Johanna Hellsten - WLH

(2005) menar, liksom Read (1997) att skolmiljöns kvalitet är viktig då barnen där tillbringar en
stor del av sin tid. Skolbarnen uppfattar platser utifrån dess stämningar och bemötande atmosfär
eller efter egenskaper som gör dem mysiga. Behovet av att få känna sig trygg och säker, liksom
en varm och ljus miljö, utgör en grund för välbefinnande (Read, 1997).
Från en antroposofisk synvinkel menar man att små barn är mycket känsliga för allehanda
sinnesintryck. Den närmaste miljön kring barnet formas av vårdaren. Vi skulle kunna hjälpa till
med en så mjuk övergång ifrån moderlivet som möjligt, om vi låter bli att utsätta det för
chockupplevelser som starka ljus- och ljudeffekter i barnets närhet, menar Neuschütz (1997).
Om sinnesintrycken däremot översköljer och omsveper, likt ett varmt bad, utvecklar barnet en
harmonisk relation till sin kropp, liksom till omvärlden. Till den yttre miljön hör således inte
bara känslostämningar, attityder och handlingar hos vuxna, utan också material, färg, form, ljus
och ljud. Allt går in genom barnets sinnen och manifesterar sig ofta i kroppsliga uttryck (Ritter,
2006). En miljö präglad av lust- och glädjefyllda element, är krafter som på det riktigaste sätt
lockar fram organens sunda, fysiska former, menar Steiner (2004). Den fysiska miljön måste
därför uppmärksammas i vidaste bemärkelse. Utifrån barnets temperament bör omgivningen
utformas så att allt i rummet tas i beaktning (Steiner, 2004).
Dianne Smith (2007) utgår ifrån begreppet Color-Person, förkortat Col-Pe. Detta är en term som
syftar till vad som händer i interaktionen människa och färg emellan. Färg skall inte ses som
underdragare till arkitektur, eller en egenskap som endast existerar i samband med ett
nödvändigt upputsande av interiör, exteriör och artefakter, utan som en aktiv och självständig
ingrediens i vår omgivande miljö. Färgen spelar en roll i människans känsloliv, genom den inre
tolkningen av vår omgivande miljö (Smith, 2007). Färgsättning kan i vissa fall tendera att offra
sina egna uttrycksmöjligheter och helt underordna sig arkitekturen. Medan den i andra
hänseenden, genom att man täckmålar och försöker dölja, blir förmedlare av en illusion. En
förskola kräver något annat än t ex en konsertsal, menar Fritz Fuchs (1984), och för att
motverka ovan nämnda förlopp, skall inte färgsättarens uppgift bestå i att enbart stryka färg över
givna arkitektoniska element. Istället bör denne försöka erinra sig om vad som skall ske i
byggnaden:
Ytorna skall reflektera emotionell kraft, inbjuda till specifik verksamhet och stödja livet,
såsom det mångfaldigt och skiftesrikt vill utveckla sig (s. 19, Fuchs, 1984; I: Färgen i vår
miljö, 1986).
En waldorfpedagogisk utformning och färgsättning av miljön
Read (1997) lånar Carol Day´s (1990) tanke om att målet för en designer borde vara att skapa
utrymmen där något själsligt kan växa och få näring, och Borgström (2005) sammanfattar: När
arkitektur, design och färgsättning har tydliga kopplingar till pedagogik och utvecklingsfaser,
känner sig eleverna lugna och trygga. Detta ger en viktig dimension till hur skolans aktiviteter
kan upplevas bidra till ett mänskligt växande i en social miljö. Författaren hänvisar till hur den
antroposofiska människosynen och waldorfskolan ofta uppvisar och bidrar till ett gestaltande av
skolmiljön, som överensstämmer i dessa avseenden (Borgström, 1995).
Företaget Färgbygge, som specialiserat sig på färgpigment till största delen baserade på
naturliga komponenter, och som färgsatt flera byggnader inom antroposofiska verksamheter,
arbetar efter kraven att miljön skall utformas så att den upplevs: ombonad, stimulerande,
färgstark, varm, behaglig och luftig. Färgen skall verka på så sätt att den ger arkitekturen en
bestämd riktning. Färgbygge ställer sig bakom åsikten att husväggar och tak präglar vår miljö,
26