Johanna Hellsten - WLH

funktionsaspekt. Således bör även kulörvalet passa till de aktiviteter som försiggår i de olika
lokalerna (Stenqvist & Åstedt, 1984). Den angivna traditionen att måla klassrummens väggar i
en bestämd färgordning, som än idag efterföljs, är en kvarleva ifrån 1920-talets riktlinjer för
färgsättning, menar Borgström (2005). Skolans interiör i fråga om kulör, framställs i en
färgstämning som avgörs utifrån rummets ändamål. Färgstämningarna blir således tongivande
för hela gestaltningen av helheten (Borgström, 2005).
Borgström (2005) beskriver att för att skapa en ombonande, varm, aktiverande stämning i första
klass, är rummet målat i röda toner. Detta förvandlas vidare genom det orangea, det livfullt gula,
till olika nyanser av grönt, för att successivt tona mot det blå. I de högre klasserna är den blå
färgen grunden för att sedermera övergå i violett och purpur. Det blå upplevs som samlande och
skapar den atmosfär av stillhet och tankero som behövs för att komplettera det nästintill vuxna
barnets, ökade intellektuella förmåga (Borgstöm, 2005).
På detta sätt kan man alltså stödja och stimulera verksamheten i respektive rum, samtidigt som
man också genom färgvariationen åstadkommer en spänning, en dynamik i miljön som helhet.
Därmed tar man också hänsyn till den dynamik som är typisk för människan, växlingarna från
skämt till allvar, från sorg till glädje, från uppsluppenhet till koncentration (s. 24, Stenqvist &
Åstedt, 1984; I: Färgbygge, 1986).
Det laserade rummets möjligheter
I En väg till frihet, läroplanen för waldorfförskolan (1998), kan vi, som vi sett ovan, läsa att det
i inomhusmiljön bör finnas lasyrmålade väggar. Genom denna speciella målningsteknik kan
exempelvis material som trä, puts och betong behandlas på ett sådant sätt att färgen i samklang
med underliggande yta löser upp det definitiva och avslutande intrycket som annars fås genom
en täckande färg, upplyser Fuchs (1983). Lasering förhöjer materialets egen karaktär och
struktur, liksom binder ihop arkitekturens olika element på ett upplevelsemässigt lätt sätt.
Färgsättarens uppgift är att knyta samman byggnadens olika element till en helhet (Fuchs,
1983). Och istället för att spackla och täckmåla som kan göra underlagets karaktär anonymt,
uppger Stenqvist & Åstedt (1984), kan man måla med lasyrer, d v s halvtäckande, transparenta
färger som ger ett sammansatt intryck. Genom att ett underlag laseras, upplevs dess kvalitet som
förädlat och mer levande då strukturen plötsligt fått en viss djupverkan i och med färgens
skiftningar:
Lasyrfärgen blir aldrig stum och platt som en heltäckande färg kan bli. Inför sådana ytor
upplever man att man kan andas på ett friare sätt. Väggen är liksom upplöst och ger inte
rummet ett kompakt och instängt intryck. Snarare får man ett intryck, liknande det när man
blickar upp mot himlen. Det går dessutom att måla starkt lysande färger med lasyrer utan att
rummet blir för mörkt eller färgen för påträngande, vilket är ett problem med starkt mättade
täckande färger (s. 25, Stenqvist & Åstedt, 1984, I; Färgbygge, 1986).
Stenqvist & Åstedt (1984) menar också att lasyrfärgen lever med i dagsväxlingen av olika
ljusförhållanden. Och Hauschka, Stavenhagen (1988) påpekar att färgerna gör det möjligt för
människan att uppleva naturstämningar och en vävande kontinuitet i kosmos. Det är viktigt att
på ett rytmiskt sätt leva sig in i färgens element, säger författarinnan när hon talar om målning,
och menar att: ”Ända in i tekniken när det gäller behandlingen av ytan måste allt andas” (s. 53,
Hauschka, Stavenhagen, 1988).
28