HISTORIA VÅR - ABF

Konflikter på arbetsmarknaden
De ökade sociala motsättningarna i samhället gällde
inte minst på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna
försökte pressa ned lönerna och strejkbryteriet var
vanligt vid konflikter. Fackföreningsrörelsen och arbetarklassen
var upprörda över detta samtidigt som
borgerliga politiker och väljare kritiserade ”fackföreningstyranniet”
och hävdade ”tredje mans rätt”. I
det senare låg uppfattningen att samhället och medborgarna
inte skulle drabbas av arbetsmarknadskonflikternas
konsekvenser.
En viktig fråga inom arbetsmarknadspolitiken handlade
om ersättningen till dem som var verksamma i
den tidens arbetsmarknadspolitiska åtgärder, AKarbeten.
De borgerliga hävdade att de arbetslösa då
kunde ersättas med mycket låg lön. Socialdemokraterna
menade att de skulle ha en lön som motsvarade
vad en arbetare tjänade på orten inom yrket.
Folkhemsgenerationen och trettiotalet
31
Den lilla gruvorten Stripa i Dalarna kom att skriva in
sig i den svenska politiska historien år 1926. Där rådde
sedan länge en strejk, igångsatt av syndikalisterna
men därefter sanktionerad av gruvarbetareförbundet.
År 1926 beslutade arbetslöshetskommissionen att
hänvisa arbetslösa till arbetsplatsen, i praktiken som
strejkbrytare. De som vägrade avstängdes från arbetslöshetshjälp.
Frågan togs upp i Sandlerregeringen, som ansåg att
beslutet stred mot de regler om neutralitet i arbetskonflikter
som riksdagen fattat beslut om. Den socialdemokratiska
minoritetsregeringen fälldes då av
riksdagen där borgerliga partiet hade majoritet, och
sex år med olika borgerliga minoritetsregeringar följde.
Den liberala regeringen Ekman lade 1928 fram
förslag om kollektivavtal och arbetsdomstol som
möttes med avsky och vrede inom arbetarrörelsen.
Efter Brantings och Thorssons död 1925 framträdde socialdemokratins andra ledargeneration,
vars främsta namn: Per-Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss utformade 1930-talets
politik och mycket av det som vi ännu idag uppfattar som socialdemokratins innehåll och kännetecken.
Efterkrigstidens utrikespolitiska doktrin, alliansfrihet i fred och neutralitet i krig, är förknippad
med Östen Undén. De fyllde 50 år under 1930-talet liksom partiet (1939) och utmärktes
av en gedigen och långvarig politisk bakgrund i arbetarrörelsen.
Partiledaren och statsministern Per Albin Hansson hade under hela sin karriär vid sin sida parti-
sekreteraren och socialministern Gustav Möller. De hade börjat i ungdomsrörelsen och deltagit i
striderna mot partivänstern tillsammans. Finansministern Ernst Wigforss, språkvetaren som blev
ekonom, var djupt involverad i diskussionerna om ekonomisk demokrati strax före och efter 1920.
Andra framträdande namn var ABF-grundaren Rickard Sandler, statsminister efter Brantings död
och senare utrikesminister. Kulturpolitikern och radikalen Arthur Engberg, efterkrigstidens långvarige
utrikesminister (1945–62) Östen Undén sam jordbruksministern och efter Wigforss även
finansministern Per-Edvin Sköld. Kvinnorna på ledande poster som förtroendevalda eller funktionärer
var fortfarande försvinnande få eller rent ut sagt enstaka inom både partiet och fackföreningsrörelsen.
Ingen tillhörde arbetarrörelsen inre krets och att folkhemspolitiken därför fick
paternalistiska drag är inte att förvåna. I det goda folkhemmet regerade den rättrådige mannen.