HISTORIA VÅR - ABF

I efterkrigstidens Sverige ökade levnadsstandarden i raketfart. Bostadsinteriör 1954. Sven Vikström med familj. Foto: Okänd
En aktiv arbetsmarknadspolitik
Sverige, som stått utanför kriget, kunde under efterkrigstiden
dra nytta av uppbyggnaden i Europa som
tog lång tid – inte minst i Tyskland. Svensk industri
var intakt och exporten ökade till länder som var under
uppbyggnad. Bortsett från en smärre kris, med
stigande inflation och ekonomiska problem, i början
av 50-talet, den så kallade Korea-krisen, kunde vi
notera 25 år av kraftig tillväxt, stora rationaliseringar,
standardhöjningar och omfattande reformverksamhet.
Den fulla sysselsättningen spelade en stor roll och
arbetsmarknadspolitiken utvecklades genom den så
kallade Rehn-Meidner-modellen på 1960-talet. Den
innebar att det skulle bedrivas en aktiv arbetsmarknadspolitik
som såg till att utbilda och hålla de ar-
47
betslösa i gång i största möjliga utsträckning. Staten
skulle ge bidrag till personer och företag som fick
sysselsättning genom aktiva insatser. Arbetskraften
skulle vara rörlig, flytta till branscher och företag som
expanderade och till regioner där efterfrågan var hög.
Flyttbidrag blev tidigt ett flitigt använt instrument.
Det var framgångsrikt så till den grad att protesterna
växte. ”Vi flytt int!’” blev en norrländsk slogan på
1970-talet och förkortningen på Arbetsmarknadsstyrelsen,
AMS, uttyddes Alla Måste Söderut. För att
möta kritiken utformades regionalpolitiken i slutet
på 1960-talet. Man började fråga sig varför arbetskraften
skulle flytta till företagen och inte tvärtom.
Företag fick bidrag för att utlokalisera verksamhet till
orter med en svag arbetsmarknad.