Johanna Hellsten - WLH

Steiner (1975) talar om en materialistisk tidsanda, en tid då människan med sitt jag,
betraktandes har klivit ur världsalltets virvlande färgflöde, och ställt sig vid sidan av det färghav
som mänskligheten en gång med alla sinnen upplevde sig tillhöra, som en enhet. Han uttalar en
önskan om en ny tid då människan åter kan förbinda och utveckla sitt jag, i samklang med det
elementariskt levande:
Vi lever verkligen redan i en tid, i vilken vi måste börja dyka ner i naturmakternas andliga
flöden, d v s hos de andliga makter som ligger bakom naturen, om inte människans
medlevande i världen helt skall tyna bort. Vi måste återfå möjligheten, inte bara att betrakta
färger och använda dem här och var i det yttre, utan också kunna leva med färgen och dess
inre livskraft (s. 25 Steiner, 2001).
Människans upplevelser av färgens påverkan
Bjerke (1961), menar att färgerna innehar en meningsbärande funktion och att de talar ett språk
som vi förstår, och Ryberg (1991) framhåller att i ett högteknologiserat samhälle innebär färg en
övergripande och snabb informationskanal. Som sådan används den exempelvis inom
trafiksignaler, varningsmarkeringar, uniformer m m. Mycken tvärvetenskaplig forskning har
bedrivits för att finna kopplingar mellan människors inre upplevelser av yttre färger. Men med
detta inte sagt att färgval inom det samhälleliga alltid sker utifrån medvetna val och djupare
kunskaper inom färgpsykologi. Snarare tycks det i praktiken vara som om människor besitter en
intuitiv och genetiskt betingad kunskap om färg, säger Ryberg (1991) och fortsätter, med
liknelsen: ”Ungefär på samma sätt som man under årtusenden lagat god och närande mat utan
att för den skull ha anat näringslärans mysterium” (s. 51, Ryberg, 1991). Färgernas magiska
verkan finns inprogrammerad i människans undermedvetna. Färg påverkar i första hand
människans känslor och instinkter. Därför är det svårt att med ord fånga färgernas djupare
symbolik (Ryberg, 1991).
Goethe (Sällström, 1996) beskriver vad han kallar för färgens plus- och minussidor. Till
plussidans färger hör: gult, orange, mönja och cinnober. Dessa påverkar sinnet på ett rörligt,
livligt och strävande sätt. Minussidan utgörs av: blått, rödblått och blårött, som ”stämmer sinnet
till en orolig, vek och längtande förnimmelse” (s. 128, Sällström, 1996). Vi upplever vidare det
röda som varmt och det blå som kallt, skriver Bjerke (1961). Denna temperaturförnimmelse
utgår emellertid ifrån ögonen, och inte utifrån ytans färg som sådan. Författaren tillägger att i
färgernas symbolladdade karaktär ingår också en rumsorienterande verkan; Det röda stöter oss
ifrån sig och upptar vår uppmärksamhet, medan det blågröna drar oss till sig (Bjerke, 1961).
Färgens väsensartade informationer
I konstskapande färgupplevelse (2001) beskriver Steiner regnbågens färgövergångar, med
anknytning till det själsligen upplevbara:
Där börjar regnbågen ytterst i violett, som skimrar ut i det intensivt omätbara. Det går över i
blått = den rofyllda själsstämningen. Det går över i grönt = det är som vore vår själ utgjuten -
, när vi blickar upp på den gröna rundeln i regnbågen - , vore utgjuten i allt växande,
knoppande, blommande. Och som kommer vi ifrån gudarna, vilka vi var bedjande hängivna,
när vi kommer ifrån det violett-blåa i regnbågen – till det gröna. Men sedan lever i det gröna
allt det som öppnar för beundran, för sympati och antipati för alla ting. Har ni insupit
regnbågens gröna, så kommer ni att lära er att förstå alla världens väsen till en viss grad.
Och går ni vidare över till det gula, känner ni er befästa i ert inre, ni känner att ni får vara
19