Johanna Hellsten - WLH

Det vita
Något kan erfaras totalt vitt i det fall ljusets strålning inte brutits av, reflekterats eller speglats
som färgat sken (Fuchs, Holtsmark, Sällström, 1980). Om man tänker sig ett bländande vitt ljus,
ser man ingenting eftersom där inte finns några förhållanden, ytor och gränser som kan ses,
säger Goethe (Sällström, 1996). Steiner (1975), beskriver att det vita är besläktat med ljuset. Det
ljusartade ”tänder jaget och ger det inre styrka… det vita är den själsliga uppenbarelsen av
anden” (s. 29, Steiner, 1975). Och Goethe uttrycker sig: ”Ljuset är energi, en tvingande kraft,
det breder ut sig, tränger sig på” (s. 29, Sällström, 1996).
Wassily Kandinsky (1990) uppfattar det vita som ett stort tigande, något absolut som påverkar
vårt psyke. Men denna vita tystnad är inte som död, utan upplevs som full av möjligheter
(Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980). Det vita tycks vidare liknas vid symboler för alla former
av klarhet och renhet, menar Ryberg (1991). Och inom den språkliga sfären står vitt ofta för
sanning och något obesudlat, rent. Vitt tycks också avbilda vår längtan efter det perfekta och
absoluta. Något kan så att säga ”föras fram i ljuset”, vilket även det åsyftar till en form av
ljusets rening (Ryberg, 1991).
Det svarta
Upplevelsen av svart grundar sig i en total avsaknad av ljus, menar författaren till hemsidan
Grafisk design (2009-08-30, www.jonasweb.nu). Men så fort synorganet får tillgång till minsta
mängd färg, kan ögat börja avläsa form och färg genom nyanser i en gråskala. När något blivit
tillräckligt svärtat kan inga färger urskiljas, menar Goethe (Sällström, 1996). ”Mörkret är ren
passivitet. Det viker undan, bjuder inte motstånd, men får sin överväldigande makt just genom
att vara ett absolut intet” (s. 29, Sällström, 1996). Inom lingvistiken har det svarta oftast
översatts och tolkats som något otillåtet, avvikande och negativt. Det står ofta för känslor av
sorg eller tyngd (Ryberg, 1999).
En Steinersk bild av en processartad samverkan mellan färgers
väsen
Valet av ovan nämnda kulörer kan förklaras av att de ofta sägs gå under beteckningen
grundfärger, plus vitt och svart; ljus och mörker, vilka är de grundförutsättningar emellan vilka
färgen uppstår. Även resterande färger ur regnbågen kan beskrivas i sina karaktäristika. Men
beskrivningarna av dessa fyra härleds till vad många med Steiner (Om färgernas väsen, 1995)
menar utgör de fyra grundfärgerna, röd, blå, gul och grön. Steiner (1975) betraktar dessutom det
röda, det blå och det gula, (vilka av åter andra fysiker eller konstnärer, kan sägas vara de
egentliga grundfärgerna, då de anses som ”rena”, Bjerke, 1961; Ryberg 1991), utgöra något han
kallar för glansfärger. De innehar egenskaperna att verka på ytan, de upplevs som självständiga
och något färdiga. De glänser med egen självklarhet, utgör en rörlig kontrast till svart, vitt, grönt
och persikoblomsfärg (den senare skall kort omnämnas som Steiner kallar den; det mänskliga
inkarnatets färg) och betecknas av Steiner (Om färgernas väsen, 1995) som bildfärger. Rött,
blått och gult har i sig någonting lysande, varur färgens väsen vill tillkännage sig utåt. De är
modifikationer av det lysande, och de ting uppå vilka de bekläder. De strålar och glänser. De
utgör en motsatt verkan mot bildfärgernas strävan, eftersom de vill verka och visa upp utsidan
av tingen. Bildfärgernas karaktär kan i motsats beskrivas av att de intar någonting skugglikt, de
så att säga endast avbildar någonting levande. Så ser vi skillnader i färgens inre rörelse, menar
Steiner ( Om färgernas väsen, 1995) och säger:
22