Johanna Hellsten - WLH

tillåts mogna inför en mer intellektuellt betingad kunskap.
Steiners färgsättningsmodell med grunder i Goethes färglära ligger till grund för färgsättningen,
uppger informanterna. Eftersom Goethes färglära, liksom Steiners beskrivningar av färg som
sådan, bygger på ett slags vetenskapligt (Goethes färglära), men samtidigt filosofiskt försök till
att beskriva den kvalitativt upplevbara sidan i färgernas väsen, är det något förvånande att
informanterna, med undantag av konstterapeut, Leander Engström (2009-10-05) inte på ett
större sätt kan, eller vill verbalisera färgernas kvalitativt tänkta upplevbara verkan.
Pedagogiska intentioner i färgsättningen
Respondenterna anser, liksom informanterna att miljöns utformning är en viktig del inom
pedagogiken och att det är angeläget att förskoletiden verkar som en skönhetsupplevelse för
barnet. De tror att färgsättningens utformning kan stödja eller motverka den pedagogiska
intentionen i förskolan. De tror på en helhetsfärgsättning, där barnet ges tillfälle att leva sig in i,
och med färgerna i miljöns årstidsbundna växlingar. Att få öva inlevelse i färgens element är
också något som pedagog B (2009-09-22), liksom Damm (2002) uppger vara av vikt för barnet,
då det kan utbilda en känslighet utifrån sig själv i relation till omvärlden. Om den vuxne i
barnets omgivning hanterar färg på ett respektfullt och varsamt sätt, lär sig barnet denna sinnliga
känslighet. Barnet överför dessa erfarenheter till ett känslans område och får enligt Leander
Engström (2009-10-05) ett mer nyanserat förhållande till sig själv och omvärlden. Färgens
koppling till en social utveckling är i detta fall en intressant synvinkel. Att förstå hur man beter
sig mot andra medmänniskor (och också sig själv) är troligen ett pedagogiskt värde som många
förskollärare ser som viktigt att förmedla. Att då se på användandet av färg som ett medel i
praktiken, får i detta fall en större pedagogisk innebörd, genom att barnet upplever sig handskas
med överförbara sinneskvaliteter. Också Fuchs (2009-09-10) talar om färgens sociala roll, i
samband med karaktären av det röda och det blå.
Wahl Gran (2009-09-14 & 2009-09-22) talar om waldorfskolans färgsättningsmodell som
utvecklats av Steiner i början av förra seklets 20-tal. Syftet med att följa Goethes beskrivningar
av färgens kvalitet, liksom metamorfostanken (Fuchs, 2009-09-10) och regnbågens färgordning,
kan jämföras med kulturutvecklingens epoker (Leander Engström, 2009-10-05), då man tänker
sig att barnets egen utveckling utgör en mindre modell av mänsklighetens tidigare
utvecklingsstadier. Trots att kunskapen bland informanterna om färgsättningens påverkan på
barnet är tydlig, uppger de tre, säkerligen pga. dess olika typer av yrkesutövning, olika ingångar
i vad som anses mest betydande i en waldorfpedagogisk färgsättningmodell.
Waldorfpedagogiken är sedermera en pedagogik som vill göra det möjligt för barn att utan press
och jäkt få stanna kvar i en barndom utan alltför tidiga intellektuella erövringar. Dessa anses i
överdriven form inverka negativt på resten av den kroppsliga utvecklingen. Man vill också att
andra färdigheter skall få utrymme att utvecklas i lugn takt (Steiner, 2004; Ritter, 1997). Dessa
tankar, i relation till enskild färg, exempelvis i egenskap av vad Leander Engström (2009-10-05)
nämner angående den svarta kulören, kan också ses som en form av pedagogisk intention, då det
svarta anses utgöra ett icke önskvärt, alltför för starkt avbildande, konturskapande element i
barnens närhet. Man vill helt enkelt inte få barn för tidigt ur barndomen, genom att
medvetandegöra dem om omvärlden, utan att först ha uppnått en egen självbild (Steiner, 2004).
Inte heller vill man efter respondenternas svar att döma, använda för mycket av det blå,
eftersom också denna färg kan upplevas tilltala intellektet för mycket med sin kyla.
Vidare tänker sig intervjupersonerna att färgsättning bör vara laserad, eller passa ihop med
barnen som där skall vistas, för att ge dem möjligheten till att utveckla sin person i frihet.
42