Konteramiral Johan Pitka Av Jan Eric Knutas, FM i Göteborg Johan ...

Konteramiral Johan Pitka
Av Jan Eric Knutas, FM i Göteborg
Johan Pitka föddes 1872, när Estland var en del av tsarens Ryssland. Han utbildade sig till
sjökapten och var till sjöss under åren 1889 till 1907. Mellan 1904 till 1911 bodde han i
Storbritannien.
Idéerna på ett självständigt Estland verkliga, när den ryska revolutionen började 1917. Pitka
blev en av nyckelfigurerna i kampen för självständighet. Han organiserade återvändandet av
de estniska soldater som hade deltagit på den ryska sidan under första världskriget.
Kommunisterna hotade med att döda honom och han blev tvungen att gå under jorden.
Den politiska och militära situationen i öster vid denna tid var, milt uttryckt, mycket
tilltrasslad. Det första världskriget tog inte slut på östfronten utan fortsatte även efter
stillståndet på västfronten 1918. Den ryske tsaren störtades i den kommunistiska revolutionen
1917. I det vakuum, som uppstod, när den röda armén drog sig tillbaka och den tyska
kejserliga armén ryckte fram österut förklarade sig de baltiska staterna för självständiga. Det
blev en mycket kort period av självständighet, eftersom tyskarna inte godtog den. I samband
med den tyska ockupationen av Estland 1918 engagerades Pitka i självständighetskampen och
han blev en stor organisatör för befrielsen av Estland.
Efter det tyska sammanbrottet och stilleståndet på ostfronten blev Estland åter självständigt.
Lettland, Litauen och Finland förklarade sig också självständiga. Polen återuppstod igen som
en självständig nation. I Ryssland, utbröt ett inbördeskrig mellan de röda och de vita. Det
estniska frihetskriget, mellan 1918 till 1920, blev en del i det ryska inbördeskriget som
startade, när de röda återtog Narva. I den estniska frihetskampen deltog Storbritannien med
sjöstridskrafter och truppstyrkor, där fanns finska frivilliga, ett kompani med svenskar, ett
kompani danskar, trupper från Lettland och framförallt vitryska trupper. Motståndarna var,
förutom de röda även en tyskbaltisk styrka, benämnd Baltiska landsarmén. Denna armé stod
under tyskt befäl och hade som mål att göra de baltiska staterna till tyska territorier. Frankrike
intervenerade i striderna och kämpade framförallt i Litauen och Lettland mot den tyskbaltiska
armén.
Pitkas organisationstalanger kom väl till pass. Han deltog i bildandet av hemvärnet, marinen
och gränskontrollen. Den engelska sjöstyrkan erövrade två jagare från de röda. De
överlämnades till Estland och fick namnen Vambola och Lennuk, början på den estniska
flottan.

ENS Vambola
Avgörande för tilltransporter av trupp och materiel var att behärska järnvägarna. Bepansrade
tåg spelade flera gånger en avgörande roll i krigsutvecklingen. Pitka var ansvarig för att ta
fram dessa. Det första tåget blev färdigt 10 dagar efter krigsutbrottet och det andra två veckor
senare. Totalt 5 bepansrade tåg byggdes under frihetskriget och sattes in på olika fronter.
Pitka är grundaren av Estlands flotta. I december 1919 blev han marinchef och kommendör.
Han ledde alla viktiga operationer. Tillsammans med Royal Navy gjordes landstigningar och
kustbeskjutningar för att understödja 1. Divisionen vid kapitulationen av Narva från Ryssland.
På samma sätt skedde understödet av 3. Divisionens anfall mot Baltiska markstridskrafterna
marina befästningar i Riga. I september blev han utnämnd till konteramiral och gick i pension
november 1919. Året efter blev Pitka adlad av den engelske kungen för hans insatser under
kriget och han fick också det estniska frihetskorset samt den högsta lettiska militära orden.

Konteramiral Johan Pitka
Huvuddelen av den offensiva marina krigföringen utfördes av Royal Navy. Deras mycket
kraftfulle befälhavare, Admiral Cowan, har gett namn till ett av Estlands nuvarande
minröjningsfartyg.
ENS Admiral Cowan
Efter frihetskriget lämnade Pitka flottan och ägnade sig åt verksamhet inom handel och
jordbruk. Han använde de tidigare kunskaperna från tiden till sjöss och som representant för
de kanadensiska järnvägarna till att organisera emigrantverksamhet till Canada. I provinsen
British Columbia grundade han en estnisk koloni mellan 1924. Kolonin bestod inledningsvis
av Johan Pitka och hans familj, men snart anslöt sig flera andra. Det var en lycklig bosättning,
som levde i harmoni med den ursprungliga befolkningen. Tiderna förändrades dock. Det blev
en ny provinsregering med andra krav. Framförallt blev det dåliga tider med ekonomisk
depression. Resultatet blev att hela den estniska gruppen återvände till Estland 1932. Det finns
fortfarande geografiska namn i trakterna av Fort St James som påminner om Pitka, t ex Pitka
Mountain, och Pitka Bay.
Efter återkomsten till Estland följde några välmående år för Pitka. Johan Pitka blev en av
ledarna för organisationen för Estlands frihetskrigsveteraner, men lämnade organisationen när
den hade tagit allt för starka intryck av fascismen. Han fortsatte med att vara en offentlig
person och blev 1937 parlamentsledamot.
I ett hemligt tillägg till överenskommelsen mellan utrikesministrarna Molotov från
Sovjetunionen och Ribbentrop från Tyskland kom man överens om att dela upp Östeuropa
mellan sig. Estland tillföll Sovjetunionen, som invaderade landet 1940. I samband med
ockupationen flydde Pitka till Finland. Året efter drabbades familjen Pitka av en stor tragedi

när deras tre söner arresterades och avrättades av de sovjetiska ockupanterna. Pitka återvände
1944 och organiserade det sista militära motståndet mot den framryckande Röda armén. Det
sista, som hörde av från Johan Pitka är från 1944. Omständigheterna kring hans död är
oklara. Han dog antagligen i kampen mot sovjetiska stridsvagnar. Det finns också en teori
som säger att han drunknade på ett stormigt Östersjön på en av de sista flyktbåtarna till
Sverige. Fru Pitka lyckades tillsammans med döttrarna fly till Sverige, för att fortsätta till
Canada 1948. Hon dog i Vancouver och är också begraven där.
Det största fartyget i estniska marinen är stabsfartyget Admiral Pitka.
ENS Admiral Pitka
I samband med 135-årsminnet av Johan Pitkas födelse, invigdes 2007 ett monument över
honom. Invigningen skedde i närvaro av premiärministern, Tallinns borgmästare och Estlands
ÖB.

Konteramiral Johan Pitka är en av de mest framträdande frihetskämparna för Estlands
oberoende och en legendarisk person i Estlands historia.