Johanna Hellsten - WLH

av icke mänsklig sorg. Det innebär ett oändligt fördjupande i allvarets tillstånd, där det inte
finns och inte kan finnas något slut (s. 41, Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980).
Om vi skulle dyka in i det blå och fullständigt genomsyras av dess väsen, menar Steiner (Om
färgernas väsen, 1995), skulle man finna att färgens kvalitet frammanar en längtan efter att
genomleva världen med behovet att övervinna egoism och att utveckla en hängivenhet inför
makrokosmos. Ryberg (1991) tillägger att det blå kan låta sig presenteras av några beskrivande
nyckelord: sanning, idealism, stabilitet, tradition, lugn och auktoritet.
Det gulas karaktär – Utstrålande glädje och aktivitet
Det gula vill stråla ut. Det vill breda ut sig. Att måla en gul yta med gränser, är ju egentligen
någonting avskyvärt, utropar Steiner (Om färgernas väsen, 1995). Men det måste begränsas på
så sätt att man gör färgen mättad i mitten och försvagad ut mot kanterna, för att människan skall
orka vistas i det gula. Den gula färgen kan göra oss muntra och glada, det inre fylls av en
själslig livaktighet (Steiner, Om färgernas väsen, 1995) och lättsamhet, enligt Kandinsky
(Klarén, 1996). Färgen kommer emot oss, tilltalar oss (Hauschka, Stavenhagen, 1988) och den
kan ge ett varmt och behagligt intryck med sina glättiga, vakna och vänligt förförande
egenskaper. Fuchs; Holtsmark; Sällström (1980), menar att färgen i sin högsta renhet för med
sig något av ljusets natur. Men kulören är också ömtålig, säger Goethe (Sällström, 1996) och
menar att om det ädla gula får något grönt i sig, smutsas ned, upplever vi istället en misshagets
färg. Ryberg (1991) hävdar att det gula påverkar människans tankar och idéer till att bli kvicka,
klara och alerta. En intellektuell nyfikenhet kan gynnas, men också gå över styr för att utvecklas
till något excentriskt. Det gulas karaktär låter sig sammanfattas och översättas till mänskliga
adverb som: nyfikenhet, klarhet, snabbhet, kommunikation och logik.
Den gröna kvaliteten –Tillfreds och drömmande
Om man tillåter sig att dyka in i det gröna, fördjupar sig i färgen, kommer man att uppleva hur
man känner sig starkare i sitt inre. Det inre kan bli sundare och friskare, samtidigt som något
själsligt plötsligt influeras till att bli mer egoistiskt. Det gröna, målat på en yta, vill begränsas
och utjämnas. Man skulle inte kunna tänka sig en grön färg som strålar, menar Steiner (Om
färgernas väsen, 1995). Den gröna färgen är intimt sammankopplad med vad naturen visar oss i
all sin grönska. Det gröna hos växten tar sig ut för att vara ett särdrag för något levande, men det
är inte dess egentliga urväsen, utan kan mer ses som en avbild av dess livskraft. ”Tänk nu på att
den gröna färgen just är utmärkande för växten och att växten bland alla väsen är livets
egentliga väsen /…/ Men det karakteristiska för växten är att den har liv” (s. 46, Steiner, Om
färgernas väsen, 1995). På så sätt argumenterar Steiner för att: ”Grönt visar den döda bilden av
livet” (s. 46, Steiner, Om färgernas väsen 1995).
Goethe (Sällström, 1996) beskriver det gröna som en vilsam färg för öga och sinne. Och om
blått och gult, som ju måste föras ihop för att få fram grönt, är i lika mängd sammanblandade,
kan man uppnå en känsla av fullständig tillfredsställelse och jämvikt, och att man varken kan
eller vill komma längre. Ryberg (1991) bygger vidare och uttrycker hur jungfru grön ”varm men
ändå kall … tronar mot spektrums mitt” (s. 104, Ryberg, 1991). Kandinsky (Fuchs; Holtsmark;
Sällström, 1980) drar parallellen till den idisslande kon, som tjock, frisk och orörligt betraktar
världen. Det gröna är en barnsligt lekfull men ändå poetisk, och känsligt sårbar färg, tolkar
Ryberg (1991) och sammanfattar dess väsen som: naturligt, drömmande, kärleksfullt,
konstnärligt och känsligt.
21