Johanna Hellsten - WLH

människa i naturen. Det är mer än den övriga naturen. Gå vidare till orange, ni känner er
egen inre värme, ni känner brister och förtjänster i er karaktär. Gå över i det röda, som
liksom regnbågens andra sida åter övergår i naturens omätbara, då känner ni vad som
strömmar fram ur själen av jublande glädje, av begeistrad hängivenhet, av kärlek till varat…
(s. 22, Steiner, 2001).
Orden om färg må vara faktum ifrån Steiners sida. Nedan beskrivs i vilket fall, och utifrån några
skilda källor, en kort sammanfattning av vad som skulle kunna upplevas vara en kvalitativ
essens i varje färgs stämning:
Det rödas karaktär –Den självklara kraften
Rött vill komma emot oss, liksom på ett fint sätt attackera, anser Steiner (Om färgernas väsen,
1995). Och om man stirrar på en gulröd yta, kan man uppleva det som om den borrar sig in i
ögat. Den framkallar en omskakning i människans inre (Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980).
Steiner (Om färgernas väsen, 1995) menar att i en oändligt röd värld upplever vi det som om vi
löd under Guds straffdom. Men när man i det röda kan uppleva glöden i den gudomliga vreden
tillsammans med människosjälens möjligheter till ondska, uppstår en fördjupad insikt, nämligen
då man inom sig erfar bedjandets känsla. Erfar vi det röda på en begränsad yta, kan vi också
uppleva ett lugn i färgens rörelse, då den så att säga stannar kvar där den tillblivit (Steiner, 1995
Om färgernas väsen, 1995). Den kan nu upplevas som en samlande punkt i rummet, samtidigt
som den uppmanar till aktivitet. Denna brusande intensitet och värmande glöd, kvarhållen inom
sig själv, företer en slags samlad kraft som inger ett målmedvetet intryck, säger Kandinsky
(Klarén, 1996). Den ger oss enligt Goethe (Sällström, 1996), ett värdigt och allvarsamt intryck i
sin mörkare form, emedan den i det ljusare och mer förtunnade, åtgjuter oss huldhet och behag.
Den röda färgen kan associeras till känslor av kraft, mod, hetta och impulsivitet, säger Ryberg
(1991).
Den blå kvaliteten – Stillsam och energisk
Det kvalitativt upplevbara blåa, kan erfaras som något stillsamt, eller i jämförelse med det röda,
som något bortflyende. Den blå kulören kan symbolisera en själslig längtan och den för med sig
något utöver det mänskligt jordbundna. Om vi målar i blått kan vi dels märka hur vi drar oss
samman i oss själva, men också hur det blå tycks vilja dämmas upp vid sina gränser, hur det
ständigt vill tona bort (Steiner, om färgernas väsen 1995). ”I anblicken av blått ligger något
motsägelsefullt av eggelse och ro” (s. 128, Sällström, 1996), menar Goethe, och Ryberg
uttrycker att den blå färgen: ”ger klarhet åt intuitionen och stillar själens eviga oro” (s. 104,
Ryberg, 1991). Goethe meddelar att liksom vi ser de fjärran bergen blå, och den höga himlen,
vill det blå fjärma sig från betraktaren, samtidigt som det vill locka oss med. Det handlar om en
energisk energi samtidigt som en inre passivitet (Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980). Den blå
färgen verkar kylande, även om det kan erfaras på ett aktivt sätt, eftersom människans
delaktighet i universum, skapats till en kanske ändlös rörelse, säger Kandinsky (Klarén, 1996).
Det blå kan vidare upplevas som en sorgmodig och kall färg, då det står mörkret närmre än
något ljust (Sällström, 1996). Kandinsky (Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980) uttrycker sig
angående det blå:
Ju djupare det blå är desto mer ropar det människan ut i oändligheten, väcker hos henne
längtan efter renhet, slutligen det översinnliga. När blått sjunker mot svart får det en biklang
20