I skuggan av välfärden
I skuggan av välfärden I skuggan av välfärden
Slutord I denna rapport har personer vars röst sällan blir hörd fått ge sin bild av den situation de befinner sig i. Vår övertygelse är att de talar för många fler än bara sig själva. De talar för de personer för vilka det inte blev några uppfyllda drömmar eller infriade förväntningar, det blev inget arbete, det blev ingen sjukpenning och det blev ingen rehabilitering. Det är personer för vilka det blev nästan ingenting. I skuggan av välfärden 44
I skuggan av välfärden Tillbaka till Biskopsgården – ett efterord Peter Dellgran Professor i socialt arbete När jag blev tillfrågad om att skriva ett efterord till denna rapport satt jag som bäst och funderade på hur jag skulle angripa en annan skrivuppgift som jag strax innan hade blivit tillfrågad om att göra. Uppgiften handlade om att skriva något klokt på temat ”fattigdomens professionalisering” till en kommande antologi. Trots en viss tveksamhet av både tidsmässiga och andra skäl hade jag tackat ja eftersom jag tyckte att sammanhanget var intressant och viktigt. Tiden var knapp, antologin skulle publiceras samma höst i anslutning till en konferens med den milt provocerande rubriken ”Är det fult att vara fattig”, anordnad av CSA, Centralförbundet för socialt arbete. Antologin hade fått namnet ”Villkorandets misär. Fattigdomens premisser och samhällets åtgärder – då och nu”. Min uppgift bestod i att diskutera det sociala arbetets professionalisering, framför allt med avseende på vad denna professionalisering haft för konsekvenser för fattigdomsfrågan i vårt samtida Sverige. Eftersom jag redan tidigare haft förmånen att samarbeta med utredningsgruppen vid Biskopsgårdens individ- och familjeomsorg var det inte avlägset att relatera de två skrivuppgifterna till varandra. Den föreliggande rapporten är nämligen i mina ögon remarkabel på minst två sätt som går att relatera till fattigdomsproblem respektive professionalisering. Studien bygger på ett femton kvalitativa intervjuer med några av de klienter som dessa socialarbetare möter i sitt arbete inom en specialiserad utredningsgrupp. Utredningsgruppens arbete består i att kartlägga och analysera livssituationen och försörjningsmöjligheterna för klienter som varit långvarigt beroende av försörjningsstöd, och så långt det står i deras makt bryta ett sådant beroende. De aktuella klientintervjuerna är gjorda med så kallade ”nollklassade”, det vill 45 säga personer som sedan länge mottar socialbidrag och som är psykiskt och/eller fysiskt sjuka men som saknar sjukintyg. De nollklassade får nog betraktas som en av våra allra fattigaste grupper i det svenska samhället. De känns sannolikt igen från alla landets kommuner, men är ganska många i Biskopsgården. Biskopsgården är en av Göteborgs fattigaste stadsdelar med en hög andel arbetslösa och med ett av landets i särklass högsta ohälsotal. Läsningen av rapporten är inget mindre än en käftsmäll för alla oss som har minsta intresse av att veta hur det svenska socialpolitiska systemet sammantaget verkar för de allra fattigaste. Vi får framför allt ta del av de intervjuades erfarenheter och upplevelser av sina möten – och de är många – med offentliga myndigheter som arbetsförmedlingen, sjukvården, försäkringskassan och socialkontoren. Om man orkar ta till sig den vanmakt, frustration och hopplöshet som dessa klienter uttrycker, är det ur ett socialpolitiskt perspektiv mycket problematiskt och djupt tragiskt. Skuldbördan faller tungt på de välfärdsorganisationer som inte förmår hantera individer som faller mellan olika stolar, eller som inte förmår göra regelverk och förordningar begripliga för sina klienter och brukare. Pilen riktas mot alla de anställda som finns inom dessa verksamheter och myndigheter, även den kommunala socialtjänsten (i det här fallet socialtjänsten i Biskopsgården). Så sätts alltså även den egna praktikens tillkortakommanden här under lupp. Den föreliggande rapporten är därför ett viktigt kunskapstillskott i den fortsatta diskussionen om socialpolitikens sammanlagda effekter och förutsättningar, både på nationellt och lokalt plan. Rapporten har också på flera sätt att göra med professionalisering. För det första talas det ju som
- Page 1 and 2: I skuggan av välfärden 15 röster
- Page 3 and 4: Innehåll I skuggan av välfärden
- Page 5 and 6: I skuggan av välfärden Länsstyre
- Page 7 and 8: Sammanfattning Den här rapporten b
- Page 9 and 10: 2/2008). Med denna rapport vill vi
- Page 11 and 12: Om människorna detta kapitel prese
- Page 13 and 14: I skuggan av välfärden Om myndigh
- Page 15 and 16: I skuggan av välfärden Människor
- Page 17 and 18: Myndighetskontakter Bristen på per
- Page 19 and 20: att jag säger så här. Jag blir j
- Page 21 and 22: av hjälp med kontakt mellan myndig
- Page 23 and 24: I skuggan av välfärden Förståel
- Page 25 and 26: kassa och arbetsförmedling varit m
- Page 27 and 28: också tillkom.” En av de intervj
- Page 29 and 30: anser att jag ska söka vård här
- Page 31 and 32: I skuggan av välfärden Självbild
- Page 33 and 34: hur en människa anpassar sig efter
- Page 35 and 36: fyller man sina dagar med någontin
- Page 37 and 38: men tårarna rann ändå när jag s
- Page 39 and 40: Är det något som har gjort att de
- Page 41 and 42: arbetssökande och inte heller delt
- Page 43: I skuggan av välfärden Från fär
- Page 47 and 48: I skuggan av välfärden Referenser
- Page 49 and 50: Referenser I skuggan av välfärden
- Page 51 and 52: Diagram 2. Andel med ekonomiskt bis
- Page 53 and 54: unt Framgångsfaktorer i Biskopsgå
- Page 55 and 56: erna utfördes med hjälp av tolk,
- Page 57 and 58: I skuggan av välfärden 57
- Page 59 and 60: I skuggan av välfärden 59
I <strong>skuggan</strong> <strong>av</strong> <strong>välfärden</strong><br />
Tillbaka till Biskopsgården<br />
– ett efterord<br />
Peter Dellgran<br />
Professor i socialt arbete<br />
När jag blev tillfrågad om att skriva ett efterord<br />
till denna rapport satt jag som bäst och funderade<br />
på hur jag skulle angripa en annan skrivuppgift<br />
som jag strax innan hade blivit tillfrågad om<br />
att göra. Uppgiften handlade om att skriva något<br />
klokt på temat ”fattigdomens professionalisering”<br />
till en kommande antologi. Trots en viss tveksamhet<br />
<strong>av</strong> både tidsmässiga och andra skäl hade jag<br />
tackat ja eftersom jag tyckte att sammanhanget var<br />
intressant och viktigt. Tiden var knapp, antologin<br />
skulle publiceras samma höst i anslutning till en<br />
konferens med den milt provocerande rubriken Ӏr<br />
det fult att vara fattig”, anordnad <strong>av</strong> CSA, Centralförbundet<br />
för socialt arbete. Antologin hade fått<br />
namnet ”Villkorandets misär. Fattigdomens premisser<br />
och samhällets åtgärder – då och nu”. Min<br />
uppgift bestod i att diskutera det sociala arbetets<br />
professionalisering, framför allt med <strong>av</strong>seende på<br />
vad denna professionalisering haft för konsekvenser<br />
för fattigdomsfrågan i vårt samtida Sverige.<br />
Eftersom jag redan tidigare haft förmånen att<br />
samarbeta med utredningsgruppen vid Biskopsgårdens<br />
individ- och familjeomsorg var det inte<br />
<strong>av</strong>lägset att relatera de två skrivuppgifterna till<br />
varandra. Den föreliggande rapporten är nämligen<br />
i mina ögon remarkabel på minst två sätt som<br />
går att relatera till fattigdomsproblem respektive<br />
professionalisering. Studien bygger på ett femton<br />
kvalitativa intervjuer med några <strong>av</strong> de klienter<br />
som dessa socialarbetare möter i sitt arbete inom<br />
en specialiserad utredningsgrupp. Utredningsgruppens<br />
arbete består i att kartlägga och analysera<br />
livssituationen och försörjningsmöjligheterna för<br />
klienter som varit långvarigt beroende <strong>av</strong> försörjningsstöd,<br />
och så långt det står i deras makt bryta<br />
ett sådant beroende. De aktuella klientintervjuerna<br />
är gjorda med så kallade ”nollklassade”, det vill<br />
45<br />
säga personer som sedan länge mottar socialbidrag<br />
och som är psykiskt och/eller fysiskt sjuka men som<br />
saknar sjukintyg. De nollklassade får nog betraktas<br />
som en <strong>av</strong> våra allra fattigaste grupper i det svenska<br />
samhället. De känns sannolikt igen från alla landets<br />
kommuner, men är ganska många i Biskopsgården.<br />
Biskopsgården är en <strong>av</strong> Göteborgs fattigaste stadsdelar<br />
med en hög andel arbetslösa och med ett <strong>av</strong><br />
landets i särklass högsta ohälsotal.<br />
Läsningen <strong>av</strong> rapporten är inget mindre än en<br />
käftsmäll för alla oss som har minsta intresse <strong>av</strong><br />
att veta hur det svenska socialpolitiska systemet<br />
sammantaget verkar för de allra fattigaste. Vi får<br />
framför allt ta del <strong>av</strong> de intervjuades erfarenheter<br />
och upplevelser <strong>av</strong> sina möten – och de är många<br />
– med offentliga myndigheter som arbetsförmedlingen,<br />
sjukvården, försäkringskassan och socialkontoren.<br />
Om man orkar ta till sig den vanmakt,<br />
frustration och hopplöshet som dessa klienter<br />
uttrycker, är det ur ett socialpolitiskt perspektiv<br />
mycket problematiskt och djupt tragiskt. Skuldbördan<br />
faller tungt på de välfärdsorganisationer<br />
som inte förmår hantera individer som faller mellan<br />
olika stolar, eller som inte förmår göra regelverk<br />
och förordningar begripliga för sina klienter och<br />
brukare. Pilen riktas mot alla de anställda som<br />
finns inom dessa verksamheter och myndigheter,<br />
även den kommunala socialtjänsten (i det här fallet<br />
socialtjänsten i Biskopsgården). Så sätts alltså<br />
även den egna praktikens tillkortakommanden<br />
här under lupp. Den föreliggande rapporten är<br />
därför ett viktigt kunskapstillskott i den fortsatta<br />
diskussionen om socialpolitikens sammanlagda<br />
effekter och förutsättningar, både på nationellt<br />
och lokalt plan.<br />
Rapporten har också på flera sätt att göra med<br />
professionalisering. För det första talas det ju som
Change language