Johanna Hellsten - WLH

annlysa ett användande av den ihop med barn, men varje vuxen bör gå till sig själv och känna
efter hur man upplever känslan den ger, och om man anser att den i sin karaktär passar
tillsammans med barn (se intervjubilaga 5.). Leander Engström (2009-10-05) uppger dock att
det svarta inte är någon passande förskolefärg, då den får barnet in i ett för starkt avbildande,
konturmässigt formande.
Frågan om det svarta är intresseväckande då den både tycks locka och stöta ifrån sig dess
betraktare. Med dess något sorgsna, skrämmande, slutna och lite självupptagna uttryck kan
kulören troligen upplevas förmedla sådana värden man inte i första hand vill utveckla hos
förskolebarnet. Händelsevis är det så att färgen inte inbjuder till ödmjuk, kärleksfull lek på lika
villkor, varför möjligen waldorfförskolepedagoger ofta väljer bort kulören?
Komplementärfärgens verkan på barnet
I svaren från respondenterna framgår inga tydliga observationer eller erfarenheter som stödjer
Steiners uttalande om komplementärfärgens starkare själsliga inverkan på barnet än den primära
färgens påverkan, vilket möjligtvis har att göra med att uppmärksamheten i den pedagogiska
verksamheten inte främst riktas mot något så förmodat subtilt som färgupplevelse utifrån
omgivning. Inte heller när ämnet kommer upp i frågor till informanterna, fås något entydigt
eller klart svar. Fuchs (2009-09-10) talar om att det inte handlar om att frammana
komplementärfärgen i barnets inre, utan att få barnet att känna sig som ett med färgen om det är
dess spontana och individuella val, så att det inte längre behöver ”opponera” sig mot den. Jag
kan ha missförstått, men tanken föds att det i detta fall mer handlar om att låta barnet självt få
välja en färg i dess yttre omgivning, såsom på en tröja, som i högsta grad omsveper det i en
kulör och känsla därtill som kanske bör stämma med vad barnet känner i sitt inre. Kan det vara
så att barnet som i sitt inre känner sig aktivt, likt den röda kvaliteten, bör få en röd kulör på sin
tröja, det yttre omslutande skiktet, så att det omsveps i tillhörande känsloläge. Då behöver
barnet inte längre på ett lika starkt sätt själv agera det rödas kraft utåt för att förverkliga den inre
upplevelsen? Eller skall barnet i detta fall inte sättas på en grön tröja (d v s den komplementära
färgen till rött) eller någon annan färg, för att det då på ett mer intensivt sätt måste övervinna
känslan av det röda (den mest överensstämmande färgen med barnets inre känsloläge) i
omgivningen, d v s att ”opponera” sig mot den gröna och om möjligt ur färgsynpunkt, den
felaktigt utvalda tröjan? Kan det i sådana fall tänkas att man från antroposofiskt håll väljer det
rödaktiga eller rosa, i samband med lokaler där barn skall vistas, för att man ser på barndomen
som ”röd” genom alla de känslomässiga associationer som hör färgen till? På så sätt uppfyller
man möjligen en röd stämning i barnets inre, och hjälper det att finna sig tillrätta på ett
harmoniskt vis? Eller är det tvärtom, som i fallet med komplementärfärgernas bildande, att det
rödas karaktär istället frammanar det grönas känsla på ett mycket starkare sätt inom barnet?
Leander Engström (2009-10-05) ger exemplet med pedagogens förkläde som om det är rött, kan
framkalla det gröna i barnets inre, och på så sätt verka på ett lugnande och harmoniserande sätt
på barnet, genom det sätt som det gröna uppfattas.
Wahl Gran (2009-09-14 & 2009-09-28) menar att forskning inom området gjorts på vuxna, men
inte på barn. Att en kulör framkallar dess motsats är en automatisk företeelse som sker i ögat,
och i relation till ljuset, men upplevs så också i själen tror konstnären.
Temat är intressant och lockande att forska vidare inom. Dock har jag inte funnit frågan
besvarad från vetenskapligt håll, varken inom ett psykologiskt forskningsområde, eller inom en
mer kliniskt och fysiskt betingad studiearena. Fenomenet som sker när ögat skådar en yta
exempelvis bemålad i grönt, och därefter framkallar ett rött lysande sken när blicken återigen
45