Press Judicata nr 4 2009 - Juridiska Föreningen i Uppsala

till varför ägaren gett upp är också intressant. Det tycks som att det
inte är blockaden och dess legala syften som knäckt ägaren utan
någonting annat.
Som just nämnt är blockad en av flera accepterade stridsåtgärder
och får företas i avsaknad av befintligt kollektivavtal, det framgår
av 41§ MBL. Men var går då gränsen för de legala påtryckningarna?
Möjligtvis skulle arbetsgivare skyddas av rättighetskatalogen i
Regeringsformen där föreningsfrihet tillförsäkras enskilda mot det
allmänna, men lagen ger inte arbetsgivare det skyddet. Arbetsgivares
räddning blir istället RF 2:23 som utgör portalen till Europakonventionen,
där art. 11 är av intresse. Artikeln i sin ordalydelse
har likheten med RF 2:1 att den tillförsäkrar enskilda en positiv
föreningsfrihet, men har genom praxis också kommit att innefatta
en negativ föreningsfrihet, det vill säga en rätt att även stå utanför
föreningar. I Kellermanmålet (AD 1998 nr 17) fastställer arbetsdomstolen
att artikeln kan tillämpas direkt mellan enskilda.
Problemet med tillämpningen av artikeln infaller då en arbetsgivare
istället för att tvingas in i en arbetsgivarorganisation (som
lyder under kollektivavtal), erbjuds att teckna ett så kallat ”hängavtal”,
en kopia av det gällande kollektivavtalet mellan föreningarna.
Det senare alternativet förutsätter inte medlemskap i en
arbetsgivarorganisation varför art. 11 inte blir till någon nytta för
arbetsgivaren.
Allt som oftast visar det sig svårt för enskilda arbetsgivare med
mindre företag att hävda sig mot de större resursstarka fackförbunden.
De fall som nämnts visar att arbetsgivare mer eller mindre
är tvungna att vika sig när siktet ställts in på dem.
Att det råder ett snedvridet maktförhållande mellan fackförbund
och oorganiserade arbetsgivare är en utgångspunkt för frå-
gan; finns det goda skäl för att förhållandet ska vara på det här
sättet? Fackförbunden i sig är en sammanslutning av de som
egentligen är tänkta att vara de svagare parterna i ett anställningsförhållande
men det förhållandet stämmer nog inte lika bra som
för 100 år sedan. Lagar om anställningsskydd, arbetstid, sjuklön,
föräldraledighet o.s.v. finns alla för att tillförsäkra enskilda arbetstagare
grundläggande rättigheter i ett arbetsförhållande. Dessa
skydd och garantier för arbetstagare fanns inte då arbetarrörelsen
började organisera sig i slutet av 1800-talet. Arbetsgivare hade då
fria tyglar att leda och fördela arbetet och vid den tidpunkten hade
anställda ytterst få rättigheter om några alls. Idag måste fackförbunden
anses vara den starkare parten i det förhållandet och det
verkar som att det istället är arbetsgivare med mindre rörelser som
behöver skydd för att inte tvingas in i föreningar för att freda sig
mot fackförbunden.
En enklare lösning skulle vara att neka fackförbund stridsåtgärder
mot verksamheter som saknar fackligt organiserade anställda.
Är förhållandet sådant att anställd och arbetsgivare båda är nöjda
med ett anställningsavtal finns inga skäl att påkalla andra villkor,
skulle förhållandet vara ett annat skulle en anställd kunna ta tillvara
på sin fackföreningsrätt och ge facket åtkomst till förhandlingarna.
Att beslutet slutligen ligger hos de anställda ligger mer i linje med
de tankar som gav upphov till fackföreningsrörelserna, nämligen
att ta tillvara på de anställdas intressen.
Text: Markus Jahkopson, T3
| FACKENS STRIDSMETODER
13