I skuggan av välfärden

I skuggan av välfärden I skuggan av välfärden

05.09.2013 Views

högkostnadskort. En intervjuperson förstår inte på vilka grunder och till vad, ekonomiskt bistånd betalas ut. Personen har sökt akutsjukvård och blivit remitterad vidare till ett annat sjukhus. Då delar av denna behandling inte ingår i högkostnadsskyddet har han inte fått bistånd till hela kostnaden, det samma gäller vissa av hans medicinkostnader. Han har frågat sin socialsekreterare men ändå inte förstått. ”Jag frågade men det var svårt. Du vet, jag vill inte klaga varje dag och ibland när det kommer sådana besked, så klagar jag inte. Då äter jag hellre inte någon gång.” Inom Göteborgs Stad finns riktlinjer för bland annat hyreskostnader. Kostnaderna varierar utifrån hur många personer som ingår i familjen. En av de intervjuade berättar att han fått avslag på en del av hyran då han flyttade från en stadsdel till en annan. Förklaringen var att hyresnivån var högre än den godkända hyresnormen. Han har fått ett beslut från sin socialsekreterare men förstår inte varför han inte fått hjälp till hela hyran. ”han har skrivit ett brev och hänvisat till lagen. Men lagen har jag inte läst, den förstår jag inte.” Arbetsförmedlingen För att vara berättigad till ersättning från a-kassa måste man ha kontinuerlig kontakt med arbetsförmedlingen och även vara aktivt arbetssökande. A-kasseavgiften måste betalas in varje månad. Vid sjukdom krävs ett läkarintyg som ska visas både för arbetsförmedlaren liksom handläggare på akassan för att sjukdomsperioden ska räknas som överhoppningsbar tid. Vid längre tids sjukskrivning krävs nytt läkarintyg och kontakt med a-kassan minst en gång per år. En intervjuperson som hade dagar kvar på sin a-kassa förstår inte att han inte var berättigad till ersättning då det förflutit för lång tid sedan senaste gången han hade kontakt med arbetsförmedlingen. Man bedömde att det var för lång tid sedan han varit aktivt arbetssökande. På samma vis behöver individer ha en grundläggande kunskap om hur man söker arbete och vilka färdigheter som behövs inom olika yrken. Saknas detta är det svårt att hantera och förstå varför man inte får arbete. Det handlar även om en sorts förförståelse där personer kan ha erfarenheter av arbetsförmedlingen i respektive hemland. En erfarenhet som kanske inte överensstämmer med sättet arbetsförmedlingen i Sverige I skuggan av välfärden 28 arbetar. En intervjuperson berättar ”När jag går till arbetsförmedlingen i mitt hemland så säger de så här de hittade ett jobb för mig och säger vilken dag har du prov? De menar att jag kan fortsätta efter att jag blivit godkänd. Är du inte godkänd hittar vi alltid något åt dig. Sedan jag har kommit till Sverige säger arbetsförmedlingen alltid till mig: Du ska leta jobb själv. Det är jättekonstigt. Varför jobbar de där, är de inte där för att hjälpa en söka jobb? Folk går inte dit för att få höra att de själva ska leta jobb.” En person anser att han har god förståelse för hur konstnärer arbetar och verkar för att bli erkända i Sverige. ”Jag vet att de som har sitt eget företag kan visa sina tavlor och kan sälja. Så jag försökte också göra utställningar, men tyvärr så sålde jag inget. I mitt hemland skulle jag säkert få ett bra arbete på en månad eftersom jag har bekanta och kontakter. Det skulle vara väldigt lätt för mig. Men här känner jag mig i vägen, jag känner ingen.” Han tror att arbetsförmedlingen ska skaffa ett arbete till honom och han har också en önskan att de ska hjälpa till att skapa ett kontaktnät med andra konstnärer. Myndigheternas oförståelse Myndigheterna måste vara lyhörda för intervjupersonernas behov och situation, för att de beslut som myndigheterna fattar och de insatser de beviljar ska uppfattas som riktiga. Att denna lyhördhet inte alltid finns beskrivs vid ett flertal tillfällen i intervjuerna. Det framgår tydligt i en intervju med en man med posttraumatiskt stressyndrom som nekades behandling genom en specialistenhet inom kris och trauma. Personen är helt klar över att han måste få tillgång till relevant behandling då han har svårt att kontrollera sina känslor. Han kommer ofta i bråk med såväl myndigheter som privatpersoner på grund av sin sjukdom. Den behandling som hans läkare rekommenderade finns endast att tillgå på ett behandlingscenter i mannens hemland. Personen har ansökt hos försäkringskassan om att få genomgå detta specifika rehabiliteringsprogram i hemlandet. Försäkringskassan har inte velat hjälpa personen med kostnaden och inte heller gett en förklaring till varför. ”Ingenting. Försäkringskassan

anser att jag ska söka vård här och sjukvården anser att de inte kan hjälpa mig utan att jag behöver få behandling i [hemlandet].”. Ibland kan resursbrister hos myndigheterna få till följd att personer inte kan få den hjälp de är i behov av. En intervjuperson som av en läkare bedömdes vara i behov inneliggande vård kunde inte erbjudas detta. Den intervjuade hade varit i så desperat behov att få komma till psykiatrin att han tvingade en busschaufför att köra till akutintaget. Personen blev mottagen på sjukhuset och fick träffa en läkare som efter en stunds samtal ansåg att personen borde läggas in. Detta gick inte då sjukhuset hade platsbrist. ”…sen fick jag Zoloft och Atarax. Och så sa han att det är någon upptrappningsgrej och att jag skulle må lite sämre de närmaste dagarna, men sedan skulle det bli bättre igen. Och så fick jag en påse i näven och så stod jag på utsidan och visste inte vart jag skulle ta vägen. Så jag fick ringa en polare och han körde hem mig.” Personen beskriver hur han isolerade sig i sin bostad efter sjukhusbesöket ända till en kompis av en händelse hörde av sig. ”Och då ringde en kompis till mig, en gammal vän och frågade varför jag aldrig ringer. Och då hade jag suttit i lägenheten och förmodligen bara fastnat och satt i soffan. Jag gick ner nästan 16 kilo på en eller två månader.” Trots att läkare inom psykiatrin bedömt att en av intervjupersonerna saknade arbetsförmåga på grund av bland annat panikattacker och ångest på bussar, spårvagnar eller på andra ställen där det vistas mycket folk, har försäkringskassan bedömt honom som arbetsför. Personen har själv letat reda på en lämplig rehabilitering. Detta efter att inte ha hört något från försäkringskassan under en längre tid. ”Jag kan berätta det här. I 2,5 år fick jag inte ett enda brev från försäkringskassan att de planerar något gemensamt möte eller att de ville kolla vad man kunde göra. Jag hade tittat på tre olika utbildningar för att komma ut i arbete igen och dessa utbildningar bedömdes som lämpliga av alla fyra läkare. Jag gick på antagningsproven, kom in i utbildningarna. Jag la fram dessa förslag för försäkringskassan och bad dem stå för kostnaderna. Men de sa bara att de inte hade råd att betala en utbildning som kostar 100 000 kronor.” Även då myndigheterna erbjuder hjälp kan denna upplevas som felaktig om det inte tagits hänsyn till personens behov och önskningar. En I skuggan av välfärden 29 av de intervjuade, som rymde vid 13 års ålder och bodde i olika familjehem, hade en vilja att ta ansvar för sig själv men upplevde att socialtjänstens inte förstod vad han ville ha hjälp med. Hans egen bedömning var att han behövde få någonstans att bo och stöd i hur man beter sig i vardagen. Socialtjänstens bedömning var att han skulle placeras på ungdomshem ”Men jag ville inte på ett ungdomshem, eftersom jag inte hade gjort något fel heller. Jag tyckte att jag var kapabel att sköta mig, ta på mig rena kläder, duscha etc. Jag gjorde ju det redan varje dag och betalade varje dag 15 kronor för det på Valhalla eller så och hade kläderna i en väska med mig. Jag skötte min hygien och till och med min skola när jag var på rymmen. Och ändå vägrade de, utan jag skulle först in på ett behandlingshem, sen skulle jag till ett familjehem och jag ville inte ha ett familjehem. Min familj hade ju valt bort mig och då ville jag klara mig själv och ville ha hjälp med det.” Någon enstaka gång kan intervjupersonerna uppleva sig förstådda i myndighetskontakterna. De lyfter då fram att de har blivit lyssnade på och att de inte har blivit ifrågasatta. Alltså i de fall där det förekommer en dialog byggd på ömsesidig förståelse. En intervjuperson som har haft kontakt med arbetsförmedlingen, sjukvården och socialtjänsten är nöjd med samtliga dessa kontakter. När det gäller kontakten med socialtjänsten beskriver kvinnan att det har varit en öppen kommunikation mellan henne och socialsekreteraren. ”Ja, det var jätteskönt. Jag hamnade hos en sekreterare som förstod hur jag hade det och även kom med små… Jag blev irriterad vid några tillfällen och ringde till henne och sa att jag hade blivit irriterad, men att jag insåg att hon nog hade rätt ändå. Det kan man behöva ibland, en liten spark i ändan.” Kvinnan berättar att hon tröttnade på att vara sjuk, friskskrev sig och anmälde sig som arbetssökande. ”Och nu är jag friskskriven, för nu har jag bestämt mig själv för att det får vara nog.” Samma person förstår också betydelsen av rehabilitering mot arbete och har själv tagit upp frågan med sin läkare. Läkaren skrev då intyg till försäkringskassan, vilket styrkte behovet men försäkringskassan tog inget ansvar för att en rehabilitering genomfördes. ”Men det godkände de inte. Och det är ju försäkringskassan som håller i rehabiliteringen egentligen. Och det är ju synd, för

anser att jag ska söka vård här och sjukvården<br />

anser att de inte kan hjälpa mig utan att jag behöver<br />

få behandling i [hemlandet].”.<br />

Ibland kan resursbrister hos myndigheterna<br />

få till följd att personer inte kan få den hjälp de<br />

är i behov <strong>av</strong>. En intervjuperson som <strong>av</strong> en läkare<br />

bedömdes vara i behov inneliggande vård kunde<br />

inte erbjudas detta. Den intervjuade hade varit i så<br />

desperat behov att få komma till psykiatrin att han<br />

tvingade en busschaufför att köra till akutintaget.<br />

Personen blev mottagen på sjukhuset och fick träffa<br />

en läkare som efter en stunds samtal ansåg att personen<br />

borde läggas in. Detta gick inte då sjukhuset<br />

hade platsbrist. ”…sen fick jag Zoloft och Atarax.<br />

Och så sa han att det är någon upptrappningsgrej<br />

och att jag skulle må lite sämre de närmaste dagarna,<br />

men sedan skulle det bli bättre igen. Och så<br />

fick jag en påse i näven och så stod jag på utsidan<br />

och visste inte vart jag skulle ta vägen. Så jag fick<br />

ringa en polare och han körde hem mig.”<br />

Personen beskriver hur han isolerade sig i sin<br />

bostad efter sjukhusbesöket ända till en kompis <strong>av</strong><br />

en händelse hörde <strong>av</strong> sig. ”Och då ringde en kompis<br />

till mig, en gammal vän och frågade varför jag<br />

aldrig ringer. Och då hade jag suttit i lägenheten<br />

och förmodligen bara fastnat och satt i soffan. Jag<br />

gick ner nästan 16 kilo på en eller två månader.”<br />

Trots att läkare inom psykiatrin bedömt att en<br />

<strong>av</strong> intervjupersonerna saknade arbetsförmåga på<br />

grund <strong>av</strong> bland annat panikattacker och ångest på<br />

bussar, spårvagnar eller på andra ställen där det<br />

vistas mycket folk, har försäkringskassan bedömt<br />

honom som arbetsför. Personen har själv letat reda<br />

på en lämplig rehabilitering. Detta efter att inte ha<br />

hört något från försäkringskassan under en längre<br />

tid. ”Jag kan berätta det här. I 2,5 år fick jag inte<br />

ett enda brev från försäkringskassan att de planerar<br />

något gemensamt möte eller att de ville kolla<br />

vad man kunde göra. Jag hade tittat på tre olika<br />

utbildningar för att komma ut i arbete igen och<br />

dessa utbildningar bedömdes som lämpliga <strong>av</strong> alla<br />

fyra läkare. Jag gick på antagningsproven, kom in<br />

i utbildningarna. Jag la fram dessa förslag för försäkringskassan<br />

och bad dem stå för kostnaderna.<br />

Men de sa bara att de inte hade råd att betala en<br />

utbildning som kostar 100 000 kronor.”<br />

Även då myndigheterna erbjuder hjälp kan<br />

denna upplevas som felaktig om det inte tagits<br />

hänsyn till personens behov och önskningar. En<br />

I <strong>skuggan</strong> <strong>av</strong> <strong>välfärden</strong><br />

29<br />

<strong>av</strong> de intervjuade, som rymde vid 13 års ålder och<br />

bodde i olika familjehem, hade en vilja att ta ansvar<br />

för sig själv men upplevde att socialtjänstens<br />

inte förstod vad han ville ha hjälp med. Hans egen<br />

bedömning var att han behövde få någonstans att<br />

bo och stöd i hur man beter sig i vardagen. Socialtjänstens<br />

bedömning var att han skulle placeras<br />

på ungdomshem ”Men jag ville inte på ett ungdomshem,<br />

eftersom jag inte hade gjort något fel<br />

heller. Jag tyckte att jag var kapabel att sköta mig,<br />

ta på mig rena kläder, duscha etc. Jag gjorde ju det<br />

redan varje dag och betalade varje dag 15 kronor<br />

för det på Valhalla eller så och hade kläderna i en<br />

väska med mig. Jag skötte min hygien och till och<br />

med min skola när jag var på rymmen. Och ändå<br />

vägrade de, utan jag skulle först in på ett behandlingshem,<br />

sen skulle jag till ett familjehem och jag<br />

ville inte ha ett familjehem. Min familj hade ju valt<br />

bort mig och då ville jag klara mig själv och ville<br />

ha hjälp med det.”<br />

Någon enstaka gång kan intervjupersonerna<br />

uppleva sig förstådda i myndighetskontakterna.<br />

De lyfter då fram att de har blivit lyssnade på och<br />

att de inte har blivit ifrågasatta. Alltså i de fall där<br />

det förekommer en dialog byggd på ömsesidig<br />

förståelse. En intervjuperson som har haft kontakt<br />

med arbetsförmedlingen, sjukvården och socialtjänsten<br />

är nöjd med samtliga dessa kontakter. När<br />

det gäller kontakten med socialtjänsten beskriver<br />

kvinnan att det har varit en öppen kommunikation<br />

mellan henne och socialsekreteraren. ”Ja, det var<br />

jätteskönt. Jag hamnade hos en sekreterare som<br />

förstod hur jag hade det och även kom med små…<br />

Jag blev irriterad vid några tillfällen och ringde till<br />

henne och sa att jag hade blivit irriterad, men att<br />

jag insåg att hon nog hade rätt ändå. Det kan man<br />

behöva ibland, en liten spark i ändan.”<br />

Kvinnan berättar att hon tröttnade på att vara<br />

sjuk, friskskrev sig och anmälde sig som arbetssökande.<br />

”Och nu är jag friskskriven, för nu har jag<br />

bestämt mig själv för att det får vara nog.”<br />

Samma person förstår också betydelsen <strong>av</strong><br />

rehabilitering mot arbete och har själv tagit upp<br />

frågan med sin läkare. Läkaren skrev då intyg<br />

till försäkringskassan, vilket styrkte behovet men<br />

försäkringskassan tog inget ansvar för att en rehabilitering<br />

genomfördes. ”Men det godkände de<br />

inte. Och det är ju försäkringskassan som håller i<br />

rehabiliteringen egentligen. Och det är ju synd, för

Hooray! Your file is uploaded and ready to be published.

Saved successfully!

Ooh no, something went wrong!