Ekologisk

Ekologisk restaurering av vattendrag
Rekommendationer för placering av
fångdammar i landskapet
Generellt bör nyanlagda fångdammar placeras
vid sidan av naturliga vattendrag. De
bör placeras där de gör störst nytta utan att
störa naturlig biologisk mångfald. Lämpligen
bör avrinningsområdet uppströms
dammen vara 100–1 000 gånger större än
dammytan (strävan är att få vattnets uppehållstid
lång i våtmarken). Naturligtvis bör
de mest förorenade tillflödena prioriteras.
Eftersom grävning ofta är kostsamt
kan man prioritera lägen där det går att
dämma tillfälliga vattenflöden eller diken.
Ska grävning ske bör man välja lägen med
lämpliga täta jordar.
Undvik områden med naturligt stora
värden i form av landskapsbild, kulturmiljöer
eller flora. Mark som brukas eller
brukats som åker eller vall brukar vara
lämpliga lägen.
Grunda och vegetationsrika våtmarker
drabbas lätt av syrebrist vintertid. Då kan
fosfor i bottnarna frigöras och fosforbelastningen
nedströms kan bli mycket hög.
Andelen löst fosfor i vattenmassan kan i
vissa fall öka i och nedströms en fångdamm
(Ulén 1997), men nettoutflödet verkar vara
litet (muntl. Johan Krook, Ekologgruppen).
5.2.3 utformning av våtmarker
kärr, småvatten och viltvatten
Nedan presenteras i första hand våtmarker
som livsmiljöer med den självrenande effekt
och vattenhållande förmåga som uppnås i
en naturlig våtmark.
Det ska poängteras att isolerade småvatten
kan vara mycket artrika. Vid storskaliga
undersökningar har man funnit
flera arter och fler sällsynta och rödlistade
arter i småvatten än i vattendrag i samma
områden (Scottish Environmental Protection
Agency 2000).
Våtmarker behöver inte vara 1–2 m
djupa, men de djupa våtmarkerna ger en
bra livsmiljö för många fåglar, gul och vit
näckros och vissa natearter. Dessutom finns
en vattenvolym som inte fryser vintertid
och inte växer igen sommartid. I ett landskapsperspektiv
kan det ge en högre diver-
kapitel 5
14
sitet med en mosaik av grunda, djupa och
variabelt djupa våtmarker. Det är inte alltid
negativt att våtmarken torkar ut. Grunda
våtmarker som årligen torkar ut kan vara
ett viktigt habitat för en högt specialiserad
fauna, t.ex. bladfotingar. Våtmarker med
bara decimeterdjupt vatten föredras av vadarfågel
som rödbena. Gör således inte alla
våtmarker efter samma ritning!
När våtmarken anläggs med det uttalade
syftet att kunna utgöra bevattningsdamm
kan detta ofta kombineras med att
vara viltvatten för fågel. Detta eftersom
häckningssäsongen ofta är över när bevattningsbehovet
är som störst. Flyttande fågel,
vadare och änder, kan gynnas av de nedsänkta
dammarna och exponerade stränderna
under juli-augusti.
Ett enkelt sätt att skapa en våtmark
är att göra en låg tröskel i ett vattendrag.
Denna höjer vattennivån uppströms så
att vattnet svämmar över sina bräddar.
Faktum är att omfattande stenutläggning
av den typ som sker för att ”biotopvårda”
vattendrag för laxfisk uppnår just denna ef-
Svarthakedopping (Podiceps auritus)
är en liten dopping som är en utmärkt
simmare under vatten. Den föredrar
fisktomma vatten, eller vatten med reducerad
fiskfauna. Små gölar, vilvatten och
rent av golfdammar föredras. Beståndet
har minskat under 1900-talet och ArtDatabanken
betecknar arten som sårbar.
Viltvatten
Småvatten kan också anläggas som
viltvatten. För att gynna andfågel bör
våtmarken vara av viss storlek. Kricka,
rörhöna och gräsand kan nyttja dammar
på 1 000 m2 . För att föda upp en andkull
bör man dock räkna med ca 2 500 m2 (Andersson m.fl. 1996)
Sothöna och svarthakedopping kräver i
regel 2 000 m2 , medan vigg och knölsvan
kräver ca 5 000 m2 (Vedum m.fl. 2004).
Simänder vill ha grunda vatten (helst ej
över 40 cm djupa).