Ekologisk

Ekologisk restaurering av vattendrag
anpassa på grund av risken för överbetning
och erosion. Många vattendrag i jordbrukslandskapet
har idag förhöjd erosion på
grund av betning. Internationellt är den
vanligaste åtgärden vid restaurering av
kantzoner att stängsla ute betande boskap
(Roni m.fl. 2005).
Idag kan man få bidrag för att anlägga
en skyddszon på minst 6 m bredd utmed
vattendraget i jordbruksmark. Dessa
skyddszoner måste hållas öppna i Sverige.
De är därmed inget mångformigt habitat
för djur, men fyller i alla fall en funktion
som filter mot närsalter och sediment. I
t.ex. Finland tillåter man också viss beväxning
med buskar och träd i områden där
marken behöver stabiliseras.
Plantering av buskar och träd
I de lägen där beskuggning krävs för att
hindra igenväxning ska man etablera träd.
Då endast en begränsad insats är möjlig bör
kantzonen läggas så att den skuggar vattendraget,
dvs. främst på södersidan. Inte
bara träd behövs utan även mer buskartade
växter. Klibbal, gråal, glasbjörk och viden
(Salix) är vanliga nära vattendraget (ovan
lågvattenzonen) i stora delar av landet. De
två senare invandrar ofta spontant. Salixarter
som t.ex. knäckepil (Salix fragilis) och
vitpil (S. alba) bör normalt inte planteras
då de har förmåga att sprida sig okontrollerat
via avbrutna grenar som rotar sig.
Något längre från vattendraget (ovanför
högvattenzonen) bör man vid plantering
prioritera arter som har svårt att kolonisera
spontant, t.ex. lind, hassel, fläder, hägg
och hagtorn. Spontan invandring förekommer
ofta av alm, asp, ask, sälg och vårtbjörk
beroende på klimatzon.
Bok, ek och täta granbestånd bör dock
undvikas, om de inte är naturligt förekommande,
eftersom de skuggar marken mycket
och markfloran kan bli svag. Därigenom
ökar risken för markerosion. Blad av både
bok och ek är samtidigt svåra att bryta ned
och kan ackumuleras i stora bankar i vattendrag
och sjöar.
kapitel 5
50
Beskuggning av vattendrag blir allt
viktigare ju längre söderut man kommer
i Sverige. I de sydligaste vattendragen
utan kantzoner uppnås under perioder av
dagar-veckor temperaturer på 24–27 °C,
medan temperaturen övriga delen av året
bättre passar en mer kallvattenanpassad
fauna. Resultatet blir en utarmad fauna.
Rekommendationen är därför att minst 2/3
av jordbruksvattendragens yta ska vara
beskuggad.
I vissa områden har energiskog planterats
i kantzonen. Den utgör knappast ett
naturligt inslag i landskapsbilden och nyttan
vad gäller och stabilisering av marken
är inte undersökt, speciellt som skörd sker
med maskiner. Däremot kan reduktionen av
närsalter vara betydande, men energiskogen
kan komma att gödslas och är därmed
direkt olämplig utmed ytvatten. Däremot
skulle energiskog kunna användas på ett
avstånd av ca 10-15 m från ytvatten (beroende
på vattennivåvariationerna).
Träd ska planteras på hösten eller tidig
vår. Ibland kan man på plantskolan skilja
mellan barrotsplantor och täckrotsplantor,
beroende på om de säljs utan eller med
”kruka”.
De senare är ofta att föredra eftersom de
brukar klarar en torrperiod efter plantering
bättre, men har man möjlighet till tillsyn
och bevattning är detta inget problem. När
plantorna levereras gäller det att få dem i
marken så fort som möjligt.
Först skall man kontrollera kvaliteten
på materialet. Det bör inte finnas skadade
och torra rötter, krona med dubbeltopp, rotsnurr
osv. Se till att före leverans ha grävt
planteringshål. Börja med att röja en fläck
så att plantan sätts i en ruta med bar jord.
De första åren är det bra om man kan hålla
efter gräs och ogräs som invaderar denna
yta. Alternativt används rikligt med täckbark
för att förhindra återväxt.
Där möjlighet och tid finns kan man
gräva upp små träd och buskar på annan
plats och använda dem. Då är man ganska
säker på att få lokal proveniens. Optimalt
ser man ut lämpliga plantor året innan och
beskär deras rötter vintertid för att stimulera
tillväxt av nya rötter. Lämpligen tar
man kontakt med Skogsstyrelsen, en plantskola
eller en arborist inför detta arbete.