I skuggan av välfärden

I skuggan 

av välfärden 

15 röster om att vara sjuk 

och beroende av socialbidrag 

Christian Brunsson 

Birgitta Lindkvist 

Mats Petersson 

Februari 2009 

LÄNSSTYRELSEN 

VÄSTRA GÖTALAND

© FoU i Väst/GR 

Första upplagan februari 2009 

Layout: Infogruppen GR 

I skuggan av välfärden 

2

Innehåll 


LÄNSSTYRELSENS FÖRORD .....................................................................................5 

FÖRFATTARNAS FÖRORD .........................................................................................6 

SAMMANFATTNING ..................................................................................................7 

INLEDNING ................................................................................................................8 

Syfte och frågeställningar ....................................................................................................... 9 

Metoder ................................................................................................................................. 9 

Etiska dilemman ................................................................................................................... 9 

OM MÄNNISKORNA ................................................................................................11 

OM MYNDIGHETERNA ..........................................................................................13 

Försäkringskassan ............................................................................................................... 13 

Vården ................................................................................................................................ 13 

Socialtjänsten ...................................................................................................................... 14 

Arbetsförmedlingen ............................................................................................................. 14 

MÄNNISKORNAS SYN PÅ MYNDIGHETERNA ....................................................15 

En intervjupersons berättelse – om kontakter med myndigheter .......................................... 15 

Synen på myndigheterna ...................................................................................................... 16 

Myndighetskontakter .......................................................................................................... 17 

Myndigheternas handlande, beslut och insatser .................................................................. 18 

Kontakt mellan myndigheterna ........................................................................................... 20 

Delaktighet ......................................................................................................................... 21 

Sammanfattande kommentar .............................................................................................. 21 

FÖRSTÅELSE OCH OFÖRSTÅELSE ........................................................................23 

En intervjupersons berättelse – om oförståelse .................................................................... 23 

Behovet av tydlig information ............................................................................................. 24 

Svårigheter att förstå myndigheternas arbetsuppgifter och regler ........................................ 25 

Människornas förståelse ..................................................................................................... 26 

Försäkringskassan ......................................................................................................... 26 

Vården .......................................................................................................................... 27 

Socialtjänsten ................................................................................................................ 27 

Arbetsförmedlingen ...................................................................................................... 28 

Myndigheternas oförståelse ................................................................................................. 28 

Sammanfattande kommentar .............................................................................................. 30 

3


SJÄLVBILD OCH HANDLANDE I FÖRHÅLLANDE TILL ARBETE 

OCH TILLFRISKNANDE ..........................................................................................31 

En intervjupersons berättelse – om synen på arbete ............................................................. 31 

Individens förhållningssätt till arbete .................................................................................. 33 

Syn på arbete ................................................................................................................ 33 

Hinder för arbete .......................................................................................................... 33 

Möjligheter till arbete ................................................................................................... 35 

Individens förhållningssätt till tillfrisknande ....................................................................... 35 

Syn på tillfrisknande ..................................................................................................... 35 

Hinder för tillfrisknande ............................................................................................... 36 

Möjligheter till tillfrisknande ........................................................................................ 37 

Fyra perspektiv på intervjupersonernas handlande .............................................................. 38 

Hur har de intervjuade handlat? ................................................................................... 38 

Hur ser de intervjuade på sina möjligheter? .................................................................. 38 

Är det något som har gjort att de intervjuade handlat på ett visst sätt? ......................... 39 

I vilken grad uppfattar de intervjuade att något ändrat deras handlande? ..................... 39 

Sammanfattande kommentar ............................................................................................... 39 

STORA BRISTER FÖRVÄRRAR PROBLEMEN .......................................................40 

En utsatt grupp ................................................................................................................... 40 

Brister i information och kommunikation ........................................................................... 40 

Beslut och bedömningar som inte förklaras ......................................................................... 41 

Myndighetssystemens brister ............................................................................................... 41 

Bristande kontakt, flexibilitet och delaktighet ..................................................................... 42 

FRÅN FÄRDIGA MALLAR TILL DELAKTIGHET ...................................................43 

SLUTORD ..................................................................................................................44 

EFTERORD .................................................................................................................45 

Referensförteckning .....................................................................................................49 

Bilaga 1, Kort om Biskopsgården samt jämförelsetal mellan Biskopsgården och Göteborg ...... 50 

Bilaga 2, Om Utredningsgruppen och bakgrund till rapporten ................................................. 52 

Bilaga 3, Urval, bearbetning av intervjumaterialet samt brevet till 120 personer ...................... 54 

4


Länsstyrelsens förord 

Denna studie handlar om personer som är sjuka och som uppbär 

socialbidrag till sin försörjning eftersom de är nollklassade1 . Det 

är i många fall personer som blivit både fattiga och marginaliserade 

i det svenska samhället. Genom att fråga brukarna får vi värdefulla 

kunskaper om hur han eller hon upplever sin situation och om de fått 

de insatser och den hjälp som de ansett sig ha behov av. 

I intervjuerna med 15 personer framträder en problematisk bild 

som även pekar på stora brister i samverkan mellan myndigheter och 

på att gemensamt sätta ”individen i centrum”. 

Min förhoppning är att erfarenheterna från denna studie skall 

bidra till diskussioner bland beslutsfattare och medarbetare i alla 

delar av de svenska välfärdsorganisationerna. Inte minst på nationell 

nivå. Jag hoppas också att studien som skrivits av Christian Brun sson, 

Birgitta Lindkvist och Mats Petersson ska tjäna som ett gott exempel 

och inspirera fler till att ta reda på brukarnas uppfattning. Ett välutvecklat 

brukarperspektiv tillför viktiga kunskaper för att förbättra 

och utveckla verksamheter. 

Lennart Rådenmark 

Länssamordnare för alkohol- och drogförebyggande arbete 

Länsstyrelsen Västra Götalands län 

1 Begreppet nollklassad förekommer inom försäkringskassan. Det avser en person som saknar sjukpenningsgrundande inkomst, 

SGI. Alla personer i rapporten saknar rätt till sjukpenning och är alltså nollklassade. 

5


Författarnas förord 

Vi som skriver följande rapport är socialarbetare 

sedan många år och arbetar i Utredningsgruppen 

på socialkontoret i Biskopsgården. De 

människor vi kommer i kontakt med har samtliga 

arbetshinder av något slag. Många är sjuka och 

många lever under besvärliga sociala förhållanden. 

Samtliga lever under knappa ekonomiska omständigheter 

och på de villkor som ett liv med socialbidrag 

tillåter. Vi upplever att dessa människor 

flyttas runt inom och mellan myndigheterna utan 

att de förstår varför. Det vi oftast bortser ifrån är 

att samhället har gett oss makt och att vi därigenom 

själva är en del av en maktstruktur. 

Vi har sett och hört många levnadsöden som 

fått oss att fundera på hur myndigheterna fungerar 

och på vår egen roll. Det väcktes ett intresse hos 

oss att förstå hur det blev som det blev samt av 

hur det är att leva under dessa villkor. Vi har nu 

fått möjlighet att bli språkrör för femton personer. 

Deras berättelser har gripit oss djupt och vi känner 

en skyldighet att förmedla deras upplevelser av 

kontakter med olika myndigheter. 

Som en följd av vårt arbete med rapporten 

har vi själva fått ett annat förhållningssätt i vårt 

arbete, vilket vi hoppas att vi lyckas förmedla till 

våra läsare. 

För oss har det varit en förmån att få utföra 

denna viktiga forskning och vi vill tacka alla som på 

olika sätt bidragit till tillkomsten av rapporten. 

EU-projektet – Make Your Future; 

Länsstyrelsen Västra Götalands Län som stöttat 

oss med ekonomiska bidrag; 

Vår arbetsgivare SDF Biskopsgården, Göteborg 

som låtit oss använda arbetstid för rapportens 

tillkomst; 

6 

FoU i Väst/GR som svarat för publicering av rapporten 

och även bidragit med värdefulla tankar 

och synpunkter; 

Vår närmaste chef Eva S Bondesson, som har låtit 

oss hålla på med vårt skrivande i tid och otid; 

Professor Peter Dellgran, vår handledare som smidigt 

lotsat oss fram under arbetet med rapporten; 

Manuela Sjöström som genomfört intervjuerna 

och kommit med viktiga synpunkter i det fortsatta 

arbetet; 

Studenterna på socionomutbildningen, Göteborgs 

Universitet, Bräcke samt deras lärare lektor Stig 

Grundvall och lektor Ylva Donning; 

Peter Lindkvist som utan knot ordnat mat till oss 

vardagar och helger; 

Våra arbetskamrater i Utredningsgruppen vid 

SDF Biskopsgården, Göteborg som har sett oss 

försvinna och som har fått ta en del av våra arbetsuppgifter 

och som också bidragit med vissa 

statistiska data; 

Vår kollega socialsekreterare Pamela Bayasli som 

var med oss initialt och i planeringen, men som 

fick lämna oss till förmån för en liten babyflicka. 

Grattis Pamela! 

Mest av alla vill vi tacka våra klienter som har låtit 

sig intervjuas och utan vars medverkan denna rapport 

inte skulle ha kunnat vara möjlig. 

Ett varmt och stort tack till Er alla! 

Christian Brunsson 

Birgitta Lindkvist 

Mats Petersson

Sammanfattning 

Den här rapporten bygger på intervjuer med 

femton personer som på grund av ohälsa 

vid intervjutillfället var beroende av ekonomiskt 

bistånd (socialbidrag) vid stadsdelsförvaltningen 

Biskopsgården i Göteborg. Flera av intervjupersonerna 

har fått avslag på ansökan om sjukpenning 

eller sjukersättning. 

Femton personer berättar om sin syn på kontakter 

med försäkringskassan, vården, socialtjänsten 

och arbetsförmedlingen. De berättar om förståelse 

och oförståelse samt självbild och handlande i 

förhållande till arbete och tillfrisknande. 

Många anser sig orättvist bedömda. Bristen på 

personlig kontakt lyfts fram i flera av intervjuerna. 

De flesta anser sig vara för sjuka för att kunna 

arbeta. De har diffusa och sammansatta symptom, 

ofta med inslag av smärta. 

Intervjupersonerna beskriver massiva brister 

i myndigheternas sätt att bemöta och kommunicera. 

De förstår inte det byråkratiska språket då 

informationen inte är tillräckligt tydlig. Intervjupersonerna 

saknar i många fall möjlighet att ställa 

frågor och få förklaringar på oklarheter eller sådant 

som inte framgår av myndigheternas skriftliga 

formuleringar. Detta skapar ett utanförskap då 

individerna inte kan tillvarata sina rättigheter på 

ett tillfredsställande sätt. 

För det stora flertalet av de intervjuade är ar- 


7 

bete mycket viktigt, men de ser sina möjligheter att 

komma i arbete som små. Oftast ser de intervjuade 

ohälsa som det absolut största hindret för att få ett 

arbete. Även ålder, låg utbildning, lång bortovaro 

från arbetsmarknaden, diskriminering och bristande 

kontaktnät är hinder som lyfts fram. Detta 

är faktorer som påverkat intervjupersonernas motivation 

till arbete. För att få arbete behövs relevanta 

insatser och rehabilitering som är utformad utifrån 

individens behov. Av dem som har eller har haft 

praktikplats är det ingen som uttrycker positiva 

åsikter eller erfarenheter kring sin praktik. 

När det gäller hinder för tillfrisknande spelar 

myndigheternas handlande en stor roll. I flera 

intervjuer framkommer att intervjupersonerna 

uppfattar att myndigheterna arbetar mot dem och 

inte med eller för dem. Trots att förhoppningen 

att bli frisk inte är stor är de flesta aktiva i sin 

rehabilitering. 

Det framstår tydligt att varken försäkringskassan, 

vården, socialtjänsten eller arbetsförmedlingen 

är anpassade efter de mest utsatta, varken var och 

en för sig eller sammantaget. Det saknas flexibilitet, 

tydlighet och förståelse för den situation som dessa 

människor befinner sig i, vilket leder till ytterligare 

marginalisering. Intervjuerna vittnar om de fyra 

myndigheternas samlade oförmåga att på rätt sätt 

bistå när det som mest behövs.

Inledning 

Den här rapporten ger röst åt 15 personers upplevelser 

av kontakterna med de fyra myndigheterna, 

försäkringskassan, vården, socialtjänsten och 

arbetsförmedlingen, hur de förstår regelverket och 

informationen. Rapporten visar även individernas 

handlande och agerande i relation till myndigheternas 

krav. 

Vi som tagit initiativet till rapporten och även 

skriver den arbetar med ekonomiskt bistånd i 

Utredningsgruppen på socialkontoret i stadsdelen 

Biskopsgården, Göteborg. Ytterligare information 

om stadsdelen Biskopsgården och Utredningsgruppen 

presenteras i bilagorna 1 och 2. Vi har mångårig 

erfarenhet av att möta personer som av olika 

anledningar fallit ur trygghetssystemen eller aldrig 

ens kommit in. I vårt dagliga arbete kommer vi 

i kontakt med människors frustration inför den 

oförståelse som de upplever i kontakten med olika 

myndigheter. Vår uppfattning är att detta område 

är viktigt inte bara för den begränsade grupp som 

vi kommer i kontakt med utan även på ett mer 

generellt plan. I rapporten illustreras klyftan som 

finns mellan individerna och myndigheterna. Vår 

avsikt är inte att peka ut någon speciell myndighet 

eller att framhäva någon speciell myndighet. Vi 

vill snarare peka på ett sammantaget system som 

marginaliserar människor steg för steg. Rapporten 

borde vara av allmänt intresse och särskilt för aktörer 

och beslutsfattare inom välfärdsområdet. Då 

personer med liknande problematik återfinns inom 

välfärdssystemet över hela landet vill vi stämma till 

eftertanke. Detta system kostar mycket pengar och 

vi tror att vi för dessa pengar kan få något mycket 

bättre totalt sett om vi bara vill lära oss av erfarenheterna. 

Och tänka tanken – hur skulle den här 

individen egentligen bli hjälpt på bästa sätt? Vårt 

intresse för gruppen väcktes för många år sedan 

och vi hade åren 2001–2002 en forskningscirkel 

kring utrednings - och rehabiliteringsarbete och 

arbetet med målgruppen. Resultatet har publi- 


8 

cerats i FoU-rapporten Det möjligas konst. Om 

ekonomiskt bistånd, utredning och rehabilitering 

(Dellgran et al, 2005). 

Trots att läget på arbetsmarknaden har förbättrats 

de senaste åren finns det många människor som 

är beroende av ekonomiskt bistånd för sin dagliga 

försörjning. Det är personer som inte omfattas 

av rätten till a-kassa då de aldrig kommit in på 

arbetsmarknaden. Det är även människor som av 

olika skäl har fått se sina ersättningar i form av 

sjukpenning, sjukersättning, aktivitetsersättning 

eller ersättning från a-kassan ifrågasatt. 

Ett stort antal personer får ekonomiskt bistånd 

genom socialtjänsten på grund av sjukdom, då de 

saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI). De 

får därför ofta inte del av rehabiliterande insatser 

genom försäkringskassan och arbetsförmedlingen. 

Socialtjänstens organisation är på inget sätt anpassad 

för att hjälpa denna grupp. Tittar man 

tillbaka mer än ca 10 år har gruppen varit i stort 

sett osynlig. 

Det finns dels de som aldrig har kommit in på 

arbetsmarknaden och som av den anledningen 

saknar sjukpenninggrundande inkomst. Här återfinns 

främst ungdomar och personer som kommit 

till Sverige som vuxna. Det finns också de som har 

haft en SGI-placering men som av någon anledning 

förlorat denna. Detta kan bero på att personen saknar 

förmåga att uppfylla försäkringskassans och 

arbetsförmedlingens krav på grund av till exempel 

psykiska eller missbruksrelaterade problem. 

Idag uttrycks i media en oro för att allt fler personer 

kommer att bli av med sin sjukersättning eller 

sjukpenning på grund av försäkringskassans allt 

hårdare krav, en oro som vi delar. Det handlar om 

personer som inte upplever sig som arbetsföra eller 

där arbetsförmedlingen gjort bedömningen att de 

inte står till arbetsmarknadens förfogande på grund 

av sjukdom. Det är personer som kan komma att 

behöva söka ekonomiskt bistånd. (SKTF-tidningen

2/2008). Med denna rapport vill vi förmedla några 

av dessa personers berättelser om sina upplevelser 

av våra välfärdssystem. 

Syfte och frågeställningar 

Syftet med rapporten är att synliggöra situationen 

för och ge röst åt människor som på grund av att de 

är sjuka lever av socialbidrag. De saknar sjukpenninggrundande 

inkomst och är ofta långtidsberoende 

av socialbidrag. Vi vill visa vilka konsekvenserna 

kan bli när personer själva bedömer att de 

är för sjuka för att arbeta, men försäkringskassan 

har gjort bedömningen att personerna har arbetsförmåga 

eller saknar SGI-placering. Detta görs 

genom att belysa femton personers upplevelser av 

sina kontakter med arbetsförmedlingen, försäkringskassan, 

socialtjänsten och vården. 

Vi vill: 

 

formella kontakterna och de personliga 

mötena med de olika myndigheterna samt 

om de upplever sig delaktiga i planeringen 

av den egna framtiden 

 

utanför de flesta system och hur de ser på 

sig själva, sina möjligheter och hinder för 

tillfrisknande samt möjligheter och hinder 

för arbete 

 

förstår information från de olika myndigheterna 

samt om det finns brister i det sätt 

informationen förmedlas 

 

stå utanför ersättningsformer som a-kassa, 

sjukpenning och sjukersättning och istället 

vara beroende av socialbidrag. Vi för ett 

resonemang kring vad som kan göras för 

att minska gruppens utsatthet eller rent av 

utanförskap i systemet 

 

olika nivåer uppmärksamma på den utsatta 

situation som dessa personer befinner sig i. 

Frågeställningar: 

Hur uppfattar intervjupersonerna sina myndighetskontakter? 

Hur väl anser intervjupersonerna att myndigheterna 

förstår hur de har det och vad de vill ha hjälp med? 


9 

Hur ser intervjupersonernas kunskap om myndigheternas 

uppdrag, beslutsgrunder och arbetssätt 

ut? 

Hur har intervjupersonerna handlat i förhållande 

till arbete och tillfrisknande och hur ser deras förhållningssätt 

ut? 

Metoder 

Rapporten bygger på två material, ett kvantitativt 

som hämtats in i form av data om hur gruppen ser 

ut och ett kvalitativt som bygger på 15 intervjuer. 

Det kvantitativa materialet baseras på data som 

hämtats in av socialsekreterarna i Utredningsgruppen. 

Varje socialsekreterare har lämnat uppgifter 

om de klienter som bedömdes få ekonomiskt bistånd 

på grund av sjukdom. Dessa data presenteras 

i kapitel 2. 

Fokus i rapporten är femton semistrukturerade 

intervjuer genomförda av Manuela Sjöström, doktorand 

vid Göteborgs Universitet. Efter utskrift 

av intervjuerna har vi analyserat dessa ur olika 

perspektiv. Resultaten presenteras i kapitlen 3, 

4 och 5. Vi har valt att låta intervjupersonernas 

berättelser utgöra stommen i rapporten. 

Under arbetet med rapporten har vi haft vetenskaplig 

handledning av professor Peter Dellgran, 

Institutionen för socialt arbete, Göteborgs 

universitet. 

Hur urval och bearbetning av materialet skett 

presenteras i bilaga 3. 

Etiska dilemman 

Att skriva en rapport som baseras på intervjuer 

gjorda med våra klienter har inte varit oproblematiskt. 

Vi har haft en medvetenhet från början 

om vilka svårigheter detta skulle kunna föra med 

sig och vi tror att denna medvetenhet, tillsammans 

med de synpunkter vår handledare Peter Dellgran 

förmedlat, har gjort att rapporten speglar de intervjuades 

livssituation. 

Då de intervjuade är aktuella inom vår arbetsgrupp 

och då berättelserna i många fall är 

detaljerade har det varit ofrånkomligt att vi känt 

igen vissa av personerna under arbetet. Vi har hela 

tiden burit med oss tanken att det är personernas 

berättelse som ska stå i centrum och i de fall där vår 

uppfattning av vissa händelseförlopp skiljer sig från

hur de beskrivs i intervjuerna har vi valt att låta 

intervjupersonernas berättelser stå oemotsagda. 

Intervjupersonerna har samtliga varit medvetna 

om att deras berättelser kommer att läsas 

av andra. Många har också själva berättat för sin 

socialsekreterare och uttryckt stolthet över att ha 

blivit utvalda att delta i undersökningen. 

Vi har försökt ge en för intervjuerna representativ 

beskrivning av hur de olika myndigheterna 

uppfattas. Vi har varit noggranna med att presen- 


10 

tera både positiva och negativa erfarenheter av 

myndigheterna. När det gäller vår egen verksamhet, 

socialtjänsten, har vi varit extra vaksamma på 

att intervjupersonernas erfarenheter presenterats 

på ett representativt sätt. 

Manuela Sjöström, som genomförde intervjuerna 

arbetade, parallellt med studierna, deltid inom 

Stadsdelsförvaltningen Biskopsgården, dock inte 

med ekonomiskt bistånd.

Om människorna 

detta kapitel presenterar vi data kring de 120 

I personer som i september 2006 bedömdes ingå i 

målgruppen för denna rapport. Dessa var samtliga 

aktuella i Utredningsgruppen vid socialtjänsten i 

Biskopsgården och samtliga blev per brev tillfrågade 

om de ville delta i intervjuundersökningen. 

Dessa personer kommer fortsättningsvis att kallas 

målgruppen. Vi gör vissa jämförelser med de femton 

intervjupersonerna. 

Uppgifterna är framtagna av den socialsekreterare 

som personen haft kontakt med och grundar 

sig således på hans eller hennes kunskap och bedömning. 

Underlaget är inte tillräckligt omfattande 

för att det ska gå att dra några generella slutsatser 

om hur målgruppen ser ut i landet. Materialet kan 

dock sägas vara representativt för utredningsgruppens 

målgrupp vid det specifika tillfälle då undersökningen 

genomfördes. 

Med vår kunskap om målgruppen finns det skäl 

att misstänka att materialet i viktiga avseenden 

även kan vara representativt för en grupp människor 

som återfinns på många socialkontor över 

hela landet. 

Fördelningen mellan kön och ursprung 

Fördelningen mellan kön och ursprung är relativt 

jämn inom målgruppen, med någon övervikt mot 

utländsk bakgrund (se diagram 2.1). En jämn könsfördelning 

och en jämn fördelning mellan personer 

med svensk bakgrund och personer med utländsk 

bakgrund var något vi önskade uppnå vid urvalet 

av de 15 intervjupersonerna. Det var få kvinnor 

med utländsk bakgrund som önskade delta, varför 

dessa blivit underrepresenterade i undersökningen. 

Med utländsk bakgrund menas personer med annat 

födelseland än Sverige. Uppgifter om ursprung 

baseras på uppgifter i kommuninvånarregistret. 


11 

Diagram 2.1 Fördelning enligt kön och ursprung 

29 

27 

32 

29 

män kvinnor ej uppgift kön 

Åldersfördelning 

1 

Svensk 

Utländsk 

ej uppgift ursprung 

Åldersintervallet med flest personer inom målgruppen 

är personer 35-54 år (se diagram 2.2). 

Då exakta åldersuppgifter saknas för en del av de 

femton intervjuade personerna går det inte att göra 

någon exakt jämförelse med målgruppen. Av de 

intervjuade var endast en person under 25 år och 

de flesta mellan 35 och 54. 

Diagram 2.2 Åldersfördelning fördelat på kön och ursprung 

5 

14 

10 

13 

15 

14 

1 1 

18-24 år 25-34 år 35-44 år 45-54 år 55-64 år 

Ohälsa 

19 

1 

12 

1 

Män 

Kvinnor 

ej uppgift 

När det gäller ohälsa bedömde socialsekreteraren 

om det var psykisk- och/eller fysisk ohälsa som 

utgjorde personens arbetshinder. I många fall har 

det funnits medicinska underlag som gjort att so- 

8 

8

cialsekreteraren med viss säkerhet kunnat uttala 

sig om hälsotillståndet. I andra fall har det rört sig 

om personer med sporadiska vårdkontakter eller 

inga vårdkontakter alls. I ytterligare några fall kan 

det vara så att socialsekreteraren har gjort en egen 

bedömning om hälsotillstånd, som inte överensstämmer 

med klientens bedömning. 

Diagram 2.3 Typ av ohälsa fördelat på kön och ursprung 

18 

15 15 

8 

5 

Man 

utländsk 

bakgrund 

9 

6 

Kvinna 

utländsk 

bakgrund 

1 

Utländsk, ej 

uppgift kön 

16 

4 

7 

Man svensk 

bakgrund 

6 

4 

Kvinna 

svensk 

bakgrund 

psykiskt 

fysiskt 

psykiskt+fysiskt 

1 

Svensk, ej 

uppgift kön 

Uppgift om typ av ohälsa saknas för 5 personer. 

Den psykiska ohälsan är dominerande oavsett kön 

och ursprung.(Se diagram 2.3) Av de 115 personerna 

där det finns uppgift om hälsan bedöms 

drygt 75 procent lida av psykisk ohälsa, medan 

drygt 43 procent lider av fysisk ohälsa. (Då cirka 

19 procent bedöms lida av både psykisk och fysisk 

blir det sammanlagda procenttalet över 100 

procent). Vid mättillfället hade drygt 43 procent 

ett aktuellt läkarintyg. 

I åldersgruppen 18–25 år är den psykiska 

ohälsan stor, detta gäller speciellt för kvinnorna. 

Av sammanlagt 24 personer lider 18 av psykisk 

ohälsa, 4 av fysisk ohälsa och 1 av en kombination 

av dessa, uppgifter saknas kring en person. Sjutton 

av de tjugofyra är kvinnor. Orsaken till den stora 


12 

andelen kvinnor kan vara flera. Några tänkbara 

skäl är att kvinnor är mer öppna om sin ohälsa 

och att socialsekreteraren därmed har en större 

kunskap om den, ett annat skäl kan vara att socialsekreterarna 

i större utsträckning ser ohälsa hos 

kvinnorna. Man kan inte heller utesluta att kvinnorna 

kanske faktiskt mår sämre än männen. 

Dessa siffror är som sagt en bedömning gjord 

av socialsekreteraren och det är inte säkert att 

personerna själva hade beskrivit sin ohälsa på 

detta sätt. 

Under intervjuerna ställdes inte frågor om värkproblematik 

men det är ändå en hög andel, elva av 

femton som spontant talar om värk, sex män och 

fem kvinnor. I målgruppen är det drygt 40 procent 

som av socialsekreteraren bedöms ha fysisk ohälsa 

eller en kombination av fysisk- och psykisk ohälsa. 

Bland dessa 40 procent ingår värkproblematik. 

Myndighetskontakter 

För att ge en bild av hur myndighetskontakterna 

ser ut för målgruppen presenteras här uppgifter om 

vilka myndigheter personerna haft kontakt med det 

senaste året (diagram 2.4). Anmärkningsvärt är den 

höga andel som har haft kontakt med psykiatrin, 

vilket ytterligare styrker att den psykiska ohälsan 

är stor i gruppen (diagram 2.3). Uppgifterna om 

kontakter med försäkringskassan gäller ärenden 

som rör sjukpenning, sjukersättning och aktivitetsersättning. 

Bland de femton intervjupersonerna talar elva 

om kontakt med arbetsförmedlingen, samtliga 

berör kontakten med socialtjänsten och vården 

och tio talar om kontakt med försäkringskassan. 

Dessa uppgifter rör i vissa fall kontakter som ligger 

längre bak i tiden än ett år. 

Diagram 2.4 Myndighetskontakter senaste året fördelat per myndighet 

Arbetsförmedling 

Försäkringskassa 

Socialtjänst 

Vårdcentral 

Psykiatrisk öppenvård 

Psykiatrisk slutenvård 

8,3% 

35% 

43,3% 

45% 

82,5% 

100% 

0% 20% 40% 60% 80% 100% 120%


Om myndigheterna 

Vi ger här en kort beskrivning av de olika myndigheterna. 

Detta är på intet sätt en fullständig 

bild över myndigheternas arbete utan ska ses endast 

som en kort och allmän bakgrundsinformation. 

Myndigheternas arbetssätt beskrivs på det sätt de 

arbetade då intervjuerna genomfördes, december 

2006. Arbetssätt och lagstiftning har förändrats 

sedan dess speciellt inom försäkringskassans område. 

Försäkringskassan 

Den som är sjuk mer än två veckor kan få sjukpenning 

från försäkringskassan från den 15: e 

sjukdagen. Den som saknar anställning och därför 

inte får någon sjuklön från sin arbetsgivare de 

första två veckorna kan istället få sjukpenning 

från försäkringskassan även under denna period. 

Karensdag gäller både för dem som har sjuklön 

och för dem som saknar detta. Vid ansökan om 

sjukpenning ska man inkomma med ett läkarintyg, 

som bland annat visar diagnosen och en bedömning 

av arbetsförmågan. Ett läkarintyg är en rekommendation 

och ger inte automatisk rätt till sjuklön 

eller sjukpenning. Sjukpenningen är baserad på den 

försäkrades sjukpenningsgrundande inkomst, det 

vill säga, beräknade årliga arbetsinkomst. Personer 

som saknar SGI-placering har alltså inte rätt till 

sjukpenning. 

Vid fall då arbetsförmågan bedöms som nedsatt 

under minst ett års tid kan aktivitetsersättning beviljas 

(för dem mellan 19–29 år) eller sjukersättning 

(för dem över 29 år). Även dessa ersättningar är inkomstrelaterade, 

men det finns en garantiersättning 

som baseras bland annat på det antal år som man 

bott i Sverige. När en ansökan om sjukersättning 

inkommer till försäkringskassan görs en utredning 

av sociala förhållanden samt arbetsförhållanden. 

Handläggaren på försäkringskassan kan sedan ta 

hjälp av en försäkringsläkare. På försäkringskassans 

hemsida anges att ”På Försäkringskassan finns 

13 

en försäkringsläkare för frågor som kräver medicinsk 

kunskap. Försäkringsläkaren gör inga egna 

undersökningar av de försäkrade. Han eller hon 

ska istället hjälpa försäkringskassans handläggare 

att tolka de medicinska underlagen, ge försäkringskassan 

råd om eventuella kompletterande undersökningar 

och när det behövs kontakt med den 

läkare som har skrivit utlåtandet.” (www.fk.se) 

Vården 

Vården regleras av Hälso- och sjukvårdslagen 

SFS 1982:763 som är en ramlag och innehåller 

regler för hälso- och sjukvård. De övergripande 

målen och kraven finns i paragraferna 2, 2a och 

2b. I paragraf 2 fastslås att målet för hälso- och 

sjukvården är en god hälsa och en vård på lika 

villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med 

respekt för alla människors lika värde och för den 

enskilda människans värdighet. Den som har det 

största behovet av hälso- och sjukvård ska ges 

företräde till vården SFS 1997:142. I paragraferna 

2 a och 2 b beskrivs de krav som finns på vården. 

Där sägs bland annat att vården ska vara av god 

kvalitet, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för 

patientens självbestämmande och integritet samt 

tillgodose patientens behov av kontinuitet och 

säkerhet i vården. Det sägs även att olika insatser 

för patienten ska samordnas på ett ändamålsenligt 

sätt. I paragraf 2 b sägs att patienten ska ges individuellt 

anpassad information om sitt hälsotillstånd 

och om de metoder för undersökning, vård och 

behandling som finns. 

I det följande har vi har valt att inte göra någon 

uppdelning mellan primärvård och specialistsjukvård, 

utan istället valt att se vården som en helhet. 

Detta har till stora delar gjorts på grund av att det 

i intervjuerna inte alltid framgår vilken vårdinrättning 

intervjupersonerna har haft kontakt med. 

Förutom vård och medicinsk rehabilitering har 

läkare utfärdat sjukskrivning eller läkarutlåtande

om hälsotillstånd för ett antal av intervjupersonerna. 

Läkarutlåtande om hälsotillstånd är mer 

omfattande än en sjukskrivning och sänds tillsammans 

med ansökan till försäkringskassan när man 

ansöker om aktivitets- eller sjukersättning. 

Socialtjänsten 

I socialtjänstlagens 4 kapitel 1 paragrafen anges: 

Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller 

kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt 

till bistånd av socialnämnden för sin försörjning 

(försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. 

Den enskilde ska genom biståndet tillförsäkras 

en skälig levnadsnivå. Biståndet ska utformas så att 

det stärker hans eller hennes möjligheter att leva 

ett självständigt liv (SFS 2001:453). 

Ansökan om försörjningsstöd görs vanligtvis 

varje månad. Då prövas rätten till ekonomiskt 

bistånd utifrån om den sökande har ekonomiska 

medel att själv klara sin försörjning och om han 

eller hon anses ha gjort vad som är möjligt för att 

på sikt bli självförsörjande. Detta kan till exempel 

innebära att man ska ha deltagit i undervisning i 

Svenska för Invandrare (SFI), att man har sökt 

arbete aktivt eller att man har deltagit i rehabilitering. 

Regeringen har fastställt en så kallad riksnorm 


14 

som är en miniminivå för det ekonomiska biståndet. 

Nivån grundar sig på prisundersökningar från 

Konsumentverket. Utöver riksnormen kan ekonomiskt 

bistånd även utgå till skäliga kostnader för 

bostad, hushållsel, lokala resor med mera. 

I rapporten använder vi begreppen ekonomiskt 

bistånd, försörjningsstöd och socialbidrag 

synonymt. 

Arbetsförmedlingen 

På arbetsförmedlingens hemsida anges att arbetsförmedlingens 

verksamhetsidé är att arbetsförmedlingen 

ska medverka till att arbetsgivare får 

arbetskraft och att arbetssökande får arbete. Vidare 

anges att arbetsförmedlingens viktigaste uppgift är 

att bidra till en effektiv matchning mellan arbetssökande 

och lediga platser. Arbetsförmedlingen 

ska stödja och rusta de arbetssökande så att de 

kan ta de lediga jobben. En viktig uppgift är också 

att värna om arbetslöshetsförsäkringen genom att 

tillämpa dess regler på ett enhetligt sätt (www. 

ams.se). 

Arbetsförmedlingen erbjuder sju tjänster för 

den enskilde: söka jobb, förbättra arbetssökandet, 

vägledning till arbete, utbildning till arbete, starta 

eget företag, klargöra arbetsförutsättningar samt 

anpassa arbetssituationen.


Människornas syn på 

myndigheterna 

detta kapitel tittar vi på de myndighetskontakter 

I som intervjupersonerna har. I kapitlet talas om 

kontakter och bemötande. Med kontakter menar 

vi de formella kontakterna som till exempel om 

personerna får tid, om det är lätt eller svårt att 

komma fram på telefon och om post kommer 

fram som den ska. I vissa fall nämner vi personlig 

kontakt med vilket vi menar personliga möten 

mellan tjänstemannen och intervjupersonen. Med 

bemötande syftar vi på hur personen blir behandlad 

i mötet med tjänstemannen; får han uttrycka 

sina synpunkter och blir han talad till och inte om. 

De fyra huvudaktörerna är arbetsförmedlingen, 

försäkringskassan, socialtjänsten och vården. 

Samtliga intervjuade har försörjningsstöd och 

kontakt med socialtjänstens Utredningsgrupp vid 

SDF Biskopsgården. Nio av de intervjuade har 

eller har haft kontakt med försäkringskassan när 

det gäller sjukpenning eller sjukersättning och tolv 

av de intervjuade nämner kontakt med arbetsförmedlingen. 

De flesta har en pågående vårdkontakt 

(primärvård, psykiatri eller annan specialistvård), 

medan vissa nämner tidigare erfarenheter. I ett par 

intervjuer nämns även andra myndigheter som till 

exempel vuxenutbildningen och kriminalvården. 

I flertalet intervjuer är det försäkringskassan, arbetsförmedlingen, 

vården och socialtjänsten som 

intervjupersonerna har kontakt med. 

Syftet är att visa hur kontakten med myndigheterna 

uppfattas av de intervjuade. Kapitlet är 

uppdelat i; En intervjupersons berättelse – om kontakter 

med myndigheter, Synen på myndigheterna, 

Myndighetskontakter, Myndigheternas handlande, 

beslut och insatser, Kontakt mellan myndigheterna, 

Delaktighet och Sammanfattande kommentar. 

15 

En intervjupersons berättelse 

– om kontakter med 

myndigheter 

Anna är en 45-årig ensamstående svensk kvinna 

med ett barn. Hon har varit borta från arbetsmarknaden 

i nästan 10 år. Dessförinnan arbetade 

hon heltid och en del extra på kvällar och helger. 

Anna har haft värk i många år. Hon säger också att 

hon på grund av sin arbetssituation gick i väggen. 

Hon fick kontakt med en läkare som hon kände 

förstod hennes situation och hon blev sjukskriven. 

Efter en tid skulle sjukpenningen omvandlas till 

sjukersättning och hon genomgick då en större 

utredning. Hon säger att hon då fick svart på vitt 

att det hon sa verkligen stämde. Efter detta hade 

hon bara sporadisk kontakt med försäkringskassan, 

hon säger att de endast skickade brev vart 

annat år då det var dags att lämna in ansökan om 

förlängning av sjukersättningen. Anna genomgick 

under denna period rehabilitering då hon bland 

annat träffade psykolog och hon var även under 

en längre period på arbetsrehabilitering som hon 

inte tyckte fungerade med tanke på hennes hälsotillstånd. 

Det framgår inte i intervjun när i tiden 

detta skedde och det är inte heller klart på vems 

initiativ det skedde. 

Ett knappt år innan denna intervju genomfördes 

hade Anna fått besked om att hennes ansökan 

om förlängd sjukersättning skulle avslås. Enligt 

Anna berodde detta på att läkaren hade glömt 

att skriva ordet arbetsförmåga i det medicinska 

underlag som sändes till försäkringskassan. Hon 

säger även att försäkringsläkaren är motståndare 

till den diagnos som hon har. Hon har överklagat 

beslutet till länsrätten och väntar nu på svar därifrån. 

Då hon hade levt på sjukersättning under en 

lång period hade hon prioriterat bort avgiften till 

a-kassan och var därför inte berättigad till någon

ersättning därifrån. Hon tog kontakt med socialtjänsten 

och fick en kontakt som hon är mycket 

nöjd med. Trots att hon är nöjd med den kontakt 

hon har med socialtjänsten tycker hon att det är 

påfrestande att behöva ha ekonomiskt bistånd. 

När hennes sjukersättning löpte ut hade hon ett 

överlämningssamtal mellan försäkringskassan 

och arbetsförmedlingen. Hon kände då att arbetsförmedlaren 

förstod hennes situation och han 

föreslog att hon skulle prata med socialtjänsten om 

att genomgå en kartläggning. Anledningen var att 

socialtjänsten hade fler platser inom kartläggningsverksamheten 

än vad arbetsförmedlingen hade. 

Efter att ha tagit upp detta med sin socialsekreterare 

påbörjade Anna en åtta veckors kartläggning. 

Detta har blivit en stor omställning för henne och 

hon säger att hon på grund av den stress hon nu 

känner glömmer bort tvätt- och läkartider med 

mera. Hon ska träffa sin läkare och då ta med 

sig dokumentationen kring den kartläggning som 

genomförts. Hennes förhoppning är att läkaren nu 

kan skriva ett nytt läkarutlåtande. Anna ser små 

möjligheter att kunna hitta ett arbete. Hon säger 

att det behövs ett arbete där hon kan komma och 

gå beroende på hur hennes kropp känns och hon är 

medveten om att det i princip är omöjligt att hitta 

en arbetsgivare som är beredd att anställa någon 

på de premisserna. 

Kommentar 

Anna har haft kontakt med de fyra myndigheter 

som denna rapport behandlar. Man kan se hur 

Anna har ”ramlat ur” försäkringskassans system 

som hon egentligen anser att hon hör hemma i 

och hon hoppas att hon ska få hjälp att ”återkvalificera” 

sig för sjukersättning. Vi har valt Annas 

berättelse som ett exempel på den rundgång som 

en individ kan uppleva inom myndighetssystemet. 

Läkaren skriver ett intyg som enligt försäkringskassan 

inte styrker nedsättning av arbetsförmågan, 

försäkringskassan och arbetsförmedlingen träffas 

gemensamt och arbetsförmedlaren föreslår att socialtjänsten 

ska skicka henne på kartläggning. Anna 

hoppas att hon, efter att kartläggningen genom 

socialtjänsten är genomförd ska kunna gå till sin 

läkare för att få ett nytt intyg som försäkringskassan 

kan ta ställning till. 

Efter att ha varit i kontakt med de fyra myndigheterna 

är hon nu tillbaka där hon började. 


16 

Men egentligen inte. Anna har behövt lämna försäkringssystemet 

för att gå in i bidragssystemet. I 

försäkringssystemet (försäkringskassan) betalas 

pengarna ut till Anna om hon har kvalificerat sig, 

det vill säga om hon visat ett godkänt läkarintyg. 

I bidragssystemet (socialtjänsten) prövas ansökan 

månadsvis mot hennes ekonomi och bidraget utgår 

endast om behovet inte kan tillgodoses på annat 

sätt, det vill säga om Anna saknar inkomster och 

tillgångar. 

Synen på myndigheterna 

Det kan vara så att synen på de olika myndigheterna 

har att göra med vilka förväntningar om 

hjälp den sökande har. Ett tydligt mönster hos 

de intervjuade när det gäller synen på de olika 

myndigheterna är att kontakten med socialtjänsten 

och vården uppfattas förhållandevis positiv 

medan kontakten med särskilt försäkringskassan 

och i viss mån arbetsförmedlingen beskrivs i mer 

negativa ordalag. Då de personer som har intervjuats 

får försörjningsstöd från socialtjänsten kan 

detta vara en förklaring till varför socialtjänsten 

uppfattas mer positivt än försäkringskassan, där 

många av intervjupersonerna har fått avslag på 

sina ansökningar. 

I flera fall bedöms försäkringskassan utifrån om 

intervjupersonerna anser att de har fått en rättvis 

bedömning av rätten till sjukpenning/sjukersättning 

samt ifall de har fått (rätt) rehabilitering. Förväntningarna 

på socialtjänsten varierar från det att man 

är nöjd med att man får pengarna i tid till att man 

önskar rehabilitering eller hjälp till arbete. Några 

av intervjupersonerna förväntar sig att de ska få 

ett arbete från arbetsförmedling. Eller som en av de 

intervjuade uttrycker det ”på arbetsförmedlingen 

borde det finnas folk som behöver hitta jobb åt 

andra och hjälper arbetssökande att få arbete. Det 

räcker inte med att man går till arbetsförmedlingen 

och så säger de ”du kan hitta jobb själv”. Varför 

ska man då komma till arbetsförmedlingen om de 

inte hjälper till?” 

Förväntningarna på vården framgår inte lika 

tydligt men de flesta av de intervjuade säger sig vara 

nöjda med den hjälp de har fått. Även då intervjupersonerna 

fått besked att det för tillfället inte går 

att få någon hjälp är de förhållandevis positiva.

Myndighetskontakter 

Bristen på personlig kontakt med försäkringsläkaren 

uppfattas av flera av intervjupersonerna vilka 

fått avslag på sina ansökningar om sjukersättning, 

som något som starkt undergräver tron på att de 

blivit rättvist bedömda. En intervjuad kvinna säger 

”Jag fick ju ett läkarintyg, och sedan fick jag 

tillbaka ett nej och att jag var friskförklarad från 

och med första september. Då hade läkaren på 

försäkringskassan som jag aldrig har träffat, och 

ingen annan heller, bestämt att jag var frisk.” En 

man som fått avslag på ansökan om sjukersättning 

säger ”Deras läkare granskar 30 till 40 ärenden per 

timma, men vilken läkare kan skriva ett intyg och 

uttala sig om en patient som den aldrig har träffat? 

Det går inte.” Samma person fortsätter ”…för mig 

är han en veterinär. Från honom fick jag ett brev om 

att jag hade en normal arbetsförmåga och kunde 

jobba oavsett från att det var 4 olika överläkare här 

i Sverige som hade uttalat sig tillsammans med en 

rättspsykiater att min arbetsförmåga är lika med 

noll och att jag inte får jobba.” 

Överhuvudtaget är bristen på personlig kontakt 

med försäkringskassan något som nämns i många 

av intervjuerna. Flera av dem som uppburit sjukersättning 

säger att de inte vid något tillfälle har 

haft någon personlig kontakt med försäkringskassan 

under denna tid. ”I två och ett halvt år fick jag 

inte ett enda brev från försäkringskassan, att de 

planerar något gemensamt möte eller att de ville 

kolla vad man kunde göra.” 

”Jag har ju fått papper ifrån dem ungefär vartannat 

år att jag ska lämna in ett nytt läkarintyg. Jag 

förväntar mig ju inte att de ringer och frågar mig 

hur jag mår direkt. Men man skulle ju kunna tänka 

sig att man åtminstone varje halvår blir kallad, så 

att man blir ett ansikte och inte bara en sjukdom 

utan en person som har sjukdomar.” 

Bemötandet från vården anses i de flesta fall 

vara gott. En av de intervjuade berättar att vården 

skött sig exemplariskt medan en annan säger att 

vården är den av myndigheterna som hon litar 

mest på. När det gäller möjligheterna att få kontakt 

med primärvården blir dock bilden något mer 

negativ; ”akuttider är det ju lönlöst att få, men 

det är ju samma sak med alla vårdcentraler. Där 

skulle man ju helst ringa och boka tre veckor innan 

man blir sjuk.” En annan av intervjupersonerna 


17 

uttrycker samma problem ”Om jag blir sjuk och 

går till vårdcentralen och vill träffa en läkare, de 

säger bara nej, vi har ingen tid, du får komma en 

annan dag.” 

När det gäller möjligheten att få kontakt med 

arbetsförmedlare finns det få exempel i intervjuerna. 

En av intervjupersonerna säger om sin 

arbetsförmedlare att ”Hon brukar inte ringa mig, 

hon skickar mig inga brev, hon gör ingenting som 

jag ser det.” 

Upplevelsen av socialtjänsten är kanske den 

av myndighetskontakterna som intervjuerna ger 

den mest splittrade bilden av. Flera av intervjupersonerna 

har både goda och dåliga erfarenheter, 

vissa är odelat positiva och vissa odelat negativa. 

Kontakten anses ofta vara förhållandevis god, de 

allra flesta träffar sin socialsekreterare relativt 

ofta, men det skiljer sig ganska mycket från person 

till person då någon träffar sin socialsekreterare 

en eller ett par gånger i månaden medan någon 

inte träffat sin socialsekreterare under det senaste 

året. En av de intervjuade berättar om kontakten 

med sin tidigare socialsekreterare som han endast 

träffade vid ett tillfälle ”han tyckte mycket om att 

skriva brev och jag vet inte hur många brev jag har 

fått ifrån honom. Jag tror han skrev till mig nästan 

varje dag.” Han berättar om sin reaktion på dessa 

brev ”Jag är rädd för att få brev. Och jag vet ju 

att jag aldrig får någonting bra av dessa brev som 

han skickar. Det är nästan 95 procent säkert att 

man får negativa brev. Så när jag kommer hem, så 

brukar jag öppna dörren väldigt försiktigt och titta 

bakom dörren om det finns brev eller inte.” 

Bilden av socialtjänsten blir som mest splittrad 

när det gäller bemötandet. Bland dem som 

är negativa till socialtjänsten handlar det ofta om 

att man upplever att man blir pressad och att det 

ställs frågor som är integritetskränkande. ”Man 

går till socialkontoret som om man går på förhör. 

Jag har utryckt mig på det viset, men jag tror att 

du förstår att det menas i citationstecken.” Eller 

som en av de intervjuade uttrycker hur det har varit 

hos tidigare socialsekreterare ”Första gången man 

är där, så kan det hända att de tittar på en som en 

lat kriminell skitunge. Jaha, vad vill du göra med 

ditt liv då? Det bästa är när man får tid på sig och 

känna in människan och att man får öppna sig i 

sin egen takt. Om man då dessutom pushas fram, 

så känner man sig förtryckt och förnedrad och

så ledsen.” Om nuvarande kontakt säger samma 

person att ”…det känns som om det finns en människa 

i min tillvaro som bryr sig helt plötsligt. Det 

är inte bara morsan och farsan som undrar hur 

det går för en.” 

Hur bra socialtjänstens bemötande än är kommer 

det ändå för de allra flesta att kännas påfrestande 

att ha ekonomiskt bistånd. För som en av 

intervjupersonerna uttrycker det ”det känns inte 

bra att tigga”. Då flera av de intervjuade anser att 

de dessutom borde vara berättigade till sjukpenning 

eller sjukersättning bär de också på en känsla 

av att de inte skulle behöva ekonomiskt bistånd. 

”Det är inte så att jag skäms för att gå där, men 

det gör mig fruktansvärt förbannad att jag inte ska 

vara där. Hade det varit så att det var rätt ställe för 

mig att vara på, så hade jag ju inte sagt någonting. 

Men hur i helvete har jag hamnat där, 45 år gammal, 

jag är ju sjuk.” 

Den personliga kontakten och att man känner 

att man blir förstådd och inte ifrågasatt är något 

som framhålls i flera fall när positiva myndighetskontakter 

lyfts fram. En av de intervjuade berättar 

om sitt första möte på arbetsförmedlingen på detta 

sätt ”[Jag] fick då kontakt med en helt underbar 

människa som hade med rehabilitering på arbetsförmedlingen 

att göra. Så när han hade frågat mig 

om det hade hänt något särskilt när jag blev sjuk 

när jag studerade. Och då berättade jag och då förstod 

han helt hur det är. Och det kändes jättebra.” 

Även när det gäller socialtjänsten finns exempel när 

detta lyfts fram ”… jag har haft tur att träffa på 

en helt underbar människa där uppe. Som också 

förstod situationen och hon verkar även privat 

då någonstans ha erfarenhet av detta.” Samma 

kvinna talar också om kontakten med vården på 

ett liknande sätt. 

”Jag har haft väldigt tur att jag har kommit 

till läkare som har förstått och inte ifrågasatt. De 

har lyssnat när jag har förklarat….” När det gäller 

bemötandet från försäkringskassan är intervjupersonen 

mer negativ till bemötandet, vilket kanske 

delvis kan förklaras med att hon fått avslag på sin 

ansökan om sjukersättning. Man kan förstå att hon 

vill bli kallad vid namn. ”... när jag skulle avskrivas 

från försäkringskassan och in i arbetsförmedlingen, 

så var det någon från försäkringskassan med som 

inte kallade mig vid namn utan hon ville lämna 

över ärendet. Så där var jag ju ett ärende. Och då 


18 

blev jag irriterad och sa att jag i alla fall vill ha ett 

namn på möten när jag är med.” 

Det finns även andra sätt på vilket man som 

myndighetsperson kan stöta sig med den man 

möter. Ovan har nämnts ett exempel på att en av 

de intervjuade ansåg sig förstådd av sin socialsekreterare 

då denna verkade ha personlig erfarenhet 

av situationen. Att utge sig för att ha erfarenhet 

av situationen kan ibland slå tillbaka. En av intervjupersonerna 

berättar om ett möte med arbetsförmedlaren 

”… Så sa en till mig, att han visste precis 

hur arbetsmarknaden såg ut, men hur då, eftersom 

han hade jobbat på arbetsförmedlingen i 20 år. 

Men hur ska han veta då hur arbetsmarknaden ser 

ut, han har inte sökt ett enda arbete själv på 20 år. 

Han har ju inte en aning hur det ser ut.” 

Bristen på kontinuitet i myndighetskontakterna 

är något som av flera anses som mycket påfrestande. 

En av de intervjuade berättar att han under 

det senaste året träffat fyra olika läkare på vårdcentralen. 

”Har man olika läkare så är det väldigt 

svårt för då måste man börja från början nästan 

varje gång.” Att behöva börja om från början och 

att behöva berätta sin historia gång på gång kan 

säkert var påfrestande för många. En av de intervjuade 

uttrycker det så här ”Det hade kanske varit 

en grej att ha en bok eller diskett, som man kan 

skicka, som de bara behöver sätta in i datorn och 

läsa, istället för att jag ska dra samma historia om 

och om igen.” 

Myndigheternas handlande, 

beslut och insatser 

I ett antal fall har de intervjuade tidigare haft sjukersättning, 

men sedan inte fått den beviljad när de 

ansökt om förlängning. Då de inte anser att hälsan 

har förbättras sedan föregående ansökningstillfälle 

har de svårt att se att de har blivit rättvist bedömda. 

Flera av de intervjuade säger att de anser att försäkringskassan 

inte bör godkänna alla läkarintyg 

och att intygen ska granskas för att förebygga och 

stävja fusk. Flera av de intervjuade anser däremot 

att försäkringskassan inte uppmärksammat deras 

ohälsa. En av de intervjuade som tidigare uppburit 

sjukpenning och som diagnostiserats för posttraumatiskt 

stressyndrom säger ”Ibland så har jag en 

känsla att det kan inte vara Sverige utan någon 

slags bondesamhälle utan lagar, ingenting. Ursäkta

att jag säger så här. Jag blir jävligt förbannad vilka 

som får förtidspension. Till exempel sådana som 

hade stela finger på jobbet, de får förtidspension 

resten av livet. […] Men inte jag.” 

En av de intervjuade som bland annat haft 

hjärtproblem och värk säger att han var mycket 

nöjd då försäkringskassan utredde hans hälsotillstånd. 

Mannen hade uppburit sjukpenning under 

flera års tid och utredningens syfte verkar ha varit 

att bedöma huruvida han var berättigad till sjukersättning 

eller inte. Han säger att ”Först så hade jag 

en handläggare på försäkringskassan som gjorde en 

riktig utredning då, skickade mig till läkare, psykiater 

och sådana. Hon var jäkligt bra.” Han säger att 

handläggaren på försäkringskassan sedan frågade 

vad han ville göra med sitt liv. Intervjupersonen 

sa att han behövde bli av med sina skakningar, sin 

värk och att gå ner i vikt. Han beviljades tidsbegränsad 

sjukersättning efter det att utredningen var 

klar. Sedan uppfattar han att försäkringskassan tog 

sin hand ifrån honom och att han inte fick någon 

hjälp med rehabiliteringen. När de två åren med 

sjukersättning närmade sig sitt slut ansökte mannen 

om förlängning men fick då avslag. Han säger 

att han fick besked från försäkringskassan att det 

var ”ofullständiga papper” från läkaren. ”Då hade 

han glömt skriva det lilla ordet arbetskapacitet, 

som jag fick förklarat för mig, det hade han inte 

skrivit, att arbetskapaciteten var noll. Därför gick 

det inte igenom”. Intervjupersonen berättar vidare 

att han var helt vansinnig och sökte upp sin läkare 

för kompletteringar ”Till slut så gick jag bara in 

och knackade på och sa nu får du ta hit han, var 

så god gå in och hämta honom! 

För då hjälper läkaren mig, försäkringskassan 

hjälper mig, alla hjälper mig men inte någon 

av dem talar sanningen!... De talade inte om vad 

som behövde skrivas i papperna. Jag kan ju inte 

göra mer än att gå dit med min kropp. Och gå 

till läkaren och kan han inte skriva så är det ju 

inte mitt fel”. Intervjupersonen lämnade senare in 

kompletteringar men fick i slutändan ändå avslag 

på ansökan om sjukersättning. 

Vi tycker att det är viktigt att lyfta fram vad 

som sägs i följande citat ”Försäkringskassan 

snackar ett språk, socialen ett annat, läkarna ett 

språk. Dom förstår inte varandra. Den ena skriver 

så, den andra fattar inte det, för den vill ha det 

skrivet på ett annat sätt. Läkarna skriver ännu på 


19 

ett annat sätt, dom fattar ingenting. 

…De här tre parterna ska samarbeta och 

arbetsförmedlingen med. Dom bör alltså prata 

samma språk. För det är ju läkaren som är huvudansvarig. 

Och då ska de andra också tro på vad 

läkaren säger, men försäkringskassan tror bara på 

vissa läkare. 

… Läkarna och försäkringskassan borde gå på 

samma kurs. Så att de vet vad den andre skriver”. 

Detta är intressant ur två aspekter, dels beskriver 

intervjupersonen de problem som kan uppstå 

när olika myndigheter med olika kultur och uttryckssätt 

ska samarbeta, dels uttrycker han den 

uppfattningen att det är läkaren som är huvudansvarig. 

När det gäller myndigheternas ”olika 

språk” är detta problem kanske som mest allvarligt 

när läkare skriver läkarutlåtanden som inte följer 

de krav och riktlinjer försäkringskassan ställer. I 

juni 2005 genomförde Sveriges läkarförbund två 

undersökningar kring sjukskrivning. Det var en 

webbenkät till läkarna Sjukvårdens roll i sjukskrivningsprocessen, 

juni 2005 och en undersökning 

till allmänheten genom Temo Allmänheten om 

sjukskrivningarna, juni 2005. Av läkarna svarar 49 

procent att det alltid eller ofta är problematiskt att 

bedöma arbetsförmåga, 38 procent svarar att de 

ibland har svårigheter och 13 procent att de aldrig 

eller sällan hade problem med detta. Mellan 40–50 

procent svarade att de inte hade tillräckligt med tid, 

stöd från ledningen, rutiner och riktlinjer och kunskap 

om arbetsmarknaden för att kunna bedöma 

arbetsförmåga. Se även, Sjukskrivningsprocessen 

i primärvården, Återföring av tillsynsbesök 2004, 

februari 2005. 

Som tidigare nämnts i detta kapitel är läkarens 

utlåtande enbart en rekommendation till 

försäkringskassan. Det är försäkringskassan som 

bedömer utlåtandena och som fattar beslut om arbetsförmåga 

finns eller inte. Att intervjupersonerna 

ser läkarutlåtandet som något mer än en rekommendation 

framkommer i flera av intervjuerna. En 

kvinna som under närmare tio års tid hade sjukpenning 

och sjukersättning men som nu fått avslag 

på ansökan om fortsatt sjukersättning säger. ”… 

Jag tycker att de [försäkringskassan] har för stor 

makt. Om man nu tar exemplet att du blir sjuk och 

du går till läkaren och läkaren konstaterar att du 

är sjuk, då hjälper ju inte det om inte försäkringskassan 

anser det också. Så det spelar ju ingen roll

hur sjuk du än är och det tycker jag är fel.” I den 

Temo-undersökning som relaterats till ovan var 

det endast runt en tredjedel av de svarande som 

visste att det är försäkringskassan som beslutar 

om sjukskrivning, detta kan säkert ha förändrats 

då det sedan dess varit mycket debatt kring sjukskrivningar. 

Resultatet från undersökningen visar 

att okunskapen är stor. 

Vår uppfattning är att ansvaret för att förmedla 

information om att läkarutlåtandet endast 

är en rekommendation ligger på både vården och 

försäkringskassan. Om vården inte är tydlig med 

detta skapas stora problem för alla inblandade, det 

vill säga för vården själv, patienten och försäkringskassan. 

Det är möjligt att läkare informerar sina 

patienter om detta men i exemplen ovan verkar 

inte denna information ha förståtts. 

En av de intervjuade som tidigare har haft 

sjukersättning på grund av fibromyalgi förklarar 

på följande sätt varför hon fick avslag på sin ansökan 

om förlängd sjukersättning ”… det hade 

ju naturligtvis att göra med att det var ett valår. 

Försäkringskassan hade dåliga siffror och så fort 

de har kastat ut en, så finns man ju inte längre med 

i pappren. Och även om jag fortfarande existerar 

och har samma problem, så är jag ju någon annanstans 

i stället. Det är ju det det hela går ut på 

och det fattar jag ju med. Men eftersom vi är så 

fruktansvärt många – och jag har ju kontakt med 

många som gick samtidigt på rehab – och alla jag 

har kontakt med har råkat ut för samma sak. Och 

då är det ju inget personligt utan det hade helt 

enkelt med valet att göra.” 

När det gäller arbetsförmedlingens och socialtjänstens 

handlande är bristen på flexibilitet något 

som nämns på ett flertal ställen. ”De borde ha mer 

alternativ för folk som inte är ingenjörer eller data, 

utan har lite udda intressen. Det är inte bra om de 

bara säger de finns inga sådana jobb, vi kan inte 

hjälpa dig. Det är ingen idé att du riktar in dig på 

det, för du har ingen utbildning. Men fan vart ska 

jag ta pengar för en utbildning till ifrån? Det är 

ju det enda jag kan och vill, då får ni väl hjälpa 

mig med det.” Vad intervjupersonen efterfrågar är 

”fler erbjudanden än bara 10 valmöjligheter, att 

det borde passa mer individuellt. …Att det finns 

något annat, då går man på Lernia och tar sitt datorkörkort, 

och sen då?” Synen på myndigheterna 

handlar i mångt och mycket om vilka förväntningar 


20 

personerna har på vad myndigheterna kan hjälpa 

till med. När det gäller arbetsförmedlingen framstår 

det tydligt att flera av intervjupersonerna förväntar 

sig att arbetsförmedlingen ska hitta arbete 

till dem. En av intervjupersonerna uttrycker sin 

syn på arbetsförmedlingen ”De har sina rutor och 

mallar att följa och sedan skiter dom i vad det är 

för en person de har framför sig. De sitter inte där 

för att hjälpa människor utan för att säkra sitt eget 

arbete.” Medan en annan säger ”om du vill veta 

min uppfattning, så sitter de bara och skojar.” 

Kanske är det så att intervjupersonerna i denna 

rapport på grund av ohälsa och i de allra flesta fall 

en lång period av sysslolöshet och utanförskap är i 

extra stort behov av handfast hjälp och stöttning. 

Detta är i vilket fall något som framkommer när 

en man som under längre tid stått utanför arbetslivet 

beskriver sin relation till sin socialsekreterare 

”Hon tar tag i saker och ting med en gång när jag 

sitter där. I stället för att säga vi ska ta tag i det, 

så ger hon mig luren med en gång och då måste 

man göra någonting åt grejen. Så hon är verkligen 

bra. Jag fattar ju att hon inte kan leva mitt liv, men 

ibland så skulle man behöva någon som man kan 

ringa jämt. Jag har ingen farsa och ingen morsa, 

jag har ingen som kan tala om för mig hur det ska 

vara egentligen.” Motsatsen till detta hittar man 

i en annan intervju där en kvinna säger att ”Det 

är många som lyssnar på mig, men det händer 

ingenting sedan.” 

Kontakt mellan 

myndigheterna 

I intervjuerna framkommer endast vid några tillfällen 

att det finns en kontakt myndigheterna emellan. 

Detta kan vara ett tecken på att det finns ganska 

lite kontakt, något som också bekräftas i några intervjuer 

”Det konstiga är att jag har hört en massa 

snack om dessa samarbeten […] men jag har aldrig 

sett någon direkt följd av det, förutom att man 

ska ut i arbete igen.” En person som är aktuell på 

arbetsförmedlingen och inom socialtjänsten säger 

att ”… Jag har ju skrivit in mig här och om myndigheterna 

undrar om varandra eller någonting, så 

är det ju bäst att de ringer varandra. För annars 

blir det så att den ena kastar pappren på mig, sedan 

den andra och allt korsar varandra. Och jag sitter 

bara och får ont i huvudet.” Att det finns behov

av hjälp med kontakt mellan myndigheterna framkommer 

i flera intervjuer. En av intervjupersonerna 

säger att kännetecknande för en handläggare som 

lyssnar är ”Att man kan förklara sin situation för 

handläggaren, att han tar nödvändiga kontakter 

med andra myndigheter.” Som nämnts i föregående 

avsnitt uppfattar en del av intervjupersonerna att 

myndigheterna inte talar samma språk. 

I en av intervjuerna framkommer många tankar 

kring kontakter mellan myndigheterna. Det gäller 

en kvinna som tidigare haft ersättning i form av 

sjukpenning från försäkringskassan, men då försäkringskassan 

bedömde att det inte var styrkt att 

hennes arbetsförmåga var nedsatt avslogs hennes 

ansökan om förlängd ersättning. Hon ansökte då 

om ekonomiskt bistånd hos socialtjänsten. Socialtjänsten 

gjorde samma bedömning som man gjort 

på försäkringskassan och bedömde henne som 

arbetsför. Hon säger ”De hänger ihop på något 

sätt ekonomiskt, så ville de inte heller tala med 

läkaren utan de valde bort det helt och hållet”. Att 

socialtjänsten inte velat tala med hennes läkare är 

något som hon återkommer till vid flera tillfällen 

i intervjun. 

När den intervjuade kvinnan kontaktade arbetsförmedlingen 

visade hon upp sitt läkarintyg och 

på arbetsförmedlingen ansåg man sig inte kunna 

hjälpa henne på grund av intyget. Hon fick avslag 

på sin ansökan om ekonomiskt bistånd och skälet 

var ”Att jag inte hade sökt arbete eller har arbetat 

trots att jag var sjuk. Så de har ju samma krav att 

man behöver försöka försörja sig. Men jag har ju 

inte kunnat arbeta eftersom jag var sjuk. Och det 

försökte jag förklara”. Hon erbjöds praktik genom 

socialtjänsten och efter att hon hade påbörjat sin 

praktik anser hon att samarbetet mellan arbetsförmedlingen 

och socialtjänsten fungerat väldigt bra. 

Om myndigheternas samarbete i allmänhet säger 

den intervjuade kvinnan att ”När de pratar med 

varandra så är allt som står där intressant, men inte 

när det gäller individen, nej. Det är ju meningen att 

de ska hjälpa en men de krymper en mer.” 

Delaktighet 

En del av de intervjuade upplever att en myndighet 

tar beslut om en åtgärd eller insats utan att diskutera 

detta med dem, alltså beslut tas över huvudet 

på dem det berör. De kan då ha svårigheter att 


21 

förstå avsikten med insatsen och blir därmed inte 

heller delaktiga i planeringen av sin egen framtid 

”Det värsta är ju när de bestämmer över mitt 

huvud, när det talar om för mig vad jag ska göra 

i ett brev, i stället för att tala med mig om det, eller 

fråga, eller åtminstone tala om för mig att hon 

eller han tänker att jag skulle göra så här och vad 

jag tycker om det. I stället för bara säga nu gör vi 

så och hejdå.” 

Att många av de personer som intervjuats har 

ett behov av handfast hjälp har vi tidigare diskuterat 

i detta kapitel. Det finns en fara med denna 

sorts hjälp om det medför att personen själv lämnas 

utanför. I en av intervjuerna sägs att ”Socialen har 

ju legat på mig och menat att jag ska söka sjukbidrag 

eftersom jag får mer pengar där. Och så har 

hon varit och pratat med min läkare och de har 

diskuterat.” 

Om man inte är delaktig i planeringen av sin 

egen framtid är risken överhängande att samhällets 

insatser upplevs som meningslösa eller direkt 

kränkande. En person som önskat mer rehabilitering 

genom socialtjänsten säger ”samtidigt får det 

ju inte bara bli en förvaringsgrej utan någonting 

som är konstruktivt och leder till något.” 

Intervjupersonen fortsätter med att tala om vikten 

av att insatserna är anpassade efter individen. 

”…allt har ett sammanhang. Fast vi har en väldig 

förmåga att placera allt in i små fack och hoppas 

att det sitter där. Tyvärr sitter inte allt i de facken 

utan allt berörs…Man måste se till varje individ. 

Det heter ju familj- och individomsorg.” 

Sammanfattande kommentar 

I intervjuerna framkommer att många anser sig 

orättvist bedömda och bemötta av en eller flera 

myndigheter. Bristen på personlig kontakt är något 

som lyfts fram i flera av intervjuerna och ligger 

också till grund för att man inte anser sig ha fått 

en rättvis bedömning. I vissa fall ser man att själva 

kontakten i sig är påfrestande och att man känner 

sig pressad. Detta gäller främst socialtjänsten. 

Myndighetskontakten beskrivs ofta som positiv 

när intervjupersonen känner sig förstådd och inte 

ifrågasatt. 

Hos många av de intervjuade finns en bristande 

kunskap i hur de olika myndigheterna fungerar 

och vilket som är deras uppdrag. Detta är särskilt

tydligt när det gäller försäkringskassans och arbetsförmedlingens 

roll. I någon av intervjuerna 

sägs att de olika myndigheterna har ”olika språk” 

och att detta leder till problem till exempel när 

läkarens medicinska bedömning inte delas av försäkringskassan. 

Många av intervjupersonerna har diffusa symptom, 

ofta med inslag av smärta. Av intervjuerna 

framkommer att 11 av 15 omnämner att de har 

smärta som en viktig ohälsofaktor. Att bedöma 

arbetsförmåga är svårt även för läkarna. Många 


22 

av de intervjuade anser sig vara för sjuka för att 

kunna arbeta, men de är för friska för att kunna 

få sjukersättning eller sjukpenning. I många fall är 

kontakten med arbetsförmedlingen problematisk, 

intervjupersonerna avskrivs i perioder då de inte 

anses kunna arbeta eller själva avbryter kontakten. 

Det är svårt för myndigheterna att samarbeta kring 

personer som befinner sig i detta gränsland, men 

det borde samtidigt vara av största vikt att man 

gör det.


Förståelse och oförståelse 

det här kapitlet skriver vi om intervjupersoner- 

I nas förståelse av de aktuella myndigheternas 

bedömningar, beslutsgrunder, krav och regler. Med 

individens förståelse menar vi att individen har 

kunskaper om vilka krav som ställs på honom och 

på vilka grunder myndigheterna fattar sina beslut. 

Med myndigheternas förståelse avses en kunskap 

om individens behov och ett hänsynstagande till 

dessa behov. Med oförståelse menar vi (både när 

det gäller individen och myndigheterna) sådana 

brister i kunskapen att det får konsekvenser för 

individen. Detta kan handla om både praktiska 

konsekvenser, som att man mister sin rätt till en 

ersättning, eller emotionella konsekvenser i form av 

att individen känner sig felaktigt eller godtyckligt 

behandlad. 

Kapitlet är indelat i avsnitten, En intervjupersons 

berättelse – om oförståelse, Behovet av tydlig 

information, Svårigheter att förstå myndigheters 

olika arbetsuppgifter och regler, Intervjupersonernas 

upplevelser av möten och kontakter med 

försäkringskassan, sjukvården, socialtjänsten och 

arbetsförmedlingen, Myndigheters oförståelse och 

slutligen Sammanfattande kommentar. 


– om oförståelse 

Ibrahim är en gift man med barn. Familjen var 

tidigare bosatt i Värmland. Ibrahim har haft olika 

arbeten. Trots detta har familjen inte klarat sig på 

den egna inkomsten utan varit beroende av komplettering 

från socialtjänsten. ”Men jag fick aldrig 

så mycket pengar att det skulle räcka för mig, min 

fru och tre barn. Och då räcker det inte om man 

tjänar 7000 kronor om man ska betala hyran på 

5000 kronor, elen, telefonen… Och därför fick jag 

resten från socialtjänsten.” Och så fortsatte det 

också då familjen flyttade till Göteborg. I slutet 

av 1990-talet blev Ibrahim arbetslös och var be- 

23 

rättigad till a-kassa men inte heller dessa pengar 

räckte till för att leva på. Det kvarstod ett behov 

av kompletterande ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. 

”Ibland är det väldigt lite pengar, men 

jag kan inte göra någonting. Det räcker alltid bara 

för mat, inte så mycket för kläder, nej.” Under år 

2000 blev Ibrahim sjukskriven för knäproblem 

vilka debuterade redan under den tid familjen var 

bosatt i Värmland. 

I Göteborg fortsatte undersökningarna av knäet 

precis på samma sätt som i Värmland. Den enda 

skillnaden var att korsbandet opererades bort. Behandlande 

ortoped upplyste om att ytterligare operation 

inte blir av förrän Ibrahim är 65 år. Ibrahim 

frågade sin ortoped vad han skulle göra till dess och 

uppmanades att vända sig till försäkringskassan 

för att ansöka om sjukersättning. ”Men han tyckte 

bara att jag måste klara mig och skickade ett intyg 

till försäkringskassan. Han sa att jag skulle gå dit 

för att få förtidspension. Men försäkringskassan 

gör inte så. De behöver intyg från läkare.” 

Läkare på vårdcentralen remitterade till specialistläkare. 

Och så småningom beviljades Ibrahim en 

ettårig sjukersättning. Då sjukersättningen skulle 

omprövas efter ett år skrev läkaren på vårdcentralen 

nytt intyg till försäkringskassan. ”Och nu 

kom det papper tillbaka, så här och jag förstår 

inte, men i alla fall så har jag lämnat den kopia till 

min läkare. Men han skriver inget till dem hur de 

bedömer. Och då har jag lämnat ännu mer papper 

till honom. Och nu får jag vänta på besked om vad 

jag ska göra.” 

Det visar sig att läkarutlåtandet, som doktorn 

skickade i mitten av december, enligt försäkringskassan 

inte styrker att arbetsförmågan är nedsatt 

med minst en fjärdedel. ”Den 5 januari fick jag 

detta besked ifrån dem. Och då stod det ungefär 

samma sak. Och efter det så skickade jag allt igen 

med olika läkaruttalanden. Men jag förstår inte 

vad jag ska göra. De sa att jag behöver utlåtande

från läkare, och läkaren har skickat det till dem. 

Jag vet inte…” 

Handlingarna från försäkringskassan lämnade 

han till sin läkare. ”Denna vecka lämnade 

jag sida ett till fyra till läkaren. Kanske skriver 

han ett nytt intyg till dem. Jag vet inte, det står 

så mycket skrivet, men jag förstår inte så mycket 

vad de menar.” 

Ibrahim har en socialsekreterare men beskriver 

att han träffar henne mycket sällan. ”Socialsekreteraren 

träffade jag för två år sedan. Hon är snäll, 

men vi träffas inte. Jag går till receptionen och lämnar 

en kopia på min sjukskrivning till henne.” 

Med arbetsförmedlingen har Ibrahim haft 

kontakt då han visste att han hade a-kassedagar 

sparade. ”Men A-kassan ville inte betala ut något 

till mig eftersom det var så länge sedan jag hade 

arbetat. Trots att jag vet att jag har 75 dagar kvar 

på a-kassan, men de betalar inte ut något till mig”. 

Han fortsätter med att säga ”De ska inte bara 

hjälpa med pengarna. Men det är min läkare som 

bestämmer om jag ska jobba eller ej, och om jag 

kan jobba vilket jobb? Jag kan inte gå till arbetsförmedlingen 

och de bestämmer vad jag ska göra, 

de vet ju inte om jag klarar det eller inte.” 

Vid läkarbesök händer det ganska ofta att 

Ibrahim inte förstår vad läkaren menar, något som 

bekräftas av goda vänner. Men inte ens med hjälp 

av tolk blir det lättare. 

Ibrahim beskriver att han inte förstår viktig 

information vid myndighetskontakter. Han upplever 

att han ännu inte fått något stöd i detta. ”Det 

behövs kanske ingen tolk för att läsa pappret, men 

det behövs att man sätter sig tillsammans allihopa. 

I pappren är det kanske detaljer som jag inte förstår, 

men när man sitter tillsammans, med läkare, 

försäkringskassa, socialtjänst och då behöver jag 

tolk. För jag kan inte påstå att jag är perfekt på 

svenska… Min handläggare (socialtjänsten), hon 

bara skriver. Hon väntar inte på vad jag säger, där 

går det också fort. Så ibland så ber jag min fru att 

prata med henne, jag kan inte prata med henne 

om det här. Jag blir nervös och då ber jag min fru 

att tala. Om socialen betalar är det bra, om inte 

så behöver vi inte det. Okej, då äter vi ingenting 

idag. Eller så dricker vi bara vatten.” 


24 

Kommentar 

Ovanstående exempel beskriver en intervjupersons 

svårigheter att förstå olika myndigheter. 

Vad som tydligt visar sig är att den intervjuade 

skulle behöva ett personligt möte med en handläggare 

från försäkringskassan som förklarar vad 

som står i olika handlingar och vad han ska göra. 

Han skulle också behöva en tolk i sina kontakter 

med sjukvård och andra myndigheter för att få 

reglerna förklarade för sig. Ibrahim har svårigheter 

att tillvarata sina intressen på grund av bristande 

förståelse, både gällande språket och myndigheternas 

agerande. 

Sjukvården verkar inte ta hänsyn till tidigare 

undersökningar av Ibrahim. Det framkommer att 

han har undersökts av läkare i Värmland vilka gjort 

en bedömning av smärtorna i knäet. Istället för att 

rekvirera dessa handlingar skickas mannen återigen 

på ett antal liknande undersökningar då han flyttar 

till Göteborg. Ibrahim har ett stort behov att få saker 

förklarade för sig. Inte heller socialsekreteraren 

ger honom den tid han behöver. Han har endast 

sporadisk kontakt med flera av myndigheterna och 

ofta per brev. Myndigheterna visar på detta sätt 

bristande förståelse för Ibrahims behov. 

Behovet av tydlig information 

För att man ska förstå den information som förmedlas 

från olika myndigheter behöver den vara 

tydlig och saklig så den inte missförstås. En intervjuperson 

berättar hur hon ofta måste dechiffrera 

den information som förmedlas ”De slänger ur sig 

nappar, och då måste man hela tiden lyssna och 

fråga; Jaha, menar du att jag ska göra så här… Och 

då får man till svar. ”Ja, kanske.” Jag fattar inte 

varför de inte kan säga rakt ut. Jag kan inte hjälpa 

dig med detta men om du ringer till den personen, 

så… För det är det de egentligen säger”. 

Myndigheternas byråkratiska språk kan vara 

svårt att förstå. Många har då svårt att ta till sig och 

tolka vad tjänstemännen egentligen menar Det kan 

därför uppstå missförstånd som får konsekvenser 

för individen. 

Endast en av intervjupersonerna är tydlig med 

att han fått tillräcklig information från socialtjänst 

och sjukvård. ”På socialen och hos läkaren tycker 

jag att jag har fått den informationen i alla fall.” 

Däremot tycks informationen från försäkrings-

kassa och arbetsförmedling varit mer vag och 

otydlig. Så otydlig att det fick konsekvenser för 

hans försörjning. Utan att intervjupersonen förstod 

varför, omvandlades först sjukersättningen 

till aktivitetsbidrag för att sedan utebli under en 

period. Han berättar att han inte hört något från 

försäkringskassan under en längre tid för att så 

småningom få ett telefonsamtal från dem. Han 

försökte förklara att han var sjuk och att försäkringskassan 

hade läkarintyget men att de inte 

godtog det…”det blev någon lucka där också, på 

något sätt var det i alla fall att pengarna inte kom in 

som de skulle…, det gick över en halv månad utan 

att jag kunde betala allt. Och sedan fortgick det ju. 

Men även om jag tyckte kursen inte gav någonting, 

så fullföljde jag i alla fall i stort sett kursen. Men 

jag gick ju inte på de jobbalternativen de hade för 

mig, det brydde jag mig inte om.” Han fortsätter 

”jag frågade inte så mycket om det, jag trodde att 

det bara skulle flyta på.” 

Svårigheter att förstå 

myndigheternas 

arbetsuppgifter och regler 

Att de olika myndigheterna arbetar med olika saker 

kan vara svårt att förstå. En intervjuperson hade 

varit hos en optiker för att få glasögon. Istället 

för att vända sig till socialtjänsten med ansökan 

om kostnaden tog han kontakt med kuratorn på 

vårdcentralen för att få hjälp med kostnaden till 

glasögon. Kuratorer kan ansöka om fondmedel för 

vissa ändamål. Som regel beviljas inte pengar ur 

fonder om det ansökan avser kan beviljas genom 

socialtjänsten. 

”Hon [kuratorn] ska fixa mig ett par glasögon 

för jag kan inte se det som är skrivet på den här 

lappen ens. Och det har vi tjatat om sedan ungefär 

maj 2003. Och bara eftersom det ska vara progressiva 

glasögon, så kan de inte göra det och det 

finns en massa osäkerheter. Jag sa till henne, sätt er 

vid ett bord, jag fixar tårta, och se till att ni löser 

problemen kring mig, på vilket sätt som helst. För 

jag har varit hos en optiker och fått reda på att de 

billigaste glasögonen kostar 4 000 kronor”. 

Ibland kan personer ha svårt att hålla reda på 

vilka yrkeskategorier som arbetar på de olika myndigheterna 

liksom de olika myndigheternas skilda 


25 

uppdrag. Att kuratorn arbetar på vårdcentralen är 

inte alltid en självklarhet. ”Sen var jag på socialen 

någon gång och snackade med kurator…” Ibland 

behövs det en påminnelse för att sätta in rätt personalkategori 

på rätt myndighet. 

”Intervjuaren: Men kuratorn sitter på vårdcentralen, 

eller… 

Intervjupersonen: Ja hon sitter på vårdcentralen…” 

De flesta känner inte till reglerna som styr hur 

arbetsförmedling, försäkringskassa och socialtjänst 

arbetar. Flera av de intervjuade upplever att de får 

brev de inte förstår ”Nej, jag vet inte någonting 

om sådant. De bjuder mig inte på ett möte. Det 

skriver bara papper till mig och varje gång så är 

det en annan handläggare.” 

Ibland kan en person behöva arbetsträna för 

att utforska i vilken omfattning han/hon ska kunna 

arbeta. Inför en arbetsträning måste det först göras 

en planering mellan personen själv, försäkringskassa, 

och i förekommande fall arbetsförmedling 

och/eller sjukvården för att komma överens om hur 

träningen ska vara upplagd. Det kan till exempel 

handla om, hur många timmar per dag arbetsträningen 

ska vara, vilken typ av arbetsuppgifter, hur 

lång tid träningen ska omfatta och hur uppföljning 

och utvärdering ska se ut. Många kan ha begränsningar 

av arbetsförmågan och kan vara berättigade 

till ersättning från försäkringskassan på deltid. 

Detta kräver att uppgjord planering följs och inte 

avbryts ensidigt av personen själv. Det krävs att 

personen kommer på inbokade möten. 

I intervjuerna framkommer att en del trots 

sjukdom gärna vill arbeta, men utifrån sina egna 

förutsättningar. Men de har svårigheter att förstå 

att detta måste ske i samråd med de inblandade 

myndigheterna. 

”Nu känner jag att så fort träningsvärken har 

släppt, det tar kanske en vecka till, sen är det över. 

Då känner jag mig fullt arbetsför. Det skulle bara 

behövas att man tar lite hänsyn till morgnarna. Jag 

är en människa som jobbar helst på eftermiddagar 

och kvällar, nätter och helger. Jag vet inte varför, 

men jag har mycket svårt med morgnarna. Men jag 

är inte rädd för att arbeta när som helst…” 

Samma person berättar också att då han 

kommit överens med arbetsförmedlingen och försäkringskassan 

att inte fortsätta på Samhall ville 

han inte heller vara sjukskriven. (Samhall är en

arbetsmarknadsåtgärd vars syfte är att ge arbete 

åt människor med arbetshandikapp.) 

”Ja just det. Jag vägrade ju faktiskt att sjukskriva 

mig de sista tre veckorna som jag var kvar. Men 

det var inte aktuellt att jag skulle vara kvar.” 

Människornas förståelse 

Försäkringskassan 

För många är det ett stort problem att förstå vilka 

handlingar och papper myndigheter frågar efter. 

Då försäkringskassan gör en utredning om en 

person är berättigad till sjukersättning bedöms 

hur hälsotillståndet påverkar arbetsförmågan. 

Detta ska styrkas med ett aktuellt läkarintyg. Det 

är inte tillräckligt att visa ett tio år gammalt intyg 

då mycket kan ha förändrats sedan intyget skevs, 

både till det bättre och/eller det sämre. Många är 

ändå i den tron att gamla intyg och utredningar 

duger och att utredningen ska gälla för all framtid. 

”Då gjorde hon på försäkringskassan en riktig 

utredning. … Jag träffade psykiater, läkare och 

kurator, så hon fick en riktig bibba om mig. En 

riktig utredning som man ska göra. Men sen när 

det tog slut, så fick jag en annan handläggare. Och 

då godkände hon inte dessa papper sedan… De 

gamla pappren bryr de sig inte om. De ska vara 

nya papper sa de.” 

Även när personerna inlämnar aktuella läkarintyg 

finns risken att det blir avslag på ansökan. 

Försäkringskassan har då inte godtagit läkarintyget 

utan gjort bedömningen att personen ändå har 

arbetsförmåga. Beslut om detta kommer per brev 

och då också med en motivering. Personen kan ha 

visat läkarintyg från olika läkare men detta har inte 

ändrat försäkringskassans bedömning. Förvirrande 

har även varit att för varje nytt läkarintyg har en 

ny handläggare gjort bedömningen. För att få till 

stånd en prövning av försäkringskassans beslut 

kan man överklaga. Men inte heller ett överklagande 

hjälper alltid, utan rätten fastställer ofta 

försäkringskassans beslut. Detta kan bero på att 

arbetsförmågan inte är nedsatt. Det kan även vara 

så att det skulle behövas ytterligare undersökningar 

för att utreda om arbetsförmågan är nedsatt och i 

vilken grad. I praktiken är det är den enskildes eget 

ansvar att få fram ytterligare intyg och utredningar. 

En intervjuad hade önskat att försäkringskassan 

hade utrett hälsotillståndet ytterligare. ”Ja, att ut- 


26 

redningen fortsätter, tills jag får en riktig diagnos. 

Och att det finns en läkare som är villig att skriva 

en sådan.” 

För att vara berättigad till sjukpenning ställs 

vissa minimikrav som att personen kommer på 

inbokade möten med försäkringskassan, sköter 

kontakten med sjukvården och deltar i arbetsträning/rehabilitering. 

Om man uteblir utan giltigt 

skäl riskerar man att förlora rätten till sjukpenning. 

Det är viktigt att prioritera möten med myndigheter 

framför privata åtaganden ”Jag minns inte 

allt. Men de menade på att jag inte hade kommit 

på möten. Men det var faktiskt bara ett möte jag 

missade. Och då hade jag ringt och meddelat att 

jag kanske inte kan komma i morgon. Det var då 

en mycket kär väninna skulle flytta. Och jag ansåg 

då att det var viktigare att jag var med henne då, 

än det tjafset på försäkringskassan.” 

Det är ofta svårt att förstå vilka grunder ett 

beslut är fattat på och hur myndigheten resonerat 

för att komma fram till beslutet, alltså vilka bedömningar 

som ligger till grund för ett visst beslut. Ett 

exempel är en person som arbetat tidigare och där 

försäkringskassan bedömde att personen saknade 

SGI. Denna person fick till en början sjukpenning 

som efter en tid omprövades. Personen förstod inte 

försäkringskassans bedömning. För att vara SGIplacerad 

krävs att man ska ha arbetat i viss omfattning; 

alltså visat tillräckliga inkomster. ”Jag har 

mina papper från kommunen och från hemtjänsten 

också. Där står det hur mycket jag har tjänat varje 

månad. Men försäkringskassan säger bara att jag 

har noll inkomster. På kommunen fick jag varje 

månad nästan 2000 kronor...”. ”Ja, men försäkringskassan 

har kanske gjort fel och sedan skickade 

de information om att jag inte hade inkomster. Och 

de sa att jag inte skulle skicka mer papper. Det är 

ett problem med försäkringskassan.” 

En person hade redan under skoltiden fått information 

om att han behövde inlägg för att inte 

belasta ryggen på ett felaktigt sätt och när han 

råkade ut för en olycka för sex år sedan kom han 

ihåg denna tidiga information. ”Och när ortopeden 

sa det så mindes jag plötsligt att det faktiskt var 

skolsystern i grundskolan som redan då hade talat 

om för mig att jag skulle behöva lägga någonting 

under för att inte få problem med ryggen. Men 

du vet då var jag 12–13 år, då tänkte jag inte mer 

på det. Men hon hade ju rätt, och nu när olyckan

också tillkom.” 

En av de intervjuade har smärtor i ett knä. Han 

har fått besked att han inte kan opereras i knäet 

förrän han blivit runt 65 år. Operationen skulle 

innebära att en knäprotes opererades in. Detta 

är inte meningsfullt förrän han blivit äldre, då en 

knäprotes har en hållbarhet på 10–15 år. Om man 

får protes i för unga år är det därmed stor risk att 

operationen måste göras om. 

Ett dåligt knä påverkar arbetsförmågan och 

intervjupersonen har, efter att ha träffat flera 

ortopeder, varit beviljad sjukersättning under ett 

år. Sjukersättningen har nu upphört och läkaren 

på vårdcentralen har skrivit ett nytt utlåtande till 

försäkringskassan. 

Intervjupersonen har fått papper från försäkringskassan 

som han inte förstår. Han får inte heller 

någon ersättning. I pappren från försäkringskassan 

står att ”intygen inte styrker någon nedsättning av 

arbetsförmågan till minst en fjärdedel jämfört med 

normalt arbete. Arbetsförmågan bedöms inte vara 

nedsatt till minst en fjärdedel.” 

Intervjupersonen klargör att han inte förstår 

vad försäkringskassan behöver. Han berättar att 

han skickar de handlingar som efterfrågas men att 

det inte är tillräckligt. Han berättar att han skulle 

vilja ha möjlighet att fråga hur han ska gå till väga. 

Alltså prata med försäkringskassan i stället för att 

enbart få ett skriftligt beslut. Han förstår inte heller 

varför han får avslag på ansökan om sjukersättning. 

”De skickar mig ingen tid eller telefonnummer. 

De skickar bara dessa papper.” 

Vården 

En förutsättning för att beslut och bedömningar 

ska förstås är att en tillräckligt tydlig information 

lämnas av myndigheten. En intervjuperson har 

uppfattat att han eventuellt är i behov av en operation, 

när det visar sig att detta inte är aktuellt 

upplever han att läkaren inte har tagit sig tid att 

förklara detta för honom. ”Du vet många gånger 

så var jag hos honom, och kompisar säger ibland 

att jag inte förstår. Och kanske är det så. Och 

då behöver jag tolk med mig. Tolken kommer, vi 

sitter och väntar, läkaren kommer, säger snabbt 

någonting och säger hejdå igen.” 

Inom sjukvården används ibland uttryck och 

begrepp som kan vara svåra för en lekman att 

förstå. Om det dessutom finns bristande kunska- 


27 

per i svenska begränsas förståelsen ytterligare. En 

intervjuperson har en klar bild av sina svårigheter 

och tar därför hjälp av en bekant av svenskt 

ursprung då han ska beställa tid på till exempel 

vårdcentralen.”Om jag får hjälp från en 60-år 

gammal svensk, så ringer han och kan berätta om 

vilka problem man har, så får man tid. Jag tror att 

det är två orsaker. Först och främst att jag inte kan 

tala svenska och för det andra att sjukvården över 

huvudet taget inte har tillräckligt med pengar.” 

Att göra sig förstådd och att bli förstådd försvåras 

ytterligare för den intervjuade då det helt 

saknas kontinuitet i läkarkontakterna. ”Det är 

nästan komiskt, eftersom jag på ett år har träffat 

fyra olika läkare. De jobbar kanske tre eller fyra 

månader, slutar och så kommer nya.” 

Myndigheternas specialisering kan skapa problem 

för dem som är i behov av myndigheternas 

tjänster. Om kunskap om hur myndigheterna är 

organiserade saknas kan detta leda till att man 

vänder sig till fel ställe. En intervjuperson berättar 

att hon blev nekad efterfrågad hjälp då hon vänt 

sig till fel mottagning inom samma myndighet. 

Hon blev avvisad från en akutmottagning då hon 

behövde ett recept på smärtlindrande medicin. 

Hon hänvisades istället till vårdcentralen. ”Då 

hade jag väldigt ont och behövde smärtstillning. 

Och då lärde jag mig att jag fick skaffa mig egen 

läkare, privat.” 

Socialtjänsten 

För att vara berättigad till ekonomiskt bistånd ska 

man göra vad man kan för att bli självförsörjande. 

Socialtjänsten kan bedöma att en person behöver 

delta i praktik eller genomgå en utredning för 

att på sikt kunna bli självförsörjande. En del har 

svårt att förstå att de måste följa socialtjänstens 

planering och att de ibland behöver prioritera på 

ett annorlunda sätt för att kunna komma i arbete, 

praktik eller delta i en utredning. ”Det måste ju 

vara viktigare att få lyckan uppfylld denna sommar 

och det gör så mycket skillnad. Det är ju grejen, 

jag lever ju på festivaler, det är ju det enda jag har 

förutom min hund. Och ta ifrån mig det enda som 

är roligt i mitt liv, det är som att slå mig i huvudet 

med en klubba.” 

Ekonomiskt bistånd utgår till kostnader för 

sjukvård inom ramen för högkostnadsskyddet. Det 

samma gäller för medicin som ingår i apotekets

högkostnadskort. En intervjuperson förstår inte på 

vilka grunder och till vad, ekonomiskt bistånd betalas 

ut. Personen har sökt akutsjukvård och blivit 

remitterad vidare till ett annat sjukhus. Då delar 

av denna behandling inte ingår i högkostnadsskyddet 

har han inte fått bistånd till hela kostnaden, 

det samma gäller vissa av hans medicinkostnader. 

Han har frågat sin socialsekreterare men ändå 

inte förstått. ”Jag frågade men det var svårt. Du 

vet, jag vill inte klaga varje dag och ibland när det 

kommer sådana besked, så klagar jag inte. Då äter 

jag hellre inte någon gång.” 

Inom Göteborgs Stad finns riktlinjer för bland 

annat hyreskostnader. Kostnaderna varierar utifrån 

hur många personer som ingår i familjen. En av de 

intervjuade berättar att han fått avslag på en del 

av hyran då han flyttade från en stadsdel till en 

annan. Förklaringen var att hyresnivån var högre 

än den godkända hyresnormen. Han har fått ett 

beslut från sin socialsekreterare men förstår inte 

varför han inte fått hjälp till hela hyran. 

”han har skrivit ett brev och hänvisat till lagen. 

Men lagen har jag inte läst, den förstår jag inte.” 

Arbetsförmedlingen 

För att vara berättigad till ersättning från a-kassa 

måste man ha kontinuerlig kontakt med arbetsförmedlingen 

och även vara aktivt arbetssökande. 

A-kasseavgiften måste betalas in varje månad. Vid 

sjukdom krävs ett läkarintyg som ska visas både 

för arbetsförmedlaren liksom handläggare på akassan 

för att sjukdomsperioden ska räknas som 

överhoppningsbar tid. Vid längre tids sjukskrivning 

krävs nytt läkarintyg och kontakt med a-kassan 

minst en gång per år. En intervjuperson som hade 

dagar kvar på sin a-kassa förstår inte att han inte 

var berättigad till ersättning då det förflutit för lång 

tid sedan senaste gången han hade kontakt med 

arbetsförmedlingen. Man bedömde att det var för 

lång tid sedan han varit aktivt arbetssökande. 

På samma vis behöver individer ha en grundläggande 

kunskap om hur man söker arbete och 

vilka färdigheter som behövs inom olika yrken. 

Saknas detta är det svårt att hantera och förstå 

varför man inte får arbete. Det handlar även 

om en sorts förförståelse där personer kan ha 

erfarenheter av arbetsförmedlingen i respektive 

hemland. En erfarenhet som kanske inte överensstämmer 

med sättet arbetsförmedlingen i Sverige 


28 

arbetar. En intervjuperson berättar ”När jag går 

till arbetsförmedlingen i mitt hemland så säger de 

så här de hittade ett jobb för mig och säger vilken 

dag har du prov? De menar att jag kan fortsätta 

efter att jag blivit godkänd. Är du inte godkänd 

hittar vi alltid något åt dig. Sedan jag har kommit 

till Sverige säger arbetsförmedlingen alltid till mig: 

Du ska leta jobb själv. Det är jättekonstigt. Varför 

jobbar de där, är de inte där för att hjälpa en söka 

jobb? Folk går inte dit för att få höra att de själva 

ska leta jobb.” 

En person anser att han har god förståelse 

för hur konstnärer arbetar och verkar för att bli 

erkända i Sverige. ”Jag vet att de som har sitt eget 

företag kan visa sina tavlor och kan sälja. Så jag 

försökte också göra utställningar, men tyvärr så 

sålde jag inget. I mitt hemland skulle jag säkert få 

ett bra arbete på en månad eftersom jag har bekanta 

och kontakter. Det skulle vara väldigt lätt för 

mig. Men här känner jag mig i vägen, jag känner 

ingen.” Han tror att arbetsförmedlingen ska skaffa 

ett arbete till honom och han har också en önskan 

att de ska hjälpa till att skapa ett kontaktnät med 

andra konstnärer. 

Myndigheternas oförståelse 

Myndigheterna måste vara lyhörda för intervjupersonernas 

behov och situation, för att de beslut som 

myndigheterna fattar och de insatser de beviljar 

ska uppfattas som riktiga. Att denna lyhördhet 

inte alltid finns beskrivs vid ett flertal tillfällen i 

intervjuerna. 

Det framgår tydligt i en intervju med en man 

med posttraumatiskt stressyndrom som nekades 

behandling genom en specialistenhet inom kris och 

trauma. Personen är helt klar över att han måste 

få tillgång till relevant behandling då han har svårt 

att kontrollera sina känslor. Han kommer ofta i 

bråk med såväl myndigheter som privatpersoner 

på grund av sin sjukdom. 

Den behandling som hans läkare rekommenderade 

finns endast att tillgå på ett behandlingscenter 

i mannens hemland. Personen har ansökt hos försäkringskassan 

om att få genomgå detta specifika 

rehabiliteringsprogram i hemlandet. 

Försäkringskassan har inte velat hjälpa personen 

med kostnaden och inte heller gett en förklaring 

till varför. ”Ingenting. Försäkringskassan

anser att jag ska söka vård här och sjukvården 

anser att de inte kan hjälpa mig utan att jag behöver 

få behandling i [hemlandet].”. 

Ibland kan resursbrister hos myndigheterna 

få till följd att personer inte kan få den hjälp de 

är i behov av. En intervjuperson som av en läkare 

bedömdes vara i behov inneliggande vård kunde 

inte erbjudas detta. Den intervjuade hade varit i så 

desperat behov att få komma till psykiatrin att han 

tvingade en busschaufför att köra till akutintaget. 

Personen blev mottagen på sjukhuset och fick träffa 

en läkare som efter en stunds samtal ansåg att personen 

borde läggas in. Detta gick inte då sjukhuset 

hade platsbrist. ”…sen fick jag Zoloft och Atarax. 

Och så sa han att det är någon upptrappningsgrej 

och att jag skulle må lite sämre de närmaste dagarna, 

men sedan skulle det bli bättre igen. Och så 

fick jag en påse i näven och så stod jag på utsidan 

och visste inte vart jag skulle ta vägen. Så jag fick 

ringa en polare och han körde hem mig.” 

Personen beskriver hur han isolerade sig i sin 

bostad efter sjukhusbesöket ända till en kompis av 

en händelse hörde av sig. ”Och då ringde en kompis 

till mig, en gammal vän och frågade varför jag 

aldrig ringer. Och då hade jag suttit i lägenheten 

och förmodligen bara fastnat och satt i soffan. Jag 

gick ner nästan 16 kilo på en eller två månader.” 

Trots att läkare inom psykiatrin bedömt att en 

av intervjupersonerna saknade arbetsförmåga på 

grund av bland annat panikattacker och ångest på 

bussar, spårvagnar eller på andra ställen där det 

vistas mycket folk, har försäkringskassan bedömt 

honom som arbetsför. Personen har själv letat reda 

på en lämplig rehabilitering. Detta efter att inte ha 

hört något från försäkringskassan under en längre 

tid. ”Jag kan berätta det här. I 2,5 år fick jag inte 

ett enda brev från försäkringskassan att de planerar 

något gemensamt möte eller att de ville kolla 

vad man kunde göra. Jag hade tittat på tre olika 

utbildningar för att komma ut i arbete igen och 

dessa utbildningar bedömdes som lämpliga av alla 

fyra läkare. Jag gick på antagningsproven, kom in 

i utbildningarna. Jag la fram dessa förslag för försäkringskassan 

och bad dem stå för kostnaderna. 

Men de sa bara att de inte hade råd att betala en 

utbildning som kostar 100 000 kronor.” 

Även då myndigheterna erbjuder hjälp kan 

denna upplevas som felaktig om det inte tagits 

hänsyn till personens behov och önskningar. En 


29 

av de intervjuade, som rymde vid 13 års ålder och 

bodde i olika familjehem, hade en vilja att ta ansvar 

för sig själv men upplevde att socialtjänstens 

inte förstod vad han ville ha hjälp med. Hans egen 

bedömning var att han behövde få någonstans att 

bo och stöd i hur man beter sig i vardagen. Socialtjänstens 

bedömning var att han skulle placeras 

på ungdomshem ”Men jag ville inte på ett ungdomshem, 

eftersom jag inte hade gjort något fel 

heller. Jag tyckte att jag var kapabel att sköta mig, 

ta på mig rena kläder, duscha etc. Jag gjorde ju det 

redan varje dag och betalade varje dag 15 kronor 

för det på Valhalla eller så och hade kläderna i en 

väska med mig. Jag skötte min hygien och till och 

med min skola när jag var på rymmen. Och ändå 

vägrade de, utan jag skulle först in på ett behandlingshem, 

sen skulle jag till ett familjehem och jag 

ville inte ha ett familjehem. Min familj hade ju valt 

bort mig och då ville jag klara mig själv och ville 

ha hjälp med det.” 

Någon enstaka gång kan intervjupersonerna 

uppleva sig förstådda i myndighetskontakterna. 

De lyfter då fram att de har blivit lyssnade på och 

att de inte har blivit ifrågasatta. Alltså i de fall där 

det förekommer en dialog byggd på ömsesidig 

förståelse. En intervjuperson som har haft kontakt 

med arbetsförmedlingen, sjukvården och socialtjänsten 

är nöjd med samtliga dessa kontakter. När 

det gäller kontakten med socialtjänsten beskriver 

kvinnan att det har varit en öppen kommunikation 

mellan henne och socialsekreteraren. ”Ja, det var 

jätteskönt. Jag hamnade hos en sekreterare som 

förstod hur jag hade det och även kom med små… 

Jag blev irriterad vid några tillfällen och ringde till 

henne och sa att jag hade blivit irriterad, men att 

jag insåg att hon nog hade rätt ändå. Det kan man 

behöva ibland, en liten spark i ändan.” 

Kvinnan berättar att hon tröttnade på att vara 

sjuk, friskskrev sig och anmälde sig som arbetssökande. 

”Och nu är jag friskskriven, för nu har jag 

bestämt mig själv för att det får vara nog.” 

Samma person förstår också betydelsen av 

rehabilitering mot arbete och har själv tagit upp 

frågan med sin läkare. Läkaren skrev då intyg 

till försäkringskassan, vilket styrkte behovet men 

försäkringskassan tog inget ansvar för att en rehabilitering 

genomfördes. ”Men det godkände de 

inte. Och det är ju försäkringskassan som håller i 

rehabiliteringen egentligen. Och det är ju synd, för

går man länge på socialbidrag, även om man inte 

är sjuk, så behöver man ju hjälp för att komma 

igen. Och hamnar man då utanför systemet då, så 

är det jobbigt.” 

Myndigheternas bedömningskriterier är inte 

alltid lätta att förstå och kan då upplevas som ”en 

maffiaaktig strategi…”de kan vara snälla eller inte, 

kan hjälpa till eller inte”. Särskilt stor är risken att 

det ska uppfattas på detta sätt om myndigheterna 

inte ger tydlig information eller motiverar sina 

beslut så att de förstås och accepteras. 


Efter att ha tagit del av intervjuerna framgår det 

tydligt att de flesta intervjupersonerna upplever 

brister i den information som lämnas av de olika 

myndigheterna, att de inte förstår det byråkratiska 

språket och att informationen inte är tillräckligt 

tydlig. Myndigheternas beslutsgrunder och bedömningar 

upplevs vara svårförståeliga. Personliga 

möten med handläggare efterfrågas bland annat för 

att få möjlighet att ställa frågor och få förklaringar 

på oklarheter eller sådant som inte framgår av 

skriftliga formuleringar. 

En del av intervjupersonerna beskriver en 


30 

otillräcklig kunskap om de olika myndigheternas 

skilda arbetsuppgifter. En del av intervjupersonerna 

upplever en oklarhet om vilken myndighet man ska 

vända sig till och saknar en grundläggande kunskap 

om hur välfärdssystemet är uppbyggt. 

Att myndigheter, eller kanske hellre tjänstemän 

inom olika myndigheter har ett visst mått av makt 

är ofrånkomligt liksom att myndigheternas verksamhet 

regleras av lagar och förordningar. Avsaknad 

av förståelse och kunskap om hur samhället 

är uppbyggt och fungerar kan innebära att beslut 

och insatser uppfattas som godtyckliga. Myndigheternas 

information måste vara anpassad för de 

personer som söker myndigheternas tjänster. Man 

kan här fundera om myndigheterna bemödar sig att 

förklara reglerna, sammanhangen och bedömningarna 

på ett begripligt sätt och i vilken utsträckning 

hänsyn tas till att personer med utländsk bakgrund 

kan ha en annan förförståelse. 

Sammantaget går det att påvisa att intervjupersonerna 

upplever massiva brister i myndigheternas 

sätt att bemöta och kommunicera med dem. Detta 

skapar ett utanförskap där individerna inte kan 

tillvarata sina rättigheter på ett tillfredsställande 

sätt.


Självbild och handlande i 

förhållande till arbete och 

tillfrisknande 

detta kapitel tittar vi närmare på de intervjuades 

I syn på sig själva i förhållande till arbete och 

tillfrisknande. Vi tittar också på vilka handlingsmönster 

eller förklaringsmodeller de medvetet eller 

omedvetet, använt sig av för att legitimera för sin 

omgivning men framförallt för sig själva varför de 

inte kommit i arbete. Ibland har de anpassat sig 

till ett liv utanför gängse trygghetssystem. Exempel 

på olika förklaringsmodeller är ohälsa, ålder, låg 

utbildning, lång bortovaro från arbetslivet. 

Kapitlet är uppdelat i fyra delar; En intervjupersons 

berättelse – om synen på arbete, Individens 

förhållningssätt till arbete, Individens förhållningssätt 

till tillfrisknande och Fyra perspektiv 

på de intervjuades handlande. Del två och tre är 

strukturerade på samma sätt med tre underrubriker; 

Syn på Arbete/Tillfrisknande, Hinder för 

arbete/tillfrisknande och Möjligheter till arbete/ 

tillfrisknande. 

Vi har gjort en systematisering gällande kön 

och bakgrund. Systematiseringen visade inte på 

några egentliga skillnader mellan grupperna inte 

heller några gemensamma drag inom grupperna. Vi 

har ändå valt att oftast nämna intervjupersonernas 

kön och i de fall då det ansetts befogat svensk eller 

utländsk bakgrund. I övrigt har vi i detta kapitel, på 

samma sätt som i övriga kapitel, av integritetsskäl 

varit restriktiva med personlig information. 


– om synen på arbete 

När Ali kom till Sverige 1988, hade han ingen 

tanke på hur det skulle bli här. För honom gällde 

det att komma bort från kriget. 

”[…] när jag väl hade kommit hit, så var jag ju 

31 

inte medborgare, jag hade inget uppehållstillstånd 

och det är ett minus. Man väntar och väntar och 

väntar …. Tills man kommer till noll, tills man 

vet att de räknar en som människa, tills de vet att 

man finns. Och sen börjar man med språket och 

det tar tid. Och man tappar ”önskelistan” inför 

framtiden. 

Man tappar den efter ett par år när man inte 

gör någonting.” 

År 1994 flyttade Ali tillsammans med sin fru 

och barn till Göteborg. Väl i Göteborg fick han 

en praktikplats som musiklärare och ersättning i 

form av utbildningsbidrag. Han hade förstahandskontrakt 

på en lägenhet. Familjen fick sitt andra 

barn 1996. Makarna skildes 1998. Ali önskade 

i samband med separationen byta till en mindre 

lägenhet men hyresvärden godkände inte detta då 

Ali inte hade fast anställning. 

Ali beskriver flera tillfällen då han inte fått efterfrågad 

hjälp, till exempel då han blev erbjuden 

en svetskurs kombinerad med undervisning i svenska 

av arbetsförmedlingen. ”Då, när jag var 24–25 

år, då ville jag bli busschaufför men de skickade 

mig till en svetsarkurs. Jag kunde inte förstå vad 

svetsarkursen hade att göra med chaufförsutbildningen. 

Om jag då hade fått bli busschaufför…” 

Han fortsätter med att säga: ”Jag älskar verkligen 

köra buss eller lastbil, kanske hade jag nu ett jobb, 

jag hade kanske jobbat hela mitt liv och kört lastbil. 

Men jag fick ju aldrig göra det.” 

Han berättar också om hur han upplever hur 

myndigheters beslut många gånger är godtyckliga 

”De kan bestämma. De kan vara snälla eller inte, 

kan hjälpa till eller inte. Så är det i Sverige. Och 

om man till exempel söker bostad eller lägenhetsbyte 

så är det den enskilde handläggaren som

estämmer om han eller hon vill eller inte vill ge 

dig lägenhet. Om dom inte vill, så vill dom inte. 

Och det är inte olagligt. Om hon ger dig lägenhet 

så är det lagligt, och om hon inte ger dig lägenhet, 

så är det också lagligt. … Man har makt i sitt rum 

och kan göra vad man vill utan att göra någonting 

olagligt. Det är så överallt, på arbetsförmedlingen, 

inom socialtjänsten.” 

Ali är självlärd musiker och har försökt komma 

in på högskola och andra musikutbildningar i 

Sverige men inte blivit antagen. Han beskriver att 

han inte fått tillräckligt stöd att hitta arbete inom 

sitt intresseområde. 

”[…] Det är inte lätt att komma in på Kulturarbetsförmedlingen 

eftersom man måste ha 

varit självförsörjande med kulturarbete i minst 

tre år. För oss som inte är svenskar är det ju inte 

så lätt. Han fortsätter självklart är det lättare för 

svenskar eftersom de kan språket, de kan lagen, de 

har kontakter åt olika håll. Men mina kompisar 

har i bästa fall ett pizzabageri, en livsmedelsbutik 

eller en godisaffär. Det finns till exempel ingen jag 

känner som jobbar på arbetsförmedlingen, eller på 

Bostadsbolaget, som skulle kunna hjälpa till.” 

Genom arbetsförmedlingen har Ali fått olika 

praktikplatser. Under den tiden hade han inkomster 

i form av utbildningsbidrag och mellan praktikperioderna 

ersättning från Alfakassan. År 2005 

fick Ali besvär med smärtor från ryggen vilket 

gjorde det omöjligt att delta i ytterligare praktik. 

Utbildningsbidraget upphörde i och med sjukdomen. 

Ali har aldrig arbetat i Sverige. Han saknar 

därför sjukpenninggrundande inkomst och är inte 

berättigad till sjukpenning. Ali ansökte i stället om 

ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. På grund 

av hälsoproblemen har Ali kontakt med läkare på 

vårdcentralen och med ortoped. 

”Jag är inte sjukskriven, men jag är inte aktiv 

arbetssökande heller eftersom de vet att jag har ont 

och att jag inte kan ta jobb. Men läkaren sa att det 

inte var hans jobb att skriva intyg att jag inte kan 

jobba. Det är socialen som ska bestämma. Efter 

det pratade jag med min handläggare på socialen 

och jag vet inte vad de kommer att bestämma. Just 

nu så tar jag starka tabletter och värken bli bara 

värre och värre. Jag tar minst tre eller fyra starka 

tabletter varje dag.” En gång har Ali träffat arbetsförmedlaren 

tillsammans med socialsekreteraren. 

De kom då överens om att träffas tillsammans 


32 

med behandlande läkare. Detta var för 10–12 

månader sedan. Något sådant möte har ännu inte 

blivit av. 

Ali har inte fått försörjningsstöd till träningskort 

trots att hans läkare rekommenderat fysisk 

aktivitet för att göra sjukdomen mindre plågsam. 

Alis intresse för musik har gjort att han inte har 

blivit totalt passiviserad. Varje månad spelar och 

sjunger han i en förening. ”Vi spelar och sjunger, 

men jag får inga pengar för det alltså. Alla betalar 

några kronor varje gång, även jag själv, för att få te 

och kakor eller för att kunna köpa ett instrument.” 

Med rätt form av stöd ser Ali själv en möjlighet att 

han till och med skulle kunna bli självförsörjande. 

”Jag vill bara säga att jag kan göra saker och ting 

om jag bara får en lokal där jag kan samla ungefär 

100 personer. Jag kan lära dom musik, jag kan 

spela och sjunga (…) med dem.” 

Han inser att detta skulle vara svårt och det 

primära för honom idag är inte längre egen försörjning. 

”Jag vill och kan jobba gratis med någonting 

som jag tror på. Men jag hoppas inte. Skulle det 

hända, så händer det. Och då vill jag gärna (göra) 

någonting positivt.” 

Ali har varit på flera praktikplatser och inom 

olika projekt. På en direkt fråga om vem det var 

som ville att han skulle delta i dessa åtgärder svarar 

han ”Om man inte får göra det man vill, får man 

göra någonting annat.” 

Ali beskriver att han efter 18 år i Sverige utan 

lönearbete anpassat sig och han beskriver sin situation 

och sina tankar om framtiden på följande 

sätt: 

”Jag menar nu har jag levt så här så länge, jag 

är 40 år, nu kan jag lika bra fortsätta med det liv. 

Jag kan klara mig med socialbidrag, jag kan klara 

mig med pension, jag kan klara mig med alfa-kassa, 

jag kan jobba i praktik, göra utbildning. Det var 

så här i 18 år, jag fick aldrig ett bra jobb eller en 

bra utbildning.” 

Kommentar 

En anledning till att vi har valt just denna intervju 

som illustration är att den så tydligt visar vad som 

händer med en människa som under många år inte 

kunnat etablera sig på arbetsmarknaden. Ali gör 

en reflektion kring myndigheternas godtycke och 

att det mesta av myndigheternas agerande verkar 

vara lagligt. Intervjun visar på hopplösheten och

hur en människa anpassar sig efter situationen. Ali 

har hittat sin plats och begär inte mycket. Händer 

det så händer det. Det är en strategi, ett handlingsmönster 

men också ett tankemönster som innebär 

uppgivenhet och anpassning. 

Individens förhållningssätt till 

arbete 

I följande avsnitt behandlas de intervjuades förhållningssätt 

till arbete, vilka hinder som finns för 

att ta ett arbete och hur de ser på sina möjligheter 

till arbete. 

Syn på arbete 

För det stora flertalet av de intervjuade upplevs 

arbete som något mycket viktigt. Det framgår att 

faktorer som till exempel lång frånvaro från arbetslivet, 

ohälsa, ett försörjningsansvar har förändrat 

de intervjuades syn på arbete på ett sådant sätt att 

motivationen att arbeta många gånger minskat. 

En kvinna tar upp en konflikt inom henne själv, 

hon är uppvuxen med värderingen att människan 

får sitt värde genom det hon gör och nu utför hon 

inget lönearbete på grund av att hon har hälsoproblem 

”[…] Och jag är uppvuxen med att man är 

vad man gör. Så att inte göra någonting, det har 

jag fortfarande väldigt svårt för”. I intervjuerna 

framkommer en vilja att arbeta men intervjupersonerna 

anser inte detta vara möjligt på grund av 

hälsoproblemen. ”Det med arbete betyder jättemycket 

för mig. Jag kan inte sitta hemma.” En av 

intervjupersonerna uttrycker: ”Jag kan inte jobba 

även om jag tycker om att jobba.” 

För vissa har den långa frånvaron från arbetsmarknaden 

satt spår på synen på arbete. En man 

som varit arbetslös sedan 1999 säger: ”Jag är ju 

van vid att arbeta. Att gå hemma, det är för mig 

[…] jag vet inte. Nu kanske man har vant sig, jag 

vet inte”. 

Det finns även andra orsaker till att synen på 

arbete har förändrats. En man som tidigare arbetat 

som chaufför, med ett långvarigt missbruk bakom 

sig säger: ”Mitt mål är också att vara självförsörjande, 

så sett. Men det kommer jag ju inte bli som 

man tänker normalt. Jag har över 300 000 kronor 

i skulder, jag har underhåll till fyra barn att betala. 

Jag är 37 år. Så om jag börjar jobba idag och be- 


33 

tala underhåll och skulder kommer jag att leva på 

existensminimum fram tills jag är 70 ungefär. Då 

kan jag äntligen börja betala mina skulder, för tills 

dess så har jag betalat räntorna. Så när jag är 90 så 

kommer jag att vara skuldfri och kunna leva livet. 

Det känns motiverande.” 

Hinder för arbete 

Det största hindret för att ta ett arbete är ohälsa. 

Andra hinder som de intervjuade påtalar är ålder, 

lång bortovaro från arbetslivet, bristande utbildning, 

diskriminering och bristande kontaktnät, 

men också att rehabilitering eller arbetspraktik 

inte är utformad utifrån individens behov. Flera 

av de intervjuade ser helt enkelt sig själva som för 

sjuka för att kunna arbeta. En intervjuperson som 

tidigare haft sjukpenning berättar: ”Jag är sjuk, 

vad ska jag göra?”. En man som under flera år 

hade tidsbegränsad sjukersättning och fick avslag 

när denna skulle förlängas 2006 anser sig inte ha 

någon framtid på arbetsmarknaden och beskriver 

sina möjligheter att få hjälp från arbetsförmedlingen 

”De vågar ju inte sätta mig på någonting, 

eftersom de är rädda att jag ska trilla ner och dö. 

Så pass dålig är jag”. I en annan intervju berättar 

en man, som också fått avslag på förlängning av 

sjukersättning, att han själv inte ser några möjligheter 

till arbete och önskar att försäkringskassan 

ska säga vad det är för arbete som han skulle kunna 

söka ”Jag tror inte det finns några arbeten som jag 

kan göra. Om de skriver vad jag ska ha för jobb 

… ett riktigt jobb alltså, de vill ju inte att jag bara 

sitter på en stol och glor på folk”. En intervjuperson 

beskriver att hindret är att hans hälsa efter en 

kort tids arbete troligtvis kommer att försämras 

igen ”Eller så börjar jag jobba och så jobbar jag ett 

halvår och efter det så får jag ont i ryggen i stället 

och så får jag sjukskriva mig”. 

Att åldern är ett problem framkommer i ett par 

intervjuer. En man säger: ”Jag är 52 år och vet inte 

om jag någonsin kommer ut i arbete igen”. Även 

en 55-årig man nämner ålder som ett av de hinder 

han ser för att kunna få ett arbete ”Och jag är så 

pass gammal nu, det är väl ingen som vill ha en 

sjuk gubbe? Visst kan jag jobba på i början, men 

sedan är jag sjukskriven efter tre månader”. 

Ett annat hinder är att det kan vara svårt att 

ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden efter flera 

års frånvaro. En kvinna blev sjukskriven på grund

av värkproblematik 2004. Hon praktiserar på 

halvtid inom hemtjänsten och tror inte att någon 

vill anställa henne. ”Arbetsgivare vill inte anställa 

folk som har varit sjukskrivna så länge. De är 

rädda”. 

Ofta finns flera orsaker som utgör hinder för att 

personerna åter ska komma i arbete. Hur sammansatt 

problembilden kan vara framkommer tydligt i 

en intervju där en kvinna som har varit sjukskriven 

i 10 år berättar om sin situation: ”Det är ingen lätt 

arbetsmarknad, jag är 45 år, jag har erfarenhet av 

att arbeta, men jag har ingen utbildning, jag har 

varit hemma i 10 år. Och jag kan ju aldrig tänka 

mig att det finns ett heltidsjobb som passar min 

kropp och där jag kan komma och gå går hur 

det behövs. Ett sådant jobb skulle jag hoppa på 

i morgon! Jag tror inte att det finns någon som 

anställer en människa på de premisserna att jag 

kommer när kroppen tillåter det!” Kvinnan talar 

här om ålder, brist på utbildning, att hon varit 

borta länge från arbetsmarknaden och ohälsa samt 

att ingen arbetsgivare skulle anställa någon med 

hennes begränsningar. 

Liknande situation beskrivs av en annan kvinna. 

”Och dessutom så har jag ingen utbildning, 

det finns ju dom som går i skola också, men det är 

jag för gammal för, gud vad det var länge sedan. 

… Jag skulle aldrig kunna sitta i kassa i en affär, 

både för det … med armarna och sen skulle jag gå 

därifrån när det är en massa folk. Men det gör ju 

att jag är begränsad på så många sätt”. 

För personer som kommit till Sverige i vuxen 

ålder finns även andra hinder för en etablering på 

arbetsmarknaden. En man som i sitt hemland arbetade 

som konstnär säger: ”[…] här känner jag mig 

i vägen, jag känner ingen. … Man behöver kanske 

ha sitt eget kontaktnät som kan hjälpa i stället [för 

arbetsförmedlingen]. … Det har varit svårt för mig 

eftersom jag är 51 år. … Om man kan språket bra, 

då går det kanske lättare”. En kvinna, som i sitt 

hemland drev eget företag och var chef för 30 personer 

har i Sverige endast haft flera praktikplatser, 

känner sig diskriminerad på grund av att hon är 

invandrare och säger att det är skälet till att hon 

inte får något arbete. ”Därför att jag är invandrare 

får jag inget jobb”. Kvinnan säger även: ”Tidigare 

när jag var frisk kunde jag inte heller hitta jobb. 

Är du halvtidssjukskriven, så stänger de väl dörren 

och säger du kommer inte in”. 


34 

Ett långvarigt utanförskap kan man se exempel 

på även bland dem med svensk bakgrund. En 

ung kvinna som under flera år haft kontakt med 

socialtjänsten säger: ”[…] det började ju redan som 

barn när jag blev mobbad, jag har ju alltid känt mig 

lite utanför, men det beror på att jag känner mig 

annorlunda än andra, så det är inte konstigt”. 

Av dem som har eller har haft praktikplats 

är det ingen som uttrycker positiva åsikter eller 

erfarenheter kring sin praktik. En av kvinnorna 

som varit på flera praktikplatser hade istället för 

dessa önskat sig mer råd och stöd. ”[Socialtjänsten] 

skickade mig ut i olika praktikplatser eftersom 

jag började klaga att det var tråkigt, jag kan inte 

vara på olika praktiker hela tiden, jag behövde 

hjälp på riktigt, vägledning och stöttning vad jag 

kan göra. Jag har lätt för att skaffa jobb, svårt för 

att stanna kvar”. Den kvinna som ansåg att hon 

inte fick arbete på grund av att hon är invandrare 

och som i sitt hemland drivit eget företag säger: 

”Många företag vill ha någon annan som kommer 

och jobbar där gratis. Arbetsförmedlingen och 

kommunen frågar ibland varför de inte anställer en 

person. Och företagen säger bara att de inte tjänar 

tillräckligt bra för att kunna anställa någon. Men 

jag tror att de tjänar tillräckligt med pengar, när 

man gör praktik åtta timmar varje dag hos dem. 

Det är inte lite, de tjänar pengar på en”. 

Att praktiken inte alltid utformas efter personens 

önskemål och förutsättningar framkommer i 

en intervju med en kvinna som insjuknade 2004 

och som har en svår värkproblematik. Vid intervjutillfället 

deltog hon i praktik inom hemtjänsten 

och uttrycker tydligt att hon måste få arbetspröva 

utifrån vad hennes hälsotillstånd tillåter då detta 

varierar dag från dag. ”Jag försöker, men jag måste 

bestämma själv vad jag klarar och inte klarar. Jag 

säger till handledaren att jag inte kan jobba ensam 

fastän andra gör det”. Hon fortsätter med att säga 

att hon i möte med praktikanordnaren har känt att 

”Det lät lite som en piska att man skulle jobba så 

mycket som möjligt och att det är ens eget ansvar 

att det går bra”. 

En intervjuperson säger att hon förspiller sin 

tid i onödan på tråkiga, meningslösa åtgärder. Hon 

har en framtidstro och vill att myndigheterna hittar 

något som kan leda framåt ”De går och tar tid av 

mig. Om de nu hade hittat en plats där jag tyckt att 

det var roligt att vara, så går ju tiden snabbare, så

fyller man sina dagar med någonting meningsfullt 

som kanske leder till något ännu bättre”. 

I en intervju hittar man också exempel på att 

en person inte kunnat få den hjälp han efterfrågar. 

När mannen blev arbetslös ville han starta 

en verkstad och ansökte om startbidrag från arbetsförmedlingen 

”Jag sa även att de kunde ge 

mig startbidrag, så skulle jag öppna en verkstad, 

det skulle jag ju klara och det finns inget sådant i 

Biskopsgården. Men de sa bara att det inte finns 

något startbidrag… Det har varit kalla handen hela 

vägen”. I ett annat fall är socialsekreteraren och 

intervjupersonen inte överens om bedömningen 

”Socialsekreteraren hoppas ju bara på att [jag] via 

arbetsförmedlingen ska jag få hjälp. Men det är 

ju för fan inget jobb jag ska ha”. Då kvinnan inte 

anser att hon har någon arbetsförmåga på grund av 

sina hälsoproblem och socialsekreteraren arbetar 

för att kvinnan ska komma ut i arbete är risken 

stor att eventuella insatser kommer att uppfattas 

som felaktiga. 

Möjligheter till arbete 

Trots svårigheter att hitta relevant arbete bedömer 

flera av intervjupersonerna det ändå som möjligt 

att hitta ett arbete. För att få arbete behöver de 

stöd från andra. Det handlar då om stöd att hitta 

en lämplig praktikplats eller rätt rehabilitering. 

Ibland kan det vara ekonomiskt stöd från familjen 

som behövs. Det förekommer också att personer 

anpassat sig till sin situation; att den enda möjlighet 

de ser är en meningsfull sysselsättning. 

Den intervjuade kvinna som i sitt hemland drev 

ett eget företag säger att ”om arbetsförmedlingen 

hittar ett jobb åt mig, så jobbar jag också”. Kvinnan 

anser däremot att den mest realistiska möjligheten 

att få ett arbete är att starta ett eget företag 

med stöd från sin familj. ”Det har jag berättat för 

arbetsförmedlingen senast, att jag vill ha en korvkiosk. 

Då skulle jag låna pengar från min familj, 

köpa den och sedan kan vi bli egenföretagare”. 

En annan kvinna har fysiska begränsningar, 

men tror att hon kan klara ett arbete som personlig 

assistent. ”Och så vill jag vara personlig assistent. 

För jag menar om någonting är lätt så är det ju att 

bara gå ut och gå med en gammal, för att de vill 

ha sällskap. … Och går man och handlar bara lite 

mjölk, det klarar jag också, det får jag klara hem 

till mig själv också.” Hon ser hinder då det gäller 


35 

andra arbetsuppgifter. ”Jag skulle gärna städa på 

hotell, om dom… Men då är det ju samma sak igen, 

jag kan ju knappt bädda min egen säng, så …” 

Två personer anser sig inte ha några egentliga 

hinder och bedömer att de har goda möjligheter att 

komma i arbete. En kvinna som varit sjuk i ett och 

ett halvt års tid säger: ”Det sista på det här Äpplet, 

det var mitt eget initiativ för jag ville göra något 

för att komma ut. Och jag gjorde det fast jag var 

sjukskriven”. JobCenter Äpplet är en verksamhet 

inom Stadsdelsförvaltningen Biskopsgården. På 

Äpplet arbetar man med stöd till arbetslösa genom 

bland annat jobbcoachning. 

Hon har ändrat strategi och syn på arbete under 

den period hon varit sjuk. ”[…] någonstans har jag 

väl fått omprioritera mitt liv. Att jag kanske inte 

får tänka i de termer som förut, att man ska ha 

ett arbete, utan man kanske får ha ett arbete där 

man har sin grundinkomst, och så får jag vara lite 

diversearbetare snarare”. Den andra personen tror 

sig snart vara fullt arbetsför ”[…] om en eller två 

veckor så är jag helt arbetsför, tack vare jag har fått 

denne ortopedtekniker som var så noga”. 

För den man som tidigare i kapitlet talade 

om att han erbjöds en svetskurs när han önskade 

en bussförarutbildning finns inte längre några 

förhoppningar om att komma i lönearbete. Han 

ser en liten möjlighet att finna en meningsfull sysselsättning 

inom sitt stora intresse. 

Individens förhållningssätt till 

tillfrisknande 

Detta avsnitt behandlar intervjupersonernas 

syn på tillfrisknande och hälsa, vilka hinder de 

upplever samt om de ser några möjligheter till 

tillfrisknande. 

Syn på tillfrisknande 

Inte helt oväntat önskar samtliga intervjuade att 

deras hälsa ska förbättras. Flertalet är dessutom aktiva 

i sin rehabilitering. Hoppet om att hälsan ska 

förbättras är inte alltid särskilt stort. Bland annat 

finns fyra kvinnor som beskriver hur de aktivt söker 

vård och hjälp, samtidigt som de uttrycker att de 

inte har några förhoppningar om en förbättring. En 

av kvinnorna säger: ”Ärligt talat så har jag ingen 

aning hur detta ska sluta, hur jag ska komma loss

från soc, hur jag ska komma in på något nytt och 

när? Jag ser bara mörker”. 

Som vi tidigare skrivit i kapitlet om myndigheterna 

anser många av de intervjuade att de har 

fått felaktiga beslut från försäkringskassan. Intervjupersonerna 

anser själva att deras hälsotillstånd 

är sämre än vad som framkommit och att arbetsförmågan 

är helt nedsatt. Det finns även exempel 

på att de inte förstår hur myndigheterna fungerar. 

En kvinna säger till exempel: ”Nu går jag på sjukgymnastik, 

då är man ju för fan sjuk, då ska man 

vara sjukskriven. Är inte bara det uppenbart?”. Att 

det finns en bristande kunskap och förståelse för 

innebörden av begreppet arbetsförmåga och hur 

detta tillämpas av myndigheterna gör det säkerligen 

svårt för många att se hur en rehabilitering mot 

arbete skulle kunna se ut. 

Det finns exempel när intervjupersoner berättar 

hur deras syn på tillfriskande har förändrats. En 

man med tidigare missbruksproblem berättar: ”Det 

var nog när jag fattade att jag hade barn. Då måste 

man ta ansvar även för det som ligger utanför en 

själv. Och då förstår man att man gör sig själv illa 

med missbruket”. En kvinna har bestämt sig för att 

det får vara nog med sjukdomen. ”Och nu är jag 

friskskriven, för nu har jag bestämt mig själv för 

att det får vara nog”. Hon hade en strategi under 

sjukskrivningsperioden att göra något för att få 

utlopp för sin kreativitet. ”[…] Så jag började göra 

[ett hantverk] Så det har jag gjort på nätterna. […] 

Och det kände jag också att det blev rena terapin, 

för man får utlopp för sin kreativitet”. Kanske har 

också hennes syn på samhället varit avgörande för 

hennes beslut att ”friskskriva” sig. Hon berättar 

att hon tidigare tagit hand om en närstående som 

varit mycket sjuk ”Därför har jag lite vana, även 

om jag inte har något verifierat om det. Och då 

tänkte jag att jag nog kan göra någon nytta. Samtidigt 

känner jag att det är viktigt att ge tillbaka till 

samhället vad man har fått”. För en annan kvinna 

har det varit av avgörande betydelse att gå till en 

psykolog för förståelsen av sin problematik. ”Jag 

tror inte att jag har förstått det själv till alldeles 

nyligen och att jag kunde uttrycka det på det viset 

när jag var hos psykologen”. 

Hinder för tillfrisknande 


myndigheternas handlande en stor roll för intervju- 


36 

personerna. I många av intervjuerna framkommer 

att personerna uppfattar att myndigheterna arbetar 

mot dem och inte med eller för dem. En kvinna 

berättar: ”Dessutom kan man ju vara envis och stå 

på sig, överklaga och förklara för myndigheterna 

och inte ge sig. För annars får de lätt övertaget och 

då har man plötsligt inget mer medicinskt fel”. 

En man vars sjukersättning drogs in vid vistelse i 

hemlandet säger: ”Sjukdomen har blivit värre och 

värre hela tiden, jag har skrikit efter hjälp, men de 

sa att sjukdomen går inte att behandla i Sverige. 

[…] Jag har många gånger bett om rehabilitering 

och då fick jag som svar att jag skulle leta själv 

och de skulle stå för kostnaderna. Jag hittade tre 

utbildningar och då var de för dyra […] Jag har 

hittat rehabilitering i hemlandet men har inte hittat 

någon som betalar behandlingen”. 

Att ekonomin kan vara ett hinder för intervjupersonernas 

försök att närma sig arbetsmarknaden 

framkommer i fler intervjuer. En intervjuperson säger: 

”Det bästa man kan göra är att börja träna, för 

det stärker musklerna. Med träning kan sjukdomen 

bli mindre, men just nu så har jag inte fått pengar 

från socialen för att kunna köpa ett träningskort 

och det är inte lätt att leva på socialbidrag eftersom 

jag har två barn”. En man med invandrarbakgrund 

hade velat fortsätta studera svenska. På grund 

av att studiemedelsreglerna ändrades kunde han 

inte längre få studiemedel. Han fick inte heller 

ekonomiskt bistånd från socialtjänsten om han 

studerade. 

En kvinna beskriver problemen med att få 

någon läkare som håller i utredningen. 

”Jag får hela tiden åka akut och sedan får någon 

annan ta över och bedriva utredningen långsiktigt. 

Det är väldigt svårt att få någon som är villig att 

läsa alla papper och journaler, läkarna tycker det 

är jobbigt”. Just svårigheten att få läkartider och 

en fast läkarkontakt är något som skapar problem 

för många av de personer som intervjuats. 

I vissa fall har insatser inletts som kanske i sig 

varit bra men som inte varit anpassade till personens 

hälsa. En man beskriver hur han forcerade 

rehabiliteringen, på initiativ av myndigheterna, och 

hur det slutade i katastrof ”[…] jag blev lovad att 

i största möjligaste mån få sittande stationer. Men 

det var ju bara skitsnack utan det blev stående. 

Så det var för tidigt helt enkelt och slutade i en 

katastrof. Du vet jag hade ju så ont, jag grät inte,

men tårarna rann ändå när jag satt i omklädningsrummet 

och hade tagit värktabletter och väntade 

tills de skulle börja verka, så att jag kulle kunna 

ta mig de femtio metrarna till bussen”. En kvinna 

beskriver hur den dagliga verksamhet hon nu deltar 

i medfört att hon varit tvungen att förändra hela sin 

tillvaro. ”Och nu när jag har hittat ett bra sätt att 

fungera, så kommer dom och rör runt. Så i huvudet 

så känner jag mig som tillbaka på ruta ett igen”. 

Kvinnan är positiv till att komma igång i verksamheten 

men på grund av den långa frånvaron från 

arbetsmarknaden blev det i början för mycket för 

henne. Hon klarade, på grund av att verksamheten 

var i ett för högt tempo, inte längre av att sköta 

sitt hem, sina läkartider och att komma ihåg att 

betala sina räkningar. Krafterna räckte inte efter en 

hel arbetsdag. Hon fortsätter dock med att säga: 

”[…] jag fick ändrade tider och så fick jag börja 

vid 11-tiden i stället, eftersom jag kommer igång 

senare”. Socialtjänsten har efter påpekande från 

kvinnan alltså tagit hänsyn till hennes svårigheter 

och hon ser nu möjligheter att komma i arbete så 

småningom. 

Vid arbetslöshet ska man redan vid första 

arbetslöshetsdagen anmäla sig på arbetsförmedlingen 

för att inte riskera att förlora sin sjukpenningsgrundande 

inkomst. En man som arbetade 

som mekaniker, men som på grund av värk ofta 

var sjukskriven, berättar att han när företaget gick 

i konkurs inte var sjukskriven. Mannen förklarar 

vad som hände när han slutade på företaget och 

hur han förlorade sin sjukpenningsplacering. 

”Det var det att jag inte sökte jobb aktivt när jag 

började bli sjuk. Allt strulade bara till sig, med 

pengar och sådant, så jag gav upp alltihop”. Mannen 

berättar om ett möte han senare hade med sin 

arbetsförmedlare: ”Jag sa till honom att jag gärna 

vill ha omskolning, [eller] jobb gällande något 

jag verkligen är intresserad av, annars är det helt 

meningslöst. […] Men han har inte kunnat hjälpa 

mig med någonting som jag ville”. 

Råd och hjälp kring rehabilitering efterfrågas 

av två intervjupersoner. En av dem säger ”Jag har 

fattat att om jag inte säger någonting, så händer 

ingenting. Jag får ingen hjälp utan att veta själv 

och måste själv ta reda på hur de ska hjälpa mig. 

Vill jag be om hjälp så ställer de frågan vad jag 

vill ha hjälp med och hur de ska hjälpa mig. Jag 

vet ju inte. Det är dom som sitter inne med sju 


37 

års utbildning och jag har ingenting, men jag ska 

tala om för dig ... Jag vet ju inte, det är därför jag 

ber om hjälp”. Den andre säger att han önskar att 

försäkringskassan hade diskuterat rehabilitering 

med honom ”[…] jag vet ingenting om sådant. De 

bjuder mig inte på ett möte”. 

För vissa finns hinder som följt med under en 

stor del av livet. En av de intervjuade kvinnorna ser 

det som naturligt att ha de begränsningar hon har 

haft i nästan hela sitt liv. ”När jag var liten så var 

jag mobbad och jag tror att det beror mycket på det 

att jag tycker det är jobbigt med folksamlingar”. 

Möjligheter till tillfrisknande 

Många av intervjupersonerna är aktiva i sitt tillfrisknande. 

Som exempel kan nämnas en kvinna 

som sökt vård för en skadad hand. För den andra 

handen, som också är skadad, har remiss skrivits. 

Kvinnan har dessutom samtalskontakt med en 

kurator. En annan kvinna har genomgått utredning, 

arbetsrehabilitering, arbetsprövning, prövat 

Qigong och massage med mera. Även en man har 

sökt sig till nya behandlingsmetoder – massage, 

som han inte trodde på tidigare. Sjukvårdens 

kurator har genom fondmedel kunnat ge honom 

tillfällig hjälp. ”Jag har alltid sagt att det är löjligt 

innan. Men där har jag alltså blivit masserad och 

då släppte ju värken. … Och jag har ju inte ätit 

värktabletter på fyra veckor”. 

Insikt i vad man behöver för hjälp kan utgöra 

en väg till tillfrisknande. En man med invandrarbakgrund 

och starka traumatiska erfarenheter 

bakom sig säger att han önskar rehabilitering. 

”Även om det är för sent, så kan jag lära mig hur 

jag kan leva med min sjukdom i vardagen. Att 

kriget är slut, att jag kan stänga boken, att jag inte 

får bråka med folk, inte med myndigheter, inte med 

polisen”. Fram till dess att han får denna hjälp 

säger han ”Jag lever från dag till dag och väntar 

på att min sjukdom ska bli värre”. 

I en av intervjuerna beskriver en kvinna som 

har besvär att vistas tillsammans med många människor 

att hon har hittat en strategi för att kunna 

rehabiliteras. ”[…] det är ju bara det att jag har 

svårt när det är en massa folk omkring mig. Men 

sjukgymnasten sa till mig att jag skulle be om 

ett träningskort för då kan jag gå klockan sju på 

morgonen och då tränar inte en människa”. Två 

män säger att de vill träna, den ene för att ”göra

sjukdomen mindre” och den andre för att lära sig 

”leva med sjukdomen i vardagen”. En av männen 

har inte beviljats ekonomiskt bistånd till träningskort 

från socialtjänsten. 

Fyra perspektiv på 

intervjupersonernas 

handlande 

Vi har identifierat fyra aspekter av individens 

handlande: 

1. Hur har de intervjuade handlat? 

2. Hur ser de intervjuade på sina möjligheter? 

3. Är det något som har gjort att de intervjuade 

handlat på ett visst sätt? 

4. I vilken grad uppfattar de intervjuade att 

något ändrat deras handlande? 

Hur har de intervjuade handlat? 

En vanlig arbetsmarknadsåtgärd är praktikplats. 

Syftet med praktikplatsen måste vara klart och 

anpassat efter varje individs förutsättningar och 

behov. En av de intervjuade kvinnorna känner sig 

utnyttjad efter flera praktikplatser, då hon inte 

erbjudits anställning trots att hon vill arbeta. En 

annan kvinna uttrycker att hon försöker men att 

hon måste bestämma själv vad hon klarar och 

inte klarar. En ung kvinna uttrycker att hon hade 

behövt mycket mer vägledning och stöttning samt 

en sysselsättning eller praktik som verkligen intresserade 

och som är anpassad efter att hon har 

problem med sociala relationer. 

I bedömningen av möjligheterna till arbete 

beskriver tre kvinnor att de har begränsningar. 

Endast hos en av kvinnorna kan man uppfatta en 

förhoppning om att kunna bryta utanförskapet 

från arbetsmarknaden. För en annan kvinna är 

förhoppningarna hos socialsekreteraren större än 

förhoppningen eller önskan hos kvinnan själv. 

Två män med helt olika bakgrund bedömer av 

olika skäl att de inte har någon framtid på arbetsmarknaden. 

Den ene är för sjuk, den andre har helt 

tappat ”önskelistan inför framtiden.” 

Intervjupersonerna förefaller generellt sett vara 

mycket aktiva i sin rehabilitering. Fem kvinnor är 

aktiva i att söka behandling för sina hälsoproblem. 

En kvinna har bestämt sig, hon säger att hon är 

friskskriven, ”för nu har jag bestämt mig själv för 


38 

att det får vara nog”. 

Fyra av männen är aktiva. En man med svensk 

bakgrund har tillfälligt sökt sig till alternativa behandlingsmetoder 

som han upplevt hjälpt honom. 

Han kunde under en period upphöra med medicinering. 

Kostnaderna löstes genom fondmedel 

eftersom behandlingen inte var godkänd som utgift 

hos socialtjänsten. 

Två män har haft egna förslag på rehabiliterande 

insatser som de inte har fått gehör för. I 

det ena fallet ansågs kostnaderna för höga och 

behandling krävdes i ett annat land vilket ingen 

myndighet varit beredd att bekosta, i det andra 

fallet gick det inte att lösa eftersom myndigheterna 

inte kunde erbjuda rätt hjälp. En man anser sig inte 

aktiv men har, enligt oss, tagit ett stort steg genom 

att leva drogfritt. En annan har på uppmaning 

av arbetsförmedlingen eller försäkringskassan 

påbörjat rehabiliteringsinsatser för intensivt eller 

för tidigt. 

Hur ser de intervjuade på sina möjligheter? 

Bilden är splittrad när det gäller synen på de egna 

möjligheterna att kunna arbeta. Tre av de intervjuade 

kvinnorna bedömer sina hälsoproblem som 

för svåra och en kvinna tror att arbetsgivarna inte 

skulle våga anställa någon som varit sjuk länge. 

Fyra kvinnor ser att det kan finnas en möjlighet 

att komma ut på arbetsmarknaden. Den gemensamma 

nämnaren är att mycket stor flexibilitet 

krävs av samtliga myndigheter samt på praktik- 

och arbetsplatserna för att kvinnorna ska kunna 

komma i arbete. 

Sex av männen har varit sjuka en längre tid 

och fem av dem uttalar tveksamhet om att komma 

i arbete. Bland de som uttalar tveksamheter har 

två tidigare haft sjukersättning, medan två aldrig 

arbetat i Sverige, en man har haft långvarig beroendeproblematik. 

En man som varit sjuk under 

en längre tid anser att han kommer att vara fullt 

arbetsför inom en mycket snar framtid. 

Endast en kvinna uttalar sig om sitt framtida 

tillfrisknande och det handlar om en önskan att 

kunna träna på tider när hon är ensam. Två män 

säger att de vill träna som en del av sin rehabilitering.

Är det något som har gjort att de intervjuade 

handlat på ett visst sätt? 

Det går att identifiera olika förhållningssätt bland 

de intervjuade kvinnorna som har utvecklat strategier 

till arbetslösheten. En kvinna förlägger 

problemet utanför sig själv, hon säger att hon är 

diskriminerad på grund av att hon är invandrare. 

Hon har erfarenhet från flera praktikplatser vilka 

inte lett till arbete och hon ser praktik som arbetsgivarnas 

sätt att få gratis arbetskraft. Tre kvinnor 

ser olika personliga egenskaper som skäl till varför 

de inte kan arbeta som avsaknad av utbildning, 

ålder, dålig hälsa och att vara annorlunda. Hos en 

kvinna finns en drivkraft att komma tillbaka och 

hon känner att hon vill ge tillbaka till samhället. 

Bland de intervjuade männen hade två en 

önskan eller en idé som de hade behövt hjälp med 

att genomföra i ett tidigare skede av livet. De 

fick aldrig den hjälpen. En man har ett långvarigt 

drogproblem bakom sig, som han inte tagit itu med 

tidigare. Han har dragit på sig stora skulder och 

nu känner han sig inte motiverad att arbeta. Man 

kan även bland männen se exempel där åldern lyfts 

fram som ett hinder för att komma i arbete. En man 

hade en önskan att studera svenska, men det gick 

inte på grund av studiemedelsreglerna. 

Två män berättar om hur de behöver vägledning 

för att veta hur de ska gå till väga i sin rehabilitering 

och det finns en önskan om mer aktivitet 

och vägledning. 

I vilken grad uppfattar de intervjuade 

att något ändrat deras handlande? 

Trots att flera av intervjupersonerna har fått avslag 

på ansökan om sjukpenning eller sjukersättning 

verkar detta i ytterst liten utsträckning ha påverkat 

hur de själva ser på sin hälsa och arbetsförmåga. I 

de fall deras handlande har förändrats är det snarare 

andra orsaker som ligger bakom detta. 

För en kvinna har psykologkontakt varit viktig 

för att hon skulle kunna förstå sin problematik. 

För en annan har myndigheternas handlande varit 

en viktig orsak till ändrat handlande, genom att 

kvinnan kom i aktivitet. Kvinnan själv har accepterat 

detta och försöker anpassa sig. Ett långvarigt 

utanförskap har gjort att en kvinna inte ser någon 

ljusning i mörkret och hon vet inte hur hon ska 

komma loss från socialtjänsten. En annan kvinna 


39 

har helt enkelt bestämt sig för att det får vara nog 

och hon har nu ”friskskrivit” sig. 

För två män var det avgörande händelser som 

gjorde att de kunde ändra sitt handlande, den ene 

fick kontakt med en ortopedtekniker som kunde 

hjälpa honom med bra skor, den andre insåg att 

han hade barn som han måste ta ansvar för. För 

en av männen har situationen med långvarig passivitet 

och arbetslöshet blivit så svår att han helt 

har gett upp hoppet. 


Vi har analyserat de intervjuades syn på sig själva 

i förhållande till arbete och tillfrisknande. Vi har 

även tittat på handlingsmönster och förklaringsmodeller 

som intervjupersonerna använt sig av för att 

legitimera varför de inte kommit i arbete. För det 

stora flertalet av de intervjuade upplevs arbete som 

något mycket viktigt. Vi kan även konstatera att 

intervjupersonerna generellt sett är mycket aktiva 

i sin rehabilitering. 

Det största hindret för att ta ett arbete är 

ohälsa. Flera av de intervjuade ser sig själva som 

för sjuka för att kunna arbeta. Andra hinder som 

de intervjuade beskriver är ålder, lång bortovaro 

från arbetslivet, bristande utbildning, diskriminering 

och bristande kontaktnät. Detta är faktorer 

som påverkat intervjupersonerna på ett sådant sätt 

att motivationen att arbeta minskat. De flesta ser 

ingen möjlighet att komma i arbete. 

Trots svårigheter att hitta relevant arbete bedömer 

ändå några av intervjupersonerna det som 

möjligt att hitta ett arbete. För att få arbete behöver 

de stöd i att få relevant rehabilitering. Det krävs 

att rehabiliteringen är utformad utifrån individens 

behov och inte tvärtom. 

Av dem som har eller har haft praktikplats är 

det ingen som uttrycker positiva åsikter eller erfarenheter 

kring sin praktik. En av kvinnorna som 

varit på flera praktikplatser hade istället velat ha 

mer råd och stöd. 


myndigheternas handlande en stor roll. I flera 

intervjuer framkommer att intervjupersonerna 

uppfattar att myndigheterna arbetar mot dem och 

inte med eller för dem.


Stora brister förvärrar problemen 

detta kapitel lyfter vi fram de problem och svå- 

I righeter, som vi sett att intervjupersonerna möter 

i välfärdssystemet. Det framgår att de intervjuade 

är mycket utsatta då de befinner sig i marginalen 

av befintliga myndighetssystem. I många fall har 

inte intervjupersonerna kunskap om hur myndigheterna 

har gjort sina bedömningar och vilka beslut 

de kan fatta. 

På motsvarande sätt framgår det att myndigheternas 

information och kommunikation inte är 

anpassad efter alla de har kontakt med. Beslut och 

bedömningar förklaras på ett otillräckligt sätt. 

Myndigheternas specialisering leder till att vissa 

människor inte passar in i någon myndighets målgrupp 

och därför inte får den hjälp de är i behov 

av. Bristande kontakt och flexibilitet leder till att 

man inte blir delaktiga i planering och beslut som 

rör ens liv. 

En utsatt grupp 

Samtliga intervjupersoner i vårt material befann 

sig redan innan de blev sjuka i ett utsatt läge på 

olika sätt. De hade alla en dålig anknytning till 

arbetslivet. Alla kommer från låginkomstyrken, 

utbildningsnivån är låg och i vissa fall finns bristande 

kunskaper i svenska. Samtliga är beroende av 

ekonomiskt bistånd från socialtjänsten. Åtta hade 

tidigare haft sjukpenning och/eller sjukersättning. 

För dem har det blivit en ytterligare pålaga att så 

att säga förflyttas utåt, neråt i välfärdssystemet, 

från utbetalning från sjukförsäkringen till ekonomiskt 

bistånd. Detta upplevs av de flesta som något 

mycket negativt. Att leva av socialbidrag innebär 

i sig en marginalisering, vilket intervjuerna i vårt 

material vittnar om. Det är inte alla som vill berätta 

ens för sina närmaste att de lever av socialbidrag. 

Skammen är för stor. Socialbidraget är sista maskan 

i samhällets skyddsnät och människor är medvetna 

om detta. Det kommer också fram i intervjuerna 

hur stressande detta är och hur utsatt man kan 

40 

känna sig. Någon säger till och med att det känns 

som om man går på förhör när man träffar sin 

socialsekreterare. 

Flertalet förstår inte hur de olika myndigheterna 

är organiserade och hur de fungerar. Det 

framkommer i flera av intervjuerna att det finns 

en bristande kunskap och förståelse för hur försäkringskassan 

gör sina bedömningar och vad som 

menas med arbetsförmåga. Under de senaste åren 

har det skett en förändring i synen på bedömningen 

av arbetsförmåga. Då det finns en oklarhet från 

individens sida kan det säkert också vara svårt att 

se hur en rehabilitering mot arbete skulle kunna 

se ut. Det finns inget likhetstecken mellan att vara 

sjuk och att sakna arbetsförmåga. I flera av intervjuerna 

framkommer att många är aktiva i sin 

rehabilitering mot en bättre hälsa. För att kunna 

arbeta beskriver de att de först måste bli helt friska 

och ser inte att de kan ha arbetsförmåga förrän de 

är helt återställda. 

Brister i information och 

kommunikation 

Myndigheternas information tycks i många fall 

bygga på att mottagaren av informationen har 

en kunskap om myndigheternas arbetssätt och 

beslutsgrunder. Något som utifrån vad man kan 

se i intervjuerna inte alltid finns. Detta skapar dels 

felaktiga förväntningar på vad myndigheterna kan 

hjälpa till med och dels riskerar det att leda till 

sådana missförstånd eller handlingar som i värsta 

fall äventyrar individens rätt till försörjning. I intervjuerna 

framkommer bland annat att en person 

uteblivit från möte med försäkringskassan då han 

inte insett betydelsen av att gå på detta möte, några 

har inte insett vikten av att ha aktuella medicinska 

underlag eller inte fått aktuella medicinska underlag 

från sin läkare och en person har inte beviljats 

ekonomiskt bistånd då hon inte ansågs vara aktivt

arbetssökande och inte heller deltog i den praktik 

hon erbjöds. 

I intervjuerna framkommer till exempel att 

intervjupersonerna inte vet varför socialtjänsten 

avslår en del ansökningar medan annat beviljas. 

För att besluten inte ska uppfattas som godtyckliga 

måste socialtjänsten på ett tydligare sätt förklara 

hur det ekonomiska biståndet är konstruerat och 

i de fall då en ansökan avslås tydligt motivera på 

vilka grunder detta har skett. Att avslå en ansökan 

med motiveringen att det sökta biståndet ”inte 

ingår i en skälig levnadsnivå”, är juridiskt hållbart 

men kan för den som mottar ett sådant beslut vara 

helt obegripligt. 

Liknande gäller även för de andra myndigheterna. 

Av intervjuerna framkommer att några av 

intervjupersonerna inte har förstått varför de inte 

kan erbjudas efterfrågad behandling från vården 

insatser från arbetsförmedlingen eller ersättning 

från försäkringskassan. 

Beslut och bedömningar som 

inte förklaras 

I intervjuerna har vi sett exempel på hur intervjupersonerna 

inte har förstått varför ett beslut blivit 

som det blivit, eller inte förstått vad som förväntas 

av dem. Detta gäller främst försäkringskassans och 

socialtjänstens beslut. 

Om ett system upplevs som obegripligt och 

orättfärdigt kan det skapa situationer som är 

svårbemästrade, både för individen och för myndigheterna. 

Myndighetspersonen känner till systemet, 

kan reglerna och mekanismerna bäst vilket 

försätter individen i ett underläge, ett underläge 

som kan skapa frustration hos individen och som 

myndigheterna sedan måste möta. Generellt kan 

man säga att intervjupersonerna i hög grad anser 

att myndigheterna inte förstår dem och deras problematik. 

Flertalet av de intervjuade efterfrågar en 

mer handfast hjälp från en eller flera av myndigheterna, 

en hjälp de inte anser sig få. Bland annat 

anser flera att arbetsförmedlingen borde vara mer 

aktiv i hjälpen till den arbetssökande, några personer 

talar om att arbetsförmedlingen borde hitta 

arbete åt dem. Ett annat exempel är att flera av de 

personer som tidigare haft sjukersättning förväntade 

sig att försäkringskassan skulle anordna och 

följa upp både den medicinska och den arbetslivs- 


41 

inriktade rehabiliteringen. När detta inte har skett 

har personerna känt sig övergivna, vilket riskerat 

att ytterligare marginalisera dem. 

Myndighetssystemens brister 

Flera av intervjupersonerna har kontakt med mer 

än en myndighet. För att individen ska få bästa 

hjälp krävs ofta att insatserna samordnas. Om 

myndigheterna har olika bild av personens behov 

riskerar detta att leda till att personen får motstridiga 

besked eller att ingen vill ta sig an personen. 

Om myndigheterna gör olika bedömningar 

av personens hälsa riskerar detta att skapa stora 

svårigheter. Också samarbetet mellan myndigheterna 

påverkas av skillnader i bedömningen. I 

intervjuerna kan vi se att personernas handlande 

förändras ytterst lite av att de får avslag på ansökan 

om sjukpenning eller sjukersättning. De håller fast 

vid att de är för sjuka för att kunna arbeta och 

stöder sig på den bedömning som deras läkare har 

gjort. De flesta av intervjupersonerna beskriver 

olika former av värk. De har svårt att se hur de 

skulle kunna delta i rehabilitering då de upplever 

att värken begränsar dem i sådan omfattning att 

en rehabilitering omöjliggörs. För att rehabilitering 

mot arbete ska vara möjlig måste personen få 

hjälp med att få reda på vad han/hon rent faktiskt 

klarar av. I intervjuerna framkommer väldigt lite 

som tyder på att intervjupersonerna har fått hjälp 

att utforska detta. 

I fall där det medicinska underlaget inte bedömts 

styrka nedsatt arbetsförmåga väljer de flesta 

att anklaga försäkringskassan för att ha gjort en 

felaktig bedömning. Endast i ett fåtal fall kritiserar 

intervjupersonerna läkaren för att ha skrivit ett 

bristande medicinskt underlag eller för att inte ha 

gjort en tillräckligt grundlig undersökning. I ett 

av dessa fall har läkaren enligt intervjupersonen, 

glömt att kryssa för att personen saknade arbetsförmåga. 

Kanske är det lättare att kritisera en mer 

anonym försäkringskassa än den läkare man haft 

en personlig kontakt med. Flera av intervjupersonerna 

har svårt att acceptera att bedömningen 

från en försäkringsläkare som enbart tar del av 

det medicinska underlaget väger tyngre än den 

ordinarie läkarens bedömning, när det till och 

med kan vara så att den ordinarie läkaren kan ha 

specialistkompetens.

En intervjuperson beskriver hur försäkringskassan 

bedömt att han har en arbetsförmåga samtidigt 

som arbetsförmedlingen inte vågar ge honom en 

praktikplats då de bedömer att han är allt för sjuk 

för att klara av detta. Då myndigheternas bild av 

personen skiljer sig åt är risken stor att samtliga 

myndigheter gör bedömningen att personen bör 

få hjälp av en annan myndighet än den egna. 

Detta skapar en rundgång som i mångt och mycket 

påminner om kortspelet Svarte Petter. Ingen vill 

sitta med Svarte Petter på hand och man gör allt 

vad som står i ens makt för att skicka vidare det 

oönskade kortet. 

Bristande kontakt, flexibilitet 

och delaktighet 

Hur intervjupersonernas personliga kontakter 

med myndigheterna ser ut varierar. Vissa saknar 

en kontinuerlig kontakt med samtliga myndigheter, 

medan andra verkar ha en mer omfattande 

kontakt. Där bristen på personliga kontakten 

framkommer tydligast är i kontakten med försäkringskassan. 

Flera av intervjupersonerna talar om 

en bristfällig kontakt vilket de upplever har gjort 

att deras ohälsa inte har uppmärksammats och 

att de inte har fått den hjälp de ansett sig behöva. 

Flera av de intervjuade berättar om personliga 

möten som varit kränkande. En beskriver hur hon 


42 

vid ett möte blivit talad om och inte med och inte 

heller tilltalades med namn. Resultatet av kontakten 

med myndigheterna blir i sådana fall att den 

hjälpsökande förminskas och ses som ett ärende, 

ett objekt och inte en individ med egen vilja. I de 

fall intervjupersonerna har fått en bra kontakt med 

någon tjänsteman lyfts detta fram som något positivt. 

Om man vill generalisera skulle man kunna 

säga att nyckeln till framgång för myndigheterna 

är en utvecklad personlig kontakt med dem som 

behöver använda sig av myndighetens tjänster. 

Även när hjälp erbjuds är detta långt ifrån alltid 

den hjälp som faktiskt har efterfrågats. Bristen på 

flexibilitet och delaktighet märks bland annat när 

arbetsförmedlingen eller socialtjänsten erbjuder 

praktikplatser, utbildningar eller rehabilitering. 

Som exempel kan nämnas en kvinna som började 

i en rehabiliterande verksamhet och fick sådana 

problem att hon inte klarade av sin vardag, en annan 

kvinna som kände sig utnyttjad efter ett flertal 

praktikplatser och i en av intervjuerna talas det om 

behov av råd och stöd istället för praktik. 

Ytterligare ett exempel är en man som ville bli 

busschaufför men erbjöds en svetskurs. Ingen kan 

idag säga hur det hade varit för honom om han 

hade erbjudits den utbildning till busschaufför 

som han efterfrågade men vi tror att man kommer 

längre om man försöker tillmötesgå människors 

förhoppningar och drömmar.


Från färdiga mallar till delaktighet 

det avslutande kapitlet drar vi slutsatser av in- 

I tervjupersonernas berättelser och erfarenheter. 

Slutsatserna handlar om hur de fyra myndigheterna 

borde anpassa sin verksamhet efter dem som är 

beroende av den. 

Det ställs krav på att individen ska vara flexibel 

– vi anser att samma krav måste ställas även på 

myndigheterna. Myndigheternas insatser är inte 

alltid anpassade efter individens behov och det 

krävs att individen måste passa in i ramarna. 

Därför krävs det att myndigheterna är flexibla 

och att de frångår sina färdiga mallar och istället 

anpassar sin verksamhet och insatser efter individen. 

I och med specialiseringen inom och mellan 

myndigheterna blir individen fragmenterad efter 

deras organisering. Varje myndighet och till och 

med varje del av den ansvarar endast för sitt eget 

område. Personen delas upp och blir klient, den försäkrade, 

den sökande respektive patient och ingen 

tar ett helhetsansvar för individens bekymmer. 

För att systemet inte ska uppfattas som godtyckligt 

måste beslut vara tydliga. Det måste finnas 

en öppenhet på vilka grunder de fattas. Om individen 

saknar insyn kan han inte veta om beslutet 

är fattat i enlighet med gällande lagar och regler 

eller om det är godtyckligt. 

Det krävs att individen ska uppfylla vissa krav 

för att få del av de insatser som finns. Samtidigt lämnas 

de som inte uppfyller dessa krav utanför. Vår 

uppfattning är att myndigheterna måste förändra 

sitt arbetssätt och anpassa detta efter individen så 

att denne blir delaktig. Insatser som individen inte 

är delaktig i försvårar en förändring. Genom att 

vara delaktig får individen makt över sitt liv, vilket 

är en förutsättning för att kunna ta ansvar. 

Myndigheterna har makt och denna makt 

måste användas med respekt för de individer man 

vänder sig till. De personer som intervjuats har 

begränsade möjligheter och är beroende av myndigheterna. 

De har begränsat ekonomiskt utrymme 

43 

och lägre utbildning än genomsnittet i samhället. 

Sammantaget skapar det en begränsad makt över 

den egna situationen. 

Myndigheterna tar i många fall inte ansvar för 

att förvissa sig om att de som de har kontakt med 

förstår information, regler, beslut och insatser. 

Enligt vår uppfattning ska myndigheterna inte 

enbart vara anpassade efter dem som kan ta för 

sig utan också efter dem som är mest utsatta och 

har störst behov av stöd för att livet ska fungera. 

Intervjupersonernas handlande har inte förändrats 

av att de fått avslag på ansökan om sjukpenning 

eller sjukersättning. De behöver få hjälp med att 

förändra sitt tankesätt för att kunna komma vidare. 

För att uppnå förändring krävs delaktighet 

i planeringen. Myndigheterna måste ta ansvar för 

att bjuda in personerna i en dialog för att utröna 

rehabiliteringsmöjligheter. De som kan arbeta är 

i stort behov av myndigheternas hjälp att få och 

behålla ett arbete som anpassats efter deras förutsättningar. 

Det krävs lyhördhet för individens 

behov. Om myndigheterna inte tar ansvar för detta 

försvårar man för individen att tillvarata sina möjligheter 

och rättigheter. 

För oss framstår det tydligt att varken försäkringskassan, 

vården, socialtjänsten eller arbetsförmedlingen 

är anpassade efter de mest utsatta, 

varken var och en för sig eller sammantaget. Det 

saknas flexibilitet, tydlighet och förståelse för den 

situation som dessa människor befinner sig i, vilket 

leder till ytterligare marginalisering. Intervjuerna 

vittnar om de fyra myndigheternas samlade oförmåga 

att på rätt sätt bistå när det behövs som 

mest.

Slutord 

I denna rapport har personer vars röst sällan blir 

hörd fått ge sin bild av den situation de befinner 

sig i. Vår övertygelse är att de talar för många fler 

än bara sig själva. 

De talar för de personer för vilka det inte blev 

några uppfyllda drömmar eller infriade förväntningar, 

det blev inget arbete, det blev ingen sjukpenning 

och det blev ingen rehabilitering. Det är 

personer för vilka det blev nästan ingenting. 


44


Tillbaka till Biskopsgården 

– ett efterord 

Peter Dellgran 

Professor i socialt arbete 

När jag blev tillfrågad om att skriva ett efterord 

till denna rapport satt jag som bäst och funderade 

på hur jag skulle angripa en annan skrivuppgift 

som jag strax innan hade blivit tillfrågad om 

att göra. Uppgiften handlade om att skriva något 

klokt på temat ”fattigdomens professionalisering” 

till en kommande antologi. Trots en viss tveksamhet 

av både tidsmässiga och andra skäl hade jag 

tackat ja eftersom jag tyckte att sammanhanget var 

intressant och viktigt. Tiden var knapp, antologin 

skulle publiceras samma höst i anslutning till en 

konferens med den milt provocerande rubriken ”Är 

det fult att vara fattig”, anordnad av CSA, Centralförbundet 

för socialt arbete. Antologin hade fått 

namnet ”Villkorandets misär. Fattigdomens premisser 

och samhällets åtgärder – då och nu”. Min 

uppgift bestod i att diskutera det sociala arbetets 

professionalisering, framför allt med avseende på 

vad denna professionalisering haft för konsekvenser 

för fattigdomsfrågan i vårt samtida Sverige. 

Eftersom jag redan tidigare haft förmånen att 

samarbeta med utredningsgruppen vid Biskopsgårdens 

individ- och familjeomsorg var det inte 

avlägset att relatera de två skrivuppgifterna till 

varandra. Den föreliggande rapporten är nämligen 

i mina ögon remarkabel på minst två sätt som 

går att relatera till fattigdomsproblem respektive 

professionalisering. Studien bygger på ett femton 

kvalitativa intervjuer med några av de klienter 

som dessa socialarbetare möter i sitt arbete inom 

en specialiserad utredningsgrupp. Utredningsgruppens 

arbete består i att kartlägga och analysera 

livssituationen och försörjningsmöjligheterna för 

klienter som varit långvarigt beroende av försörjningsstöd, 

och så långt det står i deras makt bryta 

ett sådant beroende. De aktuella klientintervjuerna 

är gjorda med så kallade ”nollklassade”, det vill 

45 

säga personer som sedan länge mottar socialbidrag 

och som är psykiskt och/eller fysiskt sjuka men som 

saknar sjukintyg. De nollklassade får nog betraktas 

som en av våra allra fattigaste grupper i det svenska 

samhället. De känns sannolikt igen från alla landets 

kommuner, men är ganska många i Biskopsgården. 

Biskopsgården är en av Göteborgs fattigaste stadsdelar 

med en hög andel arbetslösa och med ett av 

landets i särklass högsta ohälsotal. 

Läsningen av rapporten är inget mindre än en 

käftsmäll för alla oss som har minsta intresse av 

att veta hur det svenska socialpolitiska systemet 

sammantaget verkar för de allra fattigaste. Vi får 

framför allt ta del av de intervjuades erfarenheter 

och upplevelser av sina möten – och de är många 

– med offentliga myndigheter som arbetsförmedlingen, 

sjukvården, försäkringskassan och socialkontoren. 

Om man orkar ta till sig den vanmakt, 

frustration och hopplöshet som dessa klienter 

uttrycker, är det ur ett socialpolitiskt perspektiv 

mycket problematiskt och djupt tragiskt. Skuldbördan 

faller tungt på de välfärdsorganisationer 

som inte förmår hantera individer som faller mellan 

olika stolar, eller som inte förmår göra regelverk 

och förordningar begripliga för sina klienter och 

brukare. Pilen riktas mot alla de anställda som 

finns inom dessa verksamheter och myndigheter, 

även den kommunala socialtjänsten (i det här fallet 

socialtjänsten i Biskopsgården). Så sätts alltså 

även den egna praktikens tillkortakommanden 

här under lupp. Den föreliggande rapporten är 

därför ett viktigt kunskapstillskott i den fortsatta 

diskussionen om socialpolitikens sammanlagda 

effekter och förutsättningar, både på nationellt 

och lokalt plan. 

Rapporten har också på flera sätt att göra med 

professionalisering. För det första talas det ju som

ekant alltmer om behovet av att evidensbasera den 

sociala yrkespraktiken. Jag har inget utrymme här 

att närmare granska vare sig evidensbasering som 

begrepp eller debatten om dess implementering. I 

ursprunglig bemärkelse innebär evidensbaseringen 

att enskilda professionella yrkesutövare, till exempel 

socialsekreterare, i sina möten med och bedömningar 

av klienters problem och behov ska utgå från 

forskning, egen professionell expertis samt brukarens 

resurser, erfarenheter och behov. Alla dessa tre 

element ska med andra ord inkluderas och matchas 

med varandra i varje enskilt fall. Även om debatten 

i Sverige i stor utsträckning kommit att handla om 

behovet av mer utvärderingsforskning om olika 

metoders effekter, så skulle jag vilja påstå att den 

föreliggande rapporten är en utmärkt påminnelse 

om betydelsen av att ta hänsyn till klienternas 

specifika situation. En evidensbasering värd namnet 

kan aldrig stanna vid enbart implementering 

av forskningsresultat. De röster från klienter som 

hörs i denna rapport illustrerar på ett utmärkt sätt 

betydelsen av att just lyssna på dessa röster. 

Det kanske mest remarkabla med denna rapport 

är att det är en grupp socialarbetare själva som 

mycket systematiskt och efter konstens alla regler 

med framgång har sökt medel (bland annat från 

EU), utvecklat och genomfört en studie för att, 

på ett vetenskapligt och annorlunda sätt jämfört 


46 

med det ordinarie arbetet, ta del sina klienters 

livsvärldar. Förhoppningsvis finns det fler exempel 

på motsvarande engagemang och ambitioner på 

andra ställen i Sverige. 

Min poäng är att detta kan ses som en kontrast 

till det som jag kom att uppehålla mig kring i den tidigare 

nämnda skrivuppgiften, nämligen frågan om 

det sociala arbetets professionalisering har bidragit 

till något som kan benämnas som en flykt från 

myndighetsutövning och en påtaglig risk för att 

socionomer och socialt arbete därigenom och delvis 

har fjärmat sig från fattigdomsfrågan. För den 

intresserade måste jag av utrymmesskäl hänvisa till 

den tidigare nämnda antologin. Frågan om professionaliseringens 

konsekvenser är komplex. Några 

entydiga svar vad denna de facto har inneburit för 

till exempel traditionella klientgrupper är svåra att 

finna. Icke desto mindre är föreliggande rapport i 

mina ögon ett utslag av professionalisering. Det är 

ett ypperligt exempel på hur mycket professionella, 

i meningen välutbildade, erfarna och kompetenta 

socialarbetare knappast har lämnat någon uppgift 

att stå de fattiga bi. Man uppträder snarast som 

deras advokat och sina egna kritiker. Rapporten 

visar, bland mycket annat, att professionaliseringen 

av det sociala arbetet också kan ha det ansikte som 

denna rapport visar.


Referenser och bilagor 

47


48

Referenser 


Antonovsky, A. (2000). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur & Kultur. 

Arbetsförmedlingen: www.ams.se, information hämtad 071025. 

Dellgran, P (red.). (2005). Det möjligas konst. Om ekonomiskt bistånd, utredning och rehabilitering. 

Rapport 4:2005 FoU i Väst/GR. 

Försäkringskassan: www.fk.se, information hämtad 071025. 

Göteborgs stad. (2007). Göteborgsbladet 2007, Stadskansliet. 

Hälso- och sjukvårdslagen SFS 1982:763; SFS 1997:142. 

Jonasson, I. (2004). Rehabilitering eller utanförskap? Om sjuka, nollplacerade med ekonomiskt bistånd. 

Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Socialstyrelsen. 

Jonerin, S. (2008). Hårdare krav kan ge fler bidragstagare. SKTF-tidningen 2/2008. 

Socialstyrelsen. (2005). Sjukskrivningsprocessen i primärvården. Återföring av tillsynsbesök 2004, Socialstyrelsen 

februari 2005, Artikelnr 2005-109-2. 

Socialtjänstlagen SFS 2002:453. 

Sveriges läkarförbund. (2005). Sjukvårdens roll i sjukskrivningsprocessen, webbaserad enkät juni 2005. 

TEMO. (2005). Allmänheten om svensk sjukvård. Juni 2005, T-111754. 

49

Bilaga 1 

Kort om Biskopsgården 

Stadsdelen Biskopsgården är belägen på Hisingen 

i Göteborg och har ca 26 000 invånare, vilket gör 

den till den åttonde största av totalt 21 stadsdelar 

i Göteborgs kommun. Socioekonomiskt tillhör 

Biskopsgården en av de fattigaste och mest utsatta 

stadsdelarna i kommunen. Området präglas av relativt 

höga arbetslöshets- och socialbidragsnivåer. 

Så fick till exempel cirka 15 procent av hushållen 

ekonomiskt bistånd någon gång under 2007 och 

andelen öppet arbetslösa uppgick 2007 till 5,8 procent. 

Trots att endast cirka 5 procent av Göteborgs 

befolkning bor i Biskopsgården står stadsdelen för 

cirka 10 procent av kommunens utbetalda ekonomiska 

bistånd. Av särskilt intresse för just denna 

rapport och för Utredningsgruppens arbete är att 

Biskopsgården faktiskt har det högsta ohälsotalet 

av samtliga stadsdelar. Ohälsotalet, antalet dagar 

ersatta med sjukpenning eller rehabiliteringsersättning, 

per försäkrad person (mellan 18 och 64 

år) uppgick 2007 till 54,1 och sjukersättning 13,7 

procent. Noteras kan också att ohälsotalet är klart 

högre i gruppen utrikes födda. 


50 

Bostadsmässigt domineras Biskopsgården av 

hyreslägenheter i flerbostadshus byggda under 

miljonprogrammets dagar eller strax innan. Drygt 

90 procent av lägenheterna är byggda mellan 1950 

och 1970 och andelen småhuslägenheter uppgår 

bara till lite drygt 10 procent av det totala beståndet. 

I jämförelse med Göteborg i sin helhet präglas 

Biskopsgården dels av en något större andel barn, 

dels en stor andel med invandrarbakgrund. Närmare 

36,4 procent är utrikes födda, motsvarande 

siffra för Göteborg är 20,5 procent. 

Bland de boende i Biskopsgården är utbildningsnivån 

låg. Där finns också de som helt saknar 

utbildning. Vissa har utbildning och arbetslivserfarenhet 

som är svår att tillgodoräkna sig och validera 

efter svenska normer. 

Här följer några jämförelser mellan Göteborg som 

helhet och Biskopsgården. Samtliga uppgifter är 

hämtade från Göteborgsbladet 2007 publicerat av 

Göteborgs Stadskansli. 

Diagram 1. Högsta utbildningsnivå (25–64 år) fördelad i procent. 

14% 

26,7% 26,6% 

21% 

Grundskola 2-årigt 

gymnasium 

Göteborg 

Biskopsgården 

19,6% 

18% 

3-årigt 

gymnasium 

44,4% 

24,6% 

Eftergymnasiala 

studier

Diagram 2. Andel med ekonomiskt bistånd och sjukersättning. 

7,6% 

15,0% 

Andel som någon gång 

under året beviljats 

ekonomiskt bistånd 

9,1% 

13,7% 

Andel som uppbär 

sjukersättning 

Göteborg 


Diagram 3. Ohälsotal (antalet ersättningsdagar, med sjukpenning/rehabiliteringsbidrag, 

per försäkrad (18-64 år) 

36,5 

54,1 

52,4 

64,9 

Samtliga Utrikes födda 

Göteborg 


Diagram 4. Medelinkomst per inkomsttagare i kronor. 

219 200 

169 900 

Göteborg Biskopsgården 


51 

Diagram 5. Öppet arbetslösa i procent (18-64 år) 

4,1% 

5,8% 

Göteborg Biskopsgården 

Jämförelseindex Biskopsgården (Göteborg=100) 

Ej gifta med barn 111.2 

Arbetslösa 142.0 

Ohälsotal 148.3 

Eftergymnasial utb. 54.7 

Medelinkomst 77.5 

Höginkomsttagare 360- tkr 30.8 

Socialbidragsfamiljer 196.3 

Förvärvsintensitet 79.9

Bilaga 2 


Om Utredningsgruppen och bakgrund till rapporten 

Vid en omorganisation av socialkontoret i Biskopsgården 

1999 bildades Utredningsgruppen 

som en av flera arbetsgrupper inom försörjningsstödet. 

Avsikten var att på ett mera sammanhållet 

sätt arbeta med personer vilka bedömdes ha ett 

konstaterat utrednings - och rehabiliteringsbehov 

och som av det skälet fick ekonomiskt bistånd. 

Dessa personer har vanligtvis ett långvarigt socialbidragsberoende 

bakom sig och ett syfte var att 

bryta detta. 

Målgruppen definierades som ”Personer som 

på grund av fysiska, psykiska och/eller sociala 

hinder ej kan ta ett arbete, och därför är i behov av 

fördjupad utredning”. Med utredning avsågs tiden 

från det man blev aktuell i Utredningsgruppen och 

till dess man blev självförsörjande 

Dessa personer/klienters hälsa och arbetsförmåga 

är oftast svårbedömd och socialsekreterarna behöver 

ha en stor kunskap om vilka utrednings- och 

rehabiliteringsresurser som finns att tillgå. De behöver 

också ha ett stort mått av flexibilitet liksom 

en vid förståelse för individens situation samt en 

medvetenhet om att för att nå ett lyckat resultat 

krävs det samarbete med flera aktörer. 

Redan när Utredningsgruppen startade 1999 

påbörjades ett målarbete, där målen diskuterades 

och kvantifierades för att därefter gemensamt följas 

upp och diskuteras. Målen skulle vara tydliga, 

realistiska och mätbara. 

Det första målet kom att bli det så kallade 

läkarintygsmålet. Det innebar att det skulle finnas 

ett aktuellt läkarintyg i minst 75 procent av de 

fall där klienten fick ekonomiskt bistånd på grund 

av sjukdom.. Innan kravet på aktuellt läkarintyg 

tillkom kunde det finnas intyg som var mer än ett 

år gamla, eller inget läkarintyg alls. Sådana gamla 

intyg gav ingen som helst vägledning i hur personens 

aktuella hälsotillstånd var. För att kunna sätta 

in rätt insatser i form av rehabilitering måste först 

hälsotillstånd och arbetsförmågan utredas. 

52 

Det andra målet var utredningstidens längd. 

Målet fastställdes till att utredningstiden skulle 

löpa under högst 4 månader. Målet reviderades vid 

flera tillfällen, eftersom det visade sig vara svårt 

att styra utredningstidens längd. Målet slopades 

därför i sin helhet år 2002. 

Utredningsgruppens arbete präglas av att socialsekreterarna 

ska kunna ägna mer tid än vad som 

är normalt åt varje enskild klient, vilket innebär 

mindre ärendemängd per handläggare. Syftet är att 

socialsekreterarna ska kunna utveckla samverkan 

med aktörer inom utrednings- och rehabiliteringsområdet. 

För att legitimera arbetet med fördjupade 

utredningar av socialbidragstagare med hälsoproblem 

var man tvungen att utveckla och förfina 

sina statistiska mätverktyg. Det blev då tydligt att 

arbetsgruppen uppnått oväntat goda resultat. 

Vi hade inom Utredningsgruppen ett utmärkt 

tillfälle att presentera oss själva och testa våra idéer 

och visa våra resultat vid ett erfarenhetsutbyte 

över ämnet ”Socialt arbete med ekonomi, organisation, 

metoder och roller” i Kalmar i april 2001. 

Arrangör var FOKUS (Forskning och Kunskapsutveckling 

socialtjänst Regionförbundet i Kalmar 

län) Här fanns ett forum där vi kunde dela med 

oss av våra resultat med fördjupade utredningar. 

Tre medlemmar ur arbetsgruppen beskrev arbetssättet 

under rubriken Fördjupad utredning – en 

väg tillbaka till socialt arbete. 

Resultaten talade sitt tydliga språk med att 

bryta ett mångårigt socialbidragsberoende genom 

samverkan, okonventionella lösningar och ett 

gediget socialt arbete där färre ärenden, tid och 

engagemang var några viktiga faktorer. Resultaten 

uppmärksammades bland annat av Socialstyrelsen 

som väckte frågan om det fanns möjlighet 

att dokumentera arbetssättet så att detta kunde 

spridas. I samarbete med FoU i Väst/GR inleddes 

en studiecirkel för att dokumentera kunskaperna

unt Framgångsfaktorer i Biskopsgårdens arbete 

med personer som har varit långvarigt beroende av 

socialbidrag. Under arbetet kom det att framstå allt 

mer tydligt att många personer med hälsoproblem 

hade svårigheter att hävda sina rättigheter mot 

olika myndigheter. Det framkom att det trots att 

dessa människor var sjuka, skrevs det från sjukvårdens 

sida många gånger inte läkarutlåtanden 

för ansökan om sjukersättning. Detta motiverades 

med att han/hon har ju ändå socialbidrag och då 

behövs inget intyg. Detta är påståenden som vi i 

studiecirkeln inte på något sätt ansåg gynna personerna. 

De fick inte heller rehabilitering genom 

försäkringskassan. De kommer inte ut i arbete på 

grund av nedsatt arbetsförmåga som är relaterad 

till sjukdom och de har rätt att söka sjukersättning. 

Dessa personer blev under studiecirkelns gång 

synliggjorda för oss. Resultatet av arbetet i studiecirkeln 

utmynnade i en FoU rapport, Det möjligas 

konst. Om ekonomiskt bistånd, utredning och rehabilitering. 

Vårt arbetssätt blev uppmärksammat 

vilket fick till följd att representanter från gruppen 

vid ett flertal tillfällen och i olika sammanhang 

föreläst om arbetsmetoderna. 

Socialsekreterare i Utredningsgruppen har 

träffat socialsekreterare från andra stadsdelar i ett 

informellt nätverk. Syftet med dessa träffar är att 

utbyta erfarenheter och kunskaper om arbetet med 

personer som uppbär ekonomiskt bistånd på grund 

av sjukdom. Dessa nätverksträffar har utgjort en 

inspirationskälla och ett sätt att skapa kunskap 

kring nyheter inom rehabiliteringsområdet. 

En ytterligare källa till inspiration utgjordes 

av Socialstyrelsens kartläggning av målgruppen 

hösten 2003 där man tittade på ”i vilken omfattning 

ekonomiskt bistånd/socialbidrag ges på grund 

av att personer är sjuka, saknar arbete och inte 


53 

har rätt till vare sig arbetslöshetsersättning eller 

ersättning från sjukförsäkringen.” Kartläggningen 

presenteras i Rehabilitering eller utanförskap? Om 

sjuka, nollplacerade med ekonomiskt bistånd; Ingrid 

Jonasson, 2004. Man pekar på ”en sannolik 

orsak till långvarigt bidragsmottagande. Syftet 

med rapporten är att uppmärksamma regeringen 

och ansvariga myndigheter på problemet och få 

till stånd en diskussion om hur samhällets stöd 

till denna grupp kan förbättras.” Av rapporten, 

framgår att 35 000 hushåll mottar försörjningsstöd 

på grund av att minst en person i hushållet 

är sjuk. Men det saknas mätmetoder att kartlägga 

denna grupp i många kommuner varför man kan 

spekulera om hur stor gruppen egentligen är. 

Med de rön socialsekreterarna i Utredningsgruppen 

gjort i sitt eget arbete, diskussioner med 

nätverk från andra stadsdelar samt den ovan citerade 

rapporten ”Rehabilitering eller utanförskap?” 

väcktes en vilja att lyfta upp och ge röst åt människor 

som kommer till socialtjänsten på grund av 

ett som vi ser det, systemfel i välfärdssystemet då 

de inte omfattas av de befintliga satsningarna inom 

arbets- och rehabiliteringsområdet. Vi har tidigare 

i Utredningsgruppen arbetat med att dokumentera 

vår verksamhet i rapportform, därför låg det nära 

till hands att ansöka om medel till en ny rapport, 

denna gång om målgruppen personer med sjukdomsproblematik 

men utan sjukpenninggrundande 

inkomst. Samtliga i arbetsgruppen hade möjlighet 

att delta och efter en viss betänketid anmälde 

fyra personer sitt intresse. Av olika skäl kom vi 

att bli tre personer som arbetat med rapporten. Vi 

ansökte om medel som beviljades och rapporten 

påbörjades under handledning av professor Peter 

Dellgran, Institutionen för Socialt arbete, Göteborgs 

universitet.

Bilaga 3 

Urval 

Som ett led i skrivandet av denna rapport gjordes i 

september 2006 en kartläggning av personer aktuella 

i Utredningsgruppen som uppbar ekonomiskt 

bistånd på grund av ohälsa och saknade SGI placering. 

Varje socialsekreterare lämnade uppgifter om 

de klienter som själva bedömde sig vara sjuka samt 

om de där socialsekreteraren gjort bedömningen att 

klienten var berättigad till ekonomiskt bistånd på 

grund av ohälsa. Vid undersökningstillfället framkom 

att 120 klienter föll inom denna målgrupp. 

Kartläggningen innehöll bakgrundsinformation så 

som kön, familjesituation, bakgrund, utbildning 

med mera. Den innehöll även en bedömning av 

socialsekreteraren om vilka hinder som fanns för 

självförsörjning samt vilka myndigheter klienten 

varit i kontakt med det senaste året. Delar av 

dessa data presenteras under rubriken Målgruppen 

i siffror. 

Vi beslutade på ett tidigt stadium att inte genomföra 

intervjuerna själva då det är våra klienter. 

Risken att intervjupersonerna skulle känna sig 

hindrade i sina svar sågs som allt för stor. Vi fick 

kontakt med Manuela Sjöström, doktorand vid 

Göteborgs Universitet som visade sig vara intresserad 

av att genomföra intervjuerna. 

Till de 120 personer som bedömdes få ekonomiskt 

bistånd på grund av ohälsa skickades ett 

brev med en förfrågan om de var intresserade att 

berätta om sin situation för en forskare vid Göteborgs 

universitet. (Brevet presenteras i sin helhet 

efter avsnittet Bearbetning av intervjumaterialet.) I 

brevet framgår att intervjuerna kommer att utgöra 

material till en rapport om hur människor som är 

beroende av ekonomiskt bistånd på grund av hälsoproblem 

uppfattar sin situation. Vi skrev även 

att vår tanke var att rapporten ”ska ge oss ökad 

kunskap och göra politiker och andra makthavare 

uppmärksamma på den situation som du och 

många andra befinner sig i.” Vi påpekar i brevet 


54 

att deltagandet är frivilligt och inte påverkar rätten 

till ekonomiskt bistånd. 37 personer var intresserade 

och de skickade sina svar direkt till Manuela 

Sjöström. Då det på svarstalongerna endast fanns 

namn och telefonnummer sorterade Manuela 

efter bästa förmåga intresseanmälningarna enligt 

kategorierna svensk man, svensk kvinna, utländsk 

man och utländsk kvinna. Manuela valde därefter 

slumpmässigt ut intervjupersoner utifrån dessa 

kategorier. 

Det visade sig att få kvinnor med utländsk 

bakgrund önskade bli intervjuade. En av dessa 

kvinnor drog dessutom tillbaks sin intresseanmälan 

då hon blev kontaktad. Ytterligare två personer 

drog tillbaks sin anmälan då de inte ansåg sig ha 

möjlighet att delta på grund av psykisk ohälsa. Det 

ligger nära till hands att tro att ytterligare personer 

med stark psykisk ohälsa har valt att inte anmäla 

sitt intresse att bli intervjuade. Det är därför möjligt 

att de som valt att delta i intervjuerna faktiskt är de 

som är mest resursstarka bland de inbjudna. 

Fördelningen av de femton intervjuade blev i 

slutändan två kvinnor med utländsk bakgrund, 

fyra män med utländsk bakgrund, fem kvinnor med 

svensk bakgrund och fyra män med svensk bakgrund. 

Innan Manuela började med intervjuerna 

träffades vi vid ett antal tillfällen och diskuterade 

vad det var vi önskade få svar på i intervjuerna. Det 

var hur intervjupersonerna upplevde sin livssituation, 

hur de hade hamnat i denna situation, vilka 

förväntningar på framtiden de hade och hur de 

upplevde kontakten med de olika myndigheterna. 

Manuela genomförde i november 2006 en provintervju 

med en person som tidigare varit aktuell 

för ekonomiskt bistånd. Vi bedömde att denna 

provintervju utföll på ett bra sätt och i december 

samma år inledde Manuela intervjuandet. 

De 15 intervjuerna genomfördes mellan december 

2006 och februari 2007. I mitten av februari 

var samtliga intervjuer utskrivna. En av intervju-

erna utfördes med hjälp av tolk, i ett fall tolkade en 

nära anhörig och i ett fall tackade den intervjuade 

nej till tolk men sade efter intervjun att det hade 

varit bra om tolk medverkat. Samtliga intervjuer 

spelades in på band. De flesta tog cirka en timma 

vardera att genomföra och utfördes på Göteborgs 

Universitet av Manuela Sjöström. Manuela skrev 

ut intervjuerna som varierade i längd. Några var 

på sju A4-sidor medan någon kom att omfatta hela 

sjutton sidor. 

Bearbetning av 

intervjumaterialet 

Efter att ha fått de 15 intervjuerna började arbetet 

med att systematisera dessa. Avsikten var inledningsvis 

att bland annat lyfta fram likheter och 

olikheter i intervjupersonernas upplevelser av myndighetskontakterna, 

om vissa upplevelser var mer 

framträdande än andra, om fler av de intervjuade 

hade negativa eller positiva upplevelser från sina 

respektive myndighetskontakter. Materialet analyserades 

och strukturerades efter ett antal rubriker 

och underrubriker. Detta sätt att systematisera 

intervjuerna visade sig vara ett utmärkt sätt att lära 

känna materialet. Det innebar också att materialet 

svällde och blev mer omfattande beroende på att 

samma eller liknande citat passade in på mer än 

ett ställe i systematiseringen och att vi var rädda 

att stryka i materialet. 

Under en utbildningsdag med studenterna på 

socionomutbildningen, Göteborgs universitet, 

Bräcke presenterades delar av de systematiserade 

intervjuerna. Intervjuerna var avidentifierade och 

delvis förändrade för att inte riskera att någon 

av intervjupersonerna skulle kunna kännas igen. 

Studenterna arbetade, i smågrupper, med att hitta 

områden som de upplevde var betydelsefulla eller 

på annat sätt stack ut. De lyfte bland annat fram 

områden som förståelse, makt, strategier och identitet. 

Vi fick efter denna dag en del nya tankar men 

stärkte oss också i vad vi själv kommit fram till. 

Vi ändrade struktureringen något och utgick 

från ett antal teoretiska begrepp där vi både försökte 

skapa en teoretisk ram där intervjupersonernas 

berättelser skulle passa in, och forma begreppen 

efter deras berättelser. Gränsdragningarna mellan 

de olika begreppen blev svår och materialet därför 

fragmenterat. Vi valde till slut att enbart låta inter- 


55 

vjupersonernas berättelser forma begreppen. Med 

stöd från handledaren, Peter Dellgran återgick vi 

till det ursprungliga materialet. 

Efter en mer återhållsam sortering kom fokus 

att hamna inom tre områden vilka vart och ett var 

framträdande på olika sätt i de skilda intervjuerna. 

De tre områdena, Myndigheternas roll och Synen 

på Myndigheterna, Förståelse och Oförståelse samt 

Självbild och Handlande i förhållande till Arbete 

och Tillfrisknande presenteras i var sitt kapitel där 

de intervjuade personernas upplevelser från kontakter 

med myndigheter, upplevelsen av förståelse 

samt individernas handlande beskrivs. Då gränserna 

mellan de tre områdena inte är självklara kan 

vissa teman återkomma i mer än ett av kapitlen. 

Vissa citat återkommer också på mer än ett ställe 

då vi ansett dem illustrera mer än ett område. 

Även om syftet är att ge röst åt femton personers 

upplevelser av sin situation presenteras intervjumaterialet 

efter teman och inte varje person för 

sig, då vi inte ansett det som avgörande vem som 

sagt vad. Vi har intresserat oss för de problemområden 

som framträder i intervjuerna, något som 

framstår tydligare när de presenteras på detta sätt. I 

vissa fall har vi för att förklara ett händelseförlopp 

beskrivit dessa på ett mer sammanhängande sätt. 

De typfall som inleder de olika kapitlen är också 

tänkta att ge en mer sammanhållen bild av några 

intervjupersoners upplevelser. 

Kapitlet om myndigheterna var det som var 

enklast att hantera och där minst tolkande av de 

intervjuades respektive berättelser behövde göras. 

Då syftet inte är att utpeka någon myndighet, utan 

snarare visa vad intervjupersonerna uppfattar som 

positivt eller negativt har vi valt att sortera materialet 

efter teman och inte varje myndighet för sig. 

De teman som framkom och som vi bedömde vara 

av intresse var Synen på myndigheterna, Myndighetskontakter, 

Myndigheternas Handlande, Beslut 

och Insatser, Kontakt mellan myndigheterna och 

Delaktighet. 

När det gäller delen om kontakt mellan myndigheterna 

har vi valt att låta detta vara ett vitt 

begrepp och inte gjort någon uppdelning mellan 

samverkan, samarbete, informationsutbyte och 

andra former av kontakt. Dels för att det inte 

alltid är lätt att i intervjuerna utläsa hur omfattande 

kontakten mellan myndigheterna varit och 

dels för att vi bedömt att en teoretisk diskussion

och uppdelning kring olika former av kontakt inte 

skulle tillföra rapporten något ytterligare. 

I kapitlet Förståelse och Oförståelse har det 

varit nödvändigt att till viss del tolka intervjupersonernas 

berättelser. Aaron Antonovskys teorier 

om ”Känsla av sammanhang” med begreppen 

Begriplighet, Hanterbarhet och Meningsfullhet har 

påverkat tolkningen av materialet (Antonovsky, 

2000). Under intervjusituationerna har personerna 

själva fokuserat på att berätta om de tillfällen då de 

upplevt bristande förståelse varför kapitlet därför 

främst handlar om detta. 

I arbetet med kapitlet Självbild och Handlande i 

Förhållande till Arbete och Tillfrisknande systema- 


56 

tiserades materialet enligt variablerna kvinna med 

utländsk bakgrund, kvinna med svensk bakgrund, 

man med utländsk bakgrund och man svensk 

bakgrund. Systematiseringen visade inte på några 

egentliga skillnader mellan grupperna och inte 

heller särskiljande drag inom grupperna. Detta 

kan kanske bero på att varje grupp är så liten att 

möjligheterna att hitta gemensamma nämnare 

är begränsad. Det kan kanske också vara så att 

dessa personer på grund av ohälsa och ekonomisk 

utsatthet är så marginaliserade att andra variabler 

inte ger något egentligt genomslag.


57


58


59


FORSKNING OCH UTVECKLING INOM VÄLFÄRDSOMRÅDET 

Besök Post Tel 031-335 50 00 

Fax e-post www.grkom.se/fouivast 

60

I skuggan av välfärden

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?