Ekologisk

En ökning av den normala vattentemperaturen
med 1–3 ºC är tillräcklig för att
radikalt förändra livsvillkoren för många
vattenorganismer. Öring är en karaktärsart
i mindre strömmande vattendrag. Dess
optimala temperatur är ca 4–19 ºC (Cowx
& Welcomme 1998) och dess övre toleranstemperatur
är 22–24 ºC (Näslund 1992).
Även om de kan överleva en kortare tid vid
dessa temperaturer så utsätts de för stress.
Vid en storskalig analys av SERS (Svenskt
ElfiskeRegiSter) visade det sig att på de
lokaler där öring förekom var det en tydlig
tendens till minskad täthet per 100 m 2 med
ökad vattentemperatur i augusti (Figur 3).
Vattendrag som var varmare än förväntat
utifrån deras läge och storlek hade signifikant
lägre tätheter av öring. Det är sannolikt
att flera av dessa vattendrag kan vara
sådana där skuggande skog och buskar
eliminerats.
Måttlig skuggning från träd skapar vanligtvis
en högre diversitet av växter, smådjur
och fisk i småvatten och vattendrag än
vid oskuggade förhållanden (Newbold m.fl.
1980, Olsson 1995, Gee m.fl. 1997, Markusson
1998).
Bibehåller ett fuktigt mikroklimat
Genom sparande av kantzoner bevaras ett
lokalt mikroklimat omkring vattendragen
som växter och djur är anpassade till. Det
gäller speciellt kantzoner i raviner i både
skogs- och jordbrukslandskapet. I åkerlandskapet
kan den vindskyddande effekten av
en kantzon också förhindra att lätta jordar
torkar ut och blåser bort.
Tillför organiskt material
Strandvegetationen och övrig vegetation
i kantzonen tillför vattendragen näring i
form av löv, barr, gräs, annan förna samt
insekter och andra småkryp. Produktionen
av lövförna är högre i strandzonen
än i omgivande ekosystem. Dessa löv, och
andra växtrester, utgör basen för födokedjorna
i skuggade vattensystem med ringa
egen växtproduktion (Kapitel 2). Lövinslag
utmed stränderna har visat sig öka artrikedomen
av fisk i svenska skogsbäckar
(Markusson 1998, Nyberg och Eriksson
2001). Även tätheten av så vitt skilda arter
som öring, lake och simpor ökade med ökat
inslag av löv i kantzonen (Markusson 1998).
Ekologisk restaurering av vattendrag
Kantzonens produktion av död ved har
en mycket stor betydelse för vattendragens
funktion, produktion och biologisk mångfald,
främst genom att död ved skapar en
varierad miljö i vattendragen (läs mer i Avsnitt
5.4). Med ökad förekomst av död ved
ökar också tätheten av öring i vattendragen
(Degerman m.fl. 2004). Strandvegetationen
och nedfallet av död ved har ofta en större
betydelse för fiskförekomsten i flacka och
slätbottnade avsnitt än i branta och grovblockiga
avsnitt (Moore & Gregory 1989).
Utgör en artrik livsmiljö
I kantzonen mot vattendrag och sjöar har
de regelbundna översvämningarna skapat
speciella förhållanden för ett rikt växt- och
djurliv. Särskilt växternas artrikedom är
hög i kantzonen, speciellt i strandzonen.
Inemot 100 kärlväxtarter kan påträffas
utmed en 200 m lång strand längs de större
Norrlandsälvarna (se Zinko 2005). Artrikedomen
blir hög om översvämningar för med
sig näringsrika sediment samtidigt som
habitatet är varierat. Artrikedomen av mossor
är dubbelt så hög i skogsstränder utmed
bäckar (bäckskogar) än i omgivande skog
(Dynesius 2001).
Kantzonerna längs vattendragen kan
jämföras med skogsbryn i jordbrukslandskapet,
båda är ekotoner. När det gäller
ryggradsdjur och fåglar är artrikedomen
här betydligt större än inne i skog eller
i åkerlandskapet (Berg 2002). Kantzonen
mot vattnet hyser på samma sätt en
mångfald arter av t.ex. insekter, groddjur,
fåglar och däggdjur. Glest bevuxna stränder
som översvämmas regelbundet är en
viktig livsmiljö för flera strandinsekter, t.ex.
jordlöpare och steklar. Utmed vattendrag är
gamla träd med hål (hålträd) lämpliga för
t.ex. stare, knipa, storskrak, skogsduva och
hackspettar (t.ex. vitrygg, gröngöling, göktyta
och större hackspett). Strandbrinkar
och nipor kan ge goda boplatser för backsvala
och kungsfiskare. Strandskogar, såväl
utefter vattendrag som sjöar och våtmarker,
utgör också viktiga spridningskorridorer
för fågel, fladdermöss, utter, bäver och även
rent terrestra däggdjur som räv och vessla.
35 kapitel 5