Johanna Hellsten - WLH

princip och ett reduktionistiskt tänkande. Bakom fysikens ovilja att se till färgens sinnliga
kvalitet, finns en bestämd filosofi som fick sitt genombrott med Galilei, grundaren av den
moderna naturvetenskapen där läran om primära och sekundära sinneskvaliteter uppstod. Hugo
Lagercrantz, hjärnforskare och professor i barnmedicin, hakar på och menar att den moderna
uppfattningen om vetenskap, högst influerad av Newton och Galilei, uppkom i och med Francis
Bacon och den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet (Lagercrantz, 1998). Enligt Galilei kan
en säker kunskap endast uppnås genom tingens primära och mätbara egenskaper. De primära:
utsträckning i rummet, form och rörelse hör till tingen själva, medan de sekundära
egenskaperna, som färg, lukt, ton, smak och värme utgår ifrån hur vår egen organism uppfattar
tingen. De sekundära sinneskvaliteterna är således subjektiva, och därför underordnade de
primära. Att definitionen fortfarande intar en nästintill orubblig ställning i dagens
naturforskning, beror på att den går att översätta till matematikens språk, menar Bjerke (1961).
Författaren påpekar att den matematiska världsbild som revolutionerade omvärlden omkring
1600, och som sedermera fortplantat sig till andra vetenskaper, uppkom genom den nya
astronomin. All forskning som under århundraden sedan dess gjort anspråk på att vara exakt,
appellerar till Galileis: ”Mät allt som kan mätas, och gör allt mätbart som inte är det” (Bjerke,
1961). Den mekanistiska åskådningsmodellen har oberättigat begränsat den objektiva
verkligheten till att endast omfatta det mätbara, en liten del, eller endast en sida av den.
Ointressant, menar Bjerke (1961), är det också att sätta det kvantitativt registrerbara inom ett
fenomen, i ett kausalförhållande till färger och toner. Färgupplevelse bör inte reduceras till en
påstådd orsak, d v s till elektromagnetiska vågor. Svängningstal behöver nödvändigtvis inte
förtälja mer om färgens natur, än det säger om en bok att den har sidnummer. Fysiker avfärdar
ofta en kvalitetsvärld som för fysiken ovidkommande. De förpassar istället något eventuellt
kvalitativt till fysiologins och psykologins område:
Allt som angår vår upplevelse av färgerna betraktas som rent subjektiva fenomen; deras
egenart måste tillskrivas fysiologiska egenskaper i ögonen, nervbanorna och hjärnan. Bara
den m ä t b a r a sidan av fenomenen säges ha ”objektiv” karaktär och befinnes värdig att tas
upp som forskningsobjekt i optiken. Det rör sig här inte bara om en ändamålsenlig
avgränsning av forskningsdiscipliner utan om själva skillnaden mellan människolivets och
räknestickans verklighet, klyftan mellan själen och laboratoriet. Vi har här ett symptom på
den maskinkulturens schizofreni, som idag hotar att få katastrofala följder för hela
mänskligheten (s. 13, Bjerke, 1961).
Den newtonska fysiken möter den goethianska upplevelsen
Johann Wolfgang von Goethe (1775-1832), förklarar strid i sin naturforskning kring färg, mot
den sedan tidigare allenarådande newtonska optiken och menar att Newtons (1642-1727)
konstlade experiment döljer de riktiga sammanhangen istället för att påvisa dem. Ord står mot
ord, framförallt när det gäller de prismatiska fenomenen, emellan konstnären och
vetenskapsmannen. Goethe förmedlar att färgen är något omedelbart givet, något som låter sig
erfaras och utforskas, men aldrig reduceras till termer från någon annan realitets plattform. Och
emedan Goethes strävan i sina naturvetenskapliga experiment, där människan utforskar och
närmar sig ljuset och färgen, handlar Newtons forskning, utifrån det sätt på vilken den är
uppbyggd, snarare om att fjärma sig färgen, påstår Bjerke (1961). Dock är slaget sedan länge
vunnet, till Newtons favör. Men visst slås man av Goethes fullträffar och eggas i sin forskarlust,
säger författaren, och säger att flera framstående forskare som avvisat Goethes bidrag till en ny
färglära, ändå förbluffats av dess kompositions skönhet, åskådligheten i dess metod och
16