Johanna Hellsten - WLH

waldorfskolans färgsättning. Han poängterar att det inte finns någonting mer underbart än färg
och form i alla dess olika uttryck, och betonar i vidare mening individens frihet i valet av färg.
Men också att det bör byggas upp en känslighet inför färgens kvalitetsmässiga
informationer. Som färgsättare finns således en stor frihet att arbeta med palettens alla färger,
men man måste förstå att ett äldreboende kräver en annan färgmässig utformning än en
lekskola, menar Fuchs. Han meddelar att han sett en antydan till dogmatism hos
waldorfförskolepedagoger i fråga om färg, och menar att det är lönlöst att vara dogmatisk
för principens egen skull. Vad som händer i färgsättningen, i kommunikationen mellan färg,
rum och människa, bör aldrig vara dilettantiskt utfört. Det handlar tvärtom om ett ständigt
överläggande, och om tillvaratagandet av nya resonemang, för att söka komma underfund med
dess yttringar. Fuchs förmedlar vidare, att det ibland talas om en typiskt antroposofisk
färgsättning, men vill hellre framhålla att det handlar om hans personliga prägel på de miljöer
han färgsatt. Människor i antroposofiska sammanhang har uppmärksammat mitt engagemang,
och konsekvensen i utförandet, och därom ansett det vara en form som passar ihop med vad
antroposofin förmedlar.
Leander Engström tillför diskussionen, och belyser Fuchs uppfattningar ytterligare, genom att
framhålla att vi alla är olika som individer, och att färgval sker därefter. Men en medvetenhet
och kunskap, i enlighet med Wahl Grans uppfattning, bör också finnas hos pedagogen, i det att
denne bör vara mån om vilka färger hon genom sina kläder representerar. Dock inte på ett
dogmatiskt sätt, säger Leander Engström, men att denne ändå är uppmärksam och medveten om
att, och hur färgen kan inverka på verksamhetsidén, och på barnets inre känsla.
Tema: Färgens kvalitativa informationer och
inverkan på barnet
Uppfattningar kring specifik kulörs uttryck, kvalitet och inverkan på
barnet
Essens, respondenter: Få, men klara tankar kring olika kulörers uttryck
A: Pedagog A menar att man kan ha en waldorfpedagogisk åsikt om att lekrummet skall
vara inrett i rosa toner. Och angående en kulturell innebörd i den rosa färgen, har
förskolläraren i fråga aldrig varit med om att någon pojke protesterat mot att leka i ett rosa rum.
Pedagog B, uttrycker att det rosa har en aktivitet i sig, och skapar ro och fin stämning. Den
är också värmande och ger ett lugn i det inre. Däremot kan den blå färgen uppfattas som
mer stillsam, och upplevs tilltala intellektet. Den har inte en så stor värme i sig själv. Därför
skall det blå inte dominera i omgivningen av små barn. Även vit färg, om den ensam skulle få ta
över i ett rum, upplever pedagog B som negativt. Angående svart färg, upplevs den heller inte
som bra att använda i en verksamhet som vänder sig till barn. Svart känns inte bra, uppger
pedagog B, och pedagog A säger att dennes verksamhet inte använder sig av svart krita, men vet
inte riktigt varför. Inte heller på den förskola där pedagog C arbetar, används svart färg, varken i
miljöns färgsättning, eller på kritor. Den så att säga väcker ingenting hos barnet, säger pedagog
C. Så är det med det vita också i viss mån, det appellerar inte till barnet. Vitt och svart är
intetsägande. Dessutom är ju det svarta en lite låg färg, d v s att den känns lite dyster, menar
pedagog C. En annan färg som avviker ifrån resten av färgsättningens milda, laserade toner är
den runda, klarröda samlingsmattan som förskolan just köpt in! Den är en färgklick, men känns
36