Johanna Hellsten - WLH

aktivitet i synorganet. Dessa har i traditionellt bruk kallats för synvillor, eller optiska illusioner,
medan Goethe föredragit en mer neutral benämning, och istället väljer att kalla dem för
fysiologiska färger (d v s, färger som uppstår genom ögats egna livfulla och skapande aktivitet).
För att kunna utforska färg måste vi stiga in i den värld som är ögats. Där skall vi se, förmedlar
Goethe, att färgen är något omedelbart givet, något som låter sig erfaras och utforskas, men
aldrig reduceras till termer från någon annan realitets plattform (Sällström, 1996). Ögat självt,
verkar på så sätt medverka i skapandet av färg, tillägger Neuschütz (1997), och Aeppli (2003)
inspirerad av Goethes färglära, fortsätter på inslaget spår, och talar om att det finns täckande
färger, och så finns det färger som tycks vara av en mer eterisk natur. Fenomenen kan handla
om varseblivandet av regnbågen eller andra prismatiska färgfenomen. Kanske finns det således
färger som inte har att göra med föremålets yta, utan är mera fritt svävande, frågar sig
författaren, och hävdar att det i sådana fall även blir möjligt att betrakta färg som en objektiv
natur, och inte enbart som egenskaper hos tingen (Aeppli, 2003).
En filosofisk sida i sökandet efter sanningen om färg
Wassily Kandinsky (1990) menar att färg kan beröra människan på ett sinnligt fysiskt plan;
Ögat kan betvingas att studera något som förefaller skönt, liksom gastronomen upplever glädje
och tillfredsställe när han avsmakar en läckerhet. På samma sätt kan ögat irriteras, liksom
gommen, som erfar en för starkt kryddad maträtt. Men färgen är också ett medel som direkt
påverkar själen:
Färgen är tangenten. Ögat är hammaren. Själen är pianot med strängarna.
Konstnären är handen som genom att slå an den ena eller andra tangenten försätter den
mänskliga själen i en avsedd vibration (s. 58, Kandinsky,1990).
Rudolf Steiner för diskussionen vidare. Han så att säga tar vid där Goethe slutar sin färglära,
menar Hauschka Stavenhagen (1988), och fortsätter med att beskriva färgernas själsliga
kvaliteter. Goethe sökte fysiska och filosofiska förklaringar till färgfenomen, men försökte noga
värja sig för att låta ockult. Vad som för Goethe passar in som tolkning av ett fenomen, även om
han upplevde en själslig kvalitet i förhållande till färgen i fråga, blir för Steiner
andevetenskaplig fakta, som går att ytterligare utforska (Hauschka, Stavenhagen, 1988). Steiner
hyllade ofta Goethes experiment och tankar om färg (Bjerke, 1961) och kunde genom att rikta
uppmärksamhet kring hur Goethe bedrev sin naturvetenskap, utveckla en tvärvetenskaplig
forskning i ämnet (Steiner, Om färgernas väsen, 1995). Han framhåller att den didaktiska del
som Goethes färglära bygger på är att varje enskild kulör förbinder sig med en känslonyans
(Steiner, 2001). I Steiners uttalanden om färgens karaktär, har diskussionen redan från början
överförts till ett själsligt område, där färgernas samklang med kosmos uppenbarar sig (Hauschka
Stavenhagen, 1988). Han talar om att:
Och:
Ty när vi själva lever med i de levande färgflödena, kommer vi verkligen ut ur oss själva och
upplever det kosmiska livet. Färgen är naturens och hela kosmos själ, och vi tar del av denna
själ genom att uppleva färgerna (s. 29, Steiner, Om färgernas väsen, 1995).
I förhållande till ljus- och färgvärlden kan man verkligen ha känslan, att varje färg eller
åtminstone färgförhållande har en längtan att bli antingen en hel människa eller en del av en
människa (s. 26, Steiner, 2001).
18