06.09.2013 Views

Johanna Hellsten - WLH

Johanna Hellsten - WLH

Johanna Hellsten - WLH

SHOW MORE
SHOW LESS

Create successful ePaper yourself

Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.

Det rosa rummet<br />

-Färgsättningens betydelse i<br />

waldorfförskolemiljön<br />

<strong>Johanna</strong> <strong>Hellsten</strong><br />

Waldorflärarhögskolan<br />

Stockholms Universitet: Institutionen för utbildningsvetenskap med inriktning mot<br />

tekniska, estetiska och praktiska kunskapstraditioner<br />

Examensarbete 15 hp<br />

Examensämne: Tvärvetenskaplig ämnesfördjupning, Examensarbete<br />

Kurs: EXAAUO<br />

Höstterminen 2010<br />

Examinator: Yael Feiler<br />

English title: Interior Colouring in Waldorfpreeschools


Sammanfattning<br />

Examensarbetet fokuserar på färgsättning i waldorfförskolans rumsliga miljöer. Studien inriktas<br />

främst mot en kvalitativt upplevbar sida av färg som fenomen. Syftet är att genom en<br />

fenomenologisk ansats, undersöka hur waldorfpedagoger, och yrkesverksamt färgkunniga, med<br />

kopplingar till antroposofiska miljöer, ser på färgsättningens betydelse i waldorfförskolan.<br />

Grundtemat är vidare att undersöka huruvida pedagogen på waldorfförskolan, liksom den<br />

färgkunnige är medveten om, eller uttrycker underliggande tankar, idéer och teorier om det<br />

interiöra färganvändandet, och hur dessa anses influera den pedagogiska praktiken, liksom<br />

påverka barnets inre välmående.<br />

Resultatet utifrån sex samtal visar att miljöns färgmässiga utformning anses viktig, och att det är<br />

angeläget att förskoletiden verkar som en skönhetsupplevelse för barnet. De intervjuade<br />

upplever att färgsättningens utformning kan stödja eller motverka den pedagogiska intentionen i<br />

förskolan, liksom inverka på barnets välmående. De tror på en helhetsfärgsättning, där barnet<br />

ges tillfälle att leva sig in i, och med, färgerna i miljöns årstidsbundna växlingar. De varma,<br />

rödaktiga färgerna omnämns passa in i förskolebarnets miljö, liksom de livfullt laserade ytorna.<br />

I ett waldorfpedagogiskt tankesätt värnas om barnets helhetsmässiga välmående. Där utgör den<br />

interiöra färgsättningen en av ingredienserna som skall avpassas efter barnets behov och<br />

utveckling. Rudolf Steiners riktlinjer för färgsättning av waldorfskolan och Goethes färglära<br />

ligger till grund för utformandet. Genom samtalen framkommer vidare en rädsla för en sinnenas<br />

avtrubbning, där oestetiskt utformade och stressande färgmiljöer, beskrivs som störande för<br />

barnets inre välmående. Informanterna, de tre yrkesverksamt färgkunniga, förespråkar kunskap,<br />

känsla och flexibilitet i en noga avvägd färgsättning för förskolan. Färgen förmedlar<br />

kvalitetsmässiga informationer till barnet och appellerar till dess sinnen. Respondenterna, tre<br />

waldorfpedagoger, uppvisar en något oreflekterad sida av bakomliggande färgmässiga teorier,<br />

men avslöjar ändå tankar om en färgmiljö som ackompanjerar och stöder barnet i dess växande<br />

och utforskande. Respondenterna är noga med att framhålla att ingen dogmatism i förskolans<br />

färgmässiga utförande föreligger, även om många tankar om ett riktigt utförande finns därom.<br />

Då det kommer till tankar om komplementärfärgens verkan på barnet, visade det sig vara svårt<br />

att hitta tydliga erfarenheter, och flera av de intervjuade betonar att vidare forskning vore<br />

intressant.<br />

Slutligen diskuteras studiens resultat, metod, urval och arbetsgång.<br />

Nyckelord<br />

Färgsättning, Miljö, Waldorfpedagogik, Förskola, Färgperception, Färgkognition, Hälsa<br />

Colour, Environment, Steinerschools, Preeschool, Colour-perception, Colour-emotion, Colourcognition,<br />

Health


Inledning .........................................................................................3<br />

Mötet med en waldorfpedagogisk ”färgmiljö” .................................................3<br />

Ett sinnenas bedrägeri i jakten på sanningen om färg? ....................................3<br />

Mitt arbete ................................................................................................4<br />

Syfte och upplägg ............................................................................5<br />

Studiens disposition och tematiska frågeställningar.........................................5<br />

Studiens tematiska ”ledfyrar” i sökandet efter färgupplevelsens verkan..........5<br />

Metod...............................................................................................7<br />

En fenomenologisk ansats i en explorativ studie .............................................7<br />

Urvalsgrupp ..............................................................................................8<br />

Kvalitativa intervjuer och samtal ..................................................................9<br />

Tillvägagångssätt i intervjuarbetet................................................................9<br />

Upplägg och förhållningssätt ....................................................................9<br />

Ett etiskt förhållningssätt och arbetsgång................................................. 10<br />

Litteratur: Färg som fenomen ........................................................12<br />

Vad är färg? ............................................................................................ 12<br />

En komplex helhet ................................................................................ 12<br />

Färgforskning –Ett tvärvetenskapligt fält .................................................. 12<br />

Definition av färg -Olika utkikspunkter..................................................... 13<br />

”Klyftan mellan själen och laboratoriet” ................................................... 15<br />

Den newtonska fysiken möter den goethianska upplevelsen ....................... 16<br />

Synorganets roll i mötet med omvärlden; En aktiv, livfull och sinnlig medaktör<br />

i skapandet av färg som egen existens .................................................... 17<br />

En filosofisk sida i sökandet efter sanningen om färg ................................. 18<br />

Människans upplevelser av färgens påverkan............................................ 19<br />

Färgens väsensartade informationer ........................................................ 19<br />

En Steinersk bild av en processartad samverkan mellan färgers väsen ......... 22<br />

Betydelsen av en livfull miljö, samt ett waldorfpedagogiskt perspektiv............. 25<br />

En god omgivning, de små barnens grund i waldorfpedagogiken ................. 25<br />

Behovet av en meningsfull och sinnlig skolmiljö ........................................ 25<br />

Det laserade rummets möjligheter .......................................................... 28<br />

Färg och välbefinnande ............................................................................. 29<br />

Färg -En hälsoaspekt? ........................................................................... 29


Färgens påverkan -En terapeutisk historia............................................... 29<br />

Att umgås med färger -En grund för välbefinnande ur ett antroposofiskt<br />

perspektiv ........................................................................................... 30<br />

”Avtrubbning” och vikten av andningens rytmiserande av sinnena ............... 31<br />

Resultat utifrån samtal ..................................................................32<br />

Sammanställning av resultat. En beskrivning av de tillfrågades erfarenheter<br />

inom färgsättning i waldorfmiljön och dess inverkan på barnet ....................... 32<br />

Tema: Waldorfförskolans färgsättning och dess teoribakgrund, samt betydelsen<br />

för den pedagogiska verksamheten ............................................................ 32<br />

Upplevelser av att färgen utifrån en kvalitativ synvinkel, inverkar på<br />

människan........................................................................................... 32<br />

Pedagogisk intention och tankar kring färgsättningens roll i en<br />

waldorfpedagogisk miljö ........................................................................ 33<br />

I fråga om dogmatism ........................................................................... 35<br />

Tema: Färgens kvalitativa informationer och inverkan på barnet .................... 36<br />

Uppfattningar kring specifik kulörs uttryck, kvalitet och inverkan på barnet .. 36<br />

Komplementärfärgens verkan på barnet .................................................. 37<br />

Tema: Färg och välmående ....................................................................... 39<br />

Färgsättningens samband med en känsla av välmående............................. 39<br />

Diskussion .....................................................................................41<br />

Diskussion av resultat............................................................................... 41<br />

Medvetenheten om färgsättningens bakomliggande teorier och dess kvalitativa<br />

påverkan ............................................................................................. 41<br />

Pedagogiska intentioner i färgsättningen .................................................. 42<br />

I fråga om dogmatism ........................................................................... 43<br />

Det rosa och den rödaktiga kulören i waldorfmiljön, samt det vita och det<br />

svarta ................................................................................................. 44<br />

Komplementärfärgens verkan på barnet .................................................. 45<br />

Färgens koppling till inre välbefinnande, det centrala för pedagogiken.......... 46<br />

Konklusion........................................................................................... 47<br />

Diskussion av metodval ............................................................................ 48<br />

Diskussion av urvalsgrupp......................................................................... 48<br />

Diskussion av undersökningens arbetsgång och upplägg................................ 49<br />

Bilagor ...........................................................................................55<br />

1. Samtalsram för respondentintervju/ Förberedelsematerial till pedagoger...... 55<br />

1


2. Intervjuredovisning .............................................................................. 57<br />

Intervju 1, Pedagog A ........................................................................... 57<br />

Intervju 2, Pedagog B ........................................................................... 58<br />

Intervju 3, Pedagog C ........................................................................... 60<br />

Intervju 4, Fritz Fuchs ........................................................................... 62<br />

Intervju 5, Marius Wahl Gran ................................................................. 66<br />

Intervju 6, Ia Leander Engström ............................................................. 69<br />

2


Inledning<br />

Mötet med en waldorfpedagogisk ”färgmiljö”<br />

Genom min erfarenhet, och i mötet med waldorfförskolans innemiljö, har jag förstått att<br />

laserade ytor i pastelliga färger är mycket vanligt förekommande. De välkomnande och<br />

hemtrevligt ombonade miljöerna, den sköna upplevelsen av milda kulörer, naturmaterial som<br />

trä, puts och betong, liksom laserade väggar, har för mig framstått som ett av waldorfförskolans<br />

interiöra signum. Jag har förundrats över den konsekvent utförda färgsättningen på väggar, golv<br />

och tak, liksom känslan av pedagogens tysta kunskap då det handlar om regnbågsfärgernas<br />

ordnade relationer, ett betydande förhållande inom waldorfpedagogiken?<br />

Under mina besök, främst under utbildningstiden till waldorfpedagog, har jag på olika waldorfförskolor,<br />

även märkt en tendens hos pedagogerna till att favorisera, alternativt förkasta vissa<br />

kulörer. Det kan handla om att: ”Gröna nyanser är inte bra för barnet, eftersom det gröna<br />

påminner om döden”. Pedagogen skall heller inte bära svart, då detta inte är en ”barnfärg”.<br />

Liksom uppfattningen om att: ”Den bruna och den svarta kritan skall plockas bort ifrån<br />

kritasken, då barnet behöver klara, och inte murriga färger att måla med".<br />

Och vad det gäller något av det kanske mest tongivande i hela waldorfförskolans interiör, det<br />

rosalaserade lekrummet, har jag angående allt det skära hört det yttras att: ”Det rosa skall<br />

påminna om livmoderns trygga och varma sköte” liksom åsikten: ”Skärt är ju en<br />

småbarnsfärg!”.<br />

Denna interiöra miljö, med en förhållandevis noggrann färgmässig helhetskomposition, har<br />

väckt min fascination och beundran. Och med utgångspunkt i detta, har jag funderat över<br />

huruvida det funnits waldorfpedagogiska teorier bakom pedagogernas färgmässiga åsikter.<br />

Ett sinnenas bedrägeri i jakten på sanningen<br />

om färg?<br />

Johannes Itten, i Fuchs; Holtsmark; Sällström (1980) uttalar:<br />

”Jag vet”, säger Itten, /…/ att de djupaste och väsentligaste färgverkningarna till och med är<br />

osynliga för ögat och endast kan skådas med hjärtat. Det väsentliga undandrar sig en<br />

begreppsmässig formulering.<br />

Färgens ursprungliga väsen är ett drömartat klingande – är ljus som blivit till musik. I det<br />

ögonblick jag funderar över färger, bildar begrepp, formulerar satser, förintas deras doft och<br />

jag har bara deras kropp i mina händer… (s. 43, Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980).<br />

Perceptioner av färg går via våra sinnen. Att forska kring något som sedan länge ansetts vara en<br />

sekundär egenskap i skuggan av tinget, och som något vars upplevelser och erfarenheter av, till<br />

synes verkar alltför subjektiva, är inte av det allra lättaste slag, i en världsåskådning<br />

underordnad det objektivt verifierbara, menar Bjerke (1961). I västerlandet finns en kultur som<br />

går tillbaka till 1600-talets upplysningstid, och vilken utgörs av ett empiriskt mätbart<br />

tillvägagångssätt i utforskandet av vår omvärld. Det mätbara har uppfattas som det sanna. Men<br />

även objektiviteten bedrar sig för den subjektiva tolkningen (Bjerke, 1961). Johann Wolfgang<br />

3


von Goethe har uttalat sig angående ett s k sinnenas bedrägeri: Det är inte sinnena som bedrar<br />

oss, utan våra omdömen. Bjerke (1961), kommenterar:<br />

När medeltidens naive realist hävdade att jorden var platt berodde det inte på ett sinnenas<br />

bedrägeri utan på ett falskt omdöme – ett felslut, baserat på otillräckliga iakttagelser. En<br />

kombination av flera erfarenheter, ordnade av ett logiskt tänkande, leder till den riktiga<br />

konklusionen: att jorden är rund (s. 18, Bjerke, 1961).<br />

Ett ”sinnenas bedrägeri” när det gäller färg, utesluter således inte objektivt verifierbara kriterier<br />

enligt Bjerke (1961).<br />

Mitt arbete<br />

I detta arbete skall jag försöka ta mig an ett fenomenologiskt utforskande av färgsättningen i<br />

waldorfförskolemiljön och dess inverkan på barnet, utifrån tankar och erfarenheter från vuxna<br />

betraktare.<br />

Jag kommer inom litteraturen röra mig in och ut ur olika tänkvärda beskrivningar. Mestadels<br />

cirkulerar resonemangen kring ett psykologiskt upplevelsefält, men snuddar också vid något<br />

biologiskt, och för att sedermera, någon gång göra avstickare till kulturella preferenser i<br />

utforskandet av något kvalitativt upplevbart. Och för att, i den här texten, söka beskriva<br />

färgupplevelsen, i dess komplexitet och olikartade yttringar som sammansatt fenomen, kommer<br />

jag huvudsakligen att irra efter ”subjektiva sanningar”. Att då tro, att undersökningen skulle<br />

hålla måttet genom att uppfylla vad Bjerke aspirerar på, att färgupplevelsen också kan påvisas<br />

genom objektivt verifierbara data, är i mitt fall högst otroligt! Men förhoppningen förblir ändå<br />

att min strävan efter öppna och rena iakttagelser av de intervjuades erfarenheter skall uppordnas<br />

av ett logiskt tänkande, och trots allt, i slutändan, leda till en riktig konklusion om hur<br />

färgsättningen, ur en waldorfpedagogisk kontext och utifrån vuxnas betraktande, kan upplevas<br />

inverka på förskolebarnet.<br />

4


Syfte och upplägg<br />

Det här arbetet genomförs som kandidatexamensuppsats vid Waldorflärarhögskolan, och utgör<br />

kursen Tvärvetenskaplig ämnesfördjupning, Examensarbete, 15 högskolepoäng.<br />

Syftet är att genom en fenomenologisk ansats, undersöka hur waldorfpedagoger, och<br />

yrkesverksamt färgkunniga, med kopplingar till antroposofiska miljöer, ser på färgsättningens<br />

betydelse i waldorfförskolemiljön, samt hur denna upplevs inverka på barnet i den pedagogiska<br />

verksamheten.<br />

Ett grundtema är att undersöka huruvida pedagogen på waldorfförskolan är medveten om<br />

eventuellt underliggande tankar och idéer i det interiöra färganvändandet. Och kan det, i detta<br />

hänseende, finnas grund till att beskriva specifikt waldorfpedagogiska åsikter om färger,<br />

uppfattade som ett kvalitativt element och pedagogiskt medel i praktiken? Frågeställningen ges<br />

också till personer med yrkesroller inom färganvändande i waldorfpedagogiska miljöer.<br />

Temat belyses ytterligare utifrån tanken om färgsättningens eventuella koppling till<br />

förskolebarnets välmående.<br />

Studien inriktas främst mot en kvalitativt upplevbar sida av färg som fenomen.<br />

Studiens disposition och tematiska<br />

frågeställningar<br />

Efter textens Inledning, och därefter Syfte, det vi just läst, beskrivs undersökningens Metod och<br />

tillvägagångssätt.<br />

Litteraturen delas in i tre huvuddelar utifrån studiens undersökningstema. Färg som fenomen är<br />

utgångspunkten, och riktningsgivande för hela studien. Inom detta fält, utgör de tre delarna i<br />

litteraturen: Vad är färg?; Betydelsen av en livfull miljö, samt ett waldorfpedagogisk perspektiv;<br />

liksom Färg och välbefinnande, huvudkategorier.<br />

Studien redogör och sammanställer därefter Resultatet av de sex intervjuer, som utifrån en<br />

samtalsform med kvalitativ och halvstrukturerad infallsvinkel belyser det centrala temat.<br />

Till sist presenteras en Diskussion av ämnet och av studiens upplägg.<br />

Studiens tematiska ”ledfyrar” i sökandet efter färgupplevelsens<br />

verkan<br />

Vad är färg?:<br />

Ja, vad kan färg sägas vara egentligen, ur något av en fysisk, psykologisk och filosofisk<br />

synvinkel? Den senare får här rollen som en upplevelsens och perceptionens medlare, emellan<br />

fysikerns och psykologens ständiga tvistande, inom en traditionell västerländsk vetenskapssyn.<br />

Hur beskrivs, och vilken roll kan färg tänkas utgöra, inom en waldorfpedagogisk sfär?<br />

Betydelsen av en livfull miljö, samt ett waldorfpedagogiskt perspektiv:<br />

Kan omgivningen genom dess färgsättning påverka barnets sinne, och hur upplevs den inverka<br />

över den pedagogiska intentionen?<br />

5


Färg och välmående:<br />

Hur beskrivs färgupplevelsen i någon mån kunna associeras till välmående? Tankar inom den<br />

antroposofiska arenan.<br />

6


Metod<br />

En fenomenologisk ansats i en explorativ<br />

studie<br />

Att ta sig an ett skeende och studera det ur en fenomenologisk ansats, avkräver forskaren en<br />

klarvaken uppmärksamhet och en ren nyfikenhet, inför den ”livsvärld”, d v s det sätt människan<br />

upplever sig själv och sina handlingars mening, i det skeende som skall studeras (Lindgren,<br />

1994). Den levda vardagsvärlden skall med vidöppna sinnen undersökas (Kvale, 1997).<br />

Forskaren bör vara medveten om alla de förutfattade meningar och erfarenheter som området<br />

bjuder, och föra dessa åt sidan, så att ett rent iakttagande kan ske. Vidare skall forskarens<br />

förförståelse i form av teorier, attityder, värderingar och begrepp förkastas så att tillvarons<br />

sakliga mening kan låta sig gripas (Lindgren, 1994) och snarare låta sig beskrivas, än förklaras<br />

och analyseras (Kvale, 1997). Fenomenologin ställer i och med detta onekligen höga krav på<br />

undersökarrollen! Naturligtvis är denna, forskarens subjektiva objektivism, något av en<br />

omöjlighet. Det går inte att komma ifrån att människan är en social varelse som influeras och<br />

formas av omvärlden, menar Lindgren (1994).<br />

En fenomenologisk undersökningsdesign tillämpas främst tillsammans med kvalitativa<br />

forskningsintervjuer, och närmandet fokuserar den mening som den intervjuade personen<br />

upplever i sin livsvärld (Kvale, 1997).<br />

Fenomenologi som filosofisk forskningsmetod grundades av Husserl vid 1900-talets början.<br />

Den inbegrep i första hand ett undersökande av medvetandet och erfarenheten, men<br />

vidareutvecklades av Heidegger som existensfilosofi, i den undersökta mänskliga livsvärlden.<br />

Sartre och Merleau-Ponty kom ytterligare att använda sig av fenomenologin i en existentiell och<br />

dialektisk riktning inom den mänskliga handlingen. Ett fenomenologiskt förhållningssätt kan<br />

således i den kvalitativa forskningsansatsen bygga på att undersökaren försöker förstå världen<br />

såsom informanten, och att en relevant verklighet är precis så verklig som aktören själv<br />

upplever att den är (Kvale, 1997).<br />

Kvale (1997) beskriver: Fenomenologins intresse ligger i klargörandet av både det som<br />

framträder och på vilket sätt något framträder. Den fenomenologiskt inriktade forskaren studerar<br />

individens perspektiv på sin värld, den kvalitativa mångfalden i hennes upplevelser, och söker<br />

göra dess egentliga mening explicit. Fenomenologin försöker att: ”gå utöver de omedelbart<br />

upplevda innebörderna för att artikulera en förreflektiv nivå av levda innebörder, för att göra det<br />

osynliga synligt” (s. 54, Kvale, 1997).<br />

Lindgren meddelar vidare att den fenomenologiska forskningsansatsen ingalunda är en entydig<br />

metod. Det enda rådet som kan ges är att i forskningsarbetet leta efter mönster, inslag och<br />

teman, för att därefter bilda begrepp som fokuserar iakttagelserna i materialet (Lindgren, 1994).<br />

Som bihang till det ovan sagda har jag också, på det sätt jag förstått den explorativa studiens<br />

arbetsgång, dito tillagt min egen litteraturundersökning. Ett explorativt undersökningssätt<br />

handlar enligt Hartman (2003) om att forskaren: ”nosar lite här och var och prövar olika<br />

uppläggningar för att finna framkomliga vägar för en fortsättning” (s. 43, Hartman, 2003).<br />

Syftet med ett explorativt upplägg är att finna så mycket kunskap som möjligt för att fylla<br />

7


kunskapsluckorna inom ett visst problemområde (Davidsson & Patel, 2003). På detta sätt har<br />

jag sökt efter något centralt, eller vad som kan liknas vid essensen i det upplevda<br />

färgfenomenet, inom denna studies kontext och ramar.<br />

Urvalsgrupp<br />

Urvalet av respondenter består av tre waldorfpedagoger, arbetandes på tre olika<br />

waldorfförskolor i Stockholmsområdets utkanter. Alla tre har olika lång bakgrund och<br />

erfarenhet inom waldorfläraryrket. I studiens begynnelse fanns en tanke om att förskolans<br />

lokalisation, om den låg på landet eller i stan, kunde spela in i pedagogens tankar om<br />

färgsättning. Något som jag rätt tidigt i processen fick förkasta, då jag efter sex andra försök till<br />

kontakt med waldorfförskolor, fått till svar att de inte var villiga att ställa upp. Från början fanns<br />

också tre specifika waldorfförskollärare i mina tankar, pedagoger som jag vet uttalat sig i en<br />

eller annan fråga angående färgers inverkan på barnet, men som jag valde bort, eftersom jag<br />

tänkte att det dels kunde vara intressant med nya åsikter, och dels för att se om dessa nya<br />

pedagoger eventuellt kunde tänkas ha liknande waldorfpedagogiskt formade åsikter som de<br />

förra pedagogerna. Urvalet av de tre aktuella waldorfförskolorna, kom så inte längre att handla<br />

om plats, ej heller om förkunskaper, utan istället mer om vilka som tyckte sig ha tid att ställa<br />

upp för ett samtal. Dock med det förutbestämda kravet på intervjupersonens erfarenhet, i någon<br />

form kopplad till waldorfpedagogik eller färgperception.<br />

Vidare ansåg jag det vara av intresse att pedagogerna arbetat olika länge inom<br />

”waldorfvärlden”, för att eventuellt kunna urskilja likheter eller olikheter i omedveten, eller<br />

medveten teoribildning kring färg. Men detta kriterium ställdes aldrig upp som ett obevekligt<br />

sådant ifrån början, då jag av tidsskäl ansåg att jag fick nöja mig med dem som jag kontaktade<br />

och som ville medverka i studien. Antalet tre, hade också kunnat fördubblas om tiden räckt till.<br />

Dock ansåg jag att siffran utgjorde en litet, men potentiellt sett variationsrikt underlag när det<br />

kom att handla om pedagogernas erfarenheter.<br />

Övriga medverkande, tre informanter, är valda utefter de olika yrkeskategorier de representerar.<br />

Men gemensamt för dem alla, och som tidigare nämnts, är att de har anknytning till någon form<br />

av kunnande inom människans färguppfattning, samt erfarenheter av praktisk utformning inom<br />

antingen färgsättning av förskole- och skolmiljöer, såväl som av offentliga utrymmen, eller<br />

erfarenhet av färgterapi, liksom av ett eget konstnärskap. Alla tre färgkunniga, i denna studie,<br />

har erfarenheter inom waldorfpedagogikens område.<br />

Till sist kan även en definition utifrån Holme & Solvangs (1997) forskningsmetodiska litteratur,<br />

av begreppen respondent, respektive informant vara på sin plats; Respondenten i en intervju<br />

betecknas som själv delaktig eller medverkande i den kultur vi undersöker. Respondenterna å<br />

sin sida, utgörs i mina intervjuer av de pedagoger som arbetar inom waldorfförskolans<br />

”färgvärld”. Informanten, å andra sidan, står utanför den företeelse vi forskar om (här: den<br />

pedagogiska verksamheten i praktiken), men har mycket kunskaper att förmedla om den.<br />

Informanterna i den här studien utgörs av de resterande tre färgkunniga intervjupersonerna.<br />

8


Kvalitativa intervjuer och samtal<br />

En kvalitativ bearbetning utgår vanligen ifrån ett textmaterial som ofta utgörs av intervjuer.<br />

Man kan hävda, säger Davidsson & Patel (2003), att varje enskilt forskningsproblem, kräver sin<br />

egen variant av forskningsmetod. Ett kännetecken för ett kvalitativt tillvägagångssätt är dess<br />

flexibilitet, säger Repstad (1999). Och Holme & Solvang (1997) skriver att styrkan i den<br />

kvalitativa intervjun, ligger i att den kan likna ett vardagligt samtal. Intervjuaren sätter de<br />

tematiska ramarna, men i övrigt arbetar man utifrån att utgöra ett så litet styrande över<br />

intervjupersonen, som möjligt. Den kvalitativa intervjuns tyngdpunkt ligger i att söka uppnå en<br />

djupare grund och mer fullständiga uppfattningar om det fenomen vi studerar (Holme &<br />

Solvang, 1997). Samtalets huvudmål, enligt Gustavsson (2004), och som jag utgått ifrån i min<br />

undersökning, är att få en idé om hur en specifik grupp av människor uppfattar sin verklighet<br />

utifrån ett valt tema, eller sin ”livsvärld” som Kvale (1997), och Lindgren (1994) väljer att<br />

beskriva saken. Forskaren ”vaskar fram” den information ur samtalet som denne är intresserad<br />

av. Inom den kvalitativa intervjun används inga standardiserade frågeformulär, men forskaren<br />

har lika fullt en uppfattning om, vilka uppgifter som är viktiga att få fram. Dessa skall ha<br />

skrivits ned i en manual eller intervjuhandledning (Holme & Solvang, 1997). Repstad (1999),<br />

uppger i sin tur att en kvalitativt inriktad intervju skall helhetsorienteras men samtidigt vara<br />

målinriktad. För detta krävs en grundlig planering, och tydliga referensramar till temat som skall<br />

beröras (Repstad, 1999). På så sätt utgör forskningsintervjun ett slags professionellt samtal<br />

(Kvale, 1997), och kan användas som empirnära metod (Holme & Solvang, 1997). För att<br />

samtalet skall bli otvunget och spontant, liksom att den intervjuades personliga åsikter kommer<br />

fram, krävs ytterligare, en vaken uppmärksamhet och öppenhet från intervjuaren. Vidare skall<br />

även icke-verbala uttryck hos den utfrågade noteras, menar Holme & Solvang (1997), liksom<br />

Repstad (1999).<br />

Gustavsson (2004), använder enbart ordet ”samtal” som beskrivande vid en kvalitativ<br />

forskningsintervju, och menar att skillnaden mellan en intervju och ett samtal, ligger i att i<br />

intervjun samlas data av ett mer objektivt slag, än i samtalets subjektiva. Skillnaden ligger<br />

således i vad intervjupersonen refererar till, men likheten dem emellan är att de båda genererar<br />

faktiska data. Det handlar alltså, precis som Repstad (1999) ovan hävdar, inte om att den ena är<br />

mer strukturerad eller standardiserad än den andra.<br />

I den här undersökningen har jag valt att använda mig av samtalets form, i insamlandet av data,<br />

d v s beskrivningar av studiepersonernas livsvärld, deras erfarenheter och upplevelser av färg i<br />

fråga. Men i vissa stycken omnämns samtalen ändock som intervjuer. Samtalen kan sägas vara<br />

halvstrukturerade, då de både utgår ifrån ett tydligt mål, ett tema, samtidigt som de är öppna för<br />

vartåt den svarandes beskrivningar leder.<br />

Tillvägagångssätt i intervjuarbetet<br />

Upplägg och förhållningssätt<br />

Jag har alltså, som ovan nämnt, i min studie använt mig av en slags halvstrukturerad<br />

samtalsgång. Samtalen har förts utifrån tankar om en öppen ansats, men med i förväg givna<br />

ramar för dess ämnesinriktning. Jag har velat inta rollen som en god lyssnare, och närmast<br />

försökt uppmuntra respondenter och informanter till att tala om färgen som fenomen, kopplat<br />

till personliga erfarenheter. Jag har således i olika mån, beroende på vem som intervjuats, styrt<br />

samtalets riktning. I vissa fall mer, i form av beskrivningar och funderingar kring hur<br />

9


intervjupersonen ställer sig till påståendet i fråga, i andra mindre, då jag mestadels hållit mig i<br />

bakgrunden, och genom gester, och följdfrågor visat mitt intresse i ämnet. Jag har också funnit<br />

att de tankegångar som figurerat bakom intervjuernas upplägg, där jag försökt uppmärksamma<br />

min egen roll som ”forskare” genom att fokusera på såväl mitt eget sätt att ställa frågor, lyssna<br />

och gestikulera, som på vilka kläder som passat för uppdraget, figurerat i enlighet med Kvales<br />

(1997) tankar om god intervjumiljö och teknik. ”Kulissen”, som Holme & Solvang (1997)<br />

omnämner miljön där intervjun skall utspelas, är enligt författarna en viktig komponent för en<br />

lyckad intervju. Här ingår såväl förhållanden som tid och mötesplats, liksom intervjuarens eget<br />

kroppsspråk, och hur eventuell teknisk apparatur påverkar samtalsklimatet. Bandspelare har<br />

heller i alla intervjufall inte varit särskilt populärt, och även då jag bedyrat att det hela fungerat<br />

som minneshjälp för mig själv och för en så rättvisande sammanställning som möjligt, har jag<br />

ibland fått lägga undan den.<br />

Frågor har i förväg skickats ut till pedagogerna (se bilaga 1: Samtalsram för respondentintervju/<br />

Förberedelsefrågor för pedagoger) för att i möjligaste mån försöka få ut så mycket kvalitativ<br />

information ur samtalet som krävs. Jag har tydligt informerat respondenten om bilagans<br />

funktion: Att verka som en slags ram åt samtalet, och för att göra det lättare för intervjupersonen<br />

att resonera, och i förväg reflektera kring temat. Tanken har varit att försöka få respondenten till<br />

att ”tänka två gånger”, och erinra sig om erfarenheter och känslor utifrån det vida temat färg.<br />

Dessa frågor har också utgjort en grund för resterande tre intervjuer, utförda med yrkesverksamt<br />

färgkunniga. Men här har jag valt att inte presentera frågeställningarna i förväg för informanten,<br />

då jag i dessa fall istället utgått ifrån en redan uppnådd reflexiv förmåga i förhållande till mitt<br />

tema, liksom tanken om att frågorna i detta fall, möjligtvis skulle kunna motverka den öppna<br />

ansatsen. Och för att ett få ett så utvecklande samtal som möjligt, har jag, liksom Repstad<br />

(1999) menar att man skall försöka få informanten att tala om vad denne tycker är viktigt i<br />

ämnet, försökt att ge informanten, den färgkunnige, tillfällen att helt få föra egna samtalsspår.<br />

I intervjuernas framställning, (se bilaga 2: Intervjuredovisning), inleds varje samtal med ett<br />

”samtalets kontext”, där omkringliggande kuliss kort beskrivs för att redogöra för eventuella<br />

påverkansmedel för samtalets utgång och resultat. Jag har även i detta sammanhang valt att<br />

beskriva respondenternas, d v s pedagogernas svar på ett ”berättande” sätt, och informanternas,<br />

de färgkunniga yrkesutövarna, på ett mer direkt sätt med vissa framställningar av direkta<br />

intervjufrågor och svar. Detta pga. att pedagogerna dels velat vara anonyma, och dels för att jag<br />

upplevt mig mer som huvudansvarig, eller representant för temat, och i viss mån styrande i valet<br />

av frågor. Känslan av att pedagogerna uppfattade mig som mest kunnig, eller insatt i ämnets<br />

kärna infann sig, varför jag i deras fall valt en berättande ton i redovisandet av respondenternas<br />

upplevelser (se bilaga 2: Intervjuredovisning). I framläggandet av informanternas svar, intar jag<br />

istället mer av en underroll i förhållande till deras kunskap och beskrivningar. Därför redovisar<br />

jag i detta sammanhang, en något mer ”fråga-svar-orienterad” framställning. Jag har också, så<br />

långt det är möjligt försökt att behålla de intervjuades utsagors personliga karaktär, för att få en<br />

så överensstämmande bild av personernas livsvärld och uppfattningar som möjligt, trots att jag<br />

fått sovra, korta av och sammanfatta det transkriberade materialet i sin helhet (se bilaga 2:<br />

Intervjuredovisning).<br />

Ett etiskt förhållningssätt och arbetsgång<br />

I alla intervjufall har Vetenskapsrådets etiska regler för samhällsvetenskaplig forskning, åtföljts<br />

(www.vr.se). Informanter och respondenter har kontaktats via mail eller telefon, där jag frågat<br />

om de funnit något intresse i att ställa upp på ett samtal för min C-uppsats vid <strong>WLH</strong>. På så sätt<br />

10


har punkten ”samtycke”, liksom ”informationskravet”, genom en vidare beskrivning av<br />

uppsatsens syfte och att deltagandet är frivilligt, uppfyllts. Jag har ytterligare tagit hänsyn till<br />

”konfidentialitetskravet” och ”nyttjandekravet” genom att informera om intervjupersonens rätt<br />

till att i texten vara anonym och att personuppgifter och texter inte kommer att användas i annat<br />

syfte än för forskningens ändamål.<br />

Vid kontaktandet har jag rådgjort med personen i fråga om vilket tillfälle och vilken plats som<br />

passat för samtalet. Jag har velat visa mig så flexibel, men samtidigt tydlig med intervjuns syfte,<br />

som möjligt. Jag har hört mig för om ett samtal, ”öga mot öga” gått bra, men har även meddelat<br />

att mail- eller telefonkontakt också kan fungera utifrån intervjupersonens önskemål. Vidare har<br />

samtalen antingen nedtecknats i form av stödpunkter, eller transkriberats från bandspelare. Till<br />

sist har respondenter och informanter fått tillfälle till korrigering av det skrivna. Flera har dock<br />

avböjt.<br />

I de fall intervjun transkriberats ifrån bandspelare, har först en transkribering i sin helhet ägt<br />

rum. Därefter har delmoment som ansetts viktiga plockats ut, och slutligen har en<br />

sammanfattning av materialet fortskridit.<br />

I resterande fall, där intervjun nedtecknats direkt utifrån samtalet, har en sammanställning och<br />

sortering skett så fort som möjligt för att få en så färsk och rättvis bild av innehållet som<br />

möjligt. Ibland har något av vad Davidsson & Patel (2003) kallar för löpande analys, med<br />

nedtecknande av vidarefunderingar och stödord, använts, men här i ett mer beskrivande syfte av<br />

samtalet.<br />

Allt som allt har mycket tid gått åt till att kontakta och söka efter passande intervjupersoner,<br />

liksom att stämma träff och underrätta dem om syfte och varför jag velat ha med just dem i<br />

undersökningen.<br />

11


Litteratur: Färg som fenomen<br />

Vad är färg?<br />

En komplex helhet<br />

Färg och form hos ett objekt kan ha stort inflytande på en persons psyke, och kan vara<br />

högintressant för olika yrkesgrupper som utövar någon form påverkan på människor, hävdar<br />

Björkander & Larsson (okänt årtal). Och även om färg kan uppfattas med synen, fortsätter<br />

författarna, kan den upplevas med mer än denna. Förnimmelsen av färg är en process<br />

sammansatt av flera komponenter från olika vetenskaper som fysik, kemi, fysiologi och<br />

psykologi. Jan Siefsky, I Björkander & Larsson (okänt årtal)<br />

Färgforskning –Ett tvärvetenskapligt fält<br />

De flesta levande organismer dras till ljus för att må bra, växa och utvecklas, menar arkitekten,<br />

psykologen, och färgterapeuten, Karl Ryberg (1991). Många är alla de konstnärer som i sitt inre<br />

och i sitt skapande tyckt sig känna färgens, med utgångspunkt i ljusets, element och<br />

lagbundenheter (Hauschka, Stavenhagen, 1988). Relativt stor och mångtydig, har även<br />

samlingen studier, med fokus på någon form av färgmedvetenhet hos människan, kommit att<br />

bli. Sedan något decennium in på 1900-talet, har världen berikats med undersökningar som<br />

åberopar någon form av färgpsykologi. Mycket av den sentida forskningen blickar dock tillbaka<br />

på Kurt Goldsteins (1942) undersökningar från 40-talet. Den tyskättade läkaren ägnade sig åt<br />

psykoneurologi (Ryberg, 1991) och observerade hur hjärnskadade patienter påverkas i olika<br />

riktning när de exponeras för färg. Han beskriver de jämviktsrubbningar som rött kan ge upphov<br />

till och rekommenderar patienten att bära gröna glasögon för att mildra spasticitet, yrsel och<br />

darrningar (Goldstein, 1942). Sedan dess har forskningen om färgers inverkan på det mänskliga<br />

psyket, liksom studier på hur färg kan påverka fysisk aktivitet, eller däremellan, hur<br />

färgperceptioner uppstår i kroppen, liksom hur de kan tolkas emotionellt, utförts i skiftande<br />

skala och mångfald (Ryberg, 1991). De akademiska professionerna avlöser varandra och<br />

inriktningarna är många. Att färgforskning är ett tvärvetenskapligt ämnesval vittnar således alla<br />

de undersökningar om, som i någon form berör färg och människor. Många är de studier som<br />

sökt finna svar på hur färger inverkar i våra liv, hur de påverkar våra prestationer och styr<br />

uppfattningar. För att nämna en arena, exempelvis den inom sportsammanhang, har man genom<br />

försök med röda, blå- och vitmålade rum sökt utröna huruvida färg kan kopplas till<br />

muskelstyrka. Resultaten i Crane, Hensarling, Jung, Sands och Petrellas studie (2008) talade för<br />

att kulörerna rött och vitt ökar den fysiska styrkeprestationen. Annan färgorienterad forskning<br />

(Barrick, Correa & Taylor, 2000) med fokus på klart fysiska, kroppsliga reaktioner och uttryck,<br />

stimulerade av färg, kan vara sådan att den mäter puls och blodtryck och hormonnivåer efter en<br />

viss tids färgbestrålning av specifik ljusvåglängd (färgval varierar utifrån studiens syfte) för att<br />

finna samband och undersöka hur känslor sammanlänkade med färg tar sig uttryck. Överlag<br />

tycks det som om färgers inverkan kan ha en betydande inverkan på kroppens s k homeostas<br />

(Ryberg, 1999). Intressant är också att upptäcka hur färgat ljus verkar ge upphov till en<br />

mångfald olika fysiska effekter, som pekar på att kroppen i sin helhet är en ljusreceptor<br />

(Ryberg, 1999). Barrick, Correa & Taylor (2000) diskuterar i en undersökning hur människors<br />

färgseende förändras vid tillstånd av depression. Resultatet talar för att hjärnans förändringar<br />

12


vid sjukdomstillfället även påverkar ögats färguppfattning. Forskarna vill dock hålla fältet öppet<br />

för vidare studier fokuserade på huruvida det handlar om deprimerade människors språkliga<br />

försök att via metaforen (i detta fall känslor kopplat till färg) beskriva sitt psykiska tillstånd,<br />

eller om det kan röra sig om enbart en faktisk biologisk reaktion. Flera andra studier utgår ifrån<br />

utforskandet av kognitiva aspekter kopplade till färgfenomen. Många av dem fokuserar på<br />

färgen i miljöns inverkan på olika typer av uppgifter, exempelvis genom att jämföra<br />

matematiska prestationer, eller hur förhållandet mellan omgivningens färg, kopplat till läs- och<br />

skrivprocesser ter sig (Stone, 2001; Kwallek, Lewis, Soon, 1998) men lika ofta bedöms<br />

studiernas resultat utifrån människors verbala beskrivningar av känslan som uppstår vid färg-<br />

och ljusexponering (Boyatzis, Varghese, 92), liksom av studier på hur semantiska kodifieringar<br />

korresponderar med färgemotioner (Davidoff & Mitchell, 1993). Åter ytterligare studier har<br />

riktats mot att finna biologiska och psykiska mönster utifrån människors färgval. (Metha & Zhu,<br />

2009, Naz & Epps, 2004, m.fl.)<br />

Men trots mycken forskning, utförd med vetenskaplig korrekthet enligt tid och trend, kan<br />

kritiska röster höras inom vetenskapen. Kritiken belyser att området behöver utforskas<br />

ytterligare. Flera av de tidigare studierna som rör färgemotioner och färgkognition, kan inte<br />

anses reliabla, menar exempelvis Elliot, & Maier (2007), liksom Valdez & Mehrabian (1994),<br />

då de inte på ett precist sätt förmått ringa in både problemområde och exakthet i<br />

undersökningsmetod. Den befintliga forskningen på barn och färgassociationer, är heller inte<br />

lika gediget utförd som studier där vuxna inverkar, då självskattande och verbala svårigheter<br />

kan uppstå i kommunikationen med små barn, menar Zentner (2001), som i sin studie istället<br />

förlitat sig på 3-7-åringars utvärdering av emotionell beröring utifrån färgstimuli, genom att<br />

peka på målade gubbars ansiktsuttryck. Känsloskalan bedöms efter de tecknade figurernas olika<br />

ansiktsutryck. Vidare studier har antingen fokuserats på samband mellan semantiska uttryck och<br />

färguppfattning (Davidoff & Mitchell, 1993), eller inriktats på färgval utifrån könstillhörighet.<br />

Zentner (2001) liksom Boyatzis & Varghese (1992) fann inget belägg för att stereotypa<br />

uppfattningar som att ”rosa är för flickor och blått för pojkar”, hade någon förankring i barnens<br />

inre emotionella associationer till färg, och därmed skulle bero på kön. Dock visar Zentners<br />

(2001) studie att barnen, både flickor och pojkar väljer att definiera ljusare kulörer som mer<br />

tilldragande än mörka, medan Boyatzis & Varghese (1992) pekar på att flickor i högre grad och<br />

alltmer i ökande ålder, stimuleras positivt av ljusa färger, och diskuterar resultatet i förhållande<br />

till kulturella variationer.<br />

Men hurdant det än är med vetenskaperna, vet vi att fascinationen för färg sträcker sig långt<br />

tillbaka i tiden. Redan de gamla grekerna betraktade regnbågens klanger som gudinnan Iris<br />

himmelska gåva till jorden. Människors känsloliv påverkas djupt av färg och om vi söker oss så<br />

långt som till människans tidigaste historia, kan vi märka hur färg intimt förknippades med<br />

rituell magi och gudomlighet (Ryberg 1991; Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980).<br />

Sedan upplysningstiden har som bekant en mer materiell bild av verkligheten vuxit fram. Isac<br />

Newton (1642-1727) intresserade sig för ljuset och färgens optiska egenskaper. Han framhöll år<br />

1666 sin berömda teori om hur ljusets strålar bryts genom ett prisma och om hur färg<br />

synliggörs. Denna bevisföring har senare kommit att dominera bilden av vad färg och ljus är,<br />

men har enligt många färgens revolutionärer; konstnärer, fysiker som psykologer, visat sig vara<br />

allt för ensidig (Bjerke, 1961).<br />

Definition av färg -Olika utkikspunkter<br />

Nationalencyklopedin framlägger:<br />

13


Med färg menas först och främst själva färgperceptionen (upplevelsen av färg) såsom gult,<br />

rött, gulrött, svart, grått etc. En yta eller ett föremål upplevs ha en viss färg (ytfärg eller<br />

föremålsfärg)…samma målningsfärg ger dock inte alltid samma färgperception. Denna beror<br />

också på belysning, omgivande färger m.m. … Man talar ibland om färg i samband med<br />

ljusstrålning, så att t.ex. en viss långvågig optisk strålning skulle ”vara” röd. Men kopplingen<br />

mellan färgen och den upplevda egenskapen är mycket komplicerad och beror bl.a av andra<br />

samtidigt sedda färger. Samma ljusstrålning kan under andra förhållanden ge upphov till<br />

gulröd, blåröd, brun eller t.o.m. svart färgperception. Redan Newton varnade för denna<br />

identifikation mellan färg och ljusstrålning (s. 159-160, 1996, JS, Nationalencyklopedin).<br />

Vetenskapsmän har genom århundraden funderat kring en förklaring till vad färger är och varför<br />

människan upplever dem som hon gör. Det vi upplever som färg är egentligen ljus med olika<br />

våglängd, fastslår Ulf Klarén (1996), illustratör och lärare i färgteori och perceptionspsykologi.<br />

Färgupplevelsen uppkommer genom att ögats ljusreceptorer stimuleras. Denna stimulans<br />

medför olika påverkan beroende på vilken våglängd ljuset har. En viss rörelse ger således<br />

upphov till specifik färg. Det vi till vardags kallar färg, är i egentlig mening något perceptivt;<br />

något vi uppfattar genom synen, medan färgterapeut och psykolog Karl Ryberg (1999) inflikar<br />

att även andra former av icke-visuella färgförnimmelser existerar (Ryberg, 1999). Klarén<br />

deklarerar vidare att:<br />

”Det mänskliga visuella systemet har mottagare för viss elektromagnetisk strålning. Denna omvandlas<br />

till bioelektriska signaler, som genom en psykologisk process i hjärnan, kan tolkas som en upplevelse av<br />

ljus. Detsamma gäller följaktligen även det vi kallar färg. I gällande språkbruk gör man tyvärr inte denna<br />

distinktion” (s. 7, Klarén, 1996).<br />

Ryberg (1999) uppger också ljuset som en livgivande faktor i diskussionen kring färgfenomen,<br />

och uppger att när man talar om färg innebär det i praktiken alltid ett flöde av färgat ljus som på<br />

ett eller annat sätt påverkar mottagarens sinne. Ljuset kan komma direkt ifrån en kulört lampa,<br />

eller alstras indirekt genom ett helvitt ljusflöde som passerar och slår emot stoff och medium, så<br />

att människan upplever ett färgat återsken. Men Ryberg för också diskussionen vidare ifrån ett<br />

fysikens område och syn på färg, och menar även att färg i sig självt, innehar en klart kvalitativ<br />

effekt, vilken påverkar människans hela organism (Ryberg, 1999). André Bjerke (1961),<br />

författare med förflutna studier i matematik och kemi, tillför samtalet idén om att färgen inte<br />

låter sig reduceras till våglängder, och hävdar att färg är så mycket mer än det klassiskt objektivt<br />

verifierbara (Bjerke, 1961). Johannes Itten, psykolog, konstnär och forskare, tar ännu ett steg i<br />

riktning mot något kvalitativt upplevbart. Han proklamerar i sin tur att: ”Färg är liv, ty en värld<br />

utan färger är som död för oss…” (s. 38, Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980).<br />

Skalden Johann Wolfgang von Goethe som mot slutet av 1700-talet i sin färglära balanserar och<br />

tänjer på gränsen mellan färgens naturvetenskapligt förklarbara art, och en kvalitativ egenart hos<br />

färgen, menar ytterligare, att ögat i sig självt uppfattar och genom sin förmåga till att skapa<br />

färgade motbilder, medskapar färg. Seendet blir en port mellan yttre och inre skeenden, liksom<br />

den är ett samtal mellan natur och människa. Sällström (1996) sammanfattar:<br />

Det är i den dialogen som synbilden av omvärlden skapas i vårt medvetande. Sinnevärlden<br />

framstår som en ordnad värld av ting, med avgränsade ytor, volymer och mellanrum. Detta,<br />

som vi kallar färg – sinneskvaliteten färg – är substansen hos denna bild av omvärlden (s. 24,<br />

Sällström, 1996)<br />

14


Om vi utöver detta, låter samtalet löpa vidare ifrån fysikens rum, närma sig människan genom<br />

färgens upplevbara kvalitet och substantiella natur, och låter Rudolf Steiner, humanfilosof<br />

(Ryberg, 1991) och forskare, ta vid, kan frågan om vad färg är utvecklas, och kort beskrivas:<br />

Färgen är något som sänker sig ned ända till föremålens yta, färgen är också något som höjer människan<br />

från det materiella och för in henne i det andliga (s. 72, Steiner, Om färgernas väsen, 1995).<br />

Steiner utgår inom antroposofin ifrån olika typer av indelningar som söker förklara människans<br />

väsen. Färg upplevs bl a på ett astralt plan, där perceptionen sträcker sig utöver något direkt<br />

fysiskt (Steiner, Människan och konsterna, 1995). Han beskriver således färgen som eget väsen,<br />

vilket inte låter sig begränsas utifrån människans synsinne. Även om hon därigenom uppfattar<br />

en del av färgens natur, upplevs den också på flera plan och nivåer i människans psyke och<br />

fysiologi. Steiner argumenterar ytterligare för att färg uppstår genom en rörlig<br />

tillblivelseprocess. Den utgör en mitt i den dualistiska aktivitet som försiggår emellan svart och<br />

vitt, ljus och mörker (Steiner, Om färgernas väsen, 1995).<br />

Den bauhausinspirerade konstnären och färgpedagogen Josef Albers, kompletterar Steiners åsikt<br />

om ett rörligt element i färgens framtoning, och inriktar sig på hur den uttrycks i kontakt och<br />

samverkan med andra färger:<br />

Färg är inte rätt och slätt där, är inte en gång för alla entydigt given, inte något självklart,<br />

som det föga lönar sig att fundera över, utan färg lever: rör sig och sätter i rörelse, agerar,<br />

avhänger och gör avhängigt, verkar, är mäktig, kan tjäna och underordna sig likväl som<br />

överväldiga (s. 13, Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980).<br />

Frågan om färg formuleras vidare i förordet till en utställning om färgernas värld, där Fritz<br />

Fuchs, Torger Holtsmark och Pehr Sällström (1980) yttrar:<br />

Färg är glädje, liv och glädje, glädjefyllt liv. Den leker gärna med oss, gäckar oss, drar sig<br />

utan om och men undan, så snart man griper efter den och försöker fånga den, tygla den, göra<br />

den till något nyttigt. Tiger som graven, om man försöker få den att avslöja sanningen om sig<br />

själv.<br />

Färg är känsla, färg är stämning och upplevelse. Färg är ett gränsfenomen, något som<br />

glimmar fram mellan ljus och mörker, mellan himmel och jord, mellan tanke och vilja, mellan<br />

sanning och lögn.<br />

Om du är uppmärksam talar färgen till dig, i en symbolik bortom alla ord, i ett budskap<br />

bortom tid och rum, och väcker en mäktig klang i ditt inre, som berör ditt väsens urgrund.<br />

Men färgen kan också vara likgiltig och intetsägande. Det beror på dig själv (s. 5, Fuchs,<br />

Holtsmark, Sällström, 1980).<br />

Så vad är då egentligen färg? Frågans svar tycks de lärde tvista om. Är upplevelser av färg<br />

enbart utspel av fysisk eller psykisk art, eller kanske något däremellan? Fenomenet färg visade<br />

sig inte vara enkelt förklarat i en handvändning, säger Ryberg (1991) och Klarén (1996) avslutar<br />

och tillrättalägger att många missförstånd emellan fysiker och psykologer lätt uppkommer utav<br />

att vi använder samma ord för den mänskliga upplevelsen av färg som för det som orsakar den.<br />

Framförallt, påpekar han, är det viktigt att hålla isär begreppen och skilja fysiken från<br />

psykologin åt, då man diskuterar färgfenomen (Klarén, 1996).<br />

”Klyftan mellan själen och laboratoriet”<br />

Bjerke (1961) framhåller att populärvetenskaplig dokumentation angående optik och färgseende<br />

ofta bygger upp skildringar av synvillor. Denna litteratur är ofta grundad på en mekanistisk<br />

15


princip och ett reduktionistiskt tänkande. Bakom fysikens ovilja att se till färgens sinnliga<br />

kvalitet, finns en bestämd filosofi som fick sitt genombrott med Galilei, grundaren av den<br />

moderna naturvetenskapen där läran om primära och sekundära sinneskvaliteter uppstod. Hugo<br />

Lagercrantz, hjärnforskare och professor i barnmedicin, hakar på och menar att den moderna<br />

uppfattningen om vetenskap, högst influerad av Newton och Galilei, uppkom i och med Francis<br />

Bacon och den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet (Lagercrantz, 1998). Enligt Galilei kan<br />

en säker kunskap endast uppnås genom tingens primära och mätbara egenskaper. De primära:<br />

utsträckning i rummet, form och rörelse hör till tingen själva, medan de sekundära<br />

egenskaperna, som färg, lukt, ton, smak och värme utgår ifrån hur vår egen organism uppfattar<br />

tingen. De sekundära sinneskvaliteterna är således subjektiva, och därför underordnade de<br />

primära. Att definitionen fortfarande intar en nästintill orubblig ställning i dagens<br />

naturforskning, beror på att den går att översätta till matematikens språk, menar Bjerke (1961).<br />

Författaren påpekar att den matematiska världsbild som revolutionerade omvärlden omkring<br />

1600, och som sedermera fortplantat sig till andra vetenskaper, uppkom genom den nya<br />

astronomin. All forskning som under århundraden sedan dess gjort anspråk på att vara exakt,<br />

appellerar till Galileis: ”Mät allt som kan mätas, och gör allt mätbart som inte är det” (Bjerke,<br />

1961). Den mekanistiska åskådningsmodellen har oberättigat begränsat den objektiva<br />

verkligheten till att endast omfatta det mätbara, en liten del, eller endast en sida av den.<br />

Ointressant, menar Bjerke (1961), är det också att sätta det kvantitativt registrerbara inom ett<br />

fenomen, i ett kausalförhållande till färger och toner. Färgupplevelse bör inte reduceras till en<br />

påstådd orsak, d v s till elektromagnetiska vågor. Svängningstal behöver nödvändigtvis inte<br />

förtälja mer om färgens natur, än det säger om en bok att den har sidnummer. Fysiker avfärdar<br />

ofta en kvalitetsvärld som för fysiken ovidkommande. De förpassar istället något eventuellt<br />

kvalitativt till fysiologins och psykologins område:<br />

Allt som angår vår upplevelse av färgerna betraktas som rent subjektiva fenomen; deras<br />

egenart måste tillskrivas fysiologiska egenskaper i ögonen, nervbanorna och hjärnan. Bara<br />

den m ä t b a r a sidan av fenomenen säges ha ”objektiv” karaktär och befinnes värdig att tas<br />

upp som forskningsobjekt i optiken. Det rör sig här inte bara om en ändamålsenlig<br />

avgränsning av forskningsdiscipliner utan om själva skillnaden mellan människolivets och<br />

räknestickans verklighet, klyftan mellan själen och laboratoriet. Vi har här ett symptom på<br />

den maskinkulturens schizofreni, som idag hotar att få katastrofala följder för hela<br />

mänskligheten (s. 13, Bjerke, 1961).<br />

Den newtonska fysiken möter den goethianska upplevelsen<br />

Johann Wolfgang von Goethe (1775-1832), förklarar strid i sin naturforskning kring färg, mot<br />

den sedan tidigare allenarådande newtonska optiken och menar att Newtons (1642-1727)<br />

konstlade experiment döljer de riktiga sammanhangen istället för att påvisa dem. Ord står mot<br />

ord, framförallt när det gäller de prismatiska fenomenen, emellan konstnären och<br />

vetenskapsmannen. Goethe förmedlar att färgen är något omedelbart givet, något som låter sig<br />

erfaras och utforskas, men aldrig reduceras till termer från någon annan realitets plattform. Och<br />

emedan Goethes strävan i sina naturvetenskapliga experiment, där människan utforskar och<br />

närmar sig ljuset och färgen, handlar Newtons forskning, utifrån det sätt på vilken den är<br />

uppbyggd, snarare om att fjärma sig färgen, påstår Bjerke (1961). Dock är slaget sedan länge<br />

vunnet, till Newtons favör. Men visst slås man av Goethes fullträffar och eggas i sin forskarlust,<br />

säger författaren, och säger att flera framstående forskare som avvisat Goethes bidrag till en ny<br />

färglära, ändå förbluffats av dess kompositions skönhet, åskådligheten i dess metod och<br />

16


djärvheten i försöken att förena ofta till synes splittrade världar. I färglärans uppbyggnad finns<br />

ingen tjock skiljevägg emellan de olika forskningsområdena, ej heller mellan optikerns<br />

laboratorium och konstnärens ateljé. För Goethe existerar ingen motsättning i färgkretsens<br />

estetiska betingelser och spektralfenomenens fysiska verkan (Bjerke, 1961). Naturen uppenbarar<br />

sig för ögats sinne genom ljus och färg, menar Goethe (Sällström, 1996). Den lockar och talar<br />

med människan genom tusentals fenomen som sammanvägt framtonar en komplex verklighet<br />

om färgens väsen. Goethes färglära baseras på att det är den kvalitativt upplevbara sidan av<br />

färgen som sådan, som står i centrum för intresset:<br />

Färgen är en realitet, men inte en fysisk realitet, som vore åtkomlig med fysikaliska<br />

mätmetoder. Med sådana mätmetoder kommer vi åt egenskaper hos färgmaterialen och vi kan<br />

bilda oss en uppfattning processerna i synorganet. Men vi kommer inte åt färgen själv (s. 18,<br />

Sällström, 1996).<br />

Tankarna på att färgläran dessutom är användbar och inte för evigt behöver vara förpassad till<br />

baksidan, har flera framstående naturforskare uttalat sig om, menar Bjerke (1961). Buchwald<br />

kommer till tals i Bjerkes (1961) skrift:<br />

Den newtonska fysiken och färgläran går målmedvetet från den ena andliga bedriften till den<br />

andra…Men dess värld är inte längre något livssammanhang, i vilket man som<br />

helhetsmänniska är infogad…Dess exoteriska del ger svar på många frågor för den sublima<br />

vetgirigheten…Ett oerhört område! Men den goetheska är större… Den fogar gudomens och<br />

naturens lek till fackvetenskapens målsättningar. Newton segrar på det newtonska slagfältet,<br />

men Goethe segrar när det gäller att infoga färgläran i helhetsverkligheten (s. 27, Bjerke,<br />

1961).<br />

En del av beskyllningarna mot Goethes färglära handlar om att den helt skulle utesluta en<br />

rättvisande matematisk bevisföring, eller vara av en alltför praktisk natur. Detta har dock<br />

motbesvarats ett antal gånger, menar Bjerke (1961), och säger att Goethes forskningsfält<br />

befinner sig mitt inne i iakttagelsen. Han söker inte efter färgupplevelsens orsaker i en värld full<br />

av tänkta strålar, svängningar och partiklar, utan framställer färgen i konflikten emellan ljus och<br />

mörker. Emedan Newtons naturvetenskapliga färg- och ljusexperiment förlänger Galileis<br />

materialistiskt, filosofiska världsåskådning, och grundar sig på en utgångspunkt frammanad ur<br />

mörker, sysselsätter sig Goethe, i motsats, med experiment härledda ifrån ljusets egenskaper.<br />

Således är det riktigt att de båda vetenskapsmännens ståndpunkter utgör motsatser till varandra.<br />

I Bjerkes (1961) skrift: Nya bidrag till Goethes färglära, kan man följa fysikens experiment och<br />

erfara att Newtons färgspektrum nämligen ter sig spegelvänt åt, som ett omvänt spektrum, där<br />

mörkret utgör grunden, i kontrast mot experimenten i Goethes färglära, där istället ljuset satts i<br />

centrum.<br />

Synorganets roll i mötet med omvärlden; En aktiv, livfull och sinnlig<br />

medaktör i skapandet av färg som egen existens<br />

Goethe deklarerade i: Utkast till en färglära att:<br />

Ögat har ljuset att tacka för sin existens… Så bildas ögat – i ljuset, genom ljuset, för ljuset –<br />

för att ens inre ljus skall kunna träda det yttre till mötes (s. 23, Sällström, 1996).<br />

Ögats uppgift är att förmedla intryck ifrån yttervärlden, menar Goethe (Sällström, 1996). Men<br />

även ljus- och färgfenomen oberoende av en verklighet utanför uppträder. Dessa kan inte<br />

förklaras enbart som en återspegling av yttervärlden, utan måste ses som en egen bildskapande<br />

17


aktivitet i synorganet. Dessa har i traditionellt bruk kallats för synvillor, eller optiska illusioner,<br />

medan Goethe föredragit en mer neutral benämning, och istället väljer att kalla dem för<br />

fysiologiska färger (d v s, färger som uppstår genom ögats egna livfulla och skapande aktivitet).<br />

För att kunna utforska färg måste vi stiga in i den värld som är ögats. Där skall vi se, förmedlar<br />

Goethe, att färgen är något omedelbart givet, något som låter sig erfaras och utforskas, men<br />

aldrig reduceras till termer från någon annan realitets plattform (Sällström, 1996). Ögat självt,<br />

verkar på så sätt medverka i skapandet av färg, tillägger Neuschütz (1997), och Aeppli (2003)<br />

inspirerad av Goethes färglära, fortsätter på inslaget spår, och talar om att det finns täckande<br />

färger, och så finns det färger som tycks vara av en mer eterisk natur. Fenomenen kan handla<br />

om varseblivandet av regnbågen eller andra prismatiska färgfenomen. Kanske finns det således<br />

färger som inte har att göra med föremålets yta, utan är mera fritt svävande, frågar sig<br />

författaren, och hävdar att det i sådana fall även blir möjligt att betrakta färg som en objektiv<br />

natur, och inte enbart som egenskaper hos tingen (Aeppli, 2003).<br />

En filosofisk sida i sökandet efter sanningen om färg<br />

Wassily Kandinsky (1990) menar att färg kan beröra människan på ett sinnligt fysiskt plan;<br />

Ögat kan betvingas att studera något som förefaller skönt, liksom gastronomen upplever glädje<br />

och tillfredsställe när han avsmakar en läckerhet. På samma sätt kan ögat irriteras, liksom<br />

gommen, som erfar en för starkt kryddad maträtt. Men färgen är också ett medel som direkt<br />

påverkar själen:<br />

Färgen är tangenten. Ögat är hammaren. Själen är pianot med strängarna.<br />

Konstnären är handen som genom att slå an den ena eller andra tangenten försätter den<br />

mänskliga själen i en avsedd vibration (s. 58, Kandinsky,1990).<br />

Rudolf Steiner för diskussionen vidare. Han så att säga tar vid där Goethe slutar sin färglära,<br />

menar Hauschka Stavenhagen (1988), och fortsätter med att beskriva färgernas själsliga<br />

kvaliteter. Goethe sökte fysiska och filosofiska förklaringar till färgfenomen, men försökte noga<br />

värja sig för att låta ockult. Vad som för Goethe passar in som tolkning av ett fenomen, även om<br />

han upplevde en själslig kvalitet i förhållande till färgen i fråga, blir för Steiner<br />

andevetenskaplig fakta, som går att ytterligare utforska (Hauschka, Stavenhagen, 1988). Steiner<br />

hyllade ofta Goethes experiment och tankar om färg (Bjerke, 1961) och kunde genom att rikta<br />

uppmärksamhet kring hur Goethe bedrev sin naturvetenskap, utveckla en tvärvetenskaplig<br />

forskning i ämnet (Steiner, Om färgernas väsen, 1995). Han framhåller att den didaktiska del<br />

som Goethes färglära bygger på är att varje enskild kulör förbinder sig med en känslonyans<br />

(Steiner, 2001). I Steiners uttalanden om färgens karaktär, har diskussionen redan från början<br />

överförts till ett själsligt område, där färgernas samklang med kosmos uppenbarar sig (Hauschka<br />

Stavenhagen, 1988). Han talar om att:<br />

Och:<br />

Ty när vi själva lever med i de levande färgflödena, kommer vi verkligen ut ur oss själva och<br />

upplever det kosmiska livet. Färgen är naturens och hela kosmos själ, och vi tar del av denna<br />

själ genom att uppleva färgerna (s. 29, Steiner, Om färgernas väsen, 1995).<br />

I förhållande till ljus- och färgvärlden kan man verkligen ha känslan, att varje färg eller<br />

åtminstone färgförhållande har en längtan att bli antingen en hel människa eller en del av en<br />

människa (s. 26, Steiner, 2001).<br />

18


Steiner (1975) talar om en materialistisk tidsanda, en tid då människan med sitt jag,<br />

betraktandes har klivit ur världsalltets virvlande färgflöde, och ställt sig vid sidan av det färghav<br />

som mänskligheten en gång med alla sinnen upplevde sig tillhöra, som en enhet. Han uttalar en<br />

önskan om en ny tid då människan åter kan förbinda och utveckla sitt jag, i samklang med det<br />

elementariskt levande:<br />

Vi lever verkligen redan i en tid, i vilken vi måste börja dyka ner i naturmakternas andliga<br />

flöden, d v s hos de andliga makter som ligger bakom naturen, om inte människans<br />

medlevande i världen helt skall tyna bort. Vi måste återfå möjligheten, inte bara att betrakta<br />

färger och använda dem här och var i det yttre, utan också kunna leva med färgen och dess<br />

inre livskraft (s. 25 Steiner, 2001).<br />

Människans upplevelser av färgens påverkan<br />

Bjerke (1961), menar att färgerna innehar en meningsbärande funktion och att de talar ett språk<br />

som vi förstår, och Ryberg (1991) framhåller att i ett högteknologiserat samhälle innebär färg en<br />

övergripande och snabb informationskanal. Som sådan används den exempelvis inom<br />

trafiksignaler, varningsmarkeringar, uniformer m m. Mycken tvärvetenskaplig forskning har<br />

bedrivits för att finna kopplingar mellan människors inre upplevelser av yttre färger. Men med<br />

detta inte sagt att färgval inom det samhälleliga alltid sker utifrån medvetna val och djupare<br />

kunskaper inom färgpsykologi. Snarare tycks det i praktiken vara som om människor besitter en<br />

intuitiv och genetiskt betingad kunskap om färg, säger Ryberg (1991) och fortsätter, med<br />

liknelsen: ”Ungefär på samma sätt som man under årtusenden lagat god och närande mat utan<br />

att för den skull ha anat näringslärans mysterium” (s. 51, Ryberg, 1991). Färgernas magiska<br />

verkan finns inprogrammerad i människans undermedvetna. Färg påverkar i första hand<br />

människans känslor och instinkter. Därför är det svårt att med ord fånga färgernas djupare<br />

symbolik (Ryberg, 1991).<br />

Goethe (Sällström, 1996) beskriver vad han kallar för färgens plus- och minussidor. Till<br />

plussidans färger hör: gult, orange, mönja och cinnober. Dessa påverkar sinnet på ett rörligt,<br />

livligt och strävande sätt. Minussidan utgörs av: blått, rödblått och blårött, som ”stämmer sinnet<br />

till en orolig, vek och längtande förnimmelse” (s. 128, Sällström, 1996). Vi upplever vidare det<br />

röda som varmt och det blå som kallt, skriver Bjerke (1961). Denna temperaturförnimmelse<br />

utgår emellertid ifrån ögonen, och inte utifrån ytans färg som sådan. Författaren tillägger att i<br />

färgernas symbolladdade karaktär ingår också en rumsorienterande verkan; Det röda stöter oss<br />

ifrån sig och upptar vår uppmärksamhet, medan det blågröna drar oss till sig (Bjerke, 1961).<br />

Färgens väsensartade informationer<br />

I konstskapande färgupplevelse (2001) beskriver Steiner regnbågens färgövergångar, med<br />

anknytning till det själsligen upplevbara:<br />

Där börjar regnbågen ytterst i violett, som skimrar ut i det intensivt omätbara. Det går över i<br />

blått = den rofyllda själsstämningen. Det går över i grönt = det är som vore vår själ utgjuten -<br />

, när vi blickar upp på den gröna rundeln i regnbågen - , vore utgjuten i allt växande,<br />

knoppande, blommande. Och som kommer vi ifrån gudarna, vilka vi var bedjande hängivna,<br />

när vi kommer ifrån det violett-blåa i regnbågen – till det gröna. Men sedan lever i det gröna<br />

allt det som öppnar för beundran, för sympati och antipati för alla ting. Har ni insupit<br />

regnbågens gröna, så kommer ni att lära er att förstå alla världens väsen till en viss grad.<br />

Och går ni vidare över till det gula, känner ni er befästa i ert inre, ni känner att ni får vara<br />

19


människa i naturen. Det är mer än den övriga naturen. Gå vidare till orange, ni känner er<br />

egen inre värme, ni känner brister och förtjänster i er karaktär. Gå över i det röda, som<br />

liksom regnbågens andra sida åter övergår i naturens omätbara, då känner ni vad som<br />

strömmar fram ur själen av jublande glädje, av begeistrad hängivenhet, av kärlek till varat…<br />

(s. 22, Steiner, 2001).<br />

Orden om färg må vara faktum ifrån Steiners sida. Nedan beskrivs i vilket fall, och utifrån några<br />

skilda källor, en kort sammanfattning av vad som skulle kunna upplevas vara en kvalitativ<br />

essens i varje färgs stämning:<br />

Det rödas karaktär –Den självklara kraften<br />

Rött vill komma emot oss, liksom på ett fint sätt attackera, anser Steiner (Om färgernas väsen,<br />

1995). Och om man stirrar på en gulröd yta, kan man uppleva det som om den borrar sig in i<br />

ögat. Den framkallar en omskakning i människans inre (Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980).<br />

Steiner (Om färgernas väsen, 1995) menar att i en oändligt röd värld upplever vi det som om vi<br />

löd under Guds straffdom. Men när man i det röda kan uppleva glöden i den gudomliga vreden<br />

tillsammans med människosjälens möjligheter till ondska, uppstår en fördjupad insikt, nämligen<br />

då man inom sig erfar bedjandets känsla. Erfar vi det röda på en begränsad yta, kan vi också<br />

uppleva ett lugn i färgens rörelse, då den så att säga stannar kvar där den tillblivit (Steiner, 1995<br />

Om färgernas väsen, 1995). Den kan nu upplevas som en samlande punkt i rummet, samtidigt<br />

som den uppmanar till aktivitet. Denna brusande intensitet och värmande glöd, kvarhållen inom<br />

sig själv, företer en slags samlad kraft som inger ett målmedvetet intryck, säger Kandinsky<br />

(Klarén, 1996). Den ger oss enligt Goethe (Sällström, 1996), ett värdigt och allvarsamt intryck i<br />

sin mörkare form, emedan den i det ljusare och mer förtunnade, åtgjuter oss huldhet och behag.<br />

Den röda färgen kan associeras till känslor av kraft, mod, hetta och impulsivitet, säger Ryberg<br />

(1991).<br />

Den blå kvaliteten – Stillsam och energisk<br />

Det kvalitativt upplevbara blåa, kan erfaras som något stillsamt, eller i jämförelse med det röda,<br />

som något bortflyende. Den blå kulören kan symbolisera en själslig längtan och den för med sig<br />

något utöver det mänskligt jordbundna. Om vi målar i blått kan vi dels märka hur vi drar oss<br />

samman i oss själva, men också hur det blå tycks vilja dämmas upp vid sina gränser, hur det<br />

ständigt vill tona bort (Steiner, om färgernas väsen 1995). ”I anblicken av blått ligger något<br />

motsägelsefullt av eggelse och ro” (s. 128, Sällström, 1996), menar Goethe, och Ryberg<br />

uttrycker att den blå färgen: ”ger klarhet åt intuitionen och stillar själens eviga oro” (s. 104,<br />

Ryberg, 1991). Goethe meddelar att liksom vi ser de fjärran bergen blå, och den höga himlen,<br />

vill det blå fjärma sig från betraktaren, samtidigt som det vill locka oss med. Det handlar om en<br />

energisk energi samtidigt som en inre passivitet (Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980). Den blå<br />

färgen verkar kylande, även om det kan erfaras på ett aktivt sätt, eftersom människans<br />

delaktighet i universum, skapats till en kanske ändlös rörelse, säger Kandinsky (Klarén, 1996).<br />

Det blå kan vidare upplevas som en sorgmodig och kall färg, då det står mörkret närmre än<br />

något ljust (Sällström, 1996). Kandinsky (Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980) uttrycker sig<br />

angående det blå:<br />

Ju djupare det blå är desto mer ropar det människan ut i oändligheten, väcker hos henne<br />

längtan efter renhet, slutligen det översinnliga. När blått sjunker mot svart får det en biklang<br />

20


av icke mänsklig sorg. Det innebär ett oändligt fördjupande i allvarets tillstånd, där det inte<br />

finns och inte kan finnas något slut (s. 41, Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980).<br />

Om vi skulle dyka in i det blå och fullständigt genomsyras av dess väsen, menar Steiner (Om<br />

färgernas väsen, 1995), skulle man finna att färgens kvalitet frammanar en längtan efter att<br />

genomleva världen med behovet att övervinna egoism och att utveckla en hängivenhet inför<br />

makrokosmos. Ryberg (1991) tillägger att det blå kan låta sig presenteras av några beskrivande<br />

nyckelord: sanning, idealism, stabilitet, tradition, lugn och auktoritet.<br />

Det gulas karaktär – Utstrålande glädje och aktivitet<br />

Det gula vill stråla ut. Det vill breda ut sig. Att måla en gul yta med gränser, är ju egentligen<br />

någonting avskyvärt, utropar Steiner (Om färgernas väsen, 1995). Men det måste begränsas på<br />

så sätt att man gör färgen mättad i mitten och försvagad ut mot kanterna, för att människan skall<br />

orka vistas i det gula. Den gula färgen kan göra oss muntra och glada, det inre fylls av en<br />

själslig livaktighet (Steiner, Om färgernas väsen, 1995) och lättsamhet, enligt Kandinsky<br />

(Klarén, 1996). Färgen kommer emot oss, tilltalar oss (Hauschka, Stavenhagen, 1988) och den<br />

kan ge ett varmt och behagligt intryck med sina glättiga, vakna och vänligt förförande<br />

egenskaper. Fuchs; Holtsmark; Sällström (1980), menar att färgen i sin högsta renhet för med<br />

sig något av ljusets natur. Men kulören är också ömtålig, säger Goethe (Sällström, 1996) och<br />

menar att om det ädla gula får något grönt i sig, smutsas ned, upplever vi istället en misshagets<br />

färg. Ryberg (1991) hävdar att det gula påverkar människans tankar och idéer till att bli kvicka,<br />

klara och alerta. En intellektuell nyfikenhet kan gynnas, men också gå över styr för att utvecklas<br />

till något excentriskt. Det gulas karaktär låter sig sammanfattas och översättas till mänskliga<br />

adverb som: nyfikenhet, klarhet, snabbhet, kommunikation och logik.<br />

Den gröna kvaliteten –Tillfreds och drömmande<br />

Om man tillåter sig att dyka in i det gröna, fördjupar sig i färgen, kommer man att uppleva hur<br />

man känner sig starkare i sitt inre. Det inre kan bli sundare och friskare, samtidigt som något<br />

själsligt plötsligt influeras till att bli mer egoistiskt. Det gröna, målat på en yta, vill begränsas<br />

och utjämnas. Man skulle inte kunna tänka sig en grön färg som strålar, menar Steiner (Om<br />

färgernas väsen, 1995). Den gröna färgen är intimt sammankopplad med vad naturen visar oss i<br />

all sin grönska. Det gröna hos växten tar sig ut för att vara ett särdrag för något levande, men det<br />

är inte dess egentliga urväsen, utan kan mer ses som en avbild av dess livskraft. ”Tänk nu på att<br />

den gröna färgen just är utmärkande för växten och att växten bland alla väsen är livets<br />

egentliga väsen /…/ Men det karakteristiska för växten är att den har liv” (s. 46, Steiner, Om<br />

färgernas väsen, 1995). På så sätt argumenterar Steiner för att: ”Grönt visar den döda bilden av<br />

livet” (s. 46, Steiner, Om färgernas väsen 1995).<br />

Goethe (Sällström, 1996) beskriver det gröna som en vilsam färg för öga och sinne. Och om<br />

blått och gult, som ju måste föras ihop för att få fram grönt, är i lika mängd sammanblandade,<br />

kan man uppnå en känsla av fullständig tillfredsställelse och jämvikt, och att man varken kan<br />

eller vill komma längre. Ryberg (1991) bygger vidare och uttrycker hur jungfru grön ”varm men<br />

ändå kall … tronar mot spektrums mitt” (s. 104, Ryberg, 1991). Kandinsky (Fuchs; Holtsmark;<br />

Sällström, 1980) drar parallellen till den idisslande kon, som tjock, frisk och orörligt betraktar<br />

världen. Det gröna är en barnsligt lekfull men ändå poetisk, och känsligt sårbar färg, tolkar<br />

Ryberg (1991) och sammanfattar dess väsen som: naturligt, drömmande, kärleksfullt,<br />

konstnärligt och känsligt.<br />

21


Det vita<br />

Något kan erfaras totalt vitt i det fall ljusets strålning inte brutits av, reflekterats eller speglats<br />

som färgat sken (Fuchs, Holtsmark, Sällström, 1980). Om man tänker sig ett bländande vitt ljus,<br />

ser man ingenting eftersom där inte finns några förhållanden, ytor och gränser som kan ses,<br />

säger Goethe (Sällström, 1996). Steiner (1975), beskriver att det vita är besläktat med ljuset. Det<br />

ljusartade ”tänder jaget och ger det inre styrka… det vita är den själsliga uppenbarelsen av<br />

anden” (s. 29, Steiner, 1975). Och Goethe uttrycker sig: ”Ljuset är energi, en tvingande kraft,<br />

det breder ut sig, tränger sig på” (s. 29, Sällström, 1996).<br />

Wassily Kandinsky (1990) uppfattar det vita som ett stort tigande, något absolut som påverkar<br />

vårt psyke. Men denna vita tystnad är inte som död, utan upplevs som full av möjligheter<br />

(Fuchs; Holtsmark; Sällström, 1980). Det vita tycks vidare liknas vid symboler för alla former<br />

av klarhet och renhet, menar Ryberg (1991). Och inom den språkliga sfären står vitt ofta för<br />

sanning och något obesudlat, rent. Vitt tycks också avbilda vår längtan efter det perfekta och<br />

absoluta. Något kan så att säga ”föras fram i ljuset”, vilket även det åsyftar till en form av<br />

ljusets rening (Ryberg, 1991).<br />

Det svarta<br />

Upplevelsen av svart grundar sig i en total avsaknad av ljus, menar författaren till hemsidan<br />

Grafisk design (2009-08-30, www.jonasweb.nu). Men så fort synorganet får tillgång till minsta<br />

mängd färg, kan ögat börja avläsa form och färg genom nyanser i en gråskala. När något blivit<br />

tillräckligt svärtat kan inga färger urskiljas, menar Goethe (Sällström, 1996). ”Mörkret är ren<br />

passivitet. Det viker undan, bjuder inte motstånd, men får sin överväldigande makt just genom<br />

att vara ett absolut intet” (s. 29, Sällström, 1996). Inom lingvistiken har det svarta oftast<br />

översatts och tolkats som något otillåtet, avvikande och negativt. Det står ofta för känslor av<br />

sorg eller tyngd (Ryberg, 1999).<br />

En Steinersk bild av en processartad samverkan mellan färgers<br />

väsen<br />

Valet av ovan nämnda kulörer kan förklaras av att de ofta sägs gå under beteckningen<br />

grundfärger, plus vitt och svart; ljus och mörker, vilka är de grundförutsättningar emellan vilka<br />

färgen uppstår. Även resterande färger ur regnbågen kan beskrivas i sina karaktäristika. Men<br />

beskrivningarna av dessa fyra härleds till vad många med Steiner (Om färgernas väsen, 1995)<br />

menar utgör de fyra grundfärgerna, röd, blå, gul och grön. Steiner (1975) betraktar dessutom det<br />

röda, det blå och det gula, (vilka av åter andra fysiker eller konstnärer, kan sägas vara de<br />

egentliga grundfärgerna, då de anses som ”rena”, Bjerke, 1961; Ryberg 1991), utgöra något han<br />

kallar för glansfärger. De innehar egenskaperna att verka på ytan, de upplevs som självständiga<br />

och något färdiga. De glänser med egen självklarhet, utgör en rörlig kontrast till svart, vitt, grönt<br />

och persikoblomsfärg (den senare skall kort omnämnas som Steiner kallar den; det mänskliga<br />

inkarnatets färg) och betecknas av Steiner (Om färgernas väsen, 1995) som bildfärger. Rött,<br />

blått och gult har i sig någonting lysande, varur färgens väsen vill tillkännage sig utåt. De är<br />

modifikationer av det lysande, och de ting uppå vilka de bekläder. De strålar och glänser. De<br />

utgör en motsatt verkan mot bildfärgernas strävan, eftersom de vill verka och visa upp utsidan<br />

av tingen. Bildfärgernas karaktär kan i motsats beskrivas av att de intar någonting skugglikt, de<br />

så att säga endast avbildar någonting levande. Så ser vi skillnader i färgens inre rörelse, menar<br />

Steiner ( Om färgernas väsen, 1995) och säger:<br />

22


Om ni alltså upplever den gula färgens eget karakteristiska väsen och tänker på hur den<br />

förtonar utåt, och om ni föreställer er att den, därför att den är en glans, glänser in i ert inre<br />

och lyser upp inom er som ande, då kan ni säga att gult är andens glans. Blått är det som drar<br />

sig samman inåt, dämmer upp sig, bibehålles i det inre, det är själens glans. Rött är det som<br />

jämnt fyller ut rummet, det som håller mitten, det är det levandes glans (s. 69, Steiner, Om<br />

färgernas väsen, 1995).<br />

Inom fysiken uppdelar man färgskalan i rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett, skriver<br />

Steiner (Om färgernas väsen, 1995). Men man lägger inte märke till hur de påverkar och spelar<br />

in i varandra. Färgkretsen bör, för att framställas riktigt, påvisas som en rörelse. En kamp<br />

uppstår i den ena polen, det vita, med motsatt sida, det svarta.<br />

Vi har således i betraktandet av glansfärger och bildfärger att göra med två olikartade fenomen.<br />

I glansfärgernas natur finns någonting aktivt, medan det i bildfärgerna uppstår något passivt och<br />

mer stillsamt. Vi möts här av en polaritetsprincip, liksom en processartad samverkan emellan<br />

färgerna. Detta är något som kan liknas vid sin motsvarighet i kosmos, eller med de processer<br />

som försiggår i den mänskliga organismen, anser Steiner (Om färgernas väsen, 1995).<br />

Motsatta färger<br />

Steiner uttrycker att utifrån en en andevetenskaplig sida bör allt komma i betraktande då det<br />

handlar om hur man på ett levande sätt kan hjälpa barnet att finna sig tillrätta i sin växande<br />

kropp:<br />

Från färgerna i rummet och på de föremål som brukar omge barnet, till färgen på de kläder<br />

man tar på det. Man kommer då ofta att bära sig bakvänt åt, om man inte låter sig ledas av<br />

andevetenskapen, ty den som är materialistiskt inställd kommer i många fall att göra precis<br />

raka motsatsen till det rätta. Ett nervöst barn måste man omge med röda eller gulröda färger<br />

och skaffa det kläder i samma färger. Hos ett letargiskt barn bör man däremot använda blå<br />

och blågröna färger. En färg framkallar nämligen motfärgen i människan inre … Denna<br />

motfärg framkallas således av barnets fysiska organ och förorsakar de motsvarande, för<br />

barnet nödvändiga organstrukturerna. Har det nervösa barnet en röd färg i sin omgivning, så<br />

framkallar detta en grön motbild i dess inre. Och den verksamhet som sker, när det gröna<br />

framkallas, inverkar lugnande. Organen tar upp en tendens att bli lugnare (s. 24-25, Steiner,<br />

2004).<br />

Steiner lutar sig på Goethes färglära, där Goethe i sina experiment grips av ögats egen förmåga<br />

till att framkalla motfärgen till den ytas färg det förnimmer. Det är som om ögat självt strävar<br />

efter att fullborda färgcirkeln (Sällström, 1996). I delen om efterbilder och dess verkan<br />

beskriver Goethe (Sällström, 1996) att om vi fokuserar på en röd yta, uppstår en grön efterbild,<br />

d v s att vi ser det rödas komplementärfärg, när vi, efter en stunds iakttagande vänder bort<br />

blicken eller sluter ögonen igen. Detta fenomen uppstår då ögat strävar efter att uppnå totalitet<br />

beskriver Goethe (Sällström, 1996). Varje färg som ögat förnimmer, uppväcker ett svar och en<br />

önskan om en helhet i grundfärgernas krets, liksom i människans inre. För att kunna utforska<br />

färg måste vi stiga in i den värld som är ögats, för att se vad som där frammanas (Sällström,<br />

1996). När Kandinsky (1990) vidare talar om färgens psykiska beröringskraft, vad som<br />

”frambringar själsliga vibrationer” (s. 55, Kandinsky, 1990), kan den elementära verkan som<br />

uppstår då människan betraktar ett starkt citrongult, och efter ett tag inom sig känner en stark<br />

23


längtan efter vila, en längtan efter det djupt blå eller i det gröna, härledas till tankarna kring<br />

komplementärfärgernas verkan på människan.<br />

Nedan visas färgcirkeln, såsom den vanligtvis framställs med fyra diametralt motsatta färger,<br />

gult, rött, blått och grönt:<br />

(Bilden hämtad ur Ryberg, 1991, s. 66)<br />

24


Betydelsen av en livfull miljö, samt ett<br />

waldorfpedagogiskt perspektiv<br />

En god omgivning, de små barnens grund i waldorfpedagogiken<br />

Waldorfpedagogiken vilar på antroposofisk grund. Rudolf Steiners uttalanden om en<br />

helhetspedagogik, tar hela människans väsen i anspråk. Den utgår ifrån en utvecklingsmodell<br />

som rör sig i etapper om sju år, varav den första sjuårsperioden innefattar barnets år 0-7, fram<br />

till barnets tandömsning (Steiner, 2004). Utifrån grundsynen att betrakta barnet som ett växande<br />

väsen, en liten planta som under sin första tid är känslig och sårbar, behöver det kärlek,<br />

trygghet, skydd och god omvårdnad så att det kan växa och utvecklas i lugn och ro, säger<br />

Cristhild Ritter (1997). Om barndomen kantas av en miljö anpassad efter dessa behov, bär<br />

människan med sig goda förutsättningar inför ett framtida fysiskt och psykiskt välmående<br />

(Ritter, 1997). Under denna period lär sig barnet om sig själv och yttervärlden genom<br />

efterhärmning. Därför blir det viktigt att vuxna i barnets omgivning handlar moraliskt<br />

försvarbart, eftersom barnet härmar allt det ser och upplever (Ritter, 2006). Uppfostraren bör<br />

verka under mottot att framföra omgivningen som god, eller moralisk som Steiner i andra<br />

sammanhang väljer att kalla det. Enligt en antroposofisk grund, befinner sig människans kropp i<br />

ständig växelverkan mellan inre och yttre varseblivningar. För en framtida medicin, och<br />

själshygien, säger Steiner (2006), måste vi således fråga oss: Hur verkar den mänskliga<br />

organismens processer i relation till omvärlden? Människans kropp kan man först förstå efter att<br />

ha lärt känna dess processer och skeenden. Omgivningen bör således verka i harmoni och<br />

samklang med barnets inre utveckling (Steiner, 2006).<br />

Behovet av en meningsfull och sinnlig skolmiljö<br />

Uttrycket Sense of Place används ibland inom arkitektur och miljöpsykologi, för att beskriva<br />

hur en plats är designad utifrån dess uppgift och mening, liksom hur människors känslomässiga<br />

reaktioner på omgivningen kommer till uttryck (Read, 2007). Gynnar platsen emotionell<br />

stabilitet, liksom appellerar till människans sinnen genom färg och form, ljussättning, ytor och<br />

texturer, är frågor av tyngd, inom begreppets ramar. Marilyn, A. Read (2007) ställer sig frågan:<br />

Vad ser och upplever barnet när det kliver över tröskeln till förskolan, den plats där det under<br />

dagen troligen kommer att spendera merparten av sin vakna tid? Kommer det att bemötas av en<br />

välkomnade entré, uppbyggd av familjära material som kan associeras med trygghet och<br />

hemmiljö, eller möts det av en anonymt uppbyggd ingång, där känslor av välbehag utelämnas åt<br />

styrningen ifrån oorganiska och opersonligt tillverkade material? Förskolor förmedlar en mängd<br />

stimuli och information till barnet, var dag det stiger innanför dörren. Vi vet att platser har<br />

identitet, och att ljusinsläpp, form och ytor påverkar vår emotionella uppfattning av den<br />

omkringliggande miljön. Därför är det överraskande att uppleva, skriver Read (2007), att så<br />

många amerikanska förskolor exempelvis saknar naturliga ljuskällor och ändamålsenlig<br />

färgsättning, liksom naturmaterial inom den interiöra uppbyggnaden.<br />

Eva Borgström (2005) beskriver att i barnets 3 - 5 -årsålder, är platsens ansyftande mening<br />

detsamma som dess funktion, och hänvisar till en undersökning av Ann Skantze, där barns<br />

sinnliga uppfattning av den omgivande miljön tydliggörs. Barnen uppfattar omgivningen på ett<br />

levande och allsidigt sätt, genom sig själva och sina erfarenheter i centrum. Ofta erfar de många<br />

olika relationer till byggnaden och platsen beskrivs ofta i stämningar och känslor. Borgström<br />

25


(2005) menar, liksom Read (1997) att skolmiljöns kvalitet är viktig då barnen där tillbringar en<br />

stor del av sin tid. Skolbarnen uppfattar platser utifrån dess stämningar och bemötande atmosfär<br />

eller efter egenskaper som gör dem mysiga. Behovet av att få känna sig trygg och säker, liksom<br />

en varm och ljus miljö, utgör en grund för välbefinnande (Read, 1997).<br />

Från en antroposofisk synvinkel menar man att små barn är mycket känsliga för allehanda<br />

sinnesintryck. Den närmaste miljön kring barnet formas av vårdaren. Vi skulle kunna hjälpa till<br />

med en så mjuk övergång ifrån moderlivet som möjligt, om vi låter bli att utsätta det för<br />

chockupplevelser som starka ljus- och ljudeffekter i barnets närhet, menar Neuschütz (1997).<br />

Om sinnesintrycken däremot översköljer och omsveper, likt ett varmt bad, utvecklar barnet en<br />

harmonisk relation till sin kropp, liksom till omvärlden. Till den yttre miljön hör således inte<br />

bara känslostämningar, attityder och handlingar hos vuxna, utan också material, färg, form, ljus<br />

och ljud. Allt går in genom barnets sinnen och manifesterar sig ofta i kroppsliga uttryck (Ritter,<br />

2006). En miljö präglad av lust- och glädjefyllda element, är krafter som på det riktigaste sätt<br />

lockar fram organens sunda, fysiska former, menar Steiner (2004). Den fysiska miljön måste<br />

därför uppmärksammas i vidaste bemärkelse. Utifrån barnets temperament bör omgivningen<br />

utformas så att allt i rummet tas i beaktning (Steiner, 2004).<br />

Dianne Smith (2007) utgår ifrån begreppet Color-Person, förkortat Col-Pe. Detta är en term som<br />

syftar till vad som händer i interaktionen människa och färg emellan. Färg skall inte ses som<br />

underdragare till arkitektur, eller en egenskap som endast existerar i samband med ett<br />

nödvändigt upputsande av interiör, exteriör och artefakter, utan som en aktiv och självständig<br />

ingrediens i vår omgivande miljö. Färgen spelar en roll i människans känsloliv, genom den inre<br />

tolkningen av vår omgivande miljö (Smith, 2007). Färgsättning kan i vissa fall tendera att offra<br />

sina egna uttrycksmöjligheter och helt underordna sig arkitekturen. Medan den i andra<br />

hänseenden, genom att man täckmålar och försöker dölja, blir förmedlare av en illusion. En<br />

förskola kräver något annat än t ex en konsertsal, menar Fritz Fuchs (1984), och för att<br />

motverka ovan nämnda förlopp, skall inte färgsättarens uppgift bestå i att enbart stryka färg över<br />

givna arkitektoniska element. Istället bör denne försöka erinra sig om vad som skall ske i<br />

byggnaden:<br />

Ytorna skall reflektera emotionell kraft, inbjuda till specifik verksamhet och stödja livet,<br />

såsom det mångfaldigt och skiftesrikt vill utveckla sig (s. 19, Fuchs, 1984; I: Färgen i vår<br />

miljö, 1986).<br />

En waldorfpedagogisk utformning och färgsättning av miljön<br />

Read (1997) lånar Carol Day´s (1990) tanke om att målet för en designer borde vara att skapa<br />

utrymmen där något själsligt kan växa och få näring, och Borgström (2005) sammanfattar: När<br />

arkitektur, design och färgsättning har tydliga kopplingar till pedagogik och utvecklingsfaser,<br />

känner sig eleverna lugna och trygga. Detta ger en viktig dimension till hur skolans aktiviteter<br />

kan upplevas bidra till ett mänskligt växande i en social miljö. Författaren hänvisar till hur den<br />

antroposofiska människosynen och waldorfskolan ofta uppvisar och bidrar till ett gestaltande av<br />

skolmiljön, som överensstämmer i dessa avseenden (Borgström, 1995).<br />

Företaget Färgbygge, som specialiserat sig på färgpigment till största delen baserade på<br />

naturliga komponenter, och som färgsatt flera byggnader inom antroposofiska verksamheter,<br />

arbetar efter kraven att miljön skall utformas så att den upplevs: ombonad, stimulerande,<br />

färgstark, varm, behaglig och luftig. Färgen skall verka på så sätt att den ger arkitekturen en<br />

bestämd riktning. Färgbygge ställer sig bakom åsikten att husväggar och tak präglar vår miljö,<br />

26


och menar att dessa utgör en: ”tredje hud – utanför våra kläder är väggarna i huset vårt närmaste<br />

hölje” (s. 3, Fuchs, 1983; I: Färgbygge, 1986). Denna omhöljande omgivning är i högsta grad<br />

värd att värna om. Hur vi handskas med den säger något om oss själva, medger Fuchs (1983).<br />

I den waldorfpedagogiskt inriktade läroplanen för barn i åldrarna 1-19 år (1998), ges stöd åt hur<br />

gestaltningen av den omgivande miljön i förskolan skall te sig:<br />

Den inre och yttre miljön är omsorgsfullt utformad. I waldorfförskolan strävar man efter att<br />

skapa en rofylld omgivning till barnets lek och övriga aktiviteter. Därför är det vanligt med<br />

möbler i naturmaterial, laserade väggar och textilier i milda färger (s. 13, En väg till frihet,<br />

1998).<br />

Utöver färgsättning är en grundläggande pedagogisk intention i waldorfförskolan att ge barnet<br />

trygghet och god fysisk omvårdnad, i en hälsosam och trivsam miljö (En väg till frihet, 1998).<br />

Steiner (Stockmeyer, 1982) beskriver i waldorfskolans första läroplan hur omgivningen måste<br />

vara levande och konstnärligt utformad för att eleverna skall kunna uppnå en verkligt god<br />

utbildning och ett personligt växande. Han fördömer tidens skolmiljö, vilken han ansåg utgöra<br />

ett direkt angrepp på barnets hela själ och hjärta:<br />

How it is to be deplored, my dear friends, that the schoolrooms for our children are a<br />

veritably barbaric environment for their young hearts and minds. Imagine every school room,<br />

not decorated in the way often thought artistic today, but shaped by an artist in such way that<br />

each single form is in harmony with what his eye should fall upon when the child is learning<br />

his tables (s. 238, Stockmeyer, 1982).<br />

När Rudolf Steiner upprättande den första waldorfskolan i kaoset efter första världskriget,<br />

Stuttgart, år 1919, gavs hållpunkter för dess utformning (Borgström, 2005). Till grund för<br />

undervisningen låg Goethes åsikter om de långsiktiga konsekvenserna av ett allt för<br />

mekanistiskt samhälle, samt Schillers brev om människans estetiska fostran (Nobel, 2000).<br />

Inom antroposofin intar färg rollen som miljöskapare och andlig vägvisare, säger Ferring<br />

(2008). Färg inverkar på sinnena och en genomtänkt färgsättning av en miljö kan stödja,<br />

uppfordra till rörelse eller lugn avslappning. Steiner talade om de olika färgernas moraliska<br />

verkan, och när centret för antroposofi, Goethianum uppfördes 1920 i Dornach, Schweiz,<br />

eftersträvades bland annat ett formspråk som tog till sig Goethes tankar om växternas<br />

metamorfos. Färgen på väggarna utgjordes av transparenta och laserade kulörer. Steiner talade<br />

om vikten av en konstnärlig uppfattning av världen, som inte endast kan skapas av förståndet,<br />

utan också utifrån känslan. Färgen uppenbarar på så sätt det andliga i världen, om den behandlas<br />

på rätt sätt, d v s genom: ”en motverkan till den materialistiska kulturutvecklingen som torkat ut<br />

själen och gjort den passiv” (s. 5, Ferring, 2008).<br />

I den fysiska utformningen av miljön inom waldorfskolan, ligger samma människosyn som i<br />

pedagogiken till grund; En syn på en omgivning anpassad efter barnets olika utvecklingsfaser.<br />

Goethes tankar om metamorfos och färg, är en livgivande källa för dess utformning (Borgström,<br />

2005). Tanken i den konstnärligt utförda arkitekturen och färgsättningen som medspelare i<br />

människans växande, är också att den skall locka till handling, sociala möten och framkalla ett<br />

inre välbefinnande (Lundahl, 2008). Lodräta väggar i en miljö, utgör det största<br />

upplevelsefältet, menar Stenqvist & Åstedt (1984). Därför är det viktigt att de har en kvalitet<br />

som verkar stimulerande, och ger ett visuellt utbyte till de personer som där är tänkta att vistas.<br />

Ur denna synvinkel får även kulörvalet tyngd. Här är det betydelsefullt att inte endast se till<br />

materialets möjligheter, utan också att ta hänsyn till färgernas stämningsskapande karaktärer.<br />

Färgsättaren bör inte endast ha ett estetiskt utformande av miljön i åtanke, utan också en<br />

27


funktionsaspekt. Således bör även kulörvalet passa till de aktiviteter som försiggår i de olika<br />

lokalerna (Stenqvist & Åstedt, 1984). Den angivna traditionen att måla klassrummens väggar i<br />

en bestämd färgordning, som än idag efterföljs, är en kvarleva ifrån 1920-talets riktlinjer för<br />

färgsättning, menar Borgström (2005). Skolans interiör i fråga om kulör, framställs i en<br />

färgstämning som avgörs utifrån rummets ändamål. Färgstämningarna blir således tongivande<br />

för hela gestaltningen av helheten (Borgström, 2005).<br />

Borgström (2005) beskriver att för att skapa en ombonande, varm, aktiverande stämning i första<br />

klass, är rummet målat i röda toner. Detta förvandlas vidare genom det orangea, det livfullt gula,<br />

till olika nyanser av grönt, för att successivt tona mot det blå. I de högre klasserna är den blå<br />

färgen grunden för att sedermera övergå i violett och purpur. Det blå upplevs som samlande och<br />

skapar den atmosfär av stillhet och tankero som behövs för att komplettera det nästintill vuxna<br />

barnets, ökade intellektuella förmåga (Borgstöm, 2005).<br />

På detta sätt kan man alltså stödja och stimulera verksamheten i respektive rum, samtidigt som<br />

man också genom färgvariationen åstadkommer en spänning, en dynamik i miljön som helhet.<br />

Därmed tar man också hänsyn till den dynamik som är typisk för människan, växlingarna från<br />

skämt till allvar, från sorg till glädje, från uppsluppenhet till koncentration (s. 24, Stenqvist &<br />

Åstedt, 1984; I: Färgbygge, 1986).<br />

Det laserade rummets möjligheter<br />

I En väg till frihet, läroplanen för waldorfförskolan (1998), kan vi, som vi sett ovan, läsa att det<br />

i inomhusmiljön bör finnas lasyrmålade väggar. Genom denna speciella målningsteknik kan<br />

exempelvis material som trä, puts och betong behandlas på ett sådant sätt att färgen i samklang<br />

med underliggande yta löser upp det definitiva och avslutande intrycket som annars fås genom<br />

en täckande färg, upplyser Fuchs (1983). Lasering förhöjer materialets egen karaktär och<br />

struktur, liksom binder ihop arkitekturens olika element på ett upplevelsemässigt lätt sätt.<br />

Färgsättarens uppgift är att knyta samman byggnadens olika element till en helhet (Fuchs,<br />

1983). Och istället för att spackla och täckmåla som kan göra underlagets karaktär anonymt,<br />

uppger Stenqvist & Åstedt (1984), kan man måla med lasyrer, d v s halvtäckande, transparenta<br />

färger som ger ett sammansatt intryck. Genom att ett underlag laseras, upplevs dess kvalitet som<br />

förädlat och mer levande då strukturen plötsligt fått en viss djupverkan i och med färgens<br />

skiftningar:<br />

Lasyrfärgen blir aldrig stum och platt som en heltäckande färg kan bli. Inför sådana ytor<br />

upplever man att man kan andas på ett friare sätt. Väggen är liksom upplöst och ger inte<br />

rummet ett kompakt och instängt intryck. Snarare får man ett intryck, liknande det när man<br />

blickar upp mot himlen. Det går dessutom att måla starkt lysande färger med lasyrer utan att<br />

rummet blir för mörkt eller färgen för påträngande, vilket är ett problem med starkt mättade<br />

täckande färger (s. 25, Stenqvist & Åstedt, 1984, I; Färgbygge, 1986).<br />

Stenqvist & Åstedt (1984) menar också att lasyrfärgen lever med i dagsväxlingen av olika<br />

ljusförhållanden. Och Hauschka, Stavenhagen (1988) påpekar att färgerna gör det möjligt för<br />

människan att uppleva naturstämningar och en vävande kontinuitet i kosmos. Det är viktigt att<br />

på ett rytmiskt sätt leva sig in i färgens element, säger författarinnan när hon talar om målning,<br />

och menar att: ”Ända in i tekniken när det gäller behandlingen av ytan måste allt andas” (s. 53,<br />

Hauschka, Stavenhagen, 1988).<br />

28


Färg och välbefinnande<br />

Färg -En hälsoaspekt?<br />

En god färgsättning i miljön skall som vi sett tidigare i textens, från antroposofisk synvinkel<br />

stimulera till, och upplevas som en sund, rytmisk andning (Fuchs, 1983). Hauschka,<br />

Stavenhagen, (1988), uppger att en väl avvägd färganvändning kan verka till ett balanserande av<br />

människans fysik och känsloliv. Liksom vi i tidigare stycken kunnat läsa (se ovan: Vad är färg<br />

och Färg och miljö), verkar färgen i miljön spela roll för ett till synes både fysiskt välmående<br />

som för ett psykiskt (Ferring, 2008). I beaktande av en själslig påverkan, kan den tilltala eller<br />

väcka avsky (Steiner, Om färgens väsen, 1995). Enligt Kandinsky är den ett medel för själen,<br />

och som sådant kan den stimulera, uppväcka, förskjuta eller omöjliggöra skeenden i människans<br />

färgperception (Kandinsky, 1990). Och ur miljösynpunkt kan den omhölja och skydda oss likt<br />

”en extra hud” (Fuchs, 1983). Den kan vidare stimulera till en god utveckling, liksom den kan<br />

stjälpa och försvåra för inlärning och välbefinnande (Stone, 2001).<br />

Många verkar vara överens om, vare sig åsikten är vetenskapligt belagd eller inte, att färgers<br />

olikartade karaktärer påverkar vår sinnesstämning. Människor reagerar på ett eller annat sätt på<br />

yttre stimuli (Färgbygge, 1986; Ryberg, 1999).<br />

Färgens påverkan -En terapeutisk historia<br />

Från västerländskt håll finner man beskrivningar av färg som sjukdomsbehandling från 900talet.<br />

Men tankegångar om ett användande av färg i terapeutiskt syfte kan man stöta på redan i<br />

det Gamla Riket, Egypten, omkring 2500 f.Kr, eller i Indisk vedisk tradition, någon gång kring<br />

2000-talet f.Kr, där det bland annat ansågs välgörande att genom speciella metodiker ”andas”<br />

färg (Ryberg 1991). Upplysningstidens Newton och Goethe arbetade filosofiskt med färg, men<br />

upprättade därutöver aldrig någon uttalad terapiform. Västerländska, experimentella studier har<br />

sedan 1910-talet, tätt efter Steiners egna färgexperiment, utförts. Mellan 20- och fram t o m 50talet,<br />

framträder flera forskare, konstnärer, läkare och psykologer som söker påvisa sambanden<br />

mellan färg och medicinskt kroppsliga uttryck (Ryberg, 1991). Idag utformas studier inriktade<br />

på såväl observationer av blodtryck, andning och muskelspänning, liksom patienters verbala<br />

formuleringar av associationer kopplade till kulör och känsloläge. Intresserade av färgers<br />

kroppsligt och psykiskt stimulerande kraft, har dock ofta använt sig av två huvudfärger; rött och<br />

blått, men även andra kulörer, preciserade genom avancerad teknisk apparatur, anses kunna<br />

stimulera människor både psykiskt och fysiskt (Ryberg, 1999).<br />

Människan är organiserad för ljuset, menar Steiner (1975), liksom alla levande organismer dras<br />

till ljus och färg i olika grad, hävdar Ryberg (1991). Med vetskap om ljusets påverkan kan även<br />

klinisk forskning på djur och växter framstå som intressant, då det kan ge liknande svar på hur<br />

människan kan reagera utifrån samma stimuli. Färg är ett mycket starkt påverkansmedel också<br />

när det kommer till människans reaktioner, antar Ryberg (1991), eftersom hon inte nämnvärt<br />

utskiljer ifrån andra däggdjurs biologiska reaktioner. Variationer i ljus och färgsammansättning<br />

är också av fundamental betydelse för de flesta djurs dygnsrytmer (Ryberg, 1991; Mueller &<br />

Davies, 1986). Generationer av idag, är bland de första på jorden att utsättas för extrema<br />

färgdoser genom neonreklam och bildskärmar, menar Ryberg (1999), och funderar över den<br />

stress det kan medföra samt vilka biologiska reaktioner som i långa loppet kan uppstå. Utifrån<br />

en omvärld full av ensidig artificiell belysning och blinkande neonfärger finner de mänskliga<br />

29


systemen inte tillräcklig vila, vilket i sin tur leder till en fysiologisk stress (Ryberg, 1999).<br />

Wurtman (1975) konstaterar vidare utifrån djurförsök gällande ljusets inverkan på kroppens<br />

vävnader, att artificiell ljusbestrålning troligen innehar skadliga effekter också på människans<br />

hälsa. Även andra studier (Sherwin & Glen, 2002) påvisar i samband med djurförsök, hur en<br />

specifikt färgad omgivning tycktes påverka gnagares stresstålighet. Utfallet blev t o m sådant,<br />

att vissa av djurets kroppsdelar föll av till följd av ensidig färgbestrålning.<br />

Färgforskningen tycks fortsätta, och mångdubblas i takt med alltfler nya specialiseringar på<br />

medicinska åkommor, indelningar av kropp och psyke, liksom en vidgad syn på kulturella<br />

samband i anknytning till färguppfattning. Vetenskapliga metoder blandas här med alternativa<br />

och ockulta angreppssätt (Ryberg, 1991).<br />

Att umgås med färger -En grund för välbefinnande ur ett<br />

antroposofiskt perspektiv<br />

Inom waldorfpedagogiken arbetar man med bilden av individens utveckling och växande, i form<br />

av en slags anspänning mellan polära krafter (Steiner, 2006). Människan är ett väsen som söker<br />

jämvikt mellan dessa polariteter, och det kommer an på pedagogen att stödja balanserandet för<br />

att individen skall uppfatta sig själv som fri att utvecklas. Ett sätt att tjäna detta mål, säger Eve-<br />

Lis Damm (2002), är att låta barnet umgås med färger. Färgen utgör utrymmet mellan ljus och<br />

mörker, ett känslans område. Den spelar något av en förmedlares roll då det knyter ett innerligt<br />

samband mellan något själsligt, ande och materia. Genom målning, och i försjunkandet av<br />

färgupplevelse, uppger Damm (2002), öppnar sig själen för både den yttre omvärlden och ett<br />

inre landskap. En färgutbildning behöver inte enbart vara förbehållet konstnären, säger<br />

Hauschka (1988), och menar att i upplevandet av färg väcks ett socialt intresse för omvärlden<br />

och bidrar till att människan kan medupppleva små och stora händelser i sin omgivning.<br />

Iakttagelseförmågan fördjupas, vilket är av vikt vid den själsliga vård som färgen och målandet<br />

kan ge menar Damm (2002). Själen får på ett mångsidigt sätt hjälp att andas genom att<br />

människan fördjupar sig i sitt arbete, betraktar det på avstånd en stund, för att åter dyka in i<br />

arbetet och upplevandet. Denna omväxling ger själen en rörlighet (Damm, 2002). En dynamik<br />

och rörlighet i kropp, själ och ande, är vidare en komponent i byggandet av hälsa, menar Steiner<br />

(2006).<br />

Inom antroposofiska verksamheter finns en syn på den mänskliga organismen indelad i vad<br />

Steiner kallar nio väsensled. Dessa kan förklaras som en ansats till hur man kan förstå<br />

människans kroppsliga processer utifrån ett psykologiskt plan (Steiner, Läkepedagogisk kurs<br />

1995). Den nivå som representerar en slags känslomässig och sinnlig förnimmelse av världen,<br />

nämns som det astrala planet och kan upplevas genom vad Steiner (1995, Läkepedagogisk kurs)<br />

omnämner Förnimmelsekroppen eller Astralkroppen. Förnimmelsekroppen svarar på yttre<br />

retningar genom att framkalla inre känslor av smärta, lust, drift osv. (Steiner, 2004). Det är<br />

också härifrån som människan kan sätta sig i emotionell förbindelse med färgernas värld. Den<br />

astrala upplevelsesfären kan således utgöra en port varigenom färgterapin kan ha sin ingång, och<br />

förbli verksam på ett själsligt upplevbart plan. Denna kroppsligt/psykologiskt verksamma<br />

organisation; Astralkroppen, tränger genom måleriet ned i ytterligare ett skikt, det väsensled,<br />

den s k Eterkroppen, som får uttrycka våra mer fysiskt betingade vanor och umbäranden<br />

(Steiner, Människan och konsterna, 1995). I Barnets uppfostran från andevetenskapens<br />

synpunkt (1995) talar Steiner om att barnet fram till omkring sju års ålder befinner sig i<br />

utvecklandet av denna eterkropp, och därefter, i nästkommande sjuårsperiod, träder in i ett<br />

fysiskt formande utifrån ett astralt plan. I denna senare utvecklingsperiod kan inlärning och<br />

30


psykisk beröring på ett tacksamt sätt ske igenom det astrala, en känslans sfär. Men det är också<br />

ifrån denna astrala utkikspunkt som exempelvis måleriet kan tränga ned i, forma och<br />

vidareutveckla människans eterkropp (Steiner, Läkepedagogisk kurs, 1995), den som på ett<br />

högst fysiskt sätt står i förbindelse med alla organens inre struktur och uppbyggandet av en<br />

frisk, stark kropp (Steiner, 2004).<br />

”Avtrubbning” och vikten av andningens rytmiserande av sinnena<br />

De mänskliga sinnena kan trubbas av, om asymmetri uppstår i det kroppen upplever och tar in<br />

av omvärlden, i relation till det psyket hinner bearbeta och omsätta i handling. Synen kan<br />

liksom övriga sinnen angripas, hävdar Karin Neuschütz (1997), i de fall den yttre rörelse som<br />

ögat varseblir inte får något gensvar i kroppens egna lemmar. När det så att säga blir obalans i<br />

intryck och uttryck, det vi tar in i förhållande till vad vi själva ger utlopp för. Uttrycket blir på så<br />

sätt uppdämt och andra behov, såsom att söka bekräftelse på den egna kroppsliga existensen<br />

genom att småäta eller bita på naglarna, uppstår som ett substitut för en hämmad egenrörelse.<br />

Genom ögats rörelser kan vi uppfatta form och färg på tingens yta. Och på sätt och vis förbinder<br />

vi oss med tingens inre, genom dess uppenbarelse av färg. Rudolf Steiner har som bekant liknat<br />

färgseendet med en in- och utandningsprocess. Vi så att säga andas in sinnesintryck, för att åter<br />

andas ut dem (Aeppli, 2003). Steiner menar ytterligare att pedagogik går hand i hand med<br />

medicin, och den i högsta grad bör bygga på ett balanserade av rytmiska förlopp, d v s en slags<br />

pedagogisk andning (Steiner, 2006).<br />

Margarethe Hauschka Stavenhagen (1988) predicerar följden av en nutida obalans, och<br />

oförmåga till ett sunt förhållande till färg:<br />

Hela vår civilisation tenderar i dag att skada ögats själsliga funktion. De hastiga<br />

sinnesintrycken, det hårda ljuset och chockfärgerna har en sklerotiserande inverkan på<br />

ögonen. Själen drar sig tillbaka och upplever sig inte längre i ljuset. Färgerna blir likgiltiga<br />

och betydelselösa och så småningom svåra att skilja från varandra. Världen blir långsamt grå<br />

(s. 56, Hauschka, 1988).<br />

Hon uttrycker vidare att nutidens människor fallit offer för en naturvetenskapens materialism i<br />

sin syn på omvärlden. Som sådana är vi idag långt efter forna tiders människor när det gäller en<br />

levande kontakt med omvärldens uppenbarelser i färg. Denna början till ett patologiskt<br />

gränstillstånd, manifesterar sig inte bara i ögat, utan innefattar idag en rad vanliga sjukdomar.<br />

Genom en andlig-själslig oförmåga att helt uppleva yttervärlden ordentligt, beror exempelvis<br />

depression, mindervärdeskomplex och ångestkänslor på att sinnesorganen blivit förhårdnade<br />

och okänsliga (Hauschka, 1988). Om människans öga bibehålls som ett levande och rörligt<br />

instrument, och som på ett aktivt och sunt sätt läser av yttervärldens färger, kommer det att vara<br />

benäget att sovra bland iakttagelserna så att inte allt vad omvärlden bjuder, oprövat tränger in i<br />

hennes själ (Hauschka, 1988). Liksom Wurtman (1975) utifrån djurförsök drar slutsatsen att<br />

också människan påverkas negativt av ensidig, och ständig bestrålning av artificiellt ljus, menar<br />

också Ryberg (1991) att vi endast kan ana oss till den psykiska och fysiska oreda som denna<br />

multiinformativa chockomgivning i färg kan leda till.<br />

31


Resultat utifrån samtal<br />

Sammanställning av resultat.<br />

En beskrivning av de tillfrågades erfarenheter<br />

inom färgsättning i waldorfmiljön och dess<br />

inverkan på barnet<br />

Utifrån de samtal som hållits med waldorfförskolepedagoger, och de yrkesverksamt<br />

färgkunniga, sker nedan en sammanfattning av studiens resultat.<br />

Materialet är indelat i tre huvudteman, därefter uppspaltat i delmoment, för att så tydligt som<br />

möjligt redogöra för essensen i respondenters, respektive informanters svar. Underrubriker inom<br />

samma delmoment kan skilja sig åt beroende på om det är respondenten eller informanten som<br />

uttryckt sig i fråga, detta eftersom samtalen inte styrts utifrån fixerade frågeställningar, utan rört<br />

sig mer inom gemensamma teman som stöder sig på undersökningens syfte. Ytterligare är vissa<br />

meningar i texten markerade med fetstil för att underlätta för läsaren och ge en mer kortfattad<br />

överblick i materialet.<br />

Urvalsgruppens beskrivningar anges komma antingen ifrån respondenterna: pedagog A, B eller<br />

C, eller ifrån informanterna som uppges vid sina riktiga namn.<br />

För den intresserade återges längre sammanfattningar utifrån enskild intervjuperson, se Bilaga<br />

2: Intervjuredovisning.<br />

Tema: Waldorfförskolans färgsättning och<br />

dess teoribakgrund, samt betydelsen för den<br />

pedagogiska verksamheten<br />

Upplevelser av att färgen utifrån en kvalitativ synvinkel, inverkar på<br />

människan<br />

Essens, respondenter och informanter: Enighet om en färgsättningens kvalitativa påverkan<br />

Essens: Pedagog A, B och C är överens om att färgupplevelsen påverkar människan.<br />

Färgupplevelsen är viktig och påverkar oss starkt, den går rätt in i oss, säger pedagog A.<br />

Pedagog B uttrycker att färg och arkitektur troligen påverkar människan genom ett tillsynes<br />

omedvetet sätt.<br />

Också informanterna, som här representerar olika yrkesinriktningar i fråga om färgkunnande,<br />

är eniga om att färg på ett högst kvalitativt sätt påverkar människan i en eller annan<br />

riktning. När det som här, handlar om barnet i waldorfförskolan, uttrycks åsikter och<br />

erfarenheter (se nedan) knutna till waldorfpedagogiken för det mesta samstämmigt. Men också<br />

utifrån personliga erfarenheter, figurerande i varierade erfarenhetsmässiga skepnader.<br />

32


Pedagogisk intention och tankar kring färgsättningens roll i en<br />

waldorfpedagogisk miljö<br />

Essens, respondenter: Skiftande medvetenhet kring förskolans färgmässiga utförande och<br />

dess teoretiska förankring.<br />

Samstämmighet kring att miljöns färgsättning spelar in i en pedagogisk betydelse<br />

På den waldorfförskola där pedagog A arbetar, uppges färgsättningen utgå utifrån Fritz Fuchs<br />

tankegångar, med förankring i Goethes färglära. En färgsättning som är vanlig inom den<br />

waldorfpedagogiska miljön, menar pedagog A, och nämner att man arbetar med ”motbilder”.<br />

Pedagog B uttrycker en medvetenhet kring Rudolf Steiners riktlinjer för färgsättning av<br />

waldorfskolan, men anser sig ändå vara okunnig inom färgteori, även om denne säger sig ha läst<br />

en del, och har ett privat intresse i ämnet. Förskolan är färgsatt utefter de två pedagogerna i<br />

verksamhetens egna känslor inför vad som passat. Så är också fallet på den waldorfförskola där<br />

pedagog C arbetar. Och vad denne anbelangar, är mycket av miljöns grundidéer när det gäller<br />

färgsättning, höljda i dunkel. Interiören är till stor del utformad av föräldrar i samarbete med<br />

tidigare personal på förskolan. Ett privat intresse finns, men pedagog C uppger ändå att<br />

färgsättningen inte är något som personalen diskuterat på kollegiet. Kanske för att pedagogerna<br />

känner varandra väl och att det därför, undermedvetet finns tankar om vad som fungerar i<br />

verksamhetens utformning, tänker pedagog C.<br />

Alla tre pedagoger anser att miljön med dess färger, är viktig, och spelar in i en<br />

pedagogisk mening. De tar till sig åsikten om att färgsättningen har betydelse, också i den<br />

mening att den skall verka som en skönhetsupplevelse för barnet. De uppger också att<br />

förskolorna utformats på ett helhetsmässigt sätt, när det kommer till färgsättning. Pedagog A<br />

utrycker att såväl verksamhetens textilier, pedagogens egna kläder och generell färgsättning<br />

uppmärksammas på sådant sätt att interiören underordnar sig en färgharmoni, och pedagog B<br />

och C uppger en årstidsbunden helhetsprägel.<br />

Vidare används milda, dämpade (pedagog B) och varma färger, i en laserad inomhusmiljö.<br />

Barnet skall genom en laserad färgmiljö som inte tränger sig på, ges frihet och utrymme till att<br />

genom fantasin få möjlighet till ett eget skapande. Det skall i lugn och ro, också få tillfälle att<br />

reflektera över tillvaron, säger pedagog A. Pedagog B, menar i sin tur att en mild, dämpad och<br />

varm färgsättning, kan ackompanjera barnets utveckling genom att stödja dess organiska<br />

uppbyggnad och stärka livskrafterna. Barnet behöver omhöljas av värme för att utvecklas,<br />

varför också varma färgtoner är av betydelse. Även pedagog C, liksom A, beskriver att en mild,<br />

laserad kulör ger en trygg och lugn atmosfär. Här eftersträvas genom färgsättningens<br />

ackompanjemang, en pedagogisk tanke om nyttan av en årstidsbunden inlevelseförmåga i<br />

färgens element. Pedagog B, utvecklar färgens anknytning till inlevelsen och menar att, och om<br />

de vuxna förmedlar en respekt och känslighet i hanterandet av färg, överförs denna sinnliga<br />

känslighet till barnet. Färgsättningen, fortsätter pedagog C, skall verka på sådant sätt att det för<br />

barnet känns behagligt och tryggt att vistas på förskolan i fråga. Vidare skall miljön inte<br />

distrahera barnet i dess lek, eller genom chockfärger begränsa lekmaterialets<br />

användningsområden.<br />

Essens, informanter: En pedagogisk intention i waldorfförskolans färgsättning, med grund<br />

i Steiners riktlinjer och Goethes färglära<br />

De tre färgkunniga yrkesutövarna talar i olika grad och omfång om Steiners riktlinjer för<br />

färgsättning av waldorfskolan, och som också uppvisar klara kopplingar till Goethes färglära.<br />

33


Alla anser de att färgen i miljön kan stödja den pedagogiska verksamhetens idéer.<br />

Waldorfskolan färgsätts utifrån de riktlinjer Steiner gav, i upprättandet av den första<br />

waldorfskolan i Stuttgart i början av tjugotalet, säger Wahl Gran. Färgsättningsmodellen är<br />

utvecklad utifrån en idé om en harmonisk färgmiljö, uppbyggd av regnbågens sju färger och<br />

med grund i Goethes färglära. Modellen börjar med den vinröda omgivningen i förskolan och<br />

fortsätter hela vägen igenom färgskalan, upp till det blåaktiga i klass tolv. Tanken är att varje<br />

årskurs är kopplad till sin åldersspecifika färgton, och att färgskalan skall följa barnets<br />

utveckling. Liksom man inte lättvindigt ändrar på skolans läroplan, säger Wahl Gran, har också<br />

färgerna sin bestämda position i förhållande till årskurs.<br />

Fuchs anser att skolan är en plats där ”barn skall få vara barn”. Han talar om en goethiansk<br />

metamorfosprincip, där arkitektur och färgsättning bör underordnas en färgmässig<br />

grundstämning, och utformas så att barnet ges utrymme till att utvecklas. Barn i olika åldrar<br />

kräver olika miljöimpulser att utvecklas ur, därför skall arkitektur och färgsättning anpassas<br />

efter barnets utveckling och behov. Fuchs upplyser också, i samband med den röda och den<br />

blå färgens samverkan i rummet, om färgsättningens medverkan i skapandet av social mening<br />

och roll.<br />

Leander Engström knyter i sin tur an tanken på färgens förhållande till barnets utveckling, på så<br />

sätt att hon framhäver att olika färger representerar olika tider i människans utveckling. Det lilla<br />

barnets stadieutveckling kan jämföras med kulturutvecklingens epoker. Först kommer de<br />

varma, rödaktiga färgerna i barndomen, och arbetar sig vidare framåt genom det gröna,<br />

för att sedan ta sig igenom det kyligare blå som motsvarar tonåringen och den vuxnes<br />

intellektuella utveckling bäst.<br />

Wahl Gran meddelar också att färgen uttrycker en sann kvalitet i sig själv och det pedagogiska<br />

upplägget bör därför följa något naturligt, något som stämmer väl överens med var barnet<br />

utvecklingsmässigt sett befinner sig.<br />

Också Fuchs uppger att färgen förmedlar en kvalitetsmässig upplevelse, och säger att Steiner<br />

beskriver färg som visualiserad sinnestämning. Färgens huvuduppgift när det gäller barn, och i<br />

förskolans miljö, är således att ”skapa moraliska krafter”. Han drar parallellen till<br />

förskolepedagogens auktoritativa handlande, och liksom denne inte bör predika moral, utan<br />

genom sina handlingar verka moraliskt, kan färgen genom sitt eget uttryck inverka på liknande<br />

sätt. Fuchs uttalar att människan bedömer färg och form efter dess skönhet och Leander<br />

Engström menar att en skönhetsmässig upplevelse inverkar på den pedagogiska intentionen.<br />

Också i barnet finns skönhet, de är så att säga fortfarande kvar i sitt ”paradis”. Därför bör<br />

förskolemiljön för att passa ihop med dessa barn, vara utförd i samma anda, anser Fuchs. När<br />

barnen är små skall de inte heller stöpas i en form, utan få möjligheter till att utvecklas åt än det<br />

ena hållet, än det andra. Därför skall förskolemiljön vara återhållsam, men inte neutralt<br />

utförd.<br />

Färgsättningens kulörer och utförande är sedermera bärare av information, på så sätt att de<br />

accentuerar rummets olika funktioner. Exempelvis på ett sådant sätt att man tydligt förstår var<br />

ingången är. Man skall heller inte helt på nytt, och var gång, behöva bygga upp nya<br />

förutsättningar för att barnet skall ta till sig ett undervisningsämne. Färgen skall istället i sig<br />

själv förmedla en stämning i samklang med rummets funktion. (leka i förskolan) Barnet skall<br />

vidare, efter omgivningens färg, säkert kunna orientera sig ”hem” till sitt klassrum. Rummet<br />

skall i de yngre åldrarna kännas tryggt och ombonat genom sitt röda utförande.<br />

När det handlar om waldorfskolans ofta laserade interiörer, verkar tekniken enligt Fuchs på ett<br />

funktionellt plan, genom att stå emot skavanker. Men också på ett vitaliserande sätt, då det får<br />

34


ögat att slappna av och därigenom bli kapabelt till att skapa komplementärfärg. Funktion har<br />

således också att göra med emotionella förhållanden mellan rum och människa, säger Fuchs,<br />

och betonar liksom Wahl Gran, att rummet skall anpassas efter hur färgerna verkar i samklang<br />

med en omkringliggande miljö, och för vilka människor som där skall komma att vistas. Liksom<br />

vad dem där skall till att göra. Det är viktigt att färgsätta efter rummets tänkta funktion och<br />

mening. För detta krävs naturmaterial. Trä, puts och betong, verkar till att göra miljön mer<br />

levande, säger Wahl Gran, och Fuchs menar att färgsättningen måste baseras på tempera och<br />

olja om man som i förskolan, ibland vill framhäva ett färgspel med kulörens flytande<br />

övergångar. Wahl Gran säger att han i sin färgsättning strävar efter att uppföra det hela så att<br />

känslan ges möjligheter till att låta något uppenbara sig ur färgen. Fuchs framhåller ytterligare<br />

att bilden av waldorfskolan ofta framförs som en miljö där allt gjorts för hand, och sägs vara låst<br />

till ”naturliga material”. Men många arbeten har istället utgått från ett högst experimentellt<br />

utförande där mer okonventionellt ”naturliga” material som stål använts. Den fasta bilden av<br />

exempelvis hyvlade brädor som något naturligt, bör ändras. Det hyvlade träet har ju likväl<br />

denaturaliserats; i skogen finns inga brädor! Men genom att man med mänsklig hand behandlar<br />

materialet, kan det levandegöras igen genom dess färgsättning.<br />

Alla tre färgkunniga informanter drar i fråga om färgsättning, parallellen till musik. Fuchs<br />

hävdar att han i arbetet med färg ständigt iakttar hur den ena färgen klingar, eller hur den inte<br />

klingar tillsammans med omgivning. Det är viktigt att färgen inte verkar på ett sådant sätt att det<br />

blir ett visuellt oljud med det som i rummet skall försiggå. Leander Engström gör i sin tur<br />

liknelsen i det att många förskolebarn tvingas ta på sig reflexvästar i skrikiga färger, till<br />

främmande musikval och hög volym, som människan har svårt att värja sig mot. I förhållande<br />

till dessa åsikter, menar Wahl Gran ytterligare, att den inre känsla man får utifrån färg, liksom<br />

ifrån musik, är svår att verbalisera och rättmätigt definiera i ord.<br />

I fråga om dogmatism<br />

Essens, respondenter: Ingen dogmatisk syn på färgsättning<br />

Man får inte vara dogmatisk i sina åsikter om vilka färger som bör användas, uttalar pedagog A,<br />

som arbetar på en waldorfförskola där en interiör i varmrosa toner erbjuds barnet. Istället bör<br />

man vara formbar och se till hur färgen och omgivningen samverkar, liksom vilka barn som<br />

skall vistas på platsen. Också pedagog B, framhåller att ingen dogmatism föreligger i<br />

förskolans syn på färg, men påpekar att de, liksom alla andra waldorfförskolor, drar för de<br />

typiska rosa gardinerna för fönstren under vilan.<br />

Essens, informanter: Kunskap och flexibilitet i utformandet av miljöns färgsättning<br />

Varianter av Steiners färgsättning förekommer, Steiner ville ju också peka på en flexibilitet,<br />

säger Wahl Gran, och menar att man skall akta sig för att föda dogmer. En ödmjukhet inför<br />

material, rum och färg måste således dominera färgsättarens arbete. Men även om färgsättaren<br />

utnyttjar sin konstnärliga frihet, fyller färgen i denna miljö inte ett ”designat” syfte, på så sätt att<br />

färgsättaren kan ta vilka risker som helst, utan bör också underordna sig syftet i den<br />

pedagogiska tankegrunden. Det är viktigt med färgsättarens kunnighet och<br />

hantverksskicklighet för att leva upp till dessa krav. När föräldrar och outbildade får i uppdrag<br />

att färgsätta en förskola, finns risken att uttrycket blir för stumt eller intensivt. Då kan<br />

färgsättningens livfulla kvaliteter gå förlorade.<br />

Fuchs pekar inte lika tydligt som Wahl Gran, på vilka riktlinjer som ligger till grund för<br />

35


waldorfskolans färgsättning. Han poängterar att det inte finns någonting mer underbart än färg<br />

och form i alla dess olika uttryck, och betonar i vidare mening individens frihet i valet av färg.<br />

Men också att det bör byggas upp en känslighet inför färgens kvalitetsmässiga<br />

informationer. Som färgsättare finns således en stor frihet att arbeta med palettens alla färger,<br />

men man måste förstå att ett äldreboende kräver en annan färgmässig utformning än en<br />

lekskola, menar Fuchs. Han meddelar att han sett en antydan till dogmatism hos<br />

waldorfförskolepedagoger i fråga om färg, och menar att det är lönlöst att vara dogmatisk<br />

för principens egen skull. Vad som händer i färgsättningen, i kommunikationen mellan färg,<br />

rum och människa, bör aldrig vara dilettantiskt utfört. Det handlar tvärtom om ett ständigt<br />

överläggande, och om tillvaratagandet av nya resonemang, för att söka komma underfund med<br />

dess yttringar. Fuchs förmedlar vidare, att det ibland talas om en typiskt antroposofisk<br />

färgsättning, men vill hellre framhålla att det handlar om hans personliga prägel på de miljöer<br />

han färgsatt. Människor i antroposofiska sammanhang har uppmärksammat mitt engagemang,<br />

och konsekvensen i utförandet, och därom ansett det vara en form som passar ihop med vad<br />

antroposofin förmedlar.<br />

Leander Engström tillför diskussionen, och belyser Fuchs uppfattningar ytterligare, genom att<br />

framhålla att vi alla är olika som individer, och att färgval sker därefter. Men en medvetenhet<br />

och kunskap, i enlighet med Wahl Grans uppfattning, bör också finnas hos pedagogen, i det att<br />

denne bör vara mån om vilka färger hon genom sina kläder representerar. Dock inte på ett<br />

dogmatiskt sätt, säger Leander Engström, men att denne ändå är uppmärksam och medveten om<br />

att, och hur färgen kan inverka på verksamhetsidén, och på barnets inre känsla.<br />

Tema: Färgens kvalitativa informationer och<br />

inverkan på barnet<br />

Uppfattningar kring specifik kulörs uttryck, kvalitet och inverkan på<br />

barnet<br />

Essens, respondenter: Få, men klara tankar kring olika kulörers uttryck<br />

A: Pedagog A menar att man kan ha en waldorfpedagogisk åsikt om att lekrummet skall<br />

vara inrett i rosa toner. Och angående en kulturell innebörd i den rosa färgen, har<br />

förskolläraren i fråga aldrig varit med om att någon pojke protesterat mot att leka i ett rosa rum.<br />

Pedagog B, uttrycker att det rosa har en aktivitet i sig, och skapar ro och fin stämning. Den<br />

är också värmande och ger ett lugn i det inre. Däremot kan den blå färgen uppfattas som<br />

mer stillsam, och upplevs tilltala intellektet. Den har inte en så stor värme i sig själv. Därför<br />

skall det blå inte dominera i omgivningen av små barn. Även vit färg, om den ensam skulle få ta<br />

över i ett rum, upplever pedagog B som negativt. Angående svart färg, upplevs den heller inte<br />

som bra att använda i en verksamhet som vänder sig till barn. Svart känns inte bra, uppger<br />

pedagog B, och pedagog A säger att dennes verksamhet inte använder sig av svart krita, men vet<br />

inte riktigt varför. Inte heller på den förskola där pedagog C arbetar, används svart färg, varken i<br />

miljöns färgsättning, eller på kritor. Den så att säga väcker ingenting hos barnet, säger pedagog<br />

C. Så är det med det vita också i viss mån, det appellerar inte till barnet. Vitt och svart är<br />

intetsägande. Dessutom är ju det svarta en lite låg färg, d v s att den känns lite dyster, menar<br />

pedagog C. En annan färg som avviker ifrån resten av färgsättningens milda, laserade toner är<br />

den runda, klarröda samlingsmattan som förskolan just köpt in! Den är en färgklick, men känns<br />

36


väldigt bra i det här sammanhanget. Den upplevs som en samlande punkt i rummet och barnen<br />

är väldigt glada över den.<br />

Essens, informanter: Samstämmighet, men skiftande vilja till att beskriva och bestämma<br />

specifik kulörs uttryck<br />

Fuchs och Wahl Gran talar inte mycket om varje färgs kommunikativa innebörd. Däremot<br />

uppger Fuchs i samband med den röda och den blå färgen (Kristofferskolans aula), att<br />

färgsättningen kan medverka i skapandet av social mening och roll. Han menar vidare att det<br />

gula (på tal om matplatsens utförande) frammanar en mer kommunikativ kvalitet än det<br />

blå. Och på tal om en anpassning till barnets utveckling och ett mänskligt perspektiv, förkastar<br />

han tanken på det ”stockholmsvita” som används i skolor, och som antas inta en neutral roll i<br />

färgsättningsmiljön. Det är en illusion att tro att det inte inverkar på något specifikt sätt på<br />

barnet, menar Fuchs. Men informanten pekar i samtalet heller inte ut specifik kulör som bärare<br />

av en bestämd kvalitativt upplevbar information, utan betonar att varje färgs uttryck<br />

formuleras i medverkan med sin omgivning.<br />

Wahl Gran anser att det är färgens påverkan på människan, man vill åt i en holistisk<br />

färgsättning, och som därur stämmer överens med hur färg uppenbarar sig i naturen.<br />

Karmosinröd, eller purpur, är en kulör som passar ihop med de små barnens värld. Den<br />

är så att säga blåare, och mer himmelsk än det rent röda. Angående den svarta färgen, anser sig<br />

Wahl Gran inte ha tillräcklig pedagogisk erfarenhet för att uttrycka hur den i pedagogiska<br />

sammanhang verkar på barnet. Dock är det svarta något naturligt, och varje förälder bör gå till<br />

sig själv för att undersöka hur man vill använda den i förhållandet till barnet, uppger konstnären.<br />

Men i förskolan vill man troligen att barnet skall få uppleva och hålla sig kvar i ett färgens<br />

element, varför man kanske utesluter det svarta ur den pedagogiska repertoaren i den<br />

åldern. Det svarta kan kanske också göra att en tecknad kontur blir för tydlig, så att barnet inte<br />

lever sig in i färgens kvaliteter. Det vore möjligtvis en idé att låta barnet själv få blanda till färg<br />

och arbeta sig fram i tillblivelsen av det svarta. I övrigt är det svarta en mycket intressant färg!<br />

Svart kulör är inget de små barnen behöver, fortsätter Leander Engström. Det är en färg som<br />

kan få barnet in i ett för starkt avbildande och medvetandegörande element. Barnet ställer<br />

sig vid sidan om färgens kvalitet, för att utifrån kritiskt observera omvärld och konturer. Därför<br />

brukar man inte använda exempelvis svart krita på förskolor. Och när det handlar om barnets<br />

yttre medvetenhet om färger, uppger Leander Engström, kan barnet, exempelvis genom<br />

användandet av svart färg, lätt fastna för att bara vilja använda sig av denna enda kulör. Svart<br />

och vitt framkallar ofta ur sig själva en lite kall och hård stämning. Det svarta bär med sig<br />

någonting dystert och reserverat. De rosa, varma och röda färgerna är i jämförelse, bra<br />

förskolefärger, anser Leander Engström, men uttrycker att dem också kan bli lite för ensidiga, i<br />

miljön kring det lite äldre barnet. Den rosa färgen anses inom antroposofin passa ihop med<br />

det mycket lilla barnet, och det är en färg som står nära något andligt. Steiner menar att om<br />

man spänner upp ett rosa och ett blått tyg över spädbarnets sänghimmel, ges barnet en chans att<br />

känna sig som tillhörig det eteriska, och uppleva sig som ett med världsalltet.<br />

Färgerna har genom tiderna vuxit fram genom människors uppfattning och medvetande,<br />

meddelar Leander Engström.<br />

Komplementärfärgens verkan på barnet<br />

Essens, respondenter: Inga erfarenheter ur den pedagogiska praktiken<br />

37


De tre tillfrågade respondenterna är medvetna om vad Steiner (2004) skriver i frågan om<br />

komplementärfärgers verkan på barn, och dess förhållandevis starkare inverkan än den<br />

primära färgen, men har i praktiken vare sig observerat, eller reflekterat över fenomenet.<br />

Både pedagog B och C uppfattar ämnet som intressant, och medger att de själva borde forska<br />

vidare i ämnet. Pedagog B uppger dessutom i förbifarten, och inte i anslutning till denna fråga,<br />

att den blå färgen kan uppfattas olika av barn och vuxna. Då blått inte är en särskild ”barnfärg”,<br />

kan det djupt blå i motsatt förhållande, ändå verka på ett omhöljande sätt på den vuxne.<br />

Pedagog A uppger att man tänkt på, eller arbetat efter Goethes motbilder när förskolan<br />

färgsatts.<br />

Essens, informanter: Tankar om en mänsklig strävan efter färgens ”totalitet” och känslan<br />

av att andas fritt. Få erfarenheter om komplementärfärgens verkan på barnet<br />

Fuchs talar om vikten av nyansering och att ögat inte självmant kan frammana<br />

komplementärfärg, om ytan det observerar är helt igenom monokrom. När en nyanserad<br />

färgton istället erfars, kan människan uppleva att hon kan andas friare, genom att ögat kan<br />

bilda motsatsfärgen till den primära kulören. I övrigt tvekar Fuchs något angående Steiners<br />

uttalande om barnets erfarenheter därom, och uttrycker sig något svävande om att det inte<br />

handlar om att framkalla den motsatta färgen i barnets inre, utan istället om att förstärka barnets<br />

primära och spontana färgval, genom att sätta på det en röd tröja, så att det blir ett med färgen<br />

och inte längre behöver ”opponera” sig mot den.<br />

Motsatsfärgen bildas inte bara i ögat, utan upplevs så även i själen, tror Wahl Gran och påpekar,<br />

liksom Leander Engström, att detta är ett område som måste utforskas mer. Kanske är det för<br />

att undersökningar av små barn är mera krävande än studier på, och med vuxna, tänker Leander<br />

Engström. Wahl Gran förklarar att fenomenet sker automatiskt i ögats strävan efter totalitet,<br />

d v s att grundfärgerna utifrån en treenighet, framkallar varandras motsatser, men också<br />

att han inte har några direkta erfarenheter av hur komplementärfärgen verkar på barnet, i fråga<br />

om att det skulle reagera annorlunda än den vuxne, där studier i ämnet finns.<br />

Collot d´Herbois som fördjupade sig i färgers inverkan på det själsliga, uppger dock att barn<br />

under tre års ålder inte upplever komplementärfärger, emedan de verkar starkare än de primära<br />

färgerna i miljön, för barn över tre, berättar Leander Engström. Denna komplementära verkan<br />

fortskrider, och har troligen sin topp i barnets 5-7 årsålder. Den pågår fram till dess barnet<br />

uppnått tolvårsåldern, men har under dess lopp, gradvis tunnats ut, för att helt ha klingat av vid<br />

tolv. Och om vi talar om barnets spegling av kulturutvecklingen, menar man att det treåriga<br />

barnet kommit så långt som till den grekiska tiden, då den gröna färgen uppenbarades som<br />

kvalitet, för mänskligheten. Möjligtvis kan man då tänka att pedagogens röda förkläde<br />

framkallar det gröna i barnets inre, och på så sätt inverka välgörande och lugnande, menar<br />

Leander Engström.<br />

38


Tema: Färg och välmående<br />

Färgsättningens samband med en känsla av välmående<br />

Essens, respondenter: Negativa effekter av en rörig miljö, Tankar om färgsättningens<br />

utförande och jämförelse med kommunal förskoleverksamhet<br />

Pedagogerna menar att en harmonisk, lugn och trygg (pedagog C) miljö hänger samman med<br />

barnets välbefinnande. De uttrycker sig något olika i frågan om miljöns utformning, och betonar<br />

olika typer av värden för en hälsosam förskolemiljö, då det handlar om färgsättningens inverkan<br />

på barnet.<br />

Dock är de alla överens om att starka färger, och en rörig färgmiljö med mycket<br />

information påverkar barnet negativt. Pedagog C tror att barnet genom detta, precis som<br />

denne själv, kan bli lite uppskruvat, och redogör för att förskolan inte använder sig av några<br />

chockfärger. I kontrast, inverkar de laserade väggarnas färgsättning på ett vilsamt sätt på barnets<br />

inre. En plottrig färgmiljö stör antagligen också barnets lek, tänker denne. Pedagog A och B<br />

uttrycker därtill en tanke om att människans sinnen genom denna miljö riskerar att<br />

avtrubbas.<br />

Pedagog B tänker att färgseendet på ett subtilt sätt inverkar på barnet och att det genom detta<br />

lätt bortprioriteras, tillika kommer i skymundan av de mer grövre sinnena. Idag finns en stor<br />

respekt för dessa, medan de mer subtila sinnena nästan inte alls räknas. Barn är olika, hur lätt<br />

de påverkas i sitt inre, men på det stora hela är det viktigt att utbilda en känslighet genom<br />

förhållandet till färg. Att vara känslig innebär ju också en styrka, säger pedagog B. Det spelar<br />

även en roll hur pedagogen förhåller sig till, och hanterar färg. Denna handling överförs till<br />

barnet, anser pedagog B, och tänker ytterligare att om människan under en längre tid tvingas<br />

vistas i en och samma färgmiljö, kan hon bli negativt påverkad.<br />

Mot bakgrund av detta, tror pedagog C att en varm och ombonad färgmiljö medverkar till att<br />

barnet känner sig tryggt och välkommet, medan pedagog B bedömer att en varm färgsättning<br />

blir till ett uppbyggande stöd i barnets kroppsliga och känslomässiga utveckling. Värmen<br />

är viktig och när livskrafterna.<br />

Sedermera upplever pedagog A och B en påtaglig skillnad mellan waldorfförskolans, och<br />

kommunal verksamhets förhållande till färgsättning. Pedagog A jämför den egna förskolans<br />

harmoniska miljö med tidigare erfarenheter av en ”osmakligt” inredd miljö, där vanligtvis en<br />

slags ”tråkig” gråvit färg på väggarna dominerar, eller en inredning med många starka färger<br />

samtidigt, vilka får barnen att uppträda oroligt. Pedagog B berättar om sitt möte med den<br />

kommunala skolans omedvetenhet och oengagerade syn på färgkombinationer: ”Ett fullkomligt<br />

okänsligt förhållande till färg” förekommer, och anses inte alls påverka lärosituationen,<br />

uttrycker pedagog B. Man verkar inte alls bry sig om dess uttryck, varpå människorna som<br />

vistas inom denna miljö stänger av sina sinnen. För skulle de vara öppna, så borde de vara mer<br />

känsliga för färgens verkan, tänker pedagog B.<br />

Essens, informanter: En livfull och sinnligt avstämd färgmiljö för barnets bästa<br />

Informanterna tänker att färg och välmående kan hänga samman. Fuchs och Leander<br />

Engström betonar att människan innehar en individuell frihet, på så sätt att olika nyanser kan<br />

uppfattas på olika sätt, och att man i och med detta, inte kan ställa upp låsta regler om vilken<br />

kulör som inverkar gott, liksom vilken som inte gör det. De båda tänker också att barnet i sin<br />

omogenhet inte allt för tidigt bör väckas för en yttre medvetenhet om färger.<br />

39


De tre informanterna upplever det som viktigt att förskolans färgsättning bör vara livfullt utförd.<br />

Wahl Gran talar om att waldorfskolans helhetsfärgsättning utförs i kulörer givna utifrån<br />

Steiners tankar om färgens välgörande verkan på människan. Rummet skall ge en<br />

enhetlig känsla av ett sinnligt ”färgbad”. Det är också viktigt att använda naturmaterial som<br />

trä, puts och betong, för att skapa en vitaliserande miljö, och på så sätt låta känslan förbinda sig<br />

med färgen, uppger Wahl Gran. Fuchs framför i sin tur, tanken om en vitaliserande<br />

färgsättning där färgen laserats för att efterlikna naturens polycromatiska, sammansatta bild.<br />

En heltäckande färg är i motsats en hård påfrestning för människans öga, och betyder också att<br />

det inte kan ”andas” på ett sunt sätt, uppger Fuchs. Det är viktigt att få in en rytmisk andning i<br />

färgsättningen, att få den nyanserad för att människan skall kunna leva sig in i, och med<br />

färgerna, anser även Leander Engström. Hon menar att Regnbågen inte består av en kompakt<br />

färgmassa, utan upplevs som fluktuerande färg, och skulle kunna jämföras med en hälsosam<br />

färgandning. Hur vi umgås med färger kan utgöra en grund för framtida hälsa och det<br />

påverkar troligen vårt välmående ur ett långsiktigt perspektiv, säger Leander Engström. En<br />

häftig färgsättning, kanske med starkt röda toner, kan exempelvis lägga grund till senare<br />

störningar i blodomloppet. Men man skall också vara försiktig med att påstå att starka färger<br />

är skadliga för barnet. Däremot kan en massiv och mer onyanserad färgsättning inverka<br />

på ett stressande sätt på människan. Leander Engström tror inte heller att grälla färger är en<br />

särskild lyckad kombination med barn. Barn är mycket känsligare än vuxna och färgen<br />

inverkar på dem på ett starkare och mer direkt sätt, säger Wahl Gran och menar att<br />

färgsättningen av förskolor, således också bör utgå ifrån ett väl avvägt arbete när det handlar om<br />

kontrastverkan. Färgbrytningarna måste harmoniera med varandra, så att det hela stämmer<br />

överens med rummets funktion. Starka kontraster i miljön kan påverka barnet på ett för<br />

intensivt och störande sätt. Miljön kan så att säga bli för överväldigande och<br />

disharmonisk, med en massiv, tung färgsättning. I mitt arbete strävar jag istället efter att ur<br />

färgen få fram något väsensaktigt. Möjligtvis kan det vara svårare för dagens barn, att i<br />

miljön, och genom ett sunt sätt, få tillgång till att leva sig in i färgernas värld, tror Leander<br />

Engström. Kanske väljer barn av idag, ofta självmant att umgås med de allra starkaste och<br />

häftigaste färgerna, eftersom de inte fått alla de erfarenheter som behövs för att uttrycka sig mer<br />

nyanserat. Vidare definierar Leander Engström en bild av hälsa: ”hälsa ligger i rätt balans<br />

mellan rött och blått, mellan rörelse och ro, och mellan vaka och sömn”.<br />

40


Diskussion<br />

Diskussion av resultat<br />

Medvetenheten om färgsättningens bakomliggande teorier och dess<br />

kvalitativa påverkan<br />

Utifrån samtalen med respondenterna kan man möjligtvis utläsa att en större medvetenhet och<br />

säker kunskap om färgsättningens bakomliggande teorier, i första hand inte existerar. Dock<br />

verkar pedagogiken som sådan, i ljuset av antroposofin och genom en helhetsorienterad syn på<br />

människan, på ett mer immanent plan manifestera grundtankar om en miljö där färgsättningen<br />

skall ackompanjera och stödja barnet i dess utveckling och växande. Pedagogerna uttrycker en<br />

osäkerhet kring de teoretiska resonemangen, känner sig möjligen lite utsatta, utan något av ett<br />

waldorfpedagogiskt färgsättningsfacit i hand, men visar ändå, allteftersom samtalen fortsätter,<br />

en relativt stor kunskap i ämnet. Respondenterna går i första hand efter egen känsla i vad som<br />

anses passa ihop med barnen och förskoleverksamheten. Men uttalar också, allt efterhand<br />

samtalen fortsätter, en medvetenhet om hur Goethe influerat Steiners åsikter i ämnet. Igenom<br />

samtalen framkommer att tanken om färg som ett starkt kvalitativt påverkansmedel, ändå verkar<br />

vara en central del i den pedagogiska verksamhetsidén. Respondenterna, i denna undersökning<br />

är alla övertygade om att färgen på något sätt inverkar på barnet, men är inte helt eniga om hur.<br />

Under intervjuernas gång verkar tankar och beskrivningar om hur färgsättningens olika kulörer<br />

inverkar på ett känslomässigt plan, också göra så att respondenterna för sig själva, och igenom<br />

sina egna reflektioner, just i stunden ges tillfälle att tydliggöra och lyfta fram färgens roll i<br />

miljön. Två av dem menar även att samtalet upplevts som givande och att det tillfört en nyväckt<br />

nyfikenhet i ämnet, liksom en vilja till att på ett mer konkret sätt tydliggöra färgsättningens<br />

förhållande till pedagogiken (se bilaga 2: Intervjuredovisning).<br />

I övrigt är det kanske inte så konstigt att respondenterna känner sig lite vilsna i ämnet.<br />

Antroposofin som sådan rymmer ett stort omfång tankar, formulerade av Rudolf Steiner, och ett<br />

antal föredrag hållna om färg finns utspridda i olika skrifter. Kanske är frågan om<br />

färgsättningens bakomliggande teorier något man under utbildningstiden inte lyft fram i första<br />

rummet, varför det möjligen för pedagogerna finns obearbetade känslor av varför, eller om,<br />

någonting anses korrekt eller i enlighet med pedagogikens riktlinjer? Kanske beror det<br />

ytterligare på när man som wadorfförskollärare har läst sin utbildning, och hur den i enlighet<br />

med tidens vetenskapliga riktlinjer påvisat? Liksom att en modern forskning i ämnet inte heller<br />

lyser med en självklarhet i hur rummets färgsättning påverkar det yngre barnet. Tankarna om<br />

färgens påverkan vilar utöver detta på Goethes färgfilosofi och Steiners beskrivningar av dess<br />

väsen. Dessa kan månne idag inte anses inta en alldeles självsäker roll som säker kunskap.<br />

I samtalet med informanterna, framkommer en tydligare bild och större medvetenhet om<br />

färgsättningens pedagogiska mål. Den sinnliga upplevelsen (skönhetsupplevelsen) banar väg för<br />

kunskapen; ”genom skönhetens port går vi in i sanningens land” (Frits Fuchs, 2009-09-10), då<br />

inlärandet i waldorfförskolan bygger på att låta barnet så avslappnat och harmoniskt som<br />

möjligt insupa omvärlden genom kroppens sinnen (Ritter, 1997). I enlighet med Steiners (2004)<br />

pedagogiska riktlinjer, möjliggörs på så sätt, att nästkommande utvecklingsperioder successivt<br />

41


tillåts mogna inför en mer intellektuellt betingad kunskap.<br />

Steiners färgsättningsmodell med grunder i Goethes färglära ligger till grund för färgsättningen,<br />

uppger informanterna. Eftersom Goethes färglära, liksom Steiners beskrivningar av färg som<br />

sådan, bygger på ett slags vetenskapligt (Goethes färglära), men samtidigt filosofiskt försök till<br />

att beskriva den kvalitativt upplevbara sidan i färgernas väsen, är det något förvånande att<br />

informanterna, med undantag av konstterapeut, Leander Engström (2009-10-05) inte på ett<br />

större sätt kan, eller vill verbalisera färgernas kvalitativt tänkta upplevbara verkan.<br />

Pedagogiska intentioner i färgsättningen<br />

Respondenterna anser, liksom informanterna att miljöns utformning är en viktig del inom<br />

pedagogiken och att det är angeläget att förskoletiden verkar som en skönhetsupplevelse för<br />

barnet. De tror att färgsättningens utformning kan stödja eller motverka den pedagogiska<br />

intentionen i förskolan. De tror på en helhetsfärgsättning, där barnet ges tillfälle att leva sig in i,<br />

och med färgerna i miljöns årstidsbundna växlingar. Att få öva inlevelse i färgens element är<br />

också något som pedagog B (2009-09-22), liksom Damm (2002) uppger vara av vikt för barnet,<br />

då det kan utbilda en känslighet utifrån sig själv i relation till omvärlden. Om den vuxne i<br />

barnets omgivning hanterar färg på ett respektfullt och varsamt sätt, lär sig barnet denna sinnliga<br />

känslighet. Barnet överför dessa erfarenheter till ett känslans område och får enligt Leander<br />

Engström (2009-10-05) ett mer nyanserat förhållande till sig själv och omvärlden. Färgens<br />

koppling till en social utveckling är i detta fall en intressant synvinkel. Att förstå hur man beter<br />

sig mot andra medmänniskor (och också sig själv) är troligen ett pedagogiskt värde som många<br />

förskollärare ser som viktigt att förmedla. Att då se på användandet av färg som ett medel i<br />

praktiken, får i detta fall en större pedagogisk innebörd, genom att barnet upplever sig handskas<br />

med överförbara sinneskvaliteter. Också Fuchs (2009-09-10) talar om färgens sociala roll, i<br />

samband med karaktären av det röda och det blå.<br />

Wahl Gran (2009-09-14 & 2009-09-22) talar om waldorfskolans färgsättningsmodell som<br />

utvecklats av Steiner i början av förra seklets 20-tal. Syftet med att följa Goethes beskrivningar<br />

av färgens kvalitet, liksom metamorfostanken (Fuchs, 2009-09-10) och regnbågens färgordning,<br />

kan jämföras med kulturutvecklingens epoker (Leander Engström, 2009-10-05), då man tänker<br />

sig att barnets egen utveckling utgör en mindre modell av mänsklighetens tidigare<br />

utvecklingsstadier. Trots att kunskapen bland informanterna om färgsättningens påverkan på<br />

barnet är tydlig, uppger de tre, säkerligen pga. dess olika typer av yrkesutövning, olika ingångar<br />

i vad som anses mest betydande i en waldorfpedagogisk färgsättningmodell.<br />

Waldorfpedagogiken är sedermera en pedagogik som vill göra det möjligt för barn att utan press<br />

och jäkt få stanna kvar i en barndom utan alltför tidiga intellektuella erövringar. Dessa anses i<br />

överdriven form inverka negativt på resten av den kroppsliga utvecklingen. Man vill också att<br />

andra färdigheter skall få utrymme att utvecklas i lugn takt (Steiner, 2004; Ritter, 1997). Dessa<br />

tankar, i relation till enskild färg, exempelvis i egenskap av vad Leander Engström (2009-10-05)<br />

nämner angående den svarta kulören, kan också ses som en form av pedagogisk intention, då det<br />

svarta anses utgöra ett icke önskvärt, alltför för starkt avbildande, konturskapande element i<br />

barnens närhet. Man vill helt enkelt inte få barn för tidigt ur barndomen, genom att<br />

medvetandegöra dem om omvärlden, utan att först ha uppnått en egen självbild (Steiner, 2004).<br />

Inte heller vill man efter respondenternas svar att döma, använda för mycket av det blå,<br />

eftersom också denna färg kan upplevas tilltala intellektet för mycket med sin kyla.<br />

Vidare tänker sig intervjupersonerna att färgsättning bör vara laserad, eller passa ihop med<br />

barnen som där skall vistas, för att ge dem möjligheten till att utveckla sin person i frihet.<br />

42


Färgsättningen i miljön skall inte påverka barnen på så sätt att de stöps i en färdig form (Fuchs<br />

2009-09-10) eller blir distraherade i sin lek (Pedagog A, 2009-09-10).<br />

Färgen i miljön anses inte heller bara vara förmedlare av sociala, och känslomässiga värden,<br />

utan är också bärare av rumslig information på så sätt att det lyfter fram rummets specifika<br />

egenskaper. I enlighet med begreppet Color-Person (Smith, 2007) syftar färgsättningen till vad<br />

som händer i interaktionen människa och färg emellan och bör ses som en aktiv och självständig<br />

ingrediens i vår omgivande miljö. Färgen spelar en roll i människans känsloliv, genom den inre<br />

tolkningen av yttre miljö, tänker Smith (2007). Borgström (2005) beskriver också, liksom Fuchs<br />

(2009-09-10) och Wahl Gran (2009-09-14 & 2009-09-28) att den rumsliga informationen är<br />

viktig. Barnet skall på ett självklart och tryggt sätt kunna orientera sig till hemklassrummet.<br />

Möjligen blir detta extra viktigt i just lokaler för förskolebarn, då Borgström (2005) beskriver<br />

att platsens ansyftande mening upplevs vara densamma som dess funktion för barn i åldrarna 3<br />

till 5? Därför är det anmärkningsvärt att det varit svårt att hitta forskning anpassad just efter<br />

denna åldersgrupp.<br />

Innebörden i både uttrycken Sense of Place (Read, 2007) och Color-Person (Smith, 2007), där<br />

den sinnliga uppfattningen av rummet står i fokus, finner många gemensamma beröringspunkter<br />

med de snart 100-åriga tankarna inom waldorfpedagogikens miljömässiga utformning. I detta<br />

avseende stämmer waldorfpedagogikens tankar väl överens med moderna värden inom<br />

arkitektur och färgsättning. Och liksom studier idag inriktas på skolelevens inlärning och trivsel,<br />

(Stone, 2001; Kwallek;Lewis; Soon, 1998) i relation till omgivningens färger, kan kanske också<br />

waldorfskolans kvalitativt uppbyggda färgsättningsmodell, i större utsträckning än idag, bli<br />

föremål för framtida forskning? Det intressanta är dock om tankarna om en viss färg som<br />

tillhörandes specifik ålderskategori och utvecklingsstadium, liksom kulörernas kvalitativa<br />

innebörder som eget väsen, i högre utsträckning lyfts fram i ljuset? Eller alternativt, om de ens<br />

kommer att få fortsätta finnas kvar på den vetenskapligt orienterade kartan?<br />

I fråga om dogmatism<br />

Frågan om dogmatism uppkom naturligt ifrån respondenterna. Möjligen för att man känner att<br />

det finns specifikt waldorfpedagogiska idéer i fråga om färgsättningens utförande, men inte<br />

riktigt känner sig tryggt förankrad i dess teoretiska grunder? Kanske är det just p g a detta som<br />

det upplevs viktigt att påpeka att ingenting utförs dogmatiskt, då en avsiktlig färgsättning ändå<br />

upprättats inom en utseenderam som stämmer överens med hur waldorfförskolor ofta ser ut?<br />

Också informanterna vill belysa en flexibilitet och individens frihet i att inget, i fråga om färger<br />

skall göras till tabu eller dogmatism. Dock framhåller både Wahl Gran (2009-09-14 & 2009-09-<br />

28) och Leander Engström (2009-10-05) att en bakomliggande kunskap för färganvändande<br />

krävs. Uttalanden och motiveringar till varför vissa kulörer ses som mindre passande än andra<br />

då det handlar om små barn, samsas med tankegångar om färgsättarens, pedagogens och barnets<br />

individuella färgval. Den mest övergripande hållpunkten inom waldorfförskolorna är dock den<br />

om en harmonisk och välavvägd helhetsfärgsättning.<br />

Fuchs (2009-09-10) menar att den typiska färgsättningen som ofta kan ses på waldorfförskolor<br />

är något som antroposofer uppmärksammat passa ihop med pedagogiken, och därefter anammat,<br />

men att färgsättningen i många lokaler i själva verket handlar om Fuchs eget tycke. Han påpekar<br />

också att han upplevt en tendens till dogmatism hos waldorfpedagoger då det gäller förhållandet<br />

till hur vissa kulörer får användas inom verksamheten.<br />

Med detta i bagaget, bör kanske också en tanke om trender, alternativt en reflexion om känslan<br />

av grupptillhörighet och sammanhållning inom de pedagogiska värderingarna, få ta plats<br />

43


jämsmed tankarna om Goethes influenser om hur färg upplevs, och Steiners riktlinjer om en<br />

färgsättning tillhörande årskurs, analog med barnets utveckling.<br />

Det rosa och den rödaktiga kulören i waldorfmiljön, samt det vita<br />

och det svarta<br />

Varken pedagogerna eller de yrkesverksamt färgkunniga intervjupersonerna, med undantag av<br />

konsterapeut Leander Engström (2009-10-05), går specifikt in på hur varje enskild kulör tycks<br />

påverka dem själva eller barnen. I både respondenternas och informanternas fall verkar det<br />

förvånansvärt nog som om de inte reflekterat tillräckligt över ämnet för att verbalt kunna<br />

uttrycka sig om varje kulörs egenart. Wahl Gran (2009-09-14 & 2009-09-28) nämner att det är<br />

svårt att konkretisera och verbalisera något så subjektivt som färgupplevelse. Kanske är det<br />

därför som parallellen till musik inte känns allt för distanserad för intervjupersonerna? Också<br />

inom musiken rör man sig inom ett register som berör känslans område.<br />

Pedagogerna verkar i vilket fall, ha tagit till sig vad Stockmeyer (1982) och Borgström (2005),<br />

menar är Steiners tankar om att de rödaktiga färgerna gäller för skolans första klass. Detta gäller<br />

så även idag inom förskolans interiöra utformning, även om Steiner inte uttalat sig specifikt<br />

därom. Den rosa färgen, upplevs av respondenterna vara en varm, glädjefylld färg som verkar<br />

trygg och rofyllt stämningsskapande för barnen. En ”typisk” (pedagog B, 2009-09-22)<br />

förskolefärg. Det röda, upplevs liksom Kandinskys (1990), Rybergs (1991) och Steiners (Om<br />

färgernas väsen, 1995) beskrivningar, inneha både en aktivitet och en mättad ro i sig, något som<br />

beskrivs höra ihop med små barn. Enligt Leander Engström (2009-10-05), kan kulören även<br />

kopplas samman med barnets närhet till något andligt. Wahl Gran (2009-09-14 & 2009-09-28)<br />

talar om en mer himmelsk, d v s blåare färg än det röda; det karmosinröda. Denna färg upplevs<br />

enligt färgsättaren och konstnären passa väl in i de små barnens värld. Kanske för att man inom<br />

waldorfpedagogiken strävar efter att låta barn utvecklas i egen takt, utan stressmoment, och<br />

därför bär på en känsla av att man vill låta barn stanna i en drömmande fantasivärld,<br />

ackompanjerad av färgernas element? Den rosa färgen upplevs ytterligare som ett värmande<br />

stöd i barnets kroppsliga utveckling genom att den enligt pedagog B (2009-09-22) hjälper till att<br />

nära ”livskrafterna och den organiska uppbyggnaden”, uttryck som används inom en<br />

waldorfpedagogisk sfär (Steiner, 2004). Då pedagogiken stödjer sig på beskrivningar av barnet<br />

som ett känsligt väsen som måste skyddas och näras, och där det är viktigt att sträva efter en<br />

stabil miljö som barnet kan växa ur (Ritter, 1997), kan kanske också det rosa inom<br />

waldorfförskolans interiör hänga samman med pedagogiken, på så sätt att färgen medverkar till<br />

att barnet inte känner sig utelämnad i en främmande miljö utanför hemmet, utan upplever sig<br />

som tryggt omhändertaget och invaggat i varm säkerhet.<br />

När det kommer till ett användande av svart och vitt, polerna ljus och mörker ur vilka färgen<br />

uppstår (Steiner, 1995, Om färgernas väsen), uttalas av både respondenter och informanter att<br />

ett användande med försiktighet är att föredra. En intressant aspekt är att respondenterna inte är<br />

helt på det klara med varför svart och i viss mån vitt inte är vanligt förekommande färger i<br />

förskolemiljön, men uppger att dem inte ”känns” (pedagog B, 2009-09-22) bra. Liksom<br />

Sällström menar att det svarta upplevs som ”ett absolut intet” (s. 26, Sällström, 1996), eller<br />

Ryberg (1999) skriver att det ofta liknas vid känslor av sorg och tyngd, verkar måhända det<br />

svarta på ett frånstötande sätt då det i realiteten innebär en avsaknad av ljus, och människan<br />

söker sig till ljus för att växa och må bra (Ryberg 1999). Även om Wahl Gran (2009-09-14 &<br />

2009-09-22) också påpekar att det svarta bär på någonting dystert så menar han att det är en<br />

fascinerande färg i sitt uttryck. Färgen förekommer för övrigt i naturen, varför man inte bör<br />

44


annlysa ett användande av den ihop med barn, men varje vuxen bör gå till sig själv och känna<br />

efter hur man upplever känslan den ger, och om man anser att den i sin karaktär passar<br />

tillsammans med barn (se intervjubilaga 5.). Leander Engström (2009-10-05) uppger dock att<br />

det svarta inte är någon passande förskolefärg, då den får barnet in i ett för starkt avbildande,<br />

konturmässigt formande.<br />

Frågan om det svarta är intresseväckande då den både tycks locka och stöta ifrån sig dess<br />

betraktare. Med dess något sorgsna, skrämmande, slutna och lite självupptagna uttryck kan<br />

kulören troligen upplevas förmedla sådana värden man inte i första hand vill utveckla hos<br />

förskolebarnet. Händelsevis är det så att färgen inte inbjuder till ödmjuk, kärleksfull lek på lika<br />

villkor, varför möjligen waldorfförskolepedagoger ofta väljer bort kulören?<br />

Komplementärfärgens verkan på barnet<br />

I svaren från respondenterna framgår inga tydliga observationer eller erfarenheter som stödjer<br />

Steiners uttalande om komplementärfärgens starkare själsliga inverkan på barnet än den primära<br />

färgens påverkan, vilket möjligtvis har att göra med att uppmärksamheten i den pedagogiska<br />

verksamheten inte främst riktas mot något så förmodat subtilt som färgupplevelse utifrån<br />

omgivning. Inte heller när ämnet kommer upp i frågor till informanterna, fås något entydigt<br />

eller klart svar. Fuchs (2009-09-10) talar om att det inte handlar om att frammana<br />

komplementärfärgen i barnets inre, utan att få barnet att känna sig som ett med färgen om det är<br />

dess spontana och individuella val, så att det inte längre behöver ”opponera” sig mot den. Jag<br />

kan ha missförstått, men tanken föds att det i detta fall mer handlar om att låta barnet självt få<br />

välja en färg i dess yttre omgivning, såsom på en tröja, som i högsta grad omsveper det i en<br />

kulör och känsla därtill som kanske bör stämma med vad barnet känner i sitt inre. Kan det vara<br />

så att barnet som i sitt inre känner sig aktivt, likt den röda kvaliteten, bör få en röd kulör på sin<br />

tröja, det yttre omslutande skiktet, så att det omsveps i tillhörande känsloläge. Då behöver<br />

barnet inte längre på ett lika starkt sätt själv agera det rödas kraft utåt för att förverkliga den inre<br />

upplevelsen? Eller skall barnet i detta fall inte sättas på en grön tröja (d v s den komplementära<br />

färgen till rött) eller någon annan färg, för att det då på ett mer intensivt sätt måste övervinna<br />

känslan av det röda (den mest överensstämmande färgen med barnets inre känsloläge) i<br />

omgivningen, d v s att ”opponera” sig mot den gröna och om möjligt ur färgsynpunkt, den<br />

felaktigt utvalda tröjan? Kan det i sådana fall tänkas att man från antroposofiskt håll väljer det<br />

rödaktiga eller rosa, i samband med lokaler där barn skall vistas, för att man ser på barndomen<br />

som ”röd” genom alla de känslomässiga associationer som hör färgen till? På så sätt uppfyller<br />

man möjligen en röd stämning i barnets inre, och hjälper det att finna sig tillrätta på ett<br />

harmoniskt vis? Eller är det tvärtom, som i fallet med komplementärfärgernas bildande, att det<br />

rödas karaktär istället frammanar det grönas känsla på ett mycket starkare sätt inom barnet?<br />

Leander Engström (2009-10-05) ger exemplet med pedagogens förkläde som om det är rött, kan<br />

framkalla det gröna i barnets inre, och på så sätt verka på ett lugnande och harmoniserande sätt<br />

på barnet, genom det sätt som det gröna uppfattas.<br />

Wahl Gran (2009-09-14 & 2009-09-28) menar att forskning inom området gjorts på vuxna, men<br />

inte på barn. Att en kulör framkallar dess motsats är en automatisk företeelse som sker i ögat,<br />

och i relation till ljuset, men upplevs så också i själen tror konstnären.<br />

Temat är intressant och lockande att forska vidare inom. Dock har jag inte funnit frågan<br />

besvarad från vetenskapligt håll, varken inom ett psykologiskt forskningsområde, eller inom en<br />

mer kliniskt och fysiskt betingad studiearena. Fenomenet som sker när ögat skådar en yta<br />

exempelvis bemålad i grönt, och därefter framkallar ett rött lysande sken när blicken återigen<br />

45


ser på något ofärgat eller vitt, är ett område som väckte Goethes (Sällström, 1996) fascination.<br />

Kanske är det p g a influenser ifrån denna mer filosofiskt, eller livfullt beskrivna färglära, som<br />

Steiner (2004) kort beskriver sin tes om motsatta färgers starkare verkan än de primära, i barnets<br />

inre? Att barn upplevs som känsligare för omgivningens intryck är dock ett påstående som både<br />

respondenter och informanter i denna studie, liksom Ryberg (1999) enas om.<br />

Färgens koppling till inre välbefinnande, det centrala för<br />

pedagogiken<br />

Waldorfpedagogikens utformning och färgsättning uppvisar en tydlig vilja och koppling till<br />

barnets välmående och ett mänskligt växande. Den skönhetsmässiga upplevelsen är viktig och<br />

fungerar som en port in i nästa pedagogiska steg, nästa sjuårsperiod, uppger informanterna.<br />

Detta beskrivs fungera som en grund till att få barnet avslappnat och välmående, att det får en<br />

innerlig värme, så att det i lugn och ro kan utvecklas, skapa och växa.<br />

Tydligt utmärkande tankegångar inom waldorfpedagogiken, är att barnet under uppväxttiden<br />

behöver skyddas och omhändertagas. Det behöver ett omkringliggande ”hölje” (Steiner, 2004),<br />

en skyddande atmosfär och omgivning, varur det kan utvecklas i egen takt (Ritter, Steiner,<br />

2004). Respondenterna beskriver att röriga och plottriga, liksom starka färgkombinationer har<br />

en störande inverkan på barnet. Dess sinnen avtrubbas och det får svårare att leva sig in i<br />

omvärlden, tänker pedagog A (2009-09-10) och B (2009-09-22). Alltför mycket information gör<br />

barnet uppskruvat, menar pedagog C (2009-09-23).<br />

Rädslan för sinnenas avtrubbning verkar spela en betydande roll inom pedagogiken (Ritter<br />

1997). Kanske är detta tecken på att helhetsmedvetenheten inom pedagogiken är viktig, en<br />

pedagogik där hela kroppens välmående tas hänsyn till. Alternativt skvallrar det om ett arv ifrån<br />

pedagogikens skapare, d v s det arv där åsikten om ett alltmer materialistiskt och industrialiserat<br />

samhälle anses torka ut själen (2008), och där rädslan för en ”maskinkulturens schizofreni” (s.<br />

12, Nobel, 2000), står i fokus?<br />

Vid intervjutillfällena med respondenterna får jag en känsla av att de inte riktigt analyserat<br />

varför de tycker som de gör, när det kommer till hur färgsättningens intryck påverkar barnet.<br />

Att pedagog A (2009-09-10) och B (2009-09-22) jämför sin egen verksamhets miljö med den<br />

kommunalt drivna, och ser den senare som mycket negativ, talar möjligtvis för att det finns en<br />

sammanhållen känsla inom waldorfförskolorna, att utföra sin egen färgsättning på ett sätt som<br />

anses vara bättre för barnet. Kanske är det denna känsla av färgsättningshelhet och av att någon<br />

har tänkt till, och bryr sig om att människorna som där skall vistas också skall trivas, som man<br />

som besökare känner av? Men som respondenterna uttrycker det, exempelvis att starka färger<br />

påverkar barnet negativt, tillbakavisas av informanterna i undersökningen. De framhåller istället<br />

att färgsättningen mycket väl kan vara stark, eftersom den laserade färgmiljön på ett mer<br />

naturligt sätt ”andas” (Fuchs, 2009-09-10; Leander Engström 2009-10-05; Wahl Gran, 2009-09-<br />

14 & 2009-09-22), d v s inte upplevs som en stark påfrestning för ögat, liksom att miljön i sin<br />

helhet skall anpassas efter tänkt verksamhet.<br />

Tanken om liknelsen vid att ”andas” färg, hänger kanhända samman med forna tiders<br />

terapeutiska tankar om färgandning (Ryberg, 1999). Inget i den waldorfpedagogiskt upplagda<br />

verksamheten skall överväldiga barnet, inte ens färgupplevelsen, eftersom det stjäl utrymme<br />

ifrån det att utvecklas fritt och ur sin egen inre kärna, som i egen takt skall ta emot och bearbeta<br />

intryck ifrån omvärlden. Att ”andningen” utgör en central roll i förhållande till välmående, ser<br />

vi också i den pedagogiska idén om vikten av en väl avvägd rytm emellan vaka och vila, för<br />

såväl kropp, som själ och ande i människans utveckling och inlärning (Steiner 2006; 2004;<br />

46


1995; Hauschka, 1988). Tanken om en levande, rytmisk pedagogik där något av en kropp och<br />

känslas homeostas skall upprätthållas, kan ses som motsatsen till stagnation, och utgör på så sätt<br />

en grundtanke om hälsa och välbefinnande.<br />

Konklusion<br />

Så, avslutningsvis i resultatdiskussionen, och mot bakgrund av tidigare resultatframställning,<br />

kan det återigen lyftas fram att waldorfpedagogiken med dess färgsättning stödjer sig på idéer<br />

om en helhetsmässig syn på människan. Utifrån detta formuleras i första hand tankar om barnets<br />

sinnliga välmående och väl, men också om social utveckling och i förgrening utifrån detta,<br />

inlärning som sådan.<br />

De intervjuade har i olika utsträckning reflekterat över färgernas kvaliteter och innebörder i<br />

förhållande till pedagogik. I samtalen med respondenterna framkommer att de teoretiska<br />

resonemangen inte alltid är förankrade i en nutida reflekterad upplevelse av färgsättningens<br />

verkan, varför idéerna, riktlinjerna och färgens subjektiva sanningar möjligtvis måste försvaras<br />

ifrån påhopp som säger dem utgå ifrån dogmer. Ett känslans område i förhållande till barnets<br />

miljö lyfts ytterligare fram och ses som viktigt. På så sätt verkar omgivningens färgsättning<br />

delvis komma i andra rummet, genom dess något immanenta påverkan, samtidigt som den<br />

betraktas vara en grundläggande förutsättning för de pedagogiska idéerna. Färgsättningen skall<br />

verka i bakgrunden, likt en höljeskapande och stämningsgivande hud som omger barnet.<br />

Men även om det finns ett något oreflekterat förhållande till såväl bakomliggande teorier som<br />

känsloförhållanden kopplade till färg, så visas mycket engagemang och vilja, liksom starka<br />

åsikter ifrån både pedagoger och yrkesverksamt färgkunniga, till att genom den pedagogiska<br />

gärningen i anslutning till färgsättning, ställa barnet i första rummet.<br />

Kan det möjligtvis nu vara så att Steiners riktlinjer för färgsättning som influerats av Goethes<br />

färglära, står vid tröskeln till en värld där nyfikenheten för dess kvalitativa värden, med<br />

moderna och tidsenliga mätmetoder, inom en relativt snar framtid kommer att utforskas mera?<br />

Eller är dess kvalitativa utläggningar i relation till något empiriskt mätbart, dömda att för evigt<br />

gå i graven? Det ena utesluter möjligen inte det andra. Men liksom Bjerke (1961) menar, när<br />

han talar om att de subjektiva, sinnliga, och därför sekundära upplevelserna får stå i skuggan av<br />

tinget, det materiellt mätbara, kommer säkerligen färguppfattningen att fortsätta tillhöra denna<br />

”subjektiva” arena, men som enligt Bjerke (1961) ändå empiriskt och objektivt kan utforskas.<br />

Och kanske är nu början till denna nyvunna nyfikenhet som alltmer sedan mitten av förra seklet<br />

söker bevisa och förklara känslomässiga och kroppsliga samband i förhållande till färg, ett<br />

tecken på att detta? Både Goethe och Steiner, liksom Newton, ansåg sig grunda sina upplevelser<br />

och förklaringar till fenomenet färg, i vetenskapliga förankringar. Kanske tjänar<br />

sammanslagningen av dessa filosofiskt vetenskapliga upptäckter, som uppstarten till en<br />

västerländsk variant av ett vetenskapligt, men samtidigt kvalitativt bemötande av omvärlden<br />

med dess färger?<br />

Steiner (1975) talar om en materialistisk tidsanda, en tid då människan med sitt jag,<br />

betraktandes har klivit ur världsalltets virvlande färgflöde, och ställt sig vid sidan av det färghav<br />

som mänskligheten en gång med alla sinnen upplevde sig tillhöra, som en enhet. Han uttalar en<br />

önskan om en ny tid då människan åter kan förbinda och utveckla sitt jag, i samklang med det<br />

elementariskt levande (kanske härstammar även de intervjuades rädsla för en sinnenas<br />

avtrubbning ifrån denna rädsla för ett alltför mekanistiskt samhällsklimat?). Huruvida önskan<br />

kommer att förverkligas, eller hur tankegångarna kommer att uppmärksammas eller förkastas,<br />

får framtida forskning utvisa. Intressant är i vilket fall kopplingen mellan Steiners tankar om att<br />

47


en rörlighet emellan polerna ljus och mörker, liksom en rörlighet som i motsats till stagnation<br />

främjar ett sunt kroppsligt växande, och dagens vetenskapliga tanke om att färg kan understödja<br />

kroppslig homeostas.<br />

Waldorfmiljöns tankar om färg och material stämmer hur som, idag väl överens med moderna<br />

studier om en omgivning kopplad till välbefinnande och inlärning.<br />

Diskussion av metodval<br />

Detta arbete har på sätt och vis inte utgått ifrån en renodlad fenomenologisk ansats, i den<br />

mening Merleau-Ponty åsyftar (Kvale, 1997), d v s ur en direktbeskrivning av en upplevelse,<br />

u t a n hänsyn tagen till dess orsak eller ursprung. Istället har en kombinerad datainsamling, som<br />

innefattar både litteraturstudier av fenomenet, och forskningsintervjuer gjorts. Utifrån detta<br />

tillvägagångssätt har jag, i viss mån, och i möjlig opposition till Merleau-Pontys beskrivning av<br />

fenomenologin, försökt att härleda och beskriva olika perspektiv på färg. Dock vill jag ändå<br />

hävda en fenomenologisk utgångspunkt, då jag i litteraturen sökt efter en vidgad ”sanning”,<br />

kompletterat med de upplevelser som i intervjuerna utgör livsvärld inom ett<br />

”waldorfpedagogiskt färgfält”. Rudolf Steiners uttalanden, och ett kvalitativt upplevande av färg<br />

inom den waldorfpedagogiska sfären har, om än inte varit vägledande i studiens alla stycken<br />

och delar, definitivt figurerat som ett någorlunda fast tema i bakgrunden genom hela<br />

undersökningen. På så sätt har enligt mig, heller ingen utradering av den förförståelse som<br />

Lindgren (1994) talar om, varit helt av aktuell, då jag, liksom författaren vidare påpekar, inte<br />

kunnat undgå att ha erfarit kulturella variationer och åsikter i den waldorfpedagogiska omvärld,<br />

som jag ämnat undersöka (exempelvis mina egna erfarenheter av färgsättning i<br />

waldorfförskolemiljön, liksom tidigare pedagogers uttalanden därom). Dock har jag så gott det<br />

går försökt göra mig medveten om mina egna föreställningar, för att därifrån kunna bemöta dem<br />

så oskylt som möjligt. Metodvalet har ingalunda varit ett lätt arbetsinstrument, då<br />

undersökningen genererat en stor mängd upplevd information att arbeta med, men uppfattades<br />

ändå, efter mycken eftertanke vara mest passande för studiens helhetssammansättning.<br />

Diskussion av urvalsgrupp<br />

Det har varit en tidskrävande process att kontakta och stämma av passande tidpunkter för ett<br />

samtal kring mitt tema.<br />

I urvalsprocessen har jag i viss mån tagit hänsyn till den metodiska litteraturen inom<br />

samhällsforskningens område. Repstad (2006) anser, angående urvalet inom den kvalitativa<br />

intervjuansatsen, att inga givna regler finns att tillgå. Dock kan den första omgången intervjuer,<br />

för att få ett tillräckligt brett spann, ligga på omkring sex till åtta stycken, för att eventuellt<br />

senare komma att utökas. Holme & Solvang (2008) menar att spridningen, vad gäller ålder, kön<br />

eller position i forskningsfältet, bör vara så stor som möjligt för att få ut mesta möjliga<br />

information, något jag i valet av informanter, d v s ”experterna” i min undersökning, försökt ta<br />

hänsyn till. Kanske är det i min studie aktuellt att hävda att begreppet subjektivt urval (Holme &<br />

Solvang, 2008) använts, på så sätt att studiens urvalsgrupp inte kan sägas vara utvald ifrån ett<br />

sannolikhetsurval, ej heller utifrån ett bekvämlighetsurval? Däremot har den utvalda kvoten av<br />

personer att intervjua, uppfyllt nödvändiga kriterier för undersökningen; såsom insikt i<br />

waldorfpedagogiken, eller kunskaper och yrkesmässiga erfarenheter kring färg.<br />

48


Diskussion av undersökningens arbetsgång<br />

och upplägg<br />

I den här studien tenderar alla frågor och svar, alla upplevelser och erfarenheter att vävas<br />

samman inom det gemensamma fältet för undersökningen. Ibland verkar samma svar, uniformt<br />

kunna besvara flera frågeställningar, ibland verkar en enda frågeställning förgrena sig i en<br />

mängd olika tänkbart upplevda svar. I slutänden samsas de ändå alla inom samma<br />

undersökningsfält. Att forma adekvata frågeställningar och samtidigt låta följas med i vartåt<br />

samtalen öppnar för nya tankegångar och beskrivningar av upplevelser, har inte varit helt enkelt.<br />

Känslan av att ämnets subjektiva upplevelsekaraktär, fångas och förverkligas samtidigt som det<br />

genom samtalen verbaliseras, tydliggörs och utvecklas, har varit en alltigenom utmärkande<br />

faktor i arbetet med intervjumaterialet. Enligt min uppfattning verkar samtalen med<br />

respondenter och informanter ha upplevts som givande för alla parter. De flesta intervjuade har<br />

trots pressade tidsscheman, ändå uttryckt att det varit roligt och känts meningsfullt att få<br />

diskutera ämnet.<br />

Genom studiens karaktär och upplägg, har vidare en ofta förekommande känsla av gränslöshet<br />

inom ämnet uppträtt. Informationen att arbeta med har snabbt vuxit sig stor, pga. att det varit<br />

svårt att finna tidigare studiematerial som precist ringat in samma undersökningsområde. Medan<br />

materialet inom valt område varit ringa, har angränsande studiematerial i ämnen som<br />

färgperception och färgkognition, utifrån olika forskningsarenor upplevts ofantlig (då mycket<br />

forskning inte refererats till i texten).<br />

Studien har dessutom haft en karaktär av att under hela dess arbetsgång kretsa kring en kärna<br />

som känts snubblande nära att uppenbara sina sanningar, och samtidigt upplevts så långt bort att<br />

resultaten inte alltid helt överensstämt med tänkt undersökningsriktning.<br />

För att förbättra studien borde jag möjligtvis ha inriktat intervjusamtalen på mer precisa<br />

frågeställningar, som hur en specifik kulör upplevs inverka på barnet, men har så inte gjort, av<br />

rädsla för att inom en kort tidsbegränsad period finna intet. Färgupplevelsen kopplad till<br />

studiens syfte har stått i fokus, varför jag känt mig tvungen att bemöta dess olika yttringar ifrån<br />

olika angreppshåll, som i slutändan vävts samman i möjlig gemensam konklusion.<br />

Såhär i efterhand kan möjligen ur materialet, på ett enklare sätt, vaskas fram mer specifika spår<br />

att följa och uppställa frågeställningar kring. Kanske kunde jag ha förbättrat eller förtydligat<br />

samtalsramen till pedagogerna, genom att endast ge förberedelsefrågor i stil med: Vad är färg?<br />

Hur påverkas vi av den, och gör vi det? Kan den ha en betydelse för hur förskolebarnet mår?<br />

För att sedan endast själv ha suttit på resterande samtalsförgreningar.<br />

När jag tagit kontakt med respondenterna, förklarar jag snart att de inte behöver vara några<br />

färgexperter, utan att jag är intresserad av just deras upplevelser inifrån praktiken och dem<br />

själva. Detta för att avdramatisera den respons jag fått då jag förklarat studiens innehåll och<br />

syfte, där pedagogerna ursäktat sig över att inte känna till tillräckligt mycket teori inom<br />

området. Jag vill genom att skicka ut bilaga 1, Samtalsram för respondentintervju/<br />

Förberedelsematerial till pedagoger, förbereda dem något på samtalsformen så att de har tid att<br />

tänka igenom sina erfarenheter och upplevelser.<br />

Det kunde vidare vara intressant att höra om hur kommunala förskolors pedagoger anser hur<br />

färgsättning och färganvändande har betydelse för barnets inre välmående och hur det används i<br />

praktiken. Om medvetenheten och arbetssätten skiljer sig så fullständigt åt, som pedagogerna i<br />

undersökningen anser, är ytterligare en mycket intressant fråga!<br />

Slutligen skall tilläggas att framväxten av denna undersökning i mångt och mycket skiljer sig åt<br />

49


den form av examensarbete jag från allra första planeringsstadium önskade genomföra. Detta<br />

examensarbete har istället kommit att bli mer av en generell ingång i färgens kvalitativa<br />

upplevelsevärld, då den typ av studie jag från början planerat (med all rätt) inte kunde godtas<br />

som ett steg i vetenskaplig korrekt riktning. Dock fann jag nyttig inspiration och nosade på<br />

andra tillvägagångssätt i studier som åberopade andra former av arbetsmetoder för insamlande<br />

av data. Min fundering ifrån början cirkulerade kring hur jag på bästa sätt kunde genomföra en<br />

undersökning där jag på bästa sätt kunde observera och analysera hur färgstimuli påverkar<br />

barnets inre känsla av sammanhang och mening, liksom dess välmående. En andra tanke har<br />

kretsat kring Steiners uttalande om komplementärfärgens verkan på barnet, där jag inte funnit<br />

någon vidare forskning på barn, men väl fick ett tips som inte hunnit följas upp, om en studie<br />

som utförts på vuxna. Under resans gång har jag kommit över flera andra värdefulla referenser<br />

och ingångar till vidare studier med andra arbetsupplägg. Kanske kan nästa steg vara att mer<br />

precist inrikta sig på den rosa kulören, utifrån barns egna val av färger i en kulturell påverkan<br />

kontra inre känsla. Eller varför inte att under en längre tidsperiod få organisera en undersökning<br />

om komplementärfärgens tänkta verkan och ta del av hur barn i specifik ålderskategori beter sig<br />

efter att exempelvis ha fått vilat i ett helhetsdominerande blått, respektive rött rum?<br />

50


Referenser<br />

Dokument från Internet & E-tidskrifter:<br />

Björkander, Eva & Larsson, Ken (okänt årtal). Färg och Form. Årgång 4, nr 3<br />

www.dis.dsv.su.se/kenlass/colorsandshapes/ff.pdf<br />

Jonas webresurs (2009-08-30): bilder och färger: www.jonasweb.nu/sidor/grafik/farger.html<br />

Nobel, Agnes (2000). Handen och lärandet. Om betydelsen av handens skolning i vår tid.<br />

Tvärsnitt. www.vr.se/huvudmeny/arkiv/2000/tvarsnittnr32000/handenochlarandet<br />

Vetenskapsrådet (2008). Forskningsetiska principer i samhällsvetenskaplig forskning,<br />

www.vr.se/texts/HSFR.pdf:<br />

Artiklar, Avhandlingar, Böcker, Rapporter, Uppsatser & Uppslagsverk:<br />

Aeppli, Willi (2003). Människans tolv sinnen. Järna: Telleby Bokförlag<br />

Barrick, Christina B.; Taylor, Dianne; Correa, Elsa I. (2000). Color sensitivity and mood<br />

disorders: biology or metaphor?. Journal of Affective Disorders. Vol 68. 67-71<br />

Bjerke, André (1961). Nya bidrag till Goethes färglära. Falköping: Kosmos Förlag<br />

Borgström, Eva (2005). Skolmiljöns betydelse för pedagogiken med utgångspunkt i<br />

waldorfskolan. The university of Greenwich, School of Education: The Education Research<br />

Project<br />

Boyatzis, Chris; Varghese, Reenu (1992). Childrens Emotional Associations With Colors. The<br />

Journal of Genetic Psychology. Vol 155. 77-85<br />

Crane, Daniel; Hensarling, Robert; Jung, Alan; Sands, Charles; Petrella, John (2008). The effect<br />

of light color on muscular strength and power. Perceptual and Motor Skills. Vol 106, No 3.<br />

Damm, Eve-Lis (2002). Att måla med barn I behov av själslig vård. Järna: Telleby Bokförlag<br />

Davidoff, Jules; Mitchell, Peter (1993). The colour cognition of children. Cognition, 48, s. 121-<br />

137.<br />

Day, Carol. (1990). Places of the soul. London: The Aquarian Press<br />

Elliot, Andrew J; Maier, Markus A. (2007). Color and Psychological Functioning. U niversity<br />

of Rochester and University of Munich, Munich, Germany.<br />

En väg till frihet. Målbeskrivning för waldorfskolor och waldorfskolans läroplan. Åldern 1-19<br />

år. (1998). Stockholm: Levande Kunskap Stockholm AB, Waldorfskolefederationen och<br />

RiksföreningenWaldorfförskolornas Samråd.<br />

Ferring, Mari (2008). Architectural Polychromy –an extended understanding of Swedish Post-<br />

War Architecture. Conference Architectural Inquiries. Göteborg.<br />

51


Fuchs, Fritz (1983). Färgen i vår miljö. I: Färgbygge (1986). Färgen i vår miljö. Texter till<br />

temat arkitektur och färg särskilt den transparenta färgens möjligheter. Järna: Färgbygge<br />

Fuchs, Fritz (1984). Umgänget med färgen på bygget. Nya möjligheter att förena färg och<br />

arkitektur. I: Färgbygge (1986). Färgen i vår miljö. Texter till temat arkitektur och färg särskilt<br />

den transparenta färgens möjligheter. Järna: Färgbygge.<br />

Fuchs, Fritz; Holtsmark, Torger; Sällström, Pehr (1980). Inför färgernas verklighet. Utställning<br />

vid Rudolf Steinerseminariet, Järna<br />

Glen, E & Sherwin C (2002). Cage colour preferences and effects of home cage colour on<br />

anxiety in laboratory mice. Centre for Behavioural Biology, Department of Clinical Veterinary<br />

Science. University of Bristol<br />

Goldstein, Kurt (1942). Some Experimental Observations Concerning the Influence of Colors<br />

on the Function of the Organism. Archives of Occupational Therapy, 147-151.<br />

Gustavsson, Bengt (red.). Kunskapande metoder inom samhällsvetenskapen, Malmö: 2007<br />

Hartman, Sven (2003). Skrivhandledning för examensarbeten och rapporter. Stockholm: Natur<br />

och Kultur<br />

Hauschka Stavenhagen, Margarethe, (1988). Konstnärlig Terapi. Trosa: Telleby Bokförlag<br />

Holme, Idar Magne & Solvang, Bernt, Krohn (1997). Forskningsmetodik. Om kvalitativa och<br />

kvantitativa metoder. Lund: Studentlitteratur<br />

Kandinsky, Wassily (1990). Om det andliga i färgen. Göteborg: Vinga press<br />

Klarén, Ulf (1996). Vad är färg?. Stockholm: HLS Förlag<br />

Kvale, Steinar (1997). Den kvalitativa forskningsansatsen. Lund: Studentlitteratur<br />

Kwallek, Nancy; Soon, Kokyung; Lewis, Carol M. (1998). Effects og office interior color on<br />

workers´ mood and productivity. Perceptual and Motor Skills. Vol. 66. 123-128<br />

Lagercrantz, Hugo (1998). Barnets hjärna. Stockholm: Carlssons Bokförlag<br />

Lewis, Carol; Kwallek, Nancy; Robbins, Ann (1988). Effects of office interior color on<br />

worker´s mood and productivity. Perceptual and Motor Skills. Vol 66, No 1, 123-128<br />

Lindgren, Gerd (1994). Fenomenologi i praktiken. I: Starrin, Bengt & Svensson, Per-Gunnar<br />

(red). Kvalitativ metod och vetenskapsteori. Studentlitteratur: Lund<br />

Lundahl, Gunilla. Arkitekturen som MEDspelare. Pedagogiska magasinet. Nr 1, 2008.<br />

Metha, Ravi; Zhu, Rui (2009). Blue or Red? Exploring the Effect of Color on cognitive Task<br />

Performances. Science Express. Vol. 323. No 5918. 1226-1229<br />

Nationalencyklopedin (1996). JS.<br />

Naz, Kaya & Epps, Helen (2004). Relationship between color and emotion: A study of college<br />

students. College Student Journal, Vol. 38, 396-405<br />

Neuschütz, Karin (1997). Våra tolv sinnen. Aspekter på Rudolf Steiners sinneslära. Stockholm:<br />

Levande Kunskap<br />

52


Patel, Runa & Davidsson, Bo (2003). Forskningsmetodikens grunder. Att planera, genomföra<br />

och rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur<br />

Read, Marilyn A (2007). Sense of place in Child Care Environments. Early childhood<br />

Education Journal, Vol. 34, No. 6, June<br />

Repstad, Pål (1999). Närhet och distans. Kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. Lund:<br />

Studentlitteratur<br />

Ritter, Christhild (2006). Den röda tråden, att hitta lagbundenheter sammanhang och mening i<br />

sitt liv. Sstockholm: Vidavinge Förlag<br />

Ritter, Cristhild (1997). Waldorfpedagogik. Stockholm: Liber<br />

Ryberg, Karl (1991). Levande färger. En bok om färgernas dolda psykologi. Västerås: Ica<br />

Bokförlag<br />

Ryberg, Karl (1999). Färger i vardagsliv och terapi, En bok om färgernas stimulerande effekt.<br />

Västerås: ICA Bokförlag<br />

Smith, Dianne (2007). Color-Person-Environment Relationships. School of Design, Queensland<br />

University of Technology. Australia.<br />

Steiner, rudolf (1975). Färgens skapande värld. Stockholm: Antroposofiska Bokförlaget<br />

Steiner, Rudolf (1995). Läkepedagogisk kurs. Järna: Telleby Bokförlag<br />

Steiner, Rudolf (1995). Människan och konstarterna. Södertälje: Kosmos Förlag<br />

Steiner, Rudolf (1995). Om färgernas väsen. Järna: Kosmos Förlag<br />

Steiner, Rudolf (2001). Konstskapande färgupplevelse. Stockholm: Levande Kunskap<br />

Steiner, Rudolf (2004). Barnets uppfostran från andevetenskapens synpunkt. Järna:<br />

antroposofiska Bokförlaget<br />

Steiner, Rudolf (2006). Allmän människokunskap som grundval för pedagogiken. Järna: Telleby<br />

Bokförlag<br />

Stenqvist, Nils & Åstedt, Mats (1984). Om färgsättning i allmänhet och om lasyrfärger i<br />

synnerhet. I: Färgbygge (1986). Färgen i vår miljö. Texter till temat arkitektur och färg särskilt<br />

den transparenta färgens möjligheter. Järna: Färgbygge<br />

Stockmeyer, E A Karl (1982). Rudolf Steiner´s Curriculum for Waldorf Schools. Stuttgart:<br />

Rudolf Steiner Verlag<br />

Stone, Nancy J. Designing effective study environments. (2001). Journal of Environmental<br />

Psychology. Vol 21. 179-190<br />

Sällström, Pehr (1996), Goethes färglära. Järna: Kosmos Förlag<br />

Valdez, P.; Mehrabian, A. (1994). Effects of colors on emotions. Journal of Experimental<br />

Psychology. Vol. 123. 394-409<br />

Wurtman, RJ (1975). The effects of light on the human body. Scientific American. Vol 233, No<br />

1, 69-77<br />

53


Zentner, Marcel R. (2001). Preferences for colours and colour-emotion combinations in early<br />

childhood. Developmental Science. Vol 4. 389-398<br />

54


Bilagor<br />

1. Samtalsram för respondentintervju/<br />

Förberedelsematerial till pedagoger<br />

Hej!<br />

Nedan lämnar jag några frågeställningar att fundera kring i förväg, inför ett samtal/öppen<br />

intervju, angående förskolans tankar kring färgsättning och färganvändning i dess miljö.<br />

Temat kommer att användas i min examensuppsats på <strong>WLH</strong>.<br />

Betänk att färgen i en interiör miljö kan gälla såväl väggar, golv och tak, som färgen på personal<br />

och barns kläder, liksom inredning (exempelvis textilier på årstidsbord) och material<br />

(exempelvis kritor och leksaker)!<br />

• Hur, av vem eller vilka (och ev. när) utformades förskolans utseende som det ser ut<br />

idag?<br />

• Vad känner du till om/kan du berätta något om förskolans färgsättning? (främst<br />

fokuseras här på interiör färgsättning, men kanske också uppgifter om exteriör sådan?)<br />

• Har du egna erfarenheter (känslointryck, associationer) av, åsikter eller kunskap om hur<br />

människan påverkas av miljöns färgintryck?<br />

• Känner du till några teorier angående färg (exempelvis som stimuli, perception eller<br />

som väsen i sig) och hur det appellerar till människans sinnen? Om så är fallet,<br />

använder du, eller förskolan er medvetet av dessa inom den pedagogiska verksamheten,<br />

Och i sådana fall hur?<br />

• Känner du till, eller använder sig förskolan av Steiners tankar om motsatsfärgernas<br />

betydelse för barnet?<br />

• Anser du att färgsättningen i förskolans miljö har betydelse för den pedagogiska<br />

insatsen, och i sådana fall, på vilket sätt?<br />

• Har du erfarenheter av, eller tankar om att färg som stimuli kan verka stressande<br />

respektive lugnade på barnet?<br />

• Anser du det vara av särskild vikt, om den pedagogiska miljön verkar som en<br />

skönhetsupplevelse för barnet?<br />

• Har du kunskap/åsikter om hur man bör använda specifika kulörer i arbetet med barn,<br />

och om så är fallet, Varför? Nedan har några kulörer nämnts för att underlätta ev.<br />

reflektioner och tankar.<br />

55


-röd<br />

-rosa<br />

-orange<br />

-gul<br />

-grön<br />

-blå<br />

-violett<br />

-indigo<br />

-svart och vit<br />

-grå och brun<br />

(Tankar om ev. annan färgnyans än ovan nämnda, får också tas upp!)<br />

Dessa frågor är menade att fungera som inspiration i tankarna kring förskolemiljöns<br />

färganvändande. Känn dig fri att besvara/ berätta om det du själv vill i anknytning till färgen,<br />

inom den pedagogiska och/eller personliga ramens område. Här är jag intresserad av just dina,<br />

pedagogens, personliga tankar och erfarenheter av förskolans miljömässiga användande av färg<br />

och dess betydelse!<br />

Tack!<br />

Hälsningar <strong>Johanna</strong> <strong>Hellsten</strong><br />

Tel: xx xxxxxxx<br />

Mailadress:<br />

56


2. Intervjuredovisning<br />

Nedan kommer sex intervjuer att sammanfattas. Dessa bygger på samtal gjorda med tre<br />

pedagoger på skilda waldorfförskolor och tre kunniga inom olika yrkesområden som har med<br />

färgsättning att göra. Varje intervju inleds med redogörandet för ett ”samtalets kontext” och<br />

avslutas med en genomgång av vad som framkommit ur intervjun.<br />

Jag vill vara tydlig med att redogöra för att det handlar om min egen beskrivning, och<br />

kvalitativa tolkning av mötet med respondenten/informanten, och de samtal som förts. I vissa<br />

fall har intervjupersonen korrigerat materialet, medan textmassan i andra, baseras på min egen<br />

sammanfattning och upplevelse av vad som sagts.<br />

Intervju 1, Pedagog A<br />

Samtalets kontext<br />

Pedagog A har arbetat tio år inom waldorfförskolan, och dessförinnan som dagmamma och på<br />

kommunal förskola. Jag får tid till en telefonintervju på ca 15 minuter, 2009-09-10. Pedagogen<br />

har inte velat sätta sig in i några frågor i förväg (se bilaga 1: Samtalsram för respondentintervju/<br />

Förberedelsematerial till pedagoger), och inte velat korrigera materialet i efterhand.<br />

Samtalet kantas av jäkt och stress från bådas sida, då tidpunkten för intervjun plötsligt måst<br />

ändras från ett samtal på tu man hand till att bli en relativt kort telefonintervju, då personal<br />

saknas på förskolan i fråga. Vi försöker båda att vara så tydliga och konkreta som möjligt i våra<br />

frågor och svar. Dock får intervjun även dras med en dålig telefonmottagning, varpå det ibland<br />

är svårt att höra vad som sägs.<br />

Sammanfattning av samtal<br />

Pedagog A, anser att det är av stor betydelse att den pedagogiska miljön verkar som en<br />

skönhetsupplevelse för barnet: Då jag arbetat inom den kommunala förskolan innan jag<br />

utbildade mig inom waldorfpedagogiken, har jag sett och kunnat jämföra de olika<br />

omgivningarna. Och efter min första praktik som faktiskt var här, just på denna lekskola, med<br />

sin underbara miljö, blev det hela så tydligt och självklart för mig! Jag fick så starka upplevelser<br />

av de vackra färgerna som förskolan inretts i. När jag tänker tillbaka på den vanliga skolan<br />

möttes man av antingen tråkiga gråvita väggar eller osmakligt inredda rum. Jag minns speciellt<br />

ett rum som målats i starkt brunt och orange, det s k Djungelrummet , dit inte ens barnen ville<br />

gå in. Och ville dem det, var det för att springa och skrika.<br />

Som barn behöver man en lugn miljö, där inga väggar tapetserats fulla av information på lappar<br />

och dylikt. Om barnen utsätts för alltför många starka färgintryck och matas med en massa<br />

information samtidigt, så kan jag tänka mig att deras sinnen blir avtrubbade, säger pedagog A.<br />

Det ges idag inte fullt utrymme för de små barnens möjligheter att i lugn och ro få reflektera<br />

över tillvaron, och att få skapa själva. Om färgerna i omgivningen är milda och inte så<br />

påträngande, utförda i lager-på-lager och i skiftningar, så som det ser ut inom waldorfförskolan,<br />

kan de ge upphov till att barnen själva kan fantisera och kanske t o m börja urskilja levande<br />

figurer ur färgen! Det ges en frihet och en möjlighet till att utvecklas till det man vill.<br />

Utifrån en kulturell påverkan, kan man idag också se att föräldrarna sätter på sina barn skrikiga<br />

färger och tröjor med stora tryck. Kanske väljer mamman att sätta på sin flicka bara rosa kläder.<br />

57


Mamman och pappan styr väldigt mycket, vare sig det är omedvetet eller medvetet vilka färger<br />

och meddelanden som barnet, skall ha på sig. Det kan ju vara tråkigt när det blir för mycket,<br />

men här på förskolan väljer vi att inte göra någonting åt det. Föräldrarna bestämmer i alla fall,<br />

vad vi än säger och tycker om kläd- och färgval, vad deras barn skall ha på sig. Är de inte<br />

mogna för informationen, så spelar det ingen roll vad vi säger. När det handlar om pojkar och<br />

rosa färg, som vissa pappor kanske inte vill att de använder, har jag aldrig sett en pojke som<br />

protesterat mot att leka i vårt rosa rum.<br />

När det handlar om bakomliggande teorier för färgsättning, uppger pedagog A, att miljön på<br />

förskolan utformats, genom att färgsättarna som anlitats haft anknytning till målaren Fritz<br />

Fuchs, vars teorier utgår ifrån Goethes färglära, på ett vanligt, waldorfpedagogiskt sätt. I<br />

färgläran talar man ju ofta om motbilder och om hur grundfärgen påverkar oss. Färgupplevelsen<br />

är så viktig, och påverkar oss så starkt. Den går rätt in i oss! Men det är också en fråga om hur<br />

starkt man skall hårdra teorierna i praktiken. Man kan ju ha en färdig uppfattning om att ett<br />

lekrum skall vara rosa. Men när exempelvis mannen som skulle måla väggarna i vårt lekrum<br />

arbetade, använde hans sig av lila färg. Frågade man honom om varför, så sa han bara att: ”Nej,<br />

jag känner att det skall vara violett i det här rummet”. Så jag tror att man måste vara formbar<br />

och se till hur platsen och omgivningen påverkar samspelet med färgen. Man får inte vara<br />

dogmatisk, utan bör se till vilka barn som skall vistas i byggnaden, och vad som passar in.<br />

Helhetsupplevelsen och färgsättningen i miljön är viktig, anser pedagog A och menar att de tar<br />

hänsyn till att textilier i verksamheten, pedagogens kläder och att generell färgsättning passar<br />

ihop. Den svarta kritan utesluts också. Varför vet inte pedagogen.<br />

Pedagog A har heller inte i praktiken uppmärksammat vad Steiner (2004) skriver om<br />

komplementärfärgen och dess förhållandevis starkare inverkan än den primära färgen, på<br />

barnets inre upplevelse. Men framhåller vad som tidigare sagts, att miljöns färgmässiga<br />

utformning är väldigt viktig för barnets välbefinnande.<br />

Intervju 2, Pedagog B<br />

Samtalets kontext<br />

Samtalet har hållits i ca femtio minuter på förskolans område, 2009-09-22. Pedagogen har<br />

arbetat många år som waldorflärare men arbetar nu som waldorfförskollärare i en relativt<br />

nystartad verksamhet som drivs av pedagog B och ytterligare en pedagog, på landsbygden<br />

utanför Stockholm. Pedagog B har före samtalet fått ta del av de frågeställningar (se bilaga 1:<br />

Samtalsram för respondentintervju/ Förberedelsematerial till pedagoger) som utgör ramar för<br />

samtalet. Intervjun har bandats och transkriberats. Pedagogen har dock avböjt en korrigering av<br />

materialet i efterhand.<br />

Vi slår oss ned i soffan med en kopp kaffe och en kaka. Vi kan tala ostört i ca 50 minuter, sånär<br />

som på pedagogens regelbundna små turer till fönstret för att då och då titta till att allting står<br />

rätt till med barnen som leker ute på naturtomten, liksom att telefonen ibland ringer, eller att nya<br />

vedträn skall kastas in i kaminen för att få fart på värmen igen!<br />

Sammanfattning av samtal<br />

Pedagog B tänker att Arne Klingborgs ord om att vad som påverkar människan allra mest, och<br />

oftast på ett omedvetet sätt i en miljö där vi vistas dagligen, är arkitekturens utformning. Däruti<br />

ingår även färgsättning. Man måste vara otroligt stark för att för att överbrygga den negativa<br />

inverkan som en mycket fyrkantig miljö har på människan, tror pedagog B.<br />

58


Waldorfförskolan i fråga, där pedagog B arbetar, är nyrenoverad och färgsatt utifrån de två<br />

förskollärarnas egen känsla av vad som passar in och upplevs som vackert. Vi har inte utgått<br />

ifrån några speciella teorier om hur en specifik färg skulle påverka barnet när vi laserat, men vi<br />

tänker att barnen skall omges av en varm färgsättning som kan bli till ett uppbyggande stöd i<br />

deras utveckling uppger pedagog B:<br />

Barnen skall helst inte ha för mycket kalla färger omkring sig… blå färg är inget fel, man kan<br />

gott ha det i en förskola, men den skall inte dominera och omhölja hela barnet. Vitt tycker jag<br />

också att man kan undvika. Det har jag upplevt, och upplever man om man bott i helt vitt och<br />

sedan jämför med annat. Det är inget fel med vitt om man har trångt, eftersom det ger en<br />

känsla av rymd. Men om man håller sig till barn skall det vara milt dämpade färger över<br />

lag… Jag kanske låter väl mycket antroposofisk nu, men jag kan tänka mig att det har att göra<br />

med det organiska. Organen och livskropp skall byggas upp. Livskrafter skall byggas under<br />

småbarnstiden… Det blå är mer en intellektuell färg, den är stillhet och har inte så mycket<br />

värme, samtidigt som den mörkblå kan vara omhöljande. Men det är skillnad på barn och<br />

vuxna. Det ligger nog någonstans där, att den kanske inte är så uppbyggande, om man har för<br />

mycket av den färgen. Den tilltalar intellektet för starkt (pedagog B, 2009-09-22).<br />

Pedagog B berättar vidare om att ett privat intresse finns angående färgens natur och<br />

färgsättning. Dock skulle jag inte kunna hålla ett föredrag om färg, men jag har läst en del för<br />

länge sedan, uppger denne. När jag jobbade i waldorskolan har jag fått följa färgsättningen så<br />

som den där ser ut, med början i det röda och en genomgång av färgerna upp till det blå. Det var<br />

häftigt att få uppleva! I den vanliga skolan där jag också jobbat är inställningen till hur färgen<br />

påverkar oss helt okänslig. Man brydde sig inte om man blandade knallorange och knallgrönt<br />

hursomhelst på stolar och bord, och huller om buller med allting! Det första jag gjorde när jag<br />

började arbeta på den skolan var att finna en stol som var harmonisk i sin färg, sedan valde jag<br />

ut en stolsdyna som matchade i samma färg. Pedagog B säger:<br />

Kollegorna skrattade åt mig för att jag brydde mig om färgen i miljön, men jag kunde bara<br />

inte med det neongröna! Speciellt en lärare sa till mig: ”Nämen herregud, jag bryr mig inte<br />

om sådant där, men det är kul att du gör det! Jag undervisar bara.”. Då menar jag att man<br />

stänger av sinnena, för är man öppen för saker, tror jag även att barnen blir öppna och får en<br />

känslighet. Att vara känslig är ju faktiskt en styrka om man lyckas bli stark i sitt inre<br />

successivt (Pedagog B, 2009-09-22).<br />

Pedagog B: Hur färgen påverkar barnets välmående handlar om när det vistas i en och samma<br />

miljö under en längre tid. Färgen verkar på ett subtilt sätt, liksom i bakgrunden. Färgseende har<br />

också att göra med inlevelse. Och om man som vuxen är okänslig i hanteringen av färg, då för<br />

man över detta till barnen som också riskerar att bli lite avtrubbade. Dock inte alla barn, för man<br />

är ju olika sinnad, hur lätt man påverkas i sitt inre. Men i dagens värld har vi stor respekt för de<br />

grövre sinnena, medan färgseendet och de känsligare sinnena inte värderas lika högt eftersom<br />

det handlar om något otroligt subtilt. Men i den vanliga förskolan är allt ofta skrikigt i sin<br />

inredning och i leksaker:<br />

Det är helt okänsligt, fullständigt okänsligt i den vanliga förskolan och nu är jag<br />

generaliserande, vilket man aldrig skall vara för det finns massor med undantag hela tiden,<br />

men ändå, generellt sett, så har man mycket starka färger hela tiden, och kontraster som man<br />

hela tiden jobbar med… Då brukar jag säga att föräldrar väljer medvetet att inte sätta<br />

59


hörlurar på sina barn med 130 dB i… medan en skrikig färgsättning är något helt<br />

ouppmärksammat (pedagog B, 2009-09-22).<br />

Här på förskolan är vi absolut inte dogmatiska i vår syn på färg. Men vi tänker på helheten och<br />

arbetar medvetet med exempelvis årstidsbordets färger. Det tror vi är viktigt. Det hela går nog<br />

mest på känsla, men i någon mån också på teorier. Vi drar som typisk waldorfförskola för våra<br />

rosa gardiner för fönstren när vi skall vila, vilket skapar ro och ger en fin stämning. Det rödrosa<br />

har ju en aktivitet i sig, men ger ändå ett lugn i det inre. Någonstans i bakhuvudet finns något<br />

jag läst om det där för längesedan, säger pedagog B, och fortsätter, En värme i färgsättningen<br />

och kanske i pedagogens kläder är mycket viktigt. Vi har inga skrikiga reklamtryck på våra<br />

tröjor, eller använder helsvart eftersom det inte riktigt känns bra. Idag kom vår nya medarbetare<br />

med svart huva på tröjan som han hade på sig utomhus… och det kändes inte riktigt bra… Men<br />

jag anser, säger pedagog C, att den absolut viktigaste färgen är den från dem vuxna, och vad de<br />

ger av värme, och förmedlar som personer. Får barnen den värmen, skulle man i princip kunna<br />

driva en förskola i ett skjul, och ändå få det att fungera!<br />

Vad det gäller pedagogens medvetenhet om komplementärfärgens betydelse och inverkan på<br />

barnet, svarar denne att ingen personlig kunskap finns, i frågan. Men om det skulle vara så att<br />

exempelvis gul färg vid en matplats, är vanligt förekommande, för att det kan verka uppiggande<br />

och socialt, som du nämner (pedagogen vänder sig till mig i frågan), är det ju intressant att vi<br />

just valt ett gult golv, och gulaktig färg att måla vårt kök i! Och då skulle alltså det gula också<br />

påverka barnet tvärtom, så att det upplever blått, som är lite lugnande… Jamen, det här var ju<br />

intressant, utropar pedagog B!<br />

Intervju 3, Pedagog C<br />

Samtalets kontext<br />

Intervju 3 äger rum på en waldorfförskola utanför Stockholm 2009-09-23. Pedagog C är<br />

nyutexaminerad waldorfförskollärare sedan snart ett år tillbaka och har tagit del av temats<br />

frågeställningar (se bilaga 1: Samtalsram för respondentintervju/ Förberedelsematerial till<br />

pedagoger). Intervjun har bandats och transkriberats. Pedagog C har inte velat korrigera<br />

materialet i efterhand.<br />

Vi tar en tur för att titta på förskolans miljö, slår oss sedan ned för att tala ostört ca 25 min, en<br />

tid som pedagogerna i verksamheten egentligen behöver utnyttja till egen samtalstid, har jag fått<br />

veta, men att en stund ändå kan avsättas för att vara mig behjälplig, och samtala med mig kring<br />

mitt tema.<br />

Sammanfattning av samtal<br />

Privat har jag varit färgmedveten på så sätt att jag känt efter hur en färg tilltalar mig, säger<br />

pedagog C och fortsätter, men i det pedagogiska har det inte förts fram i ljuset direkt. Färg är<br />

inget vi talar om på kollegiet här på förskolan. Men jag tror också att det beror på att vi arbetar<br />

så väl ihop, så det finns nog med en undermedveten tanke om hur utformningen av miljön skall<br />

vara. Sedan jag började arbeta har det jag själv, tidigare känt, angående färg förtydligats, på så<br />

sätt att jag förstår att det faktiskt har en betydelse för andra också. Ibland har jag slagits av ahakänslor,<br />

som när jag kom på att blått faktiskt kan inverka lugnande på människor! Jag har ingen<br />

direkt kunskap om teorier bakom färgsättning och så, men det jag fick i form av<br />

målningsundervisning under min utbildning har varit otroligt värdefullt. Det har fått mig att<br />

förstå vad jag tidigare tänkt och känt om färg. Det blev en bekräftelse på mina egna känslor.<br />

60


Färgen behandlades utifrån sin kvalitet och inte så mycket efter teknik. Jag tror att man kan bli<br />

väldigt påverkad av färg, säger pedagog C.<br />

På den här förskolan är föräldrarna väldigt delaktiga och har själva utfört en del av<br />

färgsättningen, i samråd med de pedagoger som då arbetade här. Jag tror också, fortsätter<br />

pedagog C, att den som startade förskolan hade bestämda tankar och var medveten om hur det<br />

skulle vara, eftersom hon var både waldorfförskollärare och inredningsarkitekt. Men vi har valt<br />

att ha väldigt milda färger i vår omgivning. På så sätt har jag heller ingen erfarenhet av hur<br />

starka och röriga färger påverkar barnet, eftersom miljön inte alls ser ut så här. Vi har också<br />

laserade väggar som gör färgen mer vilsam för barnen. Vi vill inte framföra direkt plottriga<br />

mönster på väggarna, eller på våra kläder, utan vill skapa en lugnande atmosfär. Alla våra lektyg<br />

är neutralt färgade, fast i färg, om du förstår vad jag menar? Det skall inte vara givet att ett<br />

kojtak måste byggas utav ett brunt eller svart skynke, utan att också ett rosa kan gå bra. Vi vill<br />

inte ha några chockfärger, eller påträngande färger som stör barnet. Det skall inte finnas sådant<br />

som distraherar barnen i deras lek. Jag vet ju själv hur jag kan reagera på en stark färg, hur den<br />

kan påverka mig så att det blir svårt att koppla av, man blir så att säga lite uppskruvad. Så tror<br />

jag också att det är för barnen. De påverkas antagligen likadant.<br />

När det handlar om komplementärfärgers verkan, uppger pedagog C, så har jag ingen erfarenhet<br />

kring dem… Men det är ju intressant att du nämner det (pedagogen vänder sig till mig då jag<br />

berättat om Steiners uttalande kring detta i Barnets uppfostran från andevetenskapens synpunkt,<br />

2004), för i vårt kök har vi nyligen bytt gardiner, från curryfärg till blått. Det var en förälder<br />

som kom med dem när terminen började och tyckte att: ”Det här blir jättebra, och blå som är en<br />

så lugnande färg…”. Men vi har aldrig haft en så livlig grupp vid matbordet som den här! De är<br />

inte stökiga, men mycket glada och pratiga. Det är ju svårt att säga att det bara skulle handla om<br />

färgen… Vi har ju tänkt att det handlar om sammansättningen av barn. Men kanske skall vi nu<br />

prova att byta gardiner och se om det gör någon skillnad!<br />

Pedagog C säger att: Här tänker vi på helheten och arbetar mycket efter årstidernas skiftningar.<br />

Färgerna på årstidsbordet följer naturens rytm. Och jag tänker, säger pedagog C, att det är<br />

viktigt att leva sig in i naturens färger. På en förskola i staden, som jag tidigare praktiserade på,<br />

upplevde jag att det var asfalt överallt och man kände knappt någon skillnad på årstiderna. Men<br />

där var det intressant att se att pedagogerna som arbetade liksom färgade sitt tal, och på så sätt<br />

förmedlade naturens färgstämningar.<br />

Angående den svarta färgen, är det inget vi använder här. Den så att säga väcker ingenting hos<br />

barnet. Så är det med det vita också i viss mån, det appellerar inte till barnet. Vitt och svart är<br />

intetsägande. Dessutom är ju svart en lite låg färg, d v s att den känns lite dyster. Vi vill ha vår<br />

förskola i ljusa, och varma färger för att få det ombonat. Men vi har också en färgklick som<br />

känns väldigt bra! Det är en klarröd matta vi köpt in och som barnen har samling på. De är<br />

väldigt glada för sin ”samlingsmatta” och tycker om den. Den känns lite som en samlande punkt<br />

i rummet. Men i övrigt försöker vi hålla de varma och milda färgerna. Det skall kännas<br />

behagligt att komma in hos oss. Ljuset ligger på fint och färgsättningen funkar året om, till varje<br />

årstid, uppger pedagog C, och berättar om förskolans tankar om interiör färgsättning:<br />

Det skall kännas välkomnande och ombonat. Man skall kunna finna en värme i rummet, och<br />

som skapar en trygghet därifrån barnen kan utvecklas. Man vill få fram en vilja att vara här,<br />

från barnets sida (pedagog C, 2009-09-23)<br />

61


Intervju 4, Fritz Fuchs<br />

Samtalets kontext<br />

Samtalet på ca 1 h och 50 minuter, äger rum på Kristofferskolans område, 2009-09-10. Jag<br />

möter Fritz Fuchs, färgsättare med gedigen erfarenhet av utformning och färgsättning av<br />

antroposofiska verksamheter, såväl som annan offentlig och privat miljö. Vi vandrar omkring på<br />

området och Fuchs visar på och talar om platsens utförande. Samtalet är bandat och<br />

transkriberat, men någon korrigering från informantens sida har inte utförts.<br />

Fritz Fuchs reste som elev till målaren Arne Klingborg från Tyskland till Sverige. Han har<br />

färgsatt ett sextiotal skolor runtomkring i Europa, och ca trettio förskolor.<br />

Jag möter den lite äldre mannen i mossgrön kostym på Kristofferskolans café. Jag uppfattar<br />

honom som till en början något reserverad, men mycket tillmötesgående och engagerad i ämnet.<br />

En urdrucken kaffekopp och halv minut senare, ger vi oss av på den färgens- och arkitekturens<br />

upptäcktsfärd som Fuchs gärna vill invitera mig till, trots tidsbrist. Det hör inte till<br />

vanligheterna, får jag förstå, att han vistas i Stockholm, men eftersom han ändå skulle förbi<br />

skolans område för att utföra lite reparationsarbeten, ansågs samma tidpunkt för en intervju vara<br />

lämplig.<br />

Promenaden bland högljudda skolelever på rast, och otaliga ”beundrare”, är hektisk och blir ofta<br />

avbruten av tidigare arbetskollegor och lärare som nyfiket uppmärksammar, gärna vill ta i hand,<br />

presentera sig och visa sin uppskattning, inför denna auktoritet! Skolbarn stojar högljutt, spikar<br />

på sina husbyggen, springer framför, runt och bakom oss. Vi stannar upp vid pingisbordet ute på<br />

stenhällen för en stunds samtal, fortsätter vidare in i olika klassrum, kikar in i aulan, rör oss<br />

nedåt området, och avrundar samtalet efter en timme på waldorfförskolans veranda.<br />

Jag uppmärksammar glittret i hans ögon och tolkar det som ett genuint uttryck för hans<br />

passionerade förhållande till färg och arkitektur, då han för en aktiv, och kanske något naiv<br />

lyssnare, får beskriva färgens under! Själv vill jag gärna styra samtalet efter mina egna ramar<br />

och frågeställningar, men får nästintill endast lyssna, nicka och följa med. I mitt inre pågår<br />

febril aktivitet föra att memorera samtalet i sin helhet, i händelse av bandinspelningens<br />

misslyckande. Känslan infinner sig att det bara är att ösa ur denna ”mänskliga färgsättningens<br />

informationsbrunn”, men att rätt frågor måste ställas för att dra fram vad jag söker.<br />

Sammanfattning av samtal<br />

Jag ser skolan som en plats där barn skall få vara barn. Därför är det olyckligt att man i Sverige<br />

fokuserar så mycket på att institutionalisera skolgången, och att förskolan räknas som en del av<br />

skolan. Då tycker jag att det känns bättre i Norge där man kallar det för ”børnehage”, eller<br />

”kindergarten”, som i Tyskland, säger Fuchs.<br />

Vi går ut ifrån cafeterian, tittar på utformningen av ettan till treans klassrum, och slår oss ned<br />

vid ett pingisbord på en stenhäll på skolgården. Barnen springer och leker högljutt omkring oss.<br />

Jag får spetsa öronen för att höra vad som sägs.<br />

Fuchs berättar att han arbetat i drygt fyrtio år, och rest ifrån Tyskland för att antas som elev till<br />

målaren Arne Klingborg. Vi talar vidare om utformningen av det waldorfpedagogiska<br />

Kristofferskolans klassrum. I de lägsta klasserna börjar barnen sin skolgång i närvaro av den<br />

varmröda färgskalan. Dekorativa element som sagobilder i taket har utförts, men i övrigt är<br />

tanken att skapa en enhetlig färgsammanhållning i rummet. Det blir en helt annan ro i<br />

sammanhanget, när allt är underordnat en grundstämning, menar Fuchs. Det skall kännas tryggt<br />

62


och ombonat. Idén är att barnen skall kunna orientera sig efter färgsättning. De skall veta var<br />

deras eget ”hem” är, för att känna sig trygga. I takt med att barnen växer och byter<br />

klassrumstillhörighet, växer arkitekturen, på så sätt att det blir högre i tak, och färgerna<br />

förändras. I de lägre klasserna är ju rummen något mindre, och anpassade efter små människor.<br />

Men det är heller inte bra när arkitektur och färg ter sig likt en grottatmosfär. Det är<br />

förskräckligt! Det måste finnas luft och tak att växa i!<br />

Jag menar att arkitektur och färg hänger intimt samman, säger Fuchs. Och liksom Goethe talar<br />

om metamorfos, har vi här försökt att bygga på ett sådant sätt att det ger barnet utrymme att<br />

utvecklas. Arkitekter av idag är väldigt fokuserade på att tänka i ett additivt system där man<br />

radar upp byggnader efter varandra. Men jag går helst emot systemen och vill inte utveckla fasta<br />

principer. Jag menar att en metamorfosprincip handlar om någonting annat, och det stora och<br />

det lilla har med varandra att göra. Det handlar om upplevelsen av proportioner. Därför vore det<br />

otänkbart att klassrummen såg likadana ut från klass ett till tolv. Barnet kräver olika<br />

miljöimpulser att utvecklas ur, i olika åldrar.<br />

Att alla klassrum i många skolor ser likadana ut, med bara ett par nummer eller namn som<br />

skiljer dem åt, är slöseri med mänsklig energi, eftersom man då, för varje ny lektion, måste<br />

bygga upp en atmosfär kring den aktivitet som där skall pågå. Från början var allting här målat i<br />

”Stockholmsvitt”, och min ansats har varit att försöka motarbeta 60-talets uttryck.<br />

Fönsterkarmarna och elementen hade sin bestämda vita färg och ingenting var särskilt anpassat<br />

till en utveckling ur barnens, och ett mänskligt perspektiv.<br />

Det är också viktigt att använda riktiga material som puts, trä och betong. Men ofta förknippas<br />

det som är ”waldorf” med något ”naturligt”, hemsnickrat och ytor täljda med kniv, men så är<br />

inte fallet, menar Fuchs. Det handlar lika mycket om experimentella byggen i stål och betong.<br />

Hyvlade brädor i trä är ju också denaturaliserade, det är ju inte så man ser dem i skogen! Genom<br />

att bestryka materialet med färg levandegör man det igen.<br />

Jag försöker i min färgsättning se till rummets funktion. Men med funktion menar jag mer de<br />

emotionella förhållandena mellan rum och människa:<br />

Det finns två aspekter i det där med materialet. Det ena är en slags biologisk effekt, alltså<br />

emotioner i materialet, och det andra är färgen, det emotionella eller det ockulta eller vad vi<br />

skall säga, och som är på ett annat sätt i klass tolv, än när man börjar i skolan<br />

(Fuchs, 2009-09-10).<br />

Vi går vidare igenom klassrumsbyggnaderna, och in i aulan. Någon spelar på pianot. Andra<br />

kommer fram för att samtala och hälsa på Fuchs.<br />

Fuchs: Du ser de här blå bänkarna… Vi skickade efter specialblandad färg ända ifrån Åland!<br />

Men det är vackert, fast de idag blivit mycket slitna. Ljuset faller också väldigt vackert här på<br />

det blå och röda, ser du. Rummet skall som här, vara en social utvecklingsplats…<br />

<strong>Johanna</strong>: Vad är tanken bakom den här laseringstekniken av väggarna?<br />

Fuchs: Dels att skavankerna inte upplevs som så tydliga, som när något är heltäckande målat, då<br />

det också är mycket mera känsligt som material. Men jag menar också att vårt öga inte är skapat<br />

för att se en heltäckande färg. Det är inget som man kan finna i naturen:<br />

I naturen är det alltid polycromt, eller så är det /…/ olika strukturer som ger en sammansatt<br />

bild. Det är aldrig det där hundraprocentigt monocroma, och det är egentligen en hård<br />

påfrestning för ögat. Och det kan inte bilda komplementärfärgen och därför känner man…<br />

63


alltså människor har ofta sagt, man kan andas på ett bättre sätt /…/ nämligen ögat kan andas<br />

och bilda komplementärfärgen. Det är att andas ut för ögat (Fuchs, 2009-09-10).<br />

Vi går genom förskolans gård, ser oss omkring inomhus där Fuchs färgsatt och utformat<br />

interiören för snart fyrtio år sedan, vi sätter oss på en bänk på verandan utanför. Barn skriker<br />

och leker.<br />

Här har jag tänkt att hela gården skall vara en lekplats, eller rättare sagt att lekplatsen skall vara<br />

ett rum, därför har jag målat betongen i olika färger här, som du ser, Fuchs pekar på<br />

regnbågsfärgad betong vid husgaveln.<br />

Här ser vi trappräcket som gjorts flerfärgat för att trappan inte skall verka stel i sammanhanget,<br />

och bjuda in till att gå upp och ned i den. Den här färgsättningen är ifrån 1970, det är otroligt att<br />

färgen hållit så väl. Tänk på alla små händer som här har hållit överallt!<br />

<strong>Johanna</strong>: Är allt bara målat med jordpigment?<br />

Fuchs: Nja, bindemedlet är inte så nyttigt, men om man skall kunna måla färgövergångar som<br />

flyter in i varandra som du ser här, krävs pulverpigment. Jag har blandat själv. Och här:<br />

Tempera och olja... Detta kan man inte göra med plastmaterial. Det krävs riktiga färger.<br />

<strong>Johanna</strong>: Hur tänker du kring valet av färg till respektive rum, arbetar du mest intuitivt eller<br />

anser du att det finns många teorier bakom varför det just är rosa här, blått där och gult i<br />

köket…?<br />

Fuchs: Ja… alltså det gula är mer kommunikativt än blått, blått skall man inte ha i ett matrum.<br />

Och om man tänker på första klass i skolan så skall de ju ha lite rött. Sen handlar det om<br />

klangen de olika rummen sinsemellan… Fuchs visar mig omkring, ser sig själv intresserat<br />

omkring, stryker över möblerna och berättar någon liten berättelse om varje sak vi passerar.<br />

Jag fortsätter med att fråga om Fuchs erfarenheter kring komplementärfärgernas verkan på<br />

barnet, och berättar om vad Steiner skrivit i Barnets uppfostran från andevetenskapens<br />

synpunkt; Om hur man bör sätta på det aktiva barnet en röd tröja för att på så sätt framkalla det<br />

lugnande gröna i barnets inre…<br />

Fuchs funderar ett tag och svarar: Ja… det handlar inte om att framkalla den motsatta färgen,<br />

utan genom att kläderna har samma färg så har barnet ingenting att opponera emot, utan blir en<br />

del av färgen. Han fortsätter sedan att tala om rummets enhetliga klang och säger att rummens<br />

förhållande till varandra växlar i sina övergångar precis som årstiderna. Varje färg formuleras,<br />

som Albers uttrycker det, genom sin omgivning. När jag färgsätter arbetar jag utifrån att varje<br />

situation innebär nya möjligheter. Jag tar hänsyn till rummet eller husets plats, om det står mot<br />

en skog eller vid vatten, eller om jag vill kamouflera in, eller lyfta fram det som motspelare till<br />

någonting annat. Man måste också ha en bild av vad som skall försiggå på platsen. Färgen är<br />

bärare av information. Jag måste veta vilka element som skall lyftas fram och vilka som är<br />

sekundära, färgen får en informativ karaktär. Jag skulle inte kunna måla den här entrédörren i<br />

samma färg som huset, för då blir man osäker på var ingången är. Så är det också invändigt.<br />

Dörren till matsalen bör ha en annan färg än till toaletten. Allt skall proportioneras och avvägas<br />

helt lagom. Det hela skall doseras rätt. Omgivningen skall inte kasta sig över en människa, men<br />

man skall heller inte behöva leta efter ingången. Allt skall stämma, taket skall inte ramla ned<br />

men inte heller ge motstånd!<br />

Man har hela paletten att arbeta med. Men måste förstå att en lekskola är någonting annat än ett<br />

äldreboende, liksom ett sjukhus kräver annan färgsättning än ett kontor o s v. När jag färgsatt<br />

tåg och forskningscenter, och allt möjligt annat, har jag inte brytt mig om trender och smak och<br />

64


sådana saker. Min plikt är att göra färgsättningar utifrån vad jag kan kanalisera in om platsen<br />

och situationen, säger Fuchs och uttrycker vidare:<br />

Det jag vill åstadkomma är inte det man kallar för atmosfär, att jag vill färga luften. Men det<br />

är egentligen inte intressant vad som är på väggen, utan vad som händer mellan väggarna.<br />

Det kan man inte sluta fundera över eller försöka komma underfund med… Det är inget man<br />

kan dogmatisera (Fuchs, 2009-09-10).<br />

Men när det gäller ett antroposofiskt synsätt, fortsätter Fuchs, så vet jag inte riktigt om det är det<br />

min färgsättning handlar om… Det talas ofta om ”en antroposofisk färgsättning”, men jag vill<br />

hävda att det handlar om min egen färgsättning, som jag har målat i Sverige och på andra<br />

ställen. Jag har bara försökt göra så gott jag kan! Fuchs skrattar och säger vidare att, det finns<br />

ingenting mer underbart än färg och form i alla dess former. Och eftersom jag konsekvent följer<br />

den känslan, har människor i antroposofiska sammanhang sett saker som de tycker stämmer bra<br />

överens med sina egna värderingar. Men ingenting i färgsättningen är dogmatiskt eller<br />

dilettantiskt utfört. Färg är ett material som måste hanteras på ett bestämt sätt, men det<br />

färghandeln eller fabrikanterna tillhandahåller är inte hela sanningen. Man kan variera färgerna<br />

mycket, säger Fuchs och pekar mot den tillbyggda skära ytterväggen:<br />

Men i arkitekturen… det handlar hela tiden om att anpassa färgens densitet mot ytans<br />

densitet. Olika glans och ytor. Det är lite sårande, du ser, alltså den grova panelen och den<br />

sötaktiga färgen där, det är inte helt… om man låter den verka ett ögonblick, det är någonting<br />

som inte stämmer där. Det är det som barnen upplever, och där kommer det moraliska in<br />

(Fuchs, 2009-09-10).<br />

Huvuduppgiften är att skapa moraliska krafter hos barnet, berättar Fuchs. Det handlar inte om<br />

att predika moral, utan precis som pedagogen genom sitt handlande skall vara en auktoritet, så<br />

är färgen moralisk i sig själv och påverkar på så sätt barnet. Det är en helig handling att blanda<br />

färg. Steiner sa en gång att färg är en visualiserad sinnestämning, och det är det saken handlar<br />

om! Jag kan blanda färgen, och göra färgsättningen, trist eller glad, eller jag kan göra det vänligt<br />

eller argt… Men allt måste hela tiden utformas med respekt för människorna som där skall leva<br />

och vistas, arbeta och studera, dö eller bli friska… Det kan man säga är höga ambitioner, men<br />

det är så det är! Jag försöker hela tiden se till vad som är essentiellt för dessa människor för att<br />

se vad jag kan bidra med.<br />

Jag frågar om hans tankar kring åsikten som man idag kan höra, att barn föredrar mycket starka<br />

kulörer, liksom väljer dem självmant om man bara låter dem. Jag undrar över om hur han tror<br />

att dessa färger inverkar på barnet. Fuchs svarar att han inte vet hur pass mycket barnet väljer<br />

färger själv. Kanske är det ifrån de vuxna som barnets tankar om vad som är fint kommer? Men<br />

alla människor jobbar ju självmant med färgsättning varje dag, när bordet skall dukas, eller<br />

kläder väljas… Jag tror att, vad som är viktigt när det gäller barn, är att inte göra dem alltför<br />

medvetna om utseendet för tidigt, säger Fuchs. Vårt samhälle är så utseendefixerat idag, och när<br />

man hör saker som att ”du med din hud kan inte bära grönt…” tycker jag det är rent trams! Det<br />

är ju fantastiskt att vi är fria att välja våra färger, för det finns nästan inget annat område där vi<br />

är det. Själv är jag mycket tacksam att jag fått ha så många uppgifter i mitt liv där jag helt fått<br />

välja färg, och tagit ansvar för det. Det handlar ju inte om att jag bara vill utleva mig själv, utan<br />

jag vill ju serva en bestämd situation så att alla färger stämmer ihop. Att det inte blir ett visuellt<br />

oljud med det som i rummet skall försiggå. Jag iakttar ständigt, hur den ena färgen klingar, eller<br />

hur den inte klingar… Och så händer det ofta att man kan stöta på högtidliga färger i banala<br />

omgivningar, eller tvärtom, -Det blir ett dåligt betyg!<br />

65


Jag säger att jag från olika förskolor hört åsikter som att: ”Grönt kan vi inte använda<br />

tillsammans med barn” eller att: ”här tar vi bort den bruna kritan, den är inte bra att ha på<br />

förskolan” och undrar över hur Fuchs ställer sig till dessa åsikter, om han känner till dess<br />

grundorsaker, eller om han anser att barnet kanske behöver få tillgång till att använda alla<br />

färger?<br />

Fuchs: Ja absolut behöver dem det! Det är klart att man ibland behöver vara bestämd över vissa<br />

saker, men man skall inte vara dogmatisk för principens skull. Då har man kanske sett förbi det<br />

väsentligaste:<br />

En lekskola skall ju också återspegla en mångfald av vad livet har för möjligheter och alla<br />

barnen kommer ju ur olika miljöer. Men just det som kanske inte är tillåtet hemma, det skall<br />

finnas i lekskolan /…/ alltså det är därför jag tycker det med kindergarten eller børnehage,<br />

eller lekskola är så fint! En lekskola är mera som en blomsteräng som kan se olika ut på<br />

hösten eller på försommaren o s v. Så att det är en mångfald, att det är som fågelkvitter, det är<br />

min bild av en lekskola… Och de här sakerna… det är lite egendomligt att den personal jag<br />

träffat i lekskolan, där finns en tendens till dogmatism alltså… (Fuchs, 2009-09-10).<br />

Barnen skall inte när de är små, stöpas i en form, utan istället få se vilka möjligheter som finns i<br />

än det ena, än det andra. Det är ett okänt land som skall upptäckas, och därför skall miljön vara<br />

återhållsam men inte neutral. Även det ”neutrala” verkar på barnet, det är en illusion att tro att<br />

det inte inverkar, och att säga ”jamen här tar vi vitt, för det är neutralt” är indoktrinering! Då<br />

målar man över allt och sopar under mattan!<br />

Fuchs avslutar med att tala om sin syn på hur färgsättningen i förskolemiljön bör upplevas av<br />

barnet:<br />

Genom skönhetens port går vi in i sanningens land, och det är det, det handlar om. Färg är<br />

former och detta bedöms av de flesta efter dess skönhet. Och barnen, de är som små blommor,<br />

och det är också en slags skönhet i dem, för de är ännu i paradiset. Därför skall lekskolan<br />

vara som ett litet paradis, men inte alls på ett sentimentalt sätt! (Fuchs, 2009-09-10).<br />

Intervju 5, Marius Wahl Gran<br />

Samtalets kontext<br />

Telefonintervju med Marius Wahl Gran, konstnär och färgsättare, 2009-09-14 & 2009-09-28.<br />

Wahl Gran har bl a färgsatt offentliga miljöer och waldorfförskolor.<br />

Vi talas vid på telefonen om mitt tema, vid två olika tillfällen, (pga. korrigering av material)<br />

som passar informanten. Intervjuperioderna har inte ägt rum helt ostört, då min egen lille son<br />

konsekvent velat få uppmärksamheten från både mig och informanten. Wahl Gran har fått läsa<br />

sammanfattningen av våra samtal och korrigerat efter önskemål.<br />

Vid vårt samtal tolkar jag utifrån periferin av det sagda, informanten som erfaren och engagerad<br />

i ämnet färg utifrån en konstnärlig kontext. Han är hjälpsam och angelägen om att slussa mig<br />

vidare till ytterligare referenser som torde vara intressanta informanter till mitt arbete. Dock<br />

tryter tiden och fler intervjuer blir aldrig verklighet.<br />

Sammanfattning av samtal<br />

Jag inleder samtalet med att fråga om hur Wahl Gran tänker vid färgsättningen av en förskola?<br />

66


Wahl Gran: Om man exempelvis färgsätter en affär, eller andra offentliga miljöer, kan man<br />

tänka mer ”designat”, men när det gäller förskolor utgår jag ifrån vad Steiner uttalat sig om när<br />

han gav riktlinjer för färgsättningen av den första waldorfförskolan i Stuttgart, med sin klassiska<br />

tyska färgsättningsmodell, uppbyggd utifrån regnbågens sju färger och som börjar med det<br />

vinröda i förskolan och följer färgcirkeln runt, fram till år tolv. Variation på färgsättningen utgår<br />

ifrån den engelska skalan, med mer gula och gröna nyanser. Steiner själv ville ju även visa på en<br />

flexibilitet i färgsättningen.<br />

Wahl Gran menar att ju mer han umgås med färg, desto mer intuitivt sker arbetet, och säger att<br />

efterhand erfarenheten ökar, är det inte alltid man reflekterar, eller medvetandegör färgvalet.<br />

Grundidéerna bakom färgsättningen på waldorfförskolor och –skolor, kommer ifrån Goethes<br />

färglära. Och jag tror, säger Wahl Gran, att Steiners riktningsgivande uttalanden bakom denna<br />

helhetsfärgsättning, och som mitt arbete utgår ifrån, är att färgerna, färgskalan skall följa barnets<br />

utveckling analogt, hela vägen upp till tolvan. Hela färgkretsen gås som sagt igenom från ettan<br />

till tolvans årskurs. Och varje årskurs är kopplad till sin åldersanpassade färg. Eleven gör så att<br />

säga en resa i färg. Det är en väldigt intressant aspekt! Och detta är ju inte är något man<br />

lättvindigt ändrar på hursomhelst, säger Wahl Gran, och gör liknelsen: Liksom man inte ändrar<br />

läroplanen, har färgerna sin bestämda position i förhållande till årskurs.<br />

Jag fortsätter, och undrar om Wahl Gran har några tankar kring kraftiga färgers påverkan på<br />

barn, kan färgen inverka negativt på barnet, exempelvis stressande?<br />

Wahl Gran upplever att waldorfskolor ofta målas i starka kulörer utifrån en tanke hos Steiner<br />

om färgens välgörande verkan, välgörande på barnet genom att det får befinna sig i ett färgbad<br />

som påverkar dess sinnen. Men klassrummen är alltid målade enhetligt.<br />

Jag utvecklar min fråga och säger: Man kan ha en uppfattning om att miljön inom den<br />

kommunala skolan ofta är plottrig och färgsatt i mycket olika färger samtidigt, inom ett och<br />

samma rum… Vad tror du vidare om det, ur ett hälsoperspektiv?<br />

Wahl Gran svarar: Man skall rent allmänt vara försiktig med för mycket kontraster. Fast jag<br />

gillar att arbeta med kontraster exempelvis mellan golv, väggar o tak, utifrån ett sådant sätt att<br />

det hela överensstämmer, och samspelar väl i rummet. Det måste vara ett väl avvägt arbete när<br />

det handlar om kontraster, färgbrytningarna måste ändå hänga samman med varandra för att<br />

forma rummet harmoniskt. Här är det också viktigt med naturmaterial som trä, betong och puts,<br />

för att skapa en vitaliserande miljö. På så sätt ges möjligheter till att låta känslan… Att låta<br />

någonting uppenbara sig ur färgen, säger Wahl Gran. Men det finns också skolor som vill<br />

utjämna kontrastverkan genom att inte precisera och tonge exempelvis golvet och takets<br />

funktion alls. Så arbetar inte jag.<br />

Det får inte bli en för massiv färgsättning, får inte bli för tungt, jag strävar efter att få fram något<br />

väsensaktigt. Och barn är ju också mycket känsligare än vuxna, färgen har på dem starkare<br />

verkningar. Starka kontraster kan bli för intensivt och störande, liksom överväldigande och<br />

disharmoniskt. I waldorfskolan jobbar man med färgsättning efter klanger, d v s, ur Goethes<br />

färglära, för att få det hela att framstå som en harmonisk helhet. Färgen har här ett pedagogiskt<br />

syfte, inte ett dekorativt. Och visst kan man leka med klanger, t ex i en passage, säger Wahl<br />

Gran, men färgsättningen i den här miljön fyller så att säga inte ett rent ”designat” syfte.<br />

När man arbetar med färgsättning kan man gå efter känslan, jag tror att man skall akta sig för att<br />

föda dogmer. Och det gäller att vara ödmjuk inför material, rum och färg. Det innehåller, och är<br />

ju även ett konstnärligt grepp, att färgsätta en miljö efter erfarenhet och intuition. Men visst kan<br />

67


det också bli fel, och finnas en fara, när föräldrar och andra, får i uppdrag att på ideell basis,<br />

färgsätta en förskola. Ofta har jag sett, säger Wahl Gran, en hantverksmässigt dålig lasering,<br />

vilket gör att tekniken som sådan får oförtjänt dåligt rykte. Miljön kan ju också bli för intensiv<br />

när någon färg i rummet fått verka för mycket , så att det får negativa konsekvenser för dem<br />

som där skall vistas. Man bör inte ta för stora risker vid färgsättning av annan miljö än den<br />

privata. Därför är det viktigt med en kunskap om hur färgerna samverkar, säger Wahl Gran och<br />

drar parallellen till att lekmän aldrig själva skulle tillåtas dra elektriciteten på förskolan. Det<br />

hela handlar om respekten för den hantverksskicklighet som måste beaktas, för att få ut ett så<br />

bra resultat som möjligt.<br />

Steiner har uttalat sig om komplementärfärgers verkan på barnet, fortsätter jag och förklarar vad<br />

som sagts. Vad tänker du om det?<br />

Wahl Gran: Jag har bara erfarenheter av ämnet genom målningsövningar med vuxna, och inga<br />

direkta upplevelser av hur det är för barn. Upplevelsen av komplementärfärger är ju ett s k<br />

fysiologiskt fenomen som de flesta upplever. Det är något som sker automatiskt. Ögat strävar<br />

efter totalitet och om man exempelvis utsätts för en röd bild, uppstår det gröna som efterbild.<br />

Man arbetar efter en treenighet, det röda, det gula och det blå. Grönt uppstår genom blandningen<br />

av gul och blå som motbild mot det röda. Den gröna färgen uppstår då i seendet men också i det<br />

själsliga, menar Goethe. Wahl Gran menar att han endast kan utgå ifrån sina egna känslor, men<br />

tror att det ligger någonting i Steiners uttalande. Steiner forskade i fenomenet och upprättade på<br />

experimentell basis s k färgrum, nästan som några enfärgade lådor som man av terapeutiska skäl<br />

fick vistas i. Men detta är ett område som behöver utforskas mer, säger Wahl Gran och är osäker<br />

på om den komplementära färgen gör starkare intryck på barnet än vad den primära<br />

åstadkommer, eftersom han saknar egen pedagogisk erfarenhet. Men tror att det så att säga finns<br />

en given totalitet. Ett enfärgat rum inverkar på ett visst givet sätt. Det är färgens påverkan man<br />

vill åt i en holistisk färgsättning, som överensstämmer med hur färg uppenbarar sig i naturen.<br />

Färgens verkan är något som inte alltid går att verbalisera, det är en slags energi, om jag får<br />

uttrycka mig flummigt, säger Wahl Gran, precis som toner och musik kan ha givna effekter,<br />

som inte alltid så lätt kan åskådliggöras och verbaliseras.<br />

Jag frågar vidare om tankegångar kring användandet av svart och vitt, i förhållande till en<br />

”barnmiljö”. Finns det något förbjudet?<br />

Wahl Gran: Inom det konstnärliga arbetet finns inga regler. Jag har själv svart interiör och barn<br />

hemma. Det svarta är något naturligt, kolet är ju svart. Men jag har inte tillräckligt mycket<br />

erfarenhet av hur det svarta påverkar barnet inom det pedagogiska fältet. Men det finns ju en<br />

uppbyggd traditionalitet i waldorfskolans färgsättning, och man vill ju inte provocera fram<br />

något som inte fungerar ihop med den pedagogiska intentionen! Det svarta kommer in, som<br />

pedagogiskt grepp i sjunde klass, och i åttan återkommer färgen igen. Det svarta är ju en otroligt<br />

intressant färg! Men att exempelvis svart krita inte alltid finns på förskolan, har nog att göra<br />

med att den klassiska Stockmar-paletten inte innehåller denna färg. Den svarta kritan kan<br />

kanske också göra att den tecknade konturen blir för tydlig. Man vill ju att barnen skall få<br />

uppleva och hålla sig kvar i färgens element. Det finns säkert för barnet, också någonting<br />

lockande i att använda den svarta kritan, men kanske är det bättre att få arbeta sig fram till det<br />

svarta, att först få en gråskala genom grönt och rött, sedan blanda gult och blått eller lila. Idén<br />

kan vara att få sammanföra färgen, och på så sätt få erfara vad svart färg är. Kanske går man<br />

miste om det om man direkt tar genvägen att använda sig av en färdigblandad burk färg. Man<br />

får ju också tänka och känna efter själv vad som känns bra att använda för, eller med sina egna<br />

68


arn, inte sant?<br />

Wahl Gran menar att alla naturbaserade pigmentfärger har en naturlig svärta i sig. Om man t. ex<br />

lägger lite grönt över det röda framstår färgen en aning svärtad. Men jag skulle inte välja att<br />

göra en miljö helt svart, säger konstnären.<br />

Wahl Gran anser att karmosinrött, åt purpurhållet till, passar ihop med de små barnen på<br />

förskolan; Den är ju så att säga blåare, lite mer himmelsk. Ordet purpur betyder ju också något i<br />

stil med händelse eller förlopp… en dynamisk stegring. Det hela handlar återigen om något som<br />

är naturligt och sant. Det bara är så, säger Wahl Gran, det hela är ju inget som någon hittat på,<br />

utan i naturen uppenbarar sig färgen på ett visst sätt. Den visar så att säga en sann bild av<br />

färgens väsen, och det pedagogiska färgupplägget bör följa något naturligt, som stämmer väl<br />

överens med var barnet befinner sig.<br />

Intervju 6, Ia Leander Engström<br />

Samtalets kontext<br />

Sammanfattning av samtal med Ia Leander Engström; konstterapeut med lång pedagogisk<br />

erfarenhet, 2009-10-05. Vi träffas på en ostörd plats på Waldorflärarhögskolan, för en intervju<br />

på ca 40 minuter. Sammanfattningen är utförd efter minnesanteckningar och av informanten<br />

korrigerad efter önskemål.<br />

Jag uppfattar under intervjun, Leander Engström som en mycket sensibel och medveten person<br />

om färger i omgivningens inverkan på människan. Under samtalets gång påpekar hon<br />

exempelvis, och drar paralleller i ett förklarande syfte, till dem färger jag själv har på mina<br />

kläder för dagen.<br />

Sammanfattning av samtal<br />

Jag inleder samtalet med att fråga om Leander Engström tänker att färg kan understödja, och<br />

hänga ihop med hälsa, Kan färg sammankopplas med en själslig hälsa?<br />

Leander Engström: Ja, absolut. Jag ser det som en grund för framtida hälsa. Hur vi utsätts för<br />

färger påverkar troligen vårt välmående ur ett långsiktigt perspektiv. Jag kan tänka mig att<br />

häftiga färger, kanske mycket starkt rött, kan lägga en grund för störningar relaterade till<br />

blodomloppet, och som tillsammans med andra faktorer kan utlösa problem senare i livet.<br />

Steiner har också talat om att när en person i 50-60-årsåldern får hälsorelaterade problem, kan<br />

det härledas till skoltiden och vad som då påverkade barnet i dess omgivning. Hur färg används<br />

i miljön utgör också en grund för det estetiska sinnet, eller ett framtida skönhetssinne. Leander<br />

Engström säger att:<br />

”Hälsa ligger i rätt balans mellan rött och blått, mellan rörelse och ro, och mellan vaka och<br />

sömn”<br />

Jag fortsätter med att fråga om färgen i vår miljö kan verka stressande för barnet, och i sådana<br />

fall hur?<br />

Leander Engström svarar att när det handlar om stress kanske man skall akta sig för att enbart<br />

uttrycka att starka färger är skadliga för barnet. Man måste se till individen och förstå att alla är<br />

olika, liksom att man tyr sig till olika färger. Man måste också vara vaksam på var i<br />

utvecklingen barnet befinner sig. Men jag tror att om man bryter sönder en miljöbild med<br />

69


mycket orytmiska element och färger, kan det nog verka som en grund för ohälsa. Jag kan också<br />

tänka mig att massiva, onyanserade färger kan inverka på ett stressande sätt på människan.<br />

Det är viktigt att få in en andning i färgen, att få den nyanserad. Regnbågen innehåller<br />

exempelvis inga starka konturer, den består inte av en kompakt färgmassa, utan upplevs på ett<br />

mer fluktuerande sätt som skulle kunna jämställas med en hälsosam färgandning, där människan<br />

kan leva sig in i, och med, färgerna. Jag tror inte heller det är bra med alla dessa grälla färger<br />

tillsammans med barn, säger Leander Engström. Jag tänker på dessa starkt neongula västar som<br />

många förskolebarn tvingas ta på sig på utflykten, och som de inte kan värja sig mot. Det är som<br />

hög musik, som man kanske inte står ut att lyssna på, såvida det inte är något man tycker om,<br />

något självvalt.<br />

<strong>Johanna</strong>: Jag funderar kring regnbågens färger och hur vi uppfattar dem… Kan du säga något<br />

om de olika färgerna och dess betydelse, kanske om indigofärgen? Vad tror du om åsikten jag<br />

tidigare hört dig nämna, att människor av idag har svårt att i regnbågen upptäcka det<br />

indigofärgade?<br />

Leander Engström: Det var den spanska konstnären El Greco som i slutet av 1500-, och i början<br />

på 1600-talet började använda den indigoblå färgen i sina målningar. Det indigoblå står för<br />

medvetenhetssjälens tidsålder, och börjar enligt Steiner kring år 1400. Kulören kan upplevas<br />

som litet komplicerad och kan symbolisera ensamhet och isolering, att varje människa står på<br />

sin egen grund. Samtidigt som det är en omhöljande och något varm färg. Färgterapeuten<br />

Liliane Collot d´Herbois beskriver indigofärgen som intensivt förbunden med vår tids problem,<br />

varur det största är isolering. Detta är ett symptom som är typiskt för medvetenhetssjälens tid,<br />

framhåller hon, och fortsätter: Det finns en fara att hjärtat sluter sig. Om detta händer förlorar<br />

man förbindelsen med den yttre världen, man utelämnas åt en inre värld av frusen antipati och<br />

rädsla. Men när människan kommit tillräckligt långt in i indigovärlden, ljusnar det igen. Och<br />

även om man upplever hopplösheten innan man kan se ljuset, kommer människan att komma<br />

närmre den violetta färgen, när hon genomgått indigos sfär. Vi har som mänsklighet inte riktigt<br />

hunnit dit ännu, vi kan inte riktigt genomtränga det lila ännu, menar Collot d´Herbois. Idag talar<br />

man ju även om s k indigobarn, säger Leander Engström. Dessa bär på mycket ljus och klokhet<br />

inom sig, men har ändå ofta svårigheter av olika slag.<br />

Färgerna har genom tiderna vuxit fram genom människors uppfattning och medvetande. Också<br />

konsten avspeglar var mänskligheten står, i den kollektiva utvecklingen. Kanske är människors<br />

uppfattning av det indigoblå idag vag, eftersom vi fortfarande med våra sinnen försöker att<br />

genomgripa den.<br />

Jag frågar vidare om Leander Engströms tankar kring den ofta förekommande rosa färgen i<br />

samband med barn, och inom waldorfförskolan?<br />

Leander Engström: Inom antroposofin anser man att rosa passar ihop med det helt lilla barnet.<br />

Det är en färg som står nära det andliga. Vid människans gryende medvetenhet under den<br />

urindiska epoken, alltså den första kulturperioden, var magenta, en sorts blåröd färg, den första<br />

kulören människorna kunde se. Magenta är mycket nära sammanbunden med den eteriska<br />

världen. Och Steiner menar att om man spänner upp ett rosa och ett blått tyg som sänghimmel<br />

över spädbarnet, och på så sätt framkallar denna magentafärg, upplever barnet en tillhörighet<br />

med den ursprungliga känslan för det eteriska. Det blir en harmonisk färgmiljö och barnet får<br />

chans att uppleva sig som ett med hela universum. Det blir ju då heller inte en fråga om något<br />

genusmässigt tydligt, att man har valt rosa eller blått, utifrån barnets kön.<br />

70


Jag tror att det rosa och de varma, röda färgerna är bra förskolefärger. Men det rosa kan också<br />

bli för ensidigt för de lite äldre förskolebarnen, som kan vara i behov av en mer kontrastrik<br />

miljö.<br />

<strong>Johanna</strong>: Hur tänker du ytterligare kring Steiners uttalanden om att komplementärfärgens<br />

verkan upplevs starkast för barnet?<br />

Leander Engström svarar att det inte verkar finnas mycket forskning gjord på detta område,<br />

kanske för att undersökningar av små barn är mera krävande än studier på, och med vuxna.<br />

Collot d´Herbois som fördjupade sig i färgers inverkan på det själsliga, uppger dock att barn<br />

under tre års ålder inte upplever komplementärfärger, emedan dem verkar starkare än den<br />

primära färgen i miljön, för barn över tre. Denna komplementära verkan fortskrider, och har<br />

troligen sin topp i barnets 5-7 årsålder, tror Leander Engström. Den pågår fram till dess barnet<br />

uppnått tolvårsåldern, men har under dess lopp, gradvis tunnats ut, för att helt ha klingat av vid<br />

tolv. Anne Widmark menar också, i uttalanden i den antroposofiska tidsskriften På Väg, när det<br />

gäller målning, att man inte behöver måla med barn under fyra år eftersom de inte ännu blivit<br />

tillräckligt medvetna om hur färger påverkar dem. Men, uttrycker Leander Engström, barn kan<br />

ju ändå må dåligt av fula, starka påträngande färger i miljön. Och om vi igen talar om barnets<br />

spegling av kulturutvecklingen, menar man att det treåriga barnet kommit så långt som till den<br />

grekiska tiden då den gröna färgen uppenbarades för mänskligheten. Då kan man kanske tänka<br />

att pedagogens röda förkläde framkallar det gröna i barnets inre, och på så sätt inverka<br />

välgörande och lugnande.<br />

Jag frågar ytterligare om Leander Engström tror att färgen i miljön kan stödja den pedagogiska<br />

intentionen och verksamheten?<br />

Leander Engström: Ja, det tror jag! Liksom olika färger representerar olika tider i<br />

mänsklighetens utveckling, blir det tydligt hur det lilla barnets stadieutveckling kan jämföras<br />

med kulturutvecklingens epoker. Först kommer de varma rödaktiga färgerna i barndomen, och<br />

arbetar sig framåt till det gröna och det kyligare blå, som kan passa tonåringens intellektuella<br />

utveckling och den vuxne bättre. Steiner har mest uttalat sig om de lite äldre barnen, från<br />

skolåldern och uppåt, och ur ett färgsammanhang nämnt mycket lite om de yngre åldrarna.<br />

<strong>Johanna</strong>: Hur resonerar du kring ett användande av det svarta och det vita inom förskolemiljön?<br />

Leander Engström: Det svarta är lite dystert. Och både vitt och svart kan ju framkalla en kall<br />

och lite hård stämning. Men hur man väljer färg får aldrig bli dogmatiskt. Handlar det<br />

exempelvis om pedagogens kläder, är det viktigt att se till vad denne trivs i. Det skall inte vara<br />

fanatiskt på något sätt. Men det fordras att pedagogen lever sig in i hur färgerna verkar på<br />

barnet. Den svarta färgen, om det t ex handlar om färgkritor och barn, kan verka på så sätt att<br />

det gör barnet för medvetet om konturer, och det hamnar för starkt i ett avbildande element. När<br />

man talar om de lite äldre barnen kanske man kan hävda att något av dem behöver det svarta för<br />

att uttrycka sig. Men när det gäller små barn tror jag att man kan enas om att det inte är en färg<br />

de behöver.<br />

Idag ser man ju också ofta inom barnlitteraturen skarpa, onyanserade färgbilder, ibland med<br />

mycket svarta konturer. Detta tror jag inte är särskilt bra. Barnlitteraturen är antagligen en faktor<br />

som för in barnet för starkt i en yttre medvetenhet. Idag kan man också uppleva att barn är<br />

mycket mer vaksamma och kritiska mot sin omvärld, än tidigare, uppger Leander Engström.<br />

Det är lätt att de mindre barnen fastnar i det svarta, om de får använda det. Om barnet i sin<br />

omogenhet väcks för tidigt in i ett medvetande om den yttre världens krav, kanske dem, för att<br />

71


anknyta till tidigare fråga om stress, också väljer att umgås med alla de starkaste färgerna,<br />

eftersom det inte fått erfarenheter av att utrycka sig mer nyanserat. Det är också lätt att barnet<br />

lär sig kulturella mönster när det handlar om färg. Jag tror inte att det mår särskilt bra av att bara<br />

få vara i de kalla och hårda färgernas värld. Kanske är det svårare för barn idag att på ett sunt<br />

sätt få tillgång till att leva med i färgernas värld, tänker Leander Engström.<br />

72


Stockholms universitet<br />

106 91 Stockholm<br />

Telefon: 08–16 20 00<br />

www.su.se

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!