Johanna Hellsten - WLH

psykisk beröring på ett tacksamt sätt ske igenom det astrala, en känslans sfär. Men det är också
ifrån denna astrala utkikspunkt som exempelvis måleriet kan tränga ned i, forma och
vidareutveckla människans eterkropp (Steiner, Läkepedagogisk kurs, 1995), den som på ett
högst fysiskt sätt står i förbindelse med alla organens inre struktur och uppbyggandet av en
frisk, stark kropp (Steiner, 2004).
”Avtrubbning” och vikten av andningens rytmiserande av sinnena
De mänskliga sinnena kan trubbas av, om asymmetri uppstår i det kroppen upplever och tar in
av omvärlden, i relation till det psyket hinner bearbeta och omsätta i handling. Synen kan
liksom övriga sinnen angripas, hävdar Karin Neuschütz (1997), i de fall den yttre rörelse som
ögat varseblir inte får något gensvar i kroppens egna lemmar. När det så att säga blir obalans i
intryck och uttryck, det vi tar in i förhållande till vad vi själva ger utlopp för. Uttrycket blir på så
sätt uppdämt och andra behov, såsom att söka bekräftelse på den egna kroppsliga existensen
genom att småäta eller bita på naglarna, uppstår som ett substitut för en hämmad egenrörelse.
Genom ögats rörelser kan vi uppfatta form och färg på tingens yta. Och på sätt och vis förbinder
vi oss med tingens inre, genom dess uppenbarelse av färg. Rudolf Steiner har som bekant liknat
färgseendet med en in- och utandningsprocess. Vi så att säga andas in sinnesintryck, för att åter
andas ut dem (Aeppli, 2003). Steiner menar ytterligare att pedagogik går hand i hand med
medicin, och den i högsta grad bör bygga på ett balanserade av rytmiska förlopp, d v s en slags
pedagogisk andning (Steiner, 2006).
Margarethe Hauschka Stavenhagen (1988) predicerar följden av en nutida obalans, och
oförmåga till ett sunt förhållande till färg:
Hela vår civilisation tenderar i dag att skada ögats själsliga funktion. De hastiga
sinnesintrycken, det hårda ljuset och chockfärgerna har en sklerotiserande inverkan på
ögonen. Själen drar sig tillbaka och upplever sig inte längre i ljuset. Färgerna blir likgiltiga
och betydelselösa och så småningom svåra att skilja från varandra. Världen blir långsamt grå
(s. 56, Hauschka, 1988).
Hon uttrycker vidare att nutidens människor fallit offer för en naturvetenskapens materialism i
sin syn på omvärlden. Som sådana är vi idag långt efter forna tiders människor när det gäller en
levande kontakt med omvärldens uppenbarelser i färg. Denna början till ett patologiskt
gränstillstånd, manifesterar sig inte bara i ögat, utan innefattar idag en rad vanliga sjukdomar.
Genom en andlig-själslig oförmåga att helt uppleva yttervärlden ordentligt, beror exempelvis
depression, mindervärdeskomplex och ångestkänslor på att sinnesorganen blivit förhårdnade
och okänsliga (Hauschka, 1988). Om människans öga bibehålls som ett levande och rörligt
instrument, och som på ett aktivt och sunt sätt läser av yttervärldens färger, kommer det att vara
benäget att sovra bland iakttagelserna så att inte allt vad omvärlden bjuder, oprövat tränger in i
hennes själ (Hauschka, 1988). Liksom Wurtman (1975) utifrån djurförsök drar slutsatsen att
också människan påverkas negativt av ensidig, och ständig bestrålning av artificiellt ljus, menar
också Ryberg (1991) att vi endast kan ana oss till den psykiska och fysiska oreda som denna
multiinformativa chockomgivning i färg kan leda till.
31