Johanna Hellsten - WLH

Om ni alltså upplever den gula färgens eget karakteristiska väsen och tänker på hur den
förtonar utåt, och om ni föreställer er att den, därför att den är en glans, glänser in i ert inre
och lyser upp inom er som ande, då kan ni säga att gult är andens glans. Blått är det som drar
sig samman inåt, dämmer upp sig, bibehålles i det inre, det är själens glans. Rött är det som
jämnt fyller ut rummet, det som håller mitten, det är det levandes glans (s. 69, Steiner, Om
färgernas väsen, 1995).
Inom fysiken uppdelar man färgskalan i rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett, skriver
Steiner (Om färgernas väsen, 1995). Men man lägger inte märke till hur de påverkar och spelar
in i varandra. Färgkretsen bör, för att framställas riktigt, påvisas som en rörelse. En kamp
uppstår i den ena polen, det vita, med motsatt sida, det svarta.
Vi har således i betraktandet av glansfärger och bildfärger att göra med två olikartade fenomen.
I glansfärgernas natur finns någonting aktivt, medan det i bildfärgerna uppstår något passivt och
mer stillsamt. Vi möts här av en polaritetsprincip, liksom en processartad samverkan emellan
färgerna. Detta är något som kan liknas vid sin motsvarighet i kosmos, eller med de processer
som försiggår i den mänskliga organismen, anser Steiner (Om färgernas väsen, 1995).
Motsatta färger
Steiner uttrycker att utifrån en en andevetenskaplig sida bör allt komma i betraktande då det
handlar om hur man på ett levande sätt kan hjälpa barnet att finna sig tillrätta i sin växande
kropp:
Från färgerna i rummet och på de föremål som brukar omge barnet, till färgen på de kläder
man tar på det. Man kommer då ofta att bära sig bakvänt åt, om man inte låter sig ledas av
andevetenskapen, ty den som är materialistiskt inställd kommer i många fall att göra precis
raka motsatsen till det rätta. Ett nervöst barn måste man omge med röda eller gulröda färger
och skaffa det kläder i samma färger. Hos ett letargiskt barn bör man däremot använda blå
och blågröna färger. En färg framkallar nämligen motfärgen i människan inre … Denna
motfärg framkallas således av barnets fysiska organ och förorsakar de motsvarande, för
barnet nödvändiga organstrukturerna. Har det nervösa barnet en röd färg i sin omgivning, så
framkallar detta en grön motbild i dess inre. Och den verksamhet som sker, när det gröna
framkallas, inverkar lugnande. Organen tar upp en tendens att bli lugnare (s. 24-25, Steiner,
2004).
Steiner lutar sig på Goethes färglära, där Goethe i sina experiment grips av ögats egen förmåga
till att framkalla motfärgen till den ytas färg det förnimmer. Det är som om ögat självt strävar
efter att fullborda färgcirkeln (Sällström, 1996). I delen om efterbilder och dess verkan
beskriver Goethe (Sällström, 1996) att om vi fokuserar på en röd yta, uppstår en grön efterbild,
d v s att vi ser det rödas komplementärfärg, när vi, efter en stunds iakttagande vänder bort
blicken eller sluter ögonen igen. Detta fenomen uppstår då ögat strävar efter att uppnå totalitet
beskriver Goethe (Sällström, 1996). Varje färg som ögat förnimmer, uppväcker ett svar och en
önskan om en helhet i grundfärgernas krets, liksom i människans inre. För att kunna utforska
färg måste vi stiga in i den värld som är ögats, för att se vad som där frammanas (Sällström,
1996). När Kandinsky (1990) vidare talar om färgens psykiska beröringskraft, vad som
”frambringar själsliga vibrationer” (s. 55, Kandinsky, 1990), kan den elementära verkan som
uppstår då människan betraktar ett starkt citrongult, och efter ett tag inom sig känner en stark
23