I skuggan av välfärden
I skuggan av välfärden I skuggan av välfärden
av värkproblematik 2004. Hon praktiserar på halvtid inom hemtjänsten och tror inte att någon vill anställa henne. ”Arbetsgivare vill inte anställa folk som har varit sjukskrivna så länge. De är rädda”. Ofta finns flera orsaker som utgör hinder för att personerna åter ska komma i arbete. Hur sammansatt problembilden kan vara framkommer tydligt i en intervju där en kvinna som har varit sjukskriven i 10 år berättar om sin situation: ”Det är ingen lätt arbetsmarknad, jag är 45 år, jag har erfarenhet av att arbeta, men jag har ingen utbildning, jag har varit hemma i 10 år. Och jag kan ju aldrig tänka mig att det finns ett heltidsjobb som passar min kropp och där jag kan komma och gå går hur det behövs. Ett sådant jobb skulle jag hoppa på i morgon! Jag tror inte att det finns någon som anställer en människa på de premisserna att jag kommer när kroppen tillåter det!” Kvinnan talar här om ålder, brist på utbildning, att hon varit borta länge från arbetsmarknaden och ohälsa samt att ingen arbetsgivare skulle anställa någon med hennes begränsningar. Liknande situation beskrivs av en annan kvinna. ”Och dessutom så har jag ingen utbildning, det finns ju dom som går i skola också, men det är jag för gammal för, gud vad det var länge sedan. … Jag skulle aldrig kunna sitta i kassa i en affär, både för det … med armarna och sen skulle jag gå därifrån när det är en massa folk. Men det gör ju att jag är begränsad på så många sätt”. För personer som kommit till Sverige i vuxen ålder finns även andra hinder för en etablering på arbetsmarknaden. En man som i sitt hemland arbetade som konstnär säger: ”[…] här känner jag mig i vägen, jag känner ingen. … Man behöver kanske ha sitt eget kontaktnät som kan hjälpa i stället [för arbetsförmedlingen]. … Det har varit svårt för mig eftersom jag är 51 år. … Om man kan språket bra, då går det kanske lättare”. En kvinna, som i sitt hemland drev eget företag och var chef för 30 personer har i Sverige endast haft flera praktikplatser, känner sig diskriminerad på grund av att hon är invandrare och säger att det är skälet till att hon inte får något arbete. ”Därför att jag är invandrare får jag inget jobb”. Kvinnan säger även: ”Tidigare när jag var frisk kunde jag inte heller hitta jobb. Är du halvtidssjukskriven, så stänger de väl dörren och säger du kommer inte in”. I skuggan av välfärden 34 Ett långvarigt utanförskap kan man se exempel på även bland dem med svensk bakgrund. En ung kvinna som under flera år haft kontakt med socialtjänsten säger: ”[…] det började ju redan som barn när jag blev mobbad, jag har ju alltid känt mig lite utanför, men det beror på att jag känner mig annorlunda än andra, så det är inte konstigt”. Av dem som har eller har haft praktikplats är det ingen som uttrycker positiva åsikter eller erfarenheter kring sin praktik. En av kvinnorna som varit på flera praktikplatser hade istället för dessa önskat sig mer råd och stöd. ”[Socialtjänsten] skickade mig ut i olika praktikplatser eftersom jag började klaga att det var tråkigt, jag kan inte vara på olika praktiker hela tiden, jag behövde hjälp på riktigt, vägledning och stöttning vad jag kan göra. Jag har lätt för att skaffa jobb, svårt för att stanna kvar”. Den kvinna som ansåg att hon inte fick arbete på grund av att hon är invandrare och som i sitt hemland drivit eget företag säger: ”Många företag vill ha någon annan som kommer och jobbar där gratis. Arbetsförmedlingen och kommunen frågar ibland varför de inte anställer en person. Och företagen säger bara att de inte tjänar tillräckligt bra för att kunna anställa någon. Men jag tror att de tjänar tillräckligt med pengar, när man gör praktik åtta timmar varje dag hos dem. Det är inte lite, de tjänar pengar på en”. Att praktiken inte alltid utformas efter personens önskemål och förutsättningar framkommer i en intervju med en kvinna som insjuknade 2004 och som har en svår värkproblematik. Vid intervjutillfället deltog hon i praktik inom hemtjänsten och uttrycker tydligt att hon måste få arbetspröva utifrån vad hennes hälsotillstånd tillåter då detta varierar dag från dag. ”Jag försöker, men jag måste bestämma själv vad jag klarar och inte klarar. Jag säger till handledaren att jag inte kan jobba ensam fastän andra gör det”. Hon fortsätter med att säga att hon i möte med praktikanordnaren har känt att ”Det lät lite som en piska att man skulle jobba så mycket som möjligt och att det är ens eget ansvar att det går bra”. En intervjuperson säger att hon förspiller sin tid i onödan på tråkiga, meningslösa åtgärder. Hon har en framtidstro och vill att myndigheterna hittar något som kan leda framåt ”De går och tar tid av mig. Om de nu hade hittat en plats där jag tyckt att det var roligt att vara, så går ju tiden snabbare, så
fyller man sina dagar med någonting meningsfullt som kanske leder till något ännu bättre”. I en intervju hittar man också exempel på att en person inte kunnat få den hjälp han efterfrågar. När mannen blev arbetslös ville han starta en verkstad och ansökte om startbidrag från arbetsförmedlingen ”Jag sa även att de kunde ge mig startbidrag, så skulle jag öppna en verkstad, det skulle jag ju klara och det finns inget sådant i Biskopsgården. Men de sa bara att det inte finns något startbidrag… Det har varit kalla handen hela vägen”. I ett annat fall är socialsekreteraren och intervjupersonen inte överens om bedömningen ”Socialsekreteraren hoppas ju bara på att [jag] via arbetsförmedlingen ska jag få hjälp. Men det är ju för fan inget jobb jag ska ha”. Då kvinnan inte anser att hon har någon arbetsförmåga på grund av sina hälsoproblem och socialsekreteraren arbetar för att kvinnan ska komma ut i arbete är risken stor att eventuella insatser kommer att uppfattas som felaktiga. Möjligheter till arbete Trots svårigheter att hitta relevant arbete bedömer flera av intervjupersonerna det ändå som möjligt att hitta ett arbete. För att få arbete behöver de stöd från andra. Det handlar då om stöd att hitta en lämplig praktikplats eller rätt rehabilitering. Ibland kan det vara ekonomiskt stöd från familjen som behövs. Det förekommer också att personer anpassat sig till sin situation; att den enda möjlighet de ser är en meningsfull sysselsättning. Den intervjuade kvinna som i sitt hemland drev ett eget företag säger att ”om arbetsförmedlingen hittar ett jobb åt mig, så jobbar jag också”. Kvinnan anser däremot att den mest realistiska möjligheten att få ett arbete är att starta ett eget företag med stöd från sin familj. ”Det har jag berättat för arbetsförmedlingen senast, att jag vill ha en korvkiosk. Då skulle jag låna pengar från min familj, köpa den och sedan kan vi bli egenföretagare”. En annan kvinna har fysiska begränsningar, men tror att hon kan klara ett arbete som personlig assistent. ”Och så vill jag vara personlig assistent. För jag menar om någonting är lätt så är det ju att bara gå ut och gå med en gammal, för att de vill ha sällskap. … Och går man och handlar bara lite mjölk, det klarar jag också, det får jag klara hem till mig själv också.” Hon ser hinder då det gäller I skuggan av välfärden 35 andra arbetsuppgifter. ”Jag skulle gärna städa på hotell, om dom… Men då är det ju samma sak igen, jag kan ju knappt bädda min egen säng, så …” Två personer anser sig inte ha några egentliga hinder och bedömer att de har goda möjligheter att komma i arbete. En kvinna som varit sjuk i ett och ett halvt års tid säger: ”Det sista på det här Äpplet, det var mitt eget initiativ för jag ville göra något för att komma ut. Och jag gjorde det fast jag var sjukskriven”. JobCenter Äpplet är en verksamhet inom Stadsdelsförvaltningen Biskopsgården. På Äpplet arbetar man med stöd till arbetslösa genom bland annat jobbcoachning. Hon har ändrat strategi och syn på arbete under den period hon varit sjuk. ”[…] någonstans har jag väl fått omprioritera mitt liv. Att jag kanske inte får tänka i de termer som förut, att man ska ha ett arbete, utan man kanske får ha ett arbete där man har sin grundinkomst, och så får jag vara lite diversearbetare snarare”. Den andra personen tror sig snart vara fullt arbetsför ”[…] om en eller två veckor så är jag helt arbetsför, tack vare jag har fått denne ortopedtekniker som var så noga”. För den man som tidigare i kapitlet talade om att han erbjöds en svetskurs när han önskade en bussförarutbildning finns inte längre några förhoppningar om att komma i lönearbete. Han ser en liten möjlighet att finna en meningsfull sysselsättning inom sitt stora intresse. Individens förhållningssätt till tillfrisknande Detta avsnitt behandlar intervjupersonernas syn på tillfrisknande och hälsa, vilka hinder de upplever samt om de ser några möjligheter till tillfrisknande. Syn på tillfrisknande Inte helt oväntat önskar samtliga intervjuade att deras hälsa ska förbättras. Flertalet är dessutom aktiva i sin rehabilitering. Hoppet om att hälsan ska förbättras är inte alltid särskilt stort. Bland annat finns fyra kvinnor som beskriver hur de aktivt söker vård och hjälp, samtidigt som de uttrycker att de inte har några förhoppningar om en förbättring. En av kvinnorna säger: ”Ärligt talat så har jag ingen aning hur detta ska sluta, hur jag ska komma loss
- Page 1 and 2: I skuggan av välfärden 15 röster
- Page 3 and 4: Innehåll I skuggan av välfärden
- Page 5 and 6: I skuggan av välfärden Länsstyre
- Page 7 and 8: Sammanfattning Den här rapporten b
- Page 9 and 10: 2/2008). Med denna rapport vill vi
- Page 11 and 12: Om människorna detta kapitel prese
- Page 13 and 14: I skuggan av välfärden Om myndigh
- Page 15 and 16: I skuggan av välfärden Människor
- Page 17 and 18: Myndighetskontakter Bristen på per
- Page 19 and 20: att jag säger så här. Jag blir j
- Page 21 and 22: av hjälp med kontakt mellan myndig
- Page 23 and 24: I skuggan av välfärden Förståel
- Page 25 and 26: kassa och arbetsförmedling varit m
- Page 27 and 28: också tillkom.” En av de intervj
- Page 29 and 30: anser att jag ska söka vård här
- Page 31 and 32: I skuggan av välfärden Självbild
- Page 33: hur en människa anpassar sig efter
- Page 37 and 38: men tårarna rann ändå när jag s
- Page 39 and 40: Är det något som har gjort att de
- Page 41 and 42: arbetssökande och inte heller delt
- Page 43 and 44: I skuggan av välfärden Från fär
- Page 45 and 46: I skuggan av välfärden Tillbaka t
- Page 47 and 48: I skuggan av välfärden Referenser
- Page 49 and 50: Referenser I skuggan av välfärden
- Page 51 and 52: Diagram 2. Andel med ekonomiskt bis
- Page 53 and 54: unt Framgångsfaktorer i Biskopsgå
- Page 55 and 56: erna utfördes med hjälp av tolk,
- Page 57 and 58: I skuggan av välfärden 57
- Page 59 and 60: I skuggan av välfärden 59
fyller man sina dagar med någonting meningsfullt<br />
som kanske leder till något ännu bättre”.<br />
I en intervju hittar man också exempel på att<br />
en person inte kunnat få den hjälp han efterfrågar.<br />
När mannen blev arbetslös ville han starta<br />
en verkstad och ansökte om startbidrag från arbetsförmedlingen<br />
”Jag sa även att de kunde ge<br />
mig startbidrag, så skulle jag öppna en verkstad,<br />
det skulle jag ju klara och det finns inget sådant i<br />
Biskopsgården. Men de sa bara att det inte finns<br />
något startbidrag… Det har varit kalla handen hela<br />
vägen”. I ett annat fall är socialsekreteraren och<br />
intervjupersonen inte överens om bedömningen<br />
”Socialsekreteraren hoppas ju bara på att [jag] via<br />
arbetsförmedlingen ska jag få hjälp. Men det är<br />
ju för fan inget jobb jag ska ha”. Då kvinnan inte<br />
anser att hon har någon arbetsförmåga på grund <strong>av</strong><br />
sina hälsoproblem och socialsekreteraren arbetar<br />
för att kvinnan ska komma ut i arbete är risken<br />
stor att eventuella insatser kommer att uppfattas<br />
som felaktiga.<br />
Möjligheter till arbete<br />
Trots svårigheter att hitta relevant arbete bedömer<br />
flera <strong>av</strong> intervjupersonerna det ändå som möjligt<br />
att hitta ett arbete. För att få arbete behöver de<br />
stöd från andra. Det handlar då om stöd att hitta<br />
en lämplig praktikplats eller rätt rehabilitering.<br />
Ibland kan det vara ekonomiskt stöd från familjen<br />
som behövs. Det förekommer också att personer<br />
anpassat sig till sin situation; att den enda möjlighet<br />
de ser är en meningsfull sysselsättning.<br />
Den intervjuade kvinna som i sitt hemland drev<br />
ett eget företag säger att ”om arbetsförmedlingen<br />
hittar ett jobb åt mig, så jobbar jag också”. Kvinnan<br />
anser däremot att den mest realistiska möjligheten<br />
att få ett arbete är att starta ett eget företag<br />
med stöd från sin familj. ”Det har jag berättat för<br />
arbetsförmedlingen senast, att jag vill ha en korvkiosk.<br />
Då skulle jag låna pengar från min familj,<br />
köpa den och sedan kan vi bli egenföretagare”.<br />
En annan kvinna har fysiska begränsningar,<br />
men tror att hon kan klara ett arbete som personlig<br />
assistent. ”Och så vill jag vara personlig assistent.<br />
För jag menar om någonting är lätt så är det ju att<br />
bara gå ut och gå med en gammal, för att de vill<br />
ha sällskap. … Och går man och handlar bara lite<br />
mjölk, det klarar jag också, det får jag klara hem<br />
till mig själv också.” Hon ser hinder då det gäller<br />
I <strong>skuggan</strong> <strong>av</strong> <strong>välfärden</strong><br />
35<br />
andra arbetsuppgifter. ”Jag skulle gärna städa på<br />
hotell, om dom… Men då är det ju samma sak igen,<br />
jag kan ju knappt bädda min egen säng, så …”<br />
Två personer anser sig inte ha några egentliga<br />
hinder och bedömer att de har goda möjligheter att<br />
komma i arbete. En kvinna som varit sjuk i ett och<br />
ett halvt års tid säger: ”Det sista på det här Äpplet,<br />
det var mitt eget initiativ för jag ville göra något<br />
för att komma ut. Och jag gjorde det fast jag var<br />
sjukskriven”. JobCenter Äpplet är en verksamhet<br />
inom Stadsdelsförvaltningen Biskopsgården. På<br />
Äpplet arbetar man med stöd till arbetslösa genom<br />
bland annat jobbcoachning.<br />
Hon har ändrat strategi och syn på arbete under<br />
den period hon varit sjuk. ”[…] någonstans har jag<br />
väl fått omprioritera mitt liv. Att jag kanske inte<br />
får tänka i de termer som förut, att man ska ha<br />
ett arbete, utan man kanske får ha ett arbete där<br />
man har sin grundinkomst, och så får jag vara lite<br />
diversearbetare snarare”. Den andra personen tror<br />
sig snart vara fullt arbetsför ”[…] om en eller två<br />
veckor så är jag helt arbetsför, tack vare jag har fått<br />
denne ortopedtekniker som var så noga”.<br />
För den man som tidigare i kapitlet talade<br />
om att han erbjöds en svetskurs när han önskade<br />
en bussförarutbildning finns inte längre några<br />
förhoppningar om att komma i lönearbete. Han<br />
ser en liten möjlighet att finna en meningsfull sysselsättning<br />
inom sitt stora intresse.<br />
Individens förhållningssätt till<br />
tillfrisknande<br />
Detta <strong>av</strong>snitt behandlar intervjupersonernas<br />
syn på tillfrisknande och hälsa, vilka hinder de<br />
upplever samt om de ser några möjligheter till<br />
tillfrisknande.<br />
Syn på tillfrisknande<br />
Inte helt oväntat önskar samtliga intervjuade att<br />
deras hälsa ska förbättras. Flertalet är dessutom aktiva<br />
i sin rehabilitering. Hoppet om att hälsan ska<br />
förbättras är inte alltid särskilt stort. Bland annat<br />
finns fyra kvinnor som beskriver hur de aktivt söker<br />
vård och hjälp, samtidigt som de uttrycker att de<br />
inte har några förhoppningar om en förbättring. En<br />
<strong>av</strong> kvinnorna säger: ”Ärligt talat så har jag ingen<br />
aning hur detta ska sluta, hur jag ska komma loss
Change language