Läs hela numret! - Parnass

More documents

Recommendations

Info

tema kvinnliga författare i norden Völvan – Vad en kvinna kväder CAThARiNA sÖDERbERGh Ungmös ord skall ingen tro, hustrus tal ej heller (”Den höges tal”) Meyjar orðum skyli manngi trúa né því er kveður kona (”Hávamál”) – Mycket tyder på att kvinnor i hög grad stod för den muntliga traditionen i den fornnordiska litteraturen. När sedan berättelserna nedtecknades av män som Snorre Sturlason tystnade deras röster. I första bandet av Nordisk kvinnolitteraturhistoria berättar den isländska litteraturprofessorn Helga Kress om dessa kvinnor. Till deras diktning knöts sejden (spå- och trolldomskonsten) och läkekonsten, som båda tillhörde kvinnokulturen. Det vill säga att diktning, sejd och läkekonst räknades till ett och samma område, bildade en rituell enhet. Till omfånget spänner den fornnordiska litteraturen över övergången från hedendom till kristendom och från en muntlig till en skriftlig kultur. Samtidigt gestaltas rörelser från en starkt kvinnocentrerad till en nästan ensidigt manligt dominerad kultur. – Med kristendomen, klostren, skriften och skolorna undertrycktes denna kvinnocentrerade kultur och gick upp i den manliga. Kvinnorna miste många av de viktiga roller, som de hade haft i den hedniska ritualen. De lärde sig heller inte att skriva. Detta innebar att kvinnornas muntliga tradition bokstavligen övermannades av den skriftliga manliga kulturen, påpekar Helga Kress. Merparten av den fornnordiska litteraturen är anonym. De författare, som är kända och i litteraturhistorien anses historiskt intressanta, är nästan alla män. Inte ett enda prosaverk tillskrivs en kvinna, och av de cirka 250 muntligt överförda dikterna av kända diktare anses bara en liten bråkdel vara skrivna av kvinnor. Namn på litterära eller lärda kvinnor förekommer ytterst sällan i den historiska samtidslitteraturen. Således hänvisar Ari Frode i Islendingabók (Islänningaboken från cirka 1125) till Þuríður Snorradóttir, ”som både var kunnig och pålitlig”. I biskopssagan Porláksaga helga (Torlak den heliges saga) från cirka 1200 sägs det, att när biskopen i sin ungdom inte hade annat att göra, lyssnade han på vad Hälla, ”hans mor, visste att lära honom om antavlor Nornorna, Urd (öde), Skuld (skolandet) och Verdandi (vardandet), är den nordiska mytologins ödesgudinnor. Nornorna undandrog inte bara sig människans, utan också gudarnas kontroll. Sødergren: Nornerne, 1896, efter Constantin Hansen. och kännedom om folk”. I en annan biskopssaga, Jóns saga helga (Jon den heliges saga), även den från omkring år 1200, berättas om skollivet på biskopssätet Hólar på tidigt 1100-tal, och där påpekas det speciellt att det bland de studerande fanns en kvinna. Typiskt nog nämns hon dock som den sista i en rad av manliga studerande och bara vid förnamn: 6 parnass 2/3·2012
I undervisningen deltog också en ren jungfru, som hette Ingunn. Hon var ingen underlägsen i litterära kunskaper. Hon lärde många grammatica och undervisade var och en som ville lära. Många blev väl upplärda under hennes handledning. Hon rättade mycket i latinska böcker, på så sätt att hon lät dem läsa högt för henne, medan hon själv sydde, spelade brädspel eller utförde annat konstarbete med helgonsagor, i det att hon förkunnade Guds härlighet för folk, inte bara med ord från sin mun, utan också med sina händers arbete. Denna unga kvinna på biskopsskolan lärde sig varken läsa eller skriva, utan hon sattes att undervisa andra, för att hon var så kunnig i berättarkonst och muntlig lärdom. Medan hon talade framställde hon i broderier männens hjältedåd, ett motiv som sedan dyker upp i hjältediktningen och också blir vanligt i senare diktning. Berättelsen om henne är ett gott exempel på den litterära institutionens censur. Den finns bara i sagans äldre version, i den yngre är den struken, påpekar Helga Kress. I Laxdæla saga förekommer en symbolisk berättelse om trälkvinnan Melkorka, som gör uppror mot sitt förtryck genom att helt sonika tiga och låtsas vara stum. En tidig morgon då hennes husbonde, som också är far till hennes lille son Olaf går ut för att se till gården, hör han att någon talar, och ”gick dit, där en bäck rann förbi tunet. Där såg han två personer, som han kände. Det var Olaf, hans son, och dennes mor. Då förstod han, att hon inte var stum, för hon talade mycket med pojken. Denna scen med den tysta modern, som talar till sin son och lär honom modersmålet, har tolkats som en metafor för kvinnors dolda, men starka inflytande på den manliga, skriftliga litteraturen. På grund av deras starka muntliga, inhemska berättartradition, som de gav vidare till sina skrivande söner, blev denna litteratur skriven på isländska i stället för på latin, som annars var de litterära institutionernas språk i Europa. I förlängningen av denna teori kan man också säga, att det är i den anonyma litteraturen och i de genrer, vilka i vid mening bygger på muntlig tradition, som kvinnors åsikter, röster och erfarenheter starkast tränger igenom. Kvinnor kunde också utöva sejd och påverka människors öden och skåda in i framtiden. I Ynglingasaga (Yng- lingasagan), den första av Snorres kungasagor i Heimskringla, spåras sejdens ursprung till gudinnan Freja: ”Och det var hon, som först lärde asarna sejd.” I källorna kallas kvinnor som utövar sejd antingen völvor, sejdkvinnor, spåkvinnor eller visa kvinnor. De många och ofta oprecisa beteckningarna kunde tyda på, att man inte längre förstod skillnaden mellan dem, om det fanns någon. Filologin har sett det som ett faktum att ordet völva parnass 2/3·2012 kommer av ”völur”, ”stav” och betyder ”en som bär stav”. Völvan skall alltså ha fått sitt namn från den sejdstav hon har i några av berättelserna. Det är dock mer sannolikt att ordet har bildats av samma stam som det latinska verbet volvere, ”välta”, ”vrida”, och syftar på den trans völvan faller i, till hennes förmåga att se in i en annan värld. I detta sammanhang är namnet Edda på Snorre Sturlasons lärobok i poetik av stort intresse: ”Denna bok heter Edda, och den har Snorre Sturlason satt ihop”, står det i den äldsta handskriften till boken, medan senare handskrifter inte bär någon titel. Ordet förekommer sedan i själva Eddan i en lista över synonymer för kvinnor. Här betyder det ”anmoder” eller ”gammelmor”, och följs sedan av synonymer för nästa två generationer av mödrar. Så används ordet också i dikten ”Rígsþula” (Rigs ramsa eller Rigs vandring), där den gråhåriga Edda får en son med guden Heimdal och blir stammoder till den första människosläkten, dvs. allmogen. Det tyder dessutom på att kvinnor kallades för eddur, därför att de diktade och kvad ”oden”. De var alltså inte enbart ”traditionsbärare”, utan själva diktare och skapare av traditionen. En intressant poäng är att de karakteriseras som ”gamla”. Detta mönster upprepar sig i källorna som en metafor för en förlorad eller försvinnande kvinnokultur, som bara existerar i gamla kvinnors hågkomster. I fornnordisk mytologi kan guden Oden uppfattas som metafor för övergången från en muntligt traderad kvinnokultur till en manligt dominerad skriftkultur. Så småningom får han makt över olika delar av kvinnokulturens domäner – och likaledes över olika kvinnor. Bland annat lägger han under sig själva jorden, personifierad av en kvinna, och får med henne sonen och bundsförvanten Tor, den starkaste av alla asar. I sagan om skaldemjödet i Snorres Edda får Oden diktandets gåva genom en kvinna. Jättekvinnan Gunnlöd bevakar diktandets mjöd inspärrad i ett berg i vildmarken. Symboliskt sett befinner hon sig på kulturens gränslinje och förmedlar mjödet från den vilda kaosregionen till den litterära, manliga institutionen. Under täcknamnet Bölverk borrar Oden och hans medhjälpare sig igenom berget kan ses som en fallossymbol. Oden förvandlar sig till en orm och kryper genom hålet. Efter att ha besegrat Gunnlöd med sin fallos, sviker han henne och dricker allt mjödet. Hon får stanna kvar, medan han i örnhamn flyger tillbaka till Asgård, det etablerade samhället. – Drycken är här, liksom allmänt i den fornnordiska litteraturen, ett intressant motiv, påpekar Helga Kress. Det är kvinnor, som tillagar den och ger den till männen, som dricker. Drycken är källan till liv och skaparkraft men också till rus, och som sådan kan den vara farlig, eftersom den suddar ut gränserna mellan det etablerade och det vilda. 7
Page 1 and 2: 9 Vi är många vi är hälften! nu
Page 3 and 4: ”Vi är många, vi är hälften!
Page 5: Kärleksarbete öppnade skattkammar
Page 9 and 10: nordiska rådets litteraturpris gå
Page 11 and 12: merethe lindstrøm fick nordiska r
Page 13 and 14: inte luft, på hennes bröst vilade
Page 15 and 16: tema kvinnliga författare i norden
Page 17 and 18: eva Ström: poesi är en levande de
Page 19 and 20: Kristin Steinsdóttir debuterade se
Page 21 and 22: en tid när hon inte längre orkade
Page 23 and 24: Ulla-Lena som tidigare betraktat b
Page 25 and 26: påverka de litteraturhistorier som
Page 27 and 28: fOtO: reinO Jillker Mona Mörtlund:
Page 29 and 30: I Parnass nr 1 2008 står artikeln
Page 31 and 32: 1940 gifte hon sig med tidskriftens
Page 33 and 34: noveller. Hennes stil är förtroli
Page 35 and 36: När kriget kommer nära Efter mode
Page 37 and 38: öppna dörrar till författarhem o
Page 39 and 40: 4 parnass 2/3·2012 moa martinsons
Page 41 and 42: MUSEET MUSEET De islandske Sommarku
Page 43 and 44: till publikens jubel i anslutning t
Page 45 and 46: något hemland - Om Folke dahlberg
Page 47 and 48: talslyriken, Den orfiska reträtten
Page 49 and 50: esa bort och blicka inåt - Hjalmar
Page 51 and 52: I ”Enslingen från Salamis” fr
Page 53 and 54: kvinna, människa och djur, barn oc
Page 55 and 56: musiken i strindbergs dramatik sTEf
Page 57 and 58:
Beethoven var August Strindbergs fa
Page 59 and 60:
livet och tillvaron full av tecken
Page 61 and 62:
Ur ALMA-juryns motivering: ”Med f
Page 63 and 64:
Tomas Edström med ”Mysingen” (
Page 65 and 66:
förteckning över DeLS sällskap 2
Page 67 and 68:
NY BOK! Fredrika Bremer och Årsta
show all

Läs hela numret! - Parnass

You also want an ePaper? Increase the reach of your titles

Delete template?

Save as template?