KÄNSÖ

KÄNSÖ 

Vårdprogram 

1

2 

Medverkande: 

Ingela Andersson, arkitekt SAR/MSA, projektledare (slutversionen) 

Fortifikationsverket 

Fastighetsutvecklingsenheten 

631 89 Eskilstuna 

Hans Bergenståhl, projektledare (remissversionen) 

Fortifikationsverket 

Byggprojektavdelningen 

Box 513 

291 25 Kristianstad 

Hans Pihl, bitr. projektledare (remissversionen) 

PICON Teknikkonsult AB 

Första Långgatan 28 B 

413 27 Göteborg 

Roni Wallin, arkitekt MAA 

DEFYRA arkitekter AB 

Vasa Kyrkogata 1 

411 27 Göteborg 

Kolbjörn Waern, arkitekt LAR/MSA 

WAERN Landskap 

Anna Östvägen 6 

426 68 Västra Frölunda 

Foto: Kolbjörn Waern, Roni Wallin och Hans Pihl 

Flygfoto: Amf 4 

Redigering: Kolbjörn Waern

KÄNSÖ 

Vårdprogram 

2007 

3

4 

Sammanfattning 

Känsö i Göteborgs södra skärgård ingår i det nationella kulturarvet och disponeras 

av militären sedan 1930-talet. Ön ingår i två större riksintresseområden, 

ett för friluftslivet och ett för kulturmiljövården. 1939 förklarades flertalet av 

de gamla byggnaderna på ön som statligt byggnadsminne. 1995 fattades beslut 

om skyddsföreskrifter för Känsö. Fortifikationsverket, som idag förvaltar ön, 

vill med detta vårdprogram upprätta en plan för den långsiktiga vården av 

byggnader och mark. 

Bebyggelsen på Känsö stammar huvudsakligen från åren 1816-18 då en 

karantänsanläggning anlades på ön. En tidigare karantän hade redan etablerats 

på Känsö på 1770-talet. Karantänen var formellt i drift till 1934 då 

medicinalstyrelsen överlämnade ön till Domänverket. Karantäner anlades 

utanför en del större hamnstäder i Europa, Amerika och Australien. Flertalet 

av dessa karantäner från 1700- och 1800-talen är idag raserade eller 

väsentligt förändrade och Känsö är en av de mest välbevarade. Här finns alla 

de ursprungliga byggnaderna bevarade, inklusive bl.a. pestlasarettet, 

konvalescentsjukhus, kommendantshus, parloir, utkikstorn, corps de garde 

och krog. 

Känsös främsta kulturhistoriska betydelse ligger i dess socialhistoriska, 

medicinhistoriska, sjöfartshistoriska och arkitektoniska värden samt dess 

symbolvärde. Anläggningen ger en påtaglig bild av hur samhället var tvunget 

att skydda sig mot smittsamma sjukdomar innan vaccinets och bakteriologins 

genombrott omkring år 1900. Dessa värden förstärks av att anläggningen 

utstrålar en stark autenticitet och att den är representativ för en stor mängd 

liknande anläggningar runt om i värden som nu är försvunna. 

Ur kulturmiljösynpunkt är det angeläget att i möjligaste mån kunna visa upp 

både byggnader, trädgårdsanläggningar och naturmark så som de kunde ha 

tett sig under karantänstiden, d.v.s. under perioden 1818-1924. Inga förändringar 

bör därför genomföras som försvårar en återgång till förhållandena 

under 1800-talet. Samtidigt är det väsentligt att Försvarsmaktens verksamhet 

kan fortgå på ön. Ett nyttjande av anläggningen underlättar möjligheten att 

skydda och underhålla byggnader och mark. 

Utkikstornet på Känsö, uppfört omkring 

1818. Pennteckning ca 1940, Göteborgs 

Sjöfartsmuseum.

1. Förord 7 

2. Känsö 8 

3. Öns historia i sammandrag 11 

4. Byggnader och mark under 230 år 12 

1771-1816, Den första karantänen 12 

1816-1832, Den nya karantänen anläggs. Forsells tid 

som karantänschef 18 

1852 års kartläggning 30 

1832-1934, Karantänen efter Forsell 36 

1932 års kartläggning 42 

Känsö efter karantänstiden 44 

Känsös vegetationshistoria 60 

Sammanfattning 62 

5. Karantänsanläggningar i världen 64 

6. Värdebeskrivning 71 

7. Mål för vården av byggnader och mark 74 

8. Byggnader och mark 75 

Byggnader 75 

001. Kanslihuset 77 

002. Kasern I 84 

003. Kasern II 92 

004. Kasern III 101 

005. F.d. magasin 107 

007. Kasern 113 

010. Mäss 118 

011. Bostadshus 123 

012. Lusthus 128 

013. Parloir 132 

015. Källare 137 137 

019. Bageri, likbod, tunnbinderi m.m. 140 

OC1.Känsö torn 144 

Mark 149 

1. Hamnarna och hamnplanen 150 

2. Kajer och bryggor vid f.d. sjukhus 152 

3. Stora trädgården och tomtmarken intill 154 

4. Batteriet 156 

5. Batteriberget och området väster därom 143 

6. Bredäng och den övre trädgården 145 

7. Parken 147 

8. Kyrkogården 149 

9. Övriga delar av ön 151 

Källor 168 

Ordförklaringar 169 

Bilagor 

1. Kondition och skador 

2. Flora 

3. Fågelliv 

4. Utvändig färgsättning 

5

6 

Känsö från sjösidan. Att döma av unionsflaggan är målningen gjord någon gång mellan 1844 och 1905. 

Okänd konstnär. Göteborgs Sjöfartsmuseum.

1. Förord 

En byggnad eller miljö som är ett statligt byggnadsminne (SBM) kräver 

särskilda hänsynstaganden vid ombyggnad, underhåll och drift. Varje byggnadsminne 

har särskilda skyddsföreskrifter, fastställda av regeringen, som i 

generella drag anger hur byggnaden eller miljön ska förvaltas så att inte det 

kulturhistoriska värdet minskar. För att ge förvaltaren en vägledning om hur 

olika åtgärder ska hanteras och skyddsföreskrifterna tolkas bör det upprättas 

ett så kallat vårdprogram för varje byggnad eller miljö som är SBM. Ett 

vårdprogram skall fungera för en längre tidsperiod och vara ett praktiskt 

hjälpmedel och styrdokument för förvaltare, myndigheter, entreprenörer och 

konsulter vid förvaltning och vård. Det skall innehålla baskunskaper om 

anläggningen och analysera och beskriva egendomens viktigaste kulturhistoriska 

värden. Vårdprogrammet skall även ange målsättning för förvaltningen 

av byggnadsminnet. 

Känsö och dess bebyggelse är sedan 1939 ett statligt byggnadsminne. Öns 

karantänsanläggning är sannolikt en av de bäst bevarade karantänerna av 

motsvarande ålder i världen. Anläggningen har stort socialhistoriskt, medicinhistoriskt 

och arkitketurhistoriskt intresse, både i ett nationellt och i ett 

internationellt perspektiv. 

Trots att det är över 60 år sedan anläggningen blev byggnadsminnesförklarad 

har ingen samlad plan för byggnadernas och markanläggningens bevarande 

och vård upprättats. Vårdinsatser för bl.a. parloiren har genomförts vid flera 

tillfällen, men dessa insatser har mer varit ett resultat av enskilda personers 

engagemang och intresse snarare än en långsiktig bevarandeplan. Bristen på 

riktlinjer har medfört att ingrepp gjorts i miljön som idag framstår som 

olyckliga. En kortfattad mark- och vegetationsplan upprättades 1968 av 

trädgårdsarkitekt Walter Bauer. 

Det vårdprogram som nu upprättats redovisar målsättning och översiktliga 

vårdinsatser för öns byggnader och mark. Som bakgrund till dessa förslag 

beskrivs öns kulturhistoriska och biologiska värden. Denna beskrivning tar 

sin utgångspunkt i anläggningens byggnadshistoria, som redovisas från den 

första karantänens anläggande 1771 fram till idag. 

En arbetsgrupp bestående av Hans Bergenståhl, Ingela Andersson och Per 

Kärnman, Fortifikationsverket, Hans Pihl, PICON Teknikkonsult AB, Roni 

Wallin, DEFYRA arkitekter AB och Kolbjörn Waern, WAERN Landskap, 

har styrt arbetet. Roni Wallin har haft huvudansvaret för vårdprogrammets 

byggnadsavsnitt medan Kolbjörn Waern har haft huvudansvaret för historiken 

och markavsnitten samt den slutliga sammanställningen av dokumentet. 

Riksantikvarieämbetet har granskat vårdprogrammet och godkänt värdebeskrivningen. 

7

8 

2. Känsö 

Känsö (Känsö 1:1) är belägen i Göteborgs södra skärgård i Göteborgs 

kommun och ingår i skjutområdet Södra Skärgården. Ön har en areal av ca 60 

ha och förvaltas av Fortifikationsverket. 

Försvarsmakten bedriver militär övningsverksamhet på ön. Känsö används för 

sjukvårdsutbildning, som ytterförläggning av amfibietrupper, hemvärn och 

frivilligorganisationer, bl.a. för ungdomsutbildning. Ön nyttjas även av 

Försvarsmakten som konferensanläggning. 

Känsö och omgivande vattenområde och småöar utgör riksintresse för 

totalförsvaret. Ön är dessutom belägen inom ett större skärgårdsområde som 

utgör riksintresse för kulturmiljövården (KO7) och för friluftslivet (FO5). 

Göteborgs södra skärgård är även utpekat av länsstyrelsen som ett stort 

opåverkat område enligt MB 3 kap. 

1922 rekommenderade Vetenskapsakademins naturskyddskommitté att ön i 

sin helhet skulle fridlysas vilket också skedde. Sedan dess får obehöriga ej 

landstiga på ön. Ön är idag klassad som militärt skyddsobjekt med ständigt 

tillträdesförbud. 

Känsö blev år 1939 med tillägg 1944 byggnadsminnesmärke med skydd 

enligt Kungörelse den 26 november 1920. År 1988 övergick Känsö till att 

definieras som statligt byggnadsminne enligt ny förordning (1988:1229) om 

statliga byggnadsminnen. Skyddsföreskrifter fastställdes av regeringen 1995- 

06-29. Följande byggnader ingår i byggnadsminnet (benämningar enligt 

Fortifikationsverkets fastighetsregister, se karta på sidan 10). Byggnadernas 

benämning på äldre kartor anges inom parentes. 

K0117.001 Kanslihuset (Boningshus) 

K0117.002 Kasern (Magazin) 

K0117.003 Kasern (Pest Lazarett) 

K0117.004 Kasern (Observations Sjukhus) 

K0117.005 Förråd (Magazin) 

K0117.011 Förläggningsbyggnad (Corps de Garde) 

K0117.012 Lusthuset (Pavillon) 

K0117.013 Parloiren (Parloir) 

K0117.019 Bagarstugan (Convalescent Sjukhus) 

K0117.100 Känsö torn (Torn) 

Skyddsföreskrifterna har följande lydelse: 

1. Byggnaderna får inte rivas eller flyttas, ej heller till sitt yttre byggas 

om eller på annat sätt förändras. 

2. Inne i byggnaderna får ingrepp inte göras i bärande stommar och 

ursprunglig rumsindelning. 

3. Ingrepp i äldre fast inredning får inte göras i Kanslihuset (001) och 

Parloiren (013).

10 

4. Byggnaderna skall underhållas så att de inte förfaller. Vård- och 

underhållsarbeten skall utföras med traditionella byggnadsmaterial 

och färger på ett sådant sätt att det kulturhistoriska värdet inte 

minskar. 

5. Parken ingår i byggnadsminnet och skall vårdas enligt vårdplan så 

att dess karaktär bibehålls. 

6. Det på situationsplanen markerade området (hela ön) skall vårdas 

och hållas i sådant skick att dess karaktär inte förvanskas. Ytterligare 

bebyggelse eller ändring av mark och vegetation får inte tillkomma. 

Om det av särskilda skäl anses nödvändigt att ändra byggnadsminnet 

i strid med skyddsföreskrifterna, att häva skyddet eller överlåta 

byggnadsminnet, skall ansökan inges till Riksantikvarieämbetet i 

enlighet med 6-10 §§ förordningen (1988:1229) om statliga byggnadsminnen 

m.m. 

Förutom de byggnader som är byggnadsminnesförklarade behandlar 

vårdprogrammet följande byggnader som alla ligger inom skyddsområdet för 

byggnadsminnet: 

K0117.007 Förläggningsbyggnad (Rydells värdshus) 

K0017.010 Mäss och förläggning (Mäss) 

K0017.015 Förråd (Källarbod) 

Känsö ingår idag i det s.k. nationella kulturarvet. 

1 Kanslihuset 

2 Kasern 

3 Kasern 

4 Kasern 

5 Förråd 

7 Förläggningsbyggnad 

10 Mäss och förläggning 

11 Förläggningsbyggnad 

12 Lusthuset 

13 Parloiren 

15 Förråd 

19 Bagarstugan 

100 Känsö torn

3. Öns historia i sammandrag 

Den första karantänen anlades på Känsö 1771. Karantänen drogs in redan 

året därpå och ön nyttjades under återstoden av 1700-talet som valfångststation, 

sillsalteri och trankokeri. 1805 blev det åter aktuellt att nyttja ön som 

karantän och detta år träffade Kronan en överenskommelse med Brännös 

åbor (jordägare), som av hävd hade nyttjaderätten till ön, att överta Känsö 

mot en skattelättnad för brännöborna för all framtid. 

Det dröjde dock innan byggnadsverksamheten för den nya karantänen kom 

igång på allvar. Sedan kapten Jacob Forsell 1816 rekryterades som ledare för 

arbetena gick det dock fort. Inom tre år var i stort sett hela karantänsanläggningen 

uppförd så som vi ser den idag. 

Den nya anläggningen nyttjades för sitt ändamål i ganska exakt 100 år. Den 

siste patienten på karantänen var en lots som 1918 var inlagd på Känsö för 

misstänkt kolera. På 1920-talet ansågs anläggningen överflödig och 1934 

lämnade medicinalstyrelsen över anläggningen till Domänverket. Året därpå 

överfördes ön till marinförvaltningen och sedan dess har anläggningen tillhört 

militären. 

Vy från Brännö mot Känsö med Känsö torn. Kolteckning, Ahlbom 1925. 

Göteborgs Sjöfartsmuseum. 

11

12 

4. Byggnader och mark under 230 år 

1771-1816 Den första karantänen 

Perioden 1771-72 

Innan den första karantänen anlades 1771 saknades en fast bosättning på 

Känsö. Ön nyttjades av Brännös bönder och fiskare för bete och höskörd. 

Brännöbornas rätt till ön baserades på gammal hävd och ett fastebrev av den 

15 maj 1660. Brännös åbor skördade varje år omkring 40 stackar hö på 

Känsö, bröt bränntorv och hade sina kreatur på höstbete. På grund av betet 

var troligen ön huvudsakligen trädlös, liksom flertalet öar i skärgården. 

I augusti 1770 nåddes Sverige av underrättelse om pest i turkiska hamnar och 

en epidemisk sjukdom i Polen. En karantänsförordning utfärdades den 17 

september 1770 och Känsö valdes ut som en av fem karantänsplatser utmed 

den svenska kusten. De övriga karantänerna förlades till Gotland samt till öar 

utanför Karlskrona, Stockholm och Åbo. 

I maj 1771 var karantänsanläggningen på Känsö färdig. Den bestod av ”ett 

Magazin för Skeppsladdningar, med widbyggd Inn- och Utlastningsbrygga, 

ett Wåningshus med öfwer- och under-rum, af Sal och 2:ne 

Camrar, Samt Kök och Skafferi, the förra för Upsyningsmannen, och the 

Senare för Tracteuren och then öfriga Betjäningen”. Bostadshuset stod 

kvar till 1839 medan magasinsbyggnaden revs 1818 i samband med att den 

nya karantänen uppfördes. 

Eftersom ön skulle isoleras från omvärlden kunde brännöborna inte längre 

nyttja ön för hötäkt och bete. Kommerskollegiet gav åborna på Brännö rätt till 

en årlig ersättning på 160 daler silvermynt för denna förlust. 

Typritningar till 

karantänsbyggnader, 

upprättade på uppdrag 

av kommerskollegium 

av överintendenten Carl 

Fredric Adelcrantz 

(1716-1796).

Karta från 1773 över Känsö och karantänsanstalten. Ett bostadshus, ett magasin och en brygga har anlagts vid 

karantänen. Mörkare grönfärgade partier markerar ängsmark, övrig mark är huvudsakligen betesmark. 

13

14 

Valfångststation, sillsalteri och trankokeri 

Den nyinrättade karantänen drogs in redan i november 1772 eftersom pestfaran 

ansågs över. Brännöborna fick då åter tillgång till ön. Tre år senare 

gjorde sig Kronan av med karantänen genom att sälja anläggningen till en 

köpman i Göteborg som etablerade ett sillsalteri på ön. En brunn grävdes vid 

denna tid i en dalgång väster om anläggningen. Brunnen gick under benämningen 

Grönlandsbrunnen efter Grönländska kompaniet som under en kort tid 

på 1770-talet arrenderade ön. Kompaniet nyttjade Känsö som utgångspunkt 

för valjakt i haven kring Grönland. 

1785 köpte handelsmannen Adam Gavin anläggningen. Gavin slöt 1794 ett 

avtal med Brännö åbor där han fick arrendera Känsö på 50 år med 

förbehållet att åborna hade rätt till mulbete, torvtäkt och fiske. 

År 1800, under sillsalteriets tid, uppfördes en tunnbindareverkstad. Denna 

byggnad kom senare att nyttjas i den nya karantänen både som sjukhus, 

bagarstuga och mangelbod. Byggnaden finns ännu kvar och är därmed öns 

äldsta byggnad och den enda byggnad som daterar sig till tiden före den 

permanenta karantänsanstaltens inrättande 1804. 

Den första karantänen. Avritning av 

1773 års karta. 1. bostadshus, 2. 

magasin, 3. källarbod. Ur Öberg, 

1968. 

Sillsalteriet. Avritning av 1802 års 

karta. 1. bostadshus, 2. magasin, 3. 

källare, 4. bostad för tunnbindaren, 5. 

tunnbindareverkstad, 6. saltbod, 7. 

vedbod, 8. tranhus, 9. fähus, 10. 

grumsedamm. Ur Öberg, 1968.

Förberedelser för den nya karantänen 

Gula feberns spridning under 1800-talets första år gjorde att frågan om en 

fast karantänsplats åter blev akut. Genom ett kontrakt den 18 november 1803 

kunde Kronan arrendera Känsö av Gavin under återstoden av Gavins egen 

arrendetid. När kronan tillträdde anläggningen den 1 maj 1804 fanns den 

gamla karantänens byggnader kvar. Huvudbyggnaden innehöll bostäder för 

sillsalteriets anställda och magasinet hade blivit sillsalteri och trankokeri. 

Byggnaderna byggdes om för att åter anpassas till karantänens behov. 

Men Kronan ville ogärna bygga nytt så länge man inte ägde ön. 1805 

träffades därför en överenskommelse med brännöborna där dessa avstod 

Känsö till kronan mot en för all framtid lindrad skatt, en överenskommelse 

som de senare fick anledning att ångra. Från 1805 hade Brännöborna således 

inte längre tillgång till ön för vare sig höskörd eller bete. Karantänens 

anställda kom dock att fortsätta bedriva bete, slåtter och odling på Känsö. 

Den gamla tunnbindarverkstaden kom så småningom att användas som både sjukhus, 

bagarbod och mangelbod. Byggnaden är uppförd år 1800 och är Känsös äldsta hus 

och den enda bevarade byggnaden från sillsalteriets tid. 

15

16 

Det första karantänskommissionen tog sig an var uppförandet av ett kanonbatteri 

av sten och torv på berget vid hamnen. Batteriet uppfördes 1805 och 

försågs med fyra 6-pundiga kanoner, gjutna 1789. Ytterligare fyra 6-pundinga 

placerades vid den västra hamnen, riktade västerut för att bestryka redden. 

Kanonerna var avsedda att tvinga in misstänkta fartyg till karantän. Intill 

batteriet byggdes ett s.k. corps de garde, en byggnad för inkvartering av 

vaktstyrkan. 1844 moderniserades batteriets bestyckning genom att två 12pundiga 

och fyra 6-pundiga kanoner rekvirerades från Göteborg. Skarpa skott 

lär bara ha avlossats vid ett tillfälle. I övrigt sköt man dag- och nattsignal då 

fartyg låg i karantän samt salut vid bemärkelsedagar eller vid viktiga personers 

besök. På batteriet fanns även flaggstången med flaggspel och örlogsflagga 

samt en vaktkur för utkiken. Vaktkuren placerades senare på 

parloirens tak och flyttades därefter ned på hamnplanen. Den sista vaktkuren 

togs bort omkring år 1950. 

Batteriet på Känsö. Från 1818 års plansch. 

Byggnaden i nederkant är corps de gardet, 

vaktbyggnaden för soldaterna. 

Batteriet så som det avbildas på 1818 års plansch över Känsö. Vallen, som är uppbyggd 

av torv och sten, har på sedvanligt fortifikativt manér smala öppningar för 

kanonerna, s.k. embrassyrer. Corps de gardet skymtar bakom batteriet. En vaktkur 

skall ge utkiken lite skydd mot vind och kyla.

Kanonerna togs bort år 1870. Det övre batteriet finns kvar och har i sen tid 

utrustats med de ursprungliga kanonerna som bärgats från havsbottnen 

utanför karantänen. Corps de gardet, uppfört 1805, är bevarat och är efter 

tunnbindareverkstaden det äldsta huset på ön. 

Från kanonbatteriet skulle man övervaka vattnen kring Känsö och om nödvändigt 

tvinga in fartyg till karantän. 

Corps de gardet på batteriberget, uppfört i början av 1800-talet som logi för 

batteriets vaktstyrka. Huset har varit föremål för omfattande ombyggnader. 

17

18 

1816-1832 Den nya karantänen anläggs. 

Forsells tid som karantänschef 

Sedan kanonbatteriet och corps de gardet uppförts drog de fortsatta arbetena 

ut på tiden. 1816 utsågs kapten mechanicus, sedermera majoren, Jacob 

Forsell till ledare för arbetena. Forsell, som 1818 befordrades till karantänschef, 

kom genom sitt personliga engagemang, sin initiativkraft och sin starka 

vilja att sätta prägel på den nya anläggningen. Han hade tidigare lett utbyggnaden 

av Göta Kanal vid Forsvik i samarbete med bergsmannen Olof 

Ericsson, far till bröderna John och Nils Ericsson. När utbyggnaden på Känsö 

blev aktuell var Forsell engagerad i stora byggnadsarbeten på Nya Varvet i 

Göteborg där han hade 300 man i arbete. 

Forsell ändrade genast på förslaget till karantänens disposition och placering. 

Den plan som Forsell hade i uppdrag att följa hade placerat anläggningen 

längre västerut, men Forsell såg stora fördelar i att i stället nyttja den grunda 

havsvik där anläggningen är placerad idag. 

Utsnitt ur Forsells förslag till nytt läge för karantänen (till höger på ritningen). Till vänster ses det ursprungliga förslaget till 

disposition av anläggningen som Forsell förkastade. Forsell valde att nyttja den större, men grundare, havsviken till höger. Det 

gamla boningshuset och magasinet från 1770-talets karantän är infogade i den nya anläggningen.

Hamnar och kajer 

Forsell rekryterade soldater från de västsvenska regementen för arbete på den 

nya karantänsanläggningen. Den 1 maj 1816 anlände 120 man ur Bohusläns 

regemente till Känsö för att påbörja arbetena. På rustbädd bestående av 

grova stockar byggdes ca 2,5 meter höga och 4-6 meter breda stenmurar på 

vilka sedan husen skulle byggas. Stenen sprängdes ur berget på Känsös 

nordvästra sida och därifrån kördes den på räls till stranden och sedan med 

pråmar till utfyllnaden. Två stora stenkistor lades ut som grund för den östra 

båthamnens brygga. 

Våren 1817 utökades styrkan till 150 man från Bohusläns regemente för att 

fortsätta arbetena med hamnar, kajer och grunder. Följande år hade 

arbetsstyrkan för stenarbeten reducerats till 60-100 man som nu rekryterades 

från Älvsborgs regemente. Härutöver arbetade nu ca 50 civila hantverkare 

med byggnaderna. 

Utsnitt ur Forsells plansch över Känsö från 1818. 

19

20 

Inrättningen hade två hamnar. Den östra hamnbassängen med sin långa 

stenbrygga var karantänshamnen. Här gick de karantänspliktiga iland och 

direkt in i parloiren för att träffa tjänstemännen eller lämna och hämta brev 

och persedlar. En mur mellan bryggan och parloirens sydöstra gavel spärrade 

vägen till chefshuset. Muren revs redan 1820 och ersattes av ett staket som 

kunde lämna vägen fri antingen till parloiren eller till chefshuset. 

Staketstolparna av gult tegel står ännu kvar. 

Hamnplanen mellan chefshuset och parlioren var dekorerad med gräskvarter i 

ett geometriskt mönster. Senare inmätningsritningar visar att planen 

genomfördes ungefär enligt Forsells ritning. 

Den västra hamnbassängen var avsedd för karantänsanstaltens båtar. 

Hamnbassängen är omgiven av stadiga stenkajer med trappor. Den östra 

hamnbassängen gav dock bättre skydd än den västra och fungerade som 

anläggningens hamn under tider när smittorisker inte förelåg. 

Kajerna kring magasin och sjukhus var förenade med vindbryggor. Dessa 

kunde endast öppnas från den ”friska sidan” och bara vid stiltje eller vid svag 

vind. Dessa vindbryggor ersattes 1842 av nya vindbryggor med dubbla 

klaffar. 

I strandkanten, från parloiren till öns nordvästra udde, slog man in en rad 

kraftiga moringar (förtöjningsringar) för fartygen att förtöja i. 

Den västra och den östra hamnen med den dekorerade hamnplanen 

däremellan. 

En av de tre vindbryggorna, öppningsbar endast från den “friska 

sidan”.

En plansch över inrättningen ritades av Jacob Forsell 1818, då anläggningen 

var i det närmaste färdig (utsnitt ur planschen visas på detta och följande 

uppslag). Planschen trycktes på flera språk och återgavs i tidningarna i de 

större hamnstäderna. Avsikten var att sjöfarande världen över skulle känna till 

karantänen och veta var den var belägen. Fartyg från smittade hamnar var 

tvungna att ha ett sundhetspass från Känsö eller någon annan erkänd karantän 

för att få anlöpa svenska hamnar. 

Planschen visar inte bara hur anläggningen skall anlöpas, utan ger även 

detaljerad information om byggnaderna och deras innehåll. 

Detalj från Forsells plansch från 1818 med chefsbostaden och parloiren. 

Utsnitt ur Forsells plansch över Känsö från 1818. Kartan visar Känsös belägenhet 

och hur karantänen kan nås från olika väderstreck. 

21

22 

Byggnader 

I stort sett hela karantänsanläggningen så som vi ser den 

idag byggdes under tre intensiva år, från maj 1816 till maj 

1819. Då uppfördes hamnar, kajer, chefshuset, parloiren, två 

magasin, pestlasarettet, observationssjukhuset och utkikstornet. 

Alla dessa byggnader finns ännu kvar. Byggnaderna 

är närmare beskrivna i kapitel 6. 

Källarboden från den första karantänstationen och tunnbindareverkstaden 

och bostadshuset från sillslateriets tid 

bevarades när den nya anläggningen uppfördes, medan 

övriga äldre magasin och bodar revs. 

På Forsells plansch finns ett konvalescenthus inritat (nr 7 på 

planen på sidan 13). Denna byggnad blev aldrig uppförd. I 

stället användes det gamla bostadshuset från den gamla 

karantänen för detta ändamål. Det är även tveksamt om 

paviljongen på Bredäng (nr 8) och båthuset (nr 10) blev 

uppförda. 

Värdshuset (nr 13) kom inte att uppföras på den plats som 

Forsells plansch visar. I stället uppförde den nye traktören, 

jaktlöjtnanten Carl Rydell, 1820 ett tvåvånings värdshus 

söder om chefshuset. Värdshuset innehöll sju rum, kök och 

bryggeri. Huset står alltjämt kvar och inrymmer förläggning 

för värnpliktiga. 

Ett varmbadhus uppfördes på det lilla skäret öster om 

magasin nr 2. Stenbryggan ut till skäret finns kvar men 

huset revs 1845. Ett tredje magasin uppfördes 1831 men 

stod endast kvar till 1839 då det blåste ner i en oktoberstorm. 

Till höger: Utsiktstornet och parlioren. Utsnitt ur Forsells plansch 

från 1818. 

Karantänens fasad mot sjön. Utsnitt ur Forsells plansch från 1818. Fasaden är i det närmaste bevarad helt intakt än idag.

Plan över ett av magasinen. Ur Forsells plansch från 1818. 

Planer över pestlasarett, observationssjukhus och boningshus. Ur Forsells plansch 

från 1818. 

23

24 

Akvarell, troligen från 1800-talets första hälft. Parkens grönska bakom 

segelfartyget kontrasterar mot trädlösheten i övrigt. Göteborgs sjöfartsmuseum.

Trädgården 

Forsell tog genast itu med att anlägga en trädgård 

söder om det nya chefshuset. Det område som togs i 

anspråk för trädgården var en gammal grumsedamm 

från trankokeriets tid. Grumset utgjordes av de 

sillrester som återstod efter trankokningen. För att 

inte förorena havsvattnet samlades detta i grumsedammar 

som i regel var avsnörda havsvikar. 

Grumset utgjorde en bra gödning av jorden. Utöver 

grumset fraktades jord i skottkärror och pråmar från 

andra delar av ön till trädgårdsanläggningen. 

Forsell höll garnisonen i arbete med trädgården 

trots styckjunkarens protester. Soldaterna kunde 

inte åläggas arbete med trädgården men utförde 

arbetet mot ersättning i kontanter och brännvin. 

150 fruktträd och bärbuskar från häradshövding 

Brages plantskola i Vallda planterades i den nya 

anläggningen. Ett högvatten trängde 1824 in i 

trädgården och förstörde ett hundratal träd. 1832 

anges dock att det fanns ett femtiotal bärande träd i 

trägården. Trädgården ansågs som en stor prydnad 

och den ingick i karantänschefens löneförmåner. 

Trädgården redovisas av Forsell på 1818 års 

plansch. Den gamla tunnbindarverkstaden, som 

finns kvar i trädgården än idag, är inte medtagen 

eftersom den avsågs att rivas. I stället är ett nytt 

konvalescenthus inritat söder om trädgården (nr 7). 

Detta kom dock aldrig att uppföras, i stället användes 

tunnbindarverkstaden för konvalescentpatienterna. 

Trädgården har en stram rektangulär form och 

skjuter med ett hörn ut i havsviken, vilket åstadkommits 

genom att en hög stenmur avslutar trädgården 

åt detta håll. Anläggningen består av åtta 

odlingskvarter, åtskilda av grusgångar och inramade 

av låga häckar e.d. Mitt i trädgården är en rundel, 

troligen bestående av prydnadsplanteringar. En liten 

prydnadsträdgård är dessutom anlagd mellan chefshuset 

och parloiren. 

På ömse sidor om Bredängen, där nu en fotbollsplan 

är belägen, låg kål- och potatistäppor - tjänstemännens 

på västra sidan och matrosernas på östra 

sidan. 

Trädgården och hamnplanen. Utsnitt ur 

1818 års plansch. 

25

26 

Parken 

Förutom arbetet med trädgården inledde Forsell 

omgående arbetena med en parkanläggning på 

ön. Parken, som planterades med både inhemska 

och utländska trädslag, var belägen söder om 

trädgården. På 1818 års plansch är den symboliskt 

markerad med en slingrande gångväg. 

Parken vidgar sig vid det plana område där två 

dalgångar strålar samman. Här uppförde Forsell 

1820 ett lusthus som ännu finns kvar. I berget 

intill är inhugget ”Jacob Forsell 1820”. Strax 

intill står ”I H H”, d.v.s. J. H. Hallströms 

initialer. Hallström var karantänschef under åren 

1837-51. 

Framför lusthuset anlades en liten rund plats. En 

ritning över anläggningen är bevarad, se nedan. 

Ritningen visar en liten sandplan omedelbart 

framför lusthuset. Planen flankeras av två 

svängda parksoffor. Framför sandplanen är en 

cirkelrund trädgård, 13 meter i diameter. I denna 

runda trädgård är på ritningen antytt en markering 

av centrum och planteringsytor i form av 

centriska cirkelbågar. Utanför den runda trädgården 

löper en cirkulär trädgårdsgång, 1,5 meter 

bred. Utanför trädgårdsgången är en häck av 

liguster, troligen klippt. Utanför häcken står på 

ritningen ”Tätt trädplanterat öfveralt”. En trumma 

av kullersten leder ut vattnet mot havsviken i 

söder. Att platsen verkligen blev utförd visar 1852 

års karta där den framgår tydligt. Ännu på 1930talet 

fanns rundeln kvar i form av en cirkulär 

grusplan. 

En kägelbana byggdes i parken 1831, året innan 

Forsells bortgång. De som spelade käglor betalade 

en liten avgift till banans underhåll. År 1871 

var anläggningen förfallen och togs bort. 

Överst: 

Parken, så som den redovisas på 1818 års karta. 

Underst: 

Ritning till trädgårdsanläggning framför lusthuset i 

parken. Lusthuset är den röda fyrkanten i ritningens 

nedre del. Närmast framför lusthuset är en grusplan 

med två svängda bänkar. Göteborgs Landsarkiv.

Lusthuset i parken. Odaterad pastell av R. Callmander. Privat ägo. Foto Göteborgs Stadsmuseum. 

Jacob Forsells inskription i berget invid lusthuset i parken. 

27

28 

Skisser till dekorationer på Känsö, troligen föranledda av ett stundande besök av en 

högt uppsatt person. Tegelstolparna på hamnplanen har använts som hörnpelare för 

en portal eller ett tak. Göteborgs Landsarkiv. 

Dekoration över lusthusets entré.

Övriga ön 

Redan 1818 hade 5 000 träd planterats ”för att göra själva den sterila klippan 

åtminstone dräglig”. Planteringarna fortsatte och 1829 uppgav Forsell att 

25 000 träd blivit planterade över hela ön. Planteringarna utfördes troligen 

huvudsakligen med frö och det skulle visa sig att endast en försvinnande liten 

del av plantorna utvecklades till träd. 

Man hade kor på ön för att ha tillgång till egen mjölk. Ladugården till dessa 

var belägna väster om karantänen. 

Olof Ericsson, som Forsell samarbetat med vid slussbyggena i Forsvik, anställdes 

som Forsells närmaste man under byggnadsarbetena på Känsö. Ericsson 

avled dock redan 1818 och begravdes i parken. År 1889 restes vid graven en 

minnessten över Olof Ericsson och hans båda berömda söner John och Nils. 

Olof Ericssons grav. Olof Ericsson begravdes här redan 1818, men den nuvarande 

gravstenen restes först 1889 till minne av både fadern och de berömda sönerna 

John och Nils Ericsson. 

29

30 

1852 års kartläggning 

Den 20 augusti 1846 fick andre lantmätaren A. M. Wetterström i uppdrag av 

Kungl. Maj:t att ”skyndsammast företaga” en avmätning av kronolägenheten 

Känsö. På grund av ett pågående uppdrag på Gamla Älvsborgs Kungsladugård 

kom arbetet med Känsö att anstå till 1852. En karta från 1805 visade sig 

vara ”felaktig och oduglig” varför hela ön fick mätas upp på nytt.

Mellan den 25 juli och 18 september 1852 gjordes fältmätningarna och den 24 

november kunde kartan och beskrivningen redovisas. Ön delades in i 224 

delområden som beskrevs och arealberäknades i tunnland och kappland med 

tre decimaler, vilket motsvarar en noggrannhet på ca 1 kvadratmeter. Detta är 

den mest tillförlitliga och mest detaljerade kartan över Känsö från anläggningens 

aktiva tid under 1800-talet. Vi skall därför med kartans hjälp beskriva hur 

ön kunde ha tett sig när mätningarna ägde rum. 

1852 års karta över Känsö. Lantmäteriverket. 

31

32 

Kajer, hamnar 

Utformningen av kajerna och de båda hamnarna är i det närmaste identisk 

med utseendet på 1818 års plansch. Några dykdalber har tillkommit i den 

östra hamnbassängen. Den dekorativa planteringen på hamnplanen har 

samma utsträckning som 1818, men planteringsytorna har fått en något 

annorlunda utformning. 

Nordväst om karantänen ses den långa brygga som kunde nyttjas av besättningarna 

på fartyg i karantän för att hämta vatten i Grönlandsbrunnen. 

Byggnader 

Alla karantänens större byggnader (markerade med lila färg på ritningen) är 

ännu kvar, d.v.s. chefshuset, parloiren, observationssjukhuset, lasarettet, 

magasinen och utkikstornet. Även corps de logiet, Rydells värdshus, tunnbindarverkstaden 

(numera bagarstuga) och parkpaviljongen är bevarade. 

Några nya byggnader ut mot sjön har inte tillkommit under de 34 år som gått 

sedan karantänen stod färdig. 

Ett antal mindre byggnader har adderats till anläggningen, i områdets inre och 

mer skyddade del. Här finns nu en kasern för vaktmästare, matroser och 

båtsmän (nr 10) samt två små ladugårdar, en för karantänschefens djur och en 

för kassörens och doktorns. Man kan även notera en kombinerad smedja och 

brygghus, ett ”krutkapell” samt ved- och materialbodar. Det gamla boningshuset 

från 1771 års karantän är borta, det revs 1839. 

Trädgårdar och brunnar 

Den stora trädgården vid värdshuset och kasernerna har samma utformning 

som på 1818 års plansch. Den norra delen disponeras av kassören och den 

södra delen disponeras av karantänschefen. Troligen användes trädgården 

huvudsakligen för frukt och grönsaker. En trädrad har planterats utmed 

trädgårdens västra långsida. Tre träd är även planterade utmed chefsbostadens 

södra långsida. 

En ny trädgård som disponeras av 

doktorn har anlagts mellan bergen 

längre söderut (nr 34). Den lilla 

trädgården på hamnplanen har 

erhållit ett mer bearbetat utseende. 

Utanför parloiren är en liten inhägnad 

gård (y). 

Det finns tre brunnar på ön; en för 

dricksvatten, en för tvättvatten och 

en för trädgårdsbevattning. 

Ovan: Hamnplanen. Till höger: Karantänsanläggningen. Utsnitt ur 1852 års karta.

34 

Parken och kyrkogården 

Parken som på 1818 års karta är mer symboliskt markerad redovisas nu 

detaljerat med alla gångvägar m.m. I parken ses lusthuset i den södra delen, 

med den lilla cirkulära trädgårdsanläggningen framför. Strax nordost om 

lusthuset ligger kägelbanan. I kartbeskrivningen omtalas ”grottor” i parken, 

vilket kan vara klyftor i berget som bättrats på och försetts med en bänk. 

Bänkar är uppställda lite varstans i parken. Parkens areal uppgår till 1 tunnland 

och 21,5 kappland vilket motsvarar ca 0,8 ha. 

De träd som Forsell planterade i parken under åren omkring 1820 torde när 

kartan upprättades redan givit en del av den eftersträvade skuggan och 

lummigheten. 

Kyrkogården är belägen på den östra delen av ön och är omgärdad av ett 

staket.

Odlingsmark, ängsmark och betesmark 

Öns största, sammanhängande fält är beläget vid öns ”midja” och kallas 

Bredäng. Vid kraftigt högvatten är ängen översvämmad och man kan då ro 

tvärs över ön. De något mer höglänta partierna vid sidan om Bredäng nyttjas 

för odling. Här har karantänschefen, doktorn, kassören, vaktmästaren och 

matroserna sina odlingslotter, noggrant fördelade. Sålunda har 

karantänschefen 6,40 kappland, medan doktorn får nöja sig med 4,00 och 

vaktmästaren och matroserna tillsammans 4,125 kappland. Troligen odlas 

framför allt kål och rotfrukter på dessa lotter. 

Bredäng nyttjas som ängsmark, d.v.s. för att skörda vinterfoder åt husdjuren, i 

första hand för de 3-4 mjölkkor som finns på Känsö. Alla övriga strandängar 

och skrevor mellan bergen tas likaså tillvara som ängsmark och totalt uppgår 

ängsmarken på ön till nära 5 tunnland. Man kan förmoda att ängsmarken i 

huvudsak var trädlös. Slån, hagtorn eller någon oxel eller ett fruktträd kanske 

kunde växa i kanten av ängen. 

Resten av ön nyttjas som betesmark för i första hand öns kor. Betesmarken 

bestod till största delen av berg med lite gräs eller ljung i skrevorna samt 

sluttningar med stenbunden, gräsbevuxen mark. Även myrmarken, som är rätt 

omfattande, används för bete. De omgivande skären och småöarna betas 

likaså, bland annat Lilla Känsö. Totalt uppgår betesmarken (inklusive berg) till 

108 tunnland, fördelat på ca 160 delområden. 

Kartan redovisar ett påfallande rikt nät av gångvägar på ön. Gångvägarna är 

på många ställen uppbyggda med sten för att bli jämna och lättframkomliga i 

den kuperade terrängen. Kanske ingick promenader i rehabiliteringen under 

konvalescenstiden. 

35

36 

1832 - 1934 - Karantänsanläggningen efter Forsell 

Det var under Forsells första år på Känsö 1816-1819 som anläggningen i 

stora drag fick sitt nuvarande utseende. Trots att behovet av anläggningen 

kom att variera betydligt under de drygt hundra år som karantänen var aktiv 

behölls i huvudsak det ursprungliga byggnadsbeståndet. 

Tidvis var det mycket lugnt på ön, såsom perioderna 1835-46 och 1860-83 då 

Europas hamnstäder i stort sett var fria från epidemiska sjukdomar. Fartygen 

befriades från karantänsundersökning och anläggningen gick in i en törnrosasömn. 

Bemanningen drogs ned men byggnaderna hölls i beredskap för nya 

larm. 

Andra år kunde det vara en hektisk verksamhet med överbeläggningar i 

sjukhus och observationssalar. År 1849 var exempelvis 563 fartyg föremål för 

karantänsbehandling. I stället för gula febern och pesten, som utgjorde det 

stora hotet när anläggningen uppfördes, blev det under loppet av 1800-talet 

koleran som kom att dominera hotbilden. Eftersom man så småningom insåg 

att varor inte kunde vara smittbärande blev magasinen på Känsö överflödiga 

när det gällde skyddet mot kolera. Magasin 1 byggdes därför om till sjukhus i 

slutet av 1800-talet. 

Akvarell av Viktor Rydberg, omkring 1850. Viktor Rydberg var en tid informator åt kassören Anders 

Svalanders barn. Magasin 1 har fått en ny fasad av tegel. Vaktkuren är placerad på parloirens tak och 

parkens grönska skymtar bakom chefsbostaden. I övrigt är förhållandena likartade med tiden för 

karantänens anläggande.

Den första, och svåraste, koleraepidemin inträffade 1834 då en tiondel av 

Göteborgs invånare dog inom loppet av ett par månader. Under denna och 

följande koleraepidemier som drabbade staden under 1800-talet gällde det att 

hålla Känsö fritt från farsoten. Kolerasjuka behandlades i lasarettet, men 

detta hölls isolerat från resten av ön med hjälp av bl.a. uppfällda vindbryggor. 

Därmed kunde Känsö under dessa epidemier förklaras fritt från smitta, vilket 

var helt nödvändigt för fartyg på väg från Göteborg. Genom att ligga i 

karantän vid Känsö vid utresan kunde fartygen erhålla sundhetspass från 

Känsö, vilket krävdes för att få anlöpa kolerafria hamnar i Europa. Trots den 

tidvis stora belastningen gjordes inga avgörande utbyggnader och byggnadsbeståndet 

behöll i stort sett sin ursprungliga omfattning under hela återstoden 

av 1800-talet. 

Med bakteriologins genombrott vid slutet av 1800-talet ökade kunskapen om 

smittspridning. Koleravibrionen upptäcktes och man förstod att kolera var en 

vattenburen infektion. Man byggde särskilda epidemisjukhus i städerna. Det 

ansågs inte längre farligt att vårda smittsamt sjuka på fastlandet. Lotsen på 

ångaren Svecia, på väg från Neder-Kalix till Uddevalla, togs 1918 in på 

lasarettet för misstänkt kolera och var därmed den siste som vårdades på 

karantänens lasarett. 

På 1920-talet ansågs det allmänt att inrättningen på Känsö skulle dras in. 

1922 avgick anstaltens siste chef och läkare, dr Gustaf Hjortsberg. Åren gick 

och husen stod kvar på Känsö utan att komma till användning. Karantänsanstalten 

lades formellt ned den 30 juni 1934 då medicinalstyrelsen överlämnade 

Känsö till Domänverket. 

“Till hrr: Magister Hedlund, som en venlig Erindring fra vort ophold paa Quarantainen paa Kaensö, 

fra W. Balsgaard”. 1848. Göteborgs Stadsmuseum. 

37

38 


Under hundraårsperioden från Forsells död 

1832 till karantänens nedläggning 1934 

underhölls och bevarades anläggningens 

hamnar och kajer. Några egentliga förändringar 

genomfördes inte, förutom att vindbryggorna 

byttes ut 1842. De enkla, långa 

vindbryggorna var känsliga för vinden och 

när de skulle bytas ut byggde man i stället 

vindbryggor med dubbla klaffar som då 

måste manövreras från båda sidor. 

Byggnader 

Byggnadsbeståndet på Känsö förändrades inte mycket under tiden fram till 

nedläggningen 1934. 

I samband med att det gamla bostadshuset från 1771 års karantän revs 1839 

uppfördes en matroskasern med fyra små lägenheter söder om värdshuset. 

Kasernen förstördes av eld 1966. 1893 uppfördes ett tvätthus söder om 

magasin nr 2. Intill tvätthuset uppfördes 1896 en likbod med obduktionsrum. 

1902 byggdes invid batteriberget en ny matroskasern i två våningar. Huset 

finns kvar idag och används som mäss och förläggning. 

Kolorerat vykort, omkring 1900. 

Vindbrygga med dubbla klaffar. Utsnitt ur foto 

från början av 1900-talet.

Ritning till ny likbod, 1895. Likboden uppfördes i anläggningens östra del, söder om magasin 2. 

Göteborgs Landsarkiv. 

Förslag till installation av bad- och desinfektionsanläggning i ett av magasinen, 1914. Göteborgs 

Landsarkiv. 

39

40 

Trädgård och park 

Inte heller när det gäller trädgård och park genomfördes några större förändringar. 

Karantänskirurgen Wastenius odlade upp en liten dalsänka öster 

om stora trädgården på 1840- och 50-talen. Trädgården gick under benämningen 

Övre trädgården. 

Harry Carlsson, som växte upp på Känsö och var tillsynsman på 1940-talet, 

berättar att parken krattades på våren och albeståndet gallrades ur. Under de 

stränga krigsvintrarna och vintern 1947 frös en del träd som då togs ned. I 

parken fanns bänkar, stentrappor och ”Franses grotta”. Rundeln framför 

lusthuset var vid denna tid en gräsfri plan där bl.a. midsommarstången restes. 

Övriga ön 

1834 begravdes tre personer nordost om den nuvarande kyrkogården, i ett 

område som benämndes ”kolerakyrkogården”. Troligen begravdes ytterligare 

personer här. En riktig kyrkogård ordnades efterhand invid den s.k. Gülzaus 

äng. Kyrkogården invigdes formellt den 7 april 1840 av kyrkoherden på 

Styrsö. En mur av natursten byggdes runt kyrkogården. 1901 utvidgades 

kyrkogården åt nordost till sin nuvarande storlek. Gränsen mellan den gamla 

och den nya delen syns på muren eftersom bearbetad sten ingår i den nya 

muren. På kyrkogården vilar personal från inrättningen, enstaka döda från 

sjukhuset, drunknade och sjöfolk som avlidit till sjöss på fartyg som passerat. 

Där torde finnas ett 60-tal gravar. 

Omkring 1850 upprättades en optisk telegraf på Känsö torn varifrån man 

kunde kommunicera med telegrafen på Nya Varvet. 

Kyrkogården. Foto från 1890-talet. Idag är kyrkogården helt omsluten av 

trädvegetation. Göteborgs Stadsmuseum.

I slutet av 1800-talet påbörjades en massiv skogsplanteringskampanj utmed 

hela svenska västkusten. Ivern att plantera skog nådde Känsö år 1900. 

Uppenbarligen hade Forsells planteringar inte varit tillräckliga för att skapa 

skogsvegetation över ön. Man dikade ut mossar och sankmarker och planterade 

träd. Syftet var att ”förbättra den karga naturen, så att ön i en framtid 

kunde förete en mer tilltalande anblick”. Det var dock först sedan betet 

upphört 1934 som växtligheten fick fart. 

Professor Carl Skottsberg besökte ön omkring 1920 och rapporterade att den 

borde naturskyddas. Vetenskapsakademins naturskyddskommitté tillstyrkte 

och hela ön blev fridlyst 1922. 

Fram till första världskriget fanns fyra kor på ön och därefter fram till 1928 

två kor. Ett överskott på mjölk kunde tidvis levereras till Vargö. Betet ägde 

huvudsakligen rum på öns västra del. Höskörden ägde rum runt om på hela ön 

och höet bars eller fraktades i båtar till de två ladugårdarna. Det fanns ingen 

häst på ön vid denna tid. Extra hö till korna fick köpas från fastlandet. Korna 

sköttes av de tre karantänsbiträdena och deras familjer. Sedan man upphört 

med kor 1928 hade man får på ön fram till 1934. 

Det fanns ingen brännved att få på ön. Famnved kom med vedskutor från 

Dalsland fram till 1945 då man övergick till kokseldning. 

Vy mot karantänen från Bredäng. Käpparna i förgrunden markerar troligen odlingsland. Foto från omkring år 1900. Göteborgs 

stadsmuseum. 

41

42 

1932 års kartläggning 

1932, två år innan karantänen formellt upphörde, gjordes en förnyad kartläggning 

av ön, kanske som en dokumentation inför överlämnandet till Domänverket 

1934. 

1932 års karta har stora likheter med 1852 års karta. Om detta beror på att 

markanvändningen var i det närmaste oförändrad sedan 1852 eller om det var 

ett sätt för kartografen att göra det lätt för sig är svårt att säga. Några skillnader 

mot 1852 kan dock observeras. 

Den enda byggnad som tycks ha försvunnit under de 80 år som passerat tycks 

vara kassörens och doktorns ladugård som var belägen i väster, nära grönlandsbrunnen. 

Några få byggnader har tillkommit. Alldeles nära batteriets corps de logi har 

en matroskasern uppförts (nr 10). Byggnaden uppfördes 1896 och finns 

alltjämt kvar. I öster, söder om magasin 2, är två små byggnader redovisade 

(nr 6 och nr 14). Dessa byggnader är troligen tvätthuset, uppfört 1893 och 

likboden, uppförd 1896. Byggnaderna finns inte kvar idag. 

Trots att trädgård och park är redovisade med samma detaljeringsgrad som 

1852 är det ändå troligt att dessa anläggningar höll på att förvildas vid denna 

tid. Den reguljära bemanningen av karantänen upphörde redan på 1920-talet. 

Vy över viken mot Känsö torn, 1930-tal. Den gamla tunnbindarverkstaden ligger nere till vänster vid vattnet. 

Närmast flaggstången på batteriberget syns corps de logiet och därintill den 1896 uppförda matroskasernen. 

Till höger: utsnitt ur 1932 års karta.

44 

Känsö efter karantänstiden 

1934 överlämnade Medicinalstyrelsen Känsö till Domänverket. Det tidigare 

karantänsbiträdet Georg Carlsson blev ensam kvar som tillsynsman på ön. 

Göteborgs stad hade planer på att göra Känsö till rekreationsområde. De 

militära myndigheterna förklarade dock att ön var lämplig som förläggningsplats 

och för utbildning inom kustartilleriet. År 1935 överfördes därför ön till 

marinförvaltningen. 

På förslag av Riksantikvarieämbetet beslöt Kgl Maj:t 1939 att Känsö skulle 

vara ett av lagen skyddat byggnadsminnesmärke. Sju av öns byggnader ingick 

i byggnadsminnet: de fem ursprungliga byggnaderna mot sjöfronten, 

parloiren samt tornet. 1944 utökades skyddsbestämmelserna med parken. 

1994 togs ytterligare tre byggnader in i skyddsbestämmelserna: corps de 

gardet, lusthuset i parken och tunnbindarverkstaden. I skyddsbestämmelserna 

heter det att skyddsområdet, som omfattar hela ön, skall ”vårdas och hållas i 

sådant skick att dess karaktär inte förvanskas. Ytterligare bebyggelse eller 

ändring av mark och vegetation får inte tillkomma.” Parken ”skall vårdas 

enligt vårdplan så att dess karaktär bibehålls”. Byggnaderna får inte förändras 

exteriört och förändringar av bärande stommar och rumsindelning får inte 

utföras. Underhållet skall utföras så att det kulturhistoriska värdet inte minskar. 

Särskilda skyddsföreskrifter är utfärdade för varje byggnad. 

Känsö togs i anspråk som ytterförläggning första gången 1940. Ca 200 man 

förlades i 40-mannalogement. Ön hade inget vatten eller avlopp utan man var 

hänvisad till torrklosetter, saltvattenduschar samt en bastu. På ön fanns en 

häst som transporterade vatten från öns brunnar och dammar. Parken användes 

för exercis. Färdigställandet under krigsåren av den militära anläggningen 

på den närbelägna Galterö innebar en viss avlastning för Känsö. 

1942 övertogs Känsö av det nybildade kustartilleriregementet. 

1967 påbörjades en omfattande upprustning av byggnaderna på Känsö. 

Chefshuset, underofficersmässen, parloiren och värdshuset blev klara 1968 

och övriga byggnader 1970. Kommunalt vatten och avlopp installerades i 

mitten av 1970-talet. Förläggningarna byggdes om till modernare 8-mannalogement. 

År 2000 ombildades kustartilleriet till amfibieregemente. Känsö ingår idag i 

Försvarsmaktens sjukvårdscentrum inom Göteborgs garnison. Ansvaret för 

vården av byggnader och mark på Känsö ligger på Fortifikationsverket.

Foton från 1940-talet. Göteborgs Sjöfartsmuseum. 

45

46 


Omkring 1940 ersattes vindbryggorna av trä av de nuvarande betongbryggorna 

som innehåller ingjutna ledningar med värme, vatten m.m. Vid en 

inspektion av byggnadsminnet som utfördes 1950 anmärks på att vindbryggorna 

ersatts av betong vilket ses som ett ”ganska störande ingrepp i 

helhetsbilden”. I en skrivelse till Riksantikvarieämbetet framförs att frågan 

rörande en rekonstruktion av de ursprungliga träbryggorna ”bör tagas under 

övervägande”. 

1952-53 sprängdes ett stort bergrum ut nordväst om karantänsanläggningen. 

Sprängstensmassorna tippades i havet väster om den västra hamnen så att en 

stor plan yta bildades där det tidigare varit en havsvik med bryggor. En viss 

utfyllnad gjordes även vid det östra magasinet, där en mindre plan yta därmed 

tillskapades söder om magasinet. 

Med undantag av betongbryggorna som nämnts ovan har kajer och hamnanläggningar 

inom karantänen idag i stort sett samma utseende som vid anläggandet 

1816. En träbrygga och några flytbryggor har adderats till de äldre 

stenbryggorna. Stenbryggan med karantänsbyggnaderna har breddats på 

några ställen för att underlätta transporter. Den största förändringen utgörs av 

1950-talets utfyllnader i havsvikarna med sprängsten väster och öster om 

karantänen. 

Foto från 1940-talet. På 

det övre fotot ses 

avträdet till höger i 

bilden - en nu försvunnen 

byggnad. 

Göteborgs Sjöfartsmuseum.

Där det tidigare var vindbryggor är idag fasta 

betongbryggor. Foto 2002. 

Förläggningsbyggnad med avloppskulvert under huset. 

Foto 2002. 

Murad stenbrygga med det f.d. magasinet. Foto 

2002. 

Stentrappor som leder över det gamla pestsjukhusets 

kulvert för mottagning av smittade patienter. Foto 

2002. 

47

48 

Byggnader 

Sedan karantänen övergått till militären skedde en del mindre förändringar i 

byggnadsbeståndet. Inga förändringar beröde dock byggnadsfronten mot sjön. 

1940 brann smedjan och brygghuset ner. Vaktkuren på hamnplanen revs på 

1950-talet. 1966 brann den matroskasern som 1839 hade uppförts söder om 

värdshuset. På 1960-talet revs även en del mindre bodar och uthus, bland 

annat ladugården som då inte på länge hade nyttjats för sitt ursprungliga 

ändamål. De gamla karantänsbyggnaderna rustades upp och moderniserades 

med hjälp av arbetskraft från Arbetsmarknadsstyrelsen. Bland annat genomgick 

det östra magasinet en genomgripande ombyggnad i samband med att det 

iordningställdes som marketenteri. 

Idag är de gamla karantänsbyggnaderna exteriört mycket väl bevarade. 

Byggnaderna sydväst om chefshuset såsom Rydells värdshus m.fl. följer den 

gamla dispositionen även om några av byggnaderna är tämligen nyuppförda. 

Det enda som sticker ut från den ursprungliga bebyggelseplanen är den 

sportstugeliknande byggnad som under senare tid uppförts väster om Batteriberget. 

Denna byggnad saknar den övriga bebyggelsens förankring i 

terrängen. 

Foto från 1940-talet. Göteborgs Sjöfartsmuseum.

Vy från söder (2002). 

Vy från väster (2002). 

49

50 

Överst: Parloiren. 

Mitten: källarboden. 

Nederst: Corps de logiet 

vid Batteriberget.

Överst: Lusthuset i 

parken. 

Mitten: Känsö Torn. 

Nederst: F.d. 

tunnbinderiet. 

51

52 

Trädgård och park 

Sedan den siste karantänschefen lämnat Känsö 1922 blev underhållet av både 

trädgård och park eftersatt. Ön avfolkades allt mer och när Domänverket tog 

över 1934 fanns endast tillsynsmannen Georg Carlsson och hans familj kvar. 

När marinförvaltningen övertog Känsö 1935 var parken förvildad och trädgårdarna 

igenvuxna. 

Vid slutet av 1930-talet blev det dock mycket liv och rörelse på ön. Stora 

mängder manskap förlades till ön och därmed fanns det även arbetskraft för 

att genomföra röjningsarbeten i parken. 

Idag består den stora trädgården av en gräsmatta, med enstaka fruktträd som 

utgör en rest av fruktodlingarna på karantänens tid. Man kan ännu få en god 

uppfattning om den gamla trädgårdens utsträckning även om gångvägar, 

staket m.m. är borta. I trädgårdens norra del har en del installationer förlagts i 

marken, vars ventilationsrör m.m. förtar något av trädgårdskaraktären. 

Den trädrad utmed trädgårdens västra långsida som redovisas på bl.a. 1852 

års karta finns alltjämt kvar och flertalet träd, huvudsakligen lindar men även 

några lönnar, torde vara ca 180 år gamla. Lindarna har varit beskurna när de 

var yngre, troligen för att få vinterfoder för husdjuren på ön. En stor poppel 

söder om kommendantshuset kan vara omkring 150 år gammal. 

Den övre trädgården, ”doktorns trädgård”, är helt igenvuxen. Förvildade 

syrénbestånd vittnar om den anläggning som fanns här tidigare. I en del av 

trädgården har installerats brunnar för öns vattenförsörjning. Dessa är inte 

längre i bruk. 

Foto från 1940-tal. Göteborgs Sjöfartsmuseum.

Parken sköts idag genom att sly hålls undan och att vissa delar klipps med 

gräsklippare. De flesta av de exotiska träd som en gång planterades i parken 

har försvunnit. Särskilt omnämns krigsvintrarna, då många träd frös bort. 

Enligt uppgift skall bland annat asklönn (Acer negundo) ha funnits i parken. 

Idag består trädvegetationen i parken till stor del av al och ask med inslag av 

bok, ek, alm, lönn, tysk lönn, hästkastanj och lind. Lind förekommer både 

som vanlig skogslind (Tilia cordata), bohuslind (Tilia platyphyllos), parklind 

(Tilia vulgaris) och den mer sällsynta traslinden (Tilia platyphyllos s. 

laciniata). En stubbe framför lusthuset visar att det stod en lind på den 

grusplan som var här tidigare. 

Överst t.v. Den brandskadade lindallén utmed den gamla trädgården. T.h. gräsmatta 

i parken. 

Nederst t.v. Större delen av karantänsträdgården är numera gräsmatta. T.h. En del 

tekniska installationer har grävts ned i trädgårdens norra del. Foto 2002. 

53

54 

Övriga ön 

Under andra världskriget byggdes några mindre betongbunkrar på Känsö, 

liksom i stora delar av övriga skärgården. På berget vid utsiktstornet 

placerades efterhand en del kommunikationsanläggningar, varav de flesta inte 

längre är i bruk. 

Som tidigare omnämnts utsprängdes på 1950-talet ett bergrum på ön. 

Sprängmassorna tippades i havet nordväst om karantänen där tidigare den 

brygga var belägen där besättningarna på fartyg i karantän kunde komma i 

land och hämta dricksvatten. Utfyllnaderna på 1950-talet utgör den enda 

större påverkan på öns strandkontur som ägt rum sedan karantänen anlades. 

1936, året efter det att marinförvaltningen övertagit Känsö, införs beträdnadsförbud 

för allmänheten på ön för att skydda öns flora. Strax efter förläggs upp 

till 400 man till Känsö, vilket innebär en aldrig tidigare skådad trängsel på ön. 

Detta har dock mindre betydelse för växtligheten jämfört med betydelsen av 

betets och slåtterns upphörande. Fårbetet upphörde 1934 och därmed även 

behovet av att ta vinterfoder på ön. Igenväxningen av betesmarkerna och av 

de smala skrevor där man tidigare slagit gräset började så sakta, men det var 

först på 1950-talet som igenväxningen blev påtaglig. Trots periodiska 

röjningsinsatser på ön är det idag en tät och snårig vegetation på mycket av 

den forna ängs- och betesmarken. Bredäng, belägen vid öns ”midja”, hålls 

öppen som en gräsbevuxen fotbollsplan. Igenväxningen av ön sedan 1950talet 

är den mest storskaliga förändringen som ön genomgått sedan karantänen 

anlades i början av 1800-talet. 

Öns flora har inventerats vid ett flertal tillfällen. Professor Carl Skottsberg 

meddelade 1934 i ett brev till Kungliga Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté 

en del iaktagelser vad gäller Känsös flora. 1966 gjorde kyrkoadjunkt 

John Eriksson en förnyad inventering, varvid han bland annat noterade förändringar 

under de dryga 30 år som passerat sedan Skottsbergs besök. Ytterligare 

30 år senare 1996, publicerade Lill Weibull en liten skrift om Känsös 

flora, där iaktagelserna likaså jämfördes med de tidigare inventeringarna. 

Den intressantaste och mest skyddsvärda växten på ön var enligt Skottsberg 

marrispen (Limonium vulgare) som då förekom sparsamt på ön. 1996 hade 

bestånden ökat dramatiskt och täckte nu ca 100 kvadratmeter. Andra intressanta 

växter som noterades av Skottsberg och som alltjämt finns kvar är 

ormtunga, vild murgröna, strandfloka, kärrtörel och strandkål. Arter som 

tycks ha försvunnit sedan 1930-talet är martorna, glansnäva, vitfryle, sodaört 

och sumparv. Nya arter är exempelvis strandärenpris, stor kustruta, gul och 

vit sötväppling, revormstörel, gråbinka och nattviol.

Känsö 2002. Flygfoto: Amf 4. 

55

56 

Av de planteringar som gjordes över ön i början av 1900-talet har barrträden 

klarat sig bäst från att betas ner av kor och får. Förutom vanlig tall och gran 

kan man hitta vitgran, kanadensisk kustgran, idegran, bergtall och svarttall. 

Av lövträden dominerar björk och asp, men även oxel, rönn, al och ek förekommer. 

Förutom träden i parken och i ”Torndalen” öster om utsiktstornet är 

träden på ön relativt småvuxna på grund av påverkan från vind och salt. 

Stig Magnusson gjorde under senvåren och sommaren 1965 en inventering av 

fågellivet på ön. 31 häckande arter noterades. Trut- och måsfåglar dominerade 

fågelfaunan och minst ett tusental gråtrutar häckade på ön. Den enda 

häckande rovfågel som noterades på ön var hornuggla. Vid Lill Weibulls 

växtinventering 30 år senare kunde hon observera ett häckande berguvpar. 

Delar av det gångvägsnät som anlades under början av 1800-talet har underhållits 

även under den militära tiden. Dessa gångvägar är i god kondition och 

gör det möjligt att bekvämt röra sig över de centrala delarna av ön. 

Kyrkogården har inte nyttjats för begravningsändamål sedan karantänens tid. 

Den sköts genom gräsklippning och utgör en stämningsfull och stillsam plats 

på ön. 

Kanadensisk kustgran (Abies grandis) fördes troligen till 

Känsö på 1800-talet och har sedan spritt sig på ön. Kustgranen 

blir på den amerikanska västkusten ett jätteträd men utvecklas i 

det vindutsatta läget på Känsö till små, kompakta träd. 2002.

Överst: parti av promenadväg anlagd under karantänstiden. 

Under: Nyuppsatt parkbänk utmed promenadvägen. 2002. 

Överst: strandparti på öns östra del. 

Under: Del av parkvegetationen sedd från stranden. Lusthuset 

skymtar t.v. 2002. 

57

58 

Känsö från luften. Foto Amf 4.

Övrst: Vy från Känsö torn mot öster. 

Mitten: Fotbollsplanen. 

Nederst: Banken ut till den lilla holme där den en gång stod ett 

badhus. 

Överst: Känsö Torn. 

Mitten: Karantänsviken och Känsö Torn. 

Underst: Karantänen från sydväst. 

Foton från 2002. 

59

60 

Känsös vegetationshistoria 

Eftersom landskapet på Känsö genomgått en så kraftig förändring under det 

senaste halvseklet på grund av ny trädvegetation, kan det vara intressant att 

översiktligt studera hur växtligheten på ön kan ha sett ut i ett längre tidsperspektiv. 

När inlandsisen drog sig undan från dessa trakter för ca 12 000 år sedan låg 

större delen av den nuvarande skärgården under vatten. Så småningom höjde 

sig Känsö ur havet och för omkring 5 000 år sedan kom öns klippskrevor och 

dalgångar över havsytans nivå. Någon gång vid medeltidens slut blev det 

sund där fotbollsplanen idag är belägen torrlagt, tidigare bestod den nuvarande 

ön av två separata öar. När karantänen anlades i början av 1800-talet stod 

vattennivån ca 30 cm högre än idag. Havsviken innanför karantänsbyggnaderna 

hade således ett större vattendjup när Forsell påbörjade arbetena 1816. 

Den ö som långsamt steg ur havet var givetvis ursprungligen helt kal. I 

dalgångarna kunde dock finnas leravlagringar och i klippskrevorna ackumulerades 

efterhand ett tunt jordtäcke. Man har belägg för att öarna i Bohusläns 

skärgård under förhistorisk tid delvis var täckta av skogsvegetation, huvudsakligen 

björk, tall och ek, men även al, gran, bok och avenbok. För Känsös 

del kan man tänka sig att ön fram emot järnåldern hade en välutvecklad 

skogsvegetation i de två större dalgångarna och lite blandad busk- och krattskog 

på resten av ön. 

Redan på 1200-talet var Bohusläns skärgård tämligen rikt befolkad och man 

tror att många öar blivit skoglösa redan vid denna tid. Direkt efter digerdöden 

i mitten av 1300-talet blev det troligen en viss återväxt av skog i de trakter 

där farsoten gått fram hårdast, men på det hela taget fortsatte avskogningen 

av Bohuslän ända fram till sekelskiftet 1900 då trädplanteringskampanjerna 

tog fart. När karantänen på Känsö anlades i början av 1800-talet var ön 

sannolikt i det närmaste helt trädlös och så hade det troligen sett ut allt sedan 

befolkningstrycket började bli kännbart på 1200-talet. 

Foto från 1940-talet från 

Känsö Torn mot 

karantänsbyggnaderna. 

Jämför samma vy idag 

(2002) till höger.

Jocob Forsell påbörjade redan 1818 omfattande planteringsarbeten på ön. 

Enligt uppgift skall 25 000 träd ha planterats över hela ön fram till 1829. Av 

det stora antalet att döma kan man gissa att en stor del var frösådd. Förutom 

parken och trädgårdarna tycks det som om planteringarna inte givit avsedd 

effekt. I den detaljerade uppmätningen från 1852 noteras på något enstaka 

ställe några ”albuskar” men i övrigt består ön utanför karantänsanläggningen 

av berg, betesbackar, slåtteräng och myr. I början av 1900-talet är ön alltjämt 

huvudsakligen kal, vilket både foton och skriftliga uppgifter ger belägg för. En 

anledning till svårigheten att etablera ny trädvegetation var att man hade 

kreatursbete på större delen av ön. De rester som finns kvar idag av Forsells 

planteringar är lindallén utmed stora trädgården och eventuellt enstaka träd i 

parken. En del planterade barrträd som man finner lite varstans på ön kan 

härstamma från planteringar kring sekelskiftet 1900. Barrträden är mindre 

aptitliga för betesdjuren och kan därmed ha klarat betet bättre än planterade 

lövträd. 

Som tidigare nämnts var det inte förrän betet upphörde 1934 som trädvegetationen 

kunde etablera sig, och det var inte förrän på 1950-talet som igenväxningen 

började bli påtaglig. När beslut togs att fridlysa ön och skydda dess 

flora genom beträdnadsförbud var ön således ännu i huvudsak helt kal. 

Idag täcker en tät vegetation av unga aspar och björkar stora delar av ön. 

Träden är inte så stora, dels eftersom de ännu inte är fullvuxna, och dels på 

grund av havets inverkan. Situationen är likartad på de flesta andra öar i 

Bohusläns skärgård. Liksom på Känsö har övriga öar varit föremål för en 

kraftig trädbeväxning när kreatursbetet successivt upphört under 1900-talets 

andra hälft. 

Troligen har Känsö sedan järnåldern för omkring 1000 år sedan aldrig varit 

lika tätt bevuxen med trädvegetation som ön är idag. 

61

62 

Sammanfattning 

Känsö karantänsanläggning fick sitt nuvarande utseende under åren 1816- 

1818. Endast tunnbindarverkstaden (1800), batteriet (1804) och corps de 

gardet (1805) återstår från tiden dessförinnan. Från utbyggnadsperioden 

1816-1818 återstår alla betydelsefulla byggnader, endast enstaka mindre 

förrådsbodar har försvunnit. Sedan karantänen lades ned 1934 har en del 

mindre, nya byggnader tillkommit, men dessa är inte placerade så att de stör 

den ursprungliga karantänsanläggningen. 

Den största förändringen på ön sedan karantänen anlades i början av 1800talet 

består av den utfyllnad som gjordes på 1950-talet nordväst om karantänsområdet, 

samt den igenväxning av ön som ägt rum sedan 1930-talet. 

Tekniska installationer under mark i karantänsträdgården försvårar en ev. 

framtida rekonstruktion av detta område.

Kænsœ Lazareth, 1832. Ett par fartyg ligger i karantän på redden. Örlogsflaggan är 

hissad på kanonbatteriet. Blyersteckning, Det Kgl Bibliotek, Köpenhamn. 

63

64 

4. Karantänsanläggningar i världen 

När digerdöden härjade i Europa vid mitten av 1300-talet noterade man hur 

sjukdomen spred sig från hamnstäderna och längs vägarna inåt landet. Genom 

att förbjuda kommunikation med områden där pesten härjade försökte man 

hindra spridningen. Fartyg från pestsmittade områden förbjöds att anlöpa 

friska hamnar utan att man försäkrat sig om att inga sjuka fanns ombord. Vid 

inloppet till Venedig, en av Europas viktigaste hamnstäder vid denna tid, tog 

man 1403 ett kloster i anspråk som sjukhus för pestsmittade. På en grannö tog 

man hand om misstänkt smittade som kvarhölls i 40 dagar. Om sjukdomen då 

inte brutit ut ansågs faran vara över. Denna ö utanför Venedig anses vara 

världens första karantänsstation. 

Snart tillkom karantäner i Trieste, Livorno, Genua, Marseille, Toulon och 

Malta. Särskilt karantänstationen i Marseille kom att bli ett föredöme för 

utbyggnaden av karantäner på andra håll i världen. Redan 1627 etablerades 

en karantän på Isles de Frioul utanför staden. Trots karantänen drabbades 

Marseille 1720 av ett våldsamt utbrott av pesten som på några få dagar 

krävde 32 000 liv. Ett nytt karantänssjukhus uppfördes på ön under åren 1822- 

26, d.v.s. strax efter uppförandet av anläggningen på Känsö. Sjukhuset 

förstördes under andra världskriget och står idag som en ruin (Hôpital 

Caroline). Isles de Frioul var militärt område fram till 1970 men är idag öppen 

för allmänheten och ett populärt utflyktsmål. 

När karantänssystemet var som mest utbyggt vid mitten av 1800-talet fanns 

karantänsstationer utanför en stor del av de största hamnstäderna i världen, 

framför allt i Europa, Amerika och Australien. Ett fartyg som kom från ett 

land med smittsamma sjukdomar var före ankomsten till en ny hamn tvungen 

att uppvisa ett sundhetspass som visade att fartyg och besättning tillbringat 

erforderlig tid i karantän. Sundhetspass kunde bara utfärdas av erkända 

karantänsstationer som kunde vara belägna var som helst utmed färdvägen. 

Karantänsstationerna var därmed en förutsättning för att handel och sjöfart 

kunde upprätthållas även under tider med epidemier. 

Lazzaretto Vecchio, 

anlagd 1423 på en ö i 

Venediglagunen, den 

äldsta kända 

karantänstationen. 

Anläggningen är 

delvis i ruiner. Ett 

visst bevarandearbete 

pågår sedan många 

år. Foto 2005.

Den bombskadade 

karantänen på Isle de 

Frioul utanför 

Marseille. 

Foto 2004. 

I Sverige tillkom efterhand karantänsanläggningar på Känsö, på Gotland, 

utanför Karlskrona (Västra Hästholmen), utanför Stockholm (Fejan) och i 

Finland utanför Åbo. 

Innan den första fasta karantänsstationen uppfördes på Känsö 1771 hade 

tillfälliga karantäner ordnats på Käringön och i Kalvsund. Dessa var, liksom 

inledningsvis Känsö, avsedda att betjäna alla svenska hamnar. 

Karantänen på Känsö hade flera syften. Fartyg som var på väg till hamnar på 

den svenska västkusten och hade någon sjuk eller misstänkt sjuk ombord 

måste gå in till Känsö innan någon hamn kunde anlöpas. Fartyget som kom 

från ett land som var smittat var i regel tvungna att ligga för observation även 

om alla ombord tycktes friska. Ett sundhetspass utfärdat i ursprungslandet 

kunde befria fartyget från karantänstvånget. 

Fartyg som var på väg från Sverige till hamnar i främmande länder kunde på 

Känsö erhålla ett sundhetspass som intygade att det inte fanns anledning att 

misstänka smitta. Under de perioder när Göteborg och andra städer härjades 

av kolera, var det av största vikt för sjöfarten att Känsö av omvärlden kunde 

betraktas som kolerafritt område. Därigenom kunde fartyg på väg från 

svenska till utländska hamnar gå in till Känsö och ligga för observation. Om 

inga sjukdomssymtom utvecklades hos besättningen utfärdades ett sundhetspass 

som gav tillträde till de utländska hamnarna. För en exporthamn som 

Göteborg och för landets järn- och trävaruindustrier var det livsviktigt att 

handeln kunde fortgå även i tider då epidemier härjade i Europa. 

65

66 

Karantänstationernas tillstånd idag 

Vid slutet av 1800-talet ökade kunskapen om smittspridning och man kunde 

isolera och behandla patienterna på fastlandet. Karantänsstationerna förlorade 

därmed efterhand sin betydelse. En del karantänsstationer i framför allt 

Amerika och Australien fortsatte dock att upprätthålla sin karantänsfunktion i 

samband med den stora invandringen som ägde rum under denna tid. På 

dessa kontinenter anlades även nya karantäns- eller immigrantstationer under 

mitten och slutet av 1800-talet. 

När kanantänsbehovet upphörde vid slutet av 1800-talet övergavs en del av 

karantänstationerna i Europa helt och lämnades att förfalla. Andra övergick till 

att fylla andra funktioner. En del blev mer reguljära sjukhus för sjöfarare. 

Placeringen på öar utanför större städer gjorde att många karantäner togs 

över av militären eller blev fängelse. Det var mer sällsynt att karantänerna 

övergick till en rent civil verksamhet, men det förekom att byggnaderna 

användes för industriell verksamhet eller byggdes om till bostäder. 

Många av de anläggningar som under 1800-talet hade nyttjats för militära 

ändamål eller som fängelse övergavs under loppet av 1900-talet eftersom 

byggnaderna oftast var omoderna och opraktiska. Av de karantäner som ännu 

under andra världskriget nyttjades av militären blev en stor del förstörda i 

krigets slutskede, framför allt genom flygbombningar. Många karantäner är 

idag ruiner eller förfallna monument över en svunnen epok. Först fram emot 

1970-talet växte det på en del håll fram intresse för att bevara och restaurera 

de gamla karantänstationerna. 

Karantänstationer i Medelhavsområdet.

Bevarade karantänstationer 

(listan är inte fullständig) 

Italien 

Ancona 

Uppförd 1743, nedlagd 1860, därefter ombyggd till militäranläggning, 

sockerraffinaderi och tobaksfabrik. Bombskadad under andra världskriget. 

Restaurering sedan 1978. 

La Spezia 

Uppförd ca 1740, nedlagd ca 1840, därefter fängelse och militäranläggning. 

Välbevarad. 

Livorno 

Uppförd 1779, nedlagd 1860, därefter fängelse och militäranläggning. 

Bombskadad, delvis restaurerad. 

Trieste 

Uppförd 1720, idag delvis riven, delvis museum. Ny anläggning från 1867, 

idag militäranläggning. 

Venedig, Lazzaretto Vecchio 

Uppförd 1423 och verksam intill början av 1900-talet. Därefter efterhand 

lämnad åt sitt öde och ett kraftigt förfall. Idag pågår ett visst 

bevarandearbete. 

Venedig, Lazzaretto Nuovo 

Uppförd ca 1470 och samverkade då med Lazzaretto Vecchio. Nedlagd ca 

1860. Idag en ruin där vissa arkeologiska utgrävningar pågår. 

Venedig, Poveglia 

Uppförd 1782, nedlagd i början av 1900-talet, en stor anläggning som delvis är 

förhållandevis välbevarad. En långsam restaurering pågår sedan flera år. 

Kroatien 

Dubrovnik 

Utmed Adriatiska havets nordöstra kust fanns ett flertal karantänsstationer 

varav endast karantänen i Dubrovnik med rötter i 1600-talet ännu är relativt 

välbevarad. 

Malta 

Valetta 

Malta erhöll sin första karantänstation redan vid mitten av 1600-talet. 

Karantänen i Valetta är från 1840-talet och relativt välbevarad. 

Spanien 

Mahon 

Spanien samlade all karantänsverksamhet för den spanska medelhavstrafiken 

till karantänen i Mahon på ön Menorca, uppförd 1817, nedlagd 1930, idag 

ombyggd till hotell. 

67

68 

Frankrike 

Isle de Frioul 

Utmed den franska medelhavskusten fanns minst tre karantänstationer, varav 

karantänen utanför Marseille är bäst bevarad, trots bombningar under andra 

världskriget. Karantänen uppfördes 1827 och var verksam till 1941. Viss 

restaurering pågår. 

USA 

Ayala Cove Quarantine Station är belägen i Angel Island State Park, Kalifornien. 

Denna karantän uppfördes 1892 men idag återstår endast enstaka 

byggnader varav en inrymmer ett litet karantänsmuseum. 

Något av en motsvarighet till North Head Quarantine Station i Australien var 

Ellis Island i inloppet till New York. Ellis Island var en mottagningsstation för 

immigranter och upp till 10 000 personer skulle kunna handläggas dagligen. Av 

dessa kom en liten del att kvarhållas för observation under karantänslika 

förhållanden. Ellis Island är idag ett mycket välbesökt turistmål i New York 

och nås med turbåtar från Manhattan. 

Ayala Cove Quarantine 

Station, vykort från 1918. 

Karantänen på Isle de 

Frioul utanför Marseille, 

2004. Mitt i bilden ses 

resten av kapellet.

Australien 

North Head Quarantine Station i inloppet till Sidney, Australien, tycks vara den 

största och mest välbesökta historiska karantänsanläggningen i världen. 

Karantänsanstalten ingår i Sidney Harbour National Park och användes som 

karantän för ca 13 000 immigranter under åren 1828-1984. Byggnaderna på 

North Head började uppföras 1830 och anläggningen har därefter kontinuerligt 

tillförts ny bebyggelse. Idag finns ca 70 byggnader inom området varav 19 

är tillgängliga för allmänheten. Karantänen används för konferenser och 

guidade visningar. På grund av de höga driftskostnaderna för anläggningen 

pågår diskussioner om att överlåta delar av anläggningen till privata intressen 

för att utveckla besöksversamheten med hotell, konferenscenter, museum, 

restauranger m.m. North Head Quarantine Station är betydligt större än 

Känsö, men den ursprungliga anläggningen har inte alls bevarats på samma 

sätt som på Känsö. Verksamheten på Känsö har även varit av annorlunda 

karaktär än på North Head, genom att North Head var en utpräglad immigrantstation. 

I Australien finns även några mindre karantänstationer bevarade. Victoria 

Quarantine Station i södra Australien uppfördes 1852 och kan idag besökas 

som museum. I North Queensland finns Historic Quarantine Museum i 

Townsville City (Cape Pallarenda). En karantän uppfördes 1873 på Peel 

Island som ingår i Bay Islands, Australien. Av denna tycks dock knappast 

något återstå. 

North Head Quarantine 

Station, Sidney. 

69

70 

Sverige 

Fejan 

På ön Fejan i Stockholms skärgård finns ännu byggnader kvar av den 

karantänsanläggning som var belägen här. Byggnaderna är dock inte så 

välbevarade och så väl samlade som på Känsö. Ny bebyggelse och nya 

verksamheter har förändrat miljön på Fejan betydligt. 

“Kongo” på Fejan, byggd 1892 för att flyttas till Afrika som missionsstation men i 

stället uppmonterad på Fejan som karantänsstation. Idag konferenslokal. Foto: 

Ingela Andersson. 

Känsö 

Karantänen på Känsö stod helt färdig 1819 och nyttjades som karantän i drygt 

hundra år. Sedan 1935 har ön nyttjats som militäranläggning. Karantänsbyggnaderna 

är exteriört bevarade så som de såg ut under karantänstiden och 

några genomgripande förändringar i övrigt av karantänsmiljön har inte ägt 

rum. 

Känsö från öster. Foto Amf 4.

6. Värdebeskrivning 

Bebyggelsen på Stora Känsö domineras helt av de byggnader som uppfördes 

här under åren 1816-19. Alla de betydelsefulla byggnader som uppfördes 

under denna tid finns kvar, endast enstaka mindre förrådsbyggnader har 

försvunnit. Sedan 1820 fram till vår tid har en del mindre byggnader tillkommit, 

men inga som påverkar byggnadsfronten ut mot vattnet. 

Det som gör bebyggelsen på Känsö unik är dock inte den samlade och 

välbevarde bebyggelsen i sig, utan den långvariga uppgiften som karantänsanstalt. 

Uppgiften som karantänsanläggningen har präglat både de enskilda 

byggnadernas utformning (t.ex.parloiren och pestlasarettet), situationsplanen 

(t.ex. de vattenomflutna byggnaderna och vindbryggorna) och dispositionen av 

anläggningen i stort (t.ex. isoleringen från övrig bebyggelse och läget vid en 

väderskyddad farled). 

Värdet av Känsö i en internationell jämförelse 

Anläggningen på Känsö ingick i det internationella nätverk av karantänsstationer 

som skapades på 1700- och 1800-talen för att skydda befolkningarna 

från smitta som fördes in sjövägen. Det finns ingen samlad information om 

bevarade karantäner runt om i världen och det är därför svårt att med 

säkerhet uttala sig om Känsös ställning i en internationell jämförelse. Det är 

dock svårt att hitta en karantänsanläggning som är lika välbevarad som 

anläggningen på Känsö. Karantänerna i Medelhavsområdet uppfördes som 

regel tidigare än anläggningen på Känsö, men är i allmänhet starkt förändrade 

eller förfallna. Karantänstationerna i Australien och USA var av något annan 

karaktär genom deras fokus på immigranter. De uppfördes senare än 

anläggningen på Känsö och är inte lika välbevarade. Den stora karantänstationen 

på North Head i Australien innehåller en stor mängd byggnader från 

1800-talet, men anläggningen i sin helhet har undergått stora förändringar 

under 1900-talet. Känsö kan således vara en av världens bäst bevarade 

historiska karantänsanläggningar. 

71

72 

Dokumentvärde och upplevelsevärde 

Riksantikvarieämbetets system för kulturhistorisk värdering beskriver olika 

värdekriterier sorterade under huvudgrupperna dokumentvärde och 

upplevelsevärde. Här görs ett försök att beskriva Känsö utifrån denna mall 

samt att gradera värdekriterierna med + i en skala från 1-5. 

Dokumentvärde (historiska egenskaper) 

Byggnadshistoriskt värde ++++ 

Anläggningen utgör en sällsynt välbevarad helhet och byggnaderna är 

exteriört väl bevarade. 

Byggnadsteknikhistoriskt värde ++ 

Ingen påtagligt ny eller epokgörande byggnadsteknik. 

Arkitekturhistoriskt värde +++ 

Huvudbyggnaden i herrgårdsstil, magasinen och parloiren har ett 

arkitekturhistoriskt värde. 

Samhällshistoriskt värde +++++ 

Stort samhällshistoriskt värde eftersom anläggningen avspeglar samhällets 

sårbarhet för epidemier innan vaccinen upptäcktes. 

Socialhistoriskt värde +++++ 

Anläggningen gör det möjligt att föreställa sig livet på karantänen, både för 

karantänens anställda och för de sjöfolk som var satta i karantän. Mycket 

stort medicinhistoriskt värde. 

Personhistoriskt värde ++ 

Bröderna John och Nils Ericssons far Olof Ericsson liksom skalden Viktor 

Rydberg verkade på ön, i övrigt har anläggningen begränsat personhistoriskt 

värde. 

Teknikhistoriskt värde ++++ 

Parloiren och dess reningssystem liksom pestlasarettet med bårhissar, 

vattentoaletter, vindbryggor m.m. har stort teknikhistoriskt intresse. Stort 

“hygienhistoriskt” intresse. 

Upplevelsevärde 

Aritektoniskt värde +++++ 

En tydlig och lätt uppfattbar generalplan ger en stark upplevelse. Den strama 

raden av byggnader alldeles vid vattnet signalerar på långt håll en 

arkitektonisk ambition. 

Konstnärligt värde +++ 

Såväl kompositionen i stort som de enskilda byggnaderna kan ge en 

konstnärlig upplevelse.

Patina ++ 

Byggnaderna saknar till stor del patina p.g.a. invändiga ombyggnader och 

kontinuerligt underhåll av exteriören. Kajerna, den gamla parken m.m. ger 

dock anläggningen i stort en viss patina. 

Miljöskapande värde, identitetsvärde, kontinuitetsvärde, traditionsvärde +++ 

Anläggningen har alla dessa värden i viss utsträckning, i högre grad miljöskapande 

värde och i något mindre grad de övriga värdena. 

Symbolvärde ++++ 

Anläggningen har stort symbolvärde genom att den symboliserar det hot som 

epidemier utgjorde förr och den verklighet i form av långa karantänsvistelser 

som sjöfarare levde i. 

Förstärkande motiv 

Autenticitet, äkthet ++++ 

Anläggningen har exteriört stor autenticitet och äkthet. 

Pedagogiskt värde ++++ 

Anläggningen har stort pedagogiskt värde genom att den är mycket lättolkad. 

Sällsynthet - representativitet +++++ 

Anläggningen är både sällsynt och representativ. Den tillhör en kategori av 

anläggningar som för hundra år sedan var spridda över hela världen, men idag 

är mycket sällsynta. Känsö är troligen en av de bäst bevarade karantänerna i 

sitt slag i världen. Parloiren, en byggnadstyp som fanns på många karantäner 

världen över, är troligen helt unik idag. 

Till dessa värden kan läggas värdet av att ön bevarats i stort sett obebyggd 

utanför det gamla karantänsområdet, att flora och fauna kunnat utvecklas 

ostört och att Känsö och dess omgivningar utgör en vacker och omtyckt 

skärgårdsmiljö. 

Sammanfattande värdering 

Känsös främsta kulturhistoriska betydelse ligger i dess socialhistoriska, 

medicinhistoriska, sjöfartshistoriska och arkitektoniska värden samt dess 

symbolvärde. Anläggningen ger en påtaglig bild av hur samhället var tvunget 

att skydda sig mot smittsamma sjukdomar innan vaccinets och bakteriologins 

genombrott omkring år 1900. Dessa värden förstärks av att anläggningen 

utstrålar en stark autenticitet och äkthet och att den är representativ för en 

stor mängd liknande anläggningar runt om i värden. Av de återstående karantänstationerna 

i världen tillhör Känsö troligen en av de mest välbevarade. 

En mer detaljerad värdering av de olika byggnaderna och markanläggningarna 

lämnas i följande kapitel. Där beskrivs även de värden som särskilt måste 

värnas vid vården av området. 

73

74 

7. Mål för vården av byggnader och mark 

Stora Känsö i sin helhet 

Ur kulturmiljösynpunkt är det angeläget att i möjligaste mån kunna visa upp 

både byggnader, trädgårdsanläggningar och naturmark så som de kunde ha 

tett sig under karantänstiden, d.v.s. under perioden 1818-1924. Inga förändringar 

bör därför genomföras som försvårar en återgång till förhållandena 

under 1800-talet. Samtidigt är det väsentligt att Försvarsmaktens verksamhet 

kan fortgå på ön. Ett nyttjande av anläggningen underlättar möjligheten att 

skydda och underhålla byggnader och mark. Nyttjandet av ön och de anpassningar 

som detta kan medföra ska ta hänsyn till anläggningens kulturhistoriska 

värden och får inte stå i strid med byggnadsminnets skyddsföreskrifter. 

Byggnaderna 

Byggnadernas exteriör bör i möjligaste mån ges ett utseende som överensstämmer 

med utseendet under 1800-talet. Invändigt kan förändringar accepteras 

så länge irreversibla ingrepp undviks och åtgärderna inte kommer i konflikt 

med byggnadsminnets skyddsbestämmelser. 

Mark och vegetation 

Mark och vegetation bör i möjligaste mån skötas på samma sätt som under 

karantänstiden. 1852 års karta utgör en vägledning om hur anläggningen såg 

ut under denna tid. Karantänsträdgården, Övre trädgården och parken bör på 

sikt i stora drag ges det utseende dessa anläggningar hade på 1850-talet. Ön i 

övrigt bör röjas från igenväxningsvegetation och hållas öppen med betesdjur.

8. Byggnader och mark 

Byggnaderna 

75

76 

Samråd och tillstånd vid förändringar av byggnaderna 

Eftersom alla byggnader på Känsö ingår i det skyddsområde för 

byggnadsminnet som fastställts i regeringsbeslutet från 1995 skall alltid 

samråd med Riksantikvarieämbetet äga rum innan förändringar görs i 

byggnadernas exteriör. 

För de byggnader som är utpekade som byggnadsminnen skall dessutom 

tillstånd inhämtas från Riksantikvarieämbetet för alla förändringar av 

byggnadernas exteriör, bärande stommar och ursprunglig rumsindelning. 

För kanslihuset (byggnad 1) och parloiren (byggnad 13) skall tillstånd från 

Riksantikvarieämbetet även inhämtas för alla förändringar i äldre fast 

inredning.

Byggnad nr 1, Kanslihuset 

Byggnaden har tidigare gått under benämningen boningshus, corps de logis, 

kommendantshus och chefshus. 

Byggnaden är statligt byggnadsminne. Byggnaden får inte förändras till sitt 

yttre och bärande stommar och ursprunglig rumsindelning får inte förändras. 

Ingrepp får heller inte göras i byggnadens fasta inredning. 

Kanslihuset från sjösidan. Foto 2004. 

BYGGNADSHISTORIK 

Byggnaden uppfördes 1818 som bostad för karantänchefen, läkaren, 

befälhavaren för soldaterna, skrivaren och sex karantänsdrängar. 

Övervåningen disponerades av karantänschefen i tre rum och kök medan 

kassören disponerade två rum. I undervåningen disponerade kirurgen tre rum 

och kök. Där fanns även ett vaktrum och ett rum kallat ”laboratoriet” samt 

från början två kasernrum. Det ena kasernrummet ombyggdes till kök för 

kassören och det andra blev bostad för underofficeren. Denne flyttade senare 

till det bostadshus som byggdes av kronan 1771 för den första 

karantänsstationen. Detta hus revs 1839. 

Den lediga bostaden efter underofficeren blev kassörens kontor men från 

1848 ville man ha både en karantänsläkare och en kirurg permanent boende 

på Känsö. Kassören flyttade då till värdshuset och läkaren övertog kassörens 

bostad. 

77

78 

Botten - och övervåningen fram till tidigt 1970 - tal. 

Sedan karantänen lagts ned och militären tagit över användes huset fram till 

tidigt 1970-tal som chefshus med officersmäss, expedition och vaktlokal. 

Byggnaden används i dag som befälsförläggning med samvarorum för hela 

anläggningen. 

BYGGNADSBESKRIVNING 

Helhet 

Kanslihuset är en klassicistisk byggnad av tegel i två våningar samt en 

vindsvåning. Byggnaden mäter 12,15 x 20,40 m i plan och har fasader med 

symmetrisk placerade fönster och dörrar. Taklistens höjd över markplan är 8 

meter och taknockens höjd är 11 meter över markplan. Taket är ett sadeltak 

med en fronton mot entrésidan. 

Byggnadens plan hade från början en stram uppdelning. Bottenvåningen 

delades av två gångar som utgick från de centralt placerade entrédörrarna 

mot nordöst och sydväst samt en mittgång genom huset från gavel till gavel. 

Dessa gångar korsades i husets mitt. Varje hörn var sedan uppdelat i två rum 

utom det västra, där trappan till övervåningen samt ett rum fanns. 

Övervåningen var uppdelad på samma sätt. 

I dag är husets plan ändrad i flera hänseenden. Köket i bottenvåningen är på 

1970-talet ersatt med toaletter, dusch och apparatrum. På övervåningen har 

inga större ändringar gjorts. Kök och toalett förnyades senast under 1970talet. 

Alla invändiga dörrar nytillverkades 1978 till ett utseende likt det tidigare. 

En utvändig spiraltrappa har monterats utanför hörnrummet mot väst. 

Huset värmdes med kakelugnar. Sex runda hörnmodeller fanns i 

bottenvåningen och fyra runda hörnmodeller samt två halvrunda på 

övervåningen. Ett kök med spis i varje våning gav också sitt bidrag till 

uppvärmningen.

Plan av bottenvåningen. Fortifikationsenheten 1987 

Från början var huset rappat med hydrauliskt kalkbruk och avfärgat i en vit 

kulör. Rappningen stod inte emot fukten utan fick ofta förnyas. Fukten 

trängde igenom väggarna så att gipsen i rumstaken rasade ner. År 1842 hade 

man fått nog av rappningen och i stället kläddes huset utvändigt med bräder 

på de mest utsatta sidorna. År 1848 fick övriga ytterväggar sitt skyddande 

brädlager. Avståndet mellan tegelvägg och bräder är i dag ca 5 cm. Vid den 

senaste stora renoveringen 1978 ersattes fasadpanelen helt. Utvändiga dörrar 

nytillverkades och gavs samma utseende som de tidigare. 

Kulörer 

Efter att huset utvändigt klätts med lockpanel vitmålades det på 

skärgårdsmanér på de sidor som syntes från sjön och rödmålades på de sidor 

som vänder sig mot land. I dag är huset mot nordost, sydost och nordväst 

målat med vit oljefärg. Fasaden mot sydväst in mot land är målad med ljusröd 

slamfärg. Dörrar och fönster är målade i grönt på alla fasader. Skorstenarna 

är klädda med svartmålad järnplåt. Granitsockeln var tidigare putsad och 

avfärgad i grå kulör. 

Vy från söder. Foto 

2002. 

79

80 

Stomme 

Bottenvåningens ytterväggar står på en sockel av granitsten och är murade i 

massiv förbandsmurning, 2 1/2- stensvägg i rött tegel. Sockeln har tidigare 

varit putsad och avfärgad i en grå kulör. 

Övervåningens ytterväggar är murade i massiv förbandsmurning, 2- stensvägg 

i rött tegel. Mellanväggarna i botten- och övervåningarna är murade i massiv 

förbandsmurning, 1-stensvägg. Vindsvåningens takstol är uppbyggd som en 

svensk takstol, med tassar och stödben på dubbla remstycken. Högbenen är 

förbundna med hanbjälkar. Antalet takstolar är åtta. 

Tak 

Sadeltaket är klätt med rött tvåkupigt taktegel och rött nocktegel. Taket var 

även från början klätt med rött taktegel. Två symmetriskt placerade 

tegelskorstenar på nocken är klädda med målad järnplåt. En takbrygga 

förbinder de två skorstenarna. Takrännor, omvikningskupor samt stuprör är i 

färgbelagd plåt. 

Takfoten, gavlarnas och frontonens ytterkanter mot takfall är klädda med 

brädor som målats med oljefärg. Vattbrädor är i lackad plåt. 

Fasader 

Fasaderna är klädda med stående profilerad locklistpanel. I bjälklagshöjd 

mellan fasadens två våningsplan är panelen liggande och avslutas på ovansida 

med en vattbräda och plåtavtäckning utan profilerad kant. 

Mot sockeln avslutas fasaden med en fotbräda. Fotbrädan var tidigare med 

profilerad kant men har på alla fasader utom på ett mindre avsnitt mot 

nordväst utbytts mot en fotbräda utan profilerad kant. 

Frontonens gavelfält och ram har målats med oljefärg. De tre kronorna i fältet 

har målats med oljefärg i guldockra på koboltblå botten med guldockra kant.

Fönster och dörr mot nordost, huvudentrén 

Huvudentrén mot sjösidan. Foto 2002. 

Mitt på fasaden är en pardörr, tillverkad 1978, med tre speglar i varje 

dörrblad. Gångjärnen är samtida med dörrens tillverkningsår. Dörrvreden är i 

mässing enligt en typ som var vanlig på ytterdörrar under 1700- och tidigt 

1800-tal och är troligen återanvända från den ursprungliga dörren. Dörren har 

överljus från ett enluftfönster med överhängd spröjsad båge och fyra rutor. 

Över dörren är en vattbräda med plåtavtäckning. 

Trappan har tre steg varav det nedre steget är helt i granit medan de övriga är 

i sliten grå kalksten på murad sockel. 

Det finns åtta fönster i fasadens bottenvåning, fyra på varje sida om 

entrédörren. Övervåningen har nio fönster. Fönstren är fyrluftsfönster med 

korspost och med två större sidohängda bågar nederst med två rutor. Överst 

är två mindre sidohängda bågar med en ruta. Alla fönster avslutas överst med 

ett droppbleck och nederst med ett fönsterbleck i färgbelagd plåt. 

81

82 

Fönster och dörr mot sydost 

I mitten är en enkeldörr med liggande spontad panel i dörrspegeln. 

Gångjärnen är monterade 1978. Dörrvreden i mässing är av samma typ som 

på pardörren mot nordost. Dörren har överljus från enluftsfönster med 

överhängd spröjsad båge och tre rutor. Över dörren är ett nyare väggur 

monterat. På väggen nordost om dörren finns en väggfast nyare 

belysningsarmatur. 

Övervåningen har tre fönster av samma typ som nordostfasadens övervåning. 

Vindsvåningen har ett fönster i gaveltrekanten. Fönstret är ett tvålufts 

lunettfönster med mittpost och två spröjsade bågar med två rutor i varje båge. 

Alla fönster avslutas överst med ett droppbleck och nederst med ett 

fönsterbleck i färgbelagd plåt. 

Fönster och dörr mot sydväst 

Entré från sydväst. 

Foto 2006. 

Kanslihuset 

från sydost. 

Foto 2006. 

Mitt på fasaden är en pardörr av samma typ som på nordostfasaden. Trappan 

är i tre plan i sliten grå kalksten på murad sockel. På väggen över dörren finns 

en väggfast nyare belysningsarmatur. 

Det är åtta fönster i fasadens bottenvåning, fyra på varje sida om pardörren. 

Fönstren är tvåluftsfönster med mittpost och med två spröjsade bågar med tre 

rutor. Det norra fönstret är öppningsbart ut till ett vilplan med räcke och en 

spiraltrappa med trappsteg i gallerdurk, allt i målat järn. Trappan står på ett 

betongfundament. 

Övervåningen har nio fönster av samma typ som bottenvåningens men något 

högre varav ett s.k. blindfönster i mitten. Alla fönster avslutas överst med ett 

droppbleck och nederst med ett fönsterbleck i färgbelagd plåt.

Fönster mot nordväst 

Kanslihuset från nordväst. Foto 2006. 

Övervåningen har tre fönster mot norr av samma typ som övervåningens 

fönster åt nordost. Två av fönstren är blindfönster. I gaveltrekanten är ett 

lunettfönster med två bågar och två luft i varje båge. 

SÄRSKILDA VÄRDEN 

Kanslihuset har följande särskilt värdefulla byggnadsdelar och detaljer. 

• Exteriören med träfasaderna, den karakteristiska färgsättningen, 

sadeltaket med rött tvåkupigt taktegel och rött nocktegel, de 

symetriskt placerade tegelskorstenarna, frontonen med kronmotivet 

samt den profilerade taklisten. 

• Sockeln av granit och trapporna av kalksten och granit. 

• Fönster, blindfönster och fönstersmygar. 

• Dörrarna med beslag, lås m.m. 

• Kakelugnarna, den murade sockeln för järnspisen med dess spiskåpa 

och stuckaturerna. 

• Trägolven, snickerierna i form av golvlister och dörrar med foder, 

karm, tröskel, beslag, lås och glasade överstycken m.m. 

83

84 

Byggnad nr 2, kasern 

Byggnaden har tidigare gått under benämningen Magazin eller Magasin I och 

är statligt byggnadsminne. Byggnaden får inte förändras till sitt yttre och 

bärande stommar och ursprunglig rumsindelning får inte förändras. 

Värnpliktsförläggningen sedd från väst. Foto 2002. 


Magasin I byggdes 1817 i två våningar och var avsett för att rena varor. Båda 

våningarna var inredda med stora lavar av spjälor. Under lavarna i nedre 

våningen stod rökningsapparater. Smittoförande varor fraktades dit i pråmar 

eller båtar, togs in i magasinet, förpackningarna öppnades och varorna breddes 

ut på lavarna. Varorna genomröktes väl för att sedan förpackas igen. 

På övervåningen fanns många fönster och luckor, här bredde man ut varor 

som inte tålde rökning. De renades i stället genom att vädras. Golvet hade 

luckor för luftväxlingens skull. De vanligaste varorna man vädrade var bomull 

och hudar. 

Mot slutet av 1800-talet insåg man att varorna i sig inte kunde vara smittbärande 

och magasin I byggdes då om till sjukhus, se ritningarna till höger. I 

dag används byggnaden som värnpliktsförläggning.

Bottenvåning. Inredning av magasin I till logement, Axel Kumlien1895. 

Plan av bottenvåningen. Förändring av magasin I, Axel Kumlien 1901. 

Plan av övervåningen. Förändring av magasin I, Axel Kumlien 1901. 

85

86 


Helhet 

Byggnaden är uppförd av tegel i två våningar och mäter ca 40 x 16,5 m. Den 

är den första av de karantänsbyggnader som byggdes på rad ute i vattnet. De 

uppfördes på var sin liten konstgjord ö med vindbryggor emellan. 

Utformning av takfot och grundmur tyder på att huset från början var rappat 

med hydrauliskt kalkbruk. Liksom Kanslihuset kläddes fasaderna under 1800talet 

utvändigt med brädor. Vid den senaste stora renoveringen 1978 ersattes 

fasadpanelen helt. 

Planutformningen bestod från början av två helt öppna rum med enbart fyra 

längsgående pelarrader med rökapparater på undervåningen och på övervåningen 

många takkupor med öppningsbara luckor i mansardtakets nedre 

takfall. 

Plan av bottenvåninngen 1987. 

Omkring 1900 ändrades inredningen och byggnaden blev sjukhus. Bottenvåningen 

delades upp i fyra lika stora delar. Varje del bestod av en förstuga, en 

vaktstuga med ett litet kök och en sjuksal med plats för 18-20 sängar. Övervåningen 

delades i två stora öppna rum. Till övervåningen kom man via två 

utvändiga trappor placerade på var sin gavel. 

År 1971 gjordes omfattande ombyggnader av logementet. Både botten- och 

övervåning fick en längsgående korridor i husets mitt. Våningsplanen förbands 

med två invändiga trappor. Långsidorna på båda våningarna delades in i 

mindre logement på ca 25 m2 samt dagrum, tvättrum, putsrum och toaletter 

mm.

Bottenvåningens 

korrridor och 

logement. Foto 2002. 

Kulörer 

Huset var från början rappat med hydrauliskt kaklbruk och avfärgat i en vit 

kulör. När husets fasader sedan kläddes med bräder rödmålades dessa. I dag 

är fasaderna rödmålade med ljus falurödfärg. 

Vindskivor, vattbrädor och nockplåt är täckta med svartmålad järnplåt. Ståndrännor, 

trattformade kupor och stuprör är i svartmålad järnplåt. Taklist, dörrar 

och fönster med smygar är vitmålade. Dropp- och fönsterbleck är i vitmålad 

järnplåt. Skorstenarna är klädda med svartmålad järnplåt. Sockeln har tjärats 

svart. 

87

88 

Stomme 

Bottenvåningens ytterväggar står på en putsad och tjärad sockel av granit och 

är murad i massiv förbandsmurning med 2 1/2- stensvägg i rött tegel. 

Övervåningens ytterväggar är likaså murade med 2 1/2 stensvägg i rött tegel.i 

massiv förbandsmurning. 

Bottenvåningen har från början haft en öppen plan där fyra rader stolpar har 

burit upp längsgående bärlinor som burit bjälklaget i hela byggnadens längd. 

I dag ingår bottenvåningens två mittersta rader i väggkonstruktion mellan 

korridor och logement, tvättrum mm, medan två yttre pelarrader delvis ingår i 

väggkonstruktionen, delvis är fristående. 

På övervåningen har två pelarrader burit upp längsgående bärlinor som burit 

upp takstolarna i hela byggnadens längd. I dag ingår övervåningens pelarrad i 

väggkonstruktion mellan korridor och logement, tvättrum mm. 

Tak 

Mansardtaket med valmad spets är klätt med rött enkupigt taktegel och svart 

nockplåt. Tre ventiler är placerade symmetriskt på rad på sydvästra övre 

takfallet intill nock. Ventilhuvarna är klädda med svart plåt. Ståndrännor, 

trattformade kupor samt stuprör är i svart plåt. 

Takfot och gavlarnas ytterkanter mot takfallet är klädda med brädor som på 

långsidorna mot nordost och sydväst målats med oljefärg. Vid gavlarnas 

ytterkanter mot takfall har taklisterna målats med oljefärg. Vindskivor och 

vattbrädor är avtäckta med färgbelagd plåt. 

Fasader 

Fasaderna är klädda med stående lockpanel med bred läkt. 

Värnpliktsförläggingen, fasad mot nordost. Foto 2006.

Fönster och dörr mot nordost, entrésida 

Två pardörrar med stående spontad panel är placerade i andra fönsterfacket 

räknat från gavlarna. Vänster dörrblad har full bredd medan höger är reglat 

och 300 mm brett. Alla gångjärn och beslag är från 1970-talet. 

Dörren har överljus från ett tvåluftsfönster med mittpost och två sidohängda 

bågar med en ruta. Vid varje dörr är ett gjutet trapplan med infälld galvat 

skrapgaller. 

I fasadens bottenvåning är sju fönster, fem mellan de två dörrarna och ett 

mellan dörrar och gavlar. Fönstren är enkla korspostfönster med fyra lufter 

med två större sidohängda bågar med en ruta nederst och två mindre 

sidohängda bågar med en ruta överst. Alla fönster avslutas överst med ett 

droppbleck och nederst med ett fönsterbleck i målad plåt. Över ytterdörrarna 

finns väggfasta nyare belysningsarmaturer. 

Övervåningen har i mansardtakets nedre takfall nio takkupor som är 

plåtinklädda med färgbelagd plåt. I takkuporna finns tvåluftsfönster med 

mittpost och två spröjsade bågar med två rutor. 

Fönster mot sydost 

Värnpliktsförläggningen, fasad mot sydost. Foto 2002. 

Det finns tre fönster i fasadens bottenvåning. Fönstren är tvåluftsfönster med 

mittpost och två spröjsade bågar med två rutor. Övervåningen har tre fönster 

av samma typ som bottenvåningen. Alla fönster avslutas nertill med ett 

fönsterbleck i målad järnplåt. Överst finns droppbleck i målad järnplåt. 

89

90 

Fönster mot sydväst 

Värnpliktsförläggning, fasad mot sydväst. Foto 2006. 

Det finns nio fönster i fasadens bottenvåning av samma typ som fönstren mot 

sydost. Övervåningen har i mansardtakets nedre takfall nio takkupor av 

samma typ och med samma fönster som i takfallet mot nordost. 


Värnpliktsförläggning, fasad mot nordväst. Foto 2006. 

Det finns fyra fönster i fasadens bottenvåning. Fönstren är av samma typ som 

på motstående gavel. Det finns dessutom ett spröjsat fönster enluftfönster 

med två rutor. Övervåningen har tre fönster av samma typ som på 

bottenvåningen. Alla fönster avslutas nertill med ett fönsterbleck i målad 

järnplåt. Överst finns ett droppbleck i målad järnplåt.


Värnpliktsförläggningen har följande särskilt värdefulla inslag: 

• Exteriören med träfasaderna, det brutna mansardtaket med valmad 

spets, det enkupiga röda takteglet, de symetriskt placerade ventilerna, 

takkuporna och de profilerade taklisterna. 

• Fönster och fönstersmygar. 

• Dörrar med dörrfoder. 

• Planlösningen med pelarrader. 

91

92 


Byggnaden har tidigare gått under benämningen Pest Lazarett, Quarantaines 

Lazarett, pestsjukhus och kasern II. Byggnaden är statligt byggnadsminne och 

får inte förändras till sitt yttre. Bärande stommar och ursprunglig rumsindelning 

får inte förändras. 

Valvet under f.d. pestsjukhuset. Foto 2002. 


Pestsjukhuset byggdes 1817 i två våningar. I detta hus framkommer tydligt 

dåtidens uppfattning om smittskydd och om behandling av smittade patienter. 

När en sjuk eller smittad person togs emot drog man upp vindbryggorna i 

nordväst och sydöst och isolerade huset fullständigt. Sjukvårdspersonalen fick 

stanna i byggnaden med den sjuke. I undervåningen fanns rum för läkare och 

betjäning, badrum, kök m.m. I övervåningen fanns åtta sjukrum. 

Lasarettets förbindelse med yttervärlden ordnades i ett låst rum på nordvästra 

gaveln av observationssjukhuset. Endast läkaren på lasarettet och 

karantänsmästaren hade nyckel till detta rum. Där avlämnades varje dag vad 

sjukhuset behövde. Läkaren lämnade sedan sina rapporter och rekvisitioner i 

rummet. Dessa rökades och renades på samma sätt som skeppsdokument, 

innan karantänsmästaren hämtade dem. 

Sjukhuset hade inte någon angöringsbrygga. I stället fanns ett valv under 

huset , dit båten med den sjuke roddes. Den sjuke hissades sedan upp i en koj 

genom en lucka i golvet. 

När man skulle sköta en smittad fick patienten aldrig vidröras. Vid pest gällde 

kontagieläran i sin mest bokstavliga form, smitta överfördes vid beröring. 

Även patientens gång- och sängkläder var farliga. Den sjuke i sin koj skulle 

genast sänkas ner i ett badkar och sedan kläs av med hjälp av krokar och 

skärande instrument på långa skaft. Sjukvaktarna skyddade sig genom att gå 

klädda i vaxdukskläder och genom att tvätta den sjuke med ättika.

Plan av botten- och övervåning. Axel Kumlien 1901. 

93

94 

Ett sjukrum rymde högst fyra sängar. Detta för att sjuka i olika stadier skulle 

kunna isoleras från varandra. Man ansåg att en sjuk var omgiven av en farlig 

atmosfär, genom hans utdunstningar hade luften blivit sjukdomsalstrande. Om 

han låg och andades in denna luft så blev inte bara han själv sämre utan hans 

sjukdom blev även mer smittsam. Låg han i stället ständigt i frisk luft så blev 

han fortare frisk och hans sjukdom mindre smittfarlig. Därför inte bara rökte 

man i sjukrummet, utan patienten flyttades ofta till ett nytt, nyrökat och 

nyvädrat rum. 

Av denna anledning inreddes flera mindre rum och inte stora sjuksalar. Man 

sörjde noga för ventilation. Varje rum hade fönsterventil. Vidare löpte från en 

ytterventil ett grovt rör i sjukrummets golv fram till kakelugnen, böjde av och 

gick inne i kakelugnen för att mynna vid taket. När man eldade i kakelugnen 

fick man en kraftig inström av frisk, uppvärmd luft. 

En annan finess var att fönstren satt så högt upp att man kunde sätta sängar 

även utefter ytterväggen. Varje rum hade sin toalettstol, som spolades ren 

med vatten. Man pumpade upp havsvatten i stora blyklädda träkar på vinden, 

blyrör ledde till varje toalett och därifrån ut i havet. 

Sjuksängarna var enkla av trä och var liksom övrig sjukattiralj av flottans 

modell. Man hade utrustning för tjugo vårdplatser. 

Sjukhuset inrättades särskilt för att ta emot pestsmittade patienter. De stränga 

föreskrifterna för pestsmittade behövde dock aldrig tillämpas. På sjukhuset 

har sjuka i kolera och andra smittsamma sjukdomar vårdats men inga 

pestsmittade patienter. 

Ritningarna från 1901 visar på förändringar av pestsjukhuset, som det då 

kallades, med åtta rum i varje plan förutom förstuga och trapprum. Enbart 

smärre ändringar har tillkommit på de två planen, bl a två spiraltrappor mellan 

botten- och vindsvåning. 

I dag används byggnaden som värnpliktsförläggning. 

Värnpliktsförläggningarna, f.d. magasin I och pestsjukhuset. Foto 2002.


Plan av botten- och övervåning. Fortifikationsförvaltningen 1971. 

Helhet 

Byggnaden är uppförd av tegel i två våningar samt en vindsvåning och mäter 

ca 26,5 x 11,5 m. Byggnaden ligger som den andra i raden av de byggnader 

som byggdes på rad ute i vattnet. 

Planutformningarna för de två våningarna var från början nästan identiska 

med fyra rum i varje våning. Bottenplanet uppdelades av en mittgång som 

sträckte sig från gavel till gavel och en entrédel (farstu) i husets mitt med 

ytterdörrar från nordost och sydväst. Innanför den senare entrédelen fanns 

även husets trappa. I trappans vilplan mot innerhörn finns ännu de vertikala 

trärören bevarade som ledde havsvattnet upp till vinden. På vinden har även 

själva pumpstången bevarats. 

Vinden har inretts med föreläsningssal, apparat- och torkrum mm. 

95

96 

I trapprummet är delar av pumpanordningen bevarad. Foto 2002. 

Kulörer 

Huset var från början rappat med cement och avfärgat i en vit kulör. När 

husets fasader sedan kläddes med brädor rödmålades dessa. I dag är 

fasaderna rödmålade med mörk falurödfärg. Taklist, dörrar och fönster med 

foder, dropp- och fönsterbleck är vitmålade. Sockel har avfärgats med svart 

tjära. 

Stomme 

Bottenvåningens ytterväggar står på en sockel av granit och är liksom 

övervåningens ytterväggar murade i massiv förbandsmurning, 2 1/2- stens 

vägg i rött tegel. 

Tak 

Sadeltaket med valmad spets är klätt med rött enkupigt taktegel och 

färgbelagd nockplåt. Två symmetriskt placerade ventiler i nock är klädda med 

färgbelagd plåt. Ståndrännor, trattformade kupor samt stuprör är i färgbelagd 

plåt. 

Taklist i trä är profilerad och målad med oljefärg. Vid gavlar profilerad taklist i 

trä som fortsätter längs gavlarnas möte med takfall. I den del av taklisten som 

möter takfallet ingår även vindskiva som målats med oljefärg.

Fasader 

Liksom på kanslihuset tyder utformning av takfot och syll på att huset från 

början var rappat med hydrauliskt kalkbruk och senare kläddes utvändigt med 

brädor. Fasaderna är idag klädda med stående lockpanel med bred läkt. 

Sockel har fogats och putsats med cement och avfärgats med tjära. 

Fönster och dörr mot nordost 

Fasad mot nordost. Foto 2006. 

Mitt på fasaden är en utåtgående fönsterdörr spröjsad med tio rutor. På ena 

dörrbladets insida är en spanjolett. Fönstren är enluftsfönster med en kopplad 

båge med en ruta. 

I fasadens bottenvåning är åtta fönster, fyra på varje sida om fönsterdörren. 

Fönstren är typ tvåluftsfönster med mittpost med två spröjsade bågar med 

åtta rutor. 

Övervåningen har nio fönster. Fönstren är fyrluftsfönster med korspost med 

två större sidohängda kopplade bågar nederst med två rutor och två mindre 

sidohängda kopplade bågar överst med en ruta. 

Alla fönster avslutas nertill med ett fönsterbleck i målad järnplåt. Överst är ett 

droppbleck i målat järnplåt. 

I takfallet finns fyra takfönster. Fönstren är enluftsfönster med gjutjärnsbåge. 

97

98 


I bottenvåningens mitt är en slät pardörr där det vänsterhängda dörrbladet är 

något smalare än det högerhängda. Alla gångjärn är från 1970-talet. På höger 

dörrblads insida en spanjolett monterad. Dörren har överljus från ett 

enluftsfönster med ett överhängt spröjsat fönster med tre rutor. 

Övervåningen har ett fönster. Fönstret är ett fyrluftsfönster med korspost. 

Två sidohängda kopplade bågar har sex rutor i de två övre och nedre luften 

vardera. 


droppbleck i målad järnplåt. Foder är i målat trä. Vindsvåningen har ett 

fönster i gavelpartiet. Fönstret är typ tvåluft halvrunt med mittpost och två 

spröjsade bågar med tre rutor i varje båge. 


Fasad mot sydväst. Foto 2004. 

Fasad mot sydost. 

Foto 2002.

I mitten av fasaden är en utgående slät pardörr. Alla gångjärn är av nyare 

modell. Höger dörrblad har ett draghandtag. Framför dörren är en gjuten 

trappa med två plan och nersänkt galvat skrapgaller. Dörren har överljus från 

ett enluftsfönster med ett överhängt spröjsat fönster med fem rutor. 

Åtta fönster finns i fasadens bottenvåning, fyra på varje sida om pardörren. 

Fönstren är tvåluftsfönster med mittpost och med två spröjsade bågar och tre 

rutor. 

Övervåningen har nio fönster. Fönstren är fyrluftsfönster med krysspost med 

två större sidohängda kopplade bågar nederst med två rutor och två mindre 

sidohängda kopplade bågar med en ruta överst. 


droppbleck i målad järnplåt. Fönstersmygar är i målat trä. I takfallet finns tre 

takfönster. Fönstren är enluftsfönster med gjutjärnsbåge. 

Fönster och dörr mot nordväst 

Fasad mot nordväst. Foto 2002. 

I bottenvåningens mitt en är en slät pardörr där det vänsterhängda dörrbladet 

är något smalare än det högerhängda. Alla gångjärn är från 1970-talet. På 

höger dörrblads insida finns en spanjolett. Dörren har överljus från ett 

enluftsfönster med ett överhängt spröjsat fönster med tre rutor. 

Två fönster finns i fasadens bottenvåning, ett på var sida om dörren. Fönstren 

är tvåluftsfönster med mittpost med två spröjsade bågar och åtta rutor. 

Övervåningen har ett fönster. Fönstret är ett fyrluftsfönster med korspost med 

fyra sidohängda kopplade bågar med sex rutor. Alla fönster avslutas nertill 

med ett fönsterbleck i målad järnplåt. Överst är ett droppbleck i målad 

järnplåt. Smygar är i målat trä. Vindsvåningen har ett lunettfönster med 

mittpost och två spröjsade bågar med tre rutor i varje båge. 

99

100 


Kasernen har följande särskilt värdefulla inslag: 

• Exteriören med träfasader, brutet mansardtak med valmad spets, 

enkupigt rött taktegel, symmetriskt placerade ventiler och profilerad 

taklist. 

• Fönster och fönstersmygar. 

• Dörrar med dörrfoder. 

• Valvet under huset. 

• Planlösningen 

• Bevarade delar av pumpanordning.


Byggnaden har tidigare gått under benämningen observationssjukhus och 

kasern III. Byggnaden är statligt byggnadsminne och får inte förändras till sitt 

yttre. Bärande stommar och ursprunglig rumsindelning får inte förändras. 

Värnpliktsförläggningen med brygga. Foto 2002. 


Observationssjukhuset byggdes 1817-18 i två våningar. Huset innehöll sju rum, 

badrum och kök. Sjukhuset var avsett som bostad för personer som kunde 

vara smittade men ej var sjuka. Det var passagerare, lotsar, arbetare som 

sysslade med att lossa och rena varor, sjukvaktare och andra. Här vårdade 

man även sjömän med skörbjugg eller med andra icke smittsamma sjukdomar. 

Hit fördes också sjuka från lasarettet, när de inte var smittfarliga längre. 

Sjukhuset hade en bastant stenbrygga med trappa mot vattnet. Huset 

användes flitigt när karantänsbehandlingen pågick. 

År 1879 uppsattes ringapparater i sjukhuset. Från varje sjukrum ledde en 

metalltråd ner till farstun i undervåningen. När man drog i strängen klämtade 

en klocka och en klaff föll ner med rummets nummer på. Som en rest av 

ringledningen syns ännu här och där de knän av metall, som förde över 

dragningen när ledningen ändrade riktning. 

I dag används byggnaden som värnpliktsförläggning. 

101

102 

Plan av bottenvåningen. Axel Kumlin 1895. 


Helhet 

Byggnaden är uppförd av tegel i två våningar samt en vindsvåning och mäter 

ca 16,5 x 11 m. Den ligger som den tredje av de byggnader som byggdes på 

rad ute i vattnet. Utformning av takfot och syll tyder på att huset från början 

var rappat med hydrauliskt kalkbruk och liksom kanslihuset senare kläddes 

utvändigt med brädor. 

Planutformningen har inte ändrats sedan sjukhuset byggdes. Botten- och 

övervåningarna är ännu identiska medan nyttjandet har ändrats. Varje våning 

består av tre logement, tvätt- och wcrum samt apparatrum. Vinden har inretts 

med föreläsningssal och puts- och torkrum. En invändig spiraltrappa har också 

tillkommit från vinden till bottenvåningen. 

Kulörer 

Huset var från början rappat med hydrauliskt kalkbruk och avfärgat i en vit 

kulör. Efter att huset utvändigt kläddes med brädor rödmålades det. I dag är 

fasaderna rödmålade med ljus falurödfärg. Taklist, dörrar och fönster med 

foder, dropp- och fönsterbleck är vitmålade. Sockeln har avfärgats med tjära. 

Stomme 

Byggnadens ytterväggar står på en sockel av granit och är murad i massiv 

förbandsmurning, 2 1/2- stens vägg i rött tegel.


Tak 

Taket är ett mansardtak med valmad spets. Det är klätt med rött enkupigt 

taktegel och färgbelagd nockplåt. Två symmetriskt placerade ventiler är 

monterade på det sydvästra takfallet vid nock. Ventilerna är klädda med 

färgbelagd plåt. Ståndrännor, trattformade kupor samt stuprör är i färgbelagd 

plåt. 

Taklisten i trä är profilerad och målad med oljefärg. Vid gavlarna är profilerad 

taklist i trä som fortsätter längs gavlarnas möte med takfallet. I den del av 

taklisten som möter takfallet ingår även vindskivan som målats med oljefärg. 

Fasader 

Fasaderna är klädda med stående lockpanel med breda läkt. Sockeln har 

fogats och putsats med cement och avfärgats med tjära. 

103

104 

Fönster och dörr mot nordost 


I mitten är en slät pardörr, det vänsterhängda dörrbladet är något smalare än 

det högerhängda som fungerar som gångdörr. Alla gångjärn är från 1970-talet. 

På höger dörrblads insida finns en spanjolett. Dörren har överljus från ett 

enluftsfönster med överhängd spröjsad båge och fyra rutor. 

Dörren omges av en nyklassicistisk portal i trä med pilastrar och gavelfält som 

portalinramning. 

Fyra fönster finns i fasadens bottenvåning, två på var sida om entrédörren. 

Fönstren är tvåluftsfönster med mittpost med två spröjsade bågar med två 

rutor. 

Övervåningen har fem fönster. Fönstren är fyrluftsfönster med korspost, med 

två sidohängda kopplade bågar nederst med två rutor och två sidohängda 

kopplade bågar överst med en ruta. 

Alla fönster avslutas nertill med ett fönsterbleck i målat järnplåt. Överst är ett 

droppbleck i målat järnplåt. Fodret är i målat trä. 

I takfallet finns ett takfönster. Fönstret är ett enluftsfönster med gjutjärnsbåge 

och en ruta. 


Vindsvåningen har ett lunettfönster med mittpost och två spröjsade bågar med 

tre rutor i varje båge. Fönstret är en nödutgång. På fasaden till vänster om 

fönstret är en stege monterad mellan taklist och en meter från marknivå.



I mitten är en slät pardörr, det vänsterhängda dörrbladet är något smalare än 

det högerhängda som fungerar som gångdörr. Alla gångjärn är av nyare 

modell. På det högra dörrbladets insida finns en spanjolett. Dörren har 

överljus från ett enluftsfönster med överhängd spröjsad båge och fyra rutor. 

Dörren omges av en nyklassicistisk portal i trä med pilastrar och gavelfält som 

portalinramning. 

Det finns fyra fönster i fasadens bottenvåning, två på var sida om 

entrédörren. Fönstren är tvåluftsfönster med mittpost med två spröjsade bågar 

med två rutor. 

Övervåningen har fem fönster. Fönstren är typ fyrluftsfönster med korspost 

med två sidohängda kopplade bågar nederst med två rutor och två sidohängda 

kopplade bågar överst med en ruta. Alla fönster avslutas nertill med ett 

fönsterbleck i målad järnplåt. Överst är ett droppbleck i målad järnplåt. Foder 

är i målat trä. 

I takfallet finns tre takfönster och en taklucka. Fönstren är enluftsfönster med 

gjutjärnsbåge och en ruta. 

105

106 


Fasad mot nordost och nordväst. Foto 2006. 

Vindsvåningen har ett lunettfönster med mittpost och två spröjsade bågar med 

tre rutor i varje båge. 


Kasernen har följande särskilt värdefulla inslag: 


takkupor, enkupigt rött taktegel, symetriskt placerade ventiler och 

profilerad taklist. 

• Fönster och fönsterfoder. 

• Dörrar med nyklassicistiska portaler. 

• En välbevarad planlösning. 

• Knän av metall som är en rest av ringledning.

Byggnad nr 5, förråd 

Byggnaden har tidigare gått under benämningen Magazin, Magasin II och 

Matinrättning. Byggnaden är statligt byggnadsminne och den får inte 

förändras till sitt yttre och bärande stommar och ursprunglig rumsindelning får 

inte förändras. 

F.d. Magasin II. Foto 2002. 


Magasin II hade ursprungligen ett identiskt utseende som magasin I och 

uppfördes samtidigt som detta. Byggnaden hade även ursprungligen samma 

funktion, dvs att förvara och rena varor från smittade hamnar. När man vid 

slutet av 1800-talet insåg att varorna inte var smittbärande byggdes magasinet 

om till sjukhus. På 1970-talet togs byggnaden i anspråk som matinrättning. 

Idag har magasin II i viss mån återfått sin ursprungliga funktion genom att det 

nyttjas som förråd. 

Plan av bottenvåningen. Axel Kumlin 1895. 

107

108 


Helhet 

Byggnaden är uppförd av tegel i en våning samt en vindsvåning och mäter ca 

16,5 x 11 m. Byggnaden ligger som den fjärde av de byggnader som byggdes 

på rad ute i vattnet. 

Magasinet innehöll från början ett stort rum i bottenvåningen, två längsgående 

pelarrader samt en trappa till det öppna vindsrummet. Vid 1800-talets slut 

byggdes magasinet om till sjukhus, liksom magasin I. 

På 1970-talet byggdes magasinet om till en matinrättning med matsal, kök mm 

på bottenvåningen och dagrum, omklädning och wc på övervåningen. I dag 

används byggnaden som förråd. 

Huset var från början rappat med cement och avfärgat i vit kulör. Efter att 

huset utvändigt kläddes med lockpanel har det troligen rödmålats. Taket är 

klätt med rött tegel. Nockplåt och ventillationshuvar är i svart plåt. Vindskivor 

i trä är rödmålade och täckande vindskivor är i svart plåt. Profilerade taklister 

är målade med vit oljefärg. Fasader är målade med ljus falurödfärg. Dörrar, 

fönster med foder, dropp- och fönsterbleck är vitmålade. Sockel är 

obehandlad. 

Stomme 

Fasad mot 

sjösidan. 

Foto 

2002. 

Byggnadens ytterväggar står på en sockel av granit och tegel. De är murad i 

massiv förbandsmurning, 2 1/2- stens vägg i rött tegel.

Tak 

Taket är ett brutet mansardtak med valmad spets. Taket är klätt med rött 

enkupigt taktegel och färgbelagd nockplåt. Fyra gallerförsedda 

ventillationshuvar i färgbelagd plåt är placerade symmetriskt på det sydvästra 

takfallet vid nock. Ståndrännor, trattformade kupor samt stuprör är i 


Takfoten i trä är profilerad och målad med oljefärg. Vid gavlarna finns 

vindskivor i trä täckta med vindskivor i färgbelagd plåt som fortsätter längs 

gavlarnas möte med takfallet. I den del av takfoten som möter takfallet ingår 

även en vindskiva i färgbelagd plåt. 

Fasader 

Utformning av takfot och grundmur tyder på att huset från början var rappat 

med hydrauliskt kalkbruk och liksom kanslihuset senare kläddes med 

brädpanel. Fasaderna är idag klädda med stående lockpanel med bred läkt. 

Sockeln har fogats och putsats med cement och avfärgats med tjära utom en 

tredjedel av sydvästfasadens sockel som är i synligt tegel. 

Fönster och dörrar mot nordost 


Utmed byggnadens långsida finns fyra symmetriskt placerade dörrhål. Längst 

mot nordväst är en pardörr med liggande spontad panel och nyare gångjärn. 

En dörr mot nordväst är igensatt med liggande spontad panel, som målats med 

oljefärg. Över dörren är ett droppbleck. I två dörröppningar mot sydost har 

hela fasta isolerrutor satts in. I karmen har hängts fönsterluckor klädda med 

liggande oljad panel. Över dörr- och dörrhål finns ett droppbleck i färgbelagd 

plåt. Alla gångjärn är av nyare modell. 

109

110 

Fem fönster finns i fasadens bottenvåning, ett mellan varje dörrhål och ett 

närmast varje hushörn. Fönstren är tvåluftsfönster med mittpost och två 

spröjsade bågar med två rutor. Alla fönster avslutas överst med ett droppbleck 

och nederst med ett fönsterbleck i färgbelagd plåt. 

I takfallet finns två takkupor klädda med stående lockpanel med bred läkt. 

Takkupornas tak är klädda med rött enkupigt tegel och röda nocktegel som 

avslutas mot nordost med vindskivor och vattbräda. I varje takkupa är ett 

tvåluftfönster med mittpost med två spröjsade bågar med två rutor. I karmen 

har hängts fönsterluckor målade med oljefärg. Över fönsterluckorna finns 

droppbleck i färgbelagd plåt. 


Fasad mot sydost. Foto 2004. 

Tre fönster finns i fasadens bottenvåning. Fönstren är tvåluftsfönster med 

mittpost och två spröjsade bågar med två rutor. Övervåningen har två fönster 

av samma typ som bottenvåningen. 

Alla fönster avslutas överst med ett droppbleck och nederst med ett fönsterbleck 

i färgbelagd plåt. Fönstersmygarna är i trä som målats.

Fönster och dörrar mot sydväst: 


En högerhängd dörr mot sydväst är klädd med liggande oljemålad panel. 

Överst är ett droppbleck i färgbelagd plåt. Framför dörren är en gjuten 

trappsten med en järnplåtkant i marken. En igensatt dubbeldörr är klädd med 

liggande panel, målad med oljefärg. Över den igensatta dörren är överljus från 

ett tvåluftsfönster med mittpost och två fasta rutor. Mot sydost är en pardörr 

klädd med liggande panel, målad med oljefärg. Alla fönster avslutas överst 

med ett droppbleck och nederst med ett fönsterbleck i färgbelagd plåt. Alla 

gångjärn är av nyare modell. 

Dörren har överljus från ett tvåluftsfönster med mittpost och två fasta rutor. 

En gjuten kort ramp finns utanför dörren. 

Det finns sex fönster i fasadens bottenvåning. Fönstren är tvåluftsfönster med 

mittpost med två spröjsade bågar med två rutor. 

I övervåningens mansardtak finns en taklucka. 

Fönster och dörr mot nordväst: 


111

112 

Det finns två fönster i fasadens bottenvåning. Fönstren är tvåluftsfönster med 

mittpost med två spröjsade bågar med två rutor. Alla fönster avslutas överst 

med ett droppbleck och nederst med ett fönsterbleck i färgbelagd plåt. En 

högerhängd dörr mot nordväst är klädd med liggande oljemålad panel. Över 

dörren är överljus från ett tvåluftsfönster med mittpost och två fasta rutor. 

Överst är ett droppbleck i färgbelagd plåt. 

Övervåningen har två fönster av samma typ som bottenvåningens. Smygen är 

i trä som målats med slamfärg. 


Förrådet har följande särskilt värdefulla inslag: 


takkupor och enkupigt rött taktegel. 

• Fönster och fönsterfoder.


Byggnaden har tidigare gått under benämningen Rydells värdshus, Cassörsboställe, 

marketenteri och boningshus. Byggnaden saknar skyddsbestämmelser 

men ligger inom skyddsområdet för det statliga byggnadsminnet. 

F.d. Rydells värdshus. Foto 2002. 


En välordnad karantänsplats krävde en traktör. Fartyg i hamnen behövde köpa 

proviant. Besökande och anställda utan eget hushåll skulle ha logi och mat. På 

nyåret 1820 antogs f.d. jaktlöjtnanten Carl Rydell till traktör. Han byggde 

genast ett tvåvånings trähus om sju rum, kök och bryggeri för sin rörelse. 

Huset kostade mer än 2.300 rdr bco. När karantänspliktiga fartyg blev allt 

sällsyntare och personalen minskade kunde Rydell inte längre leva på 

rörelsen. Han hade skuldsatt sig för att bygga huset och blev försatt i konkurs. 

Rydell försökte förgäves sälja huset men K. Maj:t sa nej. På sommaren 1831, 

när man rustade upp mot kolera, hyrde kommissionen huset och lyckades på 

hösten förmå K. Maj:t att medge att man fick köpa det för drygt 1.300 rdr 

bco. 

Huset fick behålla sin karaktär av värdshus. Undervåningen användes som 

marketenteri och bostad för extra personal och besökande. Övervåningen 

blev bostad för kassören. Här bodde Viktor Rydberg somrarna 1854 - 55 när 

han var informator hos konsul S. A. Swalander när konsulen var karantänsmästare. 

Huset inrymmer idag övernattningsrum för deltagare i den militära 

utbildningen. 

113

114 



Helhet 

Byggnaden är uppförd av trä i två våningar samt en vindsvåning på en murad 

granitstenssockel och mäter ca 10,2 x 7,8 m. Byggnaden ligger invid platsen 

bakom kanslihuset. 

Kulörer 

Taket är belagt med rött tegel. Ventilationshuvar är utförda i svart plåt. 

Vindskivor och vattbrädor är målade vita. Fasaderna är vitmålade på de tre 

sidor som syns från sjön medan baksidans fasad är rödmålad. Fönsterfodren 

är grönmålade på de tre vitmålade fasaderna och vitmålade på den rödmålade

fasaden. Pardörren är målad i grå kulör med grönt foder. Verandans stolpar är 

målade i grönt medan övrigt trä är vitmålat. Trappan är obehandlad. 

Fotbrädorna har målats i vit kulör åt alla husens sidor. Plankdörren i sockeln 

är målad i grå kulör. 

Stomme 

Byggnadens höga sockel är en uppåt avsmalnande naturstensmur som fogats. 

Byggnaden har uppförts i timmer. 

Tak 

Taket är ett sadeltak. Det är klätt med rött enkupigt taktegel och nocktegel. 

En symmetriskt placerad tegelskorsten i nock är klädd med målad järnplåt. 

Takrännor och stuprör är i lackad järnplåt. Gavlarna avslutas med vindskivor 

och vattbräda. 

Fasad 

Fasaderna är klädda med stående oljefärgsmålad locklistpanel. Locklisten är 

profilerad. Mot takfoten avslutas fasaden med ett inklätt taksprång. Mot 

sockeln avslutas fasaden med en sågad fotbräda. 

Fönster och dörrar mot sydost, huvudentré 

Huvudentré med veranda. Foto 2002. 

115

116 

I mitten är en inåtgående pardörr klädd med 45° spontad panel. Entrén nås 

från en veranda med trappa. Trappan har nederst två betongsteg och överst 

sex trästeg. 

Två fönster finns i fasadens bottenvåning, ett på var sida om entrédörren. 

Fönstren är tvåluftsfönster med mittpost och två spröjsade bågar med tre 

rutor. Alla fönster avslutas överst med ett droppbleck och nederst med ett 

fönsterbleck i färgbelagd plåt. 

Till höger och vänster om dörren finns väggfasta belysningsarmaturer från 

sent 1900-tal. 

Övervåningen har tre fönster av samma typ som undervåningen. I sockeln till 

vänster om förstugan är en låg plankdörr målad med oljefärg. Två platta 

portgångjärn målade med oljefärg är monterade på plankdörrens yttersida. 

Fönster mot sydväst 

Ett fönster finns i fasadens bottenvåning. Fönstret är ett tvåluftsfönster med 

mittpost och två spröjsade bågar med tre rutor. Fönstret avslutas överst med 

ett droppbleck och nederst med ett fönsterbleck i färgbelagd plåt. 



Fasad mot sydväst. Foto 2006.

Två fönster är belägna i fasadens bottenvåning, ett på mitten och ett mot 

sydväst. Fönstren är dels tvåluftsfönster med mittpost och två spröjsade bågar 

med tre rutor och dels enluftsfönster med spröjsad båge med tre rutor. 

Övervåningen har två tvåluftsfönster med mittpost och två spröjsade bågar 

med tre rutor. Övervåningens nordöstra fönster är öppningsbart ut till ett 

vilplan med räcke och en påmonterad rak stege vid sidan om plattformen, allt i 

målat järn. Alla fönster avslutas överst med ett droppbleck och nederst med 

ett fönsterbleck i färgbelagd plåt. 

Fönster och lucka mot nordost 

Två fönster är belägna i fasadens bottenvåning. Fönstren är tvåluftsfönster 

med mittpost och två spröjsade bågar med tre rutor. 

Övervåningen har två fönster av samma typ som undervåningen. Alla fönster 

avslutas överst med ett droppbleck och nederst med ett fönsterbleck i 

färgbelagd plåt. I sockeln under fönstret till höger finns en trälucka målad med 

oljefärg. 

Särskilda värden 

• Exteriören med träfasader, sadeltaket med enkupigt rött taktegel och 

husets granitsockel. 


• Dörr, dörrfoder och veranda med trätrappa. 

• Välbevarad planlösning, trägolv, snickerier i form av golvlister och 

fönsterfoder. 

• Dörrar med foder, karm, tröskel, beslag, lås mm. 

Fasad mot nordost. 

Foto 2006. 

117

118 

Byggnad nr 10, Mäss och befälsförläggning 

Byggnaden har tidigare gått under benämningen matroskasern och mäss. 

Byggnaden saknar skyddsbestämmelser men ligger inom skyddsområdet för 

det statliga byggnadsminnet. 

Mäss och befälsförläggning mot sydöst. Foto 2002. 


År 1902 byggdes en matroskasern på batteriberget. Den innehöll fyra 

lägenheter om två rum och kök. I källaren fanns en bagarstuga. I en senare 

uppdelning blev i bottenvåningen en kadettmäss och en flaggkorporalsmäss 

och på övervåningen en underofficersmäss och en vaktmästarbostad. 

Planutformningen hade från början en stram uppdelning. Bottenvåningen var 

uppdelad i två lika lägenheter om två rum och kök samt ett trapprum. Övervåningen 

var identisk med bottenvåningens plan. Huset uppvärmdes med 

kakelugnar, två i varje lägenhet. Dessutom fanns ett kök med spis till varje 

lägenhet. 

Idag används byggnaden som mäss och befälsförläggning.

Plan av botten- och övervåning, förändringsritning 1967. 

Fortifikationsförvaltningen. 

119

120 


Helhet 

Byggnaden är uppförd av trä i två våningar på en källarvåning i sten samt en 

vindsvåning och mäter ca 14 x 9,5 m. Byggnaden ligger högt på Batteriberget 

bredvid byggnad 11. 

Den utvändiga träpanel som finns i dag utfördes vid renoveringen 2002 varvid 

fasader och yttertak reparerades och målades. 

Kulörer 

Husets fasader har rödmålats. Sidorna i förstugan är målade med ljus 

falurödfärg på utsidan och mot insidan med vit färg. Entrédörren är målad i vit 

kulör. Övriga dörrar är lackade. Fönstren är målade med vitt. Ståndrännor och 

stuprör är svartmålade. Verandan är omålad. 

Stomme 

Källarvåningen är murad av granit. Stommen är uppförd av liggtimmer. 

Tak 

Taket är belagt med falsad färgbelagd plåt. Två symmetriskt placerade 

tegelskorstenar i nock är klädda med färgbelagd plåt. Ståndrännor och stuprör 

är i färgbelagd plåt. Gavlarna avslutas med vindskivor och vattbräda. Mot 

takfoten avslutas fasaden med ett inklätt taksprång. 

Fasader 

Fasaderna är klädda med stående locklistpanel som mot sockel avslutas med 

en snedställd fotbräda. 

Fönster och dörr mot sydost, huvudentré 

I mitten är en utgående slät dörr i en öppen förstukvist med murad trappa med 

fem steg i kalksten. Trappan har två gjutjärnsräcken, ett på var sida om trapploppet. 

Två fönster är belägna i fasadens källarvåning, ett på var sida om 

entrédörren. I bottenvåningen finns fem fönster - fyra fyrluftsfönster med 

korspost och fyra bågar samt ett enluftsfönster med en båge. 

I övervåningen finns fyra fönster av samma typ som undervåningens fyrluftsfönster. 

I trapprummet över entrén, som delvis skjuter ut från fasadlivet, finns 

två fönster - ett är av samma typ som övriga fyrluftsfönster och ett är ett tvåluftsfönster 

med två bågar och en ruta i höjd med takfot. Alla fönster avslutas 

nertill med ett fönsterbleck i målad järnplåt. Överst är ett droppbleck i målat 

järnplåt. Foder är i målat trä. I takfall och på trapphus finns tre takkupor.



Ett fönster är beläget i fasadens källarvåning. Fönstret är ett tvåluftsfönster 

med mittpost och två spröjsade bågar med tre rutor. Till vänster om fönstret är 

en högerhängd dörr som är klädd med spårad ytterfanér. 

Vindsvåningen har ett lunettfönster i gavelpartiet med mittpost och två 



Mäss och befälsförläggning mot nordväst. Foto 2006. 

121

122 

Fyra fönster är belägna i fasadens källarvåning. Fönstren är enluftsfönster 

med spröjs och två rutor. Fyra fönster är i fasadens bottenvåning, De två 

mittfönstren är sexluftfönster med korsposter och sex bågar med en ruta. De 

två övriga är fyrluftsfönster med korspost och fyra bågar med en ruta. Fem 

stallyktsarmaturer på väggen mellan fönstren belyser vid behov en terass i trä 

utanför fasaden. 

Övervåningen har samma antal och typ av fönster. De två fyrluftsfönstren 

närmast gavlarna är öppningsbara ut till ett vilplan med räcke och en infälld 

stege monterad på vägg. 


droppbleck i målad järnplåt. Fönstersmygar är i målat trä. 

I takfallet finns tre takkupor med fönster. Två fönster är tvåluftsfönster med 

två bågar med en ruta medan den mittre takkupan har treluftsfönster med tre 

bågar med en ruta. 

Fönster och dörr mot nordost: 


I fasadens bottenvåning är en vänsterhängd dörr med utanpåliggande 

”speglar” i ekfanér. En enkel trätrappa utanför dörren leder ner till en 

utvändig träveranda. På var sida om dörren är två väggmonterade 

stallyktsarmaturer. 

Vindsvåningen har ett lunettfönster i gavelpartiet, med mittpost och två 



• Exteriören med träfasader. 

• Fönster och källarvåningens murar i granit. 

• Planlösningen, kakelugnar och stuckaturer.

Byggnad nr 11, bostadshus 

Byggnaden har tidigare gått under benämningen Corps de garde, gamla 

vaktbyggnaden och båtsmanskasern. Byggnaden är statligt byggnadsminne. 

Byggnaden får inte förändras till sitt yttre och bärande stommar och 

ursprunglig rumsindelning får inte förändras. 

Foto 2004. 


År 1805 byggde kommissionen en liten skans av sten och torv på Batteriberget 

vid hamnen. Intill batteriet byggdes ett corps de garde för inkvartering av 

soldaterna. Efter 1836 kallades byggnaden för gamla vaktbyggnaden. Enligt 

1818 års plansch över Känsö fanns ett fönster i husets gavel mot nordost. I 

dag används byggnaden som bostadshus. 


Helhet 

Byggnaden är uppförd i en våning på stensockel och mäter ca 5 x 8 m. 

Byggnaden ligger högt på Batteriberget bredvid byggnad 10. Planutformningen 

är enkel med storstuga, kammare, förstuga med toalett och oinredd vind. I 

storstugan finns en öppen spis. 

Fasadpanelen som finns i dag utfördes vid renoveringen 1971 och kompletterades 

2002. Vid senaste renoveringen ändrades gavlarnas utseende från att det 

övre gavelfältet nertill avslutades av en vattbräda till att locklistpanelen blev 

obruten, se foto. 

123

124 

Plan och fasader. Fortifikationsförvaltningen 1973. 

Taket är klätt med rött tegel. Vindskivor och vattbrädor är målade med ljus 

falurödfärg och avtäckta med svartmålad plåt. Husets fasader och taklister 

har målats med ljus falurödfärg. Hörnkedjor är målade med ljus falurödfärg. 

Fönstren är målade med vitt. Entrédörren är målad i vit kulör.

Fasad mot nordöst före och efter renovering år 2002. 

Stomme 

Bottenvåningens ytterväggar står på en krypgrund murad av granit. Hela 

stommen är uppförda i liggtimmer. 

Tak 

Sadeltaket är klätt med enkupigt tak- och nocktegel. En tegelskorsten i nock 

är inklädd mot tak med färgbelagd plåt. Skorstenen har avtäckts med en 

gjuten platta. En ventil av färgbelagd plåt finns i takfallet över entrédörren. 

Gavlarna avslutas med vindskivor och vattbräda. 

Fasader 

Fasaderna är klädda med stående slamfärgsmålad locklistpanel. 

Knutarna är inklädda med stående brädor målade med slamfärg. Mot takfot 

avslutas fasaden med ett inklätt taksprång. Locklistpanelen avslutas mot 

granitsockeln av en snedställd fotbräda. Under huset finns en krypgrund. 


Fasad mot sydost. Foto 2006. 

125

126 

Längst till höger är en utåtgående dörr målad med oljefärg. Över dörren finns 

en väggfast nyare belysningsarmatur. Ett tvåluftsfönster med mittpost och två 

spröjsade bågar med två rutor är beläget till vänster om dörren. Över fönstret 

är ett droppbleck i färgbelagd plåt och nederst ett fönsterbleck i färgbelagd 

plåt. 

Lucka mot sydväst 


I granitsockeln finns en trälucka målad med oljefärg.



Två tvåluftfönster målade med oljefärg är belägna i fasaden. Fönstren har 

mittpost och två spröjsade bågar med två rutor. Över fönstren finns 

droppbleck i färgbelagd plåt och nederst ett fönsterbleck i färgbelagd plåt. 

Fasad mot nordost: 

Fasaden saknar öppningar. Längs fasaden leder en gångstig till ett 

kanonbatteri. 


• Exteriören med sadeltak och enkupigt rött tegel, tegelmurad skorsten, 

träfasader och granitsockel. 

• Fönster, fönster- och dörrfoder. 

• Planlösningen, trägolven, öppna spisen, snickerier i form av golvlister 

och fönsterfoder. 

• Alla dörrar med foder, karm, tröskel, beslag, lås mm. 

127

128 

Byggnad nr 12, lusthus 

Byggnaden har tidigare gått under benämningen Pavillon. Byggnaden är 

statligt byggnadsminne. Byggnaden får inte förändras till sitt yttre och bärande 

stommar och ursprunglig rumsindelning får inte förändras. 

Lusthuset från parksidan. Foto 2002. 


Jacob Forsell uppförde 1820 en paviljong i parken. Lusthuset finns kvar i 

tämligen oförändrat skick. Vid den senaste upprustningen som genomfördes 

2005 ändrades färgsättningen i förhållande till ursprungskulörerna. I berget vid 

lusthuset är inhugget ”Jacob Forsell 1820” och intill står ”IHH” dvs. J. H. 

Hallströms initialer. 


Helhet 

Byggnaden är uppförd av trä i en våning och mäter 3,70 x 3,75 m. Byggnaden 

har ett rum med ingång från nordväst. 

Interiör 

Golvet är ett lackat furugolv, nu relativt slitet. Golvsockel är i trä. Väggarna är 

vävklädda och målade och en taklist är utförd i oljemålat trä. Innertaket är 

indelat i sex rektangulära oljemålade fält avgränsade av oljemålade trälister. 

Över dörren mot parksidan samt mellan fönstren mot sydöst har frilagts en 

äldre tapet med symmetrisk växtornamentik i grönt på grå botten.

Entrédörr mot nordväst. Foto 2002. 

Kulörer 

Entrésidan är målad med ljus grön kulör. Tidigare har entrésidan varit 

avfärgad med en kraftigare grön kulör. Från början var fasaden dock målad i 

en grå kulör. Övriga väggar är målade med mörk falufärg. Vindskivor är 

målade med falurödfärg medan vattbrädor är målade med vit kulör. 

Dörrbladet är i dag målat med vit kulör men har tidigare varit rödmålat. 

Samtidigt var även dörromfattningen och fotbrädan rödmålade. 

Dörromfattningen har även haft en gulockra kulör under den rödmålade men 

hade ursprungligen en grå kulör. Sockel har målats med svart tjärstrykning. 

Stomme 

Ytterväggarna står på en gjuten betongsockel vilket tyder på att det inte är 

den ursprungliga grunden och att lusthuset lyfts vid gjutningstillfället. De 

bärande väggarna är uppförda med liggtimmer, utvändigt och invändigt klädda 

med brädor. 

Tak 

Sadeltaket är belagt med rött enkupigt taktegel. Nock skyddas av två 

vinkelställda oljemålade nockbrädor. Gaveln mot sydost avslutas med två 

vindskivor och en vattbräda. Mot nordväst (entrésidan) avslutas gaveln med 

en profilerad trekantsgavel. I nivå med taksprånget avslutas trekantsgaveln 

nertill med en profilerad bruten list. 

129

130 

Fasader 

Entrésidan är klädd med en oljemålad hyvlad slät panel, fastspikad med 

smidda spik och med lagningar av ramsågat virke, spikat med nya trådspik. 

De tre andra fasaderna är klädda med stående locklistpanel. Locklisten har 

fasad kant på sidan mot nordost. Övriga sidor med locklist är utan fasad kant. 

Mot sockeln avslutas fasaden mot entrésidan med en fotbräda. Övriga sidor 

är utan fotbräda. 

Fönster och dörr mot norr, entrésida 

Fasad mot norr. Foto 2006. 

I mitten är en vänsterhängd dörr med tre speglar och två gångjärn av äldre 

modell. Dörrhandtag, täckskylt och cylinder är av nyare modell. 

Dörromfattningen är i form av en nyklassicistisk portal i oljemålat trä med 

pilastrar och överstycke som upptill avslutas med en vas i relief. I marknivå 

utanför dörren är en slät natursten. 

Två fönster är belägna i fasaden på var sida om entrédörren. Fönstren är 

tvåluftsfönster med mittpost ca 900 x 900 mm med två spröjsade bågar med 

sex rutor. Gångjärn saknas, bågarna fasthålles med spik.

Fönster och lucka mot söder 

Lusthusets fasader mot väster och söder. Foto 2007. 

Två centralt placerade fönster är belägna i fasaden. Fönstret är ett 

enluftsfönster ca 600 x 1350 mm med en spröjsad båge och åtta rutor. 

Gångjärn saknas, bågarna fasthålles med skruv. Fönstret avslutas nertill med 

ett fönsterbleck i målad järnplåt. I gavelröstet är en lucka i trä på två 

portgångjärn. 


• Exteriören med sadeltak med enkupigt rött taktegel, träfasader och 

profilerad trekantgavel. 

• Entréfasadens hyvlade släta panel med dörromfattning. 


• Trägolvet, tapeter med växtornamentik och undertak samt dörr- och 


131

132 

Byggnad nr 13, Parloir 



Ingrepp får heller inte göras i byggnadens fasta inredning. 

Parloiren sedd från sydost. Foto 2002. 


Parloiren byggdes 1818 av rött tegel. Parloiren, eller samtalsrummet, var ett 

för karantänstationerna utmärkande rum. Här kunde de i karantän samtala 

med tjänstemännen, överlämna brev och handlingar. Byggnaden är delad i en 

västlig ren avdelning för Känsös tjänstemän och en östlig oren avdelning för 

fartygsbesättningen. 

Rännan mellan ”ren” västlig del och ”oren” östlig del. Foto 2002.

Avdelningarna är skilda åt genom två järngaller, det ena klätt med ett grovt 

ståltrådsnät. Mellan de två gallren är en murad ränna där man kunde bränna 

svavel i rökningskärl, så att man samspråkade genom en rökridå. I gallren 

finns små grindar, genom vilka man kunde utbyta dokument efter att man 

doppat dokumenten i kärl med ättika. 

Karantänspersonalen kom in genom en dörr från väster. Åt öster var huset 

öppet genom två välvda öppningar. Luften skulle ha fritt inlopp. Fartygens 

besättning kom in i karantänsbyggnaden direkt från östra bryggan, som från 

början kallades karantänsbryggan, och användes enbart av karantänspliktiga 

personer och båtar. 

Tillträdet till ön var spärrat av en hög mur med låst port. Muren revs senare 

och ersattes med tegelstenspelarna, då med trästaket och träport emellan men 

som senare ersattes av dagens järnstaket och järngrindar. 

Byggnaden används i dag som visningsobjekt. 


Helhet 

Byggnaden ligger längst ut i anslutning till östra bryggan. Den är uppförd av 

rött tegel i en våning och mäter ca 6,4 x 6,0 meter. 

Interiören har inte ändrats sedan byggnadstiden. Innertaket är klätt med 

takpanel av trä målad med oljefärg. Profilerade taklister är av trä och målade 

med oljefärg. 

Väggarna är putsade med hydrauliskt kalkbruk och avfärgade med kalkfärg. 

Golvet i den ”rena” avdelningen mot norr är lagt med 500x500 mm röda 

kalkstensplattor. Golvet i den ”orena” avdelningen mot söder var ett trägolv. 

Golvet i den murade rännan är putsat med hydrauliskt kalkbruk. 

Parloiren från sydväst med trappan till taket.. Foto 2002. 

133

134 

På västra sidan går en trappa upp till taket. Trappan bärs upp av två grönmålade 

kolonner och ovan dem är ett blått fält med ”Parloir” i vita bokstäver. 

Taket var plant och omgivet av en balustrad. Här var en militär post placerad 

när fartyg låg i karantän. 

Argusögat som i dag är täckt av fasadpanel var synligt vid 

fasadreparationen år 2002. 

På den östra fasaden ovan valven var ett i väggen infält parti med blåmålad 

puts och ett stort gult öga med strålar, ett s.k. argusöga, dvs det allseende 

Argusögat. Känsös parloir är troligen den enda bevarade i världen i sitt slag. 

Kulörer 

Eftersom parloiren ligger öppen för väder och vind skadades de putsade 

väggarna. Man klädde parloiren 1860 med brädor lika de andra husen och den 

målades ljust gul. 

Plan och fasader. Fortifikationsförvaltningen 1989.

Stomme 

Ytterväggarna står på en sockel av granit och är murade i massiv förbandsmurning 

av rött tegel. Balustraden är murad likt ytterväggen. 

Tak 

Taket har en svag lutning och avvattnas genom fyra järnrör som går genom 

balustraden, två mot sydväst och två mot nordost. Taket bärs av ett bjälklag 

med träspont utvändigt och takpanel invändigt. I takpanelen finns hål för 

luftning av bjälklaget. Vid anslutning till vägg och järngallerfästen finns 

profilerade taklister. 

Takets balustrad är inklädd med plastbelagd plåt. Övrig takbeklädnad är rostfri 

plåt. En enkel taklist av trä är målad med oljefärg. 

Fasader 

Fasaderna är klädda med stående profilerad locklistpanel som upp mot 

taklisten avslutas med en rundbågefris och nertill mot sockeln med en 

fotbräda. 

På byggnadens norra sida mot vattnet ansluter en kort putsad tegelmur till 

fasaden. Muren är avtäckt med målad plåt. Muren, som spärrar mellan 

Parloiren och vattnet, hindrade under karantänstiden tillträde till ön denna väg. 

Fönster mot norr 

Ett fönster sitter i mitten av fasaden. Fönstret är ett välvt tvåluftsfönster med 

mittpost och två spröjsade bågar med sex rutor. Fönstret är målat med 

oljefärg. Samma fönstertyp finns på fasaden mot söder. 

Dörren till den rena avdelningen. Foto 2002. 

135

136 

Fönster och dörr mot väst, huvudentré från ön 

I mitten är en utgående vänsterhängd dörr klädd med 45° spontad panel. 

Gångjärnen är kraftiga bandgångjärn. Dörr och beslag är målade med 

oljefärg. 

Över dörren är ett trapplan som bärs upp av två träkolonner med rundad bas 

och kapitäl. Kolonnernas fundament är i finhuggen granit. Kolonnerna och 

trappräcket är målade i oljefärg. Handledaren är i smide och målad i oljefärg. 

Trapp- och sättsteg är i obehandlad fur. 

Fönster mot syd 

Ett fönster sitter i mitten av fasaden. Fönstret är ett välvt tvåluftsfönster med 

mittpost och två spröjsade bågar med sex rutor. Fönstret är målat med 

oljefärg. 

Välvda öppningar mot öst 

Fasad mot öster. Foto 2006. 

Två välvda öppningar är i dag igensatta med panel på en plankkonstruktion. 

Den norra öppningen har en enkel plankdörr. Panelen är oljemålad. Utanför 

de välvda öppningarna finns en trestegstrappa i grå kalksten på en murad och 

putsad sockel. 


• Exteriören med träfasad, granitsockel, kalkstenstrappa, trätrappa med 

kolonner och vilplanets barriär och infält parti målat blått med 

”Parloir” i vita bokstäver. 

• Ursprunglig putsad fasad under träpanelen med ett infält parti mot öst 

med målat s.k. argusöga på blå botten. Vid nästa omfattande 

fasadreparation bör planeras för en restaurering av detta väggfält. 

• Planlösningen, ytskikt och hela originalinredningen.

Byggnad nr 15, källare 

Byggnaden saknar skyddsbestämmelser men ligger inom skyddsområdet för 

det statliga byggnadsminnet. 

Källaren från norr. Foto 2002. 


Där källaren är belägen uppfördes redan 1771 en källarbod för den första 

karantänsstationen på Känsö. Denna källarbod fanns kvar minst till år 1852. 

Det är dock mindre troligt att den nuvarande byggnaden är samma byggnad 

som uppfördes 1771. Den nuvarande källarboden skall enligt en uppgift i 

stället ha uppförts 1862, troligen i samband med att den äldre källarboden 

revs. I dag används byggnaden som förråd. 


Helhet 

Byggnaden är uppförd i en våning med vind och mäter ca 8,0 x 8,0 m. Den 

ligger anslutning till trädgården och parken mot sydväst. Byggnaden har ett 

rum. 

Kulörer 

Taket är klätt med rött tegel. Vindskivor och vattbrädor är målade vita. 

Taksprång och sparrar är målade vita. Gavelrösten är målade gula och 

fönsterfoder är målade vita. Pardörren är svartmålad medan ett ankarjärn är 

målat svart och ett annat vitt. 

137

138 

Stomme 

Byggnaden har uppförts av gråsten och står på en utskjutande sockel av 

gråsten. 

Tak 

Sadeltaket är klätt med rött enkupigt tegel och rött nocktegel. Gavlarna 

avslutas med vindskivor och vattbrädor i trä, målade med oljefärg. 

Taksprånget är utfört med utsågade sparrar i trä, målade med oljefärg. 

Taksprång 2007. 

Fasader 

Fasader är i fogad gråsten. Mot norr och söder har gråstensmuren stöttats 

med en pågjuten betongsträva. Mot norr och söder är gavelrösten klädda med 

stående locklistpanel som nertill avslutas med en sågtandsprofil. 

Källaren från trädgården. Foto 2007.

Dörr mot öster 

I fasadens mitt en utåtgående pardörr av plank. 

Fönster mot norr 

I gavelröstet är tre symetriskt placerade fönster med ett större i mitten och 

två mindre på var sida om mittfönstret. Mittfönstret är ett tvåluftsfönster med 

mittpost och två spröjsade bågar med två rutor. De två mindre fönstren är 

enluftsfönster med en spröjsad båge med fyra rutor. Alla tre fönster har 

fönsterfoder målade med oljefärg. 

Fönster mot söder 

I gavelröstet är tre symetriskt placerade fönster med ett större i mitten och 

två mindre på var sida om mittfönstret. Mittfönstret är ett igensatt tvåluftsfönster 

med mittpost. De två mindre fönstren är igensatta enluftsfönster. Alla 

tre fönster har fönsterfoder målade med oljefärg. 

Ankarjärn 2007. 


• Hela gråstensbyggnaden med dess profilsågade snickerier och 

karakteristiska ankarjärn får anses vara värdefull. 

139

140 

Byggnad nr 19, bagarstugan 

Byggnaden har tidigare gått under benämning tunnbinderi, pestsjukhus och 

bagarstuga. Byggnaden är statligt byggnadsminne. Byggnaden får inte 

förändras till sitt yttre och bärande stommar och ursprunglig rumsindelning får 

inte förändras. 

Bagarstugan mot trädgården, foto 2007. 


Huset byggdes av grosshandlare Gavin år 1800 som tunnbinderiverkstad när 

det fanns ett sillsalteri på Känsö och är därmed det äldsta huset på ön. Sedan 

karantänskommissionen hyrt byggnaden blev den ändrad till pestsjukhus med 

sex sängar, och användes som sådan mellan 1804 - 1819. 

Huset fick en egen brygga på udden och isolerades från ön i övrigt genom ett 

högt plank. Vid porten i planket byggde man ett skåp, där läkaren skulle byta 

kläder när han gick till och från sjukhuset. Sedan de nya sjukhusen blivit 

färdiga, bodde matroser i huset. Karantänsinrättningen köpte huset av Gavins 

arvingar 1838. 

År 1840 insattes en stor bakugn och huset blev bagarstuga. År 1902 blev det 

mangelbod. Huset har sedan under den militära tiden använts som 

underofficersmäss. 

I dag används byggnaden som visningshus, vid enskilda tillfällen som marketenteri.


Helhet 

Byggnaden är uppförd av timmer i en våning på en sockel av gråsten och 

mäter ca 7,4 x 4,8 m och ligger i anslutning till trädgården. Byggnaden är en 

enkelstuga, byggd med stuga, liten kammare och farstu, som var en vanlig 

planform under 1800-talets början inom länet. Farstu har senare försvunnit 

och ersatts med bl a toalett. Ett vindfång har byggts till. 

Plan, fasader och sektion. MKV Fortifikationsenheten 1987. 

Kulörer 

Vindskivor och vattbrädor är vita. Skorstensinklädnaden är svart. Fasaderna 

är målade med falurödfärg. Entrédörr är målad i vit kulör. Fönster med foder, 

vattbräda och solbänk är målade i vitt. 

Stomme 

Byggnaden har uppförts i liggtimmer och står på en sockel av kallmurad 

granitsten, som senare fogats och putsats med cementbruk utom mot norr där 

sockeln enbart fogats. Här saknas även en bit av sockel som rivits i samband 

med WC-installationen. Interiört finns äldre dörromfattningar och lister 

bevarade. 

Tak 

Sadeltaket är klätt med rött enkupigt tegel och rött nocktegel. En symmetriskt 

placerad tegelskorsten i nock är klädd med färgbelagd plåt. Gavlarna avslutas 

med vindskivor och vattbrädor i trä, målade med oljefärg. Taksprång är i trä 

och målat med oljefärg. 

141

142 

Fasader 

Fasaderna är klädda med stående locklistpanel utan fasad kant, målade med 

slamfärg. På norrsidan är locklisten bredare än övriga sidor, profilerad och 

fastspikad med smidd spik. 

Mot väst, syd och öst avslutas fasaden mot sockel av en fotbräda belagd med 

färgbelagd plåt. Fasaden mot norr saknar fotbräda. 

Fasad mot väst. Foto 2002. 

Fönster och dörr mot väst: 

I mitten är en utgående plankdörr klädd med spontad panel och målad med 

oljefärg. Dörren sitter i ett litet vindfång som står på en gjuten betongplatta. 

Dörren bärs upp av två portgångjärn målade med oljefärg. Gångjärnsdelen är 

av nyare modell medan gångjärnsstapeln är av 1800-talsmodell. Över dörren 

är en väggfast nyare belysningsarmatur. Utanför dörren är en sliten natursten. 

Två fönster sitter i fasaden, ett på var sida om vindfånget och utan gångjärn. 

Fönstren är tvåluftsfönster med mittpost och två spröjsade bågar med åtta 

rutor. Fönsterfoder är i oljemålat trä.

Fönster mot syd 

Fasader mot söder och öster. Foto 2007. 

Ett fönster sitter i fasaden. Fönstret är ett tvåluftsfönster med mittpost och två 

spröjsade bågar med åtta rutor. Fönsterfodret är i oljemålat trä. 

Fönster mot öst 

Ett fönster sitter i fasaden. Fönstret är ett tvåluftsfönster med mittpost och två 

spröjsade bågar med åtta rutor. Fönsterfodret är i oljemålat trä. 

Igensatt fönster mot norr 

Mellan bottenvåningen och gavelröstet är en vattbräda och över denna ett 

igensatt fönster. 


• Takets enkupiga tegel och norrfasaden med delvis ursprungligt 

locklistpanel där profilerade locklister är fastspikade med smidd spik. 

• Övriga fasader med locklistpanel och fönster- och fönsterfoder. 

• Planlösningen, bakugnen, trägolven, snickerier i form av golvlister och 


• Dörrar med foder, karm, tröskel, beslag, lås mm. 

143

144 

Byggnad nr 100, Känsö Torn 



Känsö torn, utkikstorn. Foto 2002. 


På Känsös högsta punkt, som brännölotsarna brukade använda som utsiktsplats, 

byggde man 1817-18 ett runt torn i tegel på en hög sockel i granit. Det 

inreddes med två våningar och plattform på taket. Från tornet hade man 

uppsikt över skärgården runt Känsö och även en bra bit ut till havs. Tornet 

blev också ett kännemärke för Känsö och gjorde det lättare för skepparna att 

hitta karantänsinrättningen. 

Redan 1840 ansåg den dåvarande karantänschefen att tornet inte behövdes 

för karantänsinrättningens räkning, men att det borde underhållas som 

sjömärke. 

År 1870 övertog lotsverket tornet med uppgift att underhålla det. År 1875 

renoveras tornet men underhållet blev eftersatt och en del av tornet rasade 

1910. Lotsverket ansåg att tornet ej var till någon nytta för sjöfarten och att 

verkets medel ej räckte till för att bygga upp tornet. 

Göteborgs Kungl. Segelsällskap tog tag i saken 1911 och genomförde en 

insamling bland intresserade skärgårdsbor och seglare. Vid insamlingen fick 

man ihop medel för att restaurera tornet utvändigt. 

År 1944 byggdes tornet om till militärt bruk och byggnadens inre fick ett 

betongskal. På taket monterades en verklighetstrogen och rörlig 

atrappradarstation. År 1980 renoverades tornet efter ett program av arkitekten 

Börje Blomé. Känsö Torn står idag tomt.

Känsö torn med ”radaranläggning”, december 1945. 


Helhet 

Byggnaden är 9 meter hög och 6 meter i diameter. Den är murad i kalkbruk 

av blandat granit och tegel upp till 3 meters höjd och putsad med KC-bruk i 

flera omgångar. Resten av tornet är murat i rött tegel. Tornet avslutas med ett 

murat krenelerat bröstvärn med sju skottgluggar. 

Bröstvärnet avslutas med en gjuten avtäckning. Foto 2001. 

Tidigare har sockeln varit putsad med kalkbruk och kalkavfärgad. Tillträde till 

tornet sker via en välvd öppning i bottenvåningen mot nordost, där det finns en 

utgående dörr i trä med horisontell träpanel och kraftiga plattgångjärn. 

Kulörer 

Tornets sockel var från början avfärgad i en gul kulör. I dag är tornets sockel i 

en väderbiten grå kulör. I övrigt är tornet i rött tegel och de igenmurade 

fönstren något ljusare än tornets tegelkulör. Entrédörren är svartmålad. 

145

146 

Tornets fasad från söder. Foto 2002. 

Fasad 

Fasadens fyra valvförsedda fönster har murats igen med rött tegel. Över 

dessa, men under taklisten, finns fyra rektangulära öppningar. Från dessa har 

man från övre planet och under tak kunnat övervaka omgivningen. 

Stomme 

Den nedre höga sockeln har murats med granitsten och tegel i kalkbruk och 

härpå har murats en massiv trestensvägg i rött tegel, murad i kryssförband, 

även här med fogning i kalkbruk. Bröstvärnet och botten i skottvärnen är 

avtäckta med gjuten betong. Betongen i skottgluggarna skyddas av en 


Foto 2001.

Till övervåningen kommer man via en spiraltrappa av gjutjärn som står inne i 

tornets mitt. Taket nås via en stege och en plåtklädd trälucka med sidor av 

betong. 

Tak 

Taket är av betong med yta av tunn asfalt. På takets mitt står fundamentet till 

radaratrappen kvar. Bröstvärnet har murats i tegel som slammats på insidan. 


• Exteriören med putsad bottenvåning, tegelfasaden och det 

krenelerade bröstvärnet. 

• Fundamentet till radaratrappen på takets mitt. 

• Spiraltrappan i gjutjärn. 

147

Delområdesindelning 

1. Hamnarna och hamnplanen 

2. Kajer och bryggor 

3. Stora trädgården 

4. Batteriet 

5. Batteriberget och västerut 

6. Bredäng och övre trädgården 

7. Parken 

8. Kyrkogården 

9. Övriga delar av ön

Kyrkogården 

Mark 

Tillstånd till ändringar av mark och vegetation 

Hela ön omfattas av byggnadsminnesförklaringen och skall vårdas och hållas i 

sådant skick att dess karaktär inte förvanskas. Ändring av mark och vegetation 

får inte genomföras. Parken skall vårdas enligt särskild vårdplan så att 

dess karaktär bibehålls. 

Vid alla förändringar av mark och vegetation skall samråd äga rum med 

Riksantikvarieämbetet. För sådana ändringar av markanläggningen som 

riskerar att medföra att karaktären påverkas skall tillstånd sökas hos Riksantikvarieämbetet. 

Tillstånd skall även sökas för sådana förändringar av skötseln 

som kan meföra en förändrad karaktär. 

149

1. Hamnarna och hamnplanen 

Tidigare utseende 

Området är i stora drag oförändrat sedan det anlades omkring år 1816. 

Dykdalberna i den östra hamnen är borta. Den mur som spärrade av mot ”den 

friska världen” ersattes snart av ett smidesstaket som delvis finns kvar. En 

vaktkur försvann någon gång på 1950-talet. Den dekorativa 

trädgårdsanläggningen på hamnplanen med gräs och blommor fanns kvar in 

på 1900-talet. 

Dagens utseende 

På planen finns idag några belysningsstolpar, en flaggstång och några 

projektiler som dekoration. Piren har fått en förlängning i form av en 

träbrygga. Kajerna tycks vara i relativt god kondition. 

Karantänshamnen 

och Parloiren 2002.


De båda hamnanläggningarna, den västra för karantänsstationens egna båtar 

och den östra för gästande fartyg, hörde till det första som byggdes på Känsö. 

Det var här som den friska omvärlden mötte den nedsmittade miljön på 

karantänen. Piren i gästhamnen med dess förtöjningsplatser var avstängd från 

ön genom en mur, senare ett högt staket. Denna pir ansågs därmed tillhöra 

den friska omvärlden och fick inte beträdas av de som befann sig på ön. 

Själva kontakten mellan besökarna och de intagna på karantänen skedde i 

parloiren på hamnplanen. Karantänens grundprinciper var således tydliga i 

utformningen av hamnen och hamnplanen. Åskådligheten i dessa principer 

utgör områdets största kulturhistoriska värde. Kommendantshusets vackra 

fasad mot hamnplanen förhöjer värdet av området. 

Mål 

Området bör ges en sådan utformning att karantänens princip med åtskillnad 

mellan friskt och sjukt blir tydlig. 1852 års karta kan tas som utgångspunkt 

för områdets utformning. 

Åtgärdsförslag 

För förståelsen av parloirens funktion är det angeläget att smidesstaket 

återuppförs i sin tidigare omfattning. Det är önskvärt att den dekorativa 

trädgårdsanläggningen på hamnplanen återskapas. Placering och utformning 

av belysningsstolpar, flaggstång m.m. studeras. Borttagande av bryggan i 

pirens förlängning kan övervägas om verksamheten i framtiden skulle medge 

detta. Kajer och trappor underhålls. 

Västra hamnen 

2002. 

151

152 

2. Kajer och bryggor vid magasin, lasarett och 

observationssjukhus 


Även detta område är i stora drag oförändrat sedan kajer och bryggor 

uppfördes åren 1816-17. De största förändringarna genomfördes på 1940talet 

när vindbryggorna ersattes av fasta betongbryggor. I samband härmed 

breddades kajen på några ställen för att möjliggöra fordonstrafik på kajen och 

kajplanen asfalterades. På 1960-talet utfördes en del utfyllnad i öster så att 

magasinet erhöll en liten plan framför dess södra långsida. Landhöjningen har 

gjort att medelvattennivån idag är ca 30 cm lägre än när anläggningen 

uppfördes. 


Kajer och trappor är i relativt god kondition. Ledningar för vatten, värme och 

avlopp är nedlagda i kajerna. Flytbryggor har placerats framför en del av 

byggnaderna. 

Sjukhusen på stenbryggan kunde isoleras helt från övriga ön med hjälp 

av vindbryggor. Till vänster: den äldre typen av vindbrygga, senare 

ersatt av modellen på fotot till höger.


Liksom för hamnplanen och hamnarna ligger områdets största värde i att 

karantänsprincipen kan åskådliggöras på ett tydligt och pedagogiskt sätt. 

Byggandernas placering ute i vattnet och de vindbryggor som fanns tidigare 

visar tydligt den vikt man lade vid att isolera människor och gods från 

omvärlden. Den breda kulvert som är belägen under pestlasarettet, varifrån de 

misstänkt smittobärande skulle hissas upp i lasarettet utan beröring, är 

ytterligare en mycket påtaglig illustration av karantänsprincipen. Utöver 

dessa medicinhistoriska och pedagogiska värden har anläggningen ett stort 

arkitektoniskt värde och skönhetsvärde genom samspelet mellan den strama 

raden av byggnader och det omgivande landskapet med klippor och vatten. 

Mål 

Området bör ges en sådan utformning att karantänsprincipen med åtskillnad 

mellan friskt och sjukt blir tydlig. 1852 års karta kan härvid tas som 

utgångspunkt. 


Det skulle ligga ett stort värde i att återskapa vindbryggorna (ev. som 

atrapper) eftersom dessa utgör en tydlig illustration av isoleringsprincipen. 

En alternativ dragning av de ledningar som idag ingår i de fasta bryggorna 

bör därför på sikt studeras. Om de fasta bryggorna tas bort bör även 

pågjutningarna av kajerna i hörnen tas bort. Möjligheten att ta bort 

flytbryggorna bör övervägas - när karantänen var verksam fick inga båtar 

angöra pestlasarettet. Kajer och trappor skall repareras och underhållas. 

Dagens fasta 

bryggor som 

ersatt de tidigare 

vindbryggorna. 

153

154 

3. Stora trädgården och tomtmarken intill 


Trädgårdens tidigare utseende är 

beskrivet i det historiska avsnittet i 

rapporten. Utseendet, med åtta 

odlingskvarter, bevarades i stora drag 

oförändrat under karantänens 

hundraåriga epok. Trädraden på 

trädgårdens västra sida skadades delvis 

vid branden 1960. 


Trädgården har idag lagts igen till 

gräsmatta och nyttjas tidvis för 

uppställning av trupp. Enstaka 

fruktträd finns kvar från den tidigare 

fruktodlingen. I trädgårdens norra del 

har en del installationer grävts ned i 

marken. Ventilationsrör och 

brunnslock annonserar 

installationernas närvaro. Trädgården 

möter vattnet i form av en stödmur. 

Genom att avskräde kastats över 

muren har det bildats en liten 

ogräsbevuxen bank nedanför muren 

där det tidigare var vatten. 

Karantänsträdgården


Trädgården är en vital del av karantänsmiljön och planerades av Forsell redan 

innan övriga anläggningsarbeten påbörjats. Genom trädgården hade 

karantänens anställda en viss möjlighet till självförsörjning under tider av 

isolering. Trädgårdsodling var även en av de få fritidsaktiviteter som man 

kunde ägna sig åt under de perioder när inga epidemier härjade i Europa. 

Trädgården har ett stort värde genom att den kan bidra till att ge en mer 

fullständig bild av livet på karantänen. 

Mål 

Det är önskvärt att trädgården åter uppodlas eller planteras med fruktträd. 

Målsättningen bör vara att återge trädgården dess utseende enligt 1852 års 

karta. 

Förslag till åtgärder 

Gångsystemet i trädgården bör på sikt återupptas och ett staket sättas upp runt 

trädgården. Installationer i trädgårdens norra del bör på sikt flyttas eller 

åtminstone döljas av vegetation så att de inte blir så iögonfallande. Den stora 

poppeln vid kommendantshuset bevaras. Alléträden beskäres och 

kompletteras. Utfyllnaden med jord i viken nedanför trädgårdsmuren tas bort. 

En skylt kan informera om trädgårdens funktion under karantänens tid. 

Lindallén 

155

156 

4. Batteriet 


Batteriet uppfördes 1805 och 

utrustades med fyra 6-pundiga 

kanoner. Anläggningen är avbildad på 

1818 års plansch. Batteriet har där en 

6-kantig form och öppningen in mot ön 

bevakas av det corps de garde som 

uppfördes samtidigt som batteriet och 

som ännu finns kvar. På illustrationen 

på 1818 års plansch ses minst fyra 

embrassyrer, d.v.s. skottöppningar i 

bröstvärnet. Bröstvärnet ger intryck 

av att vara uppfört i jord och torv. 

Batteriet på 1852 års karta. 

Bröstvärn vid ett batteri gjordes manshöga för att skydda personer inne i 

batteriet från beskjutning utifrån. Bröstvärnen hade i allmänhet en nedre del 

av sten, medan den övre delen bestod av jord och grästorv, eftersom jord står 

emot beskjutning bättre än sten. Embrassyrerna för kanonerna gjordes så 

smala som möjligt. För att inte behöva göra embrassyrerna allt för djupa 

ställdes kanonerna på kanonbäddningar någon dryg halvmeter över marknivån 

i batteriet, se principfiguren nedan. 

På 1818 års plansch ses dessa förhöjningar som en smal terrass innanför 

bröstvärnet. Idag ser man inga spår av kanonbäddningarna, som troligen efter 

hand jämnats ut för att erhålla en plan gräsyta inne i batteriet. Jordvallen 

ovanpå bröstvärnets stenfundament har eroderat bort vilket gör att endast 

bröstvärnets stenfundament finns kvar idag. 

Sektion genom batteriet så som det kunde sett ut när det var nyanlagt. 

Idag har jorden i bröstvärn och kanonbäddning sjunkit ihop och 

jämnats ut. 

Batteriet så som det avbildas på 1818 års plansch över Känsö 

karantänsanstalt. Bakom batteriet ses överdelen av corps de gardet.

Vid batteriet fanns en flaggstång som troligen även fungerade som signalmast. 

Fästen för stag som troligen höll upp denna mast finns ännu kvar i berget. En 

vaktkur stod uppställd på batteriet. Denna flyttades senare ned till 

hamnplanen. 

Att batteriet och dess bestyckning inte bara hade en avskräckande funktion 

framgår av ett brev från Krigs Collegiet till Tygmästaren i Göteborg där det 

särskilt framhålls att kanonlavetterna måste kunna tåla skarpa skott. 

Batteriet på 1818 års plansch. 

Corps de gardet är i 

nederkant av batteriet. 

Ett batteri som delvis består av jord och torv måste ständigt underhållas för att 

vara intakt. Man kan ana att detta underhåll kanske blev eftersatt, eftersom 

risken för att bli utsatt för beskjutning var mycket liten. Om man mot 

förmodan skulle behöva använda kanonerna mot ett handelsfartyg som inte 

ville rätta sig efter karantänsreglerna, så fanns ändå knappast någon risk för 

moteld. 

Kanonerna kom aldrig till användning annat än som salutkanoner och togs 

slutligen bort år 1870. Efter denna tid kan man anta att batteriet inte längre 

underhölls och bröstvärnet tilläts förfalla. På 1932 års karta är batteriet 

illustrerat som en liten gräsyta. 


Batteriet är ännu tydligt i sin form 

och har i sen tid utrustats med tre 

av de ursprungliga kanonerna 

som bärgats från sjöbottnen. 

Corps de gardet finns alltjämt 

kvar och är efter tunnbindareverkstaden 

det äldsta huset på ön. 

Batteriberget idag. 

157

158 


Batteriet och corps de gardet är en viktig del av karantänen, vilket avspeglas 

av att arbetena med dessa anläggningar inledde det stora karantänsprojektet. 

Batteriet, med dess bestyckning med 4 kanoner och en permanent bemanning 

med soldater visar hur allvarligt man såg på risken att smitta fördes in till 

Göteborg. Ett fartyg som vägrade att gå i karantän kunde som yttersta utväg 

skjutas i sank. En kanonbåt ingick även i karantänens utrustning. Batteriet har 

därför stort värde som en illustration av de maktmedel samhället kunde sätta 

in för att skydda landet mot farsoter. 

Mål 

Batteriets bör bevaras som en ruin, men dess funktion som fortifikativ 

anläggning bör bevaras och förtydligas. 


Nedfallna stenar från batteriet bör läggas tillbaka på plats och nya ras bör 

förhindras genom att stabilisera de nuvarande murarna. Murens avtäckning 

med mossa och örter bör därvid skadas så lite som möjligt. En informationsskylt 

kan berätta om batteriets historia och funktion. Kanonerna som idag 

ligger lite tillfälligt upplagda på muren bör placeras i lavetter, på en sådan nivå 

att kanonröret når över stenmuren. Vegetation inom och nära batteriet bör tas 

bort. 

Avträdet på 

Batteribergets 

västra sida, foto 

från 1940-talet. 

Göteborgs 

Sjöfartsmuseum. 

Del av batteriet idag.

5. Batteriberget och området väster därom 


Området väster om Batteriberget är den enda plats på ön där genomgripande 

förändringar genomförts sedan karantänens tid. På 1960-talet utfördes här en 

omfattande utfyllnad. I stället för den flikiga strandlinjen skapades dagens 

raka strandlinje som förbinder karantänens hamn med udden i väster. Nya 

byggnader och installationer har även tillkommit i detta område. 


Mål 

Området bevaras som idag. Ett återställande av området till ett äldre utseende 

är knappast möjligt. Ytterligare bebyggelse bör ej komma till stånd. 



Batteriets corps de garde, som ännu finns 

kvar, uppfördes samtidigt som batteriet år 

1805 och är därmed den äldsta byggnaden 

på Känsö som uppfördes för karantänens 

behov. Tunnbindarverkstaden är några år 

äldre, men denna byggnad uppfördes 

medan det ännu var trankokeri på ön. 

Väster om batteriberget låg närmast 

kassörens och doktorns gemensamma 

ladugård, den kombinerade smedjan och 

brygghuset samt längre bort karantänschefens 

ladugård. Där låg även den långa 

brygga vid vilken de sjömän som var i 

karantän på sina fartyg kunde komma in 

och hämta dricksvatten. Närmast nedanför 

Batteriberget låg en toalettbyggnad ut över 

vattnet med fyra “appartementer”. 

Området är kraftigt förändrat sedan karantänens tid och innehåller inga stora 

historiska värden. Moringarna vid stranden minner om de fartyg som låg i 

karantän här. 

Området kring mässen vårdas. Övrigt område bevaras som idag. Läge för 

gamla ladugårdar, smedja, Grönlandsbrunnen m.m. kartlägges och markeras. 

En del sentida inslag bör dock tas bort eller tonas ned genom skylande 

plantering e.d. På sikt bör man överväga att flytta byggnaderna omedelbart 

väster om Batteriberget till en annan, mindre dominerande plats. 

159

160 

6. Bredäng och den övre trädgården 


Bredängs något vattensjuka mittparti nyttjades under karantänstiden för att ta 

vinterfoder till djuren, medan de bättre dränerade sidoområdena odlades av de 

anställda på karantänen. Den s.k. övre trädgården odlades upp av 

karantänskirurgen Wastenius på 1840- och -50-talen. Trädgården övertogs 

senare av doktor Hjortzberg. All odling upphörde när karantänen lades ner på 

1920-talet. 

Vy från Bredäng mot norr. I förgrunden ses odlingsbäddar. Idag är 

området helt igenvuxet. 1940-tal.


Bredäng är idag en grästäckt fotbollsplan. De tidigare uppodlade 

sidoområdena har vuxit igen med träd och buskar. Den övre trädgården är 

övervuxen men några syrénbestånd vittnar om den tidigare anläggningen. 


Liksom den stora trädgården bär Bredäng och den övre trädgården 

vittnesbörd om livet på karantänen och isoleringen på den i övrigt relativt 

ofruktbara ön. 

Mål 

På sikt är det önskvärt att Bredäng och den övre trädgården åter kan nyttjas 

för odling och slåtter, så som är redovisat på 1852 års karta. På kortare sikt är 

det angeläget att igenväxningen vid sidan om Bredäng och i trädgården 

hejdas. 


Vid Bredäng bör vegetationen hållas nere ända fram till berget och fram till 

vattnet, så att ängen åter utgör ett öppet stråk tvärs över ön. Övre trädgården 

bör befrias från igenväxningsvegetation. Om möjligt bör trädgården förses 

med gångvägar enligt 1852 års karta och nyttjas för odling. Gångvägen 

mellan parken och den övre trädgården bör återskapas. 

Fotbollsplanen bidrar till att hålla området öppet. 

161

162 

7. Parken 


Parkens utseende i äldre tid har 

beskrivits i det historiska avsnittet. 

Området hölls välskött så länge 

karantänen var aktiv. Därefter har 

parken tidvis försummats och 

tidvis har röjningsinsatser 

genomförts. 


Beståndet av utländska eller 

ovanliga träd har efterhand 

tunnats ut. Idag dominerar våra 

inhemska lövträd, men traslind 

och några andra sorter av lind kan 

man ännu hitta i parken. Parkens 

“grottor” kan man bara ana idag 

och de sittplatser som fanns 

tidigare är försvunna. Områdets 

huvuddrag med den trånga, 

grönskande dalgången, omgiven 

av de branta, kala bergsidorna, är 

dock bevarad. Lusthuset i parkens 

södra del utgör en omistlig rest av 

den gamla parken. Även 

inskriptionerna i berget och Olof 

Ericssons grav bidrar till att ge 

området en historia.


Parken, som är lika gammal som karantänen i övrigt, utgör en intressant och 

värdefull del av den kulturhistoriska miljön på Känsö. Anläggningen visar 

hur de som ansvarade för karantänens planering inte bara ville skapa en 

välfungerande och effektiv sanitär anläggning, utan även en miljö med vackra 

byggnader och vackra omgivningar som kunde tillfredsställa olika behov hos 

de som tvingades vistas på karantänen under långa tider. Att parken delvis 

sägs ha byggts upp med växtmaterial som kom med fartygen från främmande 

länder gör anläggningen ännu intressantare. Det botaniska eller dendrologiska 

värdet av anläggningen är idag begränsat eftersom nästan alla de planterade 

växterna har försvunnit. 

Mål 

Ett återställade av parken till utseendet under karantänstiden är ett önskvärt 

men långsiktigt projekt. En kortsiktigare målsättning är hålla området 

välskött och att kontinuerligt komplettera trädbeståndet med de trädslag som 

fanns i parken tidigare. 


Tills vidare bör området skötas genom gallring, röjning och slåtter. Plantering 

bör efterhand ske med sådana trädslag som kunde funnits i äldre tid. 

Professor Carl G. Dahls inventering från 1920-talet och eventuellt äldre 

uppgifter kan ge vägledning härvidlag. 

Gångvägarna, sittplatserna, den runda platsen vid lusthuset, kägelbanan och 

”grottorna” återskapas i den utsträckning som resurserna medger. Bänkar 

placeras ut enligt kartan. 

Lusthuset i parken, 

uppfört av Jacob 

Forsell 1820. Foto 

2002. 

163

164 

8. Kyrkogården 


Kyrkogården anlades 1840 och utvidgades 1901. På kyrkogården finns ett 60tal 

gravar där personal från inrättningen, döda från sjukhuset, drunknade och 

sjöfolk som avlidit till sjöss på fartyg som passerat är begravda. 


Kyrkogården är omgiven av en stenmur och glest bevuxen med tallar. 

Kaprifol växer på muren och i snåren omkring. Området ger ett tilltalande 

intryck av tidlöshet. Endast ett fåtal gravar är markerade med stenar, de flesta 

anas bara som svaga upphöjningar i marken.


Även om det lyckligtvis var relativt få personer som avled i epidemiska 

sjukdommar på karantänen var beredskapen hög för ett stort antal döda under 

de tider när Europa hemsöktes av farsoter. Uppförandet av en likbod år 1905 

är ett tecken på detta. Kyrkogården är en påminnelse om att alla livets skeden 

fick rymmas på den lilla ön. 

Mål 

Kyrkogården bör bevaras ungefär i det utseende den har idag. 


Kyrkogården med mur, gräsytor och gravstenar vårdas. Trädvegetationen i 

anslutning till kyrkogården glesas ut så att platsen inte blir alltför mörk. 

”Kolerakyrkogården” i närheten markeras. 

165

Bilden t.v: 

en anlagd gångväg 

löper utmed 

strandkanten. 

Bilden t.h: 

förtöjningsringar, s.k. 

moringar, finns på 

många ställen och är 

en påminnelse om de 

fartyg som tvingades 

ligga i karantän. 

166 

9. Övriga delar av ön 


Större delen av ön var tidigare i stort sett helt trädlös på grund av bete och 

slåtter. Ett omfattande system av gångvägar anlades i början av 1800-talet 

över hela ön. Kring sekelskiftet planterades en del barrträd av olika slag varav 

många ännu finns kvar. I samband med byggnadsarbetena i början av 1800talet 

togs ett stenbrott upp på öns östra del. 


Den största förändringen sedan karantänens tid utgörs av den kraftiga 

utbredningen av träd och buskvegetation på en stor del av ön. Gångvägsnätet 

är delvis bevarat.


Miljön kring Känsö torn har särskilt kulturhistoriskt värde på grund av den 

roll tornet spelade under karantänens första tid. Härifrån lokaliserades fartyg 

som kunde vara aktuella att ta in i karantän. Tornet användes även för en 

optisk telegraf med vilken man kunde kommunicera med Nya Varvet i 

Göteborg. Denna kommunikation var av stor betydelse under de perioder när 

karantänen var isolerad och man behövde information om anlöpande fartyg. 

Även gångvägarna och stenbrottet är en del av den kulturhistoriska miljön. 

Landskapets trädlöshet avspeglade nyttjandet av ön för livsmedelsproduktion. 

Känsö skilde sig i detta avseende inte från övriga öar i skärgården. 

Känsös flora inventerades av Carl Skottsberg 1934 när ön ännu var betad och 

i huvudsak trädlös med undantag av parken. Marrisp, Limonium humile, 

påträffades av Skottsberg och var anledningen till att han begärde att ön 

skulle fridlysas, vilket även skedde. Sedan dess har betet upphört och 

trädvegetation brett ut sig över stora delar av ön. Därmed har många arter 

som Skottsberg noterade försvunnit men andra har tillkommit. Bland annat har 

marrispen ökat betydligt i omfattning och täcker nu stora ytor vid stränderna. 

Några rödlistade (utrotningshotade) arter är inte kända från ön. Här och var i 

klippskrevor påträffas dvärgartade exemplar av kanadensisk kustgran, Abies 

grandis, som troligen planterades kring sekelskiftet 1900 och sedan 

fröförökat sig på ön. 

Mål 

Betet på ön bör återupptas varigenom landskapet på sikt återfår den karaktär 

det hade under karantänstiden. Om ön blir mer publik bör gångvägarna enligt 

1852 års karta restaureras. 


Vegetationen över hela ön bör i möjligaste mån hållas nere, så som 

förhållandena var under hela 1800-talet och även vid tillfället för 

fridlysningen på 1920-talet. En kraftig initial röjning bör utföras, varefter 

öppethållande kan ske med får, nötkreatur eller hjortar. Hägn mot gammal 

odlingsmark, park och tomtmark bör i första hand uppföras där de fanns i 

äldre tid. Gångvägar bör rekonstrueras/underhållas. 

Kanadensisk 

kustgran och rönn. 

167

168 

Källor 

Bauer, Känsö - Mark- och vegetationsplan, Fortifikationsförvaltningen 1968 

Kilwein, Some historical comments on quarantine, Journal of Clinical Pharmacy 

and Therapeutics, 1995/20 

Kindgren, Ett skepp kommer lastat - Livet på Känsö under tre århundraden, 

Tre Böcker, 2003 

Känsö 1818 - 1968 (jubilieumsskrift), Krigsarkivet 

Linder, Skogens krönika i Göteborgs och Bohus län, Göteborg, 1935 

Lundberg, Känsö 1770-1997 ur historisk och litterär synpunkt 

Magnusson, Fågellivet på Känsö, 1971 (stencil) 

Panzac, Quarantaines et Lazarets - L´Europe et la peste d´Orient, Édisud, 

Aix-en-Provence, 1986 

Riksantikvarieämbetet, Byggnadsminnen, Stockholm, 1976 

Stora Känsö, ur Byggnadsminnesmärken, Liber Förlag 1975 

Weibull, Känsö flora, 1996 

Öberg, Känsö karantänsinrättning 1804 - 1933, Göteborg, 1968. 

Kartor, ritningar, foton och avbildningar har hämtats från följande arkiv: 

Amf 4 (f.d. KA 4) 

ATA 

Det Kgl Bibliotek, Köpenhamn 

Göteborgs landsarkiv 

Göteborgs stadsbibliotek 

Göteborgs Stadsmuseums arkiv 

Kungl Biblioteket, Stockholm 

Regionarkivet i Göteborg 

Rigsarkivet, Köpenhamn 

Riksarkivet, Stockholm 

Sjöfartsmuseets arkiv 

Intervjuer har ägt rum med bl.a. Lars Carlsson, Styrsö.

Ordförklaringar 

Batteri 

ett antal artilleripjäser som grupperats för samordnad eldgivning. 

Corps de garde 

logement för vaktstyrka 

Corps de logi 

bostadsbyggnad 

Dykdalb 

förtöjningsanordning bestående av flera i bottnen neddrivna pålar som är 

sammanfogade i toppen. 

Embrassyr 

öppning i bröstvärn eller mur för artilleri eller gevär. 

Fotplåt 

plåt på taksprång som bockas ned i hängränna eller monteras nedanför 

fotränna. 

Fotränna/ståndränna 

ränna ovanför takfoten för avledning av vatten. 

Fronton 

ett ovanför taklisten uppskjutande, oftast gavelprytt parti, som ofta markerar 

mitten på en byggnad. 

Fönsterbröstning 

del av vägg mellan fönsterkarms underdel och färdigt golv. 

Förbandsmurning 

det schema enligt vilket murstenar och murblock läggs för att 

sammanhållande och stabiliserande verkan skall uppnås i murverk. 

Karantän 

(av franska quarante, fyrtio, med syftning på den förr vanliga karantänstiden) 

en strikt isolering av människa eller djur för att förhindra spridning av 

smittsam sjukdom. Isolering sker oftast i särskilt iordningställda lokaler, 

anpassade för att utesluta smittspridning. 

Klassicistisk 

konsthistorisk stil mellan ca 1770 - 1840. 

Krenelering 

murkrön med tinnar och skottgluggar i regelbunden växling. 

Lasarett 

ordet härstammar från det 1423 inrättade karantänssjukhuset på ön Santa 

Maria di Nazareth utanför Venedig. 

169

170 

Mansardtak 

sadeltak med brutet takfall som ges större möjlighet att utnyttja 

vindsutrymmet. 

Moring 

(av engelska mooring ’förtöjning’) en i berg eller kaj fästad ringbult för 

förtöjning av fartyg. 

Pilaster 

plan ur väggen framskjutande pelare, försedd med bas och kapitäl. 

Rappa 

kalktäckning av en murad vägg i ett tunnare skikt än vid putsning. 

Rustbädd 

konstruktion av varandra korsande bjälkar, plankor eller ris, som vid 

grundläggning i lös jord monteras horisontalt under grunden. 

Slamfärg 

slamfärg är en matt täckande färg med färgpigment uppslammad i en vätska 

(vatten). Slamfärgen består av ett bindemedel av råg- eller vetemjöl och i den 

röda slamfärgen, falurödfärgspigment samt järnvitriol. I dag innehåller 

färdigkokt slamfärg även 4 - 8% kokt linolja.

BILAGA 1 

Byggnad nr K0117.001 Kanslihuset, Kommendanthuset eller f.d. Chefshuset. 

Kondition/skador 

Tak och fasader är i bra skick. Reparation och ommålning gjordes 2002. 

Fönstersnickerier är målade med oljefärg som torkat ut ordentligt och uppvisar spjälkande 

färgskikt och kittning. 

Två vertikala sprickor i sockel finns mot nordväst. 

Åtgärder 

Fönstersnickerier renskrapas noggrant, sedan lagas och utbytes trä varefter rutor omkittas med 

linoljekitt där lös och spjälkande kitt förekommer. Fönstersnickerier ommålas. 

Samma behandling förutom omkittning utföres på blindfönster. 

Vid ommålning av emblemet i frontespisens gavelfält målas med ren linoljefärg typ kallpressad, 

pigmenterad så de blir s.k. maximalfärger d.v.s. med mycket pigment i färgen. 

Byggnad nr K0117. 002 Kasern I eller f.d. Magasin I. 


Tak och fasader är i bra skick. Reparation och målning gjordes 2002. 

Fönster är målade med oljefärg som torkat ut ordentligt och uppvisar spjälkande färgskikt och 

kittning. 

Åtgärder 

Fönstersnickerier renskrapas noggrant, sedan lagas och utbytes trä varefter rutor omkittas 

med linoljekitt där lös och spjälkande kitt förekommer. 

Fönstersnickerier skall ommålas. 

Byggnad nr K0117. 003 Kasern II eller f.d. Pestlassaret. 




kittning. 

Åtgärder 

Fönstersnickerier renskrapas noggrant, sedan lagas och utbytes trä varefter rutor omkittas med

linoljekitt där lös och spjälkande kitt förekommer. 

Fönstersnickerier skall ommålas. 

Byggnad nr K0117. 004 Kasern III eller f.d. observationssjukhuset. 




kittning. 

Åtgärder 



Fönstersnickerier ommålas. 

Byggnad nr K0117. 005 Matinrättning, förråd mm eller f.d. Magasin II 


Tak och fasader är i bra skick. 

Mekaniska skador förekommer i mindre utsträckning. Bl a förekommer påkörningsskador i 

hörn. 

Reparation och målning gjordes 2002. 

Färg på lackad järnplåt flagnar. 


kittning. 

Åtgärder 

Plåt rengörs och grundas med Abratex plastisolprimer eller likvärdig samt strykes 3 ggr med 

lackfärg. 




Dropp- och fönsterbleck rengörs, rostskyddsmålas samt strykes 3 ggr med oljefärg. Vid hål 

eller skada i plåt bytes till ny plåt lika befintlig.

Byggnad nr K0117. 007 Kasern eller f.d. Rydells värdshus. 


Tak och fasader är i bra skick 


Skorsten klädd med lackad järnplåt flagnar. 


kittning. 

Åtgärder 

Plåt rengörs och grundas med Abratex plastisolprimer eller likvärdig, samt strykes 3 ggr med 

lackfärg. 




Plattform och rak stege i målat järn rengörs, rostskyddsmålas samt stryckes 3 ggr med 

oljefärg. 

Byggnad nr K0117. 010 Mäss- och befälsförläggning. 



Vid förstukvist har slätputsat parti på båda sidor om trapplopp vid senaste reparationen 2002 

behandlats som den vore murad av mindre sten. 

Åtgärder 

Ytbehandling vid förstukvist rives, putsen lagas med KC-bruk i slätstruket utförande. Putsen 

avfärgas med KC-färg. 

Lackade ytterdörrar lagas, renslipas och oljebehandlas. 

Byggnad nr K0117. 011 Förläggningsbyggnad eller f.d. corps de garde. 


Tak och fasader är i bra skick. 


Fönstersnickerier är i behov av renovering.

Åtgärder 




Byggnad nr K0117. 012 Lusthus. 

Åtgärder 

Invändigt rengörs innertak och taklister och ommålas med oljefärg. 

Golv rengörs och ytbehandlas lika befintligt. 

Byggnad nr K0117. 013 Parloir. 


Parloiren är i stort behov av en invändig restaurering. 

Åtgärder 

Invändigt rengörs innertak och taklister och ommålas med oljefärg. 

Skador i puts skall putslagas i samråd med antikvarisk kontrollant. 

Rost på järngaller och ståltrådsnät rengöres och rostskyddsmålas med oljefärg. 

Befintligt golv i ren avdelning med rengörs och omfogas. 

Befintligt furugolv i ”oren” avdelning rives och ersätts med nytt lika befintligt. 

Byggnad nr K0117. 019 Bageri, likbod, tunnbinderi mm. 


Tak är lagt med enkupigt lertegel. Pannor ligger bra och är mot väst äldre medan de mot öst är 

relativt nya. Skorsten är inklädd i färgbelagd plåt och ej besiktningsbar. 

I övrigt är huset renoverat under 2004. 

Åtgärder 

Huset är i behov av invändig reparation. 

Känsö Torn nr K0117.100, utsiktstorn, sjömärke och f.d. ”radarstation”. 


Tornet är i dåligt skick. 

Takets asfaltbeläggning är sliten och flagnar. Lucka i järnplåt är rostangripen. Järnkonstruktioner 

och ventiler i tak har rostskador.

Bröstvärnets avtäckning i betong är sprucken och i dåligt skick. Bröstvärnets murade tegelytor 

är i dåligt skick med frostskadat tegel och fogar som spjälkat och lossnat. I botten på 

embrasurer förekommer sprickor vid anslutning till bröstvärn. 

Fasadens tegelväggar är frostskadade och fogar har spjälkat och lossnat. Igenmurade fönster i 

fasad har cementfog som spjälkat och lossnat. Galler i fasad är rostiga och i dårligt skick. 

Sockelputsen är i dåligt skick. Putsen släpper på flera ställen och har öppnat för ”sår i muren” 

där fogbruket lakats ut. Omfattande sprickor förekommer. Avfärgningen är borta och putsen 

utarmad. 

Entréporten i trä är i dåligt skick. Smidesgångjärn har rostskador. 

Invändigt är tornet i dåligt skick med bl a omfattande rostskador i spiraltrappa, ventiler och 

järnkonstruktioner.

Bilaga 2

Bilaga 3 

Fågelinventering 1971, Stig Magnusson

KÄNSÖ VÅRDPROGRAM Utvändig färgsättning Byggnad nr K 0117.001 

Kanslihuset 

Upprättad: 2003-03.26 Behandling enligt nedan utförd år: 

Byggnadsdel Behandling Kulör 

Allmänt 

NCS S avser Natural Color System® 

index edition 2 

Färdigblandade färger användes 

Fasader 

Locklistpanel och liggande panel med vattbräda, 

fotbräda mot nordost, nordväst och sydöst målas med linoljefärg S 0502-Y vit 

Locklistpanel och fotbräda mot sydväst målas med slamfärg ljus rödfärg 

Liggande panel och vattbräda mot sydväst målas med slamfärg ljus rödfärg 

Synlig fram och undersida takfot målas med linoljefärg S 0502-Y vit 

Gavlars och frontespis ytterkanter målas med linoljefärg S 0502-Y vit 

Frontespisens gavelfält målas med linoljefärg S 4055-R95B koboltblå 

Ram runt frontespisens gavelfält målas med linoljefärg S 0530-Y10R guldockra 

Frontespisens tre kronor målas med linoljefärg S 0530-Y10R guldockra 

Vindskivor målas med linoljefärg S 0502-Y vit 

Sockel i natursten obehandlad

Snickerier 

Fönster målas med linoljefärg S 3050-G grönt 

Blindfönster målas med linoljefärg S 3050-G grönt 

Glas i blindfönster målas med linoljefärg S 8502-Y svart 

Dörrar målas med linoljefärg S 3050-G grönt 

Plåt och smide 

Fönsterbleck målas med linoljefärg S 3050-G 

Spiraltrappa målas S 9000-N svart 

Hängrännor och stuprör målas S 0502-Y vit 

Skorstenar målas S 9000-N svart 

Takbrygga obehandlad


Värnpliktsförläggning 



Allmänt 



Färdigblandade färger används 

Fasader 

Stående lockpanel målas med slamfärg ljus rödfärg 


Synlig fram och undersida takfot gavlar målas med slamfärg ljus rödfärg 


Sockel i putsad natursten lagas och tjäras brunsvart 

Snickerier 

Fönster målas med linoljefärg S 0502-Y vit 

Dörrar målas med linoljefärg S 0502-Y vit 


Fönsterbleck målas S 0502-Y vit 


Skorstenar målas S 9000-N svart





Allmänt 




Fasader 





Snickerier 





Hängrännor och stuprör målas S 9000-N svart 






Allmänt 




Fasader 





Snickerier 



Portal målas med linoljefärg S 0502-Y vit 






Magasin II 



Allmänt 




Fasader 




Vindskivor målas med slamfärg ljus rödfärg 

Sockel i natursten obehandlad 

Snickerier 








Befälsförläggning 



Allmänt 




Fasader 

Locklistpanel mot nordost, sydöst och sydvä målas med linoljefärg S 0502-Y vit 

Locklistpanel mot nordväst målas med slamfärg ljus rödfärg 

Fotbräda målas med linoljefärg S 0502-Y vit 


Vindskivor och vattbrädor målas med linoljefärg S 0502-Y vit 

Sockelvåning i natursten obehandlad 

Snickerier 

Fönster mot nordost, sydöst och sydväst målas med linoljefärg S 3050-G grön 

Fönster mot nordväst målas med linoljefärg S 0502-Y vit 

Dörrar målas med linoljefärg S 3050-G grön 

Dörr i sockelvåning målas med linoljefärg S 2502-Y gråvit 

Förstugestolpar och räckesöverliggare målas med linoljefärg S 0502-Y vit 

Räcke målas med linoljefärg S 0502-Y vit 


Gångjärn för dörr i sockelvåning målas med linoljefärg S 9000-N svart 



Skorsten målas S 9000-N svart


Corps de garde 



Allmänt 




Fasader 

Locklistpanel målas med slamfärg ljus rödfärg 

Synlig fram och undersida takfot målas med slamfärg ljus rödfärg 


Fotbräda målas med slamfärg ljus rödfärg 



Snickerier 


Dörr målas med linoljefärg S 0502-Y vit 



Hängrännor och stuprör målas S 4040-Y80R röd 

Plåtavtäckning vindskivor målas S 9000-N svart 

Plåtavtäckning vattbräda vid gavlar målas S 4040-Y80R röd 

Skorstenar målas S 4040-Y80R röd

KÄNSÖ VÅRDPROGRAM Utvändig färgsättning Byggnad Nr K 0117.010 

Mäss och befälsförläggning 



Allmänt 




Fasader 






Snickerier 





Hängrännor och stuprör målas S 8502-Y svart 

Skorstenar målas S 8502-Y svart


Lusthus 



Allmänt 




Fasader 

Slät panel och fotbräda (entrésida) målas med oljefärg S 3010-G grön 

Locklistpanel och fortbräda målas med slamfärg ljus rödfärg 


Profilerad gaveltrekant (entrésida) målas med oljefärg S 0502-Y vit 


Sockel i betong tjäras 

Snickerier 





Plåtavtäckning vindskivor målas S 0502-Y vit


Parloir 



Allmänt 




Fasader 

Locklistpanel målas med oljefärg S 0510-Y20R gulvit 

Taklist målas med oljefärg S 0510-Y20R gulvit 

Fotbräda målas med oljefärg S 0510-Y20R gulvit 

Trappa i kalksten mot öst obehandlad 

Sockel i natursten putsas 

Snickerier 

Fönster mot norr och söder målas med linoljefärg lika befintlig grön 

Dörr mot väst målas med linoljefärg lika befintlig grön 

Igensatta öppningar med plankdörr mot öst målas med linoljefärg lika befintlig grön 

Kolonner mot väst målas med linoljefärg lika befintlig grön 

Vangstycke målas med linoljefärg S 0510-Y20R gulvit 

Fält i barriär vid trapplan mot väst målas med linoljefärg lika befintlig blå 

Text i fält målas med linoljefärg S 0502-Y vit 


Fönsterbleck målas med linoljefärg grön 

Handledare målas med linoljefärg S 9000-N svart


Bageri 



Allmänt 




Fasader 


Taklist målas med oljefärg S 0502-Y vit 

Fotbräda målas med slamfärg ljus rödfärg 

Vindskiva målas med oljefärg S 0502-Y vit 

Sockel i natursten putsas 

Snickerier 





Plåtavtäckning vindskivor målas S 0502-Y vit

KÄNSÖ VÅRDPROGRAM Utvändig färgsättning Byggnad Nr K 017.0C1 Känsö Torn 

Utsiktstorn 



Allmänt 




Fasader 

Tegel obehandlad 

Avtäckningar i kalksten obehandlad 

Avtäckningar i betong obehandlad 

Sockel i natursten putsas med KC-färg gul 

Snickerier 

Dörr lagas och tjäras brunsvart 


Fönsterbleck i koppar obehandlad

KÄNSÖ

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?