Ekologisk

Ekologisk restaurering av vattendrag
Myggor!
En naturlig men oftast oönskad konsekvens
av mindre våtmarker är myggproduktion.
Många arter sticker inte,
t.ex. familjen fjädermyggor. Stickmyggor
(Culicidae) utvecklas ofta i temporära
stillastående små vatten, t.ex. grunda
skogsdiken, regnvattentunnor, väten i
markerna samt i isolerade vattensamlingar
i åplanet. I djupa och permanenta
vatten faller mygglarverna ofta offer för
rovinsekter och fisk. Stickmyggorna kan
indelas i skogsmyggor och översvämningsmyggor.
De senare är ofta besvärligare
och attackerar även i dagsljus.
För att stickmyggor ska bli en riktig
plåga krävs ofta en starkt synkroniserad
kläckning som uppnås i större vatten
med samma temperatur. Isolerade myggpopulationer
i mindre gölar brukar inte
ge storskaliga myggproblem.
För att undvika att stora svärmar når
människor:
1. Undvik att ha kontinuerliga korridorer
i form av buskar fram till bostäder.
2. De flesta arter flyger inte mer än
några hundratals meter, varför en strategisk
placering av tillfälliga vattensamlingar
är viktig.
3. Isolera tillfälliga vattensamlingar
bakom skogsridåer som minskar benägenheten
att flyga vidare.
4. Skapa inte stora temporära vatten
som har samma temperaturutveckling.
5. Genom att öka översvämningsfrekvensen
i våtmarkerna störs den synkrona
utvecklingen.
6. Vindexponerade dammar brukar inte
föredras av mygg.
7. Att skapa möjlighet för fisk att vandra
in i dessa våtmarker kan minska
mängden mygglarver, men kan samtidigt
motverka annan biologisk mångfald.
Gynna gärna naturliga rovdjur som
trollsländelarver och dykarbaggar.
kapitel 5
26
mer markskador, samtidigt som de är
sämre på att beta högre växter. Generellt
bör dock kreatur inte tillåtas beta ohämmat
fram till stranden på grund av den erosion
som uppkommer. Besättningstätheterna
måste hållas mycket låga i kantzoner och
våtmarker (The federal interagency stream
restoration group 2001). Oftast rekommenderas
högst 1-1,8 kvigor eller 0,5-1 dikor
per hektar (Priha 2003) och bete tillåts bara
under kortare perioder.
Slåtter är dyrt och betande djur riskerar
ge erosion. En enklare metod för att slippa
igenväxning är att låta vattennivån variera,
eller att rent av torrlägga våtmarken en
säsong. Möjligen kan en mindre djupare del
lämnas med vatten för att ge skydd/livsmiljö
åt vissa arter. Mindre, grunda våtmarker
har ofta naturligt en flora och fauna som är
anpassad för torka med vissa intervaller.
Därför är en avsänkning inte farlig.
övrig skötsel av ny våtmark
Det är viktigt att markanvändningen i
omgivande mark inte motverkar syftet med
våtmarken.
Åkermark utan skyddszon mot våtmarken
innebär att våtmarkens snabbt blir
övergödd, växer igen och får syrebrist.
I de fall våtmarken behöver muddras
för att vidmakthållas bör detta ske endast i
delar av våtmarken ena året och resterande
delar nästa år, eller kanske i ännu mindre
steg med flera års behandling. Ofta behöver
man använda grävmaskinmattor eller
liknande för att skydda stränder i våtmarken
under arbetet. Arbetet utförs helst när
våtmarken avsänkts och då gärna under en
period då störning av fågelfaunan är minst
samtidigt som flödessituationen är gynnsam
(sensommaren-tidig höst).
Arbetet medför grumlingar om vattennivån
är för hög. Då bör avloppet stängas
till dess grumlingarna minskat, men nolltappning
kan påverka fisk och bottenfauna
nedströms och en avvägning ska ske. Muddermassorna
bör lämpligen läggas på land
något dygn så att vattnet rinner undan
innan de fraktas bort. Om massorna forslas
undan med dumpers bör det beaktas att
marktrycket kan bli högt.