Johanna Hellsten - WLH

Med färg menas först och främst själva färgperceptionen (upplevelsen av färg) såsom gult,
rött, gulrött, svart, grått etc. En yta eller ett föremål upplevs ha en viss färg (ytfärg eller
föremålsfärg)…samma målningsfärg ger dock inte alltid samma färgperception. Denna beror
också på belysning, omgivande färger m.m. … Man talar ibland om färg i samband med
ljusstrålning, så att t.ex. en viss långvågig optisk strålning skulle ”vara” röd. Men kopplingen
mellan färgen och den upplevda egenskapen är mycket komplicerad och beror bl.a av andra
samtidigt sedda färger. Samma ljusstrålning kan under andra förhållanden ge upphov till
gulröd, blåröd, brun eller t.o.m. svart färgperception. Redan Newton varnade för denna
identifikation mellan färg och ljusstrålning (s. 159-160, 1996, JS, Nationalencyklopedin).
Vetenskapsmän har genom århundraden funderat kring en förklaring till vad färger är och varför
människan upplever dem som hon gör. Det vi upplever som färg är egentligen ljus med olika
våglängd, fastslår Ulf Klarén (1996), illustratör och lärare i färgteori och perceptionspsykologi.
Färgupplevelsen uppkommer genom att ögats ljusreceptorer stimuleras. Denna stimulans
medför olika påverkan beroende på vilken våglängd ljuset har. En viss rörelse ger således
upphov till specifik färg. Det vi till vardags kallar färg, är i egentlig mening något perceptivt;
något vi uppfattar genom synen, medan färgterapeut och psykolog Karl Ryberg (1999) inflikar
att även andra former av icke-visuella färgförnimmelser existerar (Ryberg, 1999). Klarén
deklarerar vidare att:
”Det mänskliga visuella systemet har mottagare för viss elektromagnetisk strålning. Denna omvandlas
till bioelektriska signaler, som genom en psykologisk process i hjärnan, kan tolkas som en upplevelse av
ljus. Detsamma gäller följaktligen även det vi kallar färg. I gällande språkbruk gör man tyvärr inte denna
distinktion” (s. 7, Klarén, 1996).
Ryberg (1999) uppger också ljuset som en livgivande faktor i diskussionen kring färgfenomen,
och uppger att när man talar om färg innebär det i praktiken alltid ett flöde av färgat ljus som på
ett eller annat sätt påverkar mottagarens sinne. Ljuset kan komma direkt ifrån en kulört lampa,
eller alstras indirekt genom ett helvitt ljusflöde som passerar och slår emot stoff och medium, så
att människan upplever ett färgat återsken. Men Ryberg för också diskussionen vidare ifrån ett
fysikens område och syn på färg, och menar även att färg i sig självt, innehar en klart kvalitativ
effekt, vilken påverkar människans hela organism (Ryberg, 1999). André Bjerke (1961),
författare med förflutna studier i matematik och kemi, tillför samtalet idén om att färgen inte
låter sig reduceras till våglängder, och hävdar att färg är så mycket mer än det klassiskt objektivt
verifierbara (Bjerke, 1961). Johannes Itten, psykolog, konstnär och forskare, tar ännu ett steg i
riktning mot något kvalitativt upplevbart. Han proklamerar i sin tur att: ”Färg är liv, ty en värld
utan färger är som död för oss…” (s. 38, Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980).
Skalden Johann Wolfgang von Goethe som mot slutet av 1700-talet i sin färglära balanserar och
tänjer på gränsen mellan färgens naturvetenskapligt förklarbara art, och en kvalitativ egenart hos
färgen, menar ytterligare, att ögat i sig självt uppfattar och genom sin förmåga till att skapa
färgade motbilder, medskapar färg. Seendet blir en port mellan yttre och inre skeenden, liksom
den är ett samtal mellan natur och människa. Sällström (1996) sammanfattar:
Det är i den dialogen som synbilden av omvärlden skapas i vårt medvetande. Sinnevärlden
framstår som en ordnad värld av ting, med avgränsade ytor, volymer och mellanrum. Detta,
som vi kallar färg – sinneskvaliteten färg – är substansen hos denna bild av omvärlden (s. 24,
Sällström, 1996)
14