Om ni alltså upplever den gula färgens eget karakteristiska väsen och tänker på hur den förtonar utåt, och om ni föreställer er att den, därför att den är en glans, glänser in i ert inre och lyser upp inom er som ande, då kan ni säga att gult är andens glans. Blått är det som drar sig samman inåt, dämmer upp sig, bibehålles i det inre, det är själens glans. Rött är det som jämnt fyller ut rummet, det som håller mitten, det är det levandes glans (s. 69, Steiner, Om färgernas väsen, 1995). Inom fysiken uppdelar man färgskalan i rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett, skriver Steiner (Om färgernas väsen, 1995). Men man lägger inte märke till hur de påverkar och spelar in i varandra. Färgkretsen bör, för att framställas riktigt, påvisas som en rörelse. En kamp uppstår i den ena polen, det vita, med motsatt sida, det svarta. Vi har således i betraktandet av glansfärger och bildfärger att göra med två olikartade fenomen. I glansfärgernas natur finns någonting aktivt, medan det i bildfärgerna uppstår något passivt och mer stillsamt. Vi möts här av en polaritetsprincip, liksom en processartad samverkan emellan färgerna. Detta är något som kan liknas vid sin motsvarighet i kosmos, eller med de processer som försiggår i den mänskliga organismen, anser Steiner (Om färgernas väsen, 1995). Motsatta färger Steiner uttrycker att utifrån en en andevetenskaplig sida bör allt komma i betraktande då det handlar om hur man på ett levande sätt kan hjälpa barnet att finna sig tillrätta i sin växande kropp: Från färgerna i rummet och på de föremål som brukar omge barnet, till färgen på de kläder man tar på det. Man kommer då ofta att bära sig bakvänt åt, om man inte låter sig ledas av andevetenskapen, ty den som är materialistiskt inställd kommer i många fall att göra precis raka motsatsen till det rätta. Ett nervöst barn måste man omge med röda eller gulröda färger och skaffa det kläder i samma färger. Hos ett letargiskt barn bör man däremot använda blå och blågröna färger. En färg framkallar nämligen motfärgen i människan inre … Denna motfärg framkallas således av barnets fysiska organ och förorsakar de motsvarande, för barnet nödvändiga organstrukturerna. Har det nervösa barnet en röd färg i sin omgivning, så framkallar detta en grön motbild i dess inre. Och den verksamhet som sker, när det gröna framkallas, inverkar lugnande. Organen tar upp en tendens att bli lugnare (s. 24-25, Steiner, 2004). Steiner lutar sig på Goethes färglära, där Goethe i sina experiment grips av ögats egen förmåga till att framkalla motfärgen till den ytas färg det förnimmer. Det är som om ögat självt strävar efter att fullborda färgcirkeln (Sällström, 1996). I delen om efterbilder och dess verkan beskriver Goethe (Sällström, 1996) att om vi fokuserar på en röd yta, uppstår en grön efterbild, d v s att vi ser det rödas komplementärfärg, när vi, efter en stunds iakttagande vänder bort blicken eller sluter ögonen igen. Detta fenomen uppstår då ögat strävar efter att uppnå totalitet beskriver Goethe (Sällström, 1996). Varje färg som ögat förnimmer, uppväcker ett svar och en önskan om en helhet i grundfärgernas krets, liksom i människans inre. För att kunna utforska färg måste vi stiga in i den värld som är ögats, för att se vad som där frammanas (Sällström, 1996). När Kandinsky (1990) vidare talar om färgens psykiska beröringskraft, vad som ”frambringar själsliga vibrationer” (s. 55, Kandinsky, 1990), kan den elementära verkan som uppstår då människan betraktar ett starkt citrongult, och efter ett tag inom sig känner en stark 23
längtan efter vila, en längtan efter det djupt blå eller i det gröna, härledas till tankarna kring komplementärfärgernas verkan på människan. Nedan visas färgcirkeln, såsom den vanligtvis framställs med fyra diametralt motsatta färger, gult, rött, blått och grönt: (Bilden hämtad ur Ryberg, 1991, s. 66) 24