut själen (2008), och där rädslan för en ”maskinkulturens schizofreni” (s.
12, Nobel, 2000), står i fokus?
Vid intervjutillfällena med respondenterna får jag en känsla av att de inte riktigt analyserat
varför de tycker som de gör, när det kommer till hur färgsättningens intryck påverkar barnet.
Att pedagog A (2009-09-10) och B (2009-09-22) jämför sin egen verksamhets miljö med den
kommunalt drivna, och ser den senare som mycket negativ, talar möjligtvis för att det finns en
sammanhållen känsla inom waldorfförskolorna, att utföra sin egen färgsättning på ett sätt som
anses vara bättre för barnet. Kanske är det denna känsla av färgsättningshelhet och av att någon
har tänkt till, och bryr sig om att människorna som där skall vistas också skall trivas, som man
som besökare känner av? Men som respondenterna uttrycker det, exempelvis att starka färger
påverkar barnet negativt, tillbakavisas av informanterna i undersökningen. De framhåller istället
att färgsättningen mycket väl kan vara stark, eftersom den laserade färgmiljön på ett mer
naturligt sätt ”andas” (Fuchs, 2009-09-10; Leander Engström 2009-10-05; Wahl Gran, 2009-09-
14 & 2009-09-22), d v s inte upplevs som en stark påfrestning för ögat, liksom att miljön i sin
helhet skall anpassas efter tänkt verksamhet.
Tanken om liknelsen vid att ”andas” färg, hänger kanhända samman med forna tiders
terapeutiska tankar om färgandning (Ryberg, 1999). Inget i den waldorfpedagogiskt upplagda
verksamheten skall överväldiga barnet, inte ens färgupplevelsen, eftersom det stjäl utrymme
ifrån det att utvecklas fritt och ur sin egen inre kärna, som i egen takt skall ta emot och bearbeta
intryck ifrån omvärlden. Att ”andningen” utgör en central roll i förhållande till välmående, ser
vi också i den pedagogiska idén om vikten av en väl avvägd rytm emellan vaka och vila, för
såväl kropp, som själ och ande i människans utveckling och inlärning (Steiner 2006; 2004;
46