HISTORIA VÅR - ABF

Välfärdsstaten uppstår
Efter andra världskriget fullföljdes den sociala reformpolitik
som börjat på 1930-talet. Den skulle senare
komma att ytterligare byggas ut på 1960- och
1970-talen. Vi fick en välfärdsstat som byggde på
principen om en generell välfärd, alla och inte bara
utpekade ”fattiga” skulle få del av välfärden. Barn
och gamla stod i centrum för förbättringarna. Det
allmänna barnbidraget tillkom 1948 efter ett tiotal
års utredande. Pensionerna höjdes 1946, och 1952
kom kommunalt bostadstillägg för folkpensionärer.
Möllers mål att ingen pensionär skulle behöva anlita
fattigvården uppfylldes. 1956 ersatte lagen om soci-
41
alhjälp den förnedrande och stigmatiserande fattigvårdslagen.
Semestern förlängdes från två till tre veckor
1953 och en allmän sjukförsäkring tillkom 1955.
(Tidigare organiserade många fackföreningar egna
sjukkassor på samma sätt som arbetslöshetskassor.)
Välfärden byggdes inte främst ut på statlig nivå utan
genom en kontinuerlig expansion av den kommunala
verksamheten. Småkommunerna sammanfördes genom
olika kommunreformer till storkommuner. Den
sista stora kommunsammanslagningen stod färdig
1971. I spetsen för den kommunala expansionen, bostadssaneringarna,
byggprojekten och trafikprojekten
stod ofta starka, enskilda kommunalmän.
”
Strävan till trygghet har alltid stått i centrum för socialdemokratins
politiska arbete - trygghet mot arbetslöshet, trygghet mot nöd och
ekonomiska svårigheter. Det finns ingen motsättning mellan denna
strävan till trygghet och viljan till frihet. I själva verket utgör känslan
av trygghet ett frihetsvärde av enorm betydelse för den enskilda människan.
I ett fattigt samhälle får man begränsa sig till ganska grova,
generella metoder för att alls kunna nå fram till en praktisk lösning av
trygghetsproblemen. I ett rikare samhälle, där standarden stiger och
många av de grundläggande frihetsproblemen är lösta, kan man öka
ambitionsgraden och ställa upp djärvare mål för politiken. Där kan
man medvetet inrikta samhällets åtgärder på sådant sätt, att de vidgar
den enskildes frihetssfär, anpassa insatserna efter de enskilda människornas
särskilda förutsättningar och därmed öka deras möjligheter att
välja hur de vill forma sin tillvaro.
Tage Erlander i Valfrihetens samhälle (Tiden 1962), s 77