Läs artikeln om verklighetens CSI - Skl - Polisen

10
När man ser hur många misstag polisen i Escondido
begick på brottsplatsen och med bevismaterialet efteråt
är det mycket troligt att DNA:t på Tuites tröja var resultatet
av kontaminering. DNA bevisningen bestod av:
•
•
Röd tröja. 1999 upptäcktes Stephanies DNA i en
1 mm stor fläck. Flourescein hade inte indikerat blod
1998.
Vit t-shirt. 2003 upptäckte man två mikroskopiska
fläckar med Tuites och Stephanies DNA. Proverna
förbrukades i processen.
En blodexpert vittnade om att pricken på den röda
tröjan såg ut som blod av fysiskt förändrad form. Antingen
att en torr blodprick kommit i kontakt med ett blött
tyg eller att en torr blodprick hamnat på tyg som senare
blivit blött, men i båda fallen som ett resultat av kontaminering.
Experten analyserade även bilder på den vita
t-shirten som tagits 1998 och 2003. På dessa bilder ser
man hur bläck som använts för att markera fläckar på
vänster ärm 1998 även gjort ett perfekt ”spegelavtryck”
på höger ärm 2003. Detta kunde enligt experten bara
ha hänt om plagget varit vått eller fuktigt, till exempel
genom kondens.
Är det möjligt att fläckarna var resultatet av kontaminering?
Här följer en sammanställning av hur vårdslöst
och oprofessionellt Escondidopolisen hanterade brottsplats
och bevismaterial:
•
•
•
•
•
•
En mordutredare böjde sig över Stephanies kropp
och kände på hennes arm för att se om kroppen var
kall. Hans fötter var nära offrets huvud. Heltäckningsmattan
runt kroppen var genomdränkt med
blod som ännu inte torkat. Mordutredaren hade
varken skyddskläder eller skoskydd utan bar samma
civila kläder hela dagen. Senare på dagen hade han
kontakt med Tuite vid två tillfällen, då Tuite hämtades
av polisen och i häktet.
En utredare videofilmade brottsplatsen den första
dagen, utan vare sig skyddskläder eller skoskydd och
även han bar samma kläder hela dagen. Direktkontakt
med Tuite skedde i häktet. När Tuite klädde av
sig tog utredaren emot plaggen och placerade dessa
i separata påsar. Påsarna stod sedan öppna på golvet
innan de tillslöts.
Man vet att blod överfördes från en plats till en
annan på brottsplatsen, när en av teknikerna klev i
Stephanies blod och gjorde ett avtryck på ett pappersark
som låg på golvet. En annan person knäade på
golvet och fick blod på byxknät. Flera utredare var på
brottsplatsen utan skyddskläder eller skoskydd och
var senare i häktescellen med Tuite.
Escondidopolisen hade bara ett kamerastativ som
användes till allt, både på brottsplatsen och för att
fotografera Tuites kläder. Man använde aldrig skydd
på stativets fötter/ben. Enligt blodexperten var kamerastativet
en möjlig kontamineringskälla. Samma linjaler
användes på flera ställen och för flera ändamål.
Brottsplatsen var mycket överbemannad och inga
försök gjordes att begränsa antalet människor eller
för att skydda brottsplatsen från kontaminering.
Escondidopolisen hade inte utrymme för allt bevismaterial.
En metallcontainer köptes in och placerades
på polisstationens parkering. Det blev väldigt varmt
i containern. Bevismaterial togs ut, fotograferades,
Kriminalteknik 1-2009
analyserades och sattes tillbaka flera gånger. Den
röda tröjan låg i containern, medan den vita t-shirten
låg i en frys på en annan plats.
Förutom prickarna på Tuites tröjor fanns ingenting
som kunde binda honom varken till Stephanie eller till
brottsplatsen trots att 600 timmar lades ner på att analysera
spår från brottsplatsen. Inte heller fanns spår under
Tuites naglar när han först omhändertogs.
Mordet på Anna Lindh, Stockholm, Sverige
I januari 2004, månaden innan Tuites rättegång i Kalifornien,
påbörjades en mycket uppmärksammad rättegång i
Stockholm. Mijailo Mijailović, en 25-åring med psykiska
problem, stod åtalad för att ha knivhuggit utrikesminister
Anna Lindh i en klädaffär i september 2003.
Lindh hade blivit knivhuggen i bröstet sju eller åtta
gånger och hon avled följande dag av sina skador. Den
kriminaltekniska bevisningen emot Mijailović var mycket
stark. Han fälldes och dömdes till livstids fängelse för
mordet.
Till skillnad mot Kalifornien så håller Sverige en
mycket hög kvalitetsstandard när det gäller brottsplatsundersökningar
och bevishantering. Man gjorde från
början allt för att undvika kontaminering av brottsplats
och bevismaterial, vilket naturligtvis inkluderade att all
personal bar skyddskläder! Följande steg togs:
•
•
•
•
•
•
•
•
Brottsplatsen spärrades av och undersöktes. Kläder
som hängde där Lindh blev anfallen tillvaratogs för
undersökning. Blod på golvet analyserades, men
tillhörde Lindh. Skoavtryck samlades in men var inte
användbara då så många människor varit i affären.
Ett vittne hade sett Mijailović slänga en kniv som
tillvaratogs och analyserades. Lindhs DNA fanns på
kniven. Ytterligare prover från kniven skickades till
England för DNA LCN-undersökning som även den
bekräftade Lindhs DNA på kniven, samt Mijailovićs
eget DNA. På kniven fanns även gröna fibrer.
En keps tillvaratogs som man misstänkte att
Mijailović hade burit. Fibrer från Lindhs jacka fanns
på kepsen, tillsammans med flera gröna fibrer.
Mijailovićs DNA fanns på kepsen.
På sjukhuset hade personalen lagt Lindhs kläder i en
papperspåse. Kläderna förvarades sedan i ett separat
rum hos polisen där bara ett fåtal personer hade
tillträde. Gröna fibrer hittades på Lindhs jacka.
Annat bevismaterial, som kniven och kepsen, förvarades
också i separata rum för att undvika kontaminering.
På grund av kontamineringsrisken skickades inga
hela kläder till SKL, utan endast mindre prover.
Mijailovićs mor visade polisen var sonen försökt
elda upp kläder, skor och andra föremål. Allt detta
tillvaratogs.
Ett par gröna byxor låg gömda under en sten i området.
Det var från dessa byxor de gröna fibrerna kom.
Lindhs DNA fanns i blod runt högra fickan.
Mijailović kunde bortom rimligt tvivel knytas till
både brottsplatsen (övervakningsbilder och vittnen),
mordvapnet (DNA och fibrer) och till Lindh (DNA och
fibrer).