Johanna Hellsten - WLH

djärvheten i försöken att förena ofta till synes splittrade världar. I färglärans uppbyggnad finns
ingen tjock skiljevägg emellan de olika forskningsområdena, ej heller mellan optikerns
laboratorium och konstnärens ateljé. För Goethe existerar ingen motsättning i färgkretsens
estetiska betingelser och spektralfenomenens fysiska verkan (Bjerke, 1961). Naturen uppenbarar
sig för ögats sinne genom ljus och färg, menar Goethe (Sällström, 1996). Den lockar och talar
med människan genom tusentals fenomen som sammanvägt framtonar en komplex verklighet
om färgens väsen. Goethes färglära baseras på att det är den kvalitativt upplevbara sidan av
färgen som sådan, som står i centrum för intresset:
Färgen är en realitet, men inte en fysisk realitet, som vore åtkomlig med fysikaliska
mätmetoder. Med sådana mätmetoder kommer vi åt egenskaper hos färgmaterialen och vi kan
bilda oss en uppfattning processerna i synorganet. Men vi kommer inte åt färgen själv (s. 18,
Sällström, 1996).
Tankarna på att färgläran dessutom är användbar och inte för evigt behöver vara förpassad till
baksidan, har flera framstående naturforskare uttalat sig om, menar Bjerke (1961). Buchwald
kommer till tals i Bjerkes (1961) skrift:
Den newtonska fysiken och färgläran går målmedvetet från den ena andliga bedriften till den
andra…Men dess värld är inte längre något livssammanhang, i vilket man som
helhetsmänniska är infogad…Dess exoteriska del ger svar på många frågor för den sublima
vetgirigheten…Ett oerhört område! Men den goetheska är större… Den fogar gudomens och
naturens lek till fackvetenskapens målsättningar. Newton segrar på det newtonska slagfältet,
men Goethe segrar när det gäller att infoga färgläran i helhetsverkligheten (s. 27, Bjerke,
1961).
En del av beskyllningarna mot Goethes färglära handlar om att den helt skulle utesluta en
rättvisande matematisk bevisföring, eller vara av en alltför praktisk natur. Detta har dock
motbesvarats ett antal gånger, menar Bjerke (1961), och säger att Goethes forskningsfält
befinner sig mitt inne i iakttagelsen. Han söker inte efter färgupplevelsens orsaker i en värld full
av tänkta strålar, svängningar och partiklar, utan framställer färgen i konflikten emellan ljus och
mörker. Emedan Newtons naturvetenskapliga färg- och ljusexperiment förlänger Galileis
materialistiskt, filosofiska världsåskådning, och grundar sig på en utgångspunkt frammanad ur
mörker, sysselsätter sig Goethe, i motsats, med experiment härledda ifrån ljusets egenskaper.
Således är det riktigt att de båda vetenskapsmännens ståndpunkter utgör motsatser till varandra.
I Bjerkes (1961) skrift: Nya bidrag till Goethes färglära, kan man följa fysikens experiment och
erfara att Newtons färgspektrum nämligen ter sig spegelvänt åt, som ett omvänt spektrum, där
mörkret utgör grunden, i kontrast mot experimenten i Goethes färglära, där istället ljuset satts i
centrum.
Synorganets roll i mötet med omvärlden; En aktiv, livfull och sinnlig
medaktör i skapandet av färg som egen existens
Goethe deklarerade i: Utkast till en färglära att:
Ögat har ljuset att tacka för sin existens… Så bildas ögat – i ljuset, genom ljuset, för ljuset –
för att ens inre ljus skall kunna träda det yttre till mötes (s. 23, Sällström, 1996).
Ögats uppgift är att förmedla intryck ifrån yttervärlden, menar Goethe (Sällström, 1996). Men
även ljus- och färgfenomen oberoende av en verklighet utanför uppträder. Dessa kan inte
förklaras enbart som en återspegling av yttervärlden, utan måste ses som en egen bildskapande
17