Johanna Hellsten - WLH

Alla anser de att färgen i miljön kan stödja den pedagogiska verksamhetens idéer.
Waldorfskolan färgsätts utifrån de riktlinjer Steiner gav, i upprättandet av den första
waldorfskolan i Stuttgart i början av tjugotalet, säger Wahl Gran. Färgsättningsmodellen är
utvecklad utifrån en idé om en harmonisk färgmiljö, uppbyggd av regnbågens sju färger och
med grund i Goethes färglära. Modellen börjar med den vinröda omgivningen i förskolan och
fortsätter hela vägen igenom färgskalan, upp till det blåaktiga i klass tolv. Tanken är att varje
årskurs är kopplad till sin åldersspecifika färgton, och att färgskalan skall följa barnets
utveckling. Liksom man inte lättvindigt ändrar på skolans läroplan, säger Wahl Gran, har också
färgerna sin bestämda position i förhållande till årskurs.
Fuchs anser att skolan är en plats där ”barn skall få vara barn”. Han talar om en goethiansk
metamorfosprincip, där arkitektur och färgsättning bör underordnas en färgmässig
grundstämning, och utformas så att barnet ges utrymme till att utvecklas. Barn i olika åldrar
kräver olika miljöimpulser att utvecklas ur, därför skall arkitektur och färgsättning anpassas
efter barnets utveckling och behov. Fuchs upplyser också, i samband med den röda och den
blå färgens samverkan i rummet, om färgsättningens medverkan i skapandet av social mening
och roll.
Leander Engström knyter i sin tur an tanken på färgens förhållande till barnets utveckling, på så
sätt att hon framhäver att olika färger representerar olika tider i människans utveckling. Det lilla
barnets stadieutveckling kan jämföras med kulturutvecklingens epoker. Först kommer de
varma, rödaktiga färgerna i barndomen, och arbetar sig vidare framåt genom det gröna,
för att sedan ta sig igenom det kyligare blå som motsvarar tonåringen och den vuxnes
intellektuella utveckling bäst.
Wahl Gran meddelar också att färgen uttrycker en sann kvalitet i sig själv och det pedagogiska
upplägget bör därför följa något naturligt, något som stämmer väl överens med var barnet
utvecklingsmässigt sett befinner sig.
Också Fuchs uppger att färgen förmedlar en kvalitetsmässig upplevelse, och säger att Steiner
beskriver färg som visualiserad sinnestämning. Färgens huvuduppgift när det gäller barn, och i
förskolans miljö, är således att ”skapa moraliska krafter”. Han drar parallellen till
förskolepedagogens auktoritativa handlande, och liksom denne inte bör predika moral, utan
genom sina handlingar verka moraliskt, kan färgen genom sitt eget uttryck inverka på liknande
sätt. Fuchs uttalar att människan bedömer färg och form efter dess skönhet och Leander
Engström menar att en skönhetsmässig upplevelse inverkar på den pedagogiska intentionen.
Också i barnet finns skönhet, de är så att säga fortfarande kvar i sitt ”paradis”. Därför bör
förskolemiljön för att passa ihop med dessa barn, vara utförd i samma anda, anser Fuchs. När
barnen är små skall de inte heller stöpas i en form, utan få möjligheter till att utvecklas åt än det
ena hållet, än det andra. Därför skall förskolemiljön vara återhållsam, men inte neutralt
utförd.
Färgsättningens kulörer och utförande är sedermera bärare av information, på så sätt att de
accentuerar rummets olika funktioner. Exempelvis på ett sådant sätt att man tydligt förstår var
ingången är. Man skall heller inte helt på nytt, och var gång, behöva bygga upp nya
förutsättningar för att barnet skall ta till sig ett undervisningsämne. Färgen skall istället i sig
själv förmedla en stämning i samklang med rummets funktion. (leka i förskolan) Barnet skall
vidare, efter omgivningens färg, säkert kunna orientera sig ”hem” till sitt klassrum. Rummet
skall i de yngre åldrarna kännas tryggt och ombonat genom sitt röda utförande.
När det handlar om waldorfskolans ofta laserade interiörer, verkar tekniken enligt Fuchs på ett
funktionellt plan, genom att stå emot skavanker. Men också på ett vitaliserande sätt, då det får
34