Här kan du läsa Elving Sollis artikel i MC-Folket, nr 2-2013 - Kinaresor

Enligt myten skall sidentillverkningen ha uppstått för 7000 år
sedan när kejsarinnan Xi Lingshi plockade upp en kokong som
fallit i hennes tekopp, och en tunn skimrande tråd visade sig.
TEXT elving solli BILD elving solli & lars olof runesson

Det vi idag kallar Sidenvägen är den
transportled som i tusentals år knutit
samman Kina och medelhavsområdet
och där sidenhandeln var den viktigaste
drivkraften.
Kineserna lyckades behålla sidenets
hemlighet ända tills på 500-talet då två
nestorianska munkar lyckades smuggla med
sig silkesmasksägg och mullbärsfrön gömda
i sina vandringsstavar. Den här typen av
blandning av myter och fakta omger det mesta
i Kina, och är en del av deras berättartradition,
som ofta väver in viktiga personer i
deras historiska berättelser.
sightseeing
Vi gör en tre veckor lång resa genom historien,
och börjar med sightseeing i Peking. Vi
besöker Den Förbjudna staden, Himmelska
fridens torg, silkesfabriker och Pekings värsta
piratmarknad. Där finns det äkta imiterade
original elektronikprylar och kläder strax
under materialkostnaden. Det är en riktig
folkfest med frejdigt prutande. Trots att vi
oftast bara betalade en tiondel av vad de först
begärde såg de väldigt nöjda ut när vi gick
därifrån. Trots allt var det ett billigt nöje. I
morgon är det väckning klockan fyra för en
fyratimmars flygtur västerut till gränsen mot
Mongoliet och Tibet, där vi får våra hojar. Sen
börjar resan på riktigt
KöKortsproblem
Utan kinesiskt körkort får man inte köra motorcykel
i Kina.
Som tur var fick vi en snabb teorilektion
i kinesiska trafikregler av en professor vid
deras statliga körskoleanläggning. De viktigaste,
och faktiskt de enda trafikregler som
vi lärde oss var att inte korsa heldragen linje
samt att inte köra när det blev mörkt. När
vi alla nickat jakande fick vi varsitt tillfälligt
kinesiskt körkort. Att sen de två regler vi lärt
oss endast verkade gälla för utlänningar upptäckte
vi så fort vi kom ut i trafiken.
mac allan
När vi skall börja hojåkningen är det fullt
ståhej utanför hotellet. Det är en stor nyhet
här att fjorton ”vitingar” skall korsa Taklamakanöknen
på gamla veteranmotorcyklar. Vi
har utrustats med tio Chang Jiang 750 med
sidovagnar. Det är den kinesiska varianten
av 1940-talets tyska militärmotorcykel med
sidovagn som kom till Kina i form av den ryska
Uralmodellen. Trots att just våra hojar är
tillverkade så sent som på 60-talet och bara
gått 10000 mil som militärmotorcyklar ser
några av oss ganska skeptiska ut när vi skall
provköra. En som inte är skeptisk är Allan
Hovberg, som tillsammans med sin hustru
Annika visar sig vara resans största glädjespridare.
Allan dundrar runt på parkeringen i
flygande fläng och med Annika i vagnen. Allan
ser allt mer ut som en engelsk stridspilot
från andra världskriget. Vi döper honom raskt
till MacAllan och han visar sig snabbt vara
den mest rutinerade föraren i gänget.
Kinesisk TV, tidningar, och radio är där.
Det hålls högtidliga tal och vi får till och
med en egen dansuppvisning innan start.
Idag är det 39 grader i skuggan, så för säkerhets
skull håller vi oss i solen. Hojen går
som man förväntar sig av en som är född på
60-talet, och det är skönt att ha någon att
pyssla om när hustrun är så långt borta. I
morgon blir det en 40-milaetapp så då somnar
man nog sött på kvällen.
sen Kväll på bonnlandet
Våra fördomar lurar oss ofta. Vid ett besök vid
Himmelens sjö nära Gobiöknen får vi prova på
hur det är att övernatta i nomadernas tältliknande
Jurtor. Dagen efter anländer vi till vad
Det är en stor nyhet här att fjorton
”vitingar” skall korsa Taklamakanöknen
på gamla veteranmotorcyklar
68 Nummer 2 / 2013

vi trodde skulle vara en bondby långt bort i
nordvästra Kina, långt från ära och redlighet.
Ack vad vi bedrog oss. Turpan var en storstad
med 25 våningars hotell och breda avenyer
och paradgator. Folk dansade linedance i parker,
satt ute på torg och restauranger långt
efter att det blivit mörkt, eller flanerade bara
runt. En fantastisk känsla som inte ligger Paris
efter. Bästa kvällen hittills i Kina, men det
här skulle komma att upprepas nästan varje
gång vi kom till en stad. Vi slutade snabbt
att äta middag på hotellen, och gav oss ut i
vimlet och njöt av den lokala maten, folklivet
runt oss, och den uppmärksamhet vi väckte
bara genom att vara utlänningar.
Vissa dagar kör vi närmare 40 mil på kinesiska
motorvägar över enorma slätter och
över bergen. Temperaturerna varierar oftast
mellan 15 och 39 grader, men det är oftare
över 25 grader varmt än under. Vi börjar få
bra snurr på de flesta hojarna. Enligt kinesisk
tradition lagas inget i förebyggande syfte.
Däcken får gå tills de smäller. Vid varje
stopp för hojarna en akutöversyn av mekanikerteamet
som följer efter i en lastbil full
av packning och reservdelar. Inga problem är
för stora för att lösas. Ett snabbt byte av både
motor och växellåda känns som en bagatell
för våra meckar. Medans vi svalkar oss med
vattenmelon så kärnorna nästan kommer
ut ur öronen fyller meckarna på olja, byter
punkade hjul och justerar både tändning och
förgasare. Några av oss skiter lite ofta och i
all hast men själv mår jag som en kung än så
länge. Hojarna går som man kan förvänta sig,
men kräver både kärlek och omsorg.
öKnen
Taklamakanöknen är världens näst största
sandöken efter Saharaöknen. Genom den går
världens längsta ökenväg enligt Guiness rekordbok.
586 kilometer lång var ökenvägen
en tuff utmaning både för våra gamla veteranmotorcyklar
och oss som satt på. Resan
genom öknen inleddes i stekande solsken. Var
fjärde kilometer fanns det ett litet betonghus
där det bodde två personer som hade som
uppgift att bo där mitt i öknen åtta månader
om året och se till så att allt fungerade längs
deras fyra kilometer väg. Där fanns det även
en brunn, och vi stannade tacksamt och svalkade
oss vid några av husen. Att två personer
bor isolerade åtta månader i ett litet rum med
två britsar och en kokplatta utan att slå ihjäl
varandra känns som ett underverk.
hembränt
Mest minnesvärt var det ju när jag med
teckenspråk lyckades få reda på att det de
hade i den dunk som stod utanför dörren var
eget hembränt. En gyllengul blandning som
mest liknade lätt grumlad äppelcider. Innan
vi lämnade paret lyckades jag förhandla till
Nummer 2 / 2013
mig en testklunk och en halvliter av den 60
procentiga ”medicinen” som kryddats med
någon sorts rot från en ovanlig ökenbuske.
Brygden skulle i hälsosamma doser ge en
välmående mage, en god hälsa, ett långt
lyckligt liv och ett ännu vackrare utseende
enligt vår tolk. Vem vore jag att motstå ett
så generöst erbjudande för tio kinespengar,
vilket motsvarar cirka tolv svenska kronor,
och då ingick både spritskatt moms och pant.
Smaken skall vi kanske inte försöka beskriva
då akademiens ordlista inte innehåller dylika
ord ens i norra Värmland. När fler följt
mitt exempel sken det glada paret som solar
och hade säkert tjänat mer på en kort stund
än vad de fick på en månad annars.
horhus och sKyfall i öKnen
Med dyrgripen väl emballerad i bagageutrymmet
for vi vidare mot mitten av öknen.
Körningen blev inte lättare av att det blåste
upp rejält under färden. Strax före kvällningen
nådde vi äntligen en liten Vilda Västernby
mitt i öknen, långt borta från all ära
och redlighet. Oljearbetare, lastbilschaufförer
och några svåridentifierbara typer bodde
på samma långtradarfik som vi. I övrigt
fanns det en lastbilsverkstad utomhus, en
bensinmack och ett horhus i byn. Vi nöjde
oss med att besöka saloonen och bensinmacken.
Det var trettio mil tillbaka genom
öknen, och 28 mil till andra änden av sandöknen.
Mitt i natten väcktes vi av ett skyfall
mot plåttaket följt av en rejäl regnstorm.
Vi fick veta att de bara hade såna här regn
vart annat år.
När vi dagen efter gjorde en avstickare
till en by mitt i öknen som myndighetens inte
upptäckte förrän 1996 fick vi vara med om
den största översvämningen i mannaminne.
Hela byn hade vandrat dit och fick chansen
att se oss korsa lervällingen som flöt djupt
69

över vägen. Det berättas att byn förmodligen
anlagts i en oas av nomader som fastnat där
under en svår sandstorm på 1700-talet. De
hade blivit kvar där och byggt upp ett eget
litet samhälle helt avskuret från omvärlden.
Numera fanns det både väg dit, borgmästare
och skolor för barnen. Vi fick en pratstund
med den 85 år gamle byäldsten som
berättade att han varit till närmsta stad två
gånger på de senaste 15 åren, och det tyckte
han räckte och blev över. De hade kvar sin
gamla jordugn utomhus, och levde nu på att
odla meloner. Det var länge sedan jag träffat
så jordnära och behagligt avspända människor
som dem.
Plommon och aprikoser håller god fart
på avföringen. Längs vägarna står det bönder
och säljer frukt, grönsaker och andra jordbruksprodukter.
Meloner är en favorit som de
flesta som färdas längs vägarna äter för att
fylla på vätska. Eftersom jag än så länge inte
har några problem med varken mage eller
avföring köpte jag en rejäl dos plommon och
aprikoser för att börja en sympatiaktion med
de som är drabbade. Lösa magar är inget stort
problem för oss, men vi turas ändå om att ha
dagar där närheten till en buske i vägkanten
värderas högt. Blandade vägar som växlar
mellan motorvägsstandard och berg och dalbana
ruskar om sidovagnspassagerarna rejält.
shitville
Efter öknen bor vi på ett flott hotell i Niya
innan vi ger oss av söderut mot Tibet. Här
kommer vi till gränstrakter med betydligt fler
poliser än annars. Befolkningen här är inte
van vid turister överhuvudtaget, och här det
blir snabbt en folksamling när vi stannar. På
väg upp i de södra bergen, närmare gränsen
70 Nummer 2 / 2013

till Tibet bor vi i en mycket speciell liten by
vid namn Qiarhe. Förutom en polispostering
med 50 gränspoliser (där de låste in våra hojar
på natten) fanns det i stort sett bara lite
brödbagerier, en sömmerska, några matställen,
en sjukstuga och ett ”vandrarhem” som
vi sent skall glömma.
Så här långt ut i ödebygden verkade de
inte ha sett en västerlänning förut, så vi väckte
mycken uppmärksamhet var vi än gick.
Hotellet hade nog inte heller sett en vit man
tidigare. Toalettstandarden gjorde att uttalanden
som ”då skiter jag hellre på mig” till
”en upplevelse för livet” hördes av ansträngda
röster. Nåväl, några dagar efteråt är det ändå
en upplevelse vi inte velat vara utan. Dag två
fick vi efter mycket surr med poliser och diverse
guvernörer och lokalpampar försöka ta
oss upp mot Tibethållet. Kompromissen blev
att vi tog bussen och hade en Polis med oss
som vakt. När vi var nästan framme hade vägen
delvis spolats bort och bussen kunde inte
ta sig vidare. Vi fortsatte en bit till fots, och
några använde rasmassorna som ersättning
för de uteblivna toabesöken natten innan.
asiens största marKnadsplats
Östturkestan är det gamla namnet på trakterna
längst västerut i Kina. Staden Kashgar
var och är fortfarande en av de viktigaste
platserna längs Sidenvägen. Här finns 200
moskeer och en blandad befolkning av urigurer,
tadzjiker, kirgizer och uzbeker. Det är
söndag och vi försöker ta oss fram till Asiens
största marknadsplats med över 10 000 besökare.
Vi blir omkörda av åsnekärror med
griskroppar, trehjuliga packcyklar fullastade
med meloner eller någon sorts mjölsäckar,
och gummor fullastade med blommor. Det är
ett myller och en ljudnivå som är obeskrivlig
när försäljarna försöker överrösta varandra
med sina långa litanior där de stundtals låter
som en blandning av en amerikansk auktionsutropare
och en åsna med pungkulorna
i kläm. Med paketcyklar, åsnekärror, lastbilar
och oxkärror som trängs i en salig röra kan
det ibland vara svårt för oss att ens nå fram
till vissa säljare. Här finns i stort sett allt att
köpa, från pälsvaror till mattor, frukt, grönsaker,
verktyg, kläder, siden, hattar och skor.
Det mesta är bruksföremål, och frånvaron av
turistsouvenirer känns befriande.
Blir du hungrig har marknaden en massa
mer eller ännu mer spännande rätter att välja
på. Några reskamrater som redan är lite opålitliga
i magen står över och går raskt vidare.
Själv stannar jag vid den utropare som skriker
högst. På hans inrådan ger jag mig på en
blandning som mest liknar kokt fårskalle, nudlar
och diverse oidentifierade ingredienser som
jag helst inte vill veta namnet på. Gott och
rejält kryddstarkt är det i alla fall, och gubbarna
runt mig följer spänt mitt ansiktsuttryck
Nummer 2 / 2013
för att se om jag skall lyckas få ner det. När jag
efter en stund går fram för att backa och visar
att jag vill ha mer av det oidentifierbara nickar
gubbarna imponerade och mumlar gillande.
Några stånd bort säljs kallt the, och efter att
jag dragit i mig mer än en liter slutar det så
sakteliga att bränna i halsen och andningen
kan börja återgå till det normala. Det finns
inte en chans i världen att några bakterier,
bacellusker eller andra magfientliga organismer
skall ha överlevt den maträtten. Mätt och
belåten sätter jag mig på en mjölsäck för att i
lugn och ro kunna njuta av skådespelet runt
mig. Glada kineser kommer fram och vill bli
fotograferade med en ”viting”, och barnen ser
förundrat på mig. Här är folklivet brokigare
och ljudnivån högre än jag upplevt på marknader
i Indien eller Marrakesh.
tusenårig historia
Förutom de fantastiska upplevelser vi fick
med oss bara genom att färdas genom
71

landet, blev vi matade med en mängd sevärdheter,
museer, gravar, vattenkanaler,
handpapperstillverkning, marknader, siden
och ulltillverkning och vi kunde även köpa
med oss orientaliska mattor av oanade mått.
Själv fick jag med mig en stor trunk (köpt
på plats) med prylar tack vare att jag bara
tog med mig ett ombyte gångkläder och
hjälmen hem. I trunken fanns handsmidda
knivar, yxor, kläder, skor, russin, kinesiskt
godis, tre helikoptrar, vargskinnsmössor, en
hög t-shirts, broderade sadelklädslar och en
massa underliga kinesiska prylar som hade
obestämt användningsområde och som in-
handlats på allt från marknader till ensamma
försäljare längs vägarna.
fixa resan
Att själv ta sig till Kina är ju inte så svårt,
och att även få se en massa sevärdheter är
också ganska enkelt.
Det som gjorde den här resan så speciell
var att vi hamnade mitt ute i verkligheten
med ögonkontakt med ett Kina som
inte många västerlänningar får chansen
att se och uppleva. Vi bodde på allt från
lyxhotell till verkligt enkelt boende. Vi
käkade oftast ute på lokala restauranger
som deras första utländska gäster. Vi hade
både kinesisk och svensk guide, och fick
tillstånd att besöka områden som normalt
är förbjudna för utlänningar.
Färden genom Taklamakanöknen var
höjdpunkten på resan för min del. Att köra
en väl insliten, femtio år gammal sidvagnsmotorcykel
som konstruerades under andra
världskriget, i väder från 40 graders hetta
till sandstorm, skyfall, översvämning och
tre oförglömliga stopp längs vägen. Oändliga
omgivningar, dåliga vägar och den trygge
kompisen MacAllan i backspegeln. Kan livet
bli bättre?
om resan
Resan arrangerades av Kinaresor i samarbete
med SMC Travel. 2012 års resa tog
tre veckor, och vi var 14 deltagare. Guiden
på resan var Vincent Engström som har
många års erfarenheter av kinaresor
och som även arrangerade den första
kinaresan på motorcykel 1995.
Pris 2012: 62355 kronor. Programmet
var mycket innehållsfullt med bland
annat besök i Peking, och allt ingick
inklusive flyg, mat, boende och motorcykelhyra.
Nästa resa blir 2014 och då
flyger vi direkt till Urumchi i nordvästra
Kina för ett två veckor lång äventyr till ett
betydligt lägre pris.
Du kan snart läsa mer om 2014 års
resa på www.svmc.se/travel
72 Nummer 2 / 2013